You are currently browsing the tag archive for the ‘George Clooney’ tag.

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Hustrun Elizabeth blir inte mer levande bara för att han har råd att ge henne Honolulus bästa sjukhusvård. Yngsta dottern Scottie blir inte mindre olycklig för att hon bor i ett fint hus medan mamma är borta. Äldsta dottern Alexandra slutar inte missbruka bara för att hon är ivägskickad på en dyrbar privatskola.

Men mellan Alex och Matt uppstår i detta krisläge en skör vapenvila och gemenskap när Alex berättar för sin pappa anledningen till att hon och mamman bråkade så mycket innan olyckan – Alex hade upptäckt att Elizabeth hade en affär med en annan man.

På sex långfilmer har Alexander Payne lyckats bli nominerad till en regi-Oscar tre gånger – det är en rätt bra resultaträkning. Som manusförfattare har han några fler skribenthack i filmkolven men kan samtidigt också räkna hem två vinster från samma gala.

Den ena av de vinsterna var The Descendants, den andra Sideways. Eftersom jag aldrig lyckats fatta storheten med Sideways (Paul Giamatti är en neurotisk tråkmåns och Thomas Hayden Church ett as) har jag alltid varit nyfiken på att se om The Descendants skulle visa sig annorlunda.

Det gjorde den. George Clooneys Matt King är varken neurotisk eller ett as, istället kan detta möjligen vara den bästa prestationen jag någonsin sett från skådespelaren. I detta matchas han dock fint av ungdomarna som omger honom – Shailene Woodley (i sin första filmroll), Nick Krause och Amara Miller. Det här lilla gänget skapar en märkligt passande dynamik i filmens händelseförlopp, där man annars skulle ha kunnat tänka sig att Matt snarare skulle ha varit flankerad av en annan vuxen.

Med About Schmidt och Nebraska osedda vågar jag ändå påstå att miljöer verkar vara viktiga för Payne. Från Elections gråmurriga och kylslagna vardagstristess i Omaha, till de soldränkta vinfälten i Santa Ynez Valley, till fjordromantiken i Downsizing. Men frågan är om regissören inte lyfter detta fokus till en ny nivå i The Descendants.

Titeln anspelar nämligen på det faktum att Matt tillhör en av Hawaiis mest anrika släkter och under tiden som hustrun ligger på sjukhus också står i begrepp att sälja av det sista landområdet i familjens ägo. Intresset för en orörd havsvik är förstås stort hos hotell- och casinoägare, för att inte tala om Matts familj som väldigt mycket hellre gråter i den där jaguaren. Elizabeths tillstånd har förstås egentligen ingenting att göra med försäljningen av Matts arvegods men hela situationen får honom att i slutänden betrakta arvsförlusten med andra ögon.

Payne tycks gilla att placera sina manliga huvudroller i mer eller mindre omöjliga förhållanden. Däremot är det inte alltid solklart om han egentligen gillar sina manliga huvudroller – ibland upplever jag att de framställs som lite patetiska. The Descendants är den typen av historia som berättar om ett förhållande trots att en av aktörerna inte är närvarande. Vi får veta mer om Matt och Elizabeths förhållande med henne i grönsakstillstånd i sjuksängen än vi antagligen fått veta bara ett par månader innan. Men även om Matts förhållande till sin fru verkligen inte är en dans på rosor tvingas han aldrig hemfalla åt samma pinsamheter som Matthew Broderick, Matt Damon, Paul Giamatti eller Thomas Hayden Church.

Kontrasten i filmens allvarliga tema och de paradisliknande omgivningarna förstärks också av det mjukt melankoliska hawaiianska soundtracket på ett sätt som påminner mig om Kurosawa. Också han en regissör som gillade att tonsätta sina filmer på ett sådant sätt att musikens lättsamhet underströk historiens allvar, ett grepp som Payne för övrigt utnyttjar även i Sideways.

Visst, det är inte jättekul att behöva gråta någonstans, vare sig det är i en jagga eller kollektivtrafik. Men trots Matts inledande ord om att det faktiskt finns vardagstristess även i paradiset kan jag i denna råkalla och slaskbemängda januari inte riktigt hålla med honom. Ska jag nu prompt behöva gråta gör jag det hellre barfota i shorts än i raggsockar och tjocktröjor. (Lyckligtvis har jag inte behövt gråta något alls denna sommar trots utmärkt shorts- och barfotaväder.)

Annonser

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den fantastiska räven

Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

From Dusk Till DawnRent filmbudgetmässigt måste det ha gått ruggigt snabbt för Roberto Rodriguez. El Mariachi kostade 7 000 dollar, Desperado 7 miljoner och när det var dags för regissörens tredje långfilm hade han inte mindre än 19 miljoner att sätta sprätt på.

Läs hela inlägget här »

Tomorrowlandalt. titel: Disney Tomorrowland: A World Beyond

En atom innehåller enorma krafter. Innan kalla kriget och kärnvapenparanoian, så påtaglig för oss som växte upp på 70-talet, var den karakteristiska symbolen något som stod för hopp och potential. Något som skulle göra världen bättre, starkare och renare. Inte konstigt att Walt Disney valde den lille gynnaren som kännemärket för Disneylandområdet Tomorrowland, enligt hans egen vision ”a vista into a world of wondrous ideas, signifying Man’s achievements… The hope for a peaceful, unified world.” Vad låg väl förborgat i atomen om inte framtiden?! Nu, sextio år senare, är framtiden vare sig bättre eller renare. Vissa skulle säkert vilja hävda att den rentav är sämre (*host* SD).

Läs hela inlägget här »

Listdags igen. Inte mycket att snacka om, nu kör vi!

10. Armageddon
Ett gäng individualistiska oljeborrare på en potentiellt världsförstörande asteroid. Och så William Fichtner på det? You had me at oljeborrare…

Armageddon pic

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mördartomaterna kommer tillbaka

Return of the Killer TomatoesDet har gått flera år sedan Det Stora Tomatkriget och mänskligheten har börjat glömma. Nog för att man fortfarande serverar pizza med hallonsylt och chokladsås snarare än tomatdito, men särskilt ungdomar har börjat smuggla tomater i tron att det är en oskyldig sysselsättning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser