You are currently browsing the tag archive for the ‘Poltergeist’ tag.

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Visst, nog är det framförallt hustrun Renai som sett märkliga gestalter och hört mystiska röster i dottern Calis babymonitor (ärligt, jag skulle aldrig vilja ha en sådan mackapär, för tänk om man verkligen hör något sådant i den?!). Men hur var det nu med det där tjuvlarmet som drog igång och den vidöppna ytterdörren? För att inte tala om det faktum att sonen Dalton legat i en för läkarvetenskapen oförklarlig koma under tre månader.

Nej, punkten för voice of reason är för länge sedan passerad och innerst inne är nog Josh medveten om det också. Dags alltså för parapsykologerna/demonologerna/whatever Elise, Tucker och Specs att göra entré med en uppsjö av apparater. Vi som har sett lite övernaturlig skräckfilm vet förstås vid det här laget att den enda som betyder något är Elises mentala förmågor.

Jag kan förstå att James Wan blev lite less på att uteslutande förknippas med Saw-seriens tortyrporr. Ligger kanske inte en massa regissörsjobb och skräpar i just den genren… Så tillsammans med manusförfattarkompisen Leigh Whannell totade de ihop Insidious, en film som har mer gemensamt med Poltergeist och Paranormal Activity än Saw och Hostel. Krypande läskigheter och undflyende skuggor snarare än skrikande skräck och full frontal-förskärare.

Jag vet inte jag, av någon anledning hade jag fått intrycket av att Insidious skulle vara otäckaste filmen ever. Kanske den var det 2010? Nu, efter att dessutom ha hunnit klämma ett antal rullar just för detta tema, kan jag se att den innehåller fröet till något som skulle komma att bli en mer subtil blomma i The Conjuring.

Det känns som om Leigh Whannell velat klämma in allt för mycket i sin historia, hela grejen med astralprojektion blir krystad och det vräks på med alldeles för många olika skuggor (kvinnan i slöja, lillkillen i keps, mannen i långrock, det röda ansiktet, flickan med geväret). På samma sätt blir Joseph Bisharas speciella score alldeles för påträngande med sina vrålande stråkar och ett piano som kompositören av allt att döma metodiskt slår sönder i småsmulor.

Däremot har jag inga problem att förstå varför Wan fortsatt att jobba med Patrick Wilson. Både han och Rose Byrne känns naturliga och vanliga i sina respektive roller (även om jag inledningsvis hade svårt att släppa Neighbors-Rose, vilket blev lite schizofrent). Dessutom var det förstås roligt att välkomna Barbara Hershey (som spelar Josh mamma Lorraine) tillbaka i temat och att hon den här gången får behålla paltorna på.

Problemet med familjesituationen i Insidious är möjligen att det förekommer antydningar om oklara svårigheter innan den första flytten (“I just want things to be different in this house”), vilka sedan är som bortblåsta när allvaret börjar. Samtidigt var det lite roligt att filmen faktiskt vågat flippa könsrollerna som vi blivit så vana vid från exempelvis klassiker som Poltergeist och att det nu är Josh som måste rädda sin son.

Jag ska inte påstå att Insidious är direkt dålig, för ett sådant omdöme har den inte förtjänat. Däremot är den alldeles för övertydlig och lite klumpig i sina försök att skrämmas. Är man snäll skulle man kunna se det som lite av en valpig charm hos två filmskapare som fortfarande känner sig för inom sitt gebit. Vad jag däremot inte kan förlåta dem för är det absoluta slutet. Fy satan, vad jag längtar efter en skräckfilm som bara kan ta slut utan att lämna dörren vidöppen för allsköns uppföljarhemsökelser.

Demonstatus:
Nu ska vi se… Det finns alltså personer som har förmågan att i anden lämna sin fysiska kropp och röra sig i ett ”plane of existence”/dimension/whatever som kallas Further. Men genom en slags övernaturlig horror vacui står allsköns varelser på kö för att överta en kropp där anden för tillfället inte är hemma. Ju längre anden är borta från den fysiska kroppen, desto större är risken att någon eller något annat ockuperar den.

I just det här fallet råkar detta vara bland annat en demon, åtminstone är det den som tycks vara den starkaste och farligaste bland de presumtiva inneboende. Vi får dock inte veta så särskilt mycket om hen förutom att hen har en liten lair fullsmockad med clowndockor (apropå det där med övertydligheter) där hen tycker om att sitta och vässa sina klor på en liten slipmaskin så gnistorna ryker. Men allvarligt, Leigh och James, getklövar?!

Vi når väl aldrig full blown besatthet men med god hjälp av de andra varelserna skulle jag säga att vår demon lyckas åstadkomma både tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse. Well done!

Annonser

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Men Carla själv börjar förstås känna att det inte tjänar så mycket till att snacka om det faktum att en osynlig man upprepade gånger attackerar och våldtar henne i hennes eget hem. Räknas det inte ens att hennes son Billy skadat sig i kampen mot den osynlige och att hennes bekanta sett fönstren blåsas ut från deras egen lägenhet när Carla befann sig i den?

Nej, uppenbarligen inte. Dr. Sneiderman är förvisso lite mer än enbart professionellt engagerad i sin patient men tror fullt och fast på sin psykologiska förklaringsmodell. Kanske det till och med är så att händerna Carla känner på sin kropp representerar den press hon känner från sina egna barn? Att Carla kommit i kontakt med parapsykologer som ska hjälpa henne att undersöka fenomenet ser han som direkt livsfarligt för hennes mentala hälsa.

Jag gissar att det framförallt är ryktet om att Martin Scorsese petat upp The Entity på sin bästa-skräckfilmerna-ever-lista som gjort att filmen fortfarande dyker upp lite här och var. För även om Barbara Hershey gör en bra prestation, inte minst i de obehagliga våldtäktsscenerna, vet jag inte om jag tycker att The Entity rent skräckmässigt blir så mycket mer än en slags vuxenversion av Poltergeist (som ju kom samma år).

Kanske hade filmen åtminstone till en början funkat bättre om jag hade sett den helt ospoilad, för den första attacken sker med en förfärande plötslighet. Men så här 35 år efter premiären är det svårt att undgå konceptet ”kvinna blir våldtagen av osynlig varelse” när The Entity kommer på tal. Just de scenerna är dock filmens styrka eftersom Barbara Hersheys Carla är så uppenbart utsatt och de varierar dessutom hela tiden mellan plötslighet och uppbyggnad så jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Charles Bernsteins ljudsättning är briljant i det här avseendet och blir nästan lika jobbigt påträngande som scenerna i sig.

Däremot är jag lite förvånad över att The Entity inte förekommer oftare på listor över feministiska filmer eller filmer med starka kvinnoporträtt eller vad man nu vill kalla dem. Carla har en gång för alla en ruggig otur med karlar. De flesta vill på något sätt bemästra eller forma henne. Ron Silvers Dr. Sneiderman är förvisso omtänksam till en början men verkar hela tiden tycka att det är lite väl spännande att fråga ut Carla om hennes sexliv.

Jag tänker att det inte är någon slump att våra två parapsykologer dels framställs som mildsinnade akademikermän, dels ofta flankeras av den äldre kvinnliga chefen för den parapsykologiska institutionen. Parapsykologerna är de enda som tar Carla och hennes berättelse på allvar, utan bakomliggande motiv. Men medan de kommer med en massa pigga funderingar på Carlas osynlige förövare är det i slutänden främst hennes egen viljestyrka som ger henne någon slags frihet.

The Entity känns i mångt och mycket som en klassisk övernaturlig thriller från 70-/80-talen och jag skulle nog säga att den är sevärd enbart för Barbara Hershey. Bonus i form av en ointresserat borstbindarrökande psykiatrikerkår som lättvindigt hänför alla problem till sexuell hysteri. Men något mästerverk är den knappast.

Demonstatus:
Högst oklar. Parapsykologerna kommer inte så mycket längre än att spekulera runt olika ”planes of existence” och ”discarnate entities” varav Carlas förövare i så fall skulle vara en sådan entitet som på något sätt tagit sig in i vårt existensplan. I så fall alltså “bara” en demon som förtrycker Carla, genom att attackera henne, och som kan hemsöka hennes hem.

Historien ska enlig uppgift bygga på fyrabarnsmamman Doris Bithers upplevelser av att 1974 ha blivit våldtagen av de osynliga andarna från tre män.

paranormal-activity-2015För att se till att publiken är med i spelet serverar denna sjätte paranormala film en snabb snutt från trean och 1988 innan den snabbt hoppar fram till 2013. I ett för serien traditionsenligt humongous hus bor Ryan, Emily och dottern Leila, kallad Lee. Eftersom det lackar mot jul har familjen utökats med new age-kompisen Skyler och Ryans brorsa Mike.

Läs hela inlägget här »

Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.

Läs hela inlägget här »

stranger-thingsKanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Läs hela inlägget här »

Housealt. titel: Titta, vi spökar

Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).

Läs hela inlägget här »

PoltergeistFör att vara en familj där mannen är arbetslös och hustrun förgäves försöker klämma ur sig en bok är Bowens förvånansvärt optimistiska. I alla fall mamma Amy och pappa Eric tillsammans med yngsta dottern Maddy. Däremot är tonåriga Kendra och den yngre Griffin mindre trakterade av flytten till det nya huset.

Läs hela inlägget här »

Grave EncountersJag har aldrig varit särskit sugen på TV-serier om medier och spöken. Jag förutsätter att de är fejk eller i bästa fall handlar om personer som är bra på att övertala sig själva.

Läs hela inlägget här »

Paranormal Activity 2Paranormal Activity 2 börjar föga förvånande med samma tack för att bolaget får använda materialet och utvecklar sig sedan snart till att bli en prequel till ettan. Vi får nu stifta bekantskap med Katies syster Kristi som är gift med Daniel, plastmamma till Ali och nybliven biologisk dito till lille Hunter.

Läs hela inlägget här »

Dark SkiesSom om familjen Barrett inte hade nog med bekymmer. Pappa Daniel har varit utan jobb en längre period och trots mamma Lacys mäklarfrilansande börjar det bli aningens tajt med avbetalningarna på det stora gigantiska huset vid den bekväma förortsgatan. Detta har givetvis inneburit en hel del anspänning med gräl som följd. Hur grälen påverkat lillebror Sam får tiden utvisa men storebror Jesse har börjat spendera alldeles för mycket tid med tveksamma kompisen Kevin. Särskilt pappa är inte alls övertygad om nyttan i den relationen och rätt har han i det eftersom Kevin introducerar oskyldige Jesse till både porr och knark.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg