You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-serie’ tag.
Det fanns en gång ett gäng livräddare som gjorde så mycket mer än att springa i slow motion, iförda minimala badkläder och med bjärt orangea flytetyg i händerna. De löste mysterier till höger och vänster men tycktes ändå alltid finna tid för att inleda komplicerade förhållanden med varandra. Den orädde ledaren Mitch Buchannon drog sig i sin tur aldrig för att stöta på strandens fräscha 18-åringar. Gärna i sällskap med sonen Hobie som mest av allt verkade bli imponerad av faderns strandraggartakter.
Så, hur bra gick det då att förflytta hela Baywatchkonceptet från L.A. till Floridas Emerald Bay? Tja, ungefär så bra man skulle kunna förvänta sig att det skulle gå att tänja ut ett 40-minuters TV-avsnitt till en nästan två timmar lång film. De där ytterligare 80 minutrarna har främst fyllts ut med skämt om sex och snoppar samt en hel del referenshumor.
Problemet var kanske att jag, utifrån trailern (damn you, trailers!), hade kommit att förvänta mig ett betydligt mer dumroligt slutresultat. Visst var Baywatch både dum och rolig på sina ställen men jag hade velat ha innehållet mer uppskruvat för att kunna svälja hela anrättningen. Det krävs en betydligt högre nivå av crazy bananas-stämning för att man ska kunna acceptera det faktum att den rundnätte nörden Ronnie inte bara blir vänligt bemött av den undersköna CJ utan också antagen som livräddaraspirant.
Det som i viss mån räddar Baywatch från totalt haveri är de huvudsakliga skådespelarna Dwayne Johnson, Zac Efron och Alexandra Daddario. Johnson har som alltid en lättsam stil och en skön självdistans medan Efron redan visat att han inte räds för att driva med sin High School Musical-karriär och pretty boy-aura. Att hålla de två stången i egenskap av någon slags ”straight guy” är ingen lätt match men Daddario lyckas riktigt bra med det.
Nog för att det var någorlunda underhållande med skämt en masse om slow motion-springande och det faktum att ett gäng livräddare ständigt tar hand om sådant som bäst bör lämnas till polismyndigheter. Men i ärlighetens namn uppfylldes min hjärna närmast uteslutande av reflektionen ”Satan, så gammal David Hasselhoff har blivit!”
Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
Det är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.
alt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood
Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.
I förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.
Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.
Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.
Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.
Med en omtitt av Sam Raimis ursprungliga Evil Dead-trilogi i ryggen kändes det lämpligt att även ta sig an Fede Alvarez remakeuppföljare från 2013. En film som, när den kom, fick oväntat (det var ju ändå en klassisk skräckremake) hyggliga omdömen.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
That’s what HE said!