You are currently browsing the category archive for the ‘80-tal’ category.

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Karriärsmässigt hade andra halvan av 70-talet och första halvan av 80-talet varit vänligt sinnade gentemot King. Vi räknar in böcker som Salem’s Lot, The Shining, Cujo, Christine och Pet Sematary. Filmadaptioner som Carrie, The Shining, Firestarter och Creepshow. Kanske är det förståeligt att författaren, mer eller mindre konstant drogad på vad som än fanns i närheten, fick hybris och trodde att han kunde göra vad som helst. Regissera en film exempelvis.

Jag har faktiskt inte sett detta närmast mytomspunna haveri förrän nu. Säga vad man vill om Stephen King, men något regissörsämne ger han verkligen inte prov på i Maximum Overdrive. Det är som om han sett Steven Spielbergs The Duel (i påtänt tillstånd) och tänkt ”Hur svårt kan det vara?!”

Uppenbarligen tillräckligt svårt för att dagens film inte ska ha mycket som talar för sig, bortsett från att den dels är rejält skrattretande, dels har ett soundtrack uteslutande komponerat av AC/DC. Jag gissar att det är Kings namn som både kirrat bandets medverkan, en rollista som ståtar med Emilio Estevez och en budget på icke föraktliga 9 mille från produktionsbolaget De Laurentiis Entertainment Group (som stod bakom Firestarter).

Själva historien i sig är väl kanske inte allt för undermålig. Den påminner faktiskt en hel del om The Mist i det att vi har en grupp människor som är fångade i något av det mest amerikanska som finns – ett ”truck stop” – och utanför väggarna väntar en ogreppbar fiende. Dock inte mer ogreppbar än att vi som tittar fått klart för oss att det sjukligt gröna skenet från kometen Rhea-M på något sätt fått alla mänsklighetens elektriska och mekaniska pryttlar att göra uppror. Kanske har vi till och med att göra med ett War of the Worlds-scenario?

Författaren King har en fin fingertoppskänsla för uppbyggnad och psykologiska karaktärsskisser. Regissören Kings fingertoppskänsla för sådant som händelseutveckling, stämningsbalans och personregi liknar snarare en svarvares, vilken fått händerna reducerade till armstumpar å yrkets vägnar.

Det mesta som händer i Maximum Overdrive är idiotiskt och övertydligt, vilket dock inte hindrar att det samtidigt förekommer en mängd logiska luckor, modell jänorma. Övertydligheten gäller däremot inte filmens eventuella budskap. Möjligen tänkte King i sin kokainrusiga hjärna att hans film sade något djupsinnigt om tillståndet i USA men vad det i sådana fall var är högst oklart. Det lilla gänget på Dixie Boy Truck Stop fråntas sina pryttlar och reduceras därmed till intet? De bombarderar en långtradare med texten ”Miller – Made the American Way” med raketgevär. För att det är dags att skjuta ”the american way” i sank? För att ”the american way” har skjutit sig självt i sank?

Ingen av skådisarna agerar med varandra. Inte sällan skriker de fram sina repliker i teatraliska utbrott som inte ens skulle påverka en android med känsloregisterchipet uppskruvat till max. Stämningsmässigt vevar hela alltet hej vilt mellan serietidningsmässigt makaber humor eller fars (VSB: Yeardley Smiths gällt gastande uppenbarelse) och vad som eventuellt ska vara något mer allvarligt menat. Tyvärr är det väldigt svårt att ens bli berörd av barnadödlighet när mordredskapen är en läskmaskin (Mel Brooks already did it…) och en vettvillig ångvält.

Slutsatsen som alltså kan dras är att en påtänd King fortfarande är en riktigt bra författare (VSB: Cujo) men en riktigt usel regissör. Själv är inte alltid bäste dräng. Tyvärr ger årets Halloween-tema vid handen att det uppenbarligen är ruggigt svårt att hitta ens habila drängar när det kommer till King på vita duken.

Förlaga: “Trucks” (Cavalier 1973, Night Shift 1978)
Cameo: Bankomatkund

Bonus: ”Trucks”
Det otroligt sura i sammanhanget är att novellen som Maximum Overdrive bygger på är riktigt, förbannat bra. Den är kort, tajt, brutal och har en lika enkel som klurig idé – vad skulle hända (särskilt i USA) om alla långtradare plötsligt fick för sig att göra uppror? Den börjar in medias res och sedan är det fullt ös för hela slanten. Språket är korthugget med ett par välfunna och makabert roliga liknelser. Det finns alltså all anledning att återupprepa slutsatsen ovan: writer – goooooood, director – baaaaaaad

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

En som tidigt tog kontakt med King för att be om tillåtelse att använda en novell var ingen mindre än Frank Darabont, mannen bakom tre av de mest framgångsrika King-adaptionerna någonsin. Redan innan Darabont ens var i närheten av The Shawshank Redemption, innan han skrev manus till Dream Warriors, The Blob och The Fly II, hade han alltså siktet inställt på historieberättaren som vid det laget hunnit leverera följande laguppställning: Carrie, Salem’s Lot, The Shining, The Stand, The Dead Zone och Firestarter.

Det tog ett tag för Darabont att få till sitt filmprojekt. Enligt Wikipedia hörde han av sig till King 1980 men det dröjde som synes tre-fyra år (Wikipedia säger 1983, IMDb 1984) innan det fanns en färdig film att visa upp. Av slutresultatet att döma var det dock väl använda år. Det är möjligt att jag läser in för mycket i den halvtimmes-långa slutprodukten eftersom jag vet vem som står bakom den men jag skulle vilja påstå att The Woman in the Room i många avseenden visar på mer hantverksskicklighet än vissa av de kommersiella produkter som ståtar med en plats i detta Halloween-tema.

Särskilt om man betänker att Darabonts första, stora kommersiella projekt var The Shawshank Redemption är det inte så överraskande att han valt att utgå från en King-novell som inte bygger på övernaturlig, vanvettsframkallande skräck, utan den vardagliga tragiken i en son som tvingas se sin mor dö cancerdöden. Darabont har dock valt att lägga in en skräckfilmsliknande mardrömssekvens, vilken kanske inte ger så mycket i sig men som är kompetent genomförd. Kanske kändes det förpliktigande med i alla fall ett skräckmoment i en King-adaption?

Novellen är däremot kort, känslosam, sorglig samt pricksäker och framstår som mer eller mindre självbiografisk (Kings egen mor tog hand om sina föräldrar tills de gick bort och dog sedan själv av cancer i december 1973). Förutom den ovan nämnda mardrömssekvensen utvidgar emellertid Darabonts manus den ursprungliga historien på ett ganska elegant sätt.

Filmskaparen har rensat bort hänvisningarna till såväl fru och barn som att protagonisten ser till att supa sig full innan han orkar med att träffa modern. I filmen är sonen istället en advokat som träffar en mordanklagad klient mellan sjukhusbesöken . Klienten får representera både modern (eftersom han har en potentiell dödsdom hängande över sig för sina brott) och sonen (eftersom han en gång hjälpte en svårt skadad kamrat från Vietnam att dö). Det är en utveckling av berättelsen som inte drar uppmärksamhet från den ursprungliga vardagstragiken, utan fördjupar och nyanserar den. Samtalet männen emellan, där vi i publiken är helt med på alla dess outtalade implikationer, skapar en fin utgångspunkt för det tysta samförståndet mellan mor och son på sjukhuset.

Nu ska väl sägas att jag inte tror att The Woman… skulle ha blivit så pass känd som den ändå är om det inte vore för att dess upphovsman gick vidare till att bli Frank Darabont. Att den ens finns bevarad för eftervärlden beror sannolikt på att den, tillsammans med en Dollar Baby-adaption av ”The Boogeyman”, gavs ut på VHS 1986 under titeln Stephen King’s Night Shift Collection (det ska också finnas en volym 2 av denna videosamling, utgiven 1989). Men det är en ganska fin och nedtonad kortfilm som är väl värd att lägga en halvtimme på om man är nyfiken på var Frank Darabont började sin bana. Finns med äkta VHS-knaster på YouTube.

Förlaga: “The Woman in the Room” (Night Shift 1978)
Cameo: –

alt. titel: Varulve-nætter, Silverkulan, Peur bleue, Werwolf von Tarker Mills, Stephen King’s Silver Bullet

Tarker’s Mills. En amerikansk småstad likt många andra. Derry, Castle Rock eller Jerusalem’s Lot, för att ta några exempel. Japp, detta är förstås en Kingsk småstad där blodig tragedi inträffar varje månad, när månen är full. Den stupfulle järnvägsarbetaren hade kanske kunnat vara en olyckshändelse men detsamma är svårt att hävda när det kommer till den olyckliga Stella Randolph som blir brutalt lemlästad i sitt eget sovrum.

När den unge Brady Kincaid också faller offer för galningen som härjar i staden har invånarna fått nog och beväpnar sig till en lynchmobb. Vilket föga förvånande enbart leder till att pastor Lester Love får ytterligare fyra kistor att be över.

Bradys kompis Marty svär hämnd men har förstås lite svårt att ta saken i egna händer eftersom han dels är rullstolsburen, dels inte har en aning om vem som kan vara ansvarig för dåden. Men under en nattlig (och givetvis högst otillåten) fyrverkeriuppskjutning blir Marty själv attackerad. Han lyckas dock pricka förövaren mitt i plytet med en raket och behöver därför bara lite extra hjälp från systern Jane för leta efter en person i Tarker’s Mills som skadat vänsterögat.

Egentligen är det ju ingen större mening med att försöka hålla ovanstående beskrivning spoilerfri eftersom redan titeln, Silver Bullet, ger en klar antydan om vad det är vi har att göra med här. Förlagan, Cycle of the Werewolf, hymlar som synes mindre än så. Från början skulle kortromanen ha haft formen av en månadskalender där tecknaren Bernie Wrightsons bilder skulle kombineras med kortare texter från King. Föga förvånande fick författaren emellertid problem att hålla sig kalender-kort och projektet svällde ut till något mer omfattande. Cycle… är dock Kings kortaste fristående verk till dags dato. Men upplägget påminner alltså i någon mån om The Green Mile, med kortare, väl avskilda delar.

Alltnog, det spelar ju ingen som helst roll för filmen Silver Bullet (som King skrev manus till). Jag läser till min förvåning att Don Coscarelli från början skulle ha regisserat det hela men hoppade av i frustration över att Dino De Laurentiis och King inte kunde komma överens om vilken varulvslook man skulle gå på.

Nu föll den sysslan på Dan Attias istället, en regissör som sedan dess enbart tycks ha jobbat med en sjujäkla massa TV-produktioner. Men för att ståta med två regissörer tycker jag att Silver Bullet håller ihop förvånansvärt väl. Inte bara det, den är dessutom riktigt charmig med sin blandning av klassisk 80-talsslasher (jag förstår inte alls varför filmen ska utspelas just 1976 och den andas i vilket fall som helst mer 80- än 70-tal) samt barntillåtet äventyr á la Goonies.

Det som gör att Silver Bullet inte känns tråkigt generisk i någotdera av facken är Marty och hans funktionsnedsättning, systern Jane samt syskonens smått (såtillvida att halsa Wild Turkey i sin systersons närvaro nu kan kallas för ”smått” ) alkade odågs-morbror Red. Marty spelas av Corey Haim, Jane av Megan Follows (Anne på Grönkulla) medan vi som Uncle Red ser Gary Busey, komplett med en rejäl ölkagge vid pass 40 bast.

Jag gillar att manuset (jämfört med förlagan) uppgraderat Jane till historiens berättare även om det uppenbarligen fortfarande är Marty som är dess huvudperson. Reds upproriskhet, som resulterar i både räser-åkdon (som får transporteras på en liten släpvagn efter familjens bil) och otillåtna fyrverkerier, är ändå av en ganska jovialisk natur. Den sätter dessutom fingret på att särskilt Martys mamma vill försöka skydda sin son från alla livets problem som rullstolsburen samtidigt som Marty själv drömmer om att kunna spela baseball som sina kompisar. Men tack vare Reds motordrivna fordon framstår Marty knappast som någon hackkyckling eller mobboffer, utan snarare som en naturlig (kanske till och med lite cool?) del av Tarker’s Mills barnuniversum.

Jag hade faktiskt inte sett Silver Bullet förut, men filmen visade sig som sagt vara en riktigt trevlig liten överraskning. Till det jag redan sagt kan dessutom läggas biroller av såväl Terry O’Quinn som Everett McGill. Effekterna kan förstås inte tävla med varulvsgenrens giganter men tack vare sin charm känns det inte riktigt nödvändigt. Silver Bullet nöjer sig med vad den har och gör istället mesta möjliga av det.

Förlaga: Cycle of the Werewolf (1983)
Cameo: –

alt. titel: Eldfödd, Ildbarnet, Charlie, Der Feuerteufel, Fenomeni paranormali incontrollabili, Ojos de fuego

Efter berättelser som Carrie och The Shining tyckte Stephen King tydligen att det kunde vara nog med monstruösa föräldrar på ett tag. Andy McGee är en hyvens kille som inte är ute efter något annat än att skydda dottern Charlie från Statens onda skuggsida. Kanske är det också därför Firestarter känns lite blek, historien saknar helt enkelt rejäla insatser.

Eller också hänger det på att Mark L. Lester och Stanley Manns (regi och manus) film inte riktigt lyckas förmedla skräcken som ligger i vare sig Charlies utsatthet, hennes bräckliga kontroll över sina krafter eller hennes hämnd. Charlie är ju vår protagonist, vilket innebär att vi hejar på henne när hon får bilar att explodera och agenter att flamma upp likt oljekastruller som glömts kvar på spisen. I det perspektivet skulle jag nästan vara benägen att klassa Firestarter som en thriller, eftersom spänningen primärt ligger hos den sinistra agenturen ”The Shop” och deras jakt på far och dotter. Nu råkar de vilja få tag på Andy och Charlie tack vare deras övernaturliga krafter, men det hade precis lika gärna kunnat handla om att Andy hade gömt en mikrofilm med viktiga dokument i Charlies teddybjörn.

Vad gäller persongalleriet på Byrån är det ändå ganska välavvägt. Vi har den gamle läkaren som ångrar sina experiment och istället blivit en domedagsprofet (”…the power someday to crack the very planet in two…”). Han har förstås ersatts av en mer skrupulös kollega och det är inte utan att tittaren kan ana en smula slippriga övertoner när Dr. Pynchot med skälvande stämma ber Charlie att ”…just show us a little bit more”.

Högre upp i hierarkin finner vi Martin Sheens Captain Hollister som blir desto otäckare eftersom han generellt framstår som en rätt normal typ. Bortsett då från att han vill jaga tag på en liten flicka och använda henne som ett domedagsvapen. Martin Sheen är ju bra i den typen av roller, det vill säga nära nog en repris av hans Greg Stillson. Och så slutligen John Rainbird, vars porträttering från George C. Scott sannolikt inte skulle funka idag med tanke på att Scott inte tycks ha en droppe ursprungsbefolkningsblod i sina ådror. Men bortsett från det har Scott både närvaro och pondus nog att ge sin sluge lönnmördare mer genomslag än jag upplever att han får på Kings boksidor. Jag inser också hur otroligt skönt det är att slippa Dean R. Koontz ofrånkomliga sexualsadistiska övertoner som alldeles säkert hade funnits hos en eller bägge av de här männen.

Vad däremot varken manus eller regi lyckas återskapa lika bra som i boken är relationen mellan Andy och Charlie. Här tror jag att det hänger på en kombo av halvdan personregi och ett rätt klumpigt manus. Möjligen också att Drew Barrymore inte riktigt är uppgiften vuxen. Men det är som sagt svårt att avgöra eftersom manuset kräver en hel del av henne i form av exempelvis häftiga känsloutbrott. Hennes bästa stund i filmen tycker jag är när hon tvingas genomföra sitt andra experiment och den tunna flickgestalten står i bjärt kontrast till de massiva ståldörrarna i det sterila labbet. Känslan i den scenen påminner en del om Exorcistens Regan på sjukhuset men är som synes klart mer övertydlig.

Firestarter kämpar också med sina försök att åskådliggöra de osynliga krafterna som The Shop vill komma åt. David Keiths Andy ser tyvärr mer eller mindre bindgalen ut när han ska utöva ”the push” eftersom han trycker ihop hela ansiktet med händerna samtidigt som han ser febrigt bleksvettig ut. Och varken den osynliga vinden genom Charlies hår eller eldkulorna som hon till synes kan forma i tomma luften tjänar något annat syfte än att vi tydligt ska se att eldkraften utgår från den lilla flickan.

Jag märker att jag famlar en smula efter att försöka kunna sätta fingret på varför Firestarter inte riktigt blir den eldfängda historia den hade kunnat vara. Kanske påminner eldhavs-upplösningen allt för mycket om Carrie, men utan den tidigare historiens känslomässiga anslag från mobbningsskildringarna? Innan Firestarter ens hade publicerats hade vi också fått både Brian De Palmas adaption av Carrie och den två år yngre The Fury, alltså ännu fler historier om flickor med övernaturliga krafter.

Nej, Firestarter kommer i och för sig en bit på vägen med sin omisskännliga 80-talskänsla men någon lysande adaption eller film är den inte. Jag tycker dock att den kan få ta med sig några pluspoäng för hur pass snabbt och ekonomiskt den ändå lyckas sätta upp eller presentera sin grundläggande premiss och upplägg.

Förlaga: Firestarter (1980)
Cameo: –

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Allt tyder alltså på ett kallblodigt mord och eftersom Burt och Vicky är laglydiga medborgare ger de sig av till närmsta stad för att rapportera illdådet. Den lätt nipprige mackägaren säger åt dem att åka till Hemingford och absolut inte till det mer närliggande Gatlin. Men hur det nu faller sig kuskar paret snart runt på Gatlins öde gator och letar förgäves efter en fungerande telefon. Alternativt en vuxen som kan tala om för dem vad som i helvete pågår här?!

But it’s not meant to be. Istället hittar de gullungarna Job och Sarah som kan berätta att Gatlin numera styrs av infantila, men icke desto mindre rejält religiösa, fanatiker. På uppdrag av He Who Walks Behind the Rows ser de till att avpollettera alla vuxna. Och de enda vuxna på ett bra tag i Gatlin är…guess who?

Under min uppväxt var Children of the Corn, i likhet med Pet Sematary, känd som läskigaste filmen någonsin. Stephen Kings noveller och böcker var ju läskiga redan som de var och nu hade de blivit ännu läskigare filmer! Tyvärr tvingas jag konstatera att ingen av dessa läskigaste ever-filmerna vinner på att ses dryga 30 år för sent och i vuxen ålder.

Min minnesbild av King-novellen är att den är ganska rå och dessutom suggestiv i sitt avbildande av de hotfulla majsfälten med sin blodtörstiga gudom. Adaptionen startar upp på dagen för barnupprorets början och det skoningslösa nedhackandet av alla vuxna på Hansen’s café gör mig lite hoppfull. Children of the Corn kanske kan komma att bjussa på lite råhet i alla fall?

Nå, den gör inte det när det kommer till Burt och Vicky i alla fall. I novellen är de ett par som verkligen inte är de sötaste av vänner. Peter Horton och Linda Hamilton är å andra sidan bägge två alldeles för trevliga för att utstråla något annat än en ganska vänskaplig vajb. Gnisslet i maskineriet ska möjligen komma från Vickys försiktiga antydningar om att hon vill ha lite mer relationsengagemang (jag tror inte att de är gifta, men det är inte supertydligt) men det är verkligen inget det slås på stora trumman för. Sedan är det förstås lite synd att Hamiltons ganska sympatiska Vicky snart förpassas till rollen av damsel in distress och omhändertagande av barn medan Hortons Burt är den som räddar dagen. Flera gånger. Men det får väl skrivas upp på samma 80-talskonto som Hamiltons midjehöga shorts och rödorangea nagellack.

Filmen väljer alltså att starta mitt i förklaringen av exakt vad som händer i Gatlin med miniatyrprällen Isaac och hans hantlangare Malachi. Rent spänningsmässigt skulle jag säga att det är ett enormt felsteg eftersom en stor del av novellens stämning springer från det faktum att man inledningsvis inte vet vad som hänt i Gatlin. Samtidigt kan jag förstå valet ur ett filmiskt perspektiv eftersom det är insikter hos våra huvudpersoner som kan vara svåra att porträttera. Möjligen blir det lika svårt att bygga stämning på film runt de enorma majsfälten, för Children of the Corn känns på det hela taget ganska platt. En känsla som inte på minsta sätt får någon draghjälp av att man väljer att avsluta det hela med kärn-family values och fnissande barn. Men det är möjligt att även det får skrivas upp på 80-talskontot.

Det filmen gjort bra är att casta den småväxte John Franklin som Isaac. En vuxen skådis kan naturligtvis åstadkomma fanatisk gravitas på en helt annan nivå än ett barn. Courtney Gains är i sin tur också välfunnen som den ideologiskt hetlevrade Malachi. Maktkampen dem emellan tror jag filmen hade vunnit på att sätta i tydligare fokus. Det hade i alla avseenden varit mer intressant än som det nu blev, där Burt (som tydligen också är teolog) får läxa upp kidsen vad gäller religionens sanna väsen: ”Any religion without love and compassion is false!”

Mitt intryck är att Children of the Corn inte bara är välkänd för denna första film, utan för att det till dags dato kommit ytterligare tio filmer. Den senaste bara förra året. Men var bara lugn, jag ska bespara både mig och er den upplevelsen. Lyckligtvis ser det ut som om jag kan utnyttja ramarna för årets tema för att plocka bort dem eftersom Stephen King inte varit inblandad på något sätt i dem.

Förlaga: ”Children of the Corn” (Penthouse 1977, Night Shift 1978)
Cameo: –

Bonus: ”Children of the Corn”
En kort promenad till bokhyllans King-sektion bekräftar min minnesbild av novellen. Jag skulle säga att den till och med är ovanligt elak för att vara King, en ton som sätts av den otroligt bittra relationen mellan Vicky och Burt. Alltså, otroooooligt bitter. Lägg till det en så pass rapp utveckling att läsarna knappt hunnit fatta galoppen innan vi serveras bilden av en korsfäst Vicky som fått ögonen utstuckna och torra majskolvar inkörda i munnen.

Top notch skräcknovell med andra ord men jag förstår samtidigt att manusförfattaren George Goldsmith var tvungen att dryga ut mjölet med ganska rejäla mängder bark. King har ju inte så mycket berättat en historia som bara gett läsarna en glimt av helvetets förgård, både vad gäller relationer och majsodlande.

alt. titel: Mørke krefter, Dead Zone, La zona morta, Zona de muerte, Dead Zone – Der Attentäter, Stephen King’s The Dead Zone

Johnny Smith vaknar upp efter fem år i koma till en ny och främmande värld. Hans livs kärlek Sarah orkade inte vänta in uppvaknandet, utan har gått och gift sig med en Walt. Men Johnny Smith hade nog kunnat komma över det bakslaget så småningom. Då är det svårare för honom att hantera de övernaturliga krafter han tycks ha fått tack vare den där olycksaliga bilolyckan.

Det räcker med ett par varnande ord om en eldsvåda till en sköterska på kliniken han befinner sig på för att journalisthorderna snart ska banka på dörren. Uppståndelsen under den påföljande presskonferensen gör inget för att dämpa intresset men Johnny vägrar att engagera sig. Han tycker att folk ber honom om helt fel saker – tillit, kärlek, omtanke – som han ändå inte kan ge dem. Inte ens när Castle Rocks sheriff Bannerman söker hjälp för att ta fast en kvinnomördare vill Johnny lämna sin frivilliga exil.

När manusförfattare Jeffrey Boam, producent Debra Hill och regissör David Cronenberg tog tag i Stephen Kings bok från 1979 om den saktmodigt melankoliske och otursförföljde Johnny Smith har de mer eller mindre skapat en cineastisk motsvarighet till den klassiska postern ”Uncle Sam wants YOU”. Mycket tonvikt läggs på det faktum att Johnny länge drar sig undan världen, ovillig att involvera sig, försöka använda sina krafter för gott, skapa förändring. Han är inte ens röst-registrerad!

I det avseendet känns det rimligt att manuset avvikit från boken och istället för politiskt engagemang dinglar Sarah framför näsan på Johnny för att locka honom att korsa den infernaliske politikern Greg Stillsons väg. Sedan skadar det ju heller inte att Sarahs make Walt, i egenskap av Stillson-stödjare, därmed per automatik framstår som tillräckligt mycket av en idiot för att Sarah inte ska behöva ha dåligt samvete för sin otrohet med Johnny.

Jag vill så gärna tycka om The Dead Zone. Det är ju David Cronenberg, för tusan! Men medan Christopher Walken utan tvekan är bra på att spela en rätt vanlig men känslomässigt trasig ung man upplever jag att både hans prestation och filmen som helhet saknar en värme och mänsklighet som jag vill minnas från min senaste läsning av Kings förlaga. Ety detta är en fullkomligt iskall film, kanske följdriktigt med tanke på både dess regissör och att inspelningen företogs i ett januari-kyligt Kanada.

Jag kan hålla med om att boken i lika stor utsträckning som filmen saknar en helt sammanhängande historia. Istället handlar det om blixtbelysningar från olika delar av Johnnys liv som i någon mening leder fram till det oundvikliga slutet. Men då finns desto större behov av den där saknade värmen – jag känner inte riktigt att vare sig Walken eller Cronenberg anstränger sig för att jag som tittare ska bry mig. Inte heller hjälper det att filmen som sagt lägger ännu större vikt vid relationen mellan Johnny och Sarah (den utgör trots allt Johnnys stora belöning efter hans offer) eftersom jag inte känner av någon form av gnista eller kemi mellan Christopher Walken och Brooke Adams som spelar hans hjärtas kär.

Teman som fick relativt stort utrymme i förlagan – öde och tro – lämnas till stor del vid vägkanten i adaptionen. Lite här och där droppas spekulationer kring huruvida man ska tolka Johnnys förmågor som Ödet eller av Gud givet. Och om här finns en gud inblandad, har hen menat det hela som en välsignelse eller förbannelse? Men det är som sagt antydningar och inget som någon av de inblandade filosoferar särskilt mycket mer över. Vera Smiths fanatiska kristenhet har helt uteslutits i manuset.

Vid den här tittningen var det främst Martin Sheen som gick vinnande ur striden, eventuellt för att hans något överdrivna politiker-approach åtminstone skapade en smula välbehövlig rörelse i grytan. När jag läste boken senast var det 2017 och inte särskilt svårt att se både en och två oroväckande likheter mellan Stillson och en viss nyvald president. Nu blev det tack och lov inget tryck på Knappen för Donald Trump men samtidigt finns tyvärr anledning att fråga sig om handlingen som sänker Stillson verkligen skulle skada Trumps anseende i någon högre utsträckning? Det både King och trojkan Boam-Hill-Cronenberg missade att ta höjd för var fanatismen hos anhängarna till den sortens populister.

Förlaga: The Dead Zone (1979)
Cameo: –

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg