Poltergeist (1982)

En liten flicka knäböjer vid TV:n. Man skulle kanske kunna tro att hon tillhör den TV-dyrkande sekt som i vardagligt tal kallas amerikaner (”Television! Teacher, mother…secret lover…”) men sanningen är bistrare än så. Lilla Carol Anne hör röster i myrornas krig och meddelar snart sin förbluffade familj att ”They’re here…”.

Vilka ”they” är, är inledningsvis mindre viktigt än vad de gör mot familjen Freeling. Det som från början upplevs som en kul grej av mamma Diane (medan pappa Steven förhåller sig något mer avvaktande) eskalerar snabbt till gummiträd som bryter sig in i sovrum och äter små barn samt garderober som visar sig vara portaler till andra dimensioner och som också äter små barn.

Familjen tar snabbt hjälp av den kanske inte mest respekterade delen av universitetsvärlden, Institutionen för paranormala fenomen, men inte heller den förstärkningen kan göra särskilt mycket för att stävja det som händer i det Freelingska hushållet. Istället får forskarna ett brutalt uppvaknande från teoriernas sköna värld till maskstungna kycklingben och erbarmligt dåliga sönderfallande-ansiktseffekter. Först när det diminutiva mediet Tangina Barrons är på plats kan man förklara huset som ”clean”. Eller kan man…?

Poltergeist känns i mångt och mycket som en ganska tidstypisk film. Medan man nu för tiden blivit mer van vid att berättelser om spöken och andar ska ha ett ganska långsamt tempo och framförallt en rejäl uppbyggnad är det tidigt fullt ös medvetslös för familjen. Poltergeist känns i det avseendet nästan mer som någon slags korsning mellan en klassisk åttiotalistisk monsterskräckis typ Re-Animator (där många av monster- eller äckeleffekterna har inte åldrats med värdighet för att uttrycka det milt) och ett klassiskt hejsan-svejsan-äventyr typ Raiders of the Lost Ark.

Det har diskuterats ända sedan 1982 vem som egentligen ska bära den kreativa glorian från Poltergeist: regissören (i alla fall på pappret och enligt förtexterna) Tobe Hooper eller manusförfattaren och producenten Steven Spielberg. Oavsett vad som timade bakom filmkamerorna är det i alla fall klart att resultatet framför dem har mer gemensamt med exempelvis E.T. (som ju hade premiär lite drygt en vecka efteråt) och Close Encounters… än The Texas Chainsaw Massacre.

Det är samma porträttering av den idylliska förorten (som just i Cuesta Verdes fall i och för sig visar sig vara byggd på mycket lösan sand. Eller något i den stilen…), trygghet och humor i skön blandning. Mamma botar krossade barnahjärtan genom att begrava kanariefåglar medan pappa ser på amerikansk fotboll med kompisarna.

Det är också ett nästintill outhärdligt stort fokus på Familjen, något av ett Spielbergskt varumärke (men ska man vara ärlig finns det förvisso ett familjeperspektiv även i Texas-filmen). Man har alltid en chans mot the Beast så länge familjen håller ihop och älskar varandra. Alla medlemmarna står med tårar i ögonen när mamma Diane kommunicerar med sin distanserade yngsta dotter (”She went through my soul!”).

JoBeth Williams (numera kanske mest igenkänd som inhoppare i typ en miljard olika TV-serier) funkar riktigt bra som ung hausfrau och Moder (på gränsen till för ung, sextonåriga dottern Dana måste ha fötts på precis rätt sida om det lagligt lovliga). En Moder som gör vad som helst för att skydda familj och barn (om än något obeslutsam, bestäm dig någon gång om Ljuset, människa!). Craig T. Nelson får i denna första Poltergeist ofta nöja sig med att från baksätet se både sitt hus och sin karriär gå i graven (heh…) men även han ger en stabil trygghet som för min del funkar betydligt bättre än exempelvis Richard Dreyfuss mer eller mindre hotande intensitet i Close Encounters… Heather O’Rourke är söt som platinablont socker men ärligt talat ingen särskilt bra barnskådis.

Poltergeist är fortfarande en riktigt underhållande film och lyckas så småningom också uppnå en viss läskighetsfaktor (den är ju ändå taggad som en skräckfilm). Men man ser den ändå mycket för de klassiska citaten (”You only moved the headstones!”) och för att den ger en så fantastiskt fin bild av den amerikanska familjen, såsom den skulle te sig så här i åttiotalets början (komplett med ett barnrum innehållandes mer Star Wars-pryttlar än presentshopen på Skywalker Ranch).