Fast X (2023)

Ära vare Dom Toretto i förarsätet och frid åt hans familj, som äga Dom Torettos välbehag.

Nu har jag förvisso varit borta från Fast & Furious-serien under prick en film (missade F9, tror jag kommer att överleva det) men jag kan faktiskt inte påminna mig att den varit så skamlös med sina likhetstecken mellan Vin Diesels Dom Toretto och Jesus som jag upplever Fast X. Det viftas med halsbandskors, det talas mycket om hur viktigt det är att ha “faith” och en rollfigur tackar Dom innerligt “for showing me the light”.

Men för all del, som det alltid varit i F&F-franchisen är det hugget som stucket om det vi ska tillbe allra mest är Dom själv eller Familjen. Å ena sidan får Vin Diesel skrovla ur sig repliker som ”Without honour, you have no family. And without family, you have nothing” Å den andra får hans antagonist håna bildinosaurien med försäkran att “The days when one man behind a wheel could make a difference are gone!” Varken filmen eller vi i publiken behöver ens låtsas som att det är ett uttalande som inte kommer att motbevisas under resans gång. Igen och igen.

Och var hittar vi dagens skurk, om inte i Fast Five? Det visar sig nämligen att den Rio-baserade korrumperade affärsmannen Hernan Reyes var utrustad med en son, Dante. Byggd som ett största modellens utedass och skvatt galen. Eller ja, innan far och son Reyes kolliderade med Toretto-gänget i Fast Five var nog Dante bara genomsnittligt galen. Men efter att ha slagit i skallen vid uppgörelsen på bron, har även “skvattet” tillkommit för Dantes del. Som nu, förutom att vara ond och galen, också är utan familj. Vilket förstås bara gör honom till en ännu större skurk i den här filmseriens perspektiv.

Nähä, du minns inte Fast Five på den detaljnivån? Inga problem, Fast X bjussar på en ganska lång recap, som dessutom ger anledning att visa lite gamla scener med Paul Walker.

Dante Reyes har alltså haft tio år på sig att planera sin hämnd och man får väl ändå säga att han utnyttjat tiden väl. Han har dessutom hunnit lägga sig till med en överdådigt flamboyant klädstil och manér (dock något oklart om det ska tolkas som ett uttryck för hans Galenskap© eller om det är mer av ett fritt, personligt val).

Det dröjer inte länge förrän större delen av Rom ligger i ruiner och Toretto-gänget är splittrade samt på rymmen undan både Dante och organisationen som tidigare leddes av Mr. Nobody.

Det kanske inte var helt fel att ha tagit en liten paus från F&F-serien genom att hoppa över F9? För jag måste erkänna att jag på det hela taget blev ganska underhållen av Fast X, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Trots en numera standardiserad speltid för filmer av den här typen på 140+ minuter ramlade den på i hyfsat tempo. Däremot ska jag villigt erkänna att när slutet kom, och jag blev påmind om att detta blott är en första del, så blev jag lite matt. Fasen vet om jag kommer att mäkta med ytterligare 140+ minutrar av explosioner, vrålande motorer, flygande bilar och Jesus Vin Diesel.

Bakom kameran står den här gången fransosen Louis Leterrier och det känns väl rätt rimligt att plocka någon med erfarenhet från Transporter-serien. Själv är jag dock mest bekant med Leterrier från Dark Crystal-serien på Netflix som jag också tyckte oväntat mycket om. En viss vana vid fantasi och det fantastiska är förstås inte heller helt fel när det kommer till F&F-seriens tionde del.

VSB: Efter Rom-debaclet förfasas nyhetsutsändningar över hela världen, men påpekar också att “No human lives were lost” vilket framstår som fullkomligt barockt för oss som just bevittnat förödelsen. Samtidigt tvekar inte filmen att ta livet av ett otal underhuggare, bara de går åt i närstrider eller råkar sitta i exploderande bilar.

Även om Fast X bara visar glimtar av Dwayne Johnson finns här nog med bisarrt och närmast overkligt stora muskelmän för att fylla ett menageri. Det säger kanske något att Vin Diesel framstår som direkt spenslig i förhållande till snubbar som Jason Momoa, John Cena och Alan Ritchson.

Det är Momoa som fått äran att gestalta Dante Reyes och även om jag inte är helt övertygad om att det är en skurkroll som funkar till 100% i den här serien ska ingen skugga falla på Momoa. Han tar verkligen i från tårna och verkar dessutom ha riktigt roligt på kuppen. Att han klarade av den typen av humor eller självdistans eller vad man nu ska kalla det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Samtidigt skulle jag allvarligt vilja ifrågasätta rollfigurens förmåga (för såväl planering som ekonomi) att iscensätta alla dessa intrikata hämndplaner som inte sällan bygger på sekundprecision – här faller vi återigen över i det osannolikt fantastiska.

Fast X största behållning var nog ändå Momoa. Tokerierna som reserverades för Ludacris, Tyrese Gibson, Sung Kang och Nathalie Emmanuel var mest tröttsamma. Men för all del, filmen innehåller ju också ett barn, Leo Abelo Perry, som inte alls var lika outhärdlig som han hade kunnat vara.

***

Jag avslutar med en sista nickning till Shinypoddens filmskola som initierade en omtitt på cirkus 200 minuter belgisk hemmafruvardag. Min redan publicerade text om Jeanne Dielman finns här. Om du är nyfiken på att höra mig lägga ut texten ännu mer om ”världens bästa film” tillsammans med Henke och Måns, klicka här. Henke har dessutom också jobbat dubbelt och skrivit en revy på bloggen Fripps filmrevyer

His House (2020)

Flyktinghandläggaren Mark kan inte nog lovprisa Rial och Bols nya hus. Det är ett palats – ”This is all for you!” Allt som enligt Mark behövs i detta palats är en lättare ”wipe down”. Medan vi ser ett mer än nedgånget hus i ett mer än nedgånget och tröstlöst bostadsområde. Var befinner vi oss? ”High Street, mate. In London? Why not?”

Nej, det visar sig snart att det viktiga inte är var paret hamnat, utan var de kommer från. För att inte tala om VAD de kommer från. De har flytt från södra Sudan och vi förstår snart att det också fanns en liten flicka, Nyagak, som inte längre är med dem. Och med tanke på att Bol drömmer mardrömmar om båthaveri på öppet hav är det inte så svårt att lista ut vad som tynger dem.

Men särskilt Bol är fast besluten att se framåt. Det är i England de ska bosätta sig och hitta hem. Bli pånyttfödda. Sluta äta på golvet och börja äta med metallbestick. Försöka passa in genom att sjunga med i obegripliga fotbollsramsor. Men han, likt många andra skräckfilmsrollfigurer, ska snart upptäcka att man aldrig kan fly från sina problem eller demoner. Parets nya hem är byggt på en lögn och ett brott som de måste vedergälla. Annars kommer natthäxan, Apeth, och tar dem.

His House är en av (överraskande många) filmer som har 100% på filmsajten Rotten Tomatos Tometometer. Det är en ära som den delar med produktioner som Toy Story, The Terminator, Rebecca och De sju samurajerna. Och nog för att Remi Weeks långfilmsdebut är imponerande så det räcker till, men riktigt SÅ bra skulle jag inte våga mig på att säga att den är.

Tyvärr känner jag att jag har lite svårt att motivera exakt varför jag inte är lika överväldigad som de dryga hundratalet toppkritiker som bland annat utgör His House perfekta tomatometer-poäng. Är den en allt för skamlös kopia av The Babdook, bara med en extra flyktingkrydda i ambivalensen mellan vad som är hallucinationer och verklighet? Annars handlar ju bägge filmerna uppenbart om sorg- och traumahantering. Samtidigt är det en ambivalens som The Babdook knappast var först med.

Kan det vara så enkelt att jag lyckats bli för spoilad på handlingen, trots att jag upplever att de beskrivningar jag tagit del av varit ganska försiktiga i det avseendet? Men det kanske räckte med en aning om själva upplägget för att få ballongen punkterad? Jag hade exempelvis svårt att bli riktigt engagerad i filmens socialrealistiska delar om engelska flyktingförhållanden eftersom jag mest satt och väntade på att skräckfilmen skulle komma igång. Eller också var det ett misstag att se filmen mitt på eftermiddagen och inte i en beckmörk lägenhet?

Eller också är det som vanligt de där förbaskade förväntningarna. För jag tycker som sagt på intet vis att His House är en dålig film, den var bara inte riktigt så bra som jag trodde att den skulle vara. Även om jag aldrig blev genuint rädd var skrämseleffekterna genomgående välgjorda och dessutom en välavvägd blandning mellan hoppa-till-effekter, förbiskymtande gestalter i ögonvrån, otäcka masker och ett långsamt byggande av atmosfär genom försiktiga ljud och nynnanden. I detta ligger också själva designen på parets råtthålshus, det är ett smart utnyttjande av en begränsad spelplan som His House genomför.

Prestationerna från Wunmi Mosaku och Sope Dirisu i rollerna som Rial och Bol var också genomgående bra. Att Dirisu var duktig visste jag ju redan från serien Gangs of London men han matchas fint av Mosaku.

Nej, nästa film från Weeks får jag helt enkelt se till att antingen se snabbare eller när hajpen lagt sig ordentligt.

Ett, tu…TV-serier! #27

Yellowjackets (2021-, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fyra kvinnor delar den tveksamma äran av att vara överlevande efter en katastrofal flygkrasch. Olyckan skedde när de var tonåringar, på väg för att spela en fotbollsmatch. Med på resan var också deras coach och dennes två söner. Vi som tittar får inte veta vad som hänt under åren som gått sedan de räddades från vildmarken och nutiden, men det är uppenbart att de gått olika vägar för att hantera det som hände i de kanadensiska skogarna.

Musikalvecka: Roald Dahl’s Matilda the Musical (2022)

I och med denna lilla vitamininjektion är musikalveckan över för det här året. I nuläget är det också den sista musikalveckan överhuvudtaget på bloggen. Stort tack till bloggkollegan Filmitch som alltid varit med, men också till er som har läst och kommenterat förstås. Musikaler kommer emellertid att dyka upp även fortsättningsvis. Det går ju inte att sluta se musikaler!

***

alt. titel: Matilda, la comédie musicale, Roald Dahls Matilda – Das Musical, Matilda de Roald Dahl, el musical, Matilda – A musical, Matilda the Musical

Agatha Trunchbull drömmer om en värld utan barn, där hon kan dra sig tillbaka till en avlägsen stuga i skogen omgiven av hästar. Tyvärr är det inte möjligt, då hon är rektor för en skola. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta detta yrkesval, men rektor Trunchbull har ett mycket bestämt mål med sitt skolledarskap: att krossa eleverna fysiskt och psykiskt tills dess att de slutar störa henne. Att inte få i alla fall de yngsta årskurserna att kissa på sig när hon kommer stövlande är ett misslyckande som pedagog.

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Im Westen nichts Neues (2022)

alt. titel: På västfronten intet nytt, Intet nyt fra vestfronten, Sin novedad en el frente, A l’Ouest, rien de nouveau, Niente di nuovo sul fronte occidentale, All Quiet on the Western Front

Med tanke på populariteten hos tyske författaren Erich Maria Remarques första världskrigsskildring På västfronten intet nytt hade jag nog trott att jag bara sett en liten del av alla dess adaptioner. Mitt tittande inskränkte sig nämligen till två amerikanska produktioner; en spelfilm från 1930 och en TV-film från 1979.

Ett, tu…TV-serier! #25

​​Sense8 (2015-2018, 2 säsonger och 24 avsnitt)

Jag är rätt förtjust i Wachowski-syskonens olika produktioner (ja, till och med Jupiter Ascending) men hade totalt missat att de skapat en extremt påkostad serie för Netflix. Nåväl, bättre sent än aldrig.

Troll (2022)

Det blev hart när omöjligt att undvika en titt på den norska Netflix-snackisen Troll, särskilt som jag blev genuint förtjust i found footage-föregångaren Trolljegeren (den förra dock regisserad av André Øvredal, medan dagens film är signerad Roar Uthaug). Det var en pigg och påhittig produkt, som utnyttjade found footage-greppet optimalt och samtidigt skapade en underhållande kombo av nordisk folktro och modern byråkrati.

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

alt. titel: Glass Onion, Glass Onion – Knives Out

Världsberömde detektiven Hercule Poirot Benoit Blanc håller på att förgås av leda i pandemikarantän. Men är det något världsberömda detektiver sällan behöver gå särskilt länge utan, så är det mysterier. Blanc får en anledning att kliva upp ur badkaret när det landar en inbjudan från tech-miljardären Miles Bron.