You are currently browsing the tag archive for the ‘Skola’ tag.

alt. titel: Stubby

Efter vad som inte kunde uppfattas som något annat än en utmaning från bloggkollegan Fiffi att sätta en tå utanför bekvämlighetszonen var det bara att dra igång Fimpen på SVT Play. 88 minuter prima svenskt 70-tal, signerat Bo Widerberg.

Johan Bergman är en fenomenal bolltrollare. Han dribblar inte bara bort landslagsspelaren Mackan utan ersätter honom också, först i Hammarbys A-lag och sedan i landslaget. Grejen är att Johan Bergman, ”Fimpen” kallad, blott är sex år och därför måste försöka balansera en landslagskarriär med både skolgång och längtan efter de där söta kattungarna som kompisen visat honom.

Både Fiffi och Steffo hyllade Fimpen i alla tongångar i podden Snacka om film samt försäkrