You are currently browsing the tag archive for the ‘E.T.’ tag.
En lämpligare titel på den här filmen skulle kanske vara Sitting Ducks, för det är precis vad William och hans bankrånargäng är i den ödsligt belägna Alabama-gården. Som dessutom är omgiven av uttorkade majsfält där växtligheten är precis så hög att man aldrig kan se annat än vad som är på väg att kasta sig i strupen på en. Som till exempel en märkligt hudlös varelse med en käft full av nålvassa tänder. Gänget skjuter ett sådant exemplar innan de ens hunnit sätta en fot på verandan men verkar nöjda med att rationalisera bort det hela med att det säkert var en rakad puma. Eller vildsvin. Eller…något…
Mycket datorrelaterade nyheter detta tidiga 80-talsår. Commodore 64 hamnar i (nästan) var mans hem, med tiden blir den alla tiders bästsäljande PC. Datorrevolutionen innebär samtidigt evolution av helt andra produkter — det första datorviruset (skapat av en 15-åring från Pittsburgh) upptäcks. Och Sony släpper den första CD-skivan som riktar sig till den vanlige konsumenten.
Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?
Två rutade papper, två pennor och två spelare. 10 gånger 10 rutor där varje spelare plottar in sina flytetyg. Kan mycket väl vara den mest lösa grund jag någonsin sett en film utgå från. Förvisso kanske jag borde bli imponerad över att man krystat fram en manusmässig lösning som låter våra huvudpersoner Taylor Kitsch och Tadanobu Asano lajva sig igenom en omgång ”Sänka skepp”. En krystning av sådana proportioner som skulle ha krävts för att en taxtik skulle ha klämt ur sig en elefantkalv och konsekvenserna av den är alltför monumentala för att kunna ta in särskilt mycket annat.
En liten flicka knäböjer vid TV:n. Man skulle kanske kunna tro att hon tillhör den TV-dyrkande sekt som i vardagligt tal kallas amerikaner (”Television! Teacher, mother…secret lover…”) men sanningen är bistrare än så. Lilla Carol Anne hör röster i myrornas krig och meddelar snart sin förbluffade familj att ”They’re here…”.
Vilka ”they” är, är inledningsvis mindre viktigt än vad de gör mot familjen Freeling. Det som från början upplevs som en kul grej av mamma Diane (medan pappa Steven förhåller sig något mer avvaktande) eskalerar snabbt till gummiträd som bryter sig in i sovrum och äter små barn samt garderober som visar sig vara portaler till andra dimensioner och som också äter små barn.
Tja, nu vet vi. Den största risken med växthuseffekten är inte El Niño eller smältande polarisar. Eller jo, polarisarna är en del av problemet, men inte för vattnet de alstrar utan vad som eventuellt kan kika fram ur isen när tillräckligt mycket av den försvunnit. Det som göms i snö dyker upp i tö…
Eventuellt blev de norska besökarna till den amerikanska forskningsstationen på Antarktis väldigt upprörda över att det inte fanns något Gevaliakaffe som väntade på dem. Oväntat var i alla fall deras besök och minst sagt ovälkommet får man anta, eftersom norrmännen beter sig helt förryckt genom att skjuta hej vilt rakt in bland sina amerikanska värdar.
1982
Jag vet att jag sett E.T. på bio, men frågan är om detta är året jag gjorde det. Oavsett vilket slår herr Spielberg till igen med en nästan lika tidlös, men något smörigare, klassiker.
Cameron Crowe debuterar i filmvärlden som manusförfattare till Fast Times at Ridgemont High men det är Phoebe Cates som skapar odödligt fantasimaterial när hon häver sig upp ur simbassängen i sin röda bikini. På den svenska sidan presenterar Hasse och Stellan traditionellt svensk, men bra, rural misär i Den enfaldige mördaren. Läs hela inlägget här »
Den lilla staden Fairwater har under de senaste åren drabbats av en överraskande mängd oförklarliga dödsfall, med tanke på stadens storlek (även om den är utrustad med ett museum av storstadsstorlek och -kvalitet). För FBI-agenten Milton Dammers är saken helt klar: den skyldige är Frank Barrington, en före detta arkitekt men som Dammers är övertygad om besitter färdigheter som inte inbegriper ritningar och modellbyggande. Nu gäller det bara att få den tjockskalliga sheriffen Walt Perry att förstå att en av stadens egna invånare mycket väl kan vara landets mest fruktade ESP-seriemördare.
Ibland räcker det inte att se på skräckfilm och läsa om skräckfilm och prata med kompisarna om skräckfilm. Då återstår bara att på egen hand skapa en skräckfilm och i slutet av 70-talet var det zombierullar som gällde.
I alla fall är det vad Joe och hans kompisgäng håller på att pula med under sommaren. Regissör och allmänt bossig för hela produktionen är Charles och Joe är effektmästaren. Charles är uppfylld av konceptet ”production value” och ett sätt att komma åt det är att filma en nattlig scen vid järnvägen. Läs hela inlägget här »
För de brittiska nördarna Graeme och Clive hade det säkert räckt med besöket på San Diego Comic Con International. För att få en aning om hur stor en sådan händelse är för personer som Graeme och Clive kan ni läsa exempelvis det här och sedan lägga på valfritt antal nollor.
Nu har emellertid Graeme och Clive större planer än så, när de nu ändå är i det stora landet i väster måste de ju givetvis passa på att åka den berömda State Route 375 som inte bara löper nära Area 51 utan också innehåller ”The Black Mailbox” (som inte alls är svart). Ett välbekant tillhåll för UFO-fantaster och som enligt ryktet ska levererar flera UFO-iakttagelser per vecka. (De hinner också med ett kort stopp vid Vasquez Rocks för att återuppföra James T. Kirks historia ödlefajt.)
That’s what HE said!