You are currently browsing the category archive for the ‘Historia’ category.

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Som av en ren slump (or is it…?!) kom dock bägge regissörerna med varsin historisk film 2010 och av ingen annan anledning än min inbillade parhäst-ighet valde jag att se dem mot varandra. Men även om jag hade tänkt på dem som ungefär sammanfallande i tidsperiod, räcker det ju att kolla in titlarna för att inse att de absolut inte delar det sambandet. Neil Marshalls Centurion andas romarrike (120-tal) medan Christopher Smiths Black Death låter ana betydlig senare århundraden (närmare bestämt 1348).

Bägge utspelas dock i Storbritannien och det råder ingen brist på vare sig lera, köld eller jävligheter. De respektive handlingarna rör sig också kring en välbekant grupp som ställs mot en annan, och (förstås) hotande, grupp. I Centurion har romarna en knackig relation med de upproriska pikterna som vägrar inordna sig i det romerska väldet. Marshall har i någon mån gjort en remake på både Dog Soldiers och Doomsday när en blandad grupp soldater måste fly undan mordiska urinvånare. Med sin klassiska ”leave no man behind enemy lines”-trope som övergår i en lika klassisk ”manhunt”-trope skulle filmen lika gärna ha kunnat utspela sig i Vietnam på 60-talet, i Jugoslavien på 90-talet eller i Irak på 00-talet.

I Black Death härjar (som titeln antyder) pesten hej vilt i England och det enda man inte kan komma överens om är ifall den är en Guds straffdom eller orsakad av illvilliga demoner, häxor och trollkarlar. Ett litet gäng veteraner från hundraårskriget (som fortfarande bara var i allra första början av de där dryga hundra åren) har fått i uppdrag av kyrkan att undersöka en liten by som ryktas ha undkommit pesten helt. Här måste det ligga ett helt gäng demoniska hundar begravna?! Den unge munken Osmund som följt med som guide är dock inte lika säker på den saken, ety han är en rosenkindad yngling och tillräckligt ung för att hellre fria än fälla.

Marshall har i Centurion fått 12 mille att sätta sprätt på och gått fullkomligt CGI-crazy bananas för stålarna. Det är oklart hur mycket Smith hade att röra sig med för Black Death (sannolikt betydligt mindre) men han har i alla nöjt sig med att försöka skapa stämning med landskapsvyer, dimmiga marskland, magiska föremål samt en rejält kläggig ljudpåläggning av avskurna halsar, genomborrade bukar och sönderslitna kroppar. Det blir kanske lite väl mycket av det goda ibland men funkar ändå avsevärt bättre än den väg som Marshall valt. I en inledande fajt mellan hans romare och pikter lyser nämligen varje blodstänk som en fyrbåk och närbilderna på en yxa som klyver en skalle övertygar inte, så här tio år senare.

Ingen av filmerna blev någon större succé vilket sannolikt beror på att de dels dras med flera problem, dels var för prosaiska och icke-skräckiga jämfört med vad publiken hade kommit att förvänta sig av regissörerna. Inkomstmässigt verkar Centurion ha gått ungefär 25 gånger bättre än Black Death, ett faktum som känns grymt orättvist när man ser dem så här i efterhand.

För trots att det som sagt var finns problem med bägge produkterna måste jag säga att Black Death är den klart bättre av dem. Smith försöker i alla fall komma med några slags funderingar kring detta med tro och fanatism plus en liten genusvinkel. Filmen åkallar därmed (även stämningsmässigt) klassiker som Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Wicker Man. Han gör det dessutom ganska bra genom att inte peka ut några direkta hjältar eller offer. Marshall har däremot nöjt sig med en ytterst basal ”behind enemy lines”-historia (som samtidigt är full av onödiga utvikningar och detaljer) och gör inga större ansträngningar för att ge sina rollfigurer det allra minsta djup (däremot är alla superbra på att slåss). Romarna är en invaderande kraft men framställs ändå som orättfärdigt utsatta hjältar. Att dessutom ställa den blonda, blåögda samt omsorgsgivande Imogene Poots mot den mörkhåriga, krigiska samt extremt blodtörstiga Olga Kurylenko blir…inte fräscht, för att uttrycka det milt. Jag tror faktiskt att Centurion tjänat på att göras till en fantasy-film istället för en historisk dito. Då hade i alla fall jag haft lättare att svälja hafsverket.

Sedan Centurion och Black Death har både Marshall och Smith pysslat en del med TV. Smith har dessutom regisserat två filmer vars titlar jag inte alls känner igen (Get Santa och Detour) medan Marshall har fortsatt i den där nedåtgående spiralen han verkar befunnit sig i sedan The Descent, genom den monumentalt usla Hellboy. Dock ser det ut som om de bägge männen än en gång kommer att stå sida vid sida med snarlika titlar 2021 – The Reckoning från Marshall (streaming-premiär 5 februari) och The Banishing från Smith (streaming-premiär 26 mars). Det är inte utan att jag är lite nyfiken på hur rejset kommer att sluta den här gången.

