Vad Far gör är alltid det Rätta. Och det Rätta i det här fallet är att skydda sin familj. I alla fall om man heter Jake Sully, före detta rullstolsburen marinkårssoldat. Numera en tvåmeters blå klanledare och fyrbarnsfar tillsammans med sin själsfrände Neytiri i Pandoras vidsträckta skogar. Trots ledar- och familjeansvar har de tu ändå tid för romantiska date nights.
Fortsätt läsa ”Avatar: The Way of Water (2022)”
alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall
Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?
Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”
Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.
Fortsätt läsa ”Death on the Nile (2022)”
Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?
The face of an angel and a body built for war! Så introduceras den unga Alita när hon för första gången ska delta i den mordiska sporten motorball, en slags blandning mellan roller derby och robot wars. Eller ja, precis som gamla hederliga klassikern rollerball om man nu föredrar det.
alt. titel: Atlantis — En försvunnen värld
Öliv kan vara livsfarligt. Inte är det så konstigt att historien är fullskiten med förlorade öar och sjunkna kontinenter när man så sent som 1883 kunde bevittna hur två tredjedelar av Krakatao försvann i ett vulkaniskt eldhav. Ett vulkanutbrott vars efterföljande tsunamis ska ha tagit livet av minst 35 000 pers.
Om jag ändå hade en krona för alla semestrande människor som ”bara” ska göra den där sista utflykten, ta det där sista åket, dyka det där sista dyket, innan det är dags att åka hem till vardagen och tryggheten. Gärna kombinerat med platser off the beaten track eller en svårtydd, handskriven, väganvisning. Och så plötsligt sitter alla så djupt i skiten att det krävs en insats à la James Cameron för att få upp dem. Då skulle jag vara…rikare än jag är nu i alla fall.
I det karibiska semesterparadiset Club Elysium jobbar Anne som föreståndare. Det är bland annat hennes jobb att sköta de populära dykturerna och det skulle väl vara helt ok om det inte vore för obstinata turister som tror att de kan allt.
Under en vrakdykning är de en av dessa som trots tydliga förbud bestämmer sig för att han dykpartnerlös ska ta sig en titt inne i det rostiga vraket. Vad han inte räknat med är att båten redan är upptagen av hungriga små jäklar som inte har lust att dela med sig av sitt territorium.
Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…
***
Planet of the Apes (2001)
alt. titel: Apornas planet
Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.
Alien (1979)
Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…
Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.
Rörliga bilder och tryckta ord 