You are currently browsing the tag archive for the ‘Skola’ tag.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

En titel som visar att detta utspelade sig vid den tiden när man inte drog särskilt vattentäta skott mellan sci-fi och fantasy. För historien om Maris från Lesser Amberly och ö-världen som kallas Windhaven är absolut ingen science fiction, här finns vare sig rymdskepp eller högteknologiska uppfinningar.

Windhaven består istället av en slags medeltida-ish värld där ständiga stormar och mångtaliga scyllor gör det högst osäkert att ge sig ut på havet mellan öarna. Kommunikationen sköts istället av flygare, en funktion och status som går i arv från föräldrar till barn genom att den yngre generationen spänner på sig de åtråvärda vingarna när de blivit myndiga.

Strunt samma om de är goda flygare eller inte, traditioner är inte till för att ruckas på. Tills dess att Maris dyker upp, en liten flicka som inget annat hellre vill än att bli flygare. När hennes egna föräldrar dör blir hon adopterad av flygaren Russ och upplärd av honom. Men bara tills dess att Russ egen son Coll kan ta över de vingar som Maris kommit att se som sina egna. I ett desperat försök att få fortsätta att göra det hon älskar över allt annat gör hon ett försök att ställa traditionerna på ända. Föga anar hon att det är en utveckling som kommer att få återverkningar för en lång tid framåt.

Wikipedia anger att författandet av Windhaven mestadels sköttes av Tuttle men visst märker man också av många av Martins älsklingsteman. Duon ägnade de närmaste åren efter novellens framgång att skriva ytterligare två långnoveller som publicerades tillsammans 1981. En bok som nu blivit aktuell för nytryck tack vare Martins enorma succé med A Song of Ice and Fire.

Jag har bara läst en ”ren” bok av Lisa Tuttle tidigare, The Silver Bough, men oavsett vem som hållit i pennan är Windhaven en härlig läsupplevelse. Särskilt beskrivningarna av flygning och allt som hör därtill, inte minst Maris känslor, är finstämda och gripande, närmast poetiska. De målar en tydlig bild av vindsvepta öar och ett stormpinat hav. Euforin när vingarna fångas av termiken och skräcken inför att bli en ”land-bound”.

För Windhaven är ett strikt klassamhälle där de oumbärliga flygarna inrättat en helt egen nisch som är ointaglig för var och en som inte fötts in i en sådan familj. Maris försök att ändra på det ses inte med blida ögon av en grupp som ser både sina traditioner och levebröd hotade. Samtidigt tvingas hon själv gång efter annan inse att hon inte driver på den här utvecklingen av några särdeles behjärtansvärda skäl utan av ren egoism. Hon förblir genom hela historien en klassiskt ambivalent protagonist (hej, Katniss Everdeen, Tris Prior, Harry Potter och allt vad ni nu heter…) som inte är välkommen i vare sig gruppen hon kommer ifrån eller den hon strävar efter att tillhöra.

Fantasyelementet är som synes inte superstarkt i Windhaven. Istället ligger händelseutvecklingens fokus på närmast ren politik och det är förstås här jag i alla fall inbillar mig att jag ser Martins inflytande.

Windhaven tror jag skulle kunna vara en alldeles ypperligt lämpad bok för de som vill ha lite av fantasins flykt i sina historier men som inte är redo att ta sig an alver, magi, drakar eller trollkarlar. Ännu. De brukar bli lätt beroendeframkallande efter ett tag, trust me on this.

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Klart bloggen bjuder på en svensk film på nationaldagen!

***

alt. titel: Sami Blood

Ingen kan beskylla det svenska folkhemmet för att ha varit särskilt logiskt i alla delar. Det var till att börja med ett samhällsbygge som skulle omfatta alla, men ändå inte. Irriterande nog fanns det ju i Sverige flera olika grupper människor som envist vägrade att inordna sig i tydligt avgränsade kategorier. De var vare sig verkstadsarbetare, hemmafruar eller direktörer. Inte heller hade de vare sig fasta adresser eller särskilt mycket egendom som kunde beskattas.

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

the-professorSka man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

FrankenweenieAlla som någonsin haft ett älskat husdjur borde inte ha några större problem att sätta sig in i unge Victor Frankensteins situation. I brist på mänskliga motsvarigheter är jycken Sparky den bästa kompis han kan önska sig. Victor är i och för sig inte någon överdrivet social grabb men för att vara helt ärlig finns det inte heller särskilt många valmöjligheter i Victors skolklass.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg