You are currently browsing the tag archive for the ‘Netflix’ tag.

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Systrarna Satsuki och Mei flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa Tatsuo. Tatsuo är lärare vid Tokyos universitet men huset ligger närmare sjukhuset där flickornas mamma just nu ligger inlagd, oklart exakt för vad. Både huset och den omgivande naturen är full med egenartade små varelser och andar varav den utan tvekan störste är Totoro. Först är det bara Mei som kan se honom (den? det?) men under en regnig väntan vid busshållplatsen efter pappa visar sig Totoro även för Satsuki.

Och…tja, sedan är det väl inte så mycket mer. I någon mening skulle jag nästan vilja kalla Min granne Totoro för en slice-of-life-film eftersom det egentligen inte finns någon direkt historia som ska berättas. Filmen lider en remarkabel brist på såväl konflikter som problem – den överskuggande oron och sorgen handlar förstås om mamman på sjukhuset. Hur sjuk är hon egentligen? Kommer hon att få komma hem till sina döttrar eller är det bara de som inte vet att hon egentligen är döende? Eftersom Min granne Totoro berättas ur flickornas synvinkel är det förstås mycket information som saknas, exempelvis exakt vad pappa Tatsuo är för sorts professor. Det enda vi får veta är att han har långa dagar inne i Tokyo och att han är tillräckligt disträ för att glömma att titta till sin dotter när han försjunker i sitt arbete.

Filmens styrka ligger istället i dess stämning; här finns dels ett tydligt intryck av en vagt själfull eller andlig natur, dels en lätt touch av vardagsmagi. Samtidigt är historien djupt rotad i en avslappnad realitet där allt verkligen inte behöver handla om magiska kristaller och våldsamma militärnationer utan istället förlitar sig på cikadornas surrande, grodyngel och den skatt som är nyplockade grönsaker, kylda i ett vattendrag. Just när det gäller denna påtagliga verklighet påminner filmen en hel del om Takahatas Eldflugornas grav.

Min granne Totoro är rar utan att vara sentimental eller sliskig och förenar galant den relativa moderniteten i filmens nutid med äldre, och eventuellt mer mystiska, stråk. Satsuki och Mei har tagit ytterligare steg i förhållande till Laputas Pazu och Sheeta genom att vara oerhört trovärdiga huvudpersoner, både till kynne och rörelsemönster. Tatsuo är en bra pappa som lär sina döttrar respekt för naturen och verkligen lyssnar på dem. Totoro och hans kompanjoner är härligt barnsliga med enkla, runda former och enorma grin. De breda leendena går igen hos deras kompis kattbussen och eftersom jag tycker mig se referenser till äldre litteratur i alla Miyazakis filmer ligger inte John Tenniels Cheshirekatt särskilt långt borta den här gången.

Det finns alltså mycket som talar till Min granne Totoros fördel. Jag kan förstå varför filmen är så pass populär och hyllad som den är. Men för min berättelseknarkande hjärna blir den inte lika tillfredsställande som vare sig Nausicaä… eller Laputa. Filmens värld är för all del fantasifull, men det är en planlösare påhittighet än i de tidigare verken. Jag saknar de post-apokalyptiska och steampunkiga världsbyggena.

I fallet Totoro tycks rollerna vara omvända jämfört med Laputa, jag och Jojjenito mot Filmitch och Fripps filmrevyer.

Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.

När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.

Jag har tidigare sett ett antal av studions filmer lite strövis och resultaten har varit varierande. Fina minnen, men inte så mycket mer, av klassikerna Spirited Away och Prinsessan Mononoke. Ljummare intryck av senare produktioner, som Sagan om prinsessan Kaguya. Men nu kunde jag alltså börja från allra första början – bara att tacka och ta emot.

Studion grundades 1985 av filmskaparna Hayao Miyazaki och Isao Takahata, vilka hade arbetat tillsammans sedan 60-talet på bolaget Toei. Ghibli-cash kom i form av förlaget Tokuma och redaktören samt producenten Toshio Suzuki som skulle spela en avgörande roll för många av de kommande produktionerna.

Officiellt är Ghiblis första film Miyazakis Laputa – slottet i himlen från 1986 men Netflix har också inkluderat hans långfilmsdebut och dess uppföljare, det vill säga Slottet i Cagliostro från 1979 och Nausicaä från Vindarnas dal från 1984. Klart de också fick hänga med i tittandet.

Imorgon dag rejsar vi alltså igång med Hayao Miyazakis frejdiga Slottet i Cagliostro för att sedan i tur och ordning beta av alla Ghiblis långfilmer till och med När Marnie var där från 2014. De två första veckorna följer temat bloggens vanliga postningsfrekvens för att därefter jacka upp takten till dagliga inlägg.

Undantaget är som sagt Eldflugornas grav, men den gråtfesten har jag lyckligtvis (i den mån man nu kan kalla en titt på en film som handlar om döende barn för ”lyckligt”) redan sett och skrivit om här. Jag vill också redan nu passa på att varna för att jag sannolikt inte kommer att vara det minsta konsekvent när det gäller filmernas titlar, ibland blir det svenska, ibland blir det engelska och ibland någon slags hemmagjord förkortning. Det enda jag kan garantera är att jag aldrig kommer att använda mig av den japanska originaltiteln.

Vill du få andra synpunkter och insikter än mina (inte sällan radikalt annorlunda) kan jag rekommendera brittiska podden Ghibliotheque med Michael Leader och Jake Cunningham, vilka under kanske 30-40 minuter diskuterar sig igenom Ghiblis samlade filmografi. De är kanske inte världens mest utlevande och spirituella parhästar men innehållet i deras samtal är alltid intressant. Förhoppningsvis kommer AuGhibli på Rörliga bilder och tryckta ord i alla fall inte bli mindre intressant. You’ll be the judge!

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Vad vore det för apokalyps om inte världen är i uppror? In från höger: ett osynligt men likväl dödligt hot. In från vänster: skrikande och flyende människor, brinnande bilar och egoistiska hemmansägare, utrustade med hagelgevär.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Läs hela inlägget här »

Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg