You are currently browsing the category archive for the ‘80-tal’ category.
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Så det var väl bara att bita ihop. Man ska ju lida lite när det är påsk. Men det blir snart uppenbart att jag aldrig kommer att lida lika mycket som Willem Dafoes Jesus. Oj, vad han lider. Till en början i alla fall och då tycker jag fortfarande att det är rätt intressant.
Jesus är nämligen en kille som hör röster och får svårartade krampanfall. Han våndas enormt över att han egentligen inte alls lever ett gudsfruktigt liv för att han vill det, utan för att han inte vågar sätta sig upp mot vare sig världslig eller gudomlig överhet. Riktigt vad som därmed skiljer honom från alla andra tusentals kristna som under historiens lopp hållits i schack just på grund av denna effektiva rädsla förstår jag inte riktigt men vi ska kanske lämna det just nu.
Det här var ju en rätt spännande upptakt – Jesus är alltså inte Guds son, utan någon som egentligen är psykiskt sjuk? Inte heller det särskilt unikt bland historiens olika profeter skulle jag kunna tänka mig.
Men snart börjar det komma igång en historia som åtminstone för min del känns någorlunda bekant. Jesus håller sin bergspredikan, blir döpt av Johannes, ger blinda synen tillbaka, återuppväcker Lazarus och kastar ut månglarna ur templet.
Vare sig manuset eller regissör Martin Scorsese verkar dock särskilt intresserade av att sätta in alla dessa välbekanta bibliska händelser i något slags historiskt eller psykologiskt sammanhang. Plötsligt får Jesus en uppenbarelse som gör att han inte längre lider av att höra Guds röst i sitt huvud utan börjar prata om att kärlek är den enda grunden för riktig förändring. Sedan får han en annan uppenbarelse som gör att han istället ber folket följa yxans väg men särskilt våldsamt blir det egentligen aldrig.
Det blir för mig som tittare aldrig klart rent psykologiskt hur Jesus kan skilja mellan alla dessa uppenbarelser och frestelser eftersom en del av dem kommer från Satan och därmed inte alls är att lita på. I den bemärkelsen kan jag inte uppfatta The Last… som något annat än en beskrivning av bibelns berättelser om Jesus och hans äventyr.
Filmens avslutning ska tydligen ha varit något som djupt upprörde den kristna världen där i slutet av 80-talet (bland annat brandhärjades en parisisk biograf) så jag led på, höll ut för att få en rejäl pay off. Men den blir det förstås inget av och varför är jag ens förvånad, det är ju religiöse Scorsese vi snackar om här?
När Jesus hänger på korset, fullt medveten om att han offrar sig för mänsklighetens fromma (så är hans offer då egentligen lika mycket värt?), blir han erbjuden att hoppa ned och fortsätta leva som en vanlig man – ”You’ve done enough”. Därefter får vi i en slags fast forward se Jesus leva med olika kvinnor (äktenskapets fullbordan tillsammans med Barbara Hersheys Maria Magdalena ska tydligen ha varit gnistan som tände brandbomben inne på den där parisiska biografen) tills dess att han är gammal och ligger på sin dödsbädd.
Då kommer Judas och anklagar sin gamle vän för att ha tagit den enkla vägen ut. Eftersom livet i Judéen verkar rätt pestigt just då är det inte särskilt svårt att uppfatta problemet som det faktum att Jesus faktiskt inte dog på korset. Först då fattar vår huvudperson galoppen och återvänder alltså för att verkligen dö för mänskligheten. The End.
Jaha?! Med tanke på att Jesus måste få det uttryckligen förklarat att hans korsdöd är ett slags icke förhandlingsbart krav som han (genom djävulens försorg?) försökt undkomma vet jag inte om jag uppfattar det som särskilt storslaget att han finner sig i sitt öde.
Visuellt hade nog The Last… kunnat vara en större upplevelse om det inte varit för att den version jag hade att tillgå var en nostalgiosande heminspelad VHS-kassett vilken sannolikt har minst 20 år på nacken. Jag tycker mig dock kunna utläsa att Scorsese gör en hel del av kontrasteringen mellan gul sand och rött blod.
Så nej, religiöst och filosofiskt vet jag inte om jag fick så värst mycket ut av The Last… Å andra sidan kan jag svårligen tänka mig en skådis med ett bättre ansikte för religiös fanatism än Willem Dafoe med sina skarpskurna drag. Även en illande rödhårig Harvey Keitel är bra som Judas, inte minst i scenerna tillsammans med Dafoe. Deras samspel känns både mänskligt och genuint i en film som handlar om allt annat än det.
Annonser
alt titel: Jakten på Röd oktober
Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?
Ubåtskaptenen Marko Ramius är hjärtligt less på livet i Sovjetunionen och har trummat ihop ett gäng lojala officerare som kan tänka sig att följa med i hans avhopp. Som förhandlingsmedel mot amerikanerna har han med sig den nymodiga och supertysta ubåten Röd oktober vilken skulle kunna innebära ett allvarligt avbräck för yankee doodle dandy i det kalla kriget mot Ivan.
Men hur ska amerikanarna veta vad Ramius är ute efter? Hur ska man kunna förhindra att de tolkar det hela som ett anfall och spränger ubåten i luften eller, ännu värre, startar ett tredje världskrig? Lugn, bara lugn, så länge CIA har folk som Jack Ryan anställda är det ingen fara på skrovet. Ryan är historiskt bevandrad, intellektuell och analytisk. Han lyckas genom att bara vara rationell och Ha Rätt övertyga alla andra i sin omgivning om att han Har Rätt.
Lite ambivalent måste jag erkänna att jag känner mig inför Clancy. Själva grundhistorien kring Ramius och Ryan är spännande så det räcker. Jag tycker att han lyckas rätt bra med att mejsla ut männens respektive personligheter och göra dem förhållandevis nyanserade. En stor del av poängen med hela berättelsen är ju att Jack Ryan inte ska vara en actionstinn och skjutglad stridspitt.
Men sedan, söte Jesus… Jag menar, jag har ju hört att Clancy ska vara detaljerad in absurdum men detta går utöver det mesta jag kunde föreställa mig. Jag är förvisso den första att störa mig på om det är helt uppenbart att en författare inte har en aning om vad hen pratar om utan skriver om ”den där spaken som får ubåten att stiga upp till ytan”. Men jag inser efter att ha lyssnat mig igenom Tom Clancy att jag inte heller känner något trängande behov av att veta exakt vad varenda liten ratt och display är till för eller hur de funkar. Jag upplever samma detaljmatthet från de där deckarna som berättar på metern när vilka gator som huvudpersonen trampar runt på.
Vartenda meningsutbyte ska återges, vartenda PM ska bifogas. Jag tror banne mig inte att det finns en enda sekund i de typ fyra olika och parallella händelseutvecklingarna som Clancy missar att redogöra för. Vilket i sin tur förstås får till följd att när det börjar dra ihop sig och verkligen blir lite spännande med en del action har jag lagt ned för länge sedan och kan bara uppamma det mest grunda av intressen för hur det verkligen ska går. Jag har förresten redan sett filmen, så det vet jag ju ändå…
Och varför då inte passa på att se om filmen? Redan när kameran börjar zooma ut från Sean Connerys kisande ögon och Basil Pouledoris fantastiska musik drar igång känner jag att detta är något helt annat än PM och minutiösa förklaringar.
Jag inser snart att jag till och med hade hunnit glömma bort exakt HUR bra The Hunt For Red October var. Svaret är: mycket. Kanske till och med: otroligt. Manusförfattarna Larry Ferguson och Donald E. Stewart har skalat bort alla onödigheter, mejslat fram den spännande händelseutvecklingen samt till och med hittat på ett sätt att plocka med alla Clancys omständliga bakgrundsbeskrivningar utan att det känns forcerat.
Alec Baldwin är en charmigt övertygande Jack Ryan medan Sean Connery sällan har varit bättre än den bistre Ramius. Manuset lyckas frammana ett samspel och en dynamik dem emellan till och med innan de möts, en slags hjärnornas synkronisering som känns helt självklar.
Gillade man boken kan jag tänka mig att filmen känns allt för avskalad och tunn men i mina ögon är den (fortfarande) ruggigt bra. Se den, om inte annat för Stellan Skarsgårds svettige ubåtskapten.
The Hunt For Red October (1984)
The Hunt For Red October (1990)
Bonus: Red Storm Rising (1986)
Nå, jag tänkte att jag skulle vara lite schysst och ge Tom Clancy en chans till efter att The Hunt for Red October, något oväntat, inte gjorde någon större succé.
Men förihelvitte, det här var verkligen inte rätt väg att gå! Jag orkade igenom ungefär en tredjedel av Red Storm Rising och det var lika kul som att sitta bredvid och se andra spela världens mest invecklade strategispel. Berättelsen är säkert oerhört insatt och välutforskad och allt vad den nu kan vara men så förbannat trist borde det inte få vara tillåtet att bli.
I rättvisans namn kan jag inte dumpa något slags betyg på den stackars boken eftersom jag inte läst ut den men i det här fallet är inget betyg lika med ett undermåligt dito. Bara så ni vet, tänker jag…
Stephen King skapade sin Richard Bachman-pseudonym för att få en chans att klämma ur sig böcker i en lite annan stil än hans trogna läsarkrets var van vid. Mer sci-fi, bistrare, mer gritty, mindre av saga över sig.
alt. titel: Ubåten, The Boat
Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.
Som av en ren händelse följde jag själv upp drakmagplasket Eragon med Willow. Jag kände mig rätt trygg i förvissningen att ett oräkneligt antal omtittar skulle borga för att filmen skulle hålla för ännu en men helt säker kan man ju aldrig vara. 1988 ligger ju trots allt snart 30 år bakåt i tiden. Hur bra tyckte jag att filmer från slutet av 50-talet var 1988?
Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.
alt. titel: Hämnd ur det förflutna
Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.
alt titel: Min sköna tvättomat
Korsa Baz Luhrmanns halvsurrealistiska och extravaganta atmosfär i, säg, Strictly Ballroom med 80-talsrealismen i This is England och jag tycker att man kanske börjar närma sig Stephen Frears andra biofilm My Beautiful Laundrette. Frears, som på senare år gjort filmer som The Queen och Philomena, rör sig här i de nedgångna och lite uppgivna kvarter som hör till södra London.
TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.
***
I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.
När man ser en film som är så pass dålig som Dog Eat Dog men som samtidigt är gjord av någon som är en så pass van filmmakare som Paul Schrader blir man så klart nyfiken. När jag började läsa på om denne Schrader insåg jag att jag egentligen inte alls var särskilt bekant med hans filmografi som regissör. I en slump som kan tolkas som Ödet hade jag American Gigolo ståendes osedd i hyllan. Nu skulle det bli ändring på det.
That’s what HE said!