You are currently browsing the tag archive for the ‘TV-serie’ tag.

alt. titel: Nightmares & Dreamscapes, Rêves et cauchemars, Stephen King’s Alpträume, Incubi e deliri, Pesadillas y alucinaciones de las historias de Stephen King

En lönnmördare får ett oväntat paket med ovälkommet innehåll. Ett gift par förlorar sig i en av Londons obehagligare stadsdelar. En privatdetektiv får hela sin tillvaro vänd upp och ned. Ett brödrapar försöker frälsa hela världen. En författare ångrar sitt konstinköp. En brottsling försöker sko sig på andra brottslingar. En paralyserad man försöker förgäves fånga patologernas uppmärksamhet innan de börjar obducera honom. Ytterligare ett gift par förlorar sig i en av USA:s obehagligare småstäder.

Sedär, ännu en miniserie som baserar sig på Kings författarskap. Den här gången är det bolaget TNT som står för fiolerna och de har valt att omvandla åtta av de Kingska novellerna (från samlingarna Night Shift, Everything’s Eventual samt den som delar seriens titel) till knappt timslånga avsnitt. Den vane läsaren känner säkert igen ett par av dem enbart på de korta meningarna ovan och som i alla antologier finns här både rått och ruttet. Heaven and hell.

När det gäller just Kings noveller blir det ganska tydligt hur pass mycket det kan skilja sig mellan något som funkar i text och något som funkar i bild. Eller också är det ”bara” själva framställningen som avgör om slutresultatet blir lyckat eller inte. En novell bygger oftast antingen på ett koncept (berättad via en enklare historia) eller en stämningsbild. I inget av fallen är det helt enkelt att överföra exakt samma koncept eller stämning till rörliga bilder. Överraskningen måste byggas upp på rätt sätt, detsamma gäller stämningen. Nightmares… bjussar i mitt tycke på nära nog alla fyra olika varianterna, det vill säga såväl lyckade som misslyckade versioner av både koncept och stämningar.

”Battleground”, ”Umney’s Last Case” och ”The End of the Whole Mess” är konceptnoveller som också blivit ganska lyckade avsnitt. I ”Battleground” skulle jag säga att det beror på att man hållit framställningen enkel, lyckats åkalla en del underhållande krigsfilmsklichéer, låtit hela speltiden vara fullkomligt dialoglös (William Hurt får trots det verkligen göra skäl för sitt efternamn) och fixat till riktigt bra effekter (sannolikt tack vare regissören Brian Henson). ”Umney’s Last Case” bygger nästan uteslutande på William H. Macys prestation som privatsnokaren Clyde Umney och hans upphovsman Sam Landry. Avsnittet kommer otroligt långt på det men har tyvärr fått för sig att skriva om särskilt avslutningen till den avgjort sämre. ”The End…” får fortfarande sin enorma styrka från Kings bistert hopplösa historia som man lyckligtvis inte ändrat allt för mycket i.

”You Know They Got a Hell of a Band” rymmer i sin tur en fruktansvärt rolig och samtidigt skrämmande idé men jag tycker inte att avsnittet gör den rättvisa. Kanske hänger det på uppbyggnaden, kanske på det faktum att de få effekter som förekommer är redigt fula? På samma sätt känns det som om ”Autopsy Room Four” funkar betydligt bättre i skriven form trots att manusförfattarna valt att inkludera händelser som i novellen sker så att säga ”off camera”. Det blir ändå lite segt att följa Richard Thomas tankebanor på ett sätt som jag inte minns från läsningen.

”The Road Virus Heads North” ligger någonstans mitt emellan koncept och stämning. Visst, det finns en ondsint eller besatt tavla men jag uppfattar att novellen också ägnar en del text åt Kings favorittema – författarskap – vilket inte fått hänga med in i avsnittet (TNT kanske tyckte att de fixat det i ”Umney’s Last Case”?). Allt som återstår är då en så pass välbekant historia att den som sagt närmar sig en stämning. Och det är en stämning som avsnittet inte lyckats åkalla. Eventuellt beroende på att det är lättare att skriva om en tavla som är så vedervärdigt ful att folk ryggar tillbaka när de ser den, än det är att försöka visa denna tavla. I nuläget ser den mest ut som något en glad men relativt talanglös tonårsamatör, som överdoserat på skräckserier, skulle ha kunnat åstadkomma.

”Crouch End” är ett av Kings försök att göra en Lovecraft och i skriven form måste jag säga att novellen funkar riktigt bra. Den är både obehaglig och skrämmande. I detta avsnitt funkar samma upplägg inte alls och jag är benägen att lägga en stor del av skulden på utseendet, vilket tampas med dels DV-looken, dels effekter. Bägge är lika hiskeligt fula. Men det finns problem även med både manus och rolltolkningar (från, för mig hyfsat obekanta, Claire Forlani och Eion Bailey). Tyvärr ett utmärkt exempel på att halvkvädna visor och antydningar inte per definition resulterar i varken Lovecraft-vibbar eller skräck.

Så det vi saknar är alltså en lyckad stämningsbild. Den räkneflinke bloggläsaren har kanske observerat att jag hittills listat sju avsnitt. Det åttonde (men del sex i serien) är ”The Fifth Quarter” som snarare visar upp en rakt upp och ned, samt kort, kriminalhistoria. Den råkar vara regisserad av Rob Bowman som stod bakom en hel del X-Files-avsnitt när det begav sig och jag inbillar mig att det märks, särskilt på ljussättningen. Berättelsen är rejält omskriven jämfört med novellen på ett sätt som funkar ganska bra bortsett från slutet.

Nightmares… är kanske inget att springa benen av sig för när det gäller King-adaptioner men skulle du komma över serien skulle jag absolut rekommendera en titt på de tre avsnitten jag nämnde först. ”The Fifth Quarter” och ”Autopsy Room Four” är helt ok underhållning och därmed landar nog hela alltet på ett ganska beigt helt ok-betyg. Snackar vi läsning skulle jag absolut lyfta ”Umney’s Last Case”, ”The End…” och ”You Know…”.

Förlagor:
”Battleground” (Cavalier 1972, Night Shift 1978)
”Crouch End” (New Tales of the Cthulhu Mythos 1980, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Umney’s Last Case” (Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The End of the Whole Mess” (Omni 1986, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The Road Virus Heads North” (999 1999, Everything’s Eventual 2002)
”The Fifth Quarter” (Cavalier 1972, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Autopsy Room Four” (Six Stories 1997, Everything’s Eventual 2002)
”You Know They Got a Hell of a Band” (Shock Rock 1992, Nightmares & Dreamscapes 1993)

Cameo: –

Filmitch val för dagen hade mycket väl kunnat passa in som hand i handske med tanke på att Richard Matheson skrev en jäkla massa noveller. Men idag gäller det istället en filmatisering av en av Mathesons romaner.

alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital

Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.

Märkligt nog tycks alla som jobbar på sjukhuset ta sakernas tillstånd med jämnmod. Alla utom Dr. Stegman, som är en hårt prövad man. Om det inte vore för den där petitessen med misstankar om felbehandling (fullkomligt grundlösa, naturligtvis) skulle han fortfarande vara kvar vid sitt älskade Boston General, men nu finns det inget sjukhus som törs anställa honom. Utom Kingdom. Förutom de ovan nämnda fenomenen måste Stegman emellertid också tampas med den upproriske Dr. Hook, den hypokondriska patienten Sally Druse vars många prover och behandlingar (fullkomligt onödiga, naturligtvis) kostar multum samt den upprörda modern till lilla Mona Klingerman som hävdar att läkaren felbehandlat hennes dotter (fullkomligt grundlöst. Naturligtvis).

Jag hade ett vagt minne av att Kingdom Hospital skulle vara en slags remake på Lars von Triers Riket. Så något av en tema-kantboll med andra ord eftersom manuset inte är ett Stephen King-original. Men jag var tillräckligt nyfiken för att ge seriens enda säsong en chans och sannolikt befann jag mig i något av ett guldläge för en titt. Jag har nämligen inte sett Riket (*skäms*) men hört tillräckligt mycket om den märkliga skapelsen för att ha en viss föraning om vad jag ska förvänta mig av Kingdom Hospital.

Serien drar igång med en känd konstnär som är ute och löptränar på ödsliga Maine-vägar. Men innan han vet ordet av blir han påkörd av en stenad loser som blivit distraherad av sin jycke. Hmmm, det här känns definitivt inte som Lars von Trier… Däremot väääääldigt mycket som Stephen King (som av en ren händelse blev författaren behandlad vid Central Maine Medical Center i Lewiston för sina skador). Och jag som tyckte att det kändes lite krystat av King att väva in sin egen olycka redan i The Dark Tower – och så har han gjort det en gång till!

Nå, konstnären Peter Rickman i Kingdom Hospital är i och för sig inte upphovsman till varken sin egen berättelse eller den om Kingdom, men han spelar icke desto mindre en avgörande roll för dess upplösning.

En ytterligare detalj som gör att Kingdom Hospital faktiskt ändå känns väldigt mycket som en King-produkt (bortsett från titeln, förstås) är att uppbyggnaden är betydligt bättre än upplösningen. Jag hade inga större problem att både hänga med och bli ganska underhållen av alla märkligheter som förekommer på sjukhuset. Plus tillståndet för Dr. Stegmans allt mer demolerade Jaguar. Jag visste inte att von Trier angett Twin Peaks som en inspirationskälla för Riket, men Kingdom Hospital känns utan tvekan som en Twin Peaks Light (betydligt mer än Golden Years kan jag intyga). Nog för att jag blev underhållen, men inte så till den grad förförd att jag är beredd att jämställa varken manus-King eller numera välbekante regissören Craig R. Baxley med David Lynch.

Men upplösningen är som sagt rejält svag och här ser jag mig sviken av både Baxley och King. Själva den bakomliggande historien är inte alls tillräckligt fantasieggande eller förfärlig (snarare känns den…dare I say it…lite trött) för att motivera alla de tidigare tolv avsnitten. Dessutom förekommer så pass många inklipp med material vi redan sett att det hela avger en tydlig odör av uppvärmda rester. Finge jag en dollar varje gång någon nämner uttrycket ”the Swedenborgian space” hade jag varit vid ganska stadd kassa. Detta Swedenborgska rike är dock mer intressant i ett föregångarperspektiv eftersom jag tycker mig se genljud från det i såväl Stranger Things (tamejtusan om det inte till och med benämns som ett ”between”) som Mr. Mercedes. Men visst, jag förutsätter att det fanns ett sådant rike även i Riket och King själv har ju labbat med spegelvärldar i exempelvis The Talisman och, som sagt, Dark Tower-serien.

En sak gillade jag dock väldigt mycket med denna remake. För att citera Wikipedia-artikeln om Riket: ”A significant difference in the American series was the introduction of a talking giant anteater character…” Vårt lilla flickspöke (upphovet till det tidigare nämnda gråtandet) är alltså ofta i sällskap med denna myrsloksvarelse hon kallar för Antubis (eller var det Anubis…?), vilken både kan bota och dräpa. Förfärlig och vacker på en och samma gång. Om du gör honom en tjänst kanske han återbetalar densamma.

Fjorton miljoner pers såg det första avsnittet av Kingdom Hospital, i stor utsträckning lockade av prefixet ”Stephen King’s…” gissar jag. Jag har emellertid inga större problem att förstå varför det antalet sedan störtdök under de fyra påföljande avsnitten för att landa på mindre imponerande tre miljoner eller varför ABC valde att annullera serien. Men som sagt, de tretton (eller ja, tolv då) avsnitt som ändå finns är faktiskt värda att lägga några timmar på.

Serie: 1 säsong och 13 avsnitt, 2004
Förlaga: Manus-remake på Riket
Cameo: Vaktmästaren Johnny B. Goode

Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)

Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv

Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.

Läs hela inlägget här »

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Läs hela inlägget här »

Psychology Today konstaterar att ”it seems fairly widespread for people to act as if they are the main character in all of human history, the crowning achievement of evolution and the culmination of God’s inscrutable plan”.

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Läs hela inlägget här »

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Läs hela inlägget här »