You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 4’ category.

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

En som är hjärtligt trött på ”thoughts and prayers” är Mildred, mamma till Angela. Det har gått ett knappt år sedan Angela blev våldtagen och mördad och Mildred tycker att bristen på gripna gärningsmän är anmärkningsvärd. För att röra om lite i grytan hyr hon tre stora anslagstavlor och sätter upp affischer vilka skarpt ifrågasätter polisens engagemang i fallet. Enda anledningen till att hon har råd med hyran är att de ligger intill en väg som få tar nuförtiden, ungefär som att hyra annonsutrymme vid Sandöbron skulle jag gissa.

Ebbing är ingen storstad och trots att alla har medlidande med Mildred i hennes svåra situation är det många som tycker att hon nu börjar gå väl långt. Det samhälleliga kittet börjar lösas upp när en i gemenskapen inte längre vill vara en del av den. Det är en illa dold hemlighet att den omtyckte sheriffen Bill Willoughby är dödligt sjuk i cancer medan Mildred allt mer dragit sig undan i sin sorg. Hon hugger tillbaka mot vem som än går emot henne, må det sedan vara sheriffen eller prästen. Allt detta gör att de sympatier som Mildred tidigare kunnat skörda nu börjar ta slut på ett eller annat sätt.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en film där skådespeleri, manus och bildspråk alla samverkar till att skapa en film av sällsynt kvalitet. På senaste tiden har jag nästan börjat förtvivla över om det inte längre är möjligt för mig att hitta alla tre delarna i en och samma film, men så kommer något som Three… och mer eller mindre sopar banan med konkurrenterna.

Manuset ger inga lätta svar, utan låter sina rollfigurer vara precis så där gråskaliga som det ju faktiskt är i verkliga livet. Ingen är vare sig genuint god eller ond och alla är kapabla till bot och bättring om rätt incitament dyker upp. Nu är förstås situationen i Ebbing något tillskruvad och Mildred en rätt extrem personlighet men händelseutvecklingen känns icke desto mindre fullt naturlig, inte minst i sin brist på tvärsäkra svar. Three… är dessutom en film som lämnar flera frågor hängande i luften, men lyckas göra det på ett sätt som känns befriande snarare än frustrerande. Hur kom Bill Willoughby exempelvis att vara gift med en tjugo år yngre australiensiska? Vad hände egentligen som gör att alla ”vet” att polismannen Dixon misshandlade en häktad man? Och vilket levnadsöde skulle inte Dixons stenhårda häxa till mamma kunna berätta?!

Rollfigurerna är som sagt av den arten att de ger mesta möjliga utrymme åt duktiga skådisar som Frances McDormand, Woody Harrelson och Sam Rockwell. Särskilt McDormand är så klart värd alla prisnomineringar och -vinster som tänkas kan med sin kantiga furie. Hennes bestämda ”All rrrrright” låter mer som ett morrande än något annat. Mildred är en kvinna som vi kan anta tvingats göra sig ganska kärv för att överleva redan innan dotterns tragiska död. En del faller ned i handlingsförlamande depression när de drabbas av något liknande. Mildred vänder istället sin sorg utåt, mot omvärlden.

I detta har hon emellertid tappat perspektivet och tycks inte bry sig om hur hennes handlingar påverkar omgivningen, inte minst sonen Robbie. I hennes ögon verkar det exempelvis vara en alldeles utmärkt idé med en nationell (varför inte global?!) databas över alla levande mäns DNA. Med en sådan skulle Angelas mördare inte kunna gått lös så länge som han nu har gjort. Hon vägrar att acceptera att polisen kanske faktiskt gjort allt de kan för att försöka lösa fallet men att inget svar finns just nu. Hon vill ha en tröskel framför vilken hon kan avhända sig sitt behov av skuld och ansvarstagande över det som hänt.

Bara duktiga skådespelare och ett utmanande manus hade varit gott nog men nu har regissör Martin McDonagh och fotograf Ben Davis dessutom skapat en produkt som levererar något mer än bara pang-på-rödbetan-scener. Three… innehåller en härlig kombination av den murrigt instängda lokala puben, nattliga bränder och anslagstavlor i morgondimma som får dem att likna olycksbådande urtidsdjur. Mildred som i slow motion kliver in till reklambyrån för att hyra sin annonsplats osar av Western-vibbar medan Sam Rockwells polisman Dixon får njuta ett par sällsynta bekymmersfria ABBA-sekunder medan allmän förtvivlan bryter ut bakom hans rygg.

Three… är en bra film. Mycket bra till och med. Ett par detaljer skämmer dock perfektionen. Till att börja med är det alltid vanskligt att se en film efter att ”alla” andra mer eller mindre utropat den till årets film. SÅ bra vet jag inte om jag tycker att den var. Främst på grund av att jag hade svårt att greppa tempot, det kändes som om den hade flera ”naturliga” slut där det nästan blev lite av en omstart varje gång historien fortsatte.

Förutom allvaret innehåller manuset också en hel del humoristisk dialog, emellertid av slaget svartare än svart. Själv hade jag oerhört svårt att ställa om till denna humor, för mig var filmen alldeles för tragisk för att jag ens skulle vilja ge mig på ett cyniskt skrockande när Mildred vräker ur sig otidigheter eller bimbon Penelope kliver in i världshistoriens minst väl valda tillfälle för att låna toaletten.

Annonser

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Jag bestämde mig för ett riktigt tant-tema när jag inledde årets upplaga av Malmö filmdagar och följde upp Nothing Like a Dame (premiär i slutet på denna vecka) med RBG. Men medan de engelska 80-åringarna presenterades i ett skirt brittiskt sommarhus bland böljande kullar inleder den amerikanska motsvarigheten på gymmet. Till pumpande musik får vi se hur en fågelspäd liten gumma, iförd en joggingdress med texten ”superdiva!”, coachas till ytterligare ett par sekunder plankstående av en PT som är typ tre gånger så stor som hon. Och så bara några fler repetitioner med de färgglada hantlarna.

Om detta ska vara illustrativt för skillnaden mellan England och USA eller mellan skådespelerikonsten och juridiken låter jag vara osagt. Inte minst för att RBG snart har mig i ett fast grepp. Filmen som sådan är verkligen inget under av nyskapande när det gäller framställning – en myriad av äldre nyhets- och intervjuklipp varvas med nyfilmat material. Men för min del är det alldeles lagom eftersom själva ämnet, Ruth Bader Ginsburg och hennes karriär, är fullkomligt trollbindande.

En ung kvinna som i 17-åldern förlorade sin mor men aldrig glömde hennes två livsvisdomar: ”Be a lady” och ”Be independent”. I det tidigare fallet menar Ruth att den vägledande attityden för hennes del har varit att aldrig bli arg eller upprörd över motgångar och mothugg. Taktiken har istället handlat om att långsamt och metodiskt övertyga meningsmotståndarna om varför hennes ståndpunkt är den enda rimliga. Tesen ”Don’t get mad, get even” nämns aldrig men är allestädes närvarande.

Alla, från barndoms- till studiekamrater och kollegor, är rörande eniga om att Ruth aldrig varit en agitator eller orosstiftare men att hon besitter en ”quiet magnetism” som understryks av hennes obevekliga förmåga att alltid gå rakt på sak. Småprat om familjen, hälsan och väder ligger inte för denna kvinna.

Såsom en av få kvinnliga juridikstuderande på 1950-talet är det inte särskilt konstigt att Ruth blev intresserad av det dåtida samhällets könsdiskriminering. Medborgarrättsrörelsen hade haft hyfsad framgång (i alla fall relativt sett) när det gällde rasdiskriminering, nu var det kvinnornas tur.

Ruth beskriver att med så få kvinnor (nio stycken) i en klass på cirkus 500 män blev varje svar hon och hennes medsystrar avgav inte bara en reflektion på dem själva utan hela kvinnosläktets förmåga att klara av en juridikutbildning på Harward. Vissa av hennes medstudentskor blev säkert för evigt tillplattade av att bli kallad till en middag med fakultetens dekanus. Inte för att fira deras prestation, långt därifrån. Istället förhörde han var och en av dem hur de kunde motivera sin närvaro när allt de gjorde var att ockupera en plats som rätteligen borde ha tillhört en man. Så icke Ruth (som sagt, ”Don’t get mad…”).

I ett sådant genusklimat är det förstås inte särskilt konstigt att jobb på en respektabel advokatfirma inte var att tänka på, varför Ruth hoppade på det akademiska tåget (Columbia och Rutgers) och snart var ansvarig för kurser om ”Women and the law”. Tyvärr berättar inte RBG det allra minsta lilla om det faktum att Ruth i början av 60-talet tydligen också spenderade en hel del tid i Lund för att forska (givetvis lärde hon sig svenska på kuppen också) men det är ju sådant Wikipedia finns till för.

Ruth lade dock sakta men säkert sten till sten på det lilla fartgupp som behövdes för att börja stjälpa den könsdiskriminerande vagnen. Vid det här laget är jag som tittare inte ett dugg förvånad över att hon redan i början av 70-talet stod inför USA:s högsta domstol. Då pläderade hon bland annat för att kvinnliga rekryter givetvis borde vara berättigade till samma bostadsbidrag som sina manliga kollegor men däremot slippa kommentarer som ”You’re lucky we let you in here at all”. Ett tydligt exempel på Ruths vidsynthet och fokus på det slutgiltiga målet är att hon strax efter åtog sig ett fall där en änkling inte var berättigad till samma barnbidrag som änkor. Allt under parollen ”gender based discrimination hurts everyone”.

Det trevliga med en sådan här pass nyproducerad dokumentär är att den också har möjlighet att ta in den nytändning som Ruth Bader Ginsburg fått bland en yngre generation. I mitten av 2010-talet har hon blivit ”Notorious RBG” samt ett internet- och samtidsfenomen, närmast superhjältestatus, av sällan skådat slag.

Men även om Ruth inte sällan framstår som närmast robotlik i sin förmåga att hålla fokus och arbeta långt in på småtimmarna finns det också utrymme i RBG för både hennes operapassion och familjelivet. Det sistnämnda ger förstås anledning till funderingar eftersom barnen Jane och James säger att de beundrar sin mammas arbetskapacitet men i samma andetag också berättar hur mamma ofta sov hela helgerna av ren utmattning. Hur de hade en anteckningsbok med titeln ”Mommy laughs” och att noteringarna i den var hjärtskärande fåtaliga. Vilket å andra sidan framstår som lite märkligt för oss tittare eftersom vi får privilegiet att träffa en kvinna som förtjust skrattande kommenterar att en Saturday Night Live-sketch om henne själv är ”marvellously funny”. Kanske är det bara en åldersfråga?

RBG är en persondokumentär som är både upplyftande och inspirerande. Den visar att förändringar inte handlar om att förstöra historien (en ofta artikulerad rädsla från människor som inte längre ”känner igen sig”) utan att bygga en ny. Ibland kan faktiskt enskilda människor göra stor skillnad.

På själva visningen var jag ensam i Malmö, men fick sedan sällskap av Jojjenito som också lät sig fascineras av Ruth.

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Komplex, alltså.

Dels ideologiskt. Han påbörjar sin läkarbana på Upsala Hospital och Asyl 1901 som psykiater och tycks vilja sätta till alla klutar för att utföra den svåra konsten som är sinnessjukvård. Bemötandet mot patienterna ska vara värdigt, lugnt och tålmodigt. Han gör en studie av unga, intagna lärarinnor och konstaterar att deras sjukdomstillstånd beror på stress och överansträngning. Resultatet är ett antal förslag till förändringar i lärarinneutbildningen. Han skriver flera artiklar om sociala perspektiv på psykiatri.

