You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-serie’ tag.

alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv

Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.

Det är kanske vad man skulle kunna tro att palestinsk-amerikanske regissören Sameh Zoabis Tel Aviv on Fire ska handla om, men det står snart klart att filmens verklighet är mer prosaisk än så. Tel Aviv on Fire är nämligen namnet på en palestinsk såpa som spelas in i Ramallah. Teamet har just fått förstärkning av producenten Bassams nevö, slackern Salam.

Det slumpar sig så att Salam på en och samma dag både lyckas vinna över seriens stjärna Tala på sin sida och fastna i vägkontrollen när han ska köra från Ramallah till Jerusalem där han bor med sin mamma. Den vägkontrollen styrs av officeren Assi som mycket väl känner till såpan eftersom hans fru är ett stort fan. Han tar därför gärna chansen att ge Salam några tips om hur exempelvis general Yehuda skulle kunna framställas för att bli en mer trovärdig (för att inte tala om romantiskt stilig) israelisk militär.

Snart är Salam klämd mellan Talas önskemål om utrymme i serien, de palestinska finansiärernas krav på pro-palestinska perspektiv, Assis krav på att tona ned de anti-sionistiska dito och producentfarbroderns önskemål om att inte tappa en enda tittare, vare sig de är palestinier eller israeler.Som om inte det vore nog försöker Salam också använda seriens dialog för att vinna tillbaka ex-flickvännen Mariam.

Även utan såpan som ram för Tel Aviv on Fire skulle detta vara en underhållande film, men det metaelementet skänker verkligen en extra udd till både komedin och samhällskommentaren. Sameh Zoabi (som också skrivit manus tillsammans med Dan Kleinman) lyckas bra med att balansera de absurda och överdådigt komplicerade såpa-troperna med en stundtals ganska bister realitet. Extra tydligt blir det exempelvis att de palestinska tittarna ser Marwan för frihetshjälte medan han för de israeliska framstår som en terrorist.

Händelseutvecklingen bygger dessutom in en personlig utveckling för Salams del som är ganska sympatisk. Särskilt som han redan inledningsvis knappast framställs som en vare sig otrevlig eller egoistisk slacker, mest bara en lat sådan. Men när han plötsligt hamnar i prekära situationer i såväl inspelningsstudion och vägkontrollen som kärleken står det snabbt klart att han inte har några större problem att jobba för det han vill ha.

Känner man att man inte orkar med tungsinta, tragiska och nattsvarta dramer om Israel-Palestina-konflikten kan man med fördel vända sig till Tel Aviv on Fire. Den bjussar på både humor, meta, realism, insikter och en omöjlig förening.

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Läs hela inlägget här »

Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Läs hela inlägget här »

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Läs hela inlägget här »

BaywatchDet fanns en gång ett gäng livräddare som gjorde så mycket mer än att springa i slow motion, iförda minimala badkläder och med bjärt orangea flytetyg i händerna. De löste mysterier till höger och vänster men tycktes ändå alltid finna tid för att inleda komplicerade förhållanden med varandra. Den orädde ledaren Mitch Buchannon drog sig i sin tur aldrig för att stöta på strandens fräscha 18-åringar. Gärna i sällskap med sonen Hobie som mest av allt verkade bli imponerad av faderns strandraggartakter.

Läs hela inlägget här »

Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…

***

Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.

Hammer pic

Läs hela inlägget här »

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Läs hela inlägget här »

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg