Tårtgeneralen (2009)

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. FilipåFredrik. Vem hade kunna tro att de utskällda ungdomarna i magplasket (ja, det går inte att komma runt detta faktum) Ursäkta röran (vi bygger om) på kort tid skulle bli två av Sveriges mest omtyckta underhållare.

Men de står inte bara framför kameran, utan skriver också böcker, varav Tårtgeneralen är deras skönlitteraturdebut. Eller skönlitteratur och skönlitteratur, skrönan om den kortlivat (ungefär ett år) Köpingsboende Hasse P sägs av honom själv vara uteslutande sanning. I alla fall när det gäller vad han har sagt och gjort, och det är ett minst sagt osminkat porträtt som framträder.

Hösten 1984 befinner sig lilla västmanländska Köping hängande på repen. IKEA har precis slagit igen, enda gången det hänt i företagets historia, och, för att göra ont värre, istället öppnat filial i storebrorskonkurrenten Västerås. Den visionära Köpingshallen som skulle kunna dra storartister till Västmanland föll på finansieringen. Som om dessa förödmjukelser inte vore nog, utses staden under förnedrande former av Jan Guillou i Rekordmagazinet till tävlingen ”Sveriges tråkigaste stad”. Upphetsningen över att se järnvägsstationen på TV lägger sig snart när stackars Pekka får schavottera med sitt ”Jag tycker det är rätt trevligt här vid silon”.

I andra delar av landet garvade man antagligen läppen av sig (också i lättnad över att man i alla fall inte bodde i Köping) men staden var kushad. Det är nu Hasse P kläcker sin briljanta idé som ska visa att ”Gill-jo” kan gå och dra något gammalt över sig. I Köping ska man baka världens längsta smörgåstårta och se till att det hamnar i Guinnes Rekordbok.

Tårtgeneralen är underhållande men ojämn (kanske som FilipåFredrik själva?). Första halvan, som fokuseras på smörgåstårteprojektet, är riktigt bra, med ett tydligt anslag, mittparti och klimax i form av den officiella Guinnes-mätningen. Författarna målar ett charmigt och spetsigt porträtt av en småstad som egentligen skulle kunna ligga (nästan) var som helst i Sverige. Kommunpolitiker som måste skratta åt sig själva på lokalrevyn för att på bekostnad av värdigheten vinna lite mänsklighet, gänget som hänger utanför Domus samt C-listade inköpta idrottare, vilka lever på att vara stora fiskar i minimala dammar. I sina bästa stunder kan Tårtgeneralen nästan mäta sig med Fritihof Nilsson Piraten.

Som de visade i sina tidigare böcker har de också totalkoll på nödvändiga tidsmarkörer (Två nötcreme och en moviebox) och kan dessutom beskriva händelser i text på ett sätt som gör dem levande (100 höjdare). Bilden av ett jubel som den i skolmatsalen när någon tappat en bricka och kalopsen ligger utsmetad på hela golvet är briljant i all sin enkelhet. Att det är de själva som läser denna ljudboksversion ger extra krydda (inte minst dialektmässigt) och det är de små sakerna som gör det, som att de alltid säger ”i alle fall” istället för ”i alla fall”.

Men när äventyret med smörgåstårtan är avslutat är det som om luften inte bara går ur Hasse P själv, utan även berättelsen som sådan. När fokus läggs enbart på denne märklige och ändå sannolikt inte särskilt ovanlige man inser man hur tunt porträttet av honom egentligen är. En man som i tankarna raskt ser sig minst tio steg vidare från det som ligger här och nu, oavsett hur osannolik händelseutvecklingen kan te sig, som med glatt mod spenderar andras pengar och har inställningen att skulder, det visar bara att man i alla fall har försökt. En fixare, en lirare. Och, som så många andra sådana, en på det hela taget rätt tragisk existens.

Jag hade gärna sett Tårtgeneralen enbart slipa fram berättelsen om smörgåstårtan och sedan kanske sätta ihop denna med ett par beskrivningar till av liknande osannolika projekt som rotts i hamn mot alla odds. För när allt kommer omkring är det ju tårtan det handlar om.