You are currently browsing the tag archive for the ‘Netflix’ tag.

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Däremot funderar jag en del på filmens inledning eftersom den gör sitt allra bästa för att etablera att vi inte alls befinner oss i det soliga Florida utan i Texas. Det görs så överdrivet att filmen antingen försöker sig på en liten mindfuck (ska publiken bli orolig över att de ser på fel film ”Whaaaaat, hette den inte Moon Over MIAMI?!”?) eller också inte litar på att publiken ska fatta att vi inledningsvis inte befinner oss i Miami.

Alltnog, på Tommy’s TEXAS Burgers arbetar Susan Latimer och hennes två systerdöttrar Kay och Barbara. Men inte så länge till. De väntar alla tre ivrigt på ett stort arv som tyvärr, sedan skattmasen och advokaterna fått sitt, förvandlats till ynka 4 287 dollars och 96 cent. Det är ju knappast cash som tre kvinnor kan pensionera sig på, men däremot alldeles tillräckligt för Kays briljanta backup-plan.

Till tonerna av ”Oh me, oh Mi-ami” drar alla tre till Florida, där de checkar in på det berömda Flamingo Hotel (vilket så sent som 1935 hade en charmerande ”No Jews policy”). Genom att låtsas vara en rik arvtagerska ska Kay fånga sig en giftassugen miljonär, vilken alltså inte bara ska vara villig att försörja Kay utan också hennes moster och syster. Ganska snart visar det sig att planen till och med går lite för bra eftersom Kay uppvaktas ivrigt av kompisarna Phil McNeil och Jeffery Bolton. Männen är så i gasen att de aldrig lämnar den andre ensam med henne och därmed utan möjlighet till ett frieri, lite så där i avskildhet.

Moon Over Miami har som synes allt en klassisk musikal bör innehålla rent storymässigt – kärlek, and plenty of it! Plus några missförstånd längs med vägen, vilka förstås klaras upp med en närmast surrealistisk enkelhet under de sista minutrarna (”Jaha, du älska mig inte? Jamen, vad bra för jag insåg just att jag egentligen älskar din syster”).

Det som lockade med Moon Over Miami var väl främst rollistan där vi återfinner både Betty Grable som Kay Latimer och Don Ameche som Phil McNeil. Plus Robert Cummings som Jeffery Bolton där jag inte hade det blekaste minne av att han var med i Hitchcocks Saboteur trots att det inte var så länge sedan jag såg den. Nå, han gjorde i och för sig ett ganska blekt intryck där.

Men som vanligt bjuder äldre film på en hel del överraskningar när man väl börjar gräva lite i dem. Moster Susan spelas exempelvis av Charlotte Greenwood, född 1890, och enligt egen utsago, den enda kvinna i Hollywood som kunde ”kick a giraffe in the eye” (hon var 174 cm lång). I ett dansnummer med Jack Haley (fucking Tin Man från The Wizard of Oz!) får 50-åringen också visa upp sina benviftartalanger.

Dansnumren koreograferades av den kände Hermes Pan som hade samarbetat med Fred Astaire på 30-talet. Här skapar han ett antal både intima dansnummer och påkostade massdansscener. Tyvärr bygger flera av dem på att Betty Grable, tillsammans med bröderna Steve, Nick och Frank Condos, ska stepdansa (denna mest avskyvärda av dansstilar). Moon Over Miami bjuder dock också på den ögonbrynshöjande ”Solitary Seminole”. Kanske inte lika brutalrasistisk som Holiday Inns ”Abraham” men här har vi alltså en danstrupp som ser ut att ha svarta peruker på sig och sjunger ”Deek deek, pow wow” till musik som är klart mer swing än traditionell seminole. Numret förde med sig den lilla extrabonusen att bli hårdklippt under Hays-koden, i många stater helt bortklippt från filmen.

Moon Over Miami tillhör den typen av musikal som var rolig att se eftersom den känns så tidstypisk. Bilderna från Miami är i sådan gräll technicolor att jag nästan är lite rädd för att bli blind på kuppen. Florida framställs som paradiset på jorden där det enda man behöver bekymra sig för är avslagen champagne, att inte hänga med i congadansen eller att partygästerna somnar efter tre dagar av dansande och supande. Tidsandan är uppsluppet sexistisk där en äldre man ogenerat kan flörta med sin sons fästmö (”All the girls call me Willie”) och det är romantiskt när Don Ameche ger Betty Grable negativa komplimanger samt talar om vad hon egentligen känner och tycker.

Många av skådisarna är bra var och en på sitt håll men de enda som har någon slags dynamik sins emellan var Haley och Greenwood. Och medan Moon Over Miami var kul som ett tidsdokument är handlingen alldeles för infantil för att filmen som helhet ska bli särskilt underhållande. Det bästa jag kan säga om filmen är att den är lika harmlös som en tand- och klolös kattunge (fast där höll ju inte Hays-censuren med, uppenbarligen). Don Ameche och Robert Cummings uppdykande för att störa den andres uppvaktande av Betty Grable ackompanjeras inte sällan av en ledsam typ wah-wah-wah-ljudeffekt. Alla känslouttryck skruvas upp till 11. En båtracingscen pågår i evigheter. Och så var det ju det där förbannade steppandet…

Idag har musikalkollegan Filmitch däremot följt corona-restriktionerna och hållit sig betydligt närmare hemmavid.

