Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)
Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.
Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #16”
Det har funnits en viss förväntan i luften sedan det blev klart att Alicia Vikander skulle spela en modernare Lara Croft. Äntligen skulle vi få en nutida hjältinna, utan datorgrafikens överdrivet kroppsliga…attribut och utan Angelina Jolies stålfejs! Men en svala gör ingen sommar (har ni däremot tänkt på att ett snöfall tycks skapa Vinter, oavsett när det inträffar?). Tomb Raider anno 2018 gör i samma anda sitt bästa för att bevisa att en kroppsligt mer trovärdig Lara tyvärr inte per automatik innebär en mer trovärdig film.
Kanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?
Svarta svanar finns på riktigt, beter sig som svanar gör mest och lever i södra Australien. Men jag gissar att Darren Arnofsky för sin film snarare tänkte sig de närmast mytologiska varelser som fanns i den europeiska folktron långt innan the real deal rapporterades till fäderneskontinenten i slutet av 1600-talet.
För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Fortsätt läsa ”1988 års tio bästa filmer”
Alien (1979)
Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…
Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.
På förekommen anledning från Vrångmannen och Surskägget som på sin blogg för några dagar sedan hade en julkalendergenomgång av Richard Linklaters filmer. Surskägget var dock inte särskilt förtjust i just den här.
***
Nu för tiden tillhör det verkligen ovanligheterna att man bänkar sig inför en film som man inte vet något om. Antingen har man aktivt plockat fram filmen som rullar i spelaren eller också är det i alla fall något man hört talas om. Så icke med A Scanner Darkly. Titeln kändes vagt välbekant men den togs enbart på en rekommendation om bra men dåligt uppmärksammade filmer.
Som de allra flesta sannolikt vet är detta knappast de enda två filmerna där vår transsylvanske vän förekommer eller ens med namnet Dracula i titeln.
Men Tod Brownings 30-talsversion är ändå en klassiker, inte minst tack vare Bela Lugosis porträtt som var betydligt med smickrande för den gamle greven än Nosferatus råttandade Orlok. Och Francis Ford Coppolas 60 år yngre version är en av de mer bokstavstrogna jag har sett. Dessutom var detta de två jag hade hemma och kunde förkovra mig i strax efter att ha läst klart Bram Stokers bok.
alt. titel: Simone
Regissören Viktor Taransky är trött på diviga skådespelare som har orimliga krav på bekvämligheter och fjäsk. Han längtar tillbaka till eran då filmbolagen i praktiken ägde sina stjärnor och kunde ge dem filmer, hyra ut dem och får dem att byta namn, allt efter eget gottfinnande. Tack vare programmeraren Hank Aleno får Viktor möjlighet att skapa den perfekta skådespelarskan, digitala Simone (sammandragning av Simulation One, get it?).
alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
Rörliga bilder och tryckta ord 