You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 4’ category.

Millers Crossing.jpegalt. titel: Dødens ekko

Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.

Och nej, någon tokroligt hysterisk historia om ett par som kidnappar spädbarn är inte Miller’s Crossing, det är så sant. Eventuellt skulle jag kunna skylla min hågkomst på att jag vid den här tiden just börjat odla mitt filmintresse (tack vare samma eminenta Filmstudio) och därför inte hade bättre vett att uppskatta det jag såg.

För vad finns det egentligen att inte gilla med brödernas karakteristiskt lätta berättarhandlag, hjärtlösa rollfigurer, lyxiga miljöer, makabra humor eller Carter Burwells irländskt inspirerade score? Likt en namnlös samurajföregångare får Tom Regan arbeta frenetiskt för att så split mellan gangsterbossarna Leo O’Bannon och Johnny Caspar och samtidigt ligga steget före. Både bossarna, deras hejdukar samt hans bookmaker.

Regan, spelad av Gabriel Byrne, är hela tiden så samlad att man nästan skulle kunna tro att han är en robot. Oavsett om han släntrar ut från en klubb där en polisrazzia är i full swing eller får stryk tycks han aldrig förlora fattningen. Och det finns många sådana tillfällen eftersom Miller’s Crossing utspelas under förbudstiden. Kanske ligger det något i anklagelsen om att Tom Regan, till skillnad från de två bossarna, saknar hjärta?

Om inte annat blir man nyfiken på vad som driver karln. Dels i försöken att hetsa O’Bannon och Caspar mot varandra, dels huvudstupa-dykningen rakt ned i sin egen undergång. Han mottar de oundvikliga beskeden att hästarna han satsat på aldrig ens nått mållinjen utan så mycket som en ryckning i näsvingen och placerar i nästa andetag ett kollugnt nytt vad. Relationen till O’Bannons ”twist” Verna ligger på ungefär samma nivå. Gabriel Byrne är fenomenal på att spela en fatalist som å ena sidan verkar ha gett upp allt men som å den andra på något sätt fortsätter att trampa vidare.

Likheterna mellan Miller’s Crossing och Akira Kurosawas Yojimbo är inte så långsökta som man skulle kunna tro. Joel och Ethan har, i likhet med sin japanske föregångare, plockat en hel del inspiration från Dashiell Hammett (särskilt romanerna The Glass Key och Red Harvest). Samtidigt har de vridit till hela anrättningen Coen-style så att Miller’s Crossing å ena sidan är en klassisk gangster-historia men å den andra också använder sig av stereotyper på ett sätt som antingen driver med eller driver fram berättelsen. Exempelvis i fallet med stadens borgmästare och polismästare, vilka springer fram och tillbaka mellan O’Bannon och Caspar som kuschade knähundar.

Emellertid undrar jag om inte Miller’s Crossing döljer ytterligare ett lager, som i och för sig inte är särskilt långsökt när det gäller Coenbröderna. Scenen där John Politos Johnny Caspar sitter och skrockar mot bakgrunden av en flammande eld gör att det ligger nära till hands att fundera på om det ändå inte finns något djävulslikt över honom. Vilket i så fall skulle göra Albert Finneys välpolerade Leo till Gud. I så fall är det kanske möjligt att se Tom Regan en ängel, exempelvis Jophiel vilken inte bara kastade ut Eva och Adam från paradiset utan också straffar de som sätter sig upp mot Gud?

Men det är nog att dra det hela lite väl långt. Jag uppfattar att grunden till Miller’s Crossing snarare har ett mänskligt fundament. Kanske är det till och med så enkelt att Johnny Caspar får sätta ord på det redan i den The Godfather-inspirerade inledningsscenen? ”Friendship. Character. Ethics.” Begrepp som ingen av filmens rollfigurer kommer ens i närheten av. Utom kanske en?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Två saker gjorde mig dock betydligt mer hoppfull inför True Grit anno 2010. Dels eftersom de oftast stabila Coen-bröderna stod för regi och manus, dels eftersom jag såg att det dragits paralleller mellan Charles Portis och Cormac McCarthy. Och Coen-adaptionen av McCarthys No Country For Old Men från 2007 är ju något av en modern klassiker.

Med den filmen i åtanke känns det heller inte konstigt att Coens fastnade för True Grit. Det är ju också är en berättelse om hur män som Rooster Cogburn inte känner sig främmande i en modern värld. Jag skulle kunna tänka mig att det är en anledning till att bröderna, till skillnad från Henry Hathaway och Marguerite Roberts, valde att ta med Roosters förhör i rättssalen. Det är en scen som utgör en fin inkörsport till mannen ifråga men som också understryker både det humoristiska och det löjliga i advokatens gnetiga utfrågning av en man som helt uppenbart gör vad som är Rätt och Riktigt när det kommer till hanteringen av skurkar.

Men innan dess har vi också fått en inledning på hela filmen som gör mig varm i bröstet och trygg i filmtittarhjärnan. Istället för 69-versionens exponerande inledning har Joel och Ethan valt att betona Portis text i form av den vuxna Matties berättarröst samtidigt som kameran långsamt zoomar in och fokuserar på Henry Ross livlösa kropp utanför saloonen i Fort Smith. Allt till tonerna av Carter Burwells utsökt vemodiga lilla pianosnutt. Redan här skulle jag vilja påstå att filmen sätter stämningen av en tid som flytt – Mattie ser tillbaka på något som hände för länge sedan och faderns död är förstås i sig en avgörande förändring i hennes liv.

Det är inte utan att jag undrar om Coens till och med gjort vissa av sina val för att medvetet kontrastera sig mot True Grit anno 1969. Där fick vi (och Mattie) nämligen ganska snabbt span på Rooster Cogburn, med ögonlapp och allt, medan den nyare filmen suger ett bra tag på den karamellen. Samtidigt som de, redan i detta tidiga skede, lyckas pytsa in en del humor eftersom Mattie först försöker locka ut Rooster från ett utedass där han förskansat sig.

Manuset avviker samtidigt en hel del från Portis bok men jag tycker att det är en förändring som ofta funkar storymässigt och dessutom gör relationerna i den lilla trojkan Mattie-Rooster-LaBoeuf mer psykologiskt trovärdiga. Det känns som om bägge adaptionerna lyckats plocka ungefär lika mycket av rent bokstavliga replikskiften från förlagan. Men där Marguerite Roberts plockade alla de dåliga lyckas Coens snoka upp alla de bra. Till viss del hänger den upplevelsen ihop med att bröderna inte sällan valt att placera dessa replikskiften i nya sammanhang där Roberts som sagt var avsevärt mer trogen Portis.

Hur funkar då den bärande treenigheten rent skådismässigt? Även här tycker jag att denna nyare version är överlägsen sin föregångare. Jeff Bridges är betydligt mer avslappnad i rollen som Rooster medan Hailee Steinfeld är både yngre och, ärligt talat, en bättre skådespelare än Kim Darby. I den mån Mattie faktiskt framstår som en verklig person gör Steinfeld ett bra jobb med att ibland låta 14-åringen bryta igenom den tuffa ytan.

Blondlockige sångaren Glen Campbell är ersatt av Matt Damon och även om han är en mindre smörig LaBoeuf är det kanske här jag känner av bytet minst. Det är dock befriande att alla antydningar om någon slags sexuell spänning mellan LaBoeuf och Mattie, låt vara att de sanning var minimala i 69-versionen, är puts väck. Coens har också satsat lite krut på skurkrollen och placerat Josh Brolin som uslingen Tom Chaney.

True Grit anno 2010 har inga av de episkt svepande landskapspanoreringarna som Hathaway var svag för men det gör mig faktiskt inte så mycket. I alla andra avseenden är deras produktion både snyggare och mer innovativ rent visuellt. Precis som i fallet No Country… upplever jag att de lyckats ersätta Portis textbaserade språk med sitt eget bildmässiga. Att författarens kärva humor passar dem som hand i handske skadar ju inte heller. På det hela taget skulle jag vilja påstå att de för min del satt Portis blandning mellan spänning, melankoli, bisterhet och humor mer eller mindre perfekt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Berättandet går dock metodiskt tillväga och inleder därför med hur Martin och Johan anno 2011 går i väntans tider för att bli transporterade över gränsen. Från Somalia in i den stängda etiopiska Ogaden-regionen. Kanske blir de lite nojjiga när de förstår att ryktet om deras projekt nått så pass långt att Lundin Petrolium börjat kolla upp vad det är för typer som är och nosar i faggorna.

För det är i alla fall en vinkel på reportaget de vill försöka göra. Hur den etiopiska militären begår människorättsbrott mot sin egen befolkning med utländska företags goda minne. Däribland Lundin Petrolium i vars styrelse man under en period kunde återfinna ingen mindre än Sveriges dåvarande utrikesminister, Carl Bildt.

Eftersom Martin och Johan vill lägga den diktatoriska regimens brott i dagen blir deras naturliga samarbetspartner motståndsgerillan ONLF. Vilket skiter sig rejält när de tas tillfånga av militären under ett anfall på gerillagruppen som de färdades med. Deras ihärdiga rop om ”international media” förhindrar möjligen att de blir avrättade på ort och ställe men nu följer istället ändlösa försök att få dem att erkänna sig som terrorister inför en kamera. Johan har en skottskadad arm och de blir bägge utsatta för skenavrättningar i syfte att tvinga fram en bekännelse.

Och till slut finns förstås de där bekännelserna på film. När åklagaren till dem kan lägga bilderna på Johan som håller i en kalashnikov (tagna när de fortfarande var kvar i Somalia) är det inga större problem för domstolen att avkunna en terrorismdom som ska avtjänas i Kality-fängelset i Addis Abbeba.

Jag börjar misstänka att jag tycker rätt bra om Jesper Ganslandt som regissör. Både Farväl Falkenberg och Apan är filmer som inte borde tilltala mig alls men som jag ändå blev positivt överraskad av. Och så nu 438 dagar, som i och för sig är avsevärt mer ”vanlig” till både innehåll och berättande än de två andra exemplen.

Ganslandt är kanske inte riktigt uppe på Peter Grönlunds nivå när det gäller trovärdighet och autenticitet men lyckas ändå mycket bra med det i 438 dagar. I den mån jag är förmögen att bedöma trovärdigheten i beskrivningen av etiopiska domstolar och fängelser, vill säga. Men Ganslandt får också ut fina prestationer av både Gustaf Skarsgård och Mattias Varela i rollerna som Martin och Johan. Det kan hända att jag blev påverkad av artikeln som berättade om hur bra polare de två var redan innan inspelningen, men jag upplever de skapar en bra relation och känsla sinsemellan på filmduken. Inte för att det skadar att de samtidigt klarar sig alldeles utmärkt var och en på sitt håll, men vad jag tar med mig är ändå scenen när de ses för första gången i det etiopiska häktet och inte kan sluta flina mot varandra.

Ganslandt har redan visat att han kan det här med både snygga bilder samt mänskliga relationer och psykologi. Vad som gjorde mig positivt överraskad i fallet 438 dagar är att han utan större problem också fixar en tajt och andlös thrillerstämning. Särskilt den vilda, nattliga bildfärden rakt in i Etiopien, där beväpnade män cirklar som leoparder runt en pajad jeep, var redigt spännande.

Jag är rätt säker på att jag för ett antal år sedan lyssnade på ett föredrag av Schibbye och Persson och att jag då fastnade för deras beskrivning av livet i Kality-fängelset. Hur de tvingades navigera i ett mer eller mindre rättslöst samhälle i samhället. Det hade jag gärna sett mer av här. Ni vet, Midnight Express och alla de där andra helvetsfängelsefilmerna.

Nu har emellertid 438 dagar ett annat huvudsyfte: att visa hur kampen för journalistiska principer, pressfrihet och demokrati aldrig får mattas av. I det perspektivet har jag full förståelse för att historien inkluderar den kameraman vars dokumentation tycks ha blivit avgörande för Schibbye och Perssons nådeansökan. Men i ett berättarperspektiv hänger den rollfiguren tyvärr hela tiden vid sidan av. Eftersom jag dessutom var okunnig om just den detaljen tar det mig alltså ett bra tag att överhuvudtaget förstå varför vi får följa denne man som till synes inte har mycket att göra med de fängslade svenskarna.

Kanske är också filmens syfte att ge en liten, liten känga till den ”tysta diplomatins” taktik (”Nu ligger vi lågt och gör inte politik av det här”), rovgiriga företag som Lundin och Carl Bildt. Politikern framstår nämligen inte som någon särdeles positiv figur i Philip Zandéns skepnad. Jag gissar att Zandén valdes för att han gör en rätt bra Bildt på rösten, för utseendemässigt är de två männen ungefär lika lika som Seth Rogen och Jesse Eisenberg.

438 dagar avslutar på ett sätt som i vanlig ordning kommer att dela filmpubliken i (minst) två läger. Själv är jag svag för när BOATS klipper över till autentiska bilder och gillar därför att Schibbye och Persson får en chans att personligen knyta ihop säcken med sin frigivningspresskonferens. Den detaljen gav en redan laddad film ännu lite mer tyngd.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

I senaste avsnittet av Snacka om film! pratar även Fiffi gott om det etiopiska äventyret.

On Chesil BeachI ovanligt rask marsch för att vara jag tog jag mig an Ian McEwans bok On Chesil Beach efter att ha sett filmadationen i juni 2018 tillsammans med filmspanarnätverket. Dels hade jag läst boken förut och tyckte mycket om den då, dels skiljde sig filmen från min minnesbild på ett par viktiga punkter och jag ville kolla om jag verkligen hade så uselt komihåg.

I den mån man kan säga att On Chesil Beach har en historia är det förstås inte mycket som skiljer sig mellan bok och adaption. Florence och Edwards nyfödda äktenskap går ett lika grymt som tragiskt öde till mötes i bröllopssviten. Regissören Dominic Cooke försökte så gott det gick, tillsammans med författaren som också skrev manus, att porträttera och artikulera de unga tus tankar, orosmoment och ångest genom bilder och dialog. Men det säger sig nästan självt att en bok, som i så hög utsträckning enbart befinner sig i huvudet på sina huvudpersoner, har helt andra förutsättningar att skapa förståelse för det som händer (samt icke minst varför). Särskilt i händerna på en sådan virtuos på både språk och framställning som Ian McEwan.

Exempelvis kan han på ett helt annat sätt göra tydligt hur Florence och Edward befinner sig just i brytpunkten mellan det traditionella och moderna när det gäller relationer mellan könen och synen på äktenskap. De är bägge offer för sin mellangeneration och en förhärskande tidsanda. I det perspektivet skulle man nästan kunna kalla On Chesil Beach för en sexuell zeitgeistroman. Året är 1962 och än mer än i filmtitten känner jag en stark längtan efter att kunna sätta mig ned med dramats bägge aktörer och prata lite om det här med blommor och bin. Helst innan de ställde sig framför prästen och lovade att hänga ihop för tid och evighet.

För kruxet är att de inte kan prata med någon om de här knepigheterna, varken med varandra eller någon annan. Detta är ett årtal när det inte var särskilt vanligt att ens föräldrar satte sig ned och hade ”the talk” med sina avkommor. Florence är rädd och äcklad av hela cirkusen, till sin hjälp har hon bara en klinisk instruktionsbok där ord som ”engorged” knappast gör hennes tveksamhet mindre. Samtidigt är hon högst medveten om vad som förväntas av henne som hustru. Medan Edward å sin sida håller på att gå upp i limningen av kåthet, ett tillstånd som börjat nå vulkaniska proportioner sedan han avhållit sig från självbefäckelse innan bröllopet. Eftersom de som sagt inte pratat om detta överhuvudtaget tänker han sig att Florences avoghet innan bröllopet enbart beror på att hon är en ordentlig flicka, men som inom äktenskapets tillåtande hank och stör kommer att släppa loss och bli den sexgudinna han inte ens vågat drömma om.

McEwan beskriver sitt unga par i deras prekära situation med både tragik, humor och värme samt en stor portion ömhet. Jag får intrycket av att till och med han gärna önskat att deras försiktigt ljuva kärlekshistoria skulle få ett lyckligare slut än som det nu föll sig. Det är nästan som att författaren ventilerar sin frustration över sakernas tillstånd genom sina personer. Florence och Edwards är två människor som uppriktigt älskar varandras personligheter och ändå är det det där förbenade sexet som i slutänden stjälper hela relationslasset.

Eftersom det är han själv som skrivit manus till filmen måste man kanske anta att författaren valt att förstärka delar som han upplevde var allt för otydliga i romanen. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att tittaren presenteras för en väldigt konkret anledning till Florences inställning till sex medan jag faktiskt knappt uppfattar en antydan till den anledningen i boken. Och då bara för att jag aktivt letar efter den på grund av filmen.

Men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att Ian McEwan kan ha tyckt att filmens oerhört krystade och tillrättalagda slut var bättre än den bitterljuva tillbakablick som presenteras i boken. Prestationsmässigt gjorde de två unga skådespelarna storartade insatser och vid denna omläsning var det helt klart Saoirse Ronan jag såg framför mig som Florence. Utseendemässigt fanns absolut ingenting att invända mot filmatiseringen. Men vad gäller stämning och psykologi föredrar jag helt klart det litterära originalet. Det tillåter mig att komma närmare både Florence och Edward, även om det är en närhet som är en bitter kalk att tömma.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Läs hela inlägget här »

LoganKärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere bookDörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Läs hela inlägget här »

Midnight SpecialVad kan få en polis som Lucas att lämna allt han äger och har för en gammal barndomskamrat som plötsligt står på hans tröskel? Som i och med beslutet att hjälpa Roy Tomlin sannolikt kastar år av principer och professionalitet överbord eftersom Roy har kidnappat en ung pojke som han påstår är hans egen son?

Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

Prometheus Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser