A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Den unga, ryska judinnan Sabina Spielrein kommer som patient till den schweiziske läkaren Carl Jung i början av 1900-talet. Hon lider av hysteriska anfall men efter en tids behandling av mestadels prat (och något färre iskalla bad än brukligt i samtidens psykiatriska vård) är hon så pass frisk att hon själv påbörjat en läkarutbildning. Sabinas fall är emellertid så intressant att Jung äntligen blir uppmärksammad av psykoanalysens fader, Sigmund Freud.

Jag var inledningsvis lite förundrad över att just David Cronenberg av alla människor skulle välja att filmatisera denna pjäs av dramatikern och manusförfattaren Christopher Hampton, vilken i sin tur bygger på en bok av John Kerr. Men när Sabina hackande försöker förklara hur hon blir sexuellt upphetsad av alla former av förödmjukelse och samtalen kommer att närmast uteslutande handla om Freuds förkärlek till psykologiska förklaringsmodeller som bygger på undertryckta sexuella drifter faller det hela mer på plats.

Freud, sexualitet och analstadium. Ångande, upphetsande och kittlande med andra ord? Om det vore så väl. För att vara en film som så fokuserat sysselsätter sig med sex och sexualitet kan A Dangerous Method vara något av det mest snustorra jag någonsin sett. Ska jag vara snäll skulle jag kunna spekulera kring något i stil med att den tidstypiska strikta kostymeringen ska tjäna som en kommentar eller kontrast till de kroppsliga drifter som våra protagonister synes besatta av att utforska. Hela det tidiga 1900-talssamhället i Zurich och Wien framstår som en enda stor förträngning; från Jungs hårt vattenkammade hår ned till huvudsvålen till Spielreins långa och strikta kjolar. Det är dock ett spekulativt syfte som i så fall verkligen inte blir särskilt tydligt i filmens framställning.

Jag tror att poängen med A Dangerous Method ska vara att visa Jungs ambivalens inom tidens framväxande psykoanalytiska fält eller möjligen göra honom till en mental skådeplats för att visa upp dessa konkurrerande teorier. Å ena sidan har vi nestorn, Sigmund Freud, som är helt såld på sexualiteten som utgångspunkt för snart nog allt som felas den nutida människan rent mentalt. I hans ögon är det en vetenskaplig utgångspunkt som inte får rubbas, eftersom det kan skapa misstro gentemot psykoanalysen som vetenskap (mer än vad som redan var fallet, får man anta). Å den andra har vi en kort gästspel från Jungs patient, tillika läkaren, Otto Gross som kör vad man skulle kunna kalla för Oscar Wilde-stilen: det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Varför envisas mänskligheten med att förvägra sig allt det som skänker njutning? Och så Jung själv, som undan för undan börjar hemfalla åt vad Freud avfärdande kallar för mysticism och schamanism.

Anledningen till att jag använder ordet ”tror” är för att denna ambition fallerar rejält genom att vara så fruktansvärt torr och tråkig. Jag är övertygad om att jag hade kunnat tycka att det var otroligt intressant att få lite mer inblick på både Freud och Jungs tänkande om bara Cronenberg lyckats framställa det med bara ett uns mer liv än detta fnösketorra ”drama”. Vad som är farligt med den farliga metoden är jag inte ett smack klokare kring efter avslutad titt.

Som vanligt är det samtidigt lite svårt att avgöra om problemet ligger i manuset, Cronenbergs personregi eller skådespelarna själva. Michael Fassbender och Viggo Mortensen som Jung och Freud låter var och en som en avhandling i dialogform, en stel pro et contra-framställning. Detsamma kan för all del inte sägas om Kiera Knightleys prestation, vilken däremot å sin sida faller så djupt ned i överspelsavgrunden att vi inte ens hör ett plask när hon når botten. Det framstår som fullkomligt obegripligt hur någon kunde få för sig att det skulle vara en bra idé att låta henne åbäka sig igenom sina hysteriska ”anfall” som en kokt räka spetsad på en spiralfjäder. Men visst, det är en rolltolkning som tar ut svängarna betydligt mer än Knightley fick tillfälle till som Joan Clarke

Nej, det här var för jäkla trist. Filmen rymmer ett otvetydigt produktionsvärde men jag tror banne mig att vilken genomsnittligt porrulle som helst säger mer om sex och sexualitet än A Dangerous Method.

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

1793 (2017)

Ett ohyggligt stympat lik dras upp ur Fatburen på Södermalm. Vid i slutet av 1700-talet har det en gång rena sjövattnet förvandlats till något som snarare liknar ett stinkande träsk, så det krävs en smula mannamod av polispalten Mickel Cardell att bärga kroppen. Inte för att han egentligen bryr sig särskilt mycket om skitvatten. Eller något annat heller, för den delen, försjunken i flaskan som han är. Försupen, råbarkad och med en vänsterarm av trä utgör han ett udda par tillsammans med den finlemmade och lungsjuke juristen Cecil Winge. Men det blir ändå de två som tar sig an uppgiften att hitta den som är ansvarig för de brutala gärningarna.

Niklas Natt och Dags debut 1793 hade stått i bokhyllan så pass länge att jag hunnit glömma bort det mesta som sagts om romanen, förutom då att den utspelas under 1793 och att den skulle vara riktigt bra. Därför blir det en rolig överraskning när jag inser att romanen, trots årtalet 1793, är en ganska typiskt upplagd deckare. Men det är ett mönster som Natt och Dag fått att passa in oväntat sömlöst i sitt sena 1700-tals-Stockholm.

Miljöbeskrivningarna och tidsandan är jag inte tillräckligt historiskt bevandrad i för att ha någon åsikt om, men det hindrar ju inte att jag njuter av vad som verkar ha varit en herkulisk researchuppgift. Skulle man av någon anledning ha fått för sig att det var ganska idylliskt och gött under den här perioden ser författaren raskt till att ta ur en de föreställningarna. Det är förtryck, fattigdom, missbruk, sjukdom, lera, kyla, os och skit i princip vart man än vänder sig. Jag kan inte påminna mig att det var en term som förekom redan 2017, men det är inte särskilt förvånande att 1793 och dess uppföljare nu får dras med samlingsnamnet Bellman Noir.

Själva deckarhandlingen är förhållandevis okomplicerad, vilket jag tror är smart. Istället läggs krutet på miljö- och personskildringar. Förutom Cardell och Vinge får läsaren också stifta bekantskap med den olycklige fältskärslärlingen Johan Kristofer Blix och den fattiga Anna Stina Knapp. Jag, som ganska ofta klagar på den orimliga geografiska detaljrikedomen som brukar hemsöka deckargenren, känner att dessa detaljer för en gångs skull känns ganska motiverade eftersom läsaren hela tiden behöver förhålla sig till det moderna Stockholm. Vad finns kvar och vad var på väg att försvinna redan 1793?

Är du historiskt intresserad har du säkert redan läst 1793. Men har du inte det tycker jag inte att du ska känna sig avskräckt av den eventuellt lättsamma deckar-ramen. Är du å andra sidan deckar-intresserad tycker jag att 1793 förtjänar ett försök eftersom miljön verkligen ger historien det där lilla extra. Det skadar inte heller att romanen generellt är flyhänt och välskriven. Priset för ”Årets bästa deckardebut” känns välförtjänt, minst sagt.

Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Inte heller biografföreståndaren Hilary Small lever något klackarna-i-taket-liv. Av den resignerade blicken på medicinflaskan i badrumsskåpet förstår vi att det ligger någon skit och lurar i själens djup. Sömnen verkar funka sisådär. Sammanbitet och glädjelöst går hon iväg på stela och tafatta pardansträffar. Lika sammanbitet och glädjelöst låter hon sig bli påsatt av sin (gifte) chef på hans kontor.

Men så börjar den unge Stephen arbeta på biografen och den finns relativt omgående en slags kontakt, en gnista, mellan honom och Hilary. Tyvärr innebär Hilarys uppspelthet i den nya relationen att hon inte längre tycker att hon behöver ta sina mediciner. Och i ett England anno 1981, med januari-branden i New Cross och upploppen i Brixton bara några månader senare, är det inte oproblematiskt att Stephen har karibiskt påbrå.

Nog för att det brukar vara poppis med filmer som handlar om film i Oscars-sammanhang, men årets hela tre stycken måste ändå vara något slags rekord. Först Steven Spielbergs The Fabelmans, sedan Damien Chazelles Babylon och så nu Sam Mendes Empire of Light. Medan de två tidigare exemplen i hög grad visar upp hur film blir till, fokuserar Empire of Light som synes snarare på själva filmupplevelsen.

Margates Deamland Cinema har omvandlats till filmens Empire Cinema. En anrik institution i den lilla staden på Englands sydkust. En gång kunde Empire skryta med såväl balsal som en restaurang med fullständiga rättigheter. Men nu är elegansen något bedagad och balsalen på översta våningen har förvandlats till ett ofrivilligt duvslag. Trots det är både lobbyn och den största salongen av den kalibern att det torde vattnas i munnen på entusiastiska biografbesökare.

Babylon spelar ju i en helt egen liga, däremot finns det vissa likheter mellan The Fabelmans och Empire of Light. Båda är lågmälda och försöker tackla historier om psykisk ohälsa, berättade på ett sätt som absolut inte hade varit möjligt när det begav sig. Det är ganska symptomatiskt att Hilarys kollegor talar om hennes sjukdom i termer av “a rough time” och “a bit too much for her”.

Jämfört med The Fabelmans har dock Empire of Light ett stråk av melankoli och sorg i sig som jag tycker mycket om. Mendes film känns inte heller lika Hollywood-polerad, trots att den förstås är minutiös i sin fingertoppskänsla för detaljer. En glimt av hud i en glipa mellan skjorta och byxa räcker för att vi ska förstå vad som väcks till liv i Hilary. På samma sätt signalerar hennes slarvigt knäppta klänning på galapremiären av storfilmen Chariots of Fire mer om hennes sinnestillstånd än om hon kommit dit spritt språngandes naken.

Oavsett kvalitet på filmen i övrigt är Olivia Colman alltid sevärd och hon sviker inte i Empire of Light heller. Det är något i hennes prestation som alltid gör henne 100% trovärdig, oavsett om det handlar om ett närmast förvildat morrande när hon mår som sämst eller det försiktiga ljus som börjar skina i hennes ögon när hon mår som bäst. Trots att relationen mellan henne och Micheal Ward som spelar Stephen inte är särskilt väl underbyggd rent manusmässigt, tror jag ändå på den.

Men det är som sagt uteslutande tack vare Colman och möjligen även Ward. För tyvärr dras Empire of Light med sina skavanker. Relationen mellan Hialry och Stephen är som sagt inte särskilt motiverad, en i och för sig vanlig invändning när det kommer till romantik på film. Varför vill de här två människorna umgås med varandra, vad pratar de egentligen om?

Filmen känns också splittrad, Mendes ambition att, förutom biografmagi, också säga något om både psykisk ohälsa och den engelska rasismen under det tidiga 80-talet gör att Empire of Light löper i två parallella spår. Bägge spåren är dessutom nästan omedelbart ödesmättat dömda att gå åt pipsvängen.

Samtidigt är jag i nuläget benägen att ha en del överseende med de här skavankerna eftersom jag som sagt tyckte mycket om Empire of Light. Jag blev berörd av Hilary och Stephen, av den lätt slitna biografelegansen och det lilla Empire-gänget som såg till att Margatepubliken kunde se filmer som Blues Brothers, All That Jazz, Stir Crazy och Being There. Den påminde om att film är ett ljus som ger publiken en stunds vardagsflykt och möjlighet att glömma mörkret mellan bilderna. Tiden får helt enkelt utvisa vilken av de tre film-om-filmerna som kommer att bli min vinnare från 2022.

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

The Great Debaters (2007)

Australasiatisk, europeisk fyrkant, extemporerad, impromptu, jes, Lincoln-Douglas, mace…

Och då är detta ändå bara ett axplock i den överraskande rika floran av olika sätt att utkämpa en strid med enbart ord, vilken bedöms utifrån “innehåll, stil och strategi”. Ni vet, den där lätt märkliga företeelsen som inte minst amerikaner tycks så förtjusta i – debatt-tävlingar.

The Great Debaters berättar den (nästan) sanna historien om hur debatt-laget vid det svarta Wiley College kom att möta laget vid det kritvita Harvard. Inte så särdeles märkvärdigt om året inte hade varit 1935 och det fortfarande var högst aktuellt med både Jim Crow-lagar och lynchningar. Inte minst i Texas, hemstaten för Wiley College.

Historien och den historiska kontexten berättas främst genom tre av lagets medlemmar och deras tränare – läraren, poeten och fackföreningsagitatorn Melvin B. Tolson. I den mån The Great Debaters har en huvudperson är det emellertid i den unge James Farmer Jr., son till professorn James Farmer Sr. (den förste svarte mannen i Texas att få en doktorsgrad (vilket förstås inte hindrar honom från att bli tilltalad “boy” av vilken grisbonde som helst, bara så länge grisbonden är vit)). James Jr. har som synes en hel del att leva upp till, särskilt som han bara är 14 bast mitt bland alla collegestudenterna.

Föga förvånande faller lillgrabben handlöst för lagkamraten Samantha Booke som drömmer om att bli jurist. Samantha friendzonar dock snabbt den valpige uppvaktaren till förmån för lagets tredje medlem, Henry Lowe. En arg ung man, smart men med något av en bad boy-aura. Det vill säga kattmynta för smarta kvinns som Samantha.

Det dröjer ett tag innan jag kommer underfund med vad The Great Debaters påminner mig om – en musikal som utspelas inom ramen för, säg, en teater, en filminspelning eller en artist-skola. Det vill säga, en miljö som i sig självt ger anledning till att när som helst kunna slänga in ett sång-och-dans-nummer.

I fallet med Denzel Washingtons andra film som regissör är det emellertid inte sång-och-dans-nummer som står i fokus, utan brandtal. Det är knappast någon slump att enda gången vi får se laget utkämpa någon av sina ordstrider är när utgångspunkten är något i stil med “Civil disobedience is wrong”.

En snabb blick i backspegeln på Denzel Washingtons karriär gör det lätt att se en skådis som är märkbart svag för BOATS och biografi-filmer, gärna sådana som handlar om amerikansk segregation och rasism. Hans femte filmroll var porträttet av den sydafrikanske anti-apartheid-aktivisten Steven Biko, tio år senare kom Malcolm X. Så i det avseendet sticker The Great Debaters inte ut det allra minsta i Washingtons filmografi.

Annars kan man fråga sig om man ska se konspiratoriskt på det faktum att av de två filmerna som skådisen hade en roll i 2007, så var det den om en kriminell svart man som fick mest uppmärksamhet. The Great Debaters delar nämligen premiär-år med American Gangster. Eller också är det så enkelt att en film regisserad av Ridley Scott smäller högre än en regisserad av Washington.

Regissören spelar förstås själv rollen som den karismatiske och revolutionäre Tolson, medan Forest Whitaker axlar den stramare professor James Farmer Sr. Hans son, James Jr., spelas av Denzel Whitaker. Inte alls släkt med Forest, men däremot med förnamnet taget från Washington (även om han själv länge trodde att det inte alls var så). De andra lagmedlemmarna spelas av Nate Parker, respektive Junee Smollett.

Denzel Washington är ett namn som borgar för stabilitet och The Great Debaters är inget undantag. Nu finns i och för sig en hel del kompetens även bakom kameran. James Newton Howard har skrivit musiken och fotot är signerat fransmannen Philippe Rousselot, vilken fick en välförtjänt Oscar för arbetet med 90-talaren A River Runs Through It.

Stabilitet finns alltså i överflöd, nytänkande, innovation och upptäckarlusta kanske något mindre så. Men nu tenderar ju BOATS- och biografifilmer en gång för alla att vara produktioner som sällan förhäver sig, utan oftast fokuserar på att berätta sin historia från A till Ö. I det avseendet kanske det ändå märks att Washington inte är lika mycket av veteran bakom, som framför, kameran? Särskilt mot slutet upplever jag nämligen att det förekommer ett par mer än förväntade sekvenser, vilka dessutom egentligen inte behövs för den historia som The Great Debaters vill berätta. Samtidigt är det en både välspelad och intressant historia, som skulle förtjäna lite mer uppmärksamhet.

Im Westen nichts Neues (2022)

alt. titel: På västfronten intet nytt, Intet nyt fra vestfronten, Sin novedad en el frente, A l’Ouest, rien de nouveau, Niente di nuovo sul fronte occidentale, All Quiet on the Western Front

Med tanke på populariteten hos tyske författaren Erich Maria Remarques första världskrigsskildring På västfronten intet nytt hade jag nog trott att jag bara sett en liten del av alla dess adaptioner. Mitt tittande inskränkte sig nämligen till två amerikanska produktioner; en spelfilm från 1930 och en TV-film från 1979.

Fortsätt läsa ”Im Westen nichts Neues (2022)”

Il treno dei bambini (2019)

alt. titel: Hoppets tåg

Maddalena Cerasuolo var två år när Benito Mussolini blev utnämnd till Italiens premiärminister och tjugo år när han förklarade krig mot Frankrike och Storbritannien. Då arbetade hon i en skofabrik men följde snart i fadern Carlos fotspår genom att gå med i motståndsrörelsen.

Fortsätt läsa ”Il treno dei bambini (2019)”

The Fabelmans (2022)

Frågan är om det är kärlek eller dödsskräck från första ögonblicket. Sammy Fabelmans unga liv tar i alla fall en ny vändning den kvällen hans föräldrar tar med honom till biografen för första gången. Tyvärr resulterar inte biobesöket i det brinnande mekaniska intresse för elektriska tåg som hans far Burt verkar ha hoppats på. Till faderns förtvivlan tycks sonen mer fascinerad av att krascha sitt dyra modelltåg in i diverse leksaksbilar med profeten Moses i förarsätet.

Fortsätt läsa ”The Fabelmans (2022)”

Babylon (2022)

“It’s the most magical place on earth!” Skådespelaren Jack Conrad menar så klart inte vare sig Disneyland eller Disneyworld. Inte minst eftersom vi befinner oss i en tid när Walt Disney knappt hunnit visa upp Steamboat Willie för en hugande publik. Nej, det “JC” pratar om är Hollywood och stumfilmsindustrin såsom den tedde i slutet av 1920-talet.

Fortsätt läsa ”Babylon (2022)”