You are currently browsing the category archive for the ‘Historia’ category.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Nej, i väldigt (allt för många?) många avseenden finns det inget som skiljer Cemetery Junction från en uppsjö av andra (manliga) coming-of-age-berättelser som plaskar omkring där ute i dramakomedi-havet. Trots både manus och regi av Ricky Gervais och Stephen Merchant framstår filmen i mina ögon som extremt generisk.

Freddies pappa jobbar på fabriken tillsammans med Freddies kompis, slagskämpen Bruce. Freddie har dock högre ambitioner än så och söker sig därför till den lokale hjälten Kendrick. En försäkringsmogul som ursprungligen också kommer från den lilla järnvägsknuten Cemetery Junction men som lyckats jobba sig upp inom försäkringsbranschen. Han tar Freddie under sina vingars skugga och framhåller mellanchefen Mike Ramsay som ett föredöme för den unge mannen. Det visar sig förstås att Mike är förlovad med Kendricks dotter Julie, en ung kvinna med fotografambitioner. Ambitioner som Freddie förstås sympatiserar med till 100% men som Mike å sin sida inte har en tanke på att underhålla när han och Julie väl är gifta.

Alltså, jag vet inte… Kanske handlar det om att Cemetery Junction varken lyckas fånga mig med sin 70-talsstämning (filmen utspelas 1973) eller coming-of-age-historia. Jag tycker mig ha sett Freddies historia ett otal gånger och den har aldrig slagit an. Jag har aldrig längtat bort från mitt ursprung, velat att bege mig ut i stora vida världen eller känt att jag behövt något mer än ett vanligt Svensson-liv.

Dessutom kan jag inte låta bli att reta mig på att det (än en gång) känns som om Julies längtan efter att Se Världen genom att fotografera den, bara får tjäna som inspiration och gödningsmedel för Freddies egna drömmar. Hennes primära funktion blir den ouppnåeliga musan och en spark i baken för den manliga frihetsdrömmen.

Det jag däremot inte kan reta mig på är skådespelarinsatserna, vilka alla håller en hög nivå (nå, det är trots allt en brittisk filmproduktion). Från Christian Cooke som Freddie och Felicity Jones som Julie till Ricky Gervais, Ralph Fiennes och Matthew Goode. Hade jag huggit Cemetery Junction tidigare hade jag nog heller inte blivit lika överraskad av Emily Watsons konservativa hemmafruroll i On Chesil Beach. Här är hon Ralph Fiennes kuschade chefsfru som oroligt ser sin dotter göra om hennes egna misstag.

Cemetery Junction är absolut ingen dålig film och slutar för all del i en rätt charmig måbra-anda men bjuder som sagt heller inte på något som helst nytt.

”Hey, wassa madder wid yuooo?!” Nej det finns ingen hejd på hur newyorkst italiensk-amerikansk Tony ”Lip” Vallelonga är. Tryggt förankrad i Bronx med knytnävar, en rejäl mage, fru och två barn samt stor familjekrets – pappa, bröder, systrar, svärföräldrar. Om det bara inte vore så tajt med pengar. För att kunna försörja familjen på mer än vadslagning om att kunna äta bisarra mängder mat tar Tony efter viss diskussion chaufförsjobbet åt en Donald Shirley.

Eftersom Donald insisterar på att kallas ”doktor” Shirley tror Tony först att det handlar om någon slags medicinsk turné men det står snart klart att hans arbetsgivare inte är den sortens doktor. Istället har han hedersdoktorat men är framförallt en skicklig och efterfrågad musiker och kompositör. Och nu ska han göra en turné söderut. Tony frågar oskyldigt ”Atlantic City?” men svaret blir istället, illavarslande nog, ”the deep south”.

Illavarslande? Nej, trots att unionsfientliga rasismlantisar sannolikt inte älskade italiensk-amerikanska yankees som Tony är det förstås ”Doc” Shirleys mörka hudfärg som kan komma att innebära problem under resans gång. Och Tony är inhyrd just för sin förmåga att lösa sådana problem.

Chans att se filmen som fick en guldgubbe för bästa film? Klart jag skulle ta den. Och i likhet med många andra måste jag förstås ställa mig något frågande till vinsten. Green Book är i alla avseenden en välgjord film. Jag har nog fortfarande inte riktigt fått in i skallen att regissören är ingen mindre än Peter Farrelly som hyfsat nyss var Razzie-nominerad för Movie 43 och sedan stack emellan med Dumb and Dumber To innan han satsade på Green Book. Berättandet rullar på i god takt, filmen är snygg och skådespelarinsatserna från framförallt Mahershala Ali och Viggo Mortensen är solida. Att Ali skulle vara värd sin guldgubbe för bästa biroll har jag betydligt mindre problem med.

Om man nu ska jämföra Green Book med BlacKkKlansman (och det är ju ändå två filmer som bägge handlar om amerikansk rasdiskriminering och tävlade mot varandra i flera Oscars-kategorier) skulle jag kunna likna den förra vid en banan medan den senare snarare är som en kaktusfrukt. Bägge är lika goda när du väl kan stoppa dem i munnen men bananen än nu på det hela taget mer tillmötesgående när det gäller att komma åt godsakerna. Green Book bjuder på en jämnare och mer förväntad resa än BlacKkKlansman. Det kan i och för sig kännas tryggt, men jag märker att jag saknar Spike Lees glöd. För jämfört med Green Book framstår BlacKkKlansman fortfarande som en svin-arg Spike Lee-rulle.

I Green Book finns inga som helst tveksamheter och filmen mer eller mindre skedmatar publiken med sitt budskap. Det som gör att den funkar överhuvudtaget och inte bara blir ett sockersmörigt elände är de två huvudrollerna. Viggos Tony Lip tillåts bli något mer än bara en brutalrasist som i slutänden, och till sin egen förvåning, smider vänskapsband med en svart man. I det avseendet är Mahershalas Doc Shirley mer endimensionell som det olyckliga och identitetslösa Geniet men han gör å andra sidan rollen med en sådan magnifik och konungslig värdighet ut i fingerspetsarna att jag faktiskt glömmer bort det.

Green Book har fått en hel del kritik trots sitt ”fina” budskap. Ska vi än en gång applådera hur en förtryckt minoritet får utrymme på film enbart i syfte att berätta hur den Vite Mannen utvecklas till en bättre människa? Självklart ska man ställa den här typen av frågor till den här typen av film men om valet står mellan Green Book eller ingen film alls tycker jag ändå att den historia och det budskap filmen vill förmedla är bättre än inget alls. Sedan är det så klart upp till publiken om man väljer att se det som en film om människor som är varma och omtänksamma trots en underliggande och naturlig vardagsrasism eller en film om människor som för all del är varma och omtänksamma men som, när det kommer till kritan, ändå är vardagsrasister.

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.

Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.

Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.

Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”

Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.

Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?

Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.

Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.

Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.

Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill

En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.

Läs hela inlägget här »

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Läs hela inlägget här »

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg