You are currently browsing the tag archive for the ‘Joel Coen’ tag.

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Så jag satte mig (än en gång) ned med berättelsen om hur den aningslöse Norville Barnes blir offer för både de rovgiriga cheferna på Hudsucker Industries samt det flinthårda journalistesset Amy Archer.

Vad trevligt det är att ha rätt! (Inte för att därmed antyda att det är en ovanlig känsla för min del…) Nu kan jag alltså med omtittens fulla förtroende i ryggen hävda att The Hudsucker Proxy utan problem försvarar sin position som 1994 års bästa film. Självklart ligger det en hel del nostalgi eller vad man nu skulle kunna kalla det i botten, för det här är som att sjunka ned i en välbekant och högeligen bekväm fåtölj, som att ta den första klunken Budvar-öl, som att återuppta ett samtal med en gammal, god vän.

Det finns säkert en del att invända mot filmens lite aparta upptakt, men för min del sätter den en prickfri stämning med sitt snöiga hittepå-New York, art deco-designen, Bill Cobbs trygga gammelmansröst (även om han bara var 60 år) och Carter Burwells drömska prolog som sedan sväller till något med svepande och episkt.

För att sedan lika prickfritt introducera oss för Norville som kommer med bussen från Muncie, Indiana. Kombinationen av Coen-brödernas bilder, Burwells gladlynta truddelutt som successivt övergår i något mer melankoliskt och Tim Robbins likaledes glandlynta uppsyn som blir allt mer moloken får mig omedelbart i sitt grepp och stämning.

Jag kan bara konstatera att det finns mycket lite som jag inte gillar något oerhört med The Hudsucker Proxy (skulle möjligen då vara den fullkomligt obegripliga svenska titeln). I mina ögon är allt nästintill perfekt, kanske för att det är så välbekant, men det skiter jag uppriktigt sagt i. I och med Carl och Henkes samtal om Coen-brödernas filmer börjar jag också fundera över ett par nya aspekter i The Hudsucker Proxy.

Exempelvis hur det introduceras en smula noir-känsla med både den imponerande sekundvisar-skuggan på Sidney J. Mussburgers bisarrt långsmala kontorsvägg och de två taxichaffisarna på dinern som får sufflera hur Amys ”dame” håvar in den godtrogne Norville (”Lumbago…”). Amy själv påminner inte så lite om Rosalind Russells Hildy Johnson i Hawkes His Girl Friday, dialogen om kulsprute-diton i samma film, medan chefsgänget på Hudsucker Industries skulle kunna vara en slags prototyp till de religiösa ledarna i Hail, Ceasar! (”Not counting the Mezzanine”). Hudsucker Industries som arbetsplats är ett byråkratiskt arbetarhelvete med kopplingar till både Metropolis och Brazil.

Skådismässigt finns det många fullträffar – Tim Robbins, Paul Newman, John Mahoney, Bruce Campbell, Peter Gallagher. Det svagaste kortet måste tyvärr sägas vara Jennifer Jason Leighs Amy. Ofta tycker jag i och för sig att hon funkar i sin ballbuster-roll eftersom den är så överdriven att den förstås blir en stereotyp parodi. Jag gillar hur hennes tuffhet helt enkelt inte kan värja sig mot Norvilles äkthet, naivitet och goda hjärta. Haken kommer när hon i samtal med ”urskötaren” Moses ska bli lite osäker och få sitt pansar raserat av ett par välriktade frågor, då krackelerar illusionen och det hela känns väldigt onaturligt.

Men på det hela taget är det en film späckad med fullkomligt hejdlösa mono- och dialoger i sant minutiös välscriptad Coen (och lite Sam Raimi)-anda, härligt humoristiska moment, ett persongalleri som inte är av denna världen, klurigt komiska detaljer, en produktionsdesign to die for, underbara förflyttningar och övergångar mellan såväl rum som händelser och allt till tonerna av Carter Burwells kanske bästa score någonsin (defintivt ett av hans mer lättsamma och rejält ”inspirerat” av sovjet-armeniske kompositören Aram Khachaturian).

Hela segmentet som fokuseras kring the hula hoop (visst hette det ”rockring” på svenska?) är för min del ren filmmagi som ännu en gång gav mig det där glädjekvillret i kroppen. Inget annat betyg än nedanstående är möjligt.

Annonser

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Läs hela inlägget här »

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

hell-or-high-water

Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem.  Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Läs hela inlägget här »

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Camille
Meg Wolitzer, The Wife

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser