Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

En styrka hos Alien är det minimum av information som man som tittare får ta del av. Vi får inte veta särskilt mycket om vart Nostromo varit eller vad besättningen har gjort, huruvida signalen man plockar upp verkligen är en varning och vad den i så fall säger och om rymdvarelserna får vi i princip inte veta någonting. Bortsett från vad de kan åstadkomma i form av sin sinnrika fortplantningscykel, då. Men det gör ju ingenting, det är ett informationstapp som man inte blir irriterad på eftersom det inte spelar någon roll för det som utspelas framför våra ögon. Istället förstärker det bara den olycksbådande stämning, på samma sätt som Jerry Goldsmiths orkestrala score.

Karaktärerna och rollbesättningen är nära nog perfekta och dialogen flyter med sällsynt trovärdighet fram och tillbaka mellan besättningsmedlemmarna. Förutom skådespelerskorna Cartwright och Weaver är casten också tilltalande mogen, inga teens in space här inte.

Sannolikt hade allt detta kunnat resultera i en ganska schysst sci-fi-skräckis men det som höjer Alien det där lilla snäppet över mängden måste nog ändå sägas vara H.R. Gigers design. (Giger ser för övrigt ut Gollum antagligen hade gjort om han bara haft lite mer kaloririk föda nere i sin grotta.) Det som upptäcks av besättningsmedlemmarna på den lilla planeten utstrålar en slags organisk mekaniskhet som är djupt obehaglig på en rent primitiv nivå. Lika mycket som jag skulle vilja leva i Guillermo Del Toros hjärna, lika lite skulle jag vilja leva i Gigers.

En klassiker, varken mer eller mindre.

Aliens (1986)

alt. titel: Aliens — Återkomsten

När det var dags för en uppföljare till ovanstående klassiker valde man klokt nog att bege sig iväg i en helt annan riktning. För visst hade det varit väldigt lätt att bara göra en trött remake, gå till banken med den vinst en sådan film sannolikt ändå hade genererat och känna sig på det hela taget nöjd. Eller i alla fall inte utarbetad.

Men nu satsade man på ett förhållandevis oprövat kort i form av James Cameron som både regissör och författare och gissa om det blev åka av. Han valde att skicka tillbaka Ellen Ripley till LV-426 tillsammans med ett gäng marinsoldater för att undersöka varför de kolonisatörer som bebott planeten helt plötsligt slutat höra av sig. Med sig på resan har man också en fjäskig företagsrepresentant och en android vid namn Bishop som Ripley av erfarenhet håller ett rejält avstånd till.

Marinsoldatsgänget gör att gruppdynamiken blir helt annorlunda och stämningen är inte det minsta klaustrofobisk. Lokalerna som man rör sig i på LV-426 är rymliga i jämförelse med Nostromo och överhuvudtaget är känslan mer polerad. Men det gör ingenting eftersom det ganska omgående blir klart att Aliens i första hand handlar om action och eventuella thrillermoment kommer ganska långt bakom. Ett klassiskt score av James Horner med desperat intensiva blås- och stråksektioner gör inte saken sämre.

Men hur coola och häftiga och macho marinsoldaterna än är (jag tror att Jenette Goldstein klonade om sig och numera lever under namnet Michelle Rodriguez) är Aliens filmen som låter Sigourney Weaver ta rejäla kliv framåt som Ellen Ripley. I första filmen är hon förvisso handlingskraftig men det är först här som hon framstår som gruppens naturliga och högst rationella ledare när de formella befälhavarna har gått hädan (vilket går rätt snabbt). Högst befriande är också det faktum att det är noll romantisk spänning mellan henne och Michael Biehns korpral Hicks; deras förhållande är präglat av en för stunden nödvändig affärsmässighet och ett grundmurat förtroende.

Några saker kan man haka upp sig på. Platsmuggarna tycks ha utvecklats lika lite som Mothers interface i ettan. Bill Paxton är lite skrikig. Vissa effekter har väl kanske inte åldrats med den värdighet de förtjänar. Mest av allt stör jag mig på att man kände sig tvungen att lägga till en mänsklig katt i form av lillflickan Newt – trodde man att Ripley skulle framstå som direkt osympatisk om hon inte fick visa moderskänslor också?!

Men för all del, för att vara ett barn i en relativt påkostad Hollywood-action antar jag att det skulle kunna vara betydligt värre, vi slipper exempelvis putslustiga och lillgamla kommentarer. På samma sätt som ettan är en skräckklassiker kan inte omdömet om Aliens bli något annat än en lika klassisk actionrökare, inte minst tack vare den avslutande Clash of the Queens.

Fasen vad sugen jag blev på att spela Alien-Quake nu…

Alien3 (1992)

Alien3 tar vid ganska så precis där Aliens slutade, men inte i samma hoppfulla tongångar (men var det verkligen någon som på allvar trodde att Ripley kunde bli fri från de små gynnarna?). Räddningskapseln från skeppet Sulaco kraschlandar rakt vid fångkolonin Fiorina ”Fury” 161 och Ripley är den enda överlevande. När hon kräver att få se kapseln ser hon med en gång de typiska syrabrännmärkena och inser att det sannolikt bara är en tidsfråga innan hela cirkusen är igång igen. Men att hon skulle komma på så intim fot med rymdvarelserna hade hon däremot kanske inte räknat med.

Som regissör till denna tredje del valdes den helt gröne David Fincher att basa över ett 50 miljonersprojekt. Han tog tillbaka en del av ruffigheten från ettan och gjorde sin smältverksfångkoloni ännu skitigare med en tydligt gulröd färgton. Det finns en hel del roliga kameravinklar och -åkningar och på det hela taget är själva miljön rätt lyckad.

Däremot blev det med, förutom Ripley själv, 25 fångar och ett par karaktärer till omöjligt att återskapa den tajta gruppdynamik som präglat både ettan och tvåan. Att jämföra dialogen med ettans flyhänthet låter sig knappast göras och många karaktärer blir aldrig stort mer än stereotyper. Ripley har slängt alla antiromantiska pretentioner överbord och raggar ganska snabbt upp koloniläkaren, en vändning som känns lite egendomlig med de två första filmerna i nacken. Jag tror att det var ett smart drag att ganska snabbt ersätta den sympatiske Clemens med den betydligt bistrare fången Dillon och därmed till viss del kunna återetablera affärsförhållandet som rådde mellan Ripley och Hicks i Aliens.

Manusmässigt kan jag inte riktigt sätta fingret på vad som saknas, menAlien3 lyckas aldrig bli lika rapp i tempot som ettan och tvåan. Vad som är riktigt synd är dock att effekterna har hunnit bli rejält klunkiga och den övertydligt CGI:ade rymdvarelsen känns nästintill plågsam att se.

Frågan är om förväntningarna på Alien3, oaktat debutregissör, var alltför höga. För trots alla invändningar i den här texten måste man komma ihåg att de görs med ettan och tvåan back to back och det är inte lätta filmer att leva upp till. Alien3 är sannerligen inget mästerverk men en ok och i vissa avseenden rätt innovativ sci-fi. Slutet pendlar vilt mellan att på en och samma gång vara fullkomligt magnifikt och fånigt i all sin symboliska övertydlighet. Och så får vi ju inte glömma bort att det är Fincher som ger oss Alien-o-vision.

Alien Resurrection (1997)

alt. titel: Alien — Återuppstår

Hur kunde det gå så här fel? 70 mille att leka med, manus av Joss Whedon, regi av franske visionären Jean-Pierre Jeunet och en rollista med Ron Perlman.

När jag sett Alien Resurrection tidigare har jag kunna känna att ”den är väl inte så tokig ändå”, men det var slut med det den här gången. Möjligen beroende på att jag hade de tre första filmerna i väldigt färskt minne. Storyn som sådan, med elaka (eller bara obarmhärtigt nyfikna, take your pick) vetenskapsmän som försöker föda upp nya aliens, är det väl inget större fel på men den är något i utförandet som inte går som det ska. Om vi nu inte ska ge oss in i det fullkomligt obegripliga i att man har ett gigantiskt och förmodligt svindyrt rymdskepp som enbart ägnar sig att fullfölja 200 år av forskning för att klona fram aliens och så har man inte ens tänkt på att bygga alienblodsäkra burar.

Men just nu är jag benägen att lägga all skuld på karaktärerna. Från att ha varit hur trovärdiga som helst i ettan , till att bli något stereotypa i tvåan, till att bli rätt rejält stereotypa i trean är alla i Alien Resurrection rena action-figurerna. Det är alldeles för mycket påklistrat banter fram och tillbaka mellan de ack så individualistiska besättningsmedlemmarna. Dominique Pinon som inte kunde vara mer perfekt i Jeunets franska rullar blir här en karikatyr. Winona Ryder som man inledningsvis hyste vissa förhoppningar om att hon i den här typen av film åtminstone skulle behöva avfyra ett vapen blir världens mest känslosamma robot. Sigourney Weaver är fortfarande stencool som klon-Ripley men det känns här som hon verkligen bara spelar en roll, även om hon gör det bra. Den ambivalens som man ska ha strävat efter när det gäller hennes sympatier – människa eller alien – märks det inte mycket av.

Alien Resurrection är snygg, det är inte det. Effekterna ser fortfarande helt ok ut och man har styrkan av själva alienvarelserna helt gratis (även om jag tycker att det var ett stort misstag att klona bort facehuggers – de är ju läskigast av allt!). Men i slutänden skiljer den sig inte på någon fläck från vilken som helst annars hyfsat påkostad Hollywoodaction. Hade den stått för sig själv hade betyget antagligen blivit något högre, men med två betydligt bättre och en rätt mycket bättre film(er) i baken står den rejält på näsan.

Annonser