You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-serie’ tag.

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.

Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.

Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.

Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.

Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.

Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.

21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).

Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!

21 Jump Street (2012)

22 Jump Street (2014)

Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.

Annonser

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Läs hela inlägget här »

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser