You are currently browsing the tag archive for the ‘Rymdskepp’ tag.
Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.
Annonser
Ibland vill man ju se om filmer. Det har jag gjort med Jupiter Ascending och en uppfräschad åsikt finner ni längst ned.
***
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
Det torde närmast tillhöra allmänbildningen att tänka på ”the ark of the covenant” som en ansiktssmältande låda vilken förvaras i ett stort lager någonstans i USA. Men ut i världsrymden far nu en helt annan förbundsark. En som är full med kolonisatörer – vuxna som ofödda – som ska bosätta sig på planeten Origae-6. Men rymdskeppet Covenant råkar ut för en olycka och plötsligt är besättningen både kaptenslös och ombord en halvfungerande farkost.
Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.
***
alt. titel: Dolda tillgångar
Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).
alt. titel: Battleships, American Warships
Ibland kan man tycka att produktionsbolaget The Asylum är lite väl snikna när det kommer till att med sina mockbusters rida på vågorna från mer påkostade och framgångsrika produkter, typ Atlantic Rim (Pacific Rim), I Am Omega (I Am Legend), Transmorphers (Transformers) och The Da Vinci Treasure (The Da Vinci Code).
alt. titel: Möte med Rama
För ett tag sedan var filmspanatemat Science Fiction och jag fick än en gång anledning att fundera över hur mångfacetterad genren är, hur många kategorier som faktiskt går att göra. Science Fiction eller Science Fantasy? Hard Science Fiction eller Soft Science Fiction? Naturvetenskapliga (gärna astrofysiska sådana förstås) förutsättningar dragna till sin spets eller ett huvudsakligt fokus på plot och karaktärer i ett mer eller mindre trovärdigt futuristiskt ramverk? Dune är till exempel en sådan där bok som vinglar lite fram och tillbaka. Science Fiction eller Fantasy? Fantasy eller Science Fiction?
Det var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.
I sin näst senaste bok gör China Miéville för första gången en liten avstickare i genrernas universum – Embassytown är science fiction snarare än fantasy. Men ett genrebyte innebär inte att författaren överger sin fascination för den organiska staden, dubbelhet och inte minst språkliga experiment, snarare drar han implikationerna av de välkända elementen ytterligare lite längre.
alt.titel: År 2001 – Ett rymdäventyr
På förekommen anledning av onsdagens inlägg om post-2001-filmen Interstellar.
***
Astronauterna David Bowman och Frank Poole är på väg mot Jupiter i ett rymdskepp som kan liknas vid både en spermie och ett öga med vidhängade synnerv, beroende på läggning. Ombord på Discovery One finns dessutom tre ytterligare besättningsmedlemmar försänkta i kryosömn och superdatorn HAL9000. Genom en entusiastisk TV-sändning från jorden får vi veta att datorn inte bara föredrar att kallas Hal och betraktas som en sjätte besättningsmedlem av David och Frank, utan att den också är så högtstående att den är ”foolproof and incapable of error”. Det finns ingen chans att det här kommer att gå åt helvete…
För ungefär ett år sedan fylldes Twitter-flödet av extraordinära lovord – ”fantastiskt”, ”ren”, ”för filmkonsten framåt”, ”ett MIRAKEL”. Det säger sig kanske självt att när jag väl bänkade mig inför Gravity kändes det som en förlust när jag ”bara” gav den en fyra i betyg och inte lämnade biografen i ett rus orsakad av kosmisk skönhet.
That’s what HE said!