War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

Fortsätt läsa ”Margrete den første (2021)”

If Beale Street Could Talk (2018)

Om Beale Street kunde berätta en historia, vad skulle den då berätta om? Kanske samma historia som många andra gator runtom i ”the land of the free and the home of the brave” kan förtälja? Kanske till och med en historia som liknar den som Bank Street kan berätta, den om Tish och Fonny? Hon 19, han 22, bägge två djupt förälskade i varandra och med förälskelsens sedvanliga resultat, en baby, på väg. Happy, happy, joy, joy?

Fortsätt läsa ”If Beale Street Could Talk (2018)”

Summerland (2020)

Andra världskriget rasar som bäst men folkloristen Alice Lamb gör idoga försök att ignorera olägenheten så gott det går. Hon bor i en avlägsen stuga nära branten av Dovers välbekanta vita klippor och beter sig så enstörigt att traktens ungar misstänker att hon är spion åt nazisterna. I byn går hon under det inofficiella smeknamnet ”The Beast on the Beach”. Men kriget kräver något av alla, även en sådan motsträvig typ som Alice, och en dag står unge Frank på hennes tröskel.

Fortsätt läsa ”Summerland (2020)”

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Fortsätt läsa ”The Kingdom of the Gods (2020)”

Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Fortsätt läsa ”Misbehaviour (2020)”