The Thing 1982Tja, nu vet vi. Den största risken med växthuseffekten är inte El Niño eller smältande polarisar. Eller jo, polarisarna är en del av problemet, men inte för vattnet de alstrar utan vad som eventuellt kan kika fram ur isen när tillräckligt mycket av den försvunnit. Det som göms i snö dyker upp i tö…

Eventuellt blev de norska besökarna till den amerikanska forskningsstationen på Antarktis väldigt upprörda över att det inte fanns något Gevaliakaffe som väntade på dem. Oväntat var i alla fall deras besök och minst sagt ovälkommet får man anta, eftersom norrmännen beter sig helt förryckt genom att skjuta hej vilt rakt in bland sina amerikanska värdar.

Stationens befolkning förstår inte riktigt varför norrmännen hetsade upp sig så mycket för en vanlig jycke och begriper ännu mindre efter ett besök vid den norska forskningsstationen. Stället är uppbränt och nedisat och ute i snön hittar man något förkolnat som inte går att identifiera överhuvudtaget. Men nyfikenheten är stark hos människan och förutom det förkolnade, tar man med sig den dokumentation man kan hitta för att försöka lösa mysteriet.

Väl tillbaka på den amerikanska stationen blir dock gåtan inte mindre mystisk, vid en obduktion (eller i det här fallet, snarare en dissektion) visar sig nämligen den konstiga varelsen innehålla en fullt normal uppsättning mänskliga organ.

Plötsligt blir det en våldsam uppståndelse i hundgården, dit stationens nytillskott förpassats. När alla rusar dit möts de av ett antal skräckslagna jyckar, blod och klägg i massor samt en hög som, vore det inte för att den både rör på sig och låter, skulle kunna vara ett resultat av ett Uppdrag Granskning-avsnitt som dykt ned i ICA:s köttdiskar.

Just den här högen tas raskt om hand medelst en av de eldkastare som tycks tillhöra standardutrustningen på alla polarstationer (vilken i ärlighetens namn å andra sidan är bra mycket mer effektiva (och mindre riskfyllda) än 50-talets fotogenspannar). Nu är det dock dags för en av stationens läkare att komma med ett mindre välkommet besked. Vid en undersökning av de främmande cellerna står det klart att de har en förmåga att invadera och kopiera en värd. Hur ska man nu veta vem som är vem?

Så här i efterhand känns det nästan konstigt att The Thing inte omedelbart blev en stor hit när filmen kom, men möjligtvis var den gullegosiga konkurrensen från herr Spielberg och hans E.T. för stor. Numera tillhör den emellertid praktiskt taget skräck-kanon, filmen räknas av de flesta som en av John Carpenters absolut bästa alster och det inte utan anledning.

The Thing lyckas kombinera en egentligen rätt händelserik handling med en tät paranoid stämning där man raskt rasar ned i den stora misstänksamhetens avgrund: kan man verkligen lita på sina medmänniskor? Eller snarare: vilka av de närvarande är egentligen medmänniskor?

Den oförstående forskaren från 50-talsversionen lyser med sin frånvaro, här är det ingen som hyser några illusioner om att det skulle kunna gå att kommunicera med utomjordingen. Och vad skulle man egentligen kommunicera med? Även här tar The Thing helt rätt väg, vi får egentligen aldrig veta exakt vad den främmande varelsen är för något eller vad (om något) den vill. Kanske består den bara av ett gäng celler som opererar genom något slags hive-mind? Poängen är att det inte spelar någon roll för varken händelseutveckling och stämning och Carpenter har varit klok nog att inse det (vilket Campbell inte var).

Därför får Kurt Russell istället go all Snake Plissken on the alien ass med den ytterligare svårigheten att istället för i ett futuristiskt New York, försöka utföra hela uppdraget i rejäla mängder minusgrader. Redan inledningen, där vi enbart hör ljudet av snålblåst, ger en antydan om klimatet vi har att göra med. Vädret gör också att upplägget blir enastående klaustrofobiskt trots att man ju egentligen är placerad ute på de stora vidderna.

Med en prequel redan på plats känns det betryggande att kunna konstatera att gammal fortfarande är äldst. Trots effekter som har ett par år på nacken och en knastrig VHS-kopia är The Thing anno 1982 fortfarande en fantastiskt ruggig skräckfilm.

Annonser