The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Jag följer författaren Joe Hill på Twitter och har därmed levt med The Black Phone på näthinnan ganska länge nu. Han är förståeligt nog stolt över filmen, som bygger på en av hans tidiga noveller från samlingen 20th Century Ghosts. Så snart någon andats ett gott ord om produktionen har Hill retweet-bombat sitt eget flöde. Därmed fanns det anledning att tänka försiktigt, inte låta sig ryckas med och förvänta sig Guds gåva till skräckfilmen på denna sidan om The Exorcist, Rosemary’s Baby och Halloween (det lär ju knappast vara en slump att händelserna utspelas 1978, gissar jag).

På det hela taget lyckades jag nog hålla förväntningarna på rimliga nivåer. Det hjälpte sannolikt till att regissören Scott Derrickson gjort en del annat sedan Sinister som…inte hållit samma nivå om vi ska uttrycka det milt. Men visst var jag ändå lite nyfiken på att se om Derrickson, tillsammans med manusförfattaren C. Robert Cargill (som i och för sig också är ansvarig för Sinister 2), skulle kunna göra om skräck-konstycket.

Användandet av Super 8-utseendet i förtexterna både lugnar och oroar. Greppet funkade extremt bra i Sinister, men skulle filmmakarna trilla i fällan att försöka göra en ren upprepning? Lyckligtvis inte, istället används den gryniga kvaliteten för att markera en helt annan del av den här historien. Parallellt med Finneys strapatser nere i den där källaren får vi nämligen också följa hans syster Gwen som har sina egna metoder för att försöka hitta brodern.

Finney och Gwen spelas av Mason Thames och Madeleine McGraw, två unga skådisar som jag hoppas vi kommer att få se mer av i fortsättningen. De har en fint samspel tillsammans i filmens upptakt, när de måste handskas med en tuff hemmiljö i form av en arbetarklassig och periodarvåldsam farsa. Det är en situation som ger historien en känsla av realism, men utan att förfalla i white trash-exploaterande à la Rob Zombie. Detsamma gäller Finneys position i skolans hackordning. (Är det förresten någon som kan svara på varför alla skräckfiktionsprotagonister också gärna ska vara mobboffer?)

Därefter injiceras historien med ett visst mått av övernaturlighet för båda syskonens räkning, men på ett så pass naturligt sätt att det aldrig faller mig in att ifrågasätta det. Kombinationen mellan detta och den grymma verkligheten, med en seriekidnappare och -mördare av smågrabbar, gör att The Black Phone landar på rätt sida om gränsen mellan det gastkramande och det rent överjävliga.

Det leder i och för sig i sin tur till att The Black Phone aldrig blir lika läskig som Sinister, men från gång till annan bjussar dagens film på andlös och nagelbitande spänning. Det jag möjligen skulle vilja kritisera är att The Black Phone aldrig lyckas leverera det affischens grymt obehagliga djävulsmask utlovar. Masken i sig är å andra sidan nästintill briljant – det tog ett tag innan jag insåg att den bestod av olika, utbytbara delar.

Jag låter kanske lite grinig, men The Black Phone är utan tvekan värd ett biobesök. Den är välgjord, välspelad och utrustad med ett stabilt manus. Det är inte osannolikt att den kommer att dyka upp på flera topp-tio-listor för 2022 när det blir så dags.

Bonus: ”The Black Phone” (20th Century Ghosts (2005), The Third Alternative no. 39 (2004))
Självklart kunde jag inte hålla mig från en läsning, men det var nog bra att jag lyckades bärga mig tills efter filmtitten. Cargills manus har nämligen lagt till både detta med vardagsrealismeni både hem och skola samt de tydligare övernaturliga inslagen. Novellen kommer snabbt till saken, själva bortförandet, och sedan nästan lika snabbt till en klassisk novell-punchline.

Den är i detta format riktigt bra, men jag hade heller inget emot filmens utökningar och tillägg. Till och med när det kommer till en betydligt mer monsterlik förövare än en fet karl som låter ungar svälta ihjäl i hans källare (apropå det där med vardagsrealism). Det jag möjligen hade önskat att manuset gjort lite tydligare (vilket Joe Hill däremot inte missar) är varför Finney är så pass oförsiktig så att han hamnar i kidnapparens klor till att börja med.

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Fortsätt läsa ”Nytitten: Dead Poets Society (1989)”

Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.

Fortsätt läsa ”Jag är Zlatan (2021)”

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Fortsätt läsa ”X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”

Så jävla easy going (2022)

För Joanna är livet just nu mest fyllt av hinder. Pappa har fastnat i soffan framför meningslösa frågetävlingsprogram. Mamma är borta. Matheus kan inte hålla klaffen när de ligger. Inget nytt uttag på adhd-receptet innan de två tidigare är betalda. Och tyskaläraren tjatar om att Joanna och Audrey måste prata tyska under den lindrigt sagt meningslösa gruppövningen (”Ich heisse Joanna”).

Fortsätt läsa ”Så jävla easy going (2022)”

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

Sometimes They Come Back (1991)

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Fortsätt läsa ”Sometimes They Come Back (1991)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”

Whiplash (2014)

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Fortsätt läsa ”Whiplash (2014)”