You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 4’ category.

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Varför ”degenererad” frågar ni? Tja, nu är det ju inte alltid helt enkelt att lista ut hur nazister resonerar, men en anledning kan säkert vara just perspektivet ”war is hell”. Det finns ingen ära, ingen mandom, mod och morske män, inget blut und boden i Remarques skildring från första världskrigets skyttegravar.

Själv spenderade författaren blott en dryg månad på slagfälten i Frankrike och Flandern under 1917 innan han blev sårad. Men boken sträcker sig över hela krigsperioden så jag antar att Remarque spenderade en del av åren mellan 1918 och bokens publicering med att samla på sig alla de historier som han berättar om maktfullkomliga officerer, gasanfall och sjukhusamputationer.

Bokens berättare är den unge Paul Bäumer. Under stridsropet ”Följer ni med, kamrater?!” från läraren Kantorek står mer eller mindre en hel läroverksklass upp som en man och travar iväg till värvningskontoret. När vi kommer in i Pauls berättelse finns inte många av dem kvar – den försiktige och rundnätte Joseph Behm, som inte ens ville bli soldat, var den förste att dö. Först förblindad och sedan skjuten när han stapplade runt på slagfältet utan att kunna skydda sig.

Kanske för att jag är ett par år(tionden) äldre än när jag läste verket senast framstår plötsligt generationsperspektivet betydligt klarare än jag förut uppfattat det. Det blir i den här läsningen tydligt att Remarque skildrar ”sina” upplevelser i ramverket av den förlorade generation som han själv tillhör. Man kan ju tycka att jag borde ha fattat det tidigare med tanke på Remarques introduktion: ”[Boken] vill endast försöka berätta om en generation som förstördes under kriget – även om den undkom granaterna.” men så är det ibland… Paul och hans kamrater är alla unga gossar som snabbt tvingas bli vuxna soldater, utan att ha den grundläggande tryggheten som en familj och ett yrke kan ge.

De är fortfarande studenter och sökare när de går ut i kriget, av sina äldre lovade att återkomma till en värld av som sedan inte längre finns kvar. Ungdomen av Stål gick ut i krig för Äran och Fosterlandet men när det blir uppenbart att inget av dessa begrepp står att finna i krigets brutalitet känner de sig förrådda av föräldragenerationen. Snart handlar det enbart om överlevnad. De äldre männen har inte en aning om hur moderna krig förs och lutar sig förnöjt tillbaka i vissheten om att de gjort sin krigsinsats – det vill säga uppmuntrat en generation unga män att ta värvning och därmed underteckna sin egen dödsdom.

Väldigt många element som känns igen från senare krigsskildringar finns redan här. Kamratskapen mellan ”bassarna”, de enkla fotsoldaterna. När Ära och Fosterland förlorat sin betydelse slåss man fortfarande för att hjälpa och beskydda sina olycksbröder, snarare än för att det är en fröjd att följa officerenas kommandon. Den militära hierarkin som uppmuntrar hämnd för tusen och en små förödmjukelser och förtretligheter. Kriget som en enda stor futilitet, förgörande i sin meningslöshet. Snart finns bara leran, hopplösheten, hungern, smutsen, lössen, råttorna, blodet, diarrén, taggtråden och den tvångsmässiga munterheten när anfallen är över.

En annan sak som nazisterna kanske också menade gjorde Remarques bok ”degenererad” var förståelsen för fienden. Det dröjer inte länge innan Paul och hans kamrater börjar spekulera kring det faktum att de slåss mot franska, ryska och engelska fotsoldater som sitter i exakt samma rävsax som de själva. Paul själv tvingas tillbringa många timmar tillsammans med en död fransk soldat i en granatkrater, en upplevelse som i allra högsta grad förvandlar fiende till medmänniska. En medmänniska som heter Gerard och som i ett annat liv var tryckare.

Remarque arbetar främst med syn och hörsel i sina beskrivningar av krigshelvetet och lyckas ofta skapa en makaber och tryckande stämning med sitt ibland närmast poetiska bildspråk. Granaternas tjutande, sönderskjutna kroppar som är en enda gröt av blod och ben och det desperata varningsropet ”Gaaaaas!”. Scenen med de sönderskjutna och skriande hästarna är särskilt drabbande. På det hela taget har texten fortfarande en anmärkningsvärd kraft, både till språk och innehåll.

Som krigsroman är På västfronten… tung och berörande. Som generationsroman är den fullkomligt hjärtskärande.

Annonser

Dags att fortsätta säckknytningen från gårdagen. Så en Läderlapps-lördag på en söndag med andra ord.

***

I 90-talsfilmerna är det snarare skurkarna som gör minnesvärda prestationer. Jag har exempelvis svårt att se självklara ersättare för Christopher Walken, Michelle Pfeiffer och Jim Carrey. Jämför då med Batman Begins där, förutom Bale och Caine, också Gary Oldmans Jim Gordon, Liam Neesons Henri Ducard och Tom Wilkinsons Carmine Falcone känns helt självklara. Den rollbesättning som jag genuint sörjer är dock Billy Dee Williams som Harvey Dent i Tim Burtons första Batman. Det hade varit betydligt intressantare att se honom ta på sig Two-Face-masken än den stelt överspelande Tommy Lee Jones som nu fick den uppgiften i Batman Forever. Jämfört med Jones är dock The Dark Knights Aaron Eckhart en förbättring.

Skurkar som Two-Face är emellertid intressanta eftersom de personifierar ett av Batman-universats mest ihållande teman – den dubbla identiteten. (Ett problem som i och för sig hemsöker många superhjältar.) Behovet eller tvånget att samtidigt vara den offentlige Bruce Wayne och den private Batman. Ingen av sidorna kan existera utan den andra.

Den här dubbelheten speglas också i många av Batmans fiender (och, som bonus, Nicole Kidmans Chase Meridian) som dyker upp i filmerna: Jack Napier/Jokern, Selina Kyle/Catwoman, Oswald Cobblepot/Penguin, Edward Nygma/The Riddler, Harvey Dent/Two-Face, Pamela Isley/Poison Ivy, Jonathan Crane/Scarecrow. Jag tror också att det är bristen på dubbelhet, frånvaron av en förklarande bakgrund, som gör Heath Ledgers Joker till den ojämförligt läskigaste skurken i alla filmerna sedan 1989 och Batman. Kontraster vet man vad man har och de allra flesta superskurkarna har någon form av ultimat målsättning med sina gärningar. Så icke Ledgers Joker. Some men just want to see the world burn.

Personligen har jag aldrig fastnat för Ben Afflecks Batman inom ramen för DC Extended Universe och under ledning av Zack Snyder. Jag undrar om även det kan hänga ihop med identitetsleken. Batman funkar bäst när han ställs mot en skurk. Kontrasteringen till Superman, en annan superhjälte, funkar därmed inte alls lika bra i mina ögon. Historien i Justice League gräver graven ännu djupare för vår Läderlapp eftersom han nu tvingas bli en del av ett klämkäckt team, komplett med lättsamt munhuggande.

Något som inte heller är sig likt mellan de olika serierna (90-tal, Dark Knight och DCEU) är staden Gotham. En lämpligt benämnd stad, då den känns avgjort mer gotisk än modernt urban. Dess tillstånd är förvisso konstant – Gotham tycks vara en stad i ständig kris, vilken knappt kan hanka sig fram på knogarna i spöregnet medan Batman bara ibland kan spänna upp ett bristfälligt brottsmotverkande paraply över dess takåsar. Men utseendemässigt tar sig 90-talsserien friheter som inte är att tänka på för vare sig Nolan eller Snyder. De är alldeles för förtjusta i sin gråmurrigt anonyma stadsbild. Deras Gotham är dessutom en stad vars gator är fullkomligt skoningslösa och där det meningslösa våldet saknar hämningar.

Vilken skillnad då gentemot Tim Burton som i Batman Returns bygger en stad av drömmande Art Deco, vilken lika gärna hade kunnat passa in i Beetlejuice eller Edward Scissorhands. Han håller dock fast vid den monokroma färgskalan medan Joel Schumacher brassar på med neon och självlysande signalfärger som om det inte funnes någon morgondag. I hans vision av Gotham bär till och med gatubuset färg i ansiktet. I det här perspektivet känns det inte heller särskilt märkligt att skurkarnas hejdukar i såväl Batman som Batman Returns och Batman Forever lika gärna hade kunnat hänga på en cirkusen eller ett tivoli.

Jag upplever dessutom att det finns skillnader mellan de olika regissörernas kameraarbete. Medan Tim Burton föredrar grodperspektivet gillar Schumacher att iaktta sina rollfigurer ovanifrån. Nolans kamera tycks i sin tur inte ha någon särskild preferens, utan är överrörlig på alla ledder.

Om jag nu ska jämföra Tim Burton, Joel Schumacher, Christopher Nolan och Zack Snyders Batmän känns utgången så självklar att den nästan framstår som uppgjord. Visst finns det härliga element hos dem alla (juryn överlägger dock fortfarande i fallet Zack Snyder) men som helhet är Nolans Dark Knight-trilogi fullkomligt ohotad. Den saknar förvisso Burtons estetik och Schumachers hejdlöshet men är samtidigt övertygande mörk och dyster. När den dessutom kan slänga upp en nästintill fläckfri (Katie Holmes, I blame YOU!) rollbesättning och Hans Zimmers score på bordet är det inte så mycket att diskutera.

Nedan listar jag betygen för alla Batman-filmerna från 1989 och framåt. Vilka är dina favoriter?

Batman (1989)

Batman Returns (1992)

Batman Forever (1995)

Batman & Robin (1997)

Batman Begins (2005)

The Dark Knight (2008)

The Dark Knight Rises (2012)

Batman v Superman (2016)

Justice League (2017)

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Girl From the Third Row

Skådespelaren Sture Anker är besviken på livet och hans publik är besviken på honom. Hur vågar den tidigare så humoristiske aktören nu stå på scen och hävda att livet är meningslöst för att därefter blåsa skallen av sig?!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

Hade titeln Kungliga patrasket inte redan varit upptagen i Hasse Ekmans filmografi hade den nästan lika gärna kunnat pryda den produktion som nu istället heter Banketten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jakten, The Hunt

Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser