The Ghost and the Darkness (1996)

alt. titel: Savannens härskare, Savannens herskere, Los demonios de la noche

Publicerad i VästerbottensKuriren i februari 1997

1898 sänds överste John Patterson (Kilmer)  för att bygga en bro över Tsavo-floden i Kenya. Han tar gladeligen på sig uppdraget, för till Afrika har han längtat i hela sitt liv. Men redan samma dag han anländer stöter han på problem, ett lejon har attackerat en människa. Men Patterson tar raskt hand om saken och skjuter odjuret, obehaget är ur vägen och arbetet kan fortskrida. Men när allt ser som bäst ut anfaller ytterligare ett lejon, det tar sig in i lägret och släpar med sig en av förmännen. Detta är det första offret för två mansdråpare som kom att kallas Vålnaden (The Ghost) och Mörkret (The Darkness) och många fler skulle det bli. Lejonen gäckar alla försök till att stoppa dem och till slut får Patterson hjälp av yrkesjägaren Charles Remington (Douglas). Men trots Remingtons kunnande är lejonens dråpargärning långt ifrån slut.

Historien om dessa två lejon är full sanning, de två kropparna (för givetvis sköts de) står att beundra på The Field Museum i Chicago. Stephen Hopkins har här lyckats att göra en tät och intensiv thriller, med relativt små medel, och gör samtidigt full rättvisa åt det andlöst vackra afrikanska landskapet. Kameraarbetet gör att man verkligen känner lejonen smyga sig på de ont anande offren, dock är kanske berättandet något ensidigt. När det gäller en historia som är sann, men inte allom bekant är det svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är påhitt från manusförfattarens sida för att krydda lite extra. Här sägs dock lejonen ha dödat över hundra personer och då handlar det inte om att de var hungriga, de gjorde det för nöjes skull. Huruvida de var ”onda” eller inte är emellertid en annan fråga som man som publik inte riktigt tillåts ta ställning till – det är alltid människorna som är utelämnade på lejonens nåd eller onåd.

Eftersom brobygget pågick med hela det brittiska imperiets välsignelse, skymtar också det fram i filmen. Dock inte för mycket eftersom detta ändå är lejonens historia, men tillräckligt för att det ska ge en air av autenticitet. Pattersons arbetsgivare hävdar att man skall ”rädda Afrika från afrikanerna” och trots att lejonen vid det laget dödat över trettio arbetare är det enda kännbara dödsfallet i filmen Angus Starlings, en vit assistent. Val Kilmer är fullt godkänd som rakryggad ingenjör, även om han är utsatt för ett vanligt fel i filmvärlden – hans tänder är alldeles för vita.

Den svenska titeln antyder också en intressant fråga som filmen inte riktigt klarar av att besvara, trots det grymma slutet. För när det kommer till kritan, vem är egentligen savannens härskare: lejonet eller människan?

Omdöme 2024:

Tittarna på Roar och Beast i förra årets Halloween-tema gjorde mig nyfiken på att återbesöka denna (i mina ögon) bortglömda 90-talspärla. För att besvara en av mina frågor ovan: ganska mycket är förstås hittepå från manusförfattaren William Goldmans (aka Mr. The Princess Bride) sida. Det var dock han som blev inspirerad till att försöka sälja in hela historien efter att ha hört talas om den i mitten av 80-talet. Pattersons egen uppskattning om 135 döda är sannolikt extremt överdriven enligt nutida beräkningar. De riktiga lejonen var av den manlösa varianten. Storviltjägaren Charles Remington existerade aldrig i verkligheten och jag kan möjligen hålla med om att Michael Douglas inte är 100% trovärdig i rollen.

Skådismässigt finns också anledning att uppmärksamma dels Emily Mortimer i sin första långfilmsroll som Helena Patterson, dels Théoden himself (alltså Bernard Hill) som bister lägerläkare.

Jag tycker fortfarande att regissören Stephen Hopkins har gjort en både snygg och spännande thriller, där de flesta inklippningarna av närbilder på gula ögon eller blodiga nosar, alternativt suggestiva silhuetter mor korrugerad plåt, funkar väldigt mycket bättre än Beasts CGI-fest. Betyget står sig, men består i ärlighetens namn till viss del av ren nostalgi.

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Joel och Ethan Coen är ju inte helt ovana vid Western-genren med sin remake-adaption av True Grit. I The Ballad of Buster Scruggs tar de dock ut svängarna en smula med ett antologiupplägg. Totalt bjuds publiken på sex olika vignetter från en tid och ett land där “the distances are great and the landscape monotonous”.

X3: TMNT (1990-1993)

TMNT, Teenage Mutant Ninja Turtles. (Icke att förväxlas med ANTM, America’s Next Top Model, även om innehållet där också kan bli nog så fantastiskt). Ingen franchise jag varit särskilt insatt i, men av någon anledning kände jag plötsligt ett behov av att åtgärda det.

Mr. Jones (2019)

alt. titel: Den sorte jord, L’ombre de Staline, L’ombra di Stalin, Red Secrets – Im Fadenkreuz Stalins

Det är tidigt 1930-tal och i maktens korridorer i Storbritannien gör man två internationella felbedömningar som ska få konsekvenser. Att fästa någon som helst betydelse vid den tyske mr. Hitler är bara slöseri med tankemöda, karln är en clown. Däremot är man redigt imponerad av mr. Stalins ansträngningar att lyfta Sovjet i kängsnörena. Landets utveckling går som tåget, men varifrån kommer resurserna?

Dark Matter (2010)

I rent fysisk mening (förvisso hypotetiskt) är mörk materia något som varken avger eller reflekterar strålning. En närvaro som märks, men inte genom att synas eller höras utan bara på sin inverkan på synlig materia runtomkring.

Thin Air (2016)

Det är något särskilt med höga berg. Jag tillhör absolut inte den del av befolkningen som vill klättra uppför dem, besegra dem, “because it’s there”. Men efter att ha spenderat ett antal somrar i skuggan av Appeninernas Corno Grande kan jag utan problem förstå känslan av något uråldrigt, hotande, övervakande, betungande. Varje gång vi är på väg in under berget genom en av de många, vindlande biltunnlarna vill jag reflexmässigt huka mig inför den överväldigande känslan av att massivet lutar sig över mig. Man känner sig helt enkelt väldigt liten.

X2: M.J. Lee (2017 & 2018)

Bibliotekets ljudbokstjänst är lite som Cineasterna, här finns allt möjligt och man vet inte alltid vad man får. Som i det här fallet, när jag plockade på mig två historiska deckare och det visade sig att de var del 3 och 4 i en serie om inspektör Danilov vid Shanghai-polisen under 1930-talet.

Midnight in Paris (2011)

Midnight in Paris börjar i och för sig i Paris, men det är inte midnatt. Antagligen för att vi inte ska kunna missta oss på turistmagneter som Eiffeltornet, Champs-Élysées, Triumfbågen, Sacre Coeur, John Wick-trapporna, Seine och Moulin Rogue. Det enda som säger att detta inte är en produkt från den parisiska turistbyrån är att det hela inte är tonsatt med typ Maurice Chevalier, utan typisk Woody-Allen-jazz.

Wonderstruck (2017)

Två barn på rymmen i New York. 1927 – Rose som letar efter först sin mamma och sedan sin storebror. 1977 – Ben som letar efter sin pappa efter att hans mamma nyss dött i en bilolycka. Förutom letandet har de också bristen på hörsel gemensamt; bägge är döva. Rose sannolikt från födseln medan Ben nyligen råkat ut för en olycka. Deras historier sammanstrålar på American Museum of Natural History.

The Holdovers (2023)

Det blev i alla fall en guldgubbe för dagens film. Mer än Killers of the Flower Moon. Just sayin’

***

Det närmar sig jul 1970 och snön faller ymnigt över internatskolan Barton Academy. Det är tungt för vaktmästaren Danny att handskotta alla gångvägar. Han är en av de som kommer att stanna kvar i skolan över helgerna, när många andra åker hem till sina familjer. Eller i alla fall sysselsätter sig med något betydligt roligare än att häcka i de kylslagna skollokalerna (värmen stängs av, utom i sjukstugan, för att spara pengar).