You are currently browsing the tag archive for the ‘Joel Coen’ tag.

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Nå, det hela börjar nog så enkelt. I den mån en historia som börjar med en knarkande hippie-privatdetektiv kan vara enkel förstås. Larry ”Doc” Sportello känner sig skönt mellow när han blir uppsökt av ”the one that got away” (får jag en känsla av, i alla fall), ex-flickvännen Shasta Fay.

Shasta Fay har satt siktet högre än majjarökande hippies på senaste tiden och dejtar nu rikingen Mickey Wolfmann. De två har nu blivit oroliga för att Mickeys fru Sloane och hennes älskare konspirerar för att få Mickey tvångsintagen på hispan. Och vem är väl bättre på att luska i sådana skumraskaffärer än Doc?

Visst, Doc ställer upp, inga problem (majjaruset kanske spelade in en liten smula i det beslutet…). När han kommer till sitt kontor (inrymt i en läkarmottagning vad det verkar) på morgonen finns dock en annan klient på plats. Tariq Khalil vill att Doc letar reda på en viss Glen Charlock som är skyldig Tariq kosing. Det slumpar sig dessutom så att Glen råkar vara livvakt till…just det, Mickey Wolfmann.

Och så där fortsätter det, Doc får bara fler och fler ledtrådar att hålla i och står föga förvånande snart med en sjuhelvetisk trasselsudd. Inte underlättas situationen heller av att polisen ”Bigfoot” Bjornsen har ett horn i sidan till Doc och mer än gärna spöar upp honom om tillfälle ges.

Paul Thomas Anderson återanvänder Joaquin Phoenix från The Master och jag måste säga att han passar betydligt bättre i Inherent Vice. Inte minst eftersom han är oväntat bra på den där fysiska humorn som jag till min förvåning upptäcker att jag bara blir mer och mer förtjust i. Phoenix försöker hela tiden verka obesvärad när han i själva verket står på näsan konstant. Jag gillade hur många av hans små antecknade nyckelord när han lyssnade på sina informanter också var mer än applicerbara på hans egen sinnesstämning.

Filmen innehåller genomgående en humoristiskt absurd stämning (eller vad sägs om en Martin Short i gredelin sammetskostym?!) som inte känns helt ovanlig när det kommer till stoner-filmer, vilket Inherent Vice förstås till viss del är. Ska man hårdra historien är det egentligen omöjligt att veta om något av det vi får se händer i verkligheten eller om Doc bara slocknat på soffan.

Men som både upptakten och den allestädes närvarande berättarrösten antyder är detta inte bara en komedi utan också en rätt härlig hippie-neo-noir. Whiskeyflaskan och ciggen är bara utbytt mot piller och lustgas.

Så länge Doc befinner sig på spåret efter vad han nu egentligen ska försöka avslöja är filmen riktigt bra. För min del spelar det inte så stor roll att det snart blir fullkomligt omöjligt att försöka hålla reda på de olika spåren som Doc sniffar upp. Noirkänslan underlättas också avsevärt av Josh Brolins polis Bigfoot, utrustad som han är med en snagg så skarp att man skulle kunna skära tomater med den. Jag undrar om det var den här rollen som gav Cohenbröderna ingivelsen att casta Brolin i Hail, Caesar! för den mannen utstrålar 50-tal. Trots att vi alltså i just Inherent Vice snackar knarkrusigt 70-tal istället.

Tyvärr går förstås den röriga historien inte ihop sig på slutet och jag tror heller inte att det egentligen var meningen (jag börjar misstänka att den gode Paul Thomas inte är jättebra på att avsluta sina filmer). Men någonstans på vägen tappar filmen sin luriga stämning och blir på ett sätt ett exempel på sin egen titel. Inherent Vice hänvisar nämligen till inneboende egenskaper som förr eller senare innebär att saker och ting faller sönder eller försämras.

Men ibland kan resan vara nog så underhållande som målet i sig och Inherent Vice blev ett utmärkt exempel på det. Bland Paul Thomas Anderson-rullar står den sig nästan mot There Will Be Blood men då ska sägas att konkurrensen inte är särskilt svår i min bok.

Annonser

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

hell-or-high-water

Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem.  Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!”

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Läs hela inlägget här »

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

DheepanOm man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.

Läs hela inlägget här »

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg