Evil Dead II (1987)

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Och då är det kanske lika så gott att satsa på ett redan etablerat koncept? Men Raimi vore ju inte Raimi om han inte hade stora ambitioner och ett första manusutkast placerade hjälten Ash i medeltiden. Samtidigt Raimi var också van vid att rätta munnen efter matsäcken och när budgeten väl var kirrad (tack vare Stephen King och Dino De Laurentiis) fanns det bara kosing nog att i princip göra en remake av The Evil Dead.

Fast ändå inte riktigt. Den här gången är det bara Ash och flickvännen Linda som kommer till (bryter sig in i?) den ödsligt belägna stugan och inom max fem minuter är skogens onda kraft väckt till liv av boken som nu bytt namn till det mer sinistra Necronomicon Ex Mortis. Linda blir besatt och dekapiterad av Ash spade. Ett drag som inte visar sig vara så smart när Lindas huvud (efter att Ash blivit både nedslagen, besatt och plågad av skogens ondska) biter sig fast i Ash tumme och därmed överför en del av demonsmittan till hans högra hand.

Och vad säger bibeln i en sådan situation? ”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den”. Fast Raimi vore ju inte Raimi om han i det läget inte samtidigt ger Ash tillgång till en motorsåg. Ash högerhand fortsätter dock att leva sitt eget liv och kryper snart omkring i väggarna trots den tidigare ägarens försök att hålla kroppsdelen fången med en hink och en trave böcker (varav den översta (förstås) är Hemingways A Farewell to Arms).

Inte så mycket att bygga en hel långfilm på säger ni? Sitt lugnt ned i båten, färska själar för demonerna att knapra i sig är på väg i form av professorsdottern Annie, hennes pojkvän Ed samt rednecktyperna Jake och Bobby Joe (som namnet till trots är en kvinna).

Visst, Evil Dead II är i mångt och mycket ”bara” en mer elaborerad och genomarbetad version av originalet. Men tack vare att Raimi skrev (om) manuset tillsammans med en gammal high school-kompis vid namn Scott Spiegel (senare bland annat producent av Hostel-trilogin) blev stämningen den här gången avgjort mer humoristisk än läskig.

Den här gången ska vi alltså skratta snarare än förfäras när Ash och de andra blir fullkomligt dränkta av blodfontäner med ett tryck som om de kom från en brandspruta. Bruce Campbell repriserar sin Ash från originalet och medan han kanske inte känns helgjuten i rollen som försteälskare (pianospelande och med öppen skjorta, roarrrr…) är han desto bättre på att leverera klassiska oneliners (”Groovy…”) och fysisk humor när han måste kämpa mot sin egen besatta högerhand. Campbell var helt ok i The Evil Dead men här når han en helt ny nivå av naturlig lättsamhet i sitt skådespel.

Och visst skrattar man, i Evil Dead II tycker jag mig än tydligare se Raimis karakteristiska stil av komiskt överdrivet våld och halsbrytande makabriteter (inspirerad av Coenbröderna? Som i sin tur inspirerade Peter Jackson till Braindead?). Det har dessutom funnits betydligt fler dollars att sätta sprätt på när det gäller effekter jämfört med originalet och nog måste man säga att Evil Dead II använt dem till det yttersta.

Bland annat får vi en hel del fina stop motion signerat bland andra Doug Beswick (som tidigare hade jobbat med både The Empire Strikes Back och The Terminator) vilka ger filmen en tydlig air av klassisk Ray Harryhausen. Charmigt! Ska vi namedroppa lite till är Greg Nicotero på make up-sidan också värd ett omnämnande.

Evil Dead II hade så lätt kunnat bli en trött upprepning av en tidigare succé men blir mycket mer än så. Som demonkräckis lämnar den kanske en del övrigt att önska men i alla andra avseenden är den top notch.

Demonstatus:
Föga förvånande har vi förstås samma evil spirits här som i första filmen. Skillnaden är kanske att de den här gången kan besätta enskilda kroppsdelar och verkar ännu mer förtjusta i att håna sina mänskliga offer? Plus uppvisa en eventuell förmåga till hemsökelse av stugan såtillvida det inte bara är hallucinationer från Ash sida? En eventuell demonsmitta funkar dock högst oregelbundet eftersom Bobby Joe sväljer ett helt demonöga utan att förvandlas.

Nu har demonernas mytologi också utvecklats till att de är oerhört intresserade av att äta mänskliga själar. Möjligen vill de också kidnappa själarna till en egen dimension och Necronomicon tjänar därmed som en slags dimensionsportalöppnare. Boken innehåller också en profetia om hur en ”hero from the sky” förgör ondskan. Med hjälp av sin motorsågsarm…

Annonser

Dèmoni (1985)

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Ken har inte prioriteringarna helt rätt när han från början främst är intresserad av den superhäftiga motocrosshojen som av oklar anledning står uppställd i biograflobbyn. Men George, som vet vad som är viktigt här i livet, ser till att de två strax istället limmar på Cheryl och Kathy.

Werner snuddar vid masken som hänger på hojens handtag och eftersom alla blinda är typ Daredevil känner han genast att det är något fel med den. Men Liz, som släpat med sig stackars Werner för att hon ska kunna hooka upp med sitt ragg, bryr sig inte överhövan. Det gör inte heller Rosemary (vars röda spandexbyxor och allmänna framtoning skär sig lite med hennes mormors-namn. Även om hon inte vore prostituerad borde hon heta Classy eller något liknande…) som får en liten reva i kinden när hon provar masken och skrattar tillsammans med Carmen och Tony.

Kathys förhoppning att det inte ska bli en skräckfilm kommer strax på skam när vi får följa ett gäng ungdomar som i starkt blåljus besöker en ensligt belägen ruin. Där hittar de en mask och en bok i en slags stenlåda. (Kommentarerna att de skulle ha hittat Nostradamus kista får mig att ifrågasätta deras mest rudimentära förmåga till storleksuppfattning eftersom lådan är typ en meter lång och Nostradamus såvitt jag vet aldrig har varit känd för att vara så kortväxt). Boken levererar halvkvädna visor om att demoner är ondskans verktyg och att masken kan få folk att bli demoner, vilka därigenom förpestar världen.

Rosemary är vid det här laget lite störd och stressad över att hennes sår på kinden inte vill sluta blöda och går till toaletten. Ungefär i höjd med att filmen som visas tycks gå över i en slasher med glimmande knivblad och skvättande blod börjar något helt annat skvätta ur Rosemary. Föga förvånande förvandlas hon snabbt till en demon med röda ögon, huggtänder huller om buller i käften, långa klor och dräglandes något grönt klägg. Hennes första offer blir Carmen men snart är paniken ett faktum bland det högst varierande antalet biobesökare (beroende lite på vilken typ av scen som filmas).

Redan i förtexterna förstår man att här ska det bli åka av. Jag menar, vad annat kan man förvänta sig av en film med soundtrack från både Saxon och Accept?! Nä, tänkte väl det… Här signaleras en nivå av coolhet som i och för sig rimmar helt och fullt med motocrosscyklar, röda spandexbrallor och ett bilburet ligistgäng vars ledare kallas för ”Ripper”.

För att nå ett vettigt underhållningsvärde skulle Dèmoni för min del ha behövt åtföljas av lite sällskap och rejäla mängder öl. En film där man kan skratta åt alla idiotierna och snacka lite skit när det inte händer så mycket. Ett par visuella grepp låter ana filmen som Dèmoni hade kunnat bli – de Twin Peaks-liknande röda sammetsdraperierna som tycks oändligt stora och demongänget som kommer smygande i motljus och dimma (vilket demongäng reser utan en rökmaskin?!) uppför biograftrappan. Men förutom draperierna är exempelvis biografsalongen så torftig att det enda jag kan tänka på är att stolarna ser grymt obekväma ut. Och visst är demoneffekterna slafsiga så det räcker (det syns å andra sidan också att man lagt ned både mer och mindre ansträngning på dem) men scenerna saknar nerv och blir närmast långtråkiga efter ett tag.

Korsklippningen mellan den eskalerande situationen i salongen och filmen-i-filmen lyckas inte riktigt få till det, bara nästan. Den svarte Tony drar givetvis stilett och den enda filmens kvinnor kan bidra med är att skrika ”Do something!”.

Dèmoni är nog gjord med en annan publik än mig själv i åtanke. En yngre sådan, som bättre kan roas av ren body count, bröst, uttryckta ögon och spetsningar på armeringsjärn. Men för all del, det är inte alla som törs lägga in en Dawn of the Dead-blinkande deus ex machina-helikopter. Kudos, Lamberto Bava!

Demonstatus:
Tanken bakom gratisvisningen är något oklar – om Rosemary aldrig hade provat masken och fått sitt sår, hade då inget hänt? Det är dock intressant att demonerna benämns som en ”pestilence” vilka ska sprida sin smitta över världen eftersom Dèmoni därmed använder samma zombieöverföringsgrepp som The Evil Dead. Här gäller alltså enbart besatthet.

Till skillnad från zombies är det dock mer oklart vad som krävs för att ta kål på monstren och vi har också en förvånansvärt snabb evolution till ett mer avancerat monster. Notera dock mängden — ett (1) sådant monster — för det är sannolikt exakt så många man hade råd med.

1981 års tio bästa filmer

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

ALIMo: 1980-1981

Det börjar bli lite filmer varje år och det går inte att skriva om alla. Därför införs härmed ”Nostalgifria listan” när så krävs eftersom mina årsbästa ibland är långtifrån nostalgifria, vilket kanske redan visat sig på 70-talet. Max fem-sex filmer får plats på denna lista och den består främst av filmer som är odiskutabelt bra (enligt min mening i alla fall och det här är min lista), men som jag av olika anledningar inte lyfter i texterna.