You are currently browsing the tag archive for the ‘Skola’ tag.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Michel är generös med såväl älskog som knytnävar mot bägge kvinnorna, vilka dessutom är helt införstådda med att Michel utnyttjar dem bägge. Christina är nämligen vid stadd kassa och är den som egentligen äger skolan (vilken Michel helst vill sälja för en fin vinst). Hon är dessutom föredetta nunna, så en skilsmässa från sin otrogne och girige make är inte att tänka på.

Men en man kan inte vara hur elak som helst utan att det biter honom i arslet förr eller senare. Särskilt inte i förhållande till en så pass handlingskraftig dam som Nicole. Hon har lyckats övertyga Christina om att det bästa för dem bägge är att göra sig av med Michel. Trots Christinas lama invändningar genomför de därefter planen såsom var tänkt.

Eller förresten, såsom det nästan var tänkt. Allt går som planerat fram tills dess att de välter ned en redan död Michel i skolans orimligt algbevuxna simbassäng. Men när bassängen sedan töms av skolans vaktmästare ligger det ingen kropp på botten. Christina och Nicole börjar därefter få det ena illavarslande tecknet efter det andra på att Michel tycks ha återvänt från de döda.

Les diaboliques är något av en klassiker som stått länge i hyllan och väntat. Tyvärr var incitamentet att köpa filmen till att börja med orsakat av att jag hade vaga minnen från en olycksalig 90-talsremake med Isabelle Adjani, Sharon Stone och Chazz Palminteri. ”Tyvärr” innebär i det här sammanhanget att jag började hysa misstankar om den ”överraskande” upplösningen långt innan den ägde rum. Det ska också sägas att det inte är första gången man ser den typen av vändning i filmhistorien, vi fick flera exempel på det i 2019 års brittiska Halloween-tema.

Därmed försvinner förstås en del av spänningen från filmen när särskilt Christina (anfäktad av ett utmattande hjärtproblem) konfronteras med allt för tydliga påminnelser om skulden hon har i sin makens bortgång. Om han nu är död, vill säga. Behållningen som kvarstår ligger därför till stor del i relationen mellan Simone Signorets Nicole och Véra Clouzots Christina.

Les diaboliques kan knappast kallas särskilt subtil i sina ansträngningar att signalera de olika kvinnornas utstrålning och personligheter. I princip allt som hänger ihop med den stenhårda Nicole är manligt kodat, från hennes kortklippta blonda hår och strama dräkter till hennes cigaretter. Kontrasten till den flickaktiga Christina kunde inte vara större. Hon är som sagt inte bara kvinnligt kodad, utan dessutom som ett barn i förhållande till makens älskarinna med håret i flätor, fluffiga kjolar och volangprydda nattlinnen.

Det finns en antydan till kärleksförhållande mellan de två men jag uppfattar att det främst ligger hos Nicole medan Christina slår hennes ömhetsbetygelser ifrån sig med samma emfas som skuldkänslorna över mordet på maken. Kvinnorna har format en enad front gentemot den våldsamme Michel (spelad av Paul Meurisse) men det är en bräcklig fasad som krackelerar i samma sekund som saker börjar gå åt pipsvängen och bägge hotar den andre med att hon kommer att ringa till polisen.

Nu blir polisen aldrig formellt inblandad, däremot har manuset (bland annat författat av regissören Henri-Georges Clouzot) valt att plocka in en oerhört obehaglig pensionerad kommissarie vid namn Alfred Fichet (spelad av Charles Vanel). Jag har ingen aning om det var meningen att publiken skulle uppfatta honom som super-creepy men det är helt klart så han framstår. Han mer eller mindre tvingar sig på den upprivna Christina, där det hela slutar med att han sitter och tittar på henne när hon sover (med argumentet ”Jag skulle rapportera mina slutsatser för er, men ni sov”).

Filmen avslutas ganska underhållande, med en uppmaning till publiken att inte vara ”diabolique” och avslöja upplösningen. Tyvärr hade jag ju redan gått i den fällan med mitt remake-misstag. Därmed blev originalet inte riktigt den helhetsupplevelse som jag förstått att andra har haft i dess sällskap. Det känns som om jag ofta konstaterat detta med mina senaste filmer, men jag tror faktiskt att Les diaboliques kan komma att vinna på återtittar eftersom den är en otvetydigt välgjord film. Den som lever får se.

 

(fö samma betyg som jag gav till remaken när det begav sig)

Dagens postning är på förekommen anledning från Shiny-podden som tog upp Les diaboliques i samband med diskussionen om Alfred Hitchcocks Vertigo. Den har jag redan skrivit om. Henke har även skrivit en revy om dagens franska film på sin blogg Fripps filmrevyer.

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Läs hela inlägget här »

Är du lärare och känner dig ute på lite djupt vatten med det här med ”ledarskap i klassrummet”? Lyssnar eleverna inte på dig? Kanske till och med kallar dig saker som ”fittfröken”? Har du dessutom dålig (läs: icke-existerande) backning från din rektor?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill

En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.

Läs hela inlägget här »

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg