You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 4’ category.

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Något annat som den här dagen främst är intresserat av att härja fritt är smittan som börjat spridas i Pontypool. Först kommer oroväckande, men obekräftade, rapporter om stora folksamlingar vilka blir allt mer våldsamma och till slut börjar attackera andra människor. När rapporterna av allt att döma verkligen är sanna återstår emellertid frågan: vad består smittan egentligen av?

Titeln Pontypool lät vagt välbekant när utmärkta podden The Evolution of Horror tog upp filmen i sitt zombietema. Diskussionen om den, och efterföljande hyllningar från lyssnare, gjorde mig tillräckligt nyfiken för att hugga en portugisisk-textad version på YouTube. Vars, för mig, fullkomligt obegripliga ordharanger kändes lämpliga med tanke på att det är språket som står i centrum för Pontypool.

Tyvärr är det väldigt svårt att diskutera det fina med filmen utan att spoila skiten ur den eftersom hela konceptet bygger på språk. Den märkliga smittan sprids genom ord och vår förståelse av dem. Själva språkbiten gör att man kanske kan dra paralleller till Arrival men där handlade det om att språk styr vad vi tänker, kan uttrycka och, i förlängningen, hur vi bygger vår uppfattningsvärld. Pontypool är mer intresserad av att utforska hur mänskligheten skulle hantera ett fullkomligt sammanbrott i (talad) kommunikation. Det görs hänvisningar till semiotikern Roland Barthes.

För går det verkligen att tänka sig en mänsklighet eller ett samhälle utan språk? I någon mening fick Pontypool extra relevans dessa corona-år, eftersom filmen pratar om dödlig smitta och där ett första varningsmeddelande lyder ”For your saftey, please avoid close contact with your family”.

Det är ju med hjälp av språket vi bygger relationer, vilket Grant Mazzy tidigt också påpekar – i egenskap av radiopratare bygger han en relation med lyssnarna genom det han säger. Därmed blir det viktigt både vad han säger och vad han inte säger. Är det oansvarigt eller relationsbyggande att haspla ur sig obekräftad information. Blir det hela mer av det ena eller det andra för att Grant tydligt påpekar att det är obekräftade uppgifter han förmedlar?

Det är förstås smart i många olika avseenden att låta hela filmen utspelas på den lilla radiostationen och med ett fåtal personer på rollistan. De har inga möjligheter att kontrollera vad som är sant och inte men har tidigare själva varit de som kanske tullar lite på sanningen. Ken Loney (Loney=looney=loner?) i stationens The Sunshine Chopper sitter i själva verket inte högre än i sin Dodge Dart med ett helikopterljudspår som spelar i bakgrunden. En tidigare tryggt övervakande guddom visar sig vara oförmögen att tillhandahålla vare sig fakta eller förtröstan

Nu var jag i och för sig ganska beredd på vad jag skulle få men jag tyckte mycket om Pontypool. Leken med språk och kommunikation var mumma för filmtittarhjärnan samtidigt som kammarspelsuppsättningen gjorde att den var riktigt spännande. Mycket hänger på kanadensiske Stephen McHattie i rollen som Grant Mazzy och har gör jobbet med den äran, komplett med cowboyhatt och ett ansikte som mest av allt påminner om en synnerligen detaljerad vägkarta. Han flankeras av Lisa Houle och Georgina Reilly som också gör bra prestationer.

En film som för ovanlighetens skull levde upp till hajpen och som jag känner att jag behöver fundera lite mer på. Samt givetvis läsa förlagan Pontypool Changes Everything av kanadensiske författaren Tony Burgess.

Bonus: Pontypool Changes Everything (1998)
Burgess skrev manus av sin egen bok tio år efter publiceringen och det finns goda skäl att anta att han verkligen gått och malt historien i sitt huvud under alla dessa år. Den förhållandevisa tydligheten och rätlinjigheten i filmen Pontypool står nämligen inte att finna på en enda jävla fläck i Pontypool Changes Everything.

Efter att ha tagit del av vansinnet som är Burgess bok kände jag att jag behövde hjälp, men inte ens med tre kloka samtalskompanjoner lyckades vi komma längre än att man kanske främst bör se det hela som någon slags textbaserad performance-installation. Men samtalsvägen dit var otroligt spännande och det kanske är det som är hela poängen.

Förutom själva konceptet med ett slags zombievirus som gömmer sig i språk och förståelse innehåller förlagan en mängd olika mer eller mindre märkliga, hiskeliga, oroande eller vanvettiga småberättelser, scener och ögonblicksbilder. Dess välsignelse är att den inte är särskilt lång, för nu orkade jag ändå hänga kvar bara för att se vart det hela skulle ta vägen. Ingenstans, visade det sig och därför är det jag främst tar med mig från Burgess författarskap är halsbrytande ordbilder som tiltar min hjärna på ett ganska härligt sätt. Jag bjussar på ett litet smakprov:

Children in full hockey gear skate across the purple an d red ice, weaving around an obstacle course of tan corpses. Several of the deer stand frozen, and the children cut down all but two. They become the opposite nets of a makeshift hockey rink. A heart thawed over a small fire is used to draw the centre line and goal creases.

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Trash Island, i bukten utanför storstaden Megasaki, förvandlas i ett slag till Isle of Dogs. Den kattälskande borgmästare Kobayashi förvisar alla stadens hundar dit, under förevändning att deras sjukdomar utgör ett hot mot stadens mänskliga befolkning. Att forskare menar att de snart ska kunna bota både nosfeber och hundinfluensa spelar ingen roll. För att statuera ett exempel är den förste att deporteras livvaktshunden Spots, som tillhör Kobayashis unga skyddsling Atari.

Sex månader senare försöker de föredetta sällskapshundarna klara sig så gott det går med sina obehandlade sjukdomar och i slagsmål över äppelskrottar och ruttna kycklingskrov. Men de är desperata (ibland så desperata att de hänger sig i sina egna koppel), blir allt svagare, sorgsnare och argare. De saknar sin gamla mat, sina gamla bäddar, sina hussar och mattar. Jyckarna Rex, King, Duke och Boss har slagit sig ihop med den herrelöse Chief som är bra att ha med sig i sagda slagsmål (även om han lackar ur på att de alltid vill rösta om allting. Kanske för att han alltid hamnar i opposition?). En dag spanar hundgänget in en liten flygmaskin som kraschlandar på ön och ur det kliver Atari, på jakt efter sin trogne Spots. Men var kan han finnas?

Med tanke på att hundar spelar en huvudroll i Isle of Dogs är det kanske inte så förvånande att jag här har hittat ”min” Wes Anderson. Äntligen en nära nog fullträff, både till innehåll och utseende. Jag har redan tidigare upptäckt att jag är svag för Andersons miniatyr- och dockfaiblesse och här kommer den i hundform – det blir inte så mycket bättre än så.

För det första upplever jag att Anderson faktiskt låter sina röstskådisar uttrycka känslor, något han inte alls är lika generös med i sina “vanliga” spelfilmer där alla ska köra deadpan-dialoger. För det andra tycker jag att det här formatet funkar bättre i samklang med filmmakarens understatementhumor. Det blir helt enkelt roligt när konstaterandet att deras sjukdomar gör filmens jyckar lynniga, illustreras av en scen med ett hunddockhuvud som stressat flackar med blicken. Eller när ugglan, som levererar meddelanden tvärs över ön, måste hämta andan en smula efter sin flygtur. Och för det tredje understöds humorn ytterligare av de rent praktiska visuella lösningar som måste göras för att passa formatet. Exempelvis älskade jag de bomullsliknande dammolnen som alltid uppstod vid hundslagsmålen.

Självklart sympatiserar jag också med filmens budskap, jag är tveklöst pro-hund. Anderson gör det dock ganska övertydligt, med föredetta laboratoriehundar och Chief som egentligen inte är någon ”bad dog”. Han vill inte bitas men blir bara så rädd ibland. Jag ska villigt erkänna att mötet mellan Chief och Spots blev riktigt känslosamt. Däremot tycker jag det är lite synd att filmen verkar antyda att hundar enbart blir lyckliga av att tillhöra och lyda en husse eller en matte. Att vara en ”pet” och ingen ”alphadog”. Samhörigheten de kan finna mellan varandra verkar inget värd.

Samtidigt är det kul att se hur allestädes närvarande katter är i Megasaki. Ett konspiratoriskt möte blir förstås än mer Bondskurks-megalomaniskt när nästan alla deltagarna sitter med varsin katt på axeln (”Brains have been washed. Wheels have been greased. Fear has been mongered”).

Det har förekommit en del diskussioner i samband med Isle of Dogs vad gäller stereotypa bilder av japansk kultur (alla japaner blir övertygade av en välformulerad haiku), språkdiskriminering (filmens japanska dialog textas inte) och white savior complex (rebellen Tracy Walker). Jag kan i viss mån förstå det, men eftersom jag inte är av asiatiskt ursprung hängde jag upp mig på en helt annan grej. På fastlandet har vi förvisso utbytesstudenten Tracy som slåss för Ataris sak, men hon är trots allt en bifigur. Särskilt som hon en gång också ägde en numera deporterad jycke men alltså inte letat efter henne på samma sätt som Atari. Plus att hon förstås måste utveckla en crush på killen hon aldrig träffat.

Som om inte det vore nog är dessutom de flesta kvinnligt kodade hundarna feminina raser, typ efemära salukis, jämfört med de raggigare, kraftigare och mer prominenta jyckarna som alla har manliga röster. Scarlett Johansson och Kara Hayward (från Moonrise Kingdom) röstar de enda två tydligt kvinnliga hundarna, varav Kara Haywards Peppermint också valpar under filmens gång. I rättvisans namn dyker dock Tilda Swinton upp en kort sväng som mopsen Oracle, vars orakelkompetens bygger på att hon förstår vad som sägs på TV-sändningarna (det var däremot väldigt roligt).

Tyvärr slutar den genusmässiga problematiken inte ens där. Jag vet att jag i tidigare hundfilmer kunnat störa mig på att det väldigt ofta sätts likhetstecken mellan just pojkar och hundar. Wes Anderson både återupprepar och understryker det credot i samband med Atari: ”Because he’s a twelve year old boy, dogs love those”. Jag inser att jag överreagerar, men wtf?! Kan inte tjejer också få bli älskade av jyckar? Grejen är ju att citatet så enkelt hade kunnat byta ut ”boy” mot ”kid”. Slarvigt, Wes!

Det här gör förstås att Isle of Dogs olyckligtvis trillar ned från ett obefläckat toppbetyg. Filmens övriga styrkor (dit hör dock inte den helt meningslösa kapitelindelningen) gör dock att jag inte nänns dra av mer än ett halvt betyg, för detta var trots allt (nästan) 100 procent hundnjutning.

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Fast det är förstås en sanning med modifikation. Nyheten skakade knappast om Gustavssons grundvalar lika mycket som den nyheten gällde — Jean-Claude Arnault, konstnärlig ledare för kulturscenen Forum och gift med poeten Katarina Frostenson. Frostenson hade vid publiceringen också varit invald i Svenska Akademien sedan 1992, vilket inte blev helt oviktigt i sammanhanget.

En klok deltagare i jobbets bokcirkel föreslog att en bra följeslagare till Matilda Voss Gustavssons reportagebok Klubben skulle kunna vara Katarina Frostensons K. Själv hade jag inte superkoll på kopplingen mellan de två böckerna, men det visar sig ganska snart att Frostensons verk är en reaktion på och beskrivning av tiden efter nyhetspubliceringen i DN. Bilder från två diametralt olika håll skulle man alltså kunna säga. En aktion och en re-aktion.

Jag läste kanske 30 sidor i Gustavssons bok, som beskriver hur hon började få tips om att Jean-Claude Arnault kanske skulle kunna klassas som den svenska kulturvärldens egen Harvey Weinstein. Av någon anledning bestämde jag mig för att parallelläsa Klubben med K, men när jag väl började med Frostensons bok fanns inget annat val än att läsa den klart med en gång.

K och Klubben kan mycket väl ha levererat ett av mitt livs mest surrealistiska läsupplevelser. Verkligheterna som skildras i de två olika böckerna, Frostensons å den ena sidan och Gustavssons å den andra, är så diametralt olika att det inte går att förstå hur de kan rymmas i samma värld. Vissa saker kan man med lite god vilja likställa. Som att Gustavsson nojjar över det närmast bisarra drev som drar igång efter både Arnault, Frostenson och Svenska Akademien när hon publicerat sin exposé.

Det där drevet upptar förstås också en stor del av Frostensons tankar, vilka inte sällan drar ut på konspirationsteoristråt. I min, eventuellt naiva, hjärna känns det emellertid osannolikt att det sedan flera år tillbaka funnits en falang som bara väntat på en chans att få störta en av de heligaste av svenska kulturinstitutioner — Svenska Akademien. Att sitta och vänta på en skandal av den här magnituden känns inte särskilt rimligt. Såvitt jag kan förstå handlar problemen för Svenska Akademien i den här soppan rent konkret om att man betalat ut en del pengar till Forum (jäv) och att Arnault tycks ha haft vetskap om ett antal litteraturnobelpristagare innan de blev offentliga (läcka).

Men drevet handlar ju minst lika mycket, om inte mer, om Frostensons livskamrat och älskade. Och även här blir läsupplevelsen minst sagt bisarr och verklighetsfrämmande. K hävdar inte bara att kvinnorna som anklagar Frostensons make (aderton stycken i den första artikeln av Gustavsson) för sexuella övergrepp är bittra, illasinnade eller frustrerade. I hennes ögon står de alla 18 och ljuger rakt upp och ned om vad som hänt. I mina ögon blir det problematiskt att Frostensons attityd inte bara känns verklighetsfrämmande, utan att hennes avfärdande av kvinnorna speglar alla de avfärdanden som sådana historier allt för ofta mötte innan #metoo. K är, bland mycket annat, ett upprop för kvinnor som “inte ser er som offer, som inte utnyttjar möjligheten till det”. Mitt intryck att #metoo handlade väldigt mycket om att demaskera regelmässiga attityder av den typen.

I Frostensons värld finns det emellertid ingen möjlighet att hennes “JC” kan ha kommit ens i närheten av de beteenden som han nu anklagas för. Hon kan möjligen sträcka sig till att han inte alltid varit 100% “sedesam”, kanske någon gång “irrat i natten”. Det Frostenson själv möjligen gjort sig “‘skyldig’ till är på sin höjd bristande uppmärksamhet”. Avgrunden blir för stor i min stackars hjärna mellan Frostensons JC, vilken eventuellt, händelevis, någon gång, möjligen gjort sig skyldig till ett par mindre snedsprång, och Gustavssons Arnault, vilken i princip ska ha byggt upp en personkult runt sig själv, vari det ingick ett icke föraktligt mått av sexuellt våld.

En nästan lika stor avgrund böckerna emellan handlar om detta med makt. För ingen lär väl ha missat att historierna som berättades om Weinstein och i samband med #metoo i hög grad handlade om makt? Gustavsson gör tydligt att exakt samma principer som gällde för fallet Weinstein också gällde för fallet Forum och Jean-Claude Arnault. Han och hans gelikar hade makt och kunde därmed styra över de som inte hade. Ibland kan det absolut se ut som om de maktlösa fullt frivilligt går med på någon slags ömsesidig överenskommelse. Men är det något som den här typen av historier gör så plågsamt uppenbart är att det finns mycket lite ömsesidighet i relationer med ojämna maktförhållanden. Kombinationen Forum och Arnaults uppenbarligen anslående personliga utstrålning skapar ett nätverk där många vill in, oavsett pris. Absolut makt korrumperar absolut.

En bild att då ställa mot den Frostenson målar upp i K. I hennes berättelse är hon och Arnault fullkomligt maktlösa inför “grovt, intensivt förtal och rent hat”, den regelrätta förföljelse, som drabbar dem. “Hur försvarar man sig mot sådant som inte inträffat, mot lögner?” Men inte bara det, jag uppfattar det som att Frostenson dessutom värjer sig mot intrycket av att de två skulle ha haft någon makt att tala om överhuvudtaget. Även här finns alltså en världsfrånvändhet som jag närmar mig med skräckblandad förtjusning. Jag tycker mig dock få visst stöd i denna ambivalens hos Gustavsson när journalisten beskriver en kultur och ett sammanhang där man gärna ville se sig som underdog, underground och alternativ. Samtidigt som man utan tvekan njöt av det inflytande man hade i den delen av kultur-Sverige som Betydde Något. Finkulturen.

En identitet som Frostenson och Arnault med all önskvärd tydlighet kan upprätthålla även i exil. De flyr till Paris där det finns vänner som bjuder på god mat och bra vin. Frostenson likställer dem själva med misshagliga föregångare som Wilhelm Ekelund, August Strindberg och Emanuel Swedenborg. Hon funderar över litterära budskap från Sylvia Plath, Franz Kafka och Simone Weil, läser Weils Tyngden och nåden.

Klubben går, likt många andra reportageböcker, att läsa som en ren thriller. Detektivarbetet, oförmågan att ta in det oerhörda, spänningen inför publiceringen. K är en helt annan nöt att knäcka. Å ena sidan en djupdykning ned i ett psyke eller i alla fall en sinnesstämning som förefaller mig oerhört främmande, å den andra ett flöde av tankar som handlar om helt andra saker — språk, vänskap och poesi. Just den här gången blev jag främst fångad av den historia som ändå går att utläsa ur K, och därmed spegla mot Klubben. Men jag kan också tänka mig att andra läsare mycket väl kan fastna mer för allt det där som inte har det minsta med vare sig sexuella övergrepp eller svenska Akademien att göra.

Klubben (2019)

K (2019)

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Mitt i allt detta finner vi nyhetschefen Max Schumacher som tills nyligen trodde att det fortfarande fanns en plats för ”verkligheten” inom TV. Att nyheter handlar om att förmedla viktiga och sanna saker till TV-publiken. Programchefen Diana Christensen, med idéer om program som The Mao Tse-Tung Hour (komplett med äkta bilder på en terrorgrupp som rånar banker!), ser dock till att ta honom ur den villfarelsen.

Sidney Lumets Network gör mig lite förvånad. Jag hade nog trott att filmen skulle vara en mer traditionell beskrivning av livet på ett TV-bolag. Kanske till och med lite av en thriller, något i stil med All the President’s Men fast på TV. Istället utspelas ett drama så argt och cyniskt (jag törs faktiskt inte använda ordet ”skruvat”) att det nästan skulle kunna uppfattas som science fiction. Tänk The Running Man minus Arnie i sparkdräkt och motorsågar.

Om inte annat känns både temat och historien märkligt profetisk. I en av sina spyende monologer skriker Howard Beale till TV-publiken att ”The only truth you know is what comes out of this tube. This tube is the most awesome goddamn power in this whole godless world. Television is not the truth. Television is a goddamn amusement park. We’re in the boredom killing business.” Byt ut Robert Duvalls korta 70-talskostymbrallor eller Faye Dunaways fjäderklippta hår och häpp: Network skulle lika gärna kunna utspelas idag och handla om nätet och sociala medier.

Duvall spelar spelar chef till Dunaways Diana Christensen och de är bägge lika samvetslösa och krassa när det kommer till vad som krävs för att dra tittare. Ingen av dem bryr sig det minsta om vad som skulle kunna utgöra ”bra” eller ”hederlig” TV, det enda som betyder något är huruvida man har en ”hit show”. Jovialiske Ned Beatty är i sin tur konglomeratschef, högsta hönset. Han får en chans till en egen predikan inför Howard och passar då på att berätta om det enda som betyder något här i världen: ”one holistic system of systems [—] The international system of currency”.

Nej, varken Sidney Lumet eller manusförfattaren Paddy Chayefsky verkar ha haft vare sig höga tankar eller några större förhoppningar om standarden på samtidens TV-utbud. Inte heller om den amerikanska publiken, vilken i filmens perspektiv är en ansiktslös massa som villigt glufsar i sig vad skräp än UBS och Diana klämmer ur sig. Politisk ideologi? Glöm det, hängivne kommunisten Laureen Hobbs visar sig vara precis lika pengakåt som alla andra när hon får chans till en del av kakan (”Don’t fuck with my distribution costs!”). Terrorgruppen Ecumenical Liberation Army (lite Life of Brian-varning på det namnet…) säljer sina mordiska tjänster till högstbjudande.

Till slut står vi alltså i princip där med programmet som Max och Howard föreställde sig i inledningens suprunda – The Death Hour. ”A great Sunday night show for the whole family”. Filmen speglar tyvärr till och med 70-talsverkligheten i så motto att reportern Christine Chubbuck faktiskt sköt sig själv inför kameror 1974. Det finns förstås mycket spekulation kring huruvida den händelsen inspirerat Chayefskys manus.

William Holdens Max är möjligen den ende som får vara en slags förnuftets röst i hela den här cirkusen men han lever minst sagt på lånad tid. Jag tappar räkningen på alla gångerna han hinner få sparken av den hemske Frank Hackett under filmens gång. Jag upplever dessutom att Networks budskap i det avseendet är att en nostalgisk längtan efter en svunnen tid med moral och ryggrad är fullkomligt meningslös. Max inleder dessutom en i mina ögon något obegriplig affär med Faye Dunaways Diana – jag menar, vad kan hon få ut av det utom möjligen lite groupie-fucking-vibbar?

Då blir det faktiskt lite lättare att se hela den biten som något allegoriskt. Max blir tillsammans med Diana i ett försök att ”rädda” henne (och televisionen) från att förfalla ned i total och riktningslös amoralitet. Deras kärlek skulle kunna bli något ”verkligt” att hålla fast i och värdesätta. Men Diana tar givetvis inte den chansen och Max lämnar henne frivilligt, med rak rygg. Fast inte rakare än att han knatar direkt hem till frugan han varit gift med i 25 år och ber att hon ska ta honom tillbaka.

Usch, ju mer jag tänker på den desto hemskare blir Network. Den blir ju bara ännu hemskare tack vare att den är en riktigt bra producerad film med fantastiska skådisprestationer. Networks tröstlöshet och allt uppslukande cynicism får mig att känna mig smutsig och skamsen, särskilt som ett enkelt byte från TV till nätbaserad underhållning gör att den där cynismen kommer väldigt nära.

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!

Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Läs hela inlägget här »

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lille prinsen, The Little Prince

En djärv flygare kraschlandar i bortom all ära och redlighet i Saharaöknen. Han försöker reparera sitt skadade plan men frågan är om han kommer att lyckas innan vattnet tar slut. Men i så fall kommer flygaren inte att dö ensam, för plötsligt har han fått sällskap av en guldlockig ”liten prins” där i öknen. Som om pojkens uppdykande inte vore fantastiskt nog, berättar han dessutom att han kommer från den lilla asteroiden B 612 som inte är mycket större än ett hus, och att han har rest runt i rymden innan sin ankomst till planeten Jorden.

Läs hela inlägget här »

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg