‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys
***
Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.
En smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.
Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.
Man kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.
Den gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.
M. Night Shyamalan som regissör är ett intressant fenomen. När The Sixth Sense kom i slutet på 90-talet tycktes det som om den unge indier-amerikanen inte kunde göra något fel. Filmen som sådan har blivit något av en pop-kulturell ikon, från Haley Joel Osments darrande stämma ”I see dead people” till den smått revolutionerande upplösningen.
På Pentagon förekommer ju allt möjligt skumt, det vet alla. Filmens titel och det faktum att tittaren direkt blir introducerad till tankesmedjan RAND Corporation, som anses vara en klassisk Illuminatiorganisation, gjorde att jag nog förväntade mig något lite mer konspirationsteoribetonat. Istället är 
Rörliga bilder och tryckta ord 