Publiceras på förekommen anledning från Jojjenito, vilken nyss hade en föredömlig genomgång av många av Bröderna Coens nya och gamla filmer, inklusive den här. Jag fick chans att jämföra film och litterär förlaga.

***

En sak är klar, uttrycket “Dead as a door knob” får en helt ny innebörd genom No Country for Old Men.

Llewellyn Moss är ute och jagar antilop när han stöter på en grupp bilar och döda män mitt ute i ödemarken. Eftersom nämnda ödemark inte ligger särskilt långt från mexikanska gränsen råder det ingen större tveksamhet om vad som hänt och på ett av bilflaken hittar Moss också mycket riktigt rejäla mängder heroin. Han är dock mer intresserad av det som heroinet skulle utbytas mot och efter en stunds sökande hittar han också en väska full med pengar, 2.4 miljoner dollar närmare bestämt.

Moss rumsterande vid platsen har dock inte gått obemärkt förbi och snart har han flera förföljare hack i häl. Han säger åt sin unga hustru, Carla Jean, att åka till sin mamma medan han ska försöka finna en slutgiltig lösning på den katt- och råttalek som nu följer. Men när en av hans skuggor är den obeveklige Anton Chigurh är frågan om råttan någonsin kommer att komma helskinnad ifrån det hela. Klart är i alla fall att en hel del lik lämnas i spåren av Moss och Chigurhs framfart.

Rent händelsemässigt är No Country for Old Men rakt av en förhållandevis enkel förföljelsethriller: Moss har något som andra vill lägga vantarna på men som han vill behålla. Hur ska han komma undan med inte bara pengarna i behåll utan också kunna känna sig säker för sin egen och Carla Jeans del?

Det där sista undrar man hela tiden om Moss egentligen hunnit fundera så värst mycket över. Precis som Chigurh är Moss primärt aktionsdriven, han handlar utan att det verkar som om han behöver fundera särskilt mycket på hur han ska handla. Vid slaktplatsen ute i öknen är det inga klagosånger över mänsklighetens förfall, för oss åskådare framstår hans väskryckande förvisso som en lycklig slump men en som han raskt inkorporerar i sin natur utan särdeles mycket ansträngning.

Istället är det det som omger thrillern, det som bär den framåt, som gör historien till något mer, både på boksidorna och på stora duken. Cormac McCarthy har ett sparsmakat och ibland nästintill bistert språk som ändå inte känns fattigt, bland annat beroende på det dialektala (till exempel skrivs ”sit” i dialog ofta som ”set”). Det är inga långa utläggningar eller evighetsdialoger (”Llewelyn? Yeah. What are you doin? Gettin dressed. Where are you goin? Out.”) och McCarthys stil blir ännu lite speciellare i det att han tycks ha bestämt sig för att kommatecken och citationstecken eller pratminus är onödig flärd.

Coenbröderna, som följer historien nästintill ordagrant, har fått översätta all denna karghet i bilder och gör det, föga förvånande, mycket bra. Inledningen, med Tommy Lee Jones knastertorra röst, ackompanjeras av ett sterilt, ökenliknande landskap, lika barskrapat som plånboken dagen innan löning.

Både i boken och i filmen får vi tidigt stifta bekantskap med de tre män som på skiftande sätt står i fokus för den här historien. Tommy Lee Jones som berättaren sheriff Ed Tom Bell inleder som sagt det hela med oförstående funderingar över världens grymhet. Han är betydligt mer närvarande i boken än i filmen, där hans kontemplationer återkommer med jämna mellanrum på ett sätt som inte är möjligt i filmen utan att historien stoppas upp. Vissa av sheriffens funderingar har filmmakarbröderna istället omsatt i dialoger på ett sömlöst sätt som behåller mycket av berättelsens ton men som däremot förlorar lite av bokens eftertänksamhet.

Efter Ed Tom är det dags för Anton Chigurh, i Javier Bardems skepnad. Till skillnad från Ed Tom är han länge bara kropp och våldsam, blodig handling, det tar lång tid innan han säger något. Det behövs inte. Inte heller Josh Brolins Llwelyn Moss är, som vi redan konstaterat, någon pratkvarn och även han får komma ganska långt in i sin historia innan han säger något (om man undantar ett tyst ”Damn” när han inser att han skadeskjutit en antilop).

I vissa avseenden är Coens version för min del överlägsen McCarthys och castingen av de huvudsakliga karaktärerna är den mest tydliga. Alla de tre ovanstående männen är absolut inte bleka och tvådimensionella i boken men får en helt fantastisk finish i Jones, Bardem och Brolin (vem hade trott att Goonies-Brandon skulle växa till det här?). Däremot har man gjort vissa andra val som jag ställer mig lite frågande inför: Woody Harrelson känns som en alldeles för ung Carson Wells och Beth Grant som Carla Jeans mamma blir en väldigt påklistrad (och därmed fullkomligt onödig) comic relief då alla andra äldre kvinnoroller är betydligt mer äkta och vardagliga.

Men tillbaka till den braiga castingen. Med all respekt för de två andra herrarna, det här är Javier Bardems film. (Jag kunde ändå inte låta bli att nästan hela filmen igenom fundera på om den hade blivit bättre eller alldeles för mycket om Coens istället hade castat den mest ultimata av mexikanska torpeder: Danny Trejo.) Trots att Chigurh i boken får betydligt mer tid på sig att lägga fram sin livsfilosofi: a man’s gotta do what a man’s gotta do, även om det handlar om ett avlagt löfte till en död man, är det Bardem som gör honom rent övernaturligt otäck i den signifikanta pottklippningen. Sällan blir filmens, det visuella mediets, fördelar tydligare – det är en sak att läsa om våldsamheter och Chigurhs kallsinnighet men det är en helt annan sak att se dem framför sig. Framförallt den famösa slaktmasken blir betydligt mer prominent i adaptionen.

Coens är inga duvungar och de har jobbat bra med att ersätta bokens mer eller mindre oöversättliga delar med ljud och bilder. Exempelvis blir Chigurh om möjligt ännu läskigare när man hör hans efternamn uttalas, eftersom det mest låter som en guttural morrning. Vissa scener står ut med plågsam tydlighet, redan i uppstarten fastnar man för de hysteriskt desperata stövelmärkena på golvet från den stackars handklovsstrypte vicesheriffen. Sådana detaljer är rent Coen-guld. Men som tidigare konstaterats blir tempot med naturnödvändighet annorlunda och jag kan inte komma ifrån att filmen No Country for Old Men blir en betydligt tydligare thriller än boken, låt vara en ovanligt välberättad sådan.

Å andra sidan är det vissa kritiker som ifrågasatt om inte boken också skulle betraktats som en vanlig jäkla thriller om det inte vore för att det står Cormac McCarthy på omslaget. Till viss del kan man ge dem rätt, Ed Toms grubblerier över en värld som tycks ha sprungit från inte bara honom, utan hela den mänskliga rasen (han ser med viss längtan tillbaka till en tid när ”lawmen” inte ens behövde vara beväpnade för att utföra sitt jobb), är kanske inget mer än McCarthys egen längtan efter en enklare tid som med största sannolikhet inte alls var enklare eller mindre brutal, bara mer välbekant. I detta är No Country for Old Men inget annat än en veklagan över att de varelser med ”green hair and bones in their noses” som syns på stadens gator inte bara är främmande, utan ens egna barnbarn (titeln kommer också från Yeatspeomet “Sailing to Byzantium”, om odödlighet och åldrande: ” An aged man is but a paltry thing”).

Budskapet att ingen kan undfly sitt öde, även om detta öde består i en med eller mindre psykopatisk torped, känns kanske också det lite tveksamt. Det ger däremot underlag för spännande och nervösa scener (både i bok och på film) när Chigurh låter vissa av sina offer singla slant om vad som komma skall, liv eller död.

Det är också helt klart att Cormac McCarthys berättelse är en berättelse om (men inte nödvändigtvis för) män, unga som gamla. Visst är det stereotypt, men det korthuggna språket upplevs som mycket manligt, ofta på gränsen till macho (Llewelyn kommer hem till Carla Jean: ”I thought you was dead, she said. Well I aint so dont go slobberin”). Kvinnorna (framförallt Carla Jean och Ed Toms fru Loretta) har inte stort mer att göra än att vara förstående, kloka och stå vid sina mäns sidor och det är noggranna beskrivningar av vapen och bilar.

Själva det karga Texaslandskapet är så intimt förknippat med mandom, mod och morske män att till och med det bidrar till machokänslan. Men, och detta ser jag som en styrka hos McCarthy (och Coens, för detta gäller även för filmen), det känns helt naturligt och därför inget jag egentligen retar mig på, utan nöjer mig med att konstatera.

Sammantaget gör allt detta Cormac McCarthy till en intressant ny bekantskap. Coenbröderna känner jag på betydligt vänskapligare fot med och deras version är en mycket bra film (en av de absolut bästa icke-komedierna ska erkännas) men så här back-to-back tycker jag nog ändå att förlagan är strået vassare i och med att den lyckas höja sig ännu högre över den i grunden enkla berättelsen.

No Country for Old Men är långtifrån den bästa bok jag någonsin läst men den gör mig sugen på mer McCarthy. Jag är rätt nyfiken på Blood Meridian som många kritiker skriver snälla saker om men först ut blir Pulizerprisvinnaren The Road som redan står i hyllan och lockar som bäst.

No Country for Old Men (2005, bok)

No Country for Old Men (2007, film)

Annonser