You are currently browsing the category archive for the ‘80-tal’ category.
alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway
Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.
Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).
Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…
Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.
I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.
Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.
Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.
La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.
Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.
Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.
Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!
***
Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Barbarernas hämnd
Efter dubbeltitten på Conan the Barbarian och Conan the Destroyer var det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen och köra igång Red Sonja. Även den regisserad av Richard Fleisher som tydligen inte lessnat på vare sig sword and sorcery-genren eller Arnold Schwarzenegger efter Conan the Destroyer.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan förgöraren, Conan 2: Förgöraren
Även om Conan har ersatt sin side kick Subotai från Conan the Barbarian med den irriterande comic relief-typen Malak har han dock inte glömt sin älskade Valeria. Så när den mäktiga drottningen Taramis erbjuder sig att återuppliva den döda är barbarkrigaren inte särskilt svårövertalad.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Conan barbaren
Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.
Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.
Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.
Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.
Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.
Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).
Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.
Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.
Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.
”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.
Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.
Och nu: ett viktigt meddelande till alla läsare
Klang och jubel, det är dags för den årliga Halloween-veckan tillsammans med bloggkollegan Filmitch! Varje dag tar han sig an en ny skräckfilm och ni kan hänga med. Bara en nedscrollning och ett klick bort. You know you want it…
***
alt. titel: Halloween 5: Förbannelsen, Alla helgons blodiga natt 5, Halloween 5
Ok, förutsättningarna är följande: skit i vad som hände i alla tidigare Halloween-filmerna. Huvudsaken är att försöken att återuppliva ”the Shape” efter den allmänt hatade Halloween III innebar att Halloween 4 kostade fem mille, men spelade in mer än tre gånger så mycket. Innebär det en Halloween 5, trots att slasher-paraden börjat sagga betänkligt under andra halvan av 80-talet? Gillar Michael Meyers att vifta med en stor kökskniv och överleva det mesta?
That’s what HE said!