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Emma sticker faktiskt ut så pass mycket från standardmallen att PTA (är det ens någon idé att dra den svenska ”motsvarigheten” Hem och skola längre? Finns den ens kvar?), med ordförande Mrs. Greene i spetsen, försöker se till att få studentbalen inställd. Hellre det än att deras ungdomar ska riskera att få signaler om att det är ok att släpa med sig baldejter som är av samma kön. ”The Prom” är en uramerikansk (och uteslutande straight!) institution, lika helig som rätten att bära vapen.

Emma har förvisso rektorn Tom Hawkins på sin sida men hennes nuvarande flickvän är däremot inte särskilt öppen med deras förhållande eftersom det är Alyssa Greene, dotter till ovan nämnda PTA-ordförande. Alyssa är livrädd för vad hennes prestationsinriktade mamma skulle säga om det visar sig att hennes dittills perfekta dotter (cheerleader, fina betyg, debate club) var gay.

Men som om det inte vore nog för Emma att jonglera en ofrivillig medborgarrättshärva (får PTA ens ställa in balen?!) och en ovillig flickvän får hon dessutom ett gäng kändisaktivister på halsen. Musikalstjärnorna Dee Dee och Barry har fått dåliga recensioner på sin senaste produktion, Eleanor: The Eleanor Roosevelt Story, och letar nu desperat efter något som kan boosta deras image. Fulla av sin egen PK-betydelse dundrar Broadwaystjärnorna in i Edgewater för att tillhålla stadens invånare hur dumt det är att vara trångsynt och intolerant. Vilket naturligtvis blir ytterligare ett minus i Emmas kolumn för stadens del – om hon bara inte varit gay eller åtminstone haft anständigheten att hålla det för sig själv hade inget av detta behövt hända!

En smula överraskande visade det sig att poddparet Steffo och Fiffi i Snacka om film! hade väldigt olika åsikter om The Prom. Innan dess hade jag inte ens uppmärksammat denna Netflix-musikal men ett toppbetyg å ena sidan och ett halvljummet å den andra gjorde mig nyfiken. Särskilt som rollistan lockade med både Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden (en skådis jag haft en soft spot för sedan Lesbian Vampire Killers). Fördelen var nu också att jag kunde vara en smula förberedd på vad som komma skulle.

För The Prom är en tvättäkta Musikal – den vräker på med extravaganta sång- och dansnummer (James Madison High School torde ha USA:s mest dansanta elevpopulation), jazz hands och paljettbeströdda klädesplagg. Alla tar i från tårna i sina rolltolkningar och det märks tydligt att produktionen kommer från en scenmusikal både vad gäller enskilda scener och musikaliskt (av någon anledning påminde The Prom mig om Adam Shankmans Hairspray). Det känns inte som om regissör Ryan Murphy ändrat särskilt mycket från Chad Beguelin, Bob Martin och Matthew Sklars ursprungliga upplägg, Beguelin och Martin har också varit med och skrivit manus.

För min del tror jag som sagt att The Prom vann stort på att jag hade rätt förväntningar på musikalen. Det är väldigt mycket (rättelse: i princip enbart) yta och budskapet är lika enkelspårigt som en greyhound med span på kapplöpningskaninen. Filmen smälter likt sockervadd så fort man stoppar den i munnen och är lika lättuggad som uppvärmda Sommargrönsaker från Findus. Men det visade sig samtidigt att det var just vad jag var sugen på vid just den här titten – något sött och lättuggat som inte har pretentioner på att vara varken nyskapande eller innovativt. Jag inser naturligtvis att det finns filmer som hanterar frågan om olikheter och intolerans med betydligt mer finkänslighet och djup än The Prom, men dess stereotypa budskap är ju i alla fall bättre än ingenting. Jag tror dessutom att det är ett enkelt budskap som har potential att nå en bredare publik än de där finkänsliga och djupa produktionerna.

Dessutom älskade jag den överdådiga och bombastiska musikalkänslan i filmen. Den gör förstås att jag tenderar att ha en hel del mer överseende med enkelheten och stereotypin (men det är kul på riktigt när man rimmar på ”lesbian” och ”thesbian”). I någon mån är det ju vad klassiska musikaler går ut på – känslor och spörsmål sjungs rakt ut på scen och allt är överdrivet och färgglatt för att nå ända ut till de bakre raderna. Meryl Streep är underbar i sitt primadonna-överspel och till och med rektor Hawkins arbetsrum är färgkodat.

Som så ofta annars visar det sig att jag och musikaler klickar som bäst när jag är mentalt förberedd, för det här var en film som jag absolut kommer att återbesöka både med omtittar och avlyssningar. Tack för tipset, Snacka om film!

The Prom är alltså första filmen ut i 2021 års musikalvecka och helt enligt traditionen har jag och kollegan Filmitch sett samma musikal att starta upp veckan med. Hoppa över till hans blogg och se om han blev lika tjusad av fluffet som jag!

alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Läs hela inlägget här »

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

It’s a comedy, it’s sexy and it’s action. It’s a total entertainment experience!

Nå, så låter det i alla fall när sångaren/komikern/skivbutiksföreståndaren Rudy Ray Moore får beskriva sin alldeles egenhändigt gjorda film om sin alldeles egenhändigt påhittade scenpersona – Dolemite. And fuckin’ upp motherfuckers is his game!

Läs hela inlägget här »

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg