The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Fortsätt läsa ”Call of the Unseen (2022)”

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Fortsätt läsa ”Druk (2020)”

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Fortsätt läsa ”Alena (2015)”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Fortsätt läsa ”Nytitten: Dead Poets Society (1989)”

Jag är Zlatan (2021)

alt. titel: Jeg er Zlatan, Zlatan, I Am Zlatan

Det samlade kontot om Zlatan Ibrahimovic i min kunskapsbank är ärligt talat ganska magert. Världskänd fotbollsspelare, check. Spelat för något italienskt lag, check. Aningens kontroversiell, check. Med skammens rodnad på mina kinder tvingas jag erkänna att den där läsningen av självbiografin med samma titel som dagens film, uppenbarligen inte lämnade många kopek efter sig.

Fortsätt läsa ”Jag är Zlatan (2021)”

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Fortsätt läsa ”X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”