Ändå blir han 1908 djupt fascinerad över hur vissa personer på halvön Lister i västra Blekinge uppvisar dåliga arvsanlag, ”framträdande undermålighet”. Ändå kom han att 1935, vid en tysk kongress i befolkningsvetenskap, mena att ”det synes mig ändamålsenligt att de [judarna] avskiljs helt ur den europeiska samhällskroppen”.

Dels könsrollsmässigt. Nu ska man förstås ha i åtanke att vi alltså rör oss i tidigt 1900-tal, men Herman gifter sig ändå med en hängiven och kompetent sjuksköterska. Hon heter Thyra och ska komma att arbeta jämsides med sin make under åren på Upsala Hospital.

Ändå lämnas Thyra kvar med parets två söner när tjänsten upphör och Herman söker sig till andra vetenskapliga jaktmarker. Hädanefter kommer hon inte att ha så mycket större plats i hans liv än som någon som sköter markservicen, får skicka honom pengar och skriva brev om allehanda krämpor. Alltså knappast en livskamrat i alla skeden, i vått och torrt.

Dels uppförandemässigt. Här har vi alltså en man som tack vare många och långa forskningsresor i det nordligaste Sverige blir allt mer övertygad om olämpligheten i ”rasblandningar” mellan exempelvis svenskar, finnar och ”lappar”. Den ”vita rasen […] har organisatorisk förmåga, förutseende och betydande handlingskraft”. De ”verkligt undermåliga”, de ”socialt odugliga” måste förhindras att ”överföra dessa egenskaper på efterkommande i obegränsat antal”.

Ändå finns det många frågetecken runt Hermans relation till den unga, finska nomadskolelärarinnan Hilja Holm (född Paakkari). Ändå finns han förtecknad som fader i födelseboken för Nicolai församling till pojken Allan, vars mamma, Maria Kristina Isaksson, hade sin plats i ett av Hermans fotoalbum med titeln ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med närliggande byar”.

Så nog finns det gåtor runt Herman Lundborg, alltid. Det frustrerande med Maja Hagermans välskrivna bok är att hon är forskare ut i fingerspetsarna i så måtto att hon aldrig ger sig på att försöka ge några svar på de här gåtorna. Det är tydligt att Hagerman tröskat igenom närmast obegripliga mängder arkivmaterial (inte minst brev) men de ger förstås inte heller några svar på varför Herman resonerade och gjorde som han gjorde i all sin motsägelsefullhet. Det är alltför lätt att själv börja halka in på såväl strukturella som psykologiska förklaringar (Herman var glad i fruntimmer och de enda som var tillgängliga för honom var kvinnor där han själv var klart överlägsen, såväl akademiskt som klass- och rasmässigt) och därför är det befriande att Hagerman håller sig för god för sådana spekulationer.

I likhet med sin huvudperson är Käraste Herman en komplex bok, i bemärkelsen nyansrik, mångfacetterad och omfångsrik (om än ibland väl detaljerad). Hagerman tecknar inte bara ett ingående porträtt utan sätter också in det i ett sammanhang av rashygien och vetenskaplig utveckling samt de mer eller mindre fascistiska vindar som blåste i Europa under 1920- och 30-talen. En både intressant och viktig bok som ger en förtjänstfull bakgrund till filmer som Sameblod. För att inte tala om perspektiv på nutiden om man nu vill leka ”Rashygien på 1920-talet eller Sverigedemokraternas principprogram från 2011”. Var faller din gissning?

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

”Kultur är ett uttryck för folks innersta väsen, och den kan inte ändras eller bytas lika lättvindigt som man byter en dräkt.”

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Läs hela inlägget här »

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det stora tågrånet, The Great Train Robbery

Det är kanske lika bra att reda i det här med titelförvirringen med en gång? I början av 60-talet rånades ett brittiskt post-tåg på 2,6 miljoner pund, varav merparten aldrig återbördades trots att rånarna tycks ha fångats in relativt omgående och dömda till långa fängelsestraff. Fullt rimligt att denna kupp gått till historien som ”The Great Train Robbery”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser