Spider-Man: Across the Spider-Verse (2023)

Miles Morales har fortsatt att hålla your friendly neighborhood Spider-Man-fanan högt. Och i likhet med Spindelmän både före och efter honom har han insett att det inte är så himla enkelt att jonglera ett superhjälteliv med ett tonårsdito. Särskilt inte helt på egen hand, och rumskompisen på Brooklyn Visions Academy har inte den minsta önskan att bli Miles “guy in a chair”. Miles saknar sina spider-kompisar från de andra spider-dimensionerna, inte minst Spider-Gwen.

Så när Gwen en dag dyker upp i Miles värld blir han såklart glad, men också en gnutta avis. Gwen har fått hänga med en cool spider-insatsstyrka med teknik som tillåter dem att hoppa mellan de olika dimensionerna i spider-verse. Hela poängen med insatsstyrkan är att stoppa desintegreringen av dessa dimensioner och de gör det under ledning av Miguel O’Hara (aka Spider-Man 2099). Nu hotar dock totalt sönderfall från vetenskapsskurken The Spot (som en benägenhet för taskig självkänsla med Electro), vilken Miles lät slippa undan i sin värld.

Allt detta kan givetvis inte berättas utan ett hysteriskt hoppande mellan olika världar och jag tvingas meddela att detta hoppande inte blivit ett dugg roligare sedan exempelvis Dr. Strange-filmen (även om kommentaren om “Doctor Strange and that little nerd back on Earth-199999” fick mig att fnissa till). Spider-Verse-konceptet introducerades förvisso redan i den första animerade filmen från 2018, men jag tror att jag kan ha kommit på varför detta med multiversa bara funkar ibland.

Så länge en film behåller handlingen på plats i den värld som vi i publiken uppfattar som originalet, och låter olika multiversa-figurer droppa ned i den som fiskar på torra land, finns potential för humor och intressanta kontraster. Det är när vi måste hänga med på detta hoppande mellan världar som det är lätt att förlora både intresset och livsviljan (det ljuvliga undantaget: EEAaO).

Nå, riktigt så illa blir det aldrig i fallet Across the Spider-Verse men storymässigt tycker jag att uppföljaren om Miles Morales utan tvekan är sämre än originalet. Världshoppandet gör händelseutvecklingen splittrad och mindre engagerande, bland annat för att det helt enkelt är svårare att hålla koll på vad som faktiskt händer och vilka insatser vi har att göra med. Det gör dessutom att all referenshumor (och eftersom vi snackar manus av Chris Miller och Phil Lord finns det generösa mängder av den varan) inte faller på plats lika bra som i originalet.

Speltiden landar på 140 minuter och en avsevärd andel av dem har man valt att lägga på temat familjekonflikter beroende på kommunikationsbrist. Gwen försöker berätta sin jobbiga sanning för polis-pappan men han lyssnar inte på henne. Miles får aldrig tummen ur att berätta för sina föräldrar, vilket får till följd att de absolut inte lyssnar på hans försök att få gehör för sin egen vilja. Han är ju femton och praktiskt taget vuxen, varför kan de inte respektera det?!

Tyvärr tycker jag att denna teen angst-vinkel får alldeles för mycket utrymme i förhållande till hur intressant den är. Här hade manusförfattarna Lord och Miller, tillsammans med David Callaham, kunnat trimma ned speltiden ganska liberalt om jag hade fått önska.

Det tema som jag tycker är betydligt mer intressant att utforska är istället det som handlar om kanon och anomalier. Miguel O’Hara och hans Spider-Society menar att kanon är själva det ramverk som håller hela Spider-Verse på rätt köl. Det är värt ganska många människoliv att bevara det. For the greater good. Det säger sig kanske självt att Miles ska komma att gå emot den inställningen.

Så, lite väl mycket touchy-feely. Lite väl splittrat. Lite väl långdraget. Det jag däremot inte hade det minsta emot är den visuella uppfinningsrikedomen som är fullkomligt fenomenal, med olika animeringsuttryck för alla filmens dimensioner. LEGO-varianten känns ju ganska välbekant, samtidigt som vi får stifta bekantskap med en über-cool Leonardo Da Vinci-Vulture. Gwens New York har en softad akvarell-känsla medan Spider-Societys futuristiska Nueva York påminner om sci-fi-veteranen Syd Meads illustrationer. Rent visuellt skulle jag absolut kunna tänka mig att göra filmen minst dubbelt så lång genom att stillbildsklicka mig igenom hela härligheten.

Vid den senaste omtitten puttade jag upp första Spider-Verse-filmen ett halvt betygssteg. Den fyran är i nuläget remarkabelt ohotad. Denna uppföljare är i nuläget inte värd mer än en remarkabelt genomsnittlig trea. Särskilt inte som dagens film är en av alla dessa evinnerliga första delar som verkar dyka upp på repertoaren som svampar ur jorden.

Musikalvecka: Roald Dahl’s Matilda the Musical (2022)

I och med denna lilla vitamininjektion är musikalveckan över för det här året. I nuläget är det också den sista musikalveckan överhuvudtaget på bloggen. Stort tack till bloggkollegan Filmitch som alltid varit med, men också till er som har läst och kommenterat förstås. Musikaler kommer emellertid att dyka upp även fortsättningsvis. Det går ju inte att sluta se musikaler!

***

alt. titel: Matilda, la comédie musicale, Roald Dahls Matilda – Das Musical, Matilda de Roald Dahl, el musical, Matilda – A musical, Matilda the Musical

Agatha Trunchbull drömmer om en värld utan barn, där hon kan dra sig tillbaka till en avlägsen stuga i skogen omgiven av hästar. Tyvärr är det inte möjligt, då hon är rektor för en skola. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta detta yrkesval, men rektor Trunchbull har ett mycket bestämt mål med sitt skolledarskap: att krossa eleverna fysiskt och psykiskt tills dess att de slutar störa henne. Att inte få i alla fall de yngsta årskurserna att kissa på sig när hon kommer stövlande är ett misslyckande som pedagog.

The Catcher in the Rye (1951)

alt. titel: Räddaren i nöden

16-årige Holden Caulfield har blivit utslängd från ännu en svindyr internatskola. Men inte för att han bryr sig, skolan är i alla fall bara full av idioter (morons) och bkuffmakare (phoneys). I likhet med stora delar av Holdens övriga värld, kan tilläggas. Hans föräldrar vet ännu inte vad som hänt och förväntar sig sin avkomma först om tre dagar, när jullovet börjar.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.