You are currently browsing the category archive for the ‘Historia’ category.

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Flera namn återkommer, vilket förstås är föga förvånande. Mercury-astronauten Deke Slayton porträtteras nu exempelvis av Chris Ellis istället för Scott Paulin men står alltså fortfarande på NASA.s lönelista. The Right Stuff och Kaufman fick en del kritik för antydningarna att Gus Grissom skulle ha orsakat förlusten av kapseln Liberty Bell 7. I det perspektivet skulle inledningen till Apollo 13 kunna ses som en slags botgöring eftersom den med en enda ruggig bild påminner om de tre astronauter som dog i explosionen av Apollo 1967, varav Grissom var en.

Den mest övertydliga vändningen torde dock vara det sätt på vilket filmen håller på ”överraskningen” att det är Ed Harris som spelar flygledaren (eller vad det nu heter i rymdsammanhang) Gene Krantz. Harris, som i den dryga tjugo år äldre filmen porträtterade helylleamerikanen John Glenn.

Och det må vara en långsökt koppling men det blev svårt att inte notera hur mycket utsläppet av astronauturin från Apollo 13 påminde om gnistregnet från John Glenns rymdkapsel Mercury-Atlas 7. Rent visuellt alltså…

Nå, själva historien är kanske rätt välbekant för de flesta. Om inte annat frasen ”Huston, we have a problem”, vilken förstås aldrig yttrades i verkligheten. Trots att det bara gått ett år sedan Neil Armstrong gick på månen har den lynniga amerikanska publiken redan lessnat på månlandningar. Så uppskjutningen av Apollo 13 för att släpa hem lite måndamm är mest en stor grej för astronauterna Jim Lovell, Fred Haise och Ken Mattingly samt deras familjer.

Men när saker och ting börjar gå rejält åt helsike på väg till månen blir uppmärksamheten till slut intensiv. Både inom skål och vägg hos NASA, bland fruar och barn framför TV-apparaterna och hos den amerikanska befolkningen.

Hmm, som alltid är det farligt att återvända till gamla favoriter. Första gången jag såg Apollo 13 tyckte jag att den var ohyggligt spännande och har sedan dess inte haft någon anledning att ändra på den åsikten. Jag vet inte om problemet var att jag redan var rymdmätt från The Right Stuff eller om Hidden Figures fortfarande låg i bakgrunden och skavde. För visst hade det oförlikneliga mattegeniet Katherine Johnson ett finger med i spelet även här det gällde att få hem denna trio. Gissa tre gånger hur många svarta kvinnor som förekommer i Apollo 13.

Just det, återigen är alla kvinnoroller vikta åt oroliga astronautfruar. Jag inser att det naturligtvis är svårt att ändra på historien allt för flagrant men man hade ju exempelvis kunnat tänka sig att Tom Hanks Jim Lovell fått prata rymdfärder med sin dotter i stället för sonen (i form av den lätt igenkännlige Miko Hughes).

Jag upptäcker också att jag den här gången verkligen stör mig på den ödesmättade övertydligheten i scenerna där Kathleen Quinlans Marilyn Lovell får drömma mardrömmar och tappa bort sin vigselring vid en kritisk tidpunkt. Detsamma gäller klippningen mellan händelseutvecklingen i rymdkapseln och den nere hos NASA där fiffiga glasögonbärare måste lösa en massa problem med koldioxidförgiftning och strömtillförsel. I det här perspektivet blir också James Horners triumfatoriskt bombastiska toner allt för påträngande. Jag känner mig direkt vallad in i diverse känslomässiga fållor vare sig jag är med på det eller inte.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta är skådespelarprestationerna och själva filmhantverket. Som vanligt när det gäller Ron Howard är Apollo 13 en solid film. Lägg till det supersolide Tom Hanks och vi har en film som ändå fortfarande förmår att underhålla. Bara inte lika mycket som när det begav sig 1995.

Annonser

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Philip Kaufmans mastodontrymdepos The Right Stuff tar i från tårna och beskriver under sina 185 minutrar utvecklingen från 1947, och piloten Chuck Yeagers passerande av ljudvallen, till 1963 då Mercuryprojektet avslutas och Gordon Cooper blev den siste amerikanen att ge sig ut i rymden på egen hand.

Jag upplever också att det är mellan dessa två ytterligheter som filmen, alternativt regissör Kaufman, hela tiden pendlar. Ingen av dem verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till dem. Här finns absolut ett visst mått av beundran för astronauterna, vilka är tillräckligt galna eller tillräckligt uppmärksamhetstörstande för att spänna fast sig i en konservburk som sitter längst ut på vad som i praktiken är en långsmal bomb.

Samtidigt vill jag påstå att det är pionjären Yeager som går segrande ur filmstriden. Trots att Mercuryprojektet är i full swing med exploderande raketer och sjunkande rymdkapslar vänder filmen då och då tillbaka till det reserverade pilotesset som tvingas se den utveckling som han en gång ledde springa ifrån honom. Branden på den klassiska baren Pancho’s där alla piloterna samlades i början av 50-talet får tjäna som en melankolisk påminnelse om att inget består för evigt. Inte ens piloter som är gjorda av the right stuff. Som ingen riktigt vet vad det är eftersom piloter som är gjorda av the right stuff aldrig pratar om the right stuff. De bara ÄR. Hjältemodiga och tystlåtna som Chuck Yeager.

Men även om jag uppfattar Yeager som en slags moralisk segrare inom filmens narrativ ägnar förstås The Right Stuff en hel del tid åt att beskriva vad astronauterna som utgjorde The Mercury Seven pysslade med. Satte på raketgroupies. Genomgick mer eller mindre bisarra tester som ofta verkar ha gått ut på att få deras muskler att vibrera som en skål med chokladpudding. Söp i väntan på att få spänna fast sig i den där rymdkapseln. Bråkade med vetenskapsmännen och ingenjörerna som ville ta bort alla aspekter av den mänskliga faktorn från rymdfarandet. Bråkade sins emellan. Tvingades se på medan raket efter raket exploderade i allt mer magnifika fyrverkerier medan man förtvivlat försökte finjustera process och farkoster.

Kaufman lyckas ingjuta tillräckligt med spänning i händelseutvecklingen (särskilt för en sådan som jag som inte har särskilt bra koll på historien bakom det hela) och dynamik mellan de mest framträdande astronauterna för att de tre timmarna aldrig ska kännas sega. The Right Stuff innehåller också oväntat många humoristiska element.

En del av dem är fortfarande rätt roliga, som scenen där den galna presskåren pressar in sina giriga labbar genom en nätdörr vilket får dem att påminna om zombiehorderna i Night of the Living Dead. Eller den prekära situationen som uppstår när man får vänta alldeles för länge i den där rymdkapseln och verkligen, verkligen behöver gå på toa. Andra har kanske inte åldrats riktigt lika väl. Förutom kiss ska det förstås också vara hysteriskt lustigt med allehanda andra kroppsvätskor. För att inte tala om den komiska potentialen hos den fula sköterskan Murch.

Ingen läsare lär höja på ögonbrynen åt att detta är en mansdominerad film. Förutom Murch består det kvinnliga gardet av en uppsättning hårt prövade astronautfruar (plus en solfjädersviftande nakendansös i en oerhört märkligt klippt sekvens mot slutet av filmen). Men det är kanske min relativt nyliga titt på BOATS:en Hidden Figures som gör att den vita mansdominansen i The Right Stuff skaver lite extra mycket? För nu vet jag ju att det var betydligt fler än snoppbärarna i labbrockar, kortärmade vita skjortor eller rymddräkter som såg till att det blev åka av. Men med tanke på att filmen inte ens ger särskilt mycket cred åt de som konstruerade spakarna, utan uteslutande fokuserar på hjältemodet och kompetens hos de som satt vid spakarna är det kanske inte så konstigt att vi inte ser röken av några svarta personer. Vare sig män eller kvinnor.

Ur ett genusperspektiv kan jag dock inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att mrs Betty Grissom var uppe i rymden långt före sin make Gus (spelad av Fred Ward). Betty spelas nämligen av Veronica Cartwright som vi känner igen som Lambert, medlem av den olyckliga besättningen på rymdskeppet Nostromo.

The Right Stuff blev i många avseenden en rätt typisk BOATS, mer intressant för den historia som filmen beskriver än genuint engagerande. I de fall den försökte med det, särskilt då i relation till Chuck Yeager, blev poängen allt för otydlig.

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Istället står han alldeles för nära hugenottledaren Coligny och tycks se mannen som en slags far istället för att vända sig till sin mor för råd. Men Katarina är om inte annat en handlingskraftig kvinna och ser till att leja en lönnmördare. Hela komplotten går dock kapitalt fel, Coligny blir bara skadad och nu är hela Paris smockfullt med upprörda protestanter som (med viss rätt) ser sig attackerade.

Lika så gott att löpa linan ut tänker Katarina och övertalar Karl att beordra massavrättningar av de religiösa ledarna innan de får en statskupp på halsen. Vilka visar sig vara ganska många, för när den ökända Bartholomeinatten är till ända ligger det i runda slängar 2 000 lik staplade på Parisgatorna.

Margot och Henrik inser att Henriks liv just nu inte är värt mer än en avloppsråttas och trots att giftermålet knappast var frivilligt för någon av dem försöker Margot lära sin make hur turerna går vid det franska hovet. Så katolik hon är kan hon inte undgå att känna både skam och skuld vid tanken på massakern. Samtidigt kan hon inte heller låta bli att tänka på den sköne hugenotten Joseph Boniface de la Môle som hon hjälpte till säkerhet under Bartolomeinatten.

Omtittar är ofta spännande upplevelser. I fallet La reine Margot hade jag för mig att i princip hela filmen handlade om just Bartolomeinatten men när morgonen randas efter kanske max 45 minuter är det dags att börja tänka om.

Filmen bygger på en roman av Frankrikes främste historieförfattare Alexandre Dumas som i sin tur bygger på Margots tydligen både läsvärda och genomarbetade memoarer. Då jag inte läst någondera har jag förstås ingen aning vad som är ”riktig” historia, hittepå från Dumas och ytterligare hittepå från Danièle Thompson och Patrice Chéreau som skrivit manus.

Dock tycks Margot ha gått till historien som en både företagsam och passionerad kvinna. I det avseendet tycker jag att porträtteringen från den undersköna Isabelle Adjani gör Margot rättvisa, för hon framstår som en sensuell och åtråvärd kvinna. Det är inga större problem att förstå hur männen flockas som domherrar runt en havrekärve för att kunna ta utnyttja både hennes kropp och den makt som en relation kan innebära.

Samtidigt är det helt uppenbart att inom det franska hovet anno 1572 har Margot inte särskilt mycket makt att fördela. Hon är en spelpjäs som desperat måste manipulera och intrigera för att överhuvudtaget klara livhanken i en miljö där i princip allt kan vara fullproppat med gift. Särskilt med en mor som Katarina. Virna Lisis ständigt svartklädda och styvkragade uppenbarelse liknar mest av allt Döden från Det sjunde inseglet där hon tassar omkring och försöker rycka i marionettrådarna. Alternativt kapa dem om det funkar bättre.

Margot befinner sig i en situation som mycket liknar den som vi 1998 fick ta del av i filmen Elizabeth och det känns inte helt osannolikt att den senare lånat en hel del inspiration från den förra när det gäller intrigerande och hemlighetsmakeri. Vilket förstås inte heller är så konstigt eftersom det ju bara var något tiotal år år och lite vatten som skilde drottningarna åt i verkligheten.

Det är alltså lätt att göra jämförelsen med Elizabeth, tyvärr till den franska filmens nackdel. Dels är Shekhar Kapurs film ett visuellt mästerverk på en helt annan nivå än den något äldre filmen. Dels blir jag inte på långt när lika engagerad i Margots försök att hålla Henrik vid liv samtidigt som hon vill hooka upp med sin hunkige protestantälskare de la Môle som Elizabeths försök att regera England på sina egna villkor. Men om inte annat kanske jag nu en gång för alla kan komma ihåg vad en hugenott är för något.

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Läs hela inlägget här »

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Järnkorset

Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.

Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg