X2: Abraham Merritt (1919 och 1920)

I mitt famlande efter fantasygenrens tidiga stigfinnare snubblade jag över Abraham Merritt. En av sin tids bäst betalda journalister (25 000 $ per år var inte småpotatis 1919) skrev nämligen också fantasy med start i novellen ”Through the Dragon Glass” 1917.

Annonser

Dune (1984)

Efter att ha läst Frank Herberts hyllade bok var jag så klart mycket nyfiken på David Lynch utskällda filmspektakel.

Boken blev en sådan fenomenal succé att det inte dröjde länge innan även filmbranschen ville casha in. Först på bollen var producenten Arthur P. Jacobs som bland annat försökte få regissören David Lean intresserad. Jacobs dog emellertid 1973 och filmrättigheterna övertogs av ett fransk bolag. De fixade in avant-garde-regissören Alejandro Jodorowsky som tänkte sig en tillställning på tio timmar med bland andra Orson Welles, Gloria Swanson och Mick Jagger. Salvador Dali skulle få spela kejsaren.

The Dark Lurking (2010)

alt. titel: Alien Undead, Alien Vs Zombies

Någonstans finns det säkert en klurig matematiker som kan ta fram en ekvation vilken en gång för alla skulle bevisa att för varje alternativ titel en film dras med (i synnerhet om det är en skräckfilm) så försämras kvaliteten exponentiellt. Eller något i den stilen.

Ja, herregud, vad ska man säga? Jag kan ta flera olika titlar på en och samma film om de sammantaget visar på en produktion som inte tar sig självt på allt för stort allvar, till exempel Flight of the Living Dead, aka Plane Dead, aka Outbreak on a Plane.

Attack the Block (2011)

Jag är inte helt övertygad om att Joe Cornish koppling till mer välkända namn som Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost, samt filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz (dokumentärer/behind the scenes), egentligen gör honom någon större tjänst när det kommer till regidebuten Attack the Block. Att dessutom casta Nick Frost som majjadealaren Ron naglar bara dit ytterligare spikar i förväntanskistan.

X4: Alien (1979-1997)

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.