Raising Arizona (1987)

alt. titel: Arizona junior, Arizona baby

Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.

Så nog kan man ha förståelse för att paret tycker att de skulle kunna få ta över en eller två av femlingarna Arizona? Inte är det väl rättvist att vissa får fem ungar på en och samma gång, medan de står helt barnlösa? Men kidnappningen av Nathan Arizona Jr. ska visa sig vara ett nära nog episkt katastrofalt val av de unga tu.

Jag är rätt säker på att Raising Arizona var den första av bröderna Coens filmer som jag såg. Jag är inte lika säker på att jag förstod allt jag såg, men jag gillade den skruvade stämningen och den ibland associativt halsbrytande klippningen. Därefter har det blivit många tittar genom åren, då filmen är den första i en orimligt stark streak som alltså inleds 1987 och avslutas först vid millennieskiftet med O Brother… Efter det tycker jag att brödernas output varit ganska ojämn. Å ena sidan No Country… och Hail, Casesar!, å den andra A Serious Man och Inside Llewyn Davis.

Raising Arizona är i mina ögon upplagd för att fånga tittaren med en gång. Introduktionen till H.I. ”Hi” McDunnoughs olycksaliga rånarkarriär är rapp och går slag i slag. Det finns något oemotståndligt komiskt i repetitionerna av en fotograferande Ed som beordrar “Turn to the right!” och frigivningskommittén som allt mer uppgivet konstaterar “Well, ok then…” när fängelsevistelsen ska upphöra.

Repetitionerna är samtidigt ett otroligt smart sätt att introducera dels vår huvudperson, dels den rara romansen mellan brottslingen och hans polisfotograf. Gulligheten understryks av att Nicolas Cage och Holly Hunter framställs som vanliga och opretentiösa på ett sympatiskt sätt. Cage är lite oklippt och sluskig i hawaiiskjorta medan Hunter är uniformsstram.

Men vår huvudpersons berättarröst gör också att det hela från första början känns som en saga eller en legend, parallellt med lätta noir-vibbar. Legendintrycket förstärks dock successivt tills det avslutas med en sammandrabbning av nästintill bibliska proportioner. Varpå det följer försoning och förlåtelse. De repetitiva (och därmed oundvikliga) stråken gör också att jag associerar till grekiska dramer.

Ett annat typiskt Coen-element som jag faktiskt aldrig reflekterat över särskilt mycket när det gäller just Raising Arizona, är att det med en gång blir tydligt vilket noggrant och otvetydigt “skrivet” manus som föreligger i denna deras blott andra film.  Inte minst via replikskiftena, framförda på i Coen-sammanhang likaledes välbekant sydstatsdialekt. Det finns en imponerande säkerhet och stadga i framställningen (i allt från repliker och klippning, till kostym och scenografi), även om den inte är lika polerad som, säg, Fargo eller The Big Lebowski.

Ytterligare en upptäckt i denna tittning blev ljudbilden. Alltså, den karakteristiska banjomusiken (komplett med joddling) är förstås svår att missa, ens vid en första titt. Men först den här gången lägger jag märke till hur mycket filmen jobbar med bland annat dopplereffekter, vilka i sig kommer att utgöra en del av historieberättandet genom att signalera vad som komma skall.

Som synes är Raising Arizona en film som håller, trots sina dryga 35 år på nacken och en hel del omtittar. Den är förvisso lite råbarkad och väl förtjust i klassiskt 80-talsskrikande. Men den fortsätter samtidigt att leverera små presenter, som att tapeten i Arizona-barnkammaren verkar ha hittat fram till Pixars Toy Story-värld knappt tio år senare. Om inte annat är denna andra Coen-film sevärd tack vare prestationerna från Hunter samt en ovanligt nedtonad och tålmodig Cage (vilken dessutom bjussar på en del fysisk humor med sina långa gräshoppsben). Plus att det alltid är roligt att påminnas om hur skådisar som Frances McDormand, John Goodman, Sam McMurray och M. Emmet Walsh såg ut när det begav sig.

Stort tack till Shinypodden som gav mig en anledning att se om denna pärla!

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

The Queen’s Gambit (1983)

Nå, det var väl ingen större överraskning jag blev otroligt nyfiken på förlagan till Netflix-hiten The Queen’s Gambit. Eftersom jag tyckte att själva historien om den sensationellt begåvande schackspelaren Beth Harmon kändes oväntat ordinär (i alla fall med tanke på att streamingvärlden knappast kryllar av miniserier om briljanta, unga, kvinnliga schackspelare) tänkte jag att författaren Walter Tevis kanske hade lyckats bifoga något mer.

Fortsätt läsa ”The Queen’s Gambit (1983)”

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Fortsätt läsa ”X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)”

Top Gun (1986)

alt titel: Top Gun – den beste av de beste, Top Gun: Pasión y gloria, Top Gun (Ídolos del aire)

Klart att Top Gun: Maverick väckte nyfikenheten på hur 80-talsklassikern skulle stå sig idag. Och med försäkran från podden Snacka om film! att det skulle den visst göra var det ju bara att dra igång ikonen som är Top Gun från 1986.

Fortsätt läsa ”Top Gun (1986)”

Catch Me If You Can (1980)

”Never let the truth get in the way of a good story.”

Det är frågan om inte Frank William Abagnale Jr:s främsta bevis för att han var en bedragare i själ och hjärta är att han inte ens tycks ha varit särskilt uppriktigt i sin egen självbiografi. Själv förklarar han hela saken som följer:

Fortsätt läsa ”Catch Me If You Can (1980)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Fortsätt läsa ”The Dark Crystal (1982)”

Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

Fortsätt läsa ”Die unendliche Geschichte (1984)”

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Fortsätt läsa ”Nytitten: Dead Poets Society (1989)”