Black Death (2010)

Centurion (2010)

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Queen’s Gambit (2020, 1 säsong och 7 avsnitt)

Det var svårt att missa hajpen kring Netflix-serien, schack och Anya Taylor-Joy. Lika bra att hugga de sju avsnitten när jag ändå var ”mellan serier”. Jag kan förstå att man blir förförd om man ser serien helt ospoilad, som när den dök upp på Netflix där mot slutet av 2020. För min del, som däremot tagit del av hyllningarna ända sedan dess, får serien det ganska mycket jobbigare att leva upp till förväntningarna.

För medan jag absolut blir underhållen av The Queen’s Gambit, vet jag inte om jag kan hålla med om att den är SÅ bra. Mycket är dock imponerande med den, naturligtvis först och främst utseendet. Scenografin är en fläckfri orgie i tidstypiska inredningar i såväl koja som slott medan Taylor-Joy är en våt 60-talsdröm med sin långa dansösben nedpressade i ett par tajta, halv-korta brallor som avslutas med ett par ballerinaskor.

Kanske handlade det om att uppgång- och fallhistorien, baserad på ett halvt om halvt kontrollerat missbruk kändes lite för välbekant? Eller också att jag efter ett tag (i höjd med avsnitt fem, innan avsnitt sju levererar en fet Deus Ex Machina för att få lite snurr på det hela igen) började fundera på om The Queen’s Gambit hade så mycket mer att erbjuda än förvisso extremt välregisserat schack-raffel och en rejält upputsad yta? I slutänden fick jag svårt att se förbi Taylor-Joys oerhört medvetna användande av sina oerhört välskapta och välmanikyrerade händer, särskilt i närheten av sitt ansikte.

Men radarparet Scott Frank och Allan Scott gör ett bra jobb med att sälja in schack och schackturneringar som världens mest spännande spelhändelser. I alla fall om de utspelas på 50- och 60-talet. Jag har inga problem med att förstå att många tittare blev förförda av spelet i sig. Plus att serien blir klart mer tilltalande av att sälja in många olika typer av relationer bättre än just romantiska sådana. I det perspektivet tar The Queen’s Gambit en del vägar som faktiskt inte är de mest förväntade och ur ett genusperspektiv är slutet mycket tillfredsställande.

Så absolut sevärd, men inte mer än en gång för min del tror jag. Å andra sidan… pop quiz, hot shot! Hur sugen är jag nu på att läsa förlagan av Walter Tevis på en skala från 1 till 64?

Jakten på en mördare (2020, 1 säsong och 6 avsnitt)

Klart jag blev likaledes nyfiken på serien som ”alla” både pratade om och hyllade. Men med de sex trekvartslånga avsnitten i ryggen förstår jag nog inte riktigt hajpen. Eller också är det så att Michael Marcimains stil inte riktigt funkar för min del, jag hade ju lika svårt att stämma in i hyllningskören av både Lasermannen och Call Girl.

Jag ifrågasätter verkligen inte själva produktionsvärdet av någon av de här tre – det jag köper rakt av från Marcimain är metodiken och noggrannheten i återskapandet av ett gånget Sverige. I fallet Jakten på en mördare skaver övertydligheten dock en hel del i mina öron. Alla pryttlar är fläckfria, från Doro-telefonerna till elskrivmaskinerna till de där bruna plastmuggshållarna. Men de små ljudklippen som ska sätta samma tidsanda och i tur och ordning lyfter upp nedmonteringen av psykvården, friskolor och PPM-val tjänar mest rollen av irriterande exposition.

Detta särskilt som sådana samhällsförändringar flankeras av rejäla kängor mot polisens omorganisering i sann NPM-anda. Den härskarteknikfingerfärdige chefen Krister Berg och hans HR-hantlangare gör tappra försök att förstöra karriären för gnetige frifräsaren Per-Åke Åkesson som efter femton års igelhärdighet till slut knäcker morden på Helén Nilsson. Jag har inga synpunkter på att serien tydligt velat lyfta insatsen från Åkesson samt kollegorna Monica Olhed och Erik Johansson men David mot Goliat-kampen känns samtidigt inte särskilt innovativ.

Andra har lyft det befriande i att serien inte är upputsad som exempelvis The Crown eller slagfärdig som en Aaron Sorkin-produkt. Ofta kan jag hålla med om det, men ibland blir det lite väl stelt och krystat. Jag köper utan problem att folk inte är särskilt naturliga eller känner sig bekväma i en förhörssituation men kollegor, vilka rimligtvis känner varandra ganska väl, borde kunna prestera kaffemaskinssnack med lite mer flyt.

Jakten på en mördare är utan tvekan ett stycke oerhört kompetent gjord true crime, inte minst i sin porträttering av ett Skåne som ligger ganska långt från Österlen-idyll. Men för min del var den långt ifrån ”årets bästa serie”.

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Läs hela inlägget här »

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?

Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.

Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.

Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.

Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.

Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.

The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.

Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.

Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).

Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.

Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.

Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.

Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.

I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.

Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.

Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?

På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.

Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”

Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.

Rebecca (1940)

Rebecca (2020)

Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Gary Wolf, Who Censored Roger Rabbit?
Dean R. Koontz
, Lost Souls
Bengt Liljegren, Adolf Hitler

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg