You are currently browsing the category archive for the ‘Historia’ category.

alt. titel: Sherlock Holmes and the Necronomicon

Hel plötsligt insåg jag att vi hade en herrans massa serier hemma som jag inte läst och det känns ju väldigt onödigt. Jag greppade något, nästan på måfå, men det är klart att kombon av namnen ”Sherlock Holmes” och ”Necronomicon” inte undgick att se lovande ut i mina ögon.

Efter att ha konfronterats med livs levande vampyrer vilar den store detektiven upp sig genom att följa med en vetenskaplig expedition till Sydpolen, där han bland annat blir bekant med en svensk biolog. Resan ägnas också åt att fördjupa sig i författare som Descartes och David Hume, tidigare främmande för den ultralogiska hjärnan (pre-vampyrer, vill säga). Men inte ens sådana abstrakta funderingar kan förbereda Holmes på synen av ett repris av hans strid med James Moriarty på en snöig glaciär. En strid som detektivens isige dubbelgångare förlorar.

Holmes inser att han måste ta sig tillbaka till London för att ta reda på vad som pågår. Väl på plats i storstaden upptäcker han emellertid att allt för många av hans tidigare bundsförvanter har dött under mystiska omständigheter. Snart står det klart att Moriarty är tillbaka på banan samt att han nu också har hjälp av den fezklädde mystikern Taher Emara. Det kriminella geniet hyser nämligen ett stort intresse för ockulta krafter och nu är han ute efter att öka dem med hjälp av den ökända Necronomicon.

Även om jag är ett stort fan av Arthur Conan Doyles detektiv har jag inga större problem att ta mig an Sherlock Holmes i andra uppsättningar. Eftersom Sherlock Holmes & le Necronomicon dessutom bjuder på något utöver ren text tycker jag att det funkar riktigt bra att koppla övernaturliga element till en person som från början skulle ha skytt allt sådant som pesten. Men till och med överlogiska detektiver måste väl få ha tillåtelse att ändra sig?

Denna engelska utgåva från Dark Horse innehåller de två ursprungliga franska volymerna L’Ennemi intérieur från 20111 och La Nuit sur le Monde från 2013. För manus står Sylvain Cordurié medan tecknare är den serbiske Vladimir Krstić, också kallad Laci.

Om jag inte visste bättre skulle jag ha kunnat ta gift på att Sherlock Holmes & le Necronomicon var en genuint brittisk produkt. Detta eftersom Laci med sina teckningar lyckas återskapa ett för mig välbekant 1800-tals-London, men nu myllrande av liv. Berättelsen besöker såväl British Library som Crystal Palace. De detaljerade teckningarna förmedlar känslan hos både fuktiga kryptor och kristallpalatsets rymd. Hamilton Square och dimhöljt illavarslande kyrkogårdar. Samtidigt finns här hela tiden ett stort mått av rörelse och action, allt från häftiga explosioner till skottlossningar. Färgmässigt serverar anrättningen främst dova toner – natt, dolska gränder och grå stenmurar.

På det stora hela berättas Holmes äventyr med hjälp av klassiskt åtskilda paneler men lite nu och då bjuds vi på överlappande bilder. De större panelerna bygger då allt som oftast på att skapa just den ovan nämnda överblicken, känslan av rymd. Jag upplever också att de blir vanligare och vanligare allt eftersom berättelsen fortskrider. Bildernas successiva inträngande i varandra åstadkommer en driven och jäktad effekt, vilket förstås passar bra när vi rör oss mot ett hotande crescendo.

Däremot förekom det fenomen som jag själv i alla fall ofta får problem med i serier – multipla pratbubblor gör det lite knivigt att lista ut vem som säger vad och i vilken ordning. Men samtidigt ger historien sig själv i så pass hög grad att det sällan blir ett hinder för att hänga med. Moriarty klämmer ofta ur sig storvulna och pompösa moahahaha-tal, vilket känns helt följdriktigt.

Historien är dessutom konstruerad på ett sådant sätt att jag utan att tveka accepterar en huvudstad där det övernaturliga existerar parallellt med, men också dolt från, vardagen. Det finns instanser och personer, bland dem drottningen själv, vars huvudsakliga uppgift är att se till att den här vardagen kan fortgå utan några större störningsmoment (en victoriansk föregångare till Men In Black med andra ord). Ett sådant störningsmoment är förstås ett storhetsvansinnigt kriminellt geni som lyckats lägga vantarna på en förbannad bok.

Den obligatoriska frågan som måste ställas är dock: hur mycket Lovecraft är Sherlock Holmes & le Necronomicon? Inte särskilt mycket, skulle jag säga. Vi bjuds på en ynka tentakelbild, men utöver det vill jag påstå att Necronomicon skulle ha kunnat bytas ut mot vilken kraftfull ockult bok som helst om det inte vore för att det välbekanta namnet ger berättelsen mycket på köpet. Men har man inte allt för höga krav i det avseendet bjuder Sherlock Holmes & le Necronomicon på det hela taget på en trevlig läsupplevelse.

Annonser

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Så trots att Otto Quangel, på grund av sin bristande partilojalitet, ses med misstänksamma ögon på arbetsplatsen inser han att ett öppet anklagande skulle vara lika med att skriva under sin egen dödsdom. Därför börjar han skriva uppmaningar om att ifrågasätta partiet, dess agenda samt till och med führern själv på vykort som han lämnar på olika ställen i huvudstaden.

Till en början är denna hobby inget som Anna får veta om men hennes sorg över sonens död är inte mindre än makens. Inte heller frustrationen över meningslösa och övervakande sysslor i partiets regi. Därför börjar de snart hjälpas åt med det subversiva skrivarbetet.

Men Berlin är som sagt en partistyrd stad och snart kommer Ottos vykort till polisens kännedom. En allt mer pressad kommissarie Escherich sätts att utreda det hela men det är ett grannlaga arbete, särskilt som hans överordnade inom SS kräver en snabb upplösning.

Alone in Berlin är en film med ett innehåll som liknar Sophie Scholl. Alltså berättelser om de vanliga tyska medborgare som faktiskt gjorde vad de kunde för att stå emot partiets tryck på befolkningen och också fick betala priset för detta.

Anna och Otto Quangel baseras nämligen på paret Elise och Otto Hempel, vilka hann skriva 200 vykort innan de blev arresterade och avrättade (medelst giljotin, i alla fall om filmen får bestämma). Filmen gör gällande att denna aktivism inte berodde på någon överdriven idealism, utan främst på grund av att föräldrarna såg partiet som sonens mördare. Det finns heller inga tillrättalagt upplyftande scener där Berlinbor plockar upp ett av Ottos vykort och därmed inser hur fel saker och ting har blivit i det förlovade tredje riket, vilket känns befriande.

Däremot lämnas utrymme att fundera över det faktum att blott 18 vykort, av de dryga 200 som Otto skrev, INTE lämnades in till polisen. Innebär det att gärningen var förgäves, att medborgarna var allt för lojala eller allt för rädda för att kunna ta till sig det subversiva budskapet? Eller spred korten ändå ett frö till tvivel och ifrågasättande av tingens ordning? Därom kan vi bara spekulera men parets gärningar blev i alla fall hågkomna i boken Jeder stirbt für sich allein av en viss Hans Fallada, utgiven redan 1947.

Styrkan i Alone in Berlin ligger i den sansade vardagsstämningen och icke minst fina rollprestationer. Eller vad sägs om följande: Emma Thompson som Anna, Brendan Gleeson som Otto, Daniel Brühl som kommissarie Escherich och till sist vår egen Micke Persbrandt som sadistiskt SS-högdjur?

Särskilt Emma Thompson tycker jag kan vara en smula ojämn från gång till annan men det är i lågmälda roller som Anna Quangel som hon verkligen får chans att glänsa. Tillsammans med Brendan Gleeson behövs det inte mycket – ett ögonkast, en kort kommentar – för att få deras relation att glöda. Daniel Brühl är sällan dålig men har en svårare roll med sin kommissarie, vars bevekelsegrunder är oklarare än paret Quangels.

En detalj, som egentligen inte hade med själva historien att göra, funderade jag dock mycket över. Och det var faktiskt inte det faktum att alla inblandade givetvis måste uttrycka sig på tyskt bruten engelska. Nej, Escherich kallar sin okände gärningsman för ”hobgoblin”, vilket på svenska översätts till ”troll”. Det skulle vara spännande att veta om detta var ett tidsenligt uttryck eller om det är något som plockats upp från mer dagsaktuella begrepp.

Som alltid när jag ser en berättelse från ett välbekant tidevarv men som ändå ger mig något nytt att tänka på blir jag glad. Se gärna Alone in Berlin. Skänk en tanke till länder där det är förenat med livsfara att kritisera landets ledning och de medborgare som ändå vågar gör det.

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

En betraktelse för att understryka skillnaden mellan två nationella temperament brukar vara att i Frankrike resulterade underklassens missnöje i en blodig revolution medan det i England resulterade i Monty Python.

Läs hela inlägget här »

Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?

Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

I enlighet med gammal god bloggtradition hedras 6 juni med ett inlägg om en svensk film.

***

alt. titel: My Life as a Dog

Ingemar är en stor relativist och det kan nog behövas. När storebrorsan Erik väcker en med en luftgevärspipa rakt i plytet, när hunden Sickan försvinner på pensionat och mamma är mer eller mindre konstant sängliggande med någon slags lungåkomma hjälper det att tänka på rymdhunden Lajka som ju dog i sin kapsel. Hade Ingemar vuxit upp på 90-talet istället för fyrtio år tidigare hade han sannolikt knallat omkring i en av de där T-shirtarna: ”Kafka hade det inte heller så roligt”.

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

“The other, much younger, is much lighter, tall, and with a fine serious countenance. His father is a native doctor at Agra. They both kissed my feet.”

Läs hela inlägget här »

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser