Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)
Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.
Sense8 följer åtta olika personer i åtta olika städer runt om på jorden (VSB: påkostat!). De lever mer eller mindre vanliga liv tills dess att de en dag upptäcker en mental koppling sins emellan som gör att de inte bara kan prata med varandra utan också se och uppleva vad de andra upplever. Under de 24 avsnitten hjälper de varandra via den här kontakten, både med varandras privata problem och hotet från Det Onda Företaget BPO som vill utnyttja deras mentala kraft.
Sense8 har både bra och dåliga sidor. Intrycket är som sagt maffigt med exteriörbilder från såväl Nairobi som San Fransisco. Å andra sidan blir det lite tröttsamt att i princip alla inblandade skådisar är orimligt snygga och vältränade. Alla actionsekvenser är föga förvånande både coola och snygga, särskilt när alla åtta jobbar tillsammans. Å andra sidan får jag intrycket av att man velat uppnå samma effekt med de förhållandevis mångahanda, uttryckliga och långdragna sexscenerna vilket inte alls intresserade mig särskilt mycket. Överhuvudtaget finns det alldeles för många och långa gruppscener där alla antingen sexar eller partajar loss, scener som till form och stämning blir till förvillelse lika en cool (men obegriplig) bilreklam eller något liknande.
Ett viktigt budskap i serien är empati och tolerans. Å andra sidan artikuleras det väl ofta i form av just HBTQI-element (det filmas exempelvis under Pride i både San Fransisco och São Paulo) och det är svårt att undgå intrycket av att Wachowskis använder serien för att tala i egen sak. Den övernaturliga delen av historien och hotet från BPO lyckas ofta vara både intressant och spännande. Å andra sidan läggs nästan ännu mer tid på relationsmässiga dramer.
Men även om jag ibland satt och längtade efter en gammal hederlig FF-knapp är det väl ändå något slags kvitto att det kändes lite tomt efter det där gänget när sista avsnittet var slut. Främst sevärd om man verkligen gillar Wachowskis eller vill ha lite ögongodis.
Cowboy Bebop (1998, 1 säsong och 26 avsnitt & 2021, 1 säsong och 10 avsnitt)
Det hade slumpat sig så att jag redan sett filmen Cowboy Bebop samt hört mycket on anime-serien i samband med Joss Whedons Firefly. Så självklart var jag nyfiken på att se originalet när Netflix nu bjussade på både det och den amerikanska live-remaken från 2021 som bonus.
Kanske måste man se original-serien med lite fräschare ögon och lägre förväntningar? Jag har nämligen lite svårt att stämma in i hyllningar som ”one of the greatest animated television series of all time”, men kan förstå om serien är fullkomligt mindblowing om det inte råkar vara så att man redan förväntar sig att se något unikt.
Därmed inte sagt att jag inte tyckte att det var underhållande att hänga med prisjägargänget på rymdskeppet Bebop. Utifrån hyllningarna kan jag också förstå lockelsen i att försöka sig på en live-version av dem. Jag hade faktiskt en ganska trevlig stund med remaken också men vet jag inte om den i slutänden kändes överdrivet nödvändig. Det animerade originalet var ojämnare, med högre toppar och lägre dalar, där remaken tog mer av ett helhetsgrepp kring de olika händelseutvecklingarna.
Det som föga förvånande funkade bättre i animen är det som oftast funkar bra i anime – stämning, stil, panache, skruvad surrealism, crazy banans-påhitt, coolhet. Det finns förstås inte på kartan att välbekante John Cho kan vara lika devil-may-care-cool i rollen som Spike Spiegel. Inte heller att Alex Hassell kan bli något mer än en fattigmans Lucius Malfoy, snarare än den bottenlöst ondsinte och komplett galne Vicious. Det som funkade bättre i remaken var en hel del uppdateringar, inte minst av rollfiguren Faye Valentine. Den enda som kan ha varit mer tacksam än jag över att hon fick vara mer (praktiskt) påklädd 2021 skulle möjligen vara skådisen själv, Daniella Pineda.
Remaken var som sagt inte usel, jag tyckte att den var helt ok. Absolut värd att lägga några timmar på. Samtidigt känner jag att jag med större sannolikhet kommer att se om originalet, om inte annat för att se om jag kan upptäcka den där ”greatest animated television series of all time”.
alt. titel: 
alt. titel: 
Är det dags för 90-talet att bli underhållningsvärldens nya 80-tal? Man skulle nästan kunna tro att 
Innan du ser 
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Rörliga bilder och tryckta ord 