The Russia House (1990)

alt. titel: Ryska huset, Det russiske hus, Russlands hus, John le Carré’s The Russia House

Barley Scott-Blairs förlag är på fallrepet och själv har han dragit sig tillbaka till Lissabon för att sakta men säkert supa sig till döds. Därför missar han att dyka upp på ljudboksmässan i Moskva (”Audio fair?! Cassettes, books of the bloody future!”) till stor oro för den unga ryska kvinna som sökt sig dit för att överlämna ett viktigt bokmanus. Utan andra valmöjligheter tvingas hon nu dumpa det hos en av Barleys närvarande kollegor som i sin tur fattar exakt vad som pågår när en ryska vill ge en västerlänning något i Moskva.

Vilket i sin tur innebär att Barley nu sitter tillsammans med MI6 och försöker förklara att han aldrig träffat någon Katja. Däremot stötte han för ett tag sedan på en intensiv idealist vid något slags sovjetiskt författarkollektiv. Kan det vara mannen, som då bara lystrade till namnet Dante, som skrivit ”manuset”? En packe dokument, vilka visar sig vara högintressanta för såväl MI6 som CIA?

Barley å sin sida skiter i vilket tills dess att han får span på ett foto av Katja och det uppenbarligen spritter till i gammelmanshjärtat. Villkoret för överlämning av ännu saftigare munsbitar från Dante är att Barley och ingen annan sköter kontakten. Ett jobb som Barley mer än gärna tar på sig eftersom han dels gillar att besöka Sovjet, dels vill få en chans att träffa den sköna ryskan.

The Russia House bygger på en John le Carré-roman med samma namn som publicerades bara året innan filmen hade premiär. Som synes påminner upplägget en hel del om andra le Carré-historier. I den mån man kan tala om spionraffel är det inte James Bond-nivå som gäller, utan ett lågintensivt puttrande som mestadels går ut på nervös väntan. Vilket i sin tur gör att filmen vilar tungt på de inblandade skådespelarnas axlar.

Och här finns all anledning att ändå dra kopplingar till en viss Agent 007 eftersom Bradley spelas av ingen mindre än Sir Sean Connery himself. Och lika bra som Connery var som ung och fräck operativ agent, lika bra är han nu som en betydligt äldre och slitnare man. Tillika hårdnackad vänsterintellektuell. Till hjälp har han dock sin egen rollfigur, som utan tvekan ställer upp på hela projektet för en chans till lite kärlek och idealism på ålderns höst snarare än lojalitet mot queen and country. Med ett glasnost-Sovjet vid tröskeln behöver hans förläggare inte hymla med att han faktiskt gillar både Ryssland och ryssar.

De som däremot hymlar en hel del är förstås MI6 och CIA där vi möter stabila prestationer från Roy Scheider, James Fox, John Mahoney, J. T. Walsh samt Ken Russell av alla människor. Klaus Maria Brandauer är förstås trovärdigt intensiv som idealisten Dante, vilken inte känner sig tillräckligt nöjd med det nya och ”öppna” Sovjet.

Som en åsna mellan de två hötapparna Barley och Dante hittar vi också Michelle Pfeiffer i rollen som Katja. Hon får mig än en gång att inse hur pass duktig hon är även om hon ärligt talat inte får särskilt mycket att jobba med rent psykologiskt här. Varför hon (givetvis) faller för Bradley är högst oklart, bortsett från att han har ett sinne för humor. Något som absolut inte passar sig för intensiva idealister som Dante.

Förutom skådisarna vågar jag påstå att The Russia House-pallen får stabilitet tack vare ytterligare två ben: Jerry Goldsmiths score och det maximala utnyttjandet av att vara den andra amerikanska filmen någonsin som kunde spelas in på plats i det tidigare järnridåstängda Sovjet (den första var Red Heat). De många miljöbilderna länder hela produktionen en svårslagen känsla av realism och legitimerar också Bradleys välvilliga inställning till Ryssland och ryssar. I det avseendet är det svårt att veta om cred ska gå till regissören Fred Shepisi eller fotografen Ian Baker, bägge australiensare. Kanske till dem bägge två, med tanke på att de jobbat tillsammans med så pass skilda produktioner som The Russia House, Roxanne och Fierce Creatures.

The Russia House är en le Carré-filmatisering som absolut inte skämmer ut sig bland andra och kanske mer kända adaptioner. Om inte annat visar den att Sean Connery är en jävel på att spela på kam.

Papillon (1973)

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Fortsätt läsa ”Papillon (1973)”

X3: Mumier i midsommar (1932, 1999 och 2017)

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Fortsätt läsa ”X3: Mumier i midsommar (1932, 1999 och 2017)”

Gremlins (1984)

GremlinsOk, vad tror ni om det här? I den numera förlorade filmen ”Charlie Chan in Space” råkar den berömde detektiven Charlie Chans ”number one son” Lee snubbla ombord på ett rymdskepp. Han möter en utomjordisk vetenskapsman som försökt odla fram det ultimata husdjuret, Mogwais. Problemet är att vetenskapsmannen inte är särskilt bra på det han gör och därför bara lyckats skapa djur som måste hanteras på ett visst sätt för att inte freaka ut fullständigt och göra något mycket värre än att pinka på mattan.

Fortsätt läsa ”Gremlins (1984)”

Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)

Star Trek IIalt. titel: Star Trek II: Kahns vrede

Trots att Star Trek: The Motion Picture gav fansen (om än inte kritikerna) vad de ville ha, ansågs den av Paramount som ett misslyckande jämfört med vad man hade pytsat in i produktionen i form av tid, dollars och kompetens. Men inte mer ett misslyckande än att man ändå ville försöka sig på en uppföljare. Gene Roddenberry ut, tajtare budget in.

Och varför uppfinna hjulet igen, det kostar ju bara pengar? Alltså: en inledning som i alla fall jag tycker luktar väldigt mycket Star Wars i inåkning och ett fetare typsnitt. Samtidigt återanvänder man Star Trek-serien i sig. James Horner sattes att skriva ett score som återerövrar TOS-temat (även om Jerry Goldsmiths fanfarer från första filmen med tiden blivit en klassiker i sig). Besättningsuniformerna har kvar unisextemat från Star Trek (Kirstie Alley behöver inte gå i kort-kort i sin första filmroll), men är återigen i alla fall lite mer färgglada.

Fortsätt läsa ”Star Trek II: The Wrath of Kahn (1982)”

Total Recall (2012)

Med dagens individcentrerade perspektiv är det kanske inte så konstigt att mer och mer fokus har kommit att läggas på vad du gör. Vad du är, vilka dina intentioner är, är mindre viktigt. Den åklagarförnumstiga Rachel påpekar för Bruce Wayne i Batman Begins att det är helt ointressant huruvida han fortfarande är den där egentligen rätt trevlige killen så länge hans agerande är skit. Fortsätt läsa ”Total Recall (2012)”

X4: Alien (1979-1997)

Alien (1979)

Om besättningen på Nostromo hade vetat vad som väntade hade de nog önskat att kryoväckningen varit utrustad med en lååång snoozefunktion. Nu gjorde de ju inte det utan landade på den lilla planeten LV-426 som svar på en okänd signal. Och okända signaler ska man vara försiktig med i världsrymden…

Nu var det ett bra tag sedan jag såg originalet sist och av någon anledning tycks jag mellan gångerna hinna glömma bort vilken fenomenal film det här är. Manus och dialog är så tajt det kan bli och stämningen i de rätt så ruffiga skeppskorridorerna är synnerligen otrevlig, egentligen redan från början när skeppsdatorn Mothers text börjar rulla i den speglande hjälmen som till synes är kvarglömd på en konsoll.

Fortsätt läsa ”X4: Alien (1979-1997)”

X10: Score, del 2

Välkommen tillbaka! Här kommer de resterande scoren för att göra listans tiotal komplett (de första fem finns här). Dagen till ära återfinns i denna del dessutom ett riktigt skräckscore och ett borderline. Fortsätt läsa ”X10: Score, del 2”

The Mummy (1999)

The Mummy är äventyrsfilm när den är som bäst! Huvudpersonen är dock inte, som man kanske skulle kunna tro av titeln, mumien själv utan bibliotekarien Evelyn. Då det är 1920-tal och den arkeologiska vetenskapen (läs: gravplundringen) levde livets glada dagar i Egypten ger sig Evelyn, tillsammans med brodern Jonathan och äventyraren Rick O’Connell, iväg till den mystiska staden Hamunaptra. I sin forskariver lyckas sällskapet dock återuppväcka den mumifierade översteprästen Imhotep och då han, såsom sig bör, är en extremt ond mumie hotar snart han hela den civiliserade världen.

Fortsätt läsa ”The Mummy (1999)”