You are currently browsing the tag archive for the ‘Rymdskepp’ tag.
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Nej, Hugh Hefner visste att män inte kan överleva på nakenmodeller allena utan också uppskattar lite hjärngympa. Mindre än ett halvår efter att Playboy startades i december 1953 trycktes därför exempelvis Ray Bradburys Farenheit 451 som en följetong. Under årens lopp har tidningen publicerat alster av bland andra Stephen King, Joyce Carol Oates, Michael Crichton, John le Carré, John Irving och Nadine Gordimer.
I The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy har redaktionen samlat noveller mellan 1955 och 1965. De mest välbekanta namnen, så här en 50-60 år i backspegeln, torde vara Arthur C. Clarke, Frederick Pohl, Jack Finney, Robert Bloch och möjligen J.G. Ballard. Minsann dyker inte också Ray Bradbury upp?
Jag har tidigare reagerat på hur tydligt genuskodad den här typen av genrelitteratur ofta är. Sätter man sedan dessutom in den i ett herrtidningssammanhang blir förstås slagsidan inte mindre. Om man nu skulle ha tvivlat på vilket kön i alla fall redaktionen ser framför sig när de tänker på sina läsare finns dessutom en kort inledning.
Först och främst passar man givetvis på att slå sig för bröstet genom att ha gett fantastikgenren en aldrig tidigare skådad plattform, bland annat genom att betala sina författare vettiga arvoden. Redaktionen menar också att Playboy ger utrymme för noveller som i mer specialiserade tidskrifter riskerar att falla mellan stolarna för att de inte är tillräckligt nischade, alternativt allt för skruvade, humoristiska eller chockerande.
Sedan kommer emellertid en drapa som för min del var så aningslöst rolig att den motiverade samlingens existensberättigande, helt oavsett vilka noveller som kommit därefter. ”Playboy’s lack of sexual and other taboos is undoubtedly due to its being edited by med, for men and for that estimable distaff contingent (bless them all) who care and are curious about what their men care about. And this ties in quite happily with the indisputable fact that (for reasons we do not intend to explore here and now) these fictional genres, and especially science fiction, are enjoyed and written by far more men than women […] Possibly this high appeal science fiction has for men has something to do with the kind of demonstrable reality the male intellect demands…”
Men när man väl skrattat färdigt (det kan ta ett tag), vad gömmer sig då bland sidorna i The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy? Som inledningen mycket riktigt påpekar rör sig en del av novellerna kring koncept som kärlek och sexualitet. I det perspektivet känns det motiverat att lyfta fram dels Charles Beaumonts ”The crooked man”, dels Frederick Pohls ”The fiend”. Beaumont beskriver en värld där avvikande sexualitet kriminaliserats men cloun är förstås att det är en värld där det avvikande är hetero- och inte homosexualitet. En novell som dessutom går att läsa på (minst) två sätt: antingen som en dragen lans för utsattheten hos de som betraktas som sexuellt avvikande eller en skräckvision av hur det skulle bli om homosexualiteten fick styra.
Pohl är föga förvånande mer humoristisk i sin approach när han berättar om den liderlige rymdkaptenens besvikelse när han väckt en av skeppets kvinnliga kolonisatörer och hon visar sig vara mer handlingskraftig än han hade väntat sig. Istället för att vakna upp som en förvirrat blyg viol, naivt oförberedd på hans närmanden, är hon enbart förbannad och inte alls något lätthanterligt offer.
En annan novell som stod ut, inte för vare sig framförande eller språk, utan enbart på grund av sitt innehåll var ”Who shall dwell” av H.C. Neal. Vid mitten av 50-talet hade kanske det värsta mccarthyism-drevet dött ut men jag skulle ändå kunna tänka mig att en novell som beskriver hur en rysk familj måste söka skydd undan en amerikansk kärnvapenattack fick en del ögonbryn att höjas.
Novellsamlingen är inte av toppkvalitet, men de allra flesta bidragen är underhållande. De som inte är det blir å andra sidan ofta intressanta tidsdokument. Jag skulle dessutom tippa att en del av dem inte är så lätta att hitta igen i andra samlingar. Tituleringen ”fantasy” är dock något av ett önsketänkande men vi har i alla fall Ray Bradburys ”The vacation” och J.G. Ballards ”Souvenir” som absolut inte kan kallas renodlad sci-fi.
Till sist vill jag framhålla samlingens första novell – ”The fly” av George Langelaan. Alltså inget mindre än den litterära förlagan till filmerna från 50- och 80-talen. En charmig sak som blandar ett klassiskt mysterium med galna vetenskapsmän och lagoma äckeleffekter. Gissa vad jag är sugen på att se nu?
Annonser
För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.
***
Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.
En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.
En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.
Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.
I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.
I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.
Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.
Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.
Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.
Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.
Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.
Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer
Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.
När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?
Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.
Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.
***
alt. titel: Dolda tillgångar
Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).
alt. titel: Battleships, American Warships
Ibland kan man tycka att produktionsbolaget The Asylum är lite väl snikna när det kommer till att med sina mockbusters rida på vågorna från mer påkostade och framgångsrika produkter, typ Atlantic Rim (Pacific Rim), I Am Omega (I Am Legend), Transmorphers (Transformers) och The Da Vinci Treasure (The Da Vinci Code).
alt. titel: Möte med Rama
För ett tag sedan var filmspanatemat Science Fiction och jag fick än en gång anledning att fundera över hur mångfacetterad genren är, hur många kategorier som faktiskt går att göra. Science Fiction eller Science Fantasy? Hard Science Fiction eller Soft Science Fiction? Naturvetenskapliga (gärna astrofysiska sådana förstås) förutsättningar dragna till sin spets eller ett huvudsakligt fokus på plot och karaktärer i ett mer eller mindre trovärdigt futuristiskt ramverk? Dune är till exempel en sådan där bok som vinglar lite fram och tillbaka. Science Fiction eller Fantasy? Fantasy eller Science Fiction?
That’s what HE said!