You are currently browsing the tag archive for the ‘Netflix’ tag.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Det senare dödsfallet anser sig emellertid polisen ha full koll på när man arresterar skolans mångårige vaktmästare, mr. Fidel. Pat är å sin sida inte lika tvärsäker. Hon tycker sig ha börjat få kontakt med en ande som vandrar i skolans korridorer, en före detta elev som också dog bland de vindlande korridorerna. Men hur hänger Erikas död ihop med det som händer nu på St. Lucia?

Filippinsk skräckfilm, det hör banne mig inte till vanligheterna! Samtidigt dröjer det inte många minuter av Mikhail Reds Eerie innan jag kan känna mig helt hemma. Filmen är i allt väsentligt sprungen ur samma ådra som Blumhouse/Conjuring-franchisen, bara det att alla inblandade pratar filippinska. Plus en förvirrande mängd engelska, ibland hela meningar, ibland inskjuta enstaka ord.

Nå, men språket förutan får vi alltså en spök-skräckis fullsmockad med läbbiga töser iförda skoluniformer och inte sällan med svart, risigt hår. Mycket smygande, förbiilande gestalter i ögonvrån, mycket spegel-användande (ni vet: titta i spegeln, böja sig ned och sedan se något oväntat) och hoppa till-effekter som accentueras av ett dundrande ljud som om någon slängde sig raklång på ett pianoklaviatur.

Glasyren på den här (allt för?) välbekanta kakan är dock ganska smaklig eftersom Mikhail Red kan ösa på med katolska miljöer, tankemönster och, icke minst, nunne-gänget som styr St. Lucia med den skräckinjagande abedissan syster Alice i spetsen. Filmen inleds dessutom med en ganska övertydlig radiosändning som tar upp det faktum att landet införde dödsstraff i början av 90-talet (Eerie ska utspela sig 1995). Därmed finns all anledning att anta att jag säkert missar många kulturella markörer som är designade för en publik där fyra femtedelar är katoliker.

Vad som dock är svårt att missa är skolans skyddshelgon, St. Lucia, iförd ögonbindel och åtföljd av orden ”Those who believe without seeing are blessed”. Eftersom vi snackar katolsk internatskola här finns förstås också tidigt misstanken om att allt inte står rätt till med själva skolan. Pat beklagar sig exempelvis över att kollegiet vill tysta ned de besvärande dödsfallen för att bevara skolans image.

Men när allt kommer omkring uppfattar jag inte att förlösningen ligger i att kasta en förändringsobenägen och föråldrad institution överända. Jag blir heller inte riktigt klar över vilken förklaringsmodell Mikhail Red vill klistra på sin antagonist. Handlar det ”helt enkelt” om ren ondska, uppror mot Gud eller något annat, mer psykologiskt grundat? Antagligen för att jag inte sett tillräckligt många internatskolefilmer går mina tankar till Guillermo del Toros The Devil’s Backbone, trots att filmerna egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. Men jag tycker nog att del Toro på ett bättre sätt lyckades förmedla den här olycksbådande, tryckande och instängda känslan som säkert kan uppstå på en internatskola med liten synbarlig kontakt med yttervärlden.

Med det sagt är Eerie på intet vis en dålig film, den använder sina bekanta grepp och vändningar på ett kompetent och underhållande sätt även om alla kanske inte får någon tydlig upplösning eller avslut. För min del var det dock så pass välbekant att det aldrig kändes aktuellt att bli skrämd av spökflickorna. Samtidigt förföll den aldrig till orimligt ologiska vändningar, bara för att försätta vår tappra kurator i skrämmande situationer. Detsamma kan däremot inte kan sägas om Deus Ex Machina-polisen Justin.

Bara för att det finns filippinska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament.

Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)

Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.

När det gäller titeln känns et-tecknet alldeles onödigt ety det blir ganska snart klart att kärlek ÄR anarki och vice versa. Relationen mellan svindyra höjdarkonsulten Sofie och nybakade it-teknikern Max står i centrum. Men Langseth använder den, både för att driva och belysa relationer runtomkring dem (inte minst på bokförlaget som Sofie ska baxa in i den 20:e århundradet — med hugg och slag om så behövs) samt skapa en fond för deras respektive personliga utveckling.

Det är möjligt att jag läser in alldeles för mycket från upplevelsen av blott två filmer men tycker mig både känna igen och återigen gilla hur Langseth exempelvis kan balansera upp sin huvudrelation och -historia med flera omkringliggande rollfigurer utan att någon av dem hamnar i skymundan. Särskilt berörande är förhållandet mellan Sofies pappa och hennes dotter Isabell som också låter Langseth väva in detta med psykisk ohälsa som stod mer eller mindre i centrum i Hotell.

Samtidigt med det känslomässiga, intima, sköra, anarkistiska och berörande finns också en hel del humor. Dels på bekostnad av en kulturvärld som i många olika avseenden har huvudet väldigt långt uppe i sitt eget arsle, samtidigt som man desperat försöker jaga uppmärksamhet, klick och lönsamhet. Dels på bekostnad av den (för många) meningslösa strävan efter social status och välstånd.

Ida Engvoll ska givetvis uppmärksammas i huvudrollen – hon gör ett fantastiskt jobb. Men hon flankeras samtidigt av många andra, fina prestationer från exempelvis Björn Mosten som Max (som här verkar göra sin första filmroll). Andra, mer välbekanta namn, är Johannes Kuhnke, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson och Lars Väringer. Utöver manskadern vill jag också lyfta Gizem Erdogan, vars ansikte jag åtminstone känner igen från både Tunna blå linjen och Kalifat.

Möjligen blir slutet lite väl snabbt och må bra-igt på ett sätt som inte riktigt rimmar med överiga innehållet. Å andra sidan är det inte så ihåligt att det inte finns möjlighet att se en fortsättning för många av rollfigurerna och eventuellt också förlaget Lund & Lagerstedt. Och bättre att det hela avhandlas på åtta relativt effektivt berättade avsnitt än att något som dras ut i all evinnerlighet.

The Little Drummer Girl (2018, 1 säsong och 9 avsnitt)

Gratis är gott, det vet ju alla. Eller ja, det glider i alla fall lite lättare än något man betalat dyra pengar för. Så när jag letade efter något att pressa de sista dropparna ur en bonusstreaming-period och tjänsten i fråga slängde fram The Little Drummer Girl var jag inte sen att haka på. John le Carré (aka David Cornwell) låg långt framme i pannloben även hos mig på grund av författarens nyliga bortgång och hans ibland långsamma pratspionhistorier brukar kunna vara värda att uppmärksamma.

Nu kunde The Little Drummer Girl dessutom locka med namn som Florence Pugh, Michael Shannon och Park Chan-Wook. Inget att fundera över med andra ord utan huvudstupa in i historien om brittiska skådespelerskan Charmain ”Charlie” Ross som på 70-talet blir övertalad av israeliska säkerhetstjänsten att hjälpa dem att ta fast en palestinsk bombman.

Jag tror att jag kanske hade gillat serien lite bättre om inte den främsta anledningen till att Charlie går med på hela saken varit Alexander Skarsgård i rollen hennes ”handler” (och, givetvis, så småningom älskare) Gadi Becker. Jag är inte säker på att jag någonsin fattat grejen med Alexander och här är han Henry Cavill-stel som traumatiserad israel.

Men å andra sidan – Pugh är underbar och Shannon gör det han ska. Själva historien ställer svåra och intrikata frågor om rättvisa, moral, nation och Israel-Palestina-konflikten. I sann le Carré-anda ligger fokus på de känslomässiga och moraliska problem som kan uppstå när man är insyltad i spionbranschen snarare än på renodlat James Bond-raffel. Berättelsen labbar också en hel del om den minst sagt luddiga gränsen mellan sanning och lögn, verklighet och teater, fejk och äkta.

Samtidigt blir jag heller inte riktigt klok på exakt vad den sydkoreanske regissören tillför, bortsett från att hela produktionen givetvis är gruvligt snygg. En fullkomligt fläckfri 70-talsanda svävar över varenda scen men utöver det upplever jag framställningen som överraskande rakt-upp-och-ned. Inga krusiduller förutom ett antal drömscener som inte gav mig särskilt mycket.

En helt ok le Carré-filmatisering med andra ord, men jag är övertygad om att det måste finnas bättre.

Betänk nidbilden av en film i Oscars-klassen Best International Feature Film: ett långsamt och svårmodigt svart-vitt drama, gärna östeuropeiskt, om vedermödorna som drabbar en lantbrukarfamilj eller varför inte en katolsk nunna? I det sammanhanget känns nigerianska Lionheart kanske lite apart. Men så noterar jag att filmen var landets absolut första bidrag någonsin i den klassen och det hela blir en smula mer begripligt.

Ett stort statligt busskontrakt ligger i potten och Lionheart Transport är ett av företagen som konkurrerar om det. Den lismande uppkomlingen Samuel brinner av iver att få genomföra den viktiga presentationen men i sista sekunden anländer dagens hjältinna, Adaeze, för att kunna hålla ett bejublat framförande. Allt ser ut vara vara klappat och klart men så slår katastrofen till: Ernest Obiagu (grundare av Lionheart, tillika Adaezes far) drabbas av en hjärtinfarkt.

Adaeze är ganska säker på att få ta över företaget medan fadern vilar upp sig men in på scen träder istället hennes farbror, Goodswill. Det är dock en besvikelse som hon glömmer bort illa kvickt när det visar sig att Ernest tagit ett enormt banklån som nu måste betalas tillbaka inom 30 dagar med pengar som absolut inte finns i Lionhearts kassakistor. Nu tvingas Adaeze och Goodswill jobba tillsammans för att inte förlora Lionheart till den rovgirige konkurrenten Igwe Pascal.

Det är ju ändå rätt kul när en tjänst som Netflix ger tittarna möjlighet att komma åt filmer som man annars aldrig skulle komma åt. Att en VHS eller DVD med Lionheart skulle ha hittat fram till svenska hyrhyllor på 90- eller 00-talen känns minst sagt osannolikt. Men nu har jag alltså sett Nigerias första Oscarsbidrag (tyvärr blev Lionheart diskvalificerad tack vare att en stor del av dialogen förs på engelska), en film som dessutom är regisserad av en kvinna som tycks ha många strängar på sin lyra. Bland annat skådespeleri, då Genevieve Nnaji (född 1979) också spelar huvudrollen.

Därför är det kanske inte så förvånande att ett stråk som löper jämsides med Adaeze och Goodswills ansträngningar att rädda bussbolaget är flera hänvisningar till den nigerianska synen på kvinnlighet och familjeskapande. Jag har ingen aning om Lionheart i det perspektivet är sanningsenlig eller en fullkomlig fantasi, för det är inte särskilt mycket som synes stå i vägen för Adaeze på grund av hennes kön. Båda hennes föräldrar hyllar henne som en självständig och klipsk affärskvinna (särskilt med tanke på att hennes bror framstår som en hip hop-slacker) och tycks inte ha några som helst uttalade krav på vare sig svärson eller barnbarn. Samtidigt förekommer förstås män som kan tänka sig att låna ut pengar till Adaeze mot lite betalning i…natura.

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att Genevieve Nnaji skapat sin Adaeze som en positiv, om än något utopisk, förebild för unga nigerianska kvinnor. Ett ideal att sträva mot, en kvinna som är lika driven i affärer som en man och mer intresserad av att rädda sitt och faderns företag än att skaffa make och familj.

En utopi som förvisso passar ganska väl in i Lionhearts stämning, ety den är avgjort lättsam. Beskrivningen av hur man hanterar ett företag synes lika utopisk som filmens hjältinna och allt eftersom dagarna rinner iväg för att kunna betala det där banklånet, desto tydligare blir det att vi är på väg mot en riktigt fet Deus Ex Machina-upplösning.

Filmens olika tonarter signaleras övertydligt via ett högst generiskt soundtrack, vilket samtidigt passar ganska bra ihop med likaledes övertydliga scener som ska försöka beskriva vändningar i historien. Eftersom skådespeleriet ibland också känns väl amatörmässigt ger helheten ett rätt grovhugget intryck. Här finns inget av subtiliteter eller pretentiös undertext, Lionheart är i flera avseenden en WYSIWYG-film. Och detta faktum, tillsammans med intrycket att den ska vara en komedi som tyvärr inte är särskilt rolig, skapar en produkt vars främsta intresse ligger i vad jag som tittare tror mig kunna dra för slutsatser om Nigeria.

Förutom det genusmässiga handlar Lionhearts kärnbudskap om stabilitet och familjeägande framför kortsiktiga vinstintressen, men att samtidigt vara öppen för förändringar och inte stagnera. Jag undrar så klart om jag ska tolka detta som något signifikant för just det nigerianska samhället. Annars känns det som ett tillräckligt allmängiltigt budskap för att det lika gärna skulle kunna genomsyra en amerikansk, kinesisk eller europeisk film.

Är man ute efter att se något som känns ganska välbekant men som placerats i ett lagomt ovant sammanhang kan Lionheart vara värd en titt. Hoppas dock inte allt för mycket på den där humor-etiketten.

Bara för att det finns nigerianska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament till att se en film jag inte visste ett smack om i förväg.

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

Ett slag som däremot kom att stå på amerikansk mark var när ca 10 000 demonstranter i slutet av augusti 1968 samlades i Chicago för att uttrycka sitt missnöje över demokraternas presidentkandidat, Hubert Humphrey (samt partiets generella politik får man anta). Humphrey var i demonstranternas ögon inte den motkraft som behövdes för att få ett slut på Vietnamkriget. Partikonventet följde på morden av Dr. Martin Luther King i april och Bobby Kennedy i juni. Desillusionen, desperationen, missnöjet och misströstan torde ha varit allestädes närvarande hos många av de 10 000, vilka nu ställdes mot mer än dubbelt så många poliser och nationalgardessoldater. Scenen var redo.

Regissör och manusförfattare Aaron Sorkin återvänder i The Trial of the Chicago 7 än en gång till mammas gata med politiska spörsmål och rättsprocedurer i fokus. Den här gången har han alltså tagit sig an rättegången för de som kom att kallas för The Chicago Seven (inledningsvis The Chicago Eight). Alltså sju unga män som enligt Civil Rights Act åtalades för att ha anstiftat upploppen året innan vid partikonventet i Chicago. En uppställning som får mig att tänka på Life of Brian. Ni vet; People’s Front of Judea, Judean People’s Front och en uppsjö andra, likalydande organisationer. Här är det ledare för Students for a Democratic Society, Youth International Party och National Mobilization Committee to End the War in Vietnam som står i skottgluggen. Och så lite så där vid sidan av, en av grundarna för Black Panthers (den åttonde av The Chicago Eight).

Tydligen skrev Sorkin manuset redan under 00-talet men av olika anledningar lades det i malpåse. Ingen verkar ha varit mer överraskad än han själv när det visade sig få förnyad aktualitet ungefär tio år senare tack vare valet av en viss president, vars styre skulle komma att präglas av just upplopp. Såväl för som emot.

Alltså, Sorkin kan ju det här. Det finns aldrig ett uns av tvekan över att ett rättegångsdrama med hans signatur inte ska hålla måttet. För min del blir det dock inledningsvis en smula förvirrande eftersom jag lyckas missa att filmen gör ett tidshopp på fem månader. Därför tror jag ett tag att det ska handla om en rättsröta så genomgripande att justitiedepartementet bestämt sig för åtal redan innan upploppen skedde, men riktigt så illa var det inte.

Illa nog ändå, kan man tycka. Frank Langella spelar domare Julius Hoffman, vars beteende i rättssalen får Mark Rylance försvarsadvokat att fundera på om det kan vara läge att plocka in en demenspsykolog. Särskilt utsatt blir svarta pantern Bobby Seale, spelad av Yahya Abdul-Mateen II. Han förvägras att invänta sin egen advokat (som är sjuk) och till slut blir både bojad och försedd med munkavle i själva rättssalen. Hade det inte varit för att händelsen verkligen inträffade, är det den typen av scen som man annars slagit ned på som överdrivet symbolisk.

Självklart tar sig manuset vissa friheter med vem som säger vad eller i vilken ordning saker och ting utspelas men jag vill ändå påstå att framställningen är förhållandevis nyanserad. I alla fall om vi betänker att de huvudpersoner som vi ska sympatisera med sitter på endast en av två sidor i rättssalen. Det diskuteras en hel del om hur föräldrauppror gärna tar formen av politiskt engagemang och hur lätt det är att tända upploppsgnistan, även om det inte är meningen. Plus den förvärrande faktorn som var Vietnamnkriget, där unga amerikaner stupade samtidigt som en hord vänstervridna “non-conformists” skanderade slagord på hemmaplan istället för att göra sin patriotiska plikt. Men det råder samtidigt ingen större tvekan om att detta till syvende och sist är en film om hur Staten eller Systemet försöker kväsa medborgarnas misshagliga åsikter genom att ge sig på enskilda individer.

Skådismässigt är det Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne som skiner allra starkast, vilket kanske inte är så konstigt eftersom de organisatoriskt, utseende- och åsiktsmässigt ställs mot varandra. Cohens hippeanarkist Abbie Hoffman (Youth International Party) mot Redmaynes mer politiskt polerade Tom Hayden (Students for a Democratic Society). Just den dynamiken bränner till när det är en halvtimme kvar av filmen. Enda nackdelen med det är att de scenerna är så pass bra att de tyvärr får de föregående dryga 90 minutrarna att kännas lite omständliga.

Slutet blir också närmast parodiskt “Oh, Captain, my Captain”-bombastiskt men fram tills dess måste jag säga att The Trial of the Chicago 7 var en film som levererade både underhållning och upplysning. Finns det någon bättre kombo? Skulle väl i så fall möjligen vara Allen Ginsberg och hans “war chant”.

I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

Läs hela inlägget här »

Mirando Corporation har i sin oändliga godhet bestämt sig för att rädda mänskligheten. I alla fall om man ska tro VD:n Lucy Mirando som under storslagna former kungör att företaget upptäckt en ny sorts supergris. Tänk va, en helt ny, helt naturlig, art som bara lullat omkring i Sydamerika och väntat på att bli upptäckt?! Det är nästan magiskt… Under Mirandos skyddande mantel har 26 supergriskultingar placerats ut på olika håll i världen för att se vilken sorts närodlat och hyperekologiskt microjordbruk utgör de bästa uppväxtvillkoren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Läs hela inlägget här »

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg