Snowden (2016)

Ed Snowden vill tjäna sitt land. Befria världen från förtryck. Eller också kanske det bara är möjligheten att kunna skryta med att han jobbar med sådant som han inte får berätta för någon som lockar? Den där lockelsen surnar dock rätt snabbt för den briljante och datorkunnige Snowden när han väl ska börja jobba ute på fältet. Under arbetsträningen handlade det om att lösa låtsasverkliga pussel och ingen gjorde det snabbare eller smartare än Ed.

Men när det kommer till att först smöra upp lämpliga kandidater för diverse mer eller mindre ljusskygga CIA-affärer och sedan kallsinnigt utnyttja deras eventuella svagheter (och utan svagheter är det ingen bra kandidat, duh…) räcker vare sig Eds sociala eller moraliska kompass till.

Att hans egen regering spionerar på Ryssland och China är självskrivet men när han förstår att ett ännu större övervakningsnät kastats över både USA och Europa börjar det bli lite mycket. Och då är det inte längre lika coolt att inte kunna prata om saken med flickvännen Lindsey. Fast kanske bra i långa loppet eftersom Ed till slut tror sig sitta på information som kan vara direkt farlig att känna till.

Få lär väl ha missat att en 20-åring vid namn Edward Snowden år 2013 gömde sig i Hong Kong med en helvetiskt massa bytes information om USA:s spionerier på sådana mål som landet egentligen inte borde spionera på. Att det kommer en BOATS så här pass snabbt på de händelserna, att filmens huvudperson själv varit inblandad i produktionen och att Snowden dessutom är regisserad av Oliver Stone ställer naturligtvis upp ett antal förväntade ramar för filmen.

Till att börja med är det knappast en film som ifrågasätter Snowdens handlande, snarare tvärtom. Den återkommer flera gånger till att det är ett demokratiskt grundfundament att man måste få ifrågasätta ett land eller en regerings handlande. Och om information hålls hemlig, hur ska folk då kunna ställa frågorna och göra valen? Det läggs också relativt stor vikt vid att förklara att Snowden inte har något som helst intresse av att slå mynt av sin informationsstöld (eller frigörande, allt är en fråga om perspektiv. Och vi vet ju att ”information wants to be free”), själv bli kändis eller riskera att andra råkar illa ut.

Jag tycker mig ha hittat tre kategorier som kan vara till hjälp när man ska fundera över den här typen av BOATS eller biopics: Personen, Poängen och Processen (eller Kampen om man så vill, men då blir det ju inte så fina allitterationer). Ofta tycks det enklaste vara att fokusera på den Process som krävs för att ta sig från start till mål och särskilt i det här fallet, när filmen med en gång klargör att detta är en ”dramatization of actual events”, blir det förstås viktigt att redogöra för hur Snowden till slut bestämde sig för och gick till väga med kopieringen och flykten.

Poängen i det här fallet torde väl vara det faktum att det inte kan vara ok att en regering samlar bisarra mängder information om personer som inte är misstänkta för något brott, i syfte att skaffa sig ekonomisk och social kontroll (den som vet mest vinner). Den ståndpunkten framställs dock föga förvånande av Stone som fullkomligt självklar och okontroversiell. Problemet som inte sällan uppstår rent berättartekniskt är emellertid att Prylen ofta blir mer eller mindre liktydigt med Personen, vilket i sin tur leder till halvadana försök att skapa ett psykologiskt djup hos filmens rollfigurer.

Vi får bara veta det absolut mest nödvändiga om Snowdens bakgrund (statliganställda föräldrar) och om möjligt ännu mindre om flickvännen Lindsay Mills (gillar fotografering och poledancing). Det gör att även två vanligtvis duktiga skådisar som Joseph Gordon-Levitt och Shailene Woodley aldrig blir något mer än Joseph och Shailene som dramatiserar viktiga händelser vilka guidar oss fram till upplösningen. En gång tycker jag att det bränner till och det är vid ett hätskt bråk. Ska de däremot skojbrottas lite så där kärleksfullt blir det nästan skämskuddevarning eftersom det känns så forcerat.

Stone gör sina ramar så rigida att det närmast framstår som underligt att han valt att berätta om Snowdens epilepsi eftersom sjukdomen inte har någon som helst bäring för de händelser som ledde till att det görs en film om honom. När Snowden i slutet hänvisar till att han ibland kallats “Mr. Robot” kommer det som lite av en överraskning för det är inget beteende vi sett röken av under filmens gång. Och ärligt talat, den socialt inkompetente datanörden är knappast en stereotyp som skulle behöva särskilt mycket förklaring.

Nej, Stones huvudfokus är så klart att berätta hur illa USA betett sig. I detalj. Till viss del kan jag tycka att han kärat ned sig lite för mycket i alla de där detaljerna, för som oinsatt undrar jag om det inte gått att berätta samma historia lite mer effektivt än filmens nuvarande 135 minutrar.

Å ena sidan är Snowden en oförblommerad hyllning till sin titelperson. Å andra sidan är det en affär som är så infekterad att det tydligen inte gick att säkra några stålars överhuvudtaget från amerikanska källor. Filmen är istället finansierad från Frankrike och Tyskland där den också spelades in som en rent tysk produktion. Så i det avseendet ändå en modig berättelse från en amerikansk regissör med mestadels amerikanska (Hollywood)skådisar.

Och även om jag kräks lite inombords över det avslutande brandtalet och hjälte-cum shoten i profil av den verklige Snowden gillar jag ändå det faktum att Stone gjort en film som otvetydigt visar att en enskild människa faktiskt kan göra något som får efterverkningar på nära nog global skala. Att Göra Skillnad är inget som tog slut i höjd med Florence Nightingale, Emmeline Pankhurst, Oscar Schindler eller Martin Luther King.

Detta var en Malmö Filmdagar-film som jag såg med Jojjenito. Sedan dess har även Fiffi sett Snowden.