The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Joel och Ethan Coen är ju inte helt ovana vid Western-genren med sin remake-adaption av True Grit. I The Ballad of Buster Scruggs tar de dock ut svängarna en smula med ett antologiupplägg. Totalt bjuds publiken på sex olika vignetter från en tid och ett land där “the distances are great and the landscape monotonous”.

Fast det där sista är verkligen inte sant, inte ens i det första segmentet där titelfiguren Buster Scruggs välkomnar publiken med en sång för att liva upp stämningen. I ingen av delarna är naturen monoton, snarare svindlande vacker (om än lika svindlande ödslig). Oavsett om det handlar om vintersnöiga berg, idylliskt gröna ängder eller kullig prärie.

Förutom True Grit går det att finna en hel del andra Coen-kopplingar i The Ballad… Bara inledningen, med sitt omisskännliga Carter Burwell-score talar sitt tydliga språk. Jämte scoret har bröderna, tillsammans med Burwell, återigen använt sig av traditionella sånger. Dock inte bluegrass den här gången, utan gamla cowboy-låtar samt brittiska och irländska dito.

Sannolikt är det främst Tim Blake Nelsons uppenbarelse i den första delen (vilken delar titel med filmen) som får mig att tänka på O Brother, Where Art Thou? Men kanske också för att han i dagens film snarare fått anta den sorglösa personligheten och munlädret från George Clooneys Everett McGill i O Brother… Plus att han blir tilltalad som “Fancy Dan” tack vare sin extravaganta, vita cowboy-utstyrsel, vilket ju ligger bra nära “Dapper Dan”. Samtidigt stöter Buster tidigt på en råbarkad sälle som påminner en hel del om Raising Arizonas motorcykelburne Leonard Smalls.

Den ordkarga och iskalla “Meal Ticket” åkallar såklart Fargo, även om Fargo (oväntat nog) innehåller betydligt mer värme än denna ultracyniska historia. The Ballad… avslutas med “The Mortal Remains”, vilken dels också påminner om O Brother… med sitt tydligt allegoriska innehåll, dels repeterar Anton Chigurhs fascination för sina offers hädangång.

Jag försöker förgäves hitta något tydligt tema eller linje i The Ballad…’s olika delar men måste erkänna att jag går bet. Kanske ska varje del helt enkelt ses som ett livsutsnitt, med tanke på att alla slutar på samma sätt? Eller kan man tänka sig att genomgående teman får summeras av den hygglige Billy Knapp i “The Gal Who Got Rattled”? I sina samtal med Alice Longabaugh funderar de över “What is right?” och att tvärsäkerhet alltid är det enkla valet. Livet är istället till sin själva kärna osäkert. Samtidigt motsäger som sagt delarnas upplösning den tesen, eftersom Slutet är det enda som någonsin kan vara säkert (och så möjligen skatt, i alla fall om du frågar Benjamin Franklin).

Samtidigt gör den här bristen på tydlighet inte så värst mycket för min del. Som vanligt är det omöjligt att inte bli imponerad av Coen-brödernas rena hantverksskicklighet när det kommer till filmskapande, såväl visuellt som manusmässigt. Var och en av de sex vignetterna är en liten pralin som jag inte skulle ha något emot att avnjuta igen. Deras allmänna stämning av “days of yore” gör att jag lättare har överseende med en något ensidig bild av amerikanska urinvånare. De två första delarna håller en mestadels humoristisk ton, vilken står i skarp kontrast till den efterföljande “Meal Ticket”. “All Gold Canyon” blir en kort andningspaus i det avseendet, innan vi kommer till den romantikklassiskt tragiska “The Gal Who Got Rattled”. För att sedan som sagt avsluta med “The Mortal Remains” där Döden inte bara är närvarande i titeln.

I och med att delarna skiljer sig åt tror jag att man också skulle kunna presentera The Ballad… som en slags Coen light – en provbricka av allt det som brödernas filmer kan bjuda på: surrealismen, underhållningsvåld som gränsar till serietidningsöverdrifter, de pladdriga monologerna, de snärtiga dialogerna, prilliga gubbar, cynismen, värmen, kylan, metaforerna, den förhöjda verkligheten och det episka anslaget.

Helt klart en bättre Coens. Tack för det, Netflix. Och förstås Shinypodden som gav mig behövligt incitament att äntligen se filmen. Programledaren Henkes åsikter kan du också läsa här.