X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Förutom detta är jag inte den första att lägga en hel del av Tremors-äran vid Michael Gross fötter. Han återkommer som överlevnads- och vapenfanatikern Burt Gummer i alla sex uppföljarna och spelar en stor roll för underhållningsvärdet (Gross har givetvis också skrivit ett kort förord till Melvilles bok). Trots sin über-republikanska attityd lyckas Burt ändå alltid vara ganska sympatisk och framstår aldrig som less på eller generad över sin ganska repetitiva uppenbarelse. Istället är han en rollfigur som man kan skrocka både med och över när han för femtielfte gången blir täckt av pumpafärgat mask-slajm och med sammanbitna käkar beklagar sig över att han var ”denied critical need-to-know information”.

En annan sak som alla delarna plockar med sig från originalet är en (men sällan fler än så) förhållandevis stark kvinnlig roll vilket förstås också är sympatiskt. Det är dock något som ska komma surna en smula i de senare delarna. Men mer om det nedan, där jag försökt att skriva lite kort om varje del samt betygssätta dem. För det måste erkännas: jag skulle ha svårt att skriva en fullödigt matig text om varje del för sig. Riktigt så mycket har de inte att bjuda på när jag till skillnad från Jonathan Melville inte kan peppra dem med inspelningsanekdoter om Fred Ward. Häng med, så tar vi oss igenom 30 Tremors-år i sju kliv (och två inlägg).

Tremors (1990)

Jag har redan skrivit ett inlägg om originalfilmen här på bloggen, men jag har nog sett den minst ett par gånger till sedan dess och banne mig om den fortfarande inte är lika underhållande! Jag imponeras fortfarande lika mycket (om inte mer) av hur effektivt historien berättas vad gäller introduktion och upplägg samt särskilt Val och Earls respektive personligheter. Trots att den ändå innehåller ett förhållandevis stort persongalleri lyckas filmen med att skapa en ganska skön känsla för i princip alla inblandade – man får en klar bild över allas relationer med varandra och bryr sig dessutom om hur det ska gå för dem. Finn Carters geolog Rhonda LeBeck är förvisso ingen huvudperson men åtminstone tuff, sansad och handlingskraftig. Tamejtusan om orginal-Tremors faktiskt inte är värd ett litet extra halvt betyg jämfört med mitt första inlägg.

Tremors II: Aftershocks (1996)

Jag antar att första Tremors redan hade nått en viss kultstatus när man knåpade ihop manuset till denna första uppföljare ety den utspelas i en värld där Val och Earl blivit världskända på hela den amerikanska kontinenten för sina äventyr sex år tidigare. Kevin Bacon hade vid det här laget blivit lite för känd, så Fred Ward får dra ett stort lass på egen hand. Vilket han inte gör med någon större entusiasm om jag ska vara ärlig, så hela historien (vilken tilldrar sig i Mexiko den här gången) känns väldigt trött och överspelad. Tills dess att Michael Gross dyker upp och det hela blir ganska förnöjsamt.

Maskarnas livscykel har nu utökats till tvåbenta ”shriekers” som jagar via värmekänslighet och vars rörelsemönster påminner en hel del om Star Wars AT-ST eller ”chicken walkers”. Shriekers har dessutom förmågan att föröka sig asexuellt så fort de får i sig lite föda, så det är ju lätt att tänka sig vad som händer när de bryter sig in i ett livsmedelsförråd. Det hela spelas upp primärt för komiska poänger, så alla former av den spänning som ändå fanns i originalet är puts väck.

Men som sagt, ganska förnöjsamt. Återigen bjuds vi på en hyfsat handlingskraftig kvinnlig geolog i form av Helen Shavers Kate Reilly men hennes roll undergrävs rejält av att hon uppenbart lagts in som ett kärleksintresse för Earl. Plus att hennes stora dragningskraft för hans del inte kommer sig av hennes kompetens, utan av det faktum att hon pysslade en del med ”modell”-jobb när hon var yngre. Aftershocks tycker istället att det är betydligt intressantare att fokusera på odd couple-relationen mellan Fred Ward och Christopher Gartin.

Tremors 3: Back to Perfection (2001)

Burt kommer tillbaka till Perfection (duh, titeln…) men tvingas frustrerat åse hur invånarna fullkomligt negligerat alla de säkerhetsanordningar och varningssystem han installerat åt dem. I deras ögon är det ju ändå 11 år sedan de attackerades och den främsta mask”närvaron” kommer från skojaren Desert Jacks ”Graboid Tours”. Men Burt vet att den som skrattar bäst skrattar sist och det kommer inte som någon större överraskning att maskarna gör en efterlängtad återkomst.

Den här gången kommer de ännu ett steg i sin livscykel, när det visar sig att shriekers kan ömsa skinn och förvandlas till flygande ”ass-blasters”. Namnet kommer sig av att glidflygarna ger sig själva fart (heh…) genom att antända sina explosiva fjärtar.

Trean fortsätter som synes seriens numera etablerade koncept av odd couple (Burt och Desert Jack) samt rejäla explosioner. Tyvärr var tiderna sådana att man också plockat in en hel del fullkomligt undermålig CGI som gör att både uppdaterade maskar och ass-blasters ser ut som om man tejpat fast tvådimensionella bilder på kameralinsen. Samtidigt känns det på något sätt helt i enlighet med B-monster-filmskonceptet och återigen blir det ganska förnöjsamt.

Treans handlingskraftiga kvinnoroll fylls främst av Susan Chuang vars Jodi Chang är neice till originalets Walter (då spelad av välbekante Victor Wong). Men eftersom filmen är vad den heter får vi också återigen träffa Charlotte Stewart och Ariana Richards som mor och dotter. Särskilt Richards Mindy är fortfarande så pass präglad av de tidigare attackerna att hon aldrig tappar huvudet när de prekambriska superpredatorerna kommer tillbaka.

To be continued…

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”

11.22.63 (2016)

Drömmen om ett 60-talsevighetsrike av ”peace, love and understanding” kanske dog med Charles Manson och hippiemorden på Sharon Tate och hennes gäster. Men den amerikanska oskulden spräcktes tidigare än så, tack vare skotten vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963.

Fortsätt läsa ”11.22.63 (2016)”

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank RedemptionGreen Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

Fortsätt läsa ”The Mist (2007)”

The Green Mile (1999)

alt. titel: Den gröna milen, Den grønne mil, La ligne verte, Il miglio verde, La milla verde, Stephen King’s The Green Mile

Det finns en massa skitjobb här i världen men någon måste göra dem också. Och i 30-talets Louisiana har ingen råd att vara fin i kanten när det kommer till anställningar. På det hela taget har Paul Edgecombe emellertid samlat ihop en ganska bra arbetsgrupp i E-huset vid Cold Mountain-fängelset. Vilket kan behövas eftersom E-huset hyser fångarna som dömts till dödsstraff, män som bara sitter och väntar på det oundvikliga slutet – ”Old Sparky”. Män som inte har något kvar att förlora, som är under en avsevärd psykisk press. Och som Paul förtydligar: ”Men under strain can snap”.

Fortsätt läsa ”The Green Mile (1999)”

The Shawshank Redemption (1994)

alt. titel: Nyckeln till frihet, Rita Hayworth – nyckel till flykten, Frihetens regn, En verden udenfor, À l’ombre de Shawshank, Die Verurteilten, Le ali della libertà, Cadena perpetua

Filmskaparen Frank Darabont har ett långt och nära förhållande till både film och Stephen King. Om inte Wikipedia ljuger mig rakt upp i ansiktet (aldrig skulle väl Wikipedia…) är Darabont en av de som i bokstavlig mening jobbade sig upp från botten. Han gick ut high school 1977 och istället för att gå vidare till college fick han jobb på klassiska Grauman’s Egyptian Theatre i L.A. Därefter produktionsassistent innan han kunde hugga tag i sin egen första film, vilken som av en händelse också råkade vara en av Kings första så kallade Dollar Babies.

Fortsätt läsa ”The Shawshank Redemption (1994)”

Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Fortsätt läsa ”Misery (1990)”

99 Homes (2014)

alt. titel: Éviction, 99 Homes: Stadt ohne Gewissen

Den enes bröd är den andres död. Dennis Nash har antagligen inte sinnesnärvaro nog att tänka så långt i förhållande till mäklaren Rich Carver när denne dyker upp i sällskap med två poliser för att vräka Dennis, hans mamma Lynn och sonen Connor från deras hus i Orlando. Familjen Nash blir helt tagna på sängen av beslutet – domaren hade ju sagt att de hade 30 dagar på sig att överklaga!

Fortsätt läsa ”99 Homes (2014)”