You are currently browsing the tag archive for the ‘Paul Giamatti’ tag.

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Morgan slänger upp en del intressanta tankar på bordet. Synd bara att de redan slängts upp av Ex Machina. Och där Ex Machina serverade utsökt genomtänkt sushi kommer Morgan snarare i form av ett stort tråg med lasagne. Ett upplägg som vid första anblicken ser aptitligt ut men som, efter att ett par middagsgäster varit där och grävt, istället förvandlas till en ointressant och ketchupbemängd röra.

Morgan skiljer sig från Ava genom att vara ett genetiskt experiment snarare än en robot samt redan i filmens upptakt visa sig livsfarlig. Kate Maras konsult är nu på plats för att utvärdera om idén med att ta fram en genetisk hybridorganism med känslor egentligen var så smart. Jag tror att vi i publiken redan på pitchmötet hos det vaga ”corporate” hade kunnat ge besked om att det aldrig är en bra idé att försöka framkalla mänskliga känslor hos icke-mänskliga varelser. Det framstår också som en smula underligt att vare sig psykologer eller beteendevetare på plats tycks ha kunnat förutse att det sannolikt bliri problematiskt att placera känslor, som bara haft fem år på sig att utvecklas, i en kropp byggd för superavancerad närstrid. When will they ever learn…?

Nå, för filmbranschens del är det kanske lika bra det, för annars skulle det inte bli många filmer gjorda. Den icke-existerande inlärningskurvan hos rollfigurerna i den här typen av filmer ska också visa sig fruktbara för kändisregissörssöner. Morgan är nämligen regisserad av en viss Luke Scott och minsann om vi inte återfinner pappa Ridley bland producenterna.

Missförstå mig rätt, Scott d.y. har inte gjort något direkt dåligt jobb med Morgan i så måtto att filmen känns stabil och påkostad rent produktionsmässigt. Kanske till och med pappa hade ett finger med i spelet för att säkra namn som Toby Jones, Paul Giamatti och Brian Cox till rollistan?

Annars gör Kate Mara och Anya Taylor-Joy så gott de kan med både konsult och experiment men de har ärligt talat inte särskilt mycket att jobba med. Trots det ska villigt erkännas att jag inte har några större problem med att uppfatta dem bägge som dödliga kvinnor, med Anya Taylor-Joy som den känslomässigt skörare och labila av de två. Däremot förstår jag inte riktigt varför hon skulle behöva gå hela filmen igenom med bleksminkat ansikte.

Men produktionsvärden hjälper föga när en thriller (för det är i alla fall vad jag gissar att Morgan vill vara) är så kapital ospännande och bjuder på så få överraskningar. Inte en enda faktiskt. Jag tror exempelvis att Morgans avslutning är tänkt att vara en rejäl mindfuck-vändning, men för att uppnå det måste den presumtive filmtittaren i så fall inte ha sett särskilt många filmer av den här typen innan. Samtidigt är filmen inte tillräckligt djuplodande i sina filosofiska frågeställningar (medvetande, känslor och rättigheter hos syntetiska livsformer) för att motivera en genrebeteckning som ”spänningsdrama” eller något liknande.

Lasagne serverad i storköksform behöver för all del inte vara oätlig, men särskilt rolig är den sällan heller…

star_full 2star_half_full

Annonser

Det lär ha varit franska författarinnan Françoise Sagan som först sade något i stil med ”Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en jaguar än i en buss”. Gråta är väl en sak men när det kommer till dödligt skadade livspartners och förtvivlade döttrar är det rätt uppenbart att alla Matt Kings pengar inte är till mycket hjälp.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

12 years a slaveDen gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.

Läs hela inlägget här »

Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…

***

Planet of the Apes (2001)

alt. titel: Apornas planet

Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.

Läs hela inlägget här »

M. Night Shyamalan som regissör är ett intressant fenomen. När The Sixth Sense kom i slutet på 90-talet tycktes det som om den unge indier-amerikanen inte kunde göra något fel. Filmen som sådan har blivit något av en pop-kulturell ikon, från Haley Joel Osments darrande stämma ”I see dead people” till den smått revolutionerande upplösningen.

Läs hela inlägget här »

På Pentagon förekommer ju allt möjligt skumt, det vet alla. Filmens titel och det faktum att tittaren direkt blir introducerad till tankesmedjan RAND Corporation, som anses vara en klassisk Illuminatiorganisation, gjorde att jag nog förväntade mig något lite mer konspirationsteoribetonat. Istället är The Pentagon Papers en intensivkurs i modern historia.  Jag sökte underhållning och fann fakta — jag är besviken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser