You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 4’ category.

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Sapir–Whorfhypotesen låter som det skulle kunna vara en klingonbaserad vetenskaplig teori i Star Trek-universat. Men det är faktiskt en lingvistisk teoribildning som sysselsätter sig med just de här tankarna – i hur hög utsträckning språket vi använder formar vår (tanke)värld.

Arrival är i sin tur en film som i allra högsta grad bygger på samma funderingar. Runtom i världen anländer tolv utomjordiska skepp och ingen vet varför de är här. Och eftersom detta alltså inte är en Star Trek-berättelse är vare sig utomjordingarna eller mänskligheten utrustad med någon behändig liten översättningspryttel.

Det blir alltså avgörande att försöka förstå och göra sig förstådd. I USA faller det uppdraget på lingvisten Louise Banks och fysikern Ian Donnelly. Men det ska snart visa sig att den stora utmaningen inte ligger i att lära sig ett nytt språk utan i mänsklighetens oförmåga att kommunicera sins emellan.

Precis som kroppsliga funktioner är det egna språket ofta en självklarhet som man allt för sällan reflekterar över. Många av oss tar för givet att våra ben ska bära oss till affären där vi kan förmedla vad det är vi vill handla. Även när vi befinner oss utomlands och kanske inte talar det lokala språket är det ändå sällan vi befinner oss i situationer där våra egna ord inte räcker till för att beskriva det vi upplever.

Därför är det förstås fantasieggande att kanadensaren Denis Villeneuve ger sina tittare en chans att fundera över just de här sakerna. Det utomjordiska språket i Arrival signalerar något mer än ett (förvisso komplicerat) pussel som Louise Banks ska dechiffrera. Hon sätter också snabbt fingret på komplexiteten i det faktum att utomjordingarna kommunicerar med tolv olika nationer och därmed på (minst) tolv olika språk. Vad får det för betydelse att amerikanerna frågar utomjordingarna efter syftet med besöket medan andra nationer kanske redan börjat formulera sig i form av hot eller påståenden istället för frågor?

Arrival bygger på en långnovell av science fiction-författaren Ted Chiang. Vad jag kan Wikipedia mig fram till har dock manusförfattaren Eric Heisserer lagt till ett icke föraktligt konfliktmoment och jag tror att filmen vinner på det. Här känner jag igen Sicarios andlösa spänning, vilken skapas med små, små medel. Plus islänningen Jóhann Jóhannssons karakteristiska musik, förstås. Det torde knappast vara en slump att Arrivals utomjordingsläten påminner en hel del om Jóhannssons brummande och brölande score.

Lika andlöst är Arrivals bildspråk och jag ångrar verkligen att jag försatte chansen att se filmen på bio. Skönheten gör att jag per automatik förutsätter Roger Deakins inblandning men det visar sig att ögat tillhör en viss Bradford Young istället. Med tanke på att Young sedan gått vidare till exempelvis Solo, som på intet vis var remarkabel i det här avseendet (eller också sov jag under visningen), är jag benägen att tro att Denis Villeneuve själv har haft ett öga med i spelet.

Efter tittarna på Villeneuves tidigare Enemy och Prisoners tyckte jag mig ana en viss distans mellan både film och tittare samt mellan filmernas olika rollfigurer. Kanske är det en anledning till att Arrival omfamnats mer helhjärtat eftersom hela historien bygger på att överbrygga språkliga och kognitiva avstånd samt skapa en plattform för (mellanmänsklig) kontakt och kommunikation?

Arrival är snygg, dramatisk (både historiemässigt och visuellt sett), eftertänksam, ödesmättad, tankeväckande och innehåller dessutom fina prestationer av Amy Adams och Jeremy Renner. Jag gissar att om filmens personliga slut hade funkat bättre för min del hade detta varit en klar fullpoängare. Nu blev Arrival istället en film som febrilt försöker hugga mig i hjärtat medan den främst tilltalade hjärnan. Vilket i och för sig inte är det sämsta – jag gillar min hjärna. Men den ger sällan lika förbehållslösa betyg som hjärtat.

Annonser

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Innan katastrofen drabbar är just det kanske inte riktigt sant för familjerna Dover och Birch. De firar Thanksgiving i all vänskaplighet tills dess att döttrarna Anna och Joy är puts väck. Varken polisen eller idoga skallgångskedjor kan återfinna det minsta spår av flickorna. Däremot finns en misstänkt – Alex Jones som parkerade sin husbil i grannskapet tidigare under dagen.

Hantverkaren och fadern Keller Dover tycks se Annas försvinnande som ett personligt misslyckande och fixerar sin sökande blick på Alex. Strunt samma att polisen inte kan hitta något som binder den mentalt dysfunktionelle unge mannen till bortförandet av Anna och Joy, Keller VET ju att han har något med saken att göra. Och därmed måste kriminalinspektör Loki inte bara fortsätta att leta reda på flickorna utan också försöka lista ut vart Alex har tagit vägen.

Detta med distansering och främlingskap mellan Villeneuves rollfigurer var ärligt talat inget som slog mig vid tittarna på Sicario och Blade Runner 2049. Men efter att dessutom ha sett regissörens två filmer från 2013 – Enemy och Prisoners – i ett svep var det svårt att blunda för den vinkeln. Den distanseringen skulle jag också vilja påstå finns mellan tittaren och filmernas olika personer men det är ett avstånd som inte påverkar mitt engagemang i historierna han vill berätta.

Snarare handlar det om att ingen är helt ond eller god, har helt rätt eller fel. Villeneuve får mig att hela tiden hoppas på ett av de där förtröstansfulla Hollywood-sluten där alla som förtjänar det är trygga. Samtidigt tvingar han mig att inse att det sällan blir så i verkligheten. Undan för undan dras tumskruvarna åt i Prisoners så att jag i slutänden känner mig mer eller mindre tvingad att följa Loki och Keller Dover till berättelsens slut. Att hoppas på det bästa samtidigt som jag så gott det går försöker förbereda mig på det värsta.

Det ser ut som om många hyllade Jake Gyllenhaals insats som Loki när Prisoners hade premiär. Själv fastnar jag i betydligt högre utsträckning för Hugh Jackmans plågade fadersfigur, vilken i någon mån ser dotterns försvinnande som ett misslyckande för hans manlighet och förmåga att skydda familjen. Dramats mödrar är i många fall bifigurer, i värsta fall hjälplöst neddrogade kollin i en skoningslös historia där det bara finns förlorare. Oavsett om de är fyllda av hämndbegär eller perverst rättspatos. Gud kan åkallas av vem som än finner det lämpligt att ta en högre makt som intäkt för sina handlingar.

Förutom ambivalensen hos rollfigurerna slås jag också av Villeneuves förmåga att dra ut på sin historia utan att det känns som om han drar ut på sin historia. I händerna på en mindre skicklig regissör skulle det ha känts som om Prisoners hade minst tre olika slut, varav två skulle ha varit helt onödiga, men som nu löper allt enligt en obeveklig och inneboende logik som jag är maktlös att stå emot.

Jag gissar att jag sällar mig till det stora flertalet när jag föredrar Prisoners före Enemy. Kanske kommer den senare filmen att vinna med typ 20 år i backspegeln men just nu känner jag mig betydligt mer engagerad i den rättframma historien om moralisk ambivalens.

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Läs hela inlägget här »

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Läs hela inlägget här »

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Fred Vargas, Cirkeltecknaren

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser