Up in the Air (2009)

Ryan Bingham har skapat sig en välsmord munläderskarriär genom att lätta både sin egen och sina medmänniskors livsryggsäckar. På det personliga planet skyr han alla nära relationer som pesten. Istället för att spendera en enda sekund i onödan i sin opersonliga lägenhet är han på ständigt resande fot. Som frilansande inspirationstalare ger han sina åhörare bilden av hur oerhört skönt det är att befria ryggsäcken från såväl jordiska ting, som energidränerande relationer. Medan det arbete han är anställd för att utföra går ut på att “befria” folk från sina anställningar.

Och med det sena 00-talets stora recession i full kareta gör Ryans företag, Career Transition Counseling, grova pengar. Många chefer och företagsledningar tycker, fullt förståeligt, att det är alldeles för jobbigt att se folk i ögonen samtidigt som de ska leverera ett uppsägningsbesked. När vi först träffar Ryan framstår han som en snubbe som inte stöttar med mer än trötta plattityder. Ingen annanstans än i good ole US of A skulle man ens kunna låtsas att de kan tjäna som plåster på såren. ”Se inte din uppsägning som ett misslyckande, se det som en chans att lyfta dig själv till helt andra möjligheter än du hittills övervägt!”

Men när Ryan i sin tur ställs mot den unga, drivna Natalie Keener visar det sig att han ändå faktiskt har en viss fingertoppskänsla för sitt jobb. Hon är övertygad om att varje uppsägningsprocess kan kokas ned till ett överskådligt flödesschema som, tillsammans med en pedagogisk manual, gör att vem som helst kan säga upp en annan medmänniska från vad som helst. Ryan blir plötsligt praktikern som ställs mot teoretikern. Det tidskrävande fysiska mötet mot det mer effektivt digitala (och det i en tid innan ”zoom fatigue” ens existerade som begrepp). Kvalitativ professionalism mot lättmätt New Public Management-tänk.

Titten på Ghostbusters: Afterlife påminde mig dels om att Jason Reitman inte är helt oäven som regissör, dels att jag hade hans Up in the Air osedd. Och visst tycker jag mig känna igen Reitmans lätta handlag även i den vuxnare filmen. Till viss del tror jag det beror på att jag upplever hans personliga relationer som så enkla och friktionsfria. Up in the Air fick mig emellertid att snart inse att det egentligen inte handlar om att relationerna i sig är så värst oproblematiska eller utan komplexitet, men att de framstår som sådana eftersom Reimans rollfigurer för ovanlighetens skull faktiskt PRATAR med varandra. Ryans äldre syster knyter inte näven i fickan i frustration över sin frånvarande bror. Istället för att skapa ytterligare (och helt onödiga) svårigheter eller komplikationer säger hon rent ut att nu får han tamejfan skärpa sig och ställa upp på familjen. Vilket i sammanhanget dessutom framstår som ett både rimligt och genomförbart krav.

Samtidigt kan jag inte vara nog tydlig med att filmens humoristiska allvarsamhet riskerar att falla otroligt platt utan rätt person i huvudrollen. Så då är det ju tur att Reitman & Co. lyckades håva in George Clooney som bara osar charm, rakt genom bildrutan. Han mer eller mindre förkroppsligar det gamla talesättet om hur diplomater är personer som kan be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att hen ser fram emot den spännande resan. Jag tror verkligen på att hans proffsighet när det kommer till att säga upp folk med perfekt avvägd hövlighet och medkänsla. På samma sätt inser jag att det inte rör mig i ryggen att Clooney är 12 år äldre än Vera Farmiga (som han hookar upp med) eftersom Ryans supercharm får honom att framstå som mer eller mindre jämngammal med Farmigas Alex.

Alex är också hon en bra och nyanserad rollfigur som Farmiga gör mesta möjliga av. Dynamiken mellan henne och Clooney är trovärdig och avspänd. Natalie gestaltas i sin tur av Anna Kendrick, vilken inte gör ett sämre jobb i rollen som den evigt duktiga flickan, både charmig och tuff. Kendrick framställer Natalie på ett sätt som varken gör henne korkad eller naiv, bara oerfaren och kanske lite väl självsäker. Och det måste det ju få vara tillåtet att vara när man inte ens är 25 år fyllda.

Ytterligare en detalj som jag tycker mig känna igen från Ghostbusters: Afterlife är vändningar i de förväntade genusstereotyperna. Nu var det förstås mycket mera påtagligt i den nyare filmen, men jag tycker att det blev en riktigt fin scen när det är Ryan som med darr på underläppen får höra att han bara varit en emancipatorisk eskapad, en flykt från vardagen, när han trodde att det kanske handlade om någonting mycket större.

Up in the Air är i första hand ett relationsdrama som också lyckas säga någonting om den svåra livssituation som många hamnar i när man förlorar sitt jobb. För att vara en så pass högprofilerad amerikansk mainstream-film uppskattar jag också att den inte fäller några tvärsäkra omdömen om vare sig hantering av arbetslöshet eller relationer. To each his own. För att vara den här typen av film hålls inte minst slutet nästan chockartat öppet, vilket måste ses som en bedrift i sig.

The Batman (2022)

Ok, hänger ni med nu? Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale, Ben Affleck. Och så nu då, Robert Pattinson. En ganska celeber skara som den före detta glittervampyren (en roll som Pattinson i rättvisans namn kämpat ganska hårt för att komma ifrån) kan sälla sig till.

Fortsätt läsa ”The Batman (2022)”

X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)

Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.

Fortsätt läsa ”X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”

O Brother, Where Art Thou? (2000)

alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!

Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.

Fortsätt läsa ”O Brother, Where Art Thou? (2000)”

Yesterday (2019)

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Fortsätt läsa ”Yesterday (2019)”

2011 års tio bästa filmer

10. Albert Nobbs
En film som gav en välförtjänt Oscarsnominering till Glenn Close (vann gjorde förstås Meryl) och som hade kunnat vara sann även om den inte är det. Blott byxorna gör inte mannen.

”You are the strangest man I have ever met.”

9. Gränsen
En trevlig svensk överraskning i klass med Den blomstertid… Kallt som fan, grymt spännande och vettiga effekter.

”Det känns viktigt att berätta den här historien. De som var med finns inte så länge till.” (Regissören Richard Holm om Gränsen)

Fortsätt läsa ”2011 års tio bästa filmer”

Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #1

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: He’s the hero Gotham deserves #1”

Läderlapps-lördag: Batman Begins (2005)

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Batman Begins (2005)”

Läderlapps-lördag: Batman & Robin (1997)

Inte för att Val Kilmers The Saint är någon större höjdare men fasiken vet om han hade haft mer tur om han stannat kvar på Batman-tåget? Med tanke på att filmserien i höjd med Batman & Robin spårade ur så magnifikt som det bara går med hjälp av en stelfrusen skurk, en vegeterande dito samt en grymtande Bane.

Fortsätt läsa ”Läderlapps-lördag: Batman & Robin (1997)”

The Descendants (2011)

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Fortsätt läsa ”The Descendants (2011)”