Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

För att komma bort från allt detta åker han till sommarhuset vid Dark Score Lake. Där tycks han verkligen få kontakt med både Jos ande men också en annan, och mer illasinnad, entitet. Och istället för att upphöra blir hans mardrömmar allt mer levande. Förutom dessa paranormala upplevelser träffar Mike också Mattie och Kyra Devore. Mattie befinner sig i en vårdnadstvist om Kyra gentemot sin ondsinte svärfar Max Devore, bygdens starke man, och Mike bestämmer sig för att hjälpa henne.

Mick Garris strikes again! Denna gång i form av en miniserie om 2 avsnitt à ca 80 mins. Nu ska jag inte påstå att exempelvis Desperation var ett mästerverk för att manuset då skrevs av King själv men jag tycker att Bag of Bones blir ett otroligt tydligt exempel på den börda, vilken allt för många King-adaptioner släpar på.

Romanen Bag of Bones är en mellan-King för min del. Jag har kallat den för ”en allt för klassisk spökhistoria […] som King gjort alltför lite med”. Men jag hänger ändå med på läsfärden eftersom författaren är så jäkla flyhänt med att knåpa ihop en engagerande berättelse. Mervärdet i Bag of Bones som bok ligger alltså i fluffet, vadderingen; miljöbeskrivningar, småstadssammanhållningen, Mikes författarmödor. Men – jag tror ni vet vart jag vill komma med detta – i en miniserie måste ju allt detta fluff trimmas bort för att komma åt den historiska märgen. Och då står vi alltså där med en föga originell eller överraskande spökhistoria.

Som vanligt när jag sett flera liknande produktioner på raken börjar jag undra om jag blivit en smula avtrubbad, men rent produktionsmässigt är Bag of Bones inte så hemsk. Annabeth Gish i rollen som Jo får tyvärr inte så mycket att göra eftersom hon är ett spöke under 99% av speltiden. Man kan dock konstatera att hon ser anmärkningsvärt välbevarad ut när hon blivit CGI-rammad av en stadsbuss. Samt att hon målar fullkomligt fruktansvärda tavlor, vilka pryder snart sagt varenda vägg i huset. Jag misstänker starkt att det egentligen är de som hennes make får mardrömmar av.

Pierce Brosnan ger sin Mike de grå tinningarnas charm samt en lätt stel kroppshållning vilken antyder korsettbärande för att hålla in lilla maggen (VSB: vi ser honom aldrig med bar överkropp). Han får gott om möjligheter att ligga på golvet och yl-råma av sorg, alternativt skratta vansinnigt, men det är på det hela taget ganska ok.

Det som inte blir lika ok är relationen mellan honom och Melissa Georges Mattie. Utan tiden som krävs för uppbyggnad av en någotsånär övertygande maj-december-relation blir det tamejfan nästan katastrof. Till en början är Brosnan lite avvaktande och det är George som får vara ganska på. Vilket i sin tur absolut kan skrivas upp på kontot hjältedyrkan (han är ju ändå en bästsäljande författare) och förtjusningen i någon som för en gångs skull står på hennes sida och inte svärfaderns. Men när han kommer på middag för första gången välkomnar hon honom med att peka lite ansträngt på förklädet som pryds av texten ”Kiss the cook” och sedan luta sig framåt med trutande läppar. Brosnan ser ungefär lika överrumplad ut som vi tittare känner oss men lutar sig sedan pliktskyldigt in i kyssen som föga förvånande framstår som otroligt obekväm.

Förutom den där CGI-bussen jag nämnde ovan uppfattar jag att produktionen jobbat en hel del med makeup och dockor vilket förstås är tacknämligt. Däremot märks det väldigt tydligt att man knappast haft cash eller kompetens nog för att skapa trovärdiga rester av 30-talet i nutiden. De gamla stenkakorna med Sara Tidwells inspelningar låter alldeles för bra (särskilt som de spelas upp på en gammal trattgrammofon) och den lilla svart-vita filmsnutten som Mike plockar fram på sin padda tycks sväva någon millimeter ovanför skärmen och är lite för snygg, den också.

För att använda Kings eget vokabulär – miniserien Bag of Bones är det skramlande skelett som återstår när man skalat bort allt det som gör romaner någorlunda läsvärd. Mer trist än direkt dålig. Men för all del, vi slipper åtminstone avslutande ord i stil med ”It wasn’t a ghost story, it was a love story”.

The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)

Jim Hensons 80-tals-dockfilm The Dark Crystal fick aldrig en uppföljare, kanske för att den var lite svår att sälja till en tydlig målgrupp när det begav sig? Däremot gjordes en hel del försök att återuppliva sagan och det betalade sig med en Netflix-serie 2019: The Dark Crystal: Age of Resistance.

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal: Age of Resistance (2019)”

Snälla kriminella (2021)

Minns ni det där amerikanska realityprogrammet, ADCAmerica’s Dumbest Criminals? Nå, även om ni inte gör det är ju programtiteln ganska så självförklarande. Hade motsvarigheten SDCSweden’s Dumbest Criminals – funnits, hade Sasan och MC Baboo sannolikt kunnat få en hel säsong för sig själva.

Fortsätt läsa ”Snälla kriminella (2021)”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

Pistvakt (2005)

Stor-Erik Ivar Marklund har äntligen kommit hem. Till fru och de tre sönerna i Svartlien. Tyvärr gör han det raklång i en kista och Pistvakt inleds med en allvarsam begravningsakt på isen, där tanken är att naturen tar hand om själva jordfästelsen när det våras och blir islossning.

Fortsätt läsa ”Pistvakt (2005)”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Fortsätt läsa ”Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)”