You are currently browsing the tag archive for the ‘Rymdstation’ tag.

InterstellarFör ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Gravity

För ett par veckor sedan var det mycket diskusson om den här A-märkningen som utgår från Bechdel-testet. Gravity kan tjäna som ett alldeles utmärkt exempel på varför en sådan märkning inte blir så lyckad när den appliceras på enskilda filmer.

Gravity kan faktiskt också tjäna som exempel på det skumma i SF:s smultronställemärkning. Filmen är inte överstruken med en rosa penna, vilket alltså kan tolkas som att den inte är en film som ”stannar kvar länge”, inte är en film som SF ”själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare”. Frånvaron av märkning kan eventuellt tolkas som att Gravity inte är ”utmärkt film, helt enkelt”. Jag kan ha fel, men det verkar som om större delen av västvärldens filmuniversa inte håller med…

Läs hela inlägget här »

ElysiumFilmspanarnaKlyftorna mellan de som har och de som inte har blir allt större. De som har tar till allt kraftigare metoder för att skydda sitt eget välstånd. Vilket naturligtvis bara leder till att de som ska stängas ute får ta till ännu klurigare knep för att ta sig över gränsen från Mexico till rymdstationen Elysium.

För detta är inte 2013 när rika ”bara” kan förskansa sig bakom gränspatrulleringar eller i gated communities. Istället har man år 2154 skapat Elysium, ett otillgängligt rymdparadis, där medicinsk teknik i praktiken ger sina invånare närmast evigt liv. Den grekiska mytologins elysiska fält var ett sant paradis, reserverat för de som levt ett rättfärdigt liv. I mitten av 2100-talet räcker det med att kunna hosta upp tillräckligt med pengar. Samt inte ha något emot att bo i ett samhälle där alla ser ut som deltagare i Beverly Hills Housewives.

Läs hela inlägget här »

MoonSam Bell har börjat räkna dagarna till dess att han kommer att kunna avsluta sitt treåriga uppdrag på mångruvbasen Sarang. Ärligt talat börjar han bli lite snurrig av all månensamhet, inte nog med att han ständigt talar med sig själv (men vem ska han annars tala med?) han har dessutom börjat se syner och drömmer konstiga drömmar. En av de där sista skälvande dagarna är han så virrig att han kraschar sin månbil.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMånadens filmspanartema är specialeffekter och det krävdes en hel del grunnande innan jag och min medskrivare kom på och kunde enas om vad vi skulle fokusera på. Men när valet väl var gjort var det så självklart att vi inte riktigt förstod hur vi någonsin kunde ha övervägt något annat.

Star Wars pic 3

Ponera att konstnären Robert Rauschenberg helt plötsligt knallar in på Moderna museet (ok, han skulle behöva återuppstå först) och börjar ändra sitt verk Monogram (jamen, ni vet… Geten, alltså). Han gör det med hänvisning till att han hela tiden tänkt sig att det fyrfota djuren skulle vara omgärdat av ett Scorpion Zero SUV-däck från Pirelli med symmetriskt slitbanemönster, det var bara att ett sådant inte ännu var uppfunnet på 50-talet.

Läs hela inlägget här »

Taxichaffisen och före detta militären Korben Dallas liv tar en drastisk vändning den dagen Leeloo ramlar ned i hans taxi. Hon har skapats i ett laboratorium utifrån utomjordiskt DNA och måste ha hjälp att hitta prästen Vito Cornelius. Visst kan Korben som den gentleman han är hjälpa till med det, men när han väl avpolleterat den undersköna varelsen (hon är ju gjord för att vara ”perfekt”) kan han inte glömma henne.

Lägligt nog blir han kontaktad av sin förre officer som ber honom eskortera Leeloo i hennes uppdrag att hämta fyra stenar, av avgörande betydelse för världens överlevnad. Men även vapenhandlaren Jean-Babtiste Emanuel Zorg och hans onda torped-utomjordingar är ute efter stenarna. Läs hela inlägget här »

Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…

***

Planet of the Apes (2001)

alt. titel: Apornas planet

Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.

Läs hela inlägget här »

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser