X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

The Dark Crystal (1982)

alt. titel: Den mörka kristallen, Den sorte krystal, Dark Crystal, Cristal Oscuro, Der dunkle Kristall

Titten på Wolfgang Petersens Den oändliga historien gjorde mig sugen på mer 80-tals-dock-fantasy. Varför inte hoppa ett par år bakåt i tiden till The Dark Crystal, filmen som inte blev särskilt uppskattad när den hade premiär men som blivit något av en kultklassiker under årens lopp?

Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Akira (1988)

Efter Mamoru Oshiis Ghost in the Shell var jag sugen på lite mer klassisk anime. Och den enda film som kan konkurrera med Ghost in the Shell (i den västerländska populärkulturen, i alla fall) i det avseendet torde vara Katsuhiro Otomos Akira.

X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)

Ett Ghibli-maraton på Netflix gav mig idén att återbesöka en av min barn- och ungdoms favoritförfattare – Diana Wynne Jones. Intill sin död 2011 vid 76 års ålder var Jones av flitig författare som främst rörde sig inom fantastikgenren, men kunde vara ganska varierande inom de ramarna. Den berättelse som Studio Ghibli och åldermannen Hayao Miyazaki plockade upp i sitt stall 2004 var Howl’s Moving Castle och den fanns lyckligtvis som ljudbok. Utöver den lyckades jag också snoka upp 2006 års The Pinhoe Egg och The House of Many Ways från 2008.

Who Censored Roger Rabbit? (1981)

Möt Roger Rabbit, kaninen som jobbar i serieindustrin under DeGreasy-brödernas bolag. Han tycker att han har talang nog för att driva en egen serie, istället för att spela andrefiol till stjärnan Baby Herman. Men DeGreasys vill varken ge honom en egen serie eller sälja honom till någon annan.

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Savage Streets (1984)

alt. titel: Savage Streets – ondskabens gade, Savage Street – Straße der Gewalt

Lilla Regan McNeil har i sanning vuxit upp. En del skulle dock säkert säga att hon i egenskap av ledaren för ett hårdkokt tjejgäng (de dricker hellre peach brandy än äter glass, om vi säger så) fortfarande härbärgerar en demon inom sig. Hennes rektor ger uttryck för en lite mer ambivalent hållning: ”Brenda, you give me nothing but grief… You’re a bright girl, with a nice face and a good figure”. 80-talet var i sanning en annan era…

Maximum Overdrive (1986)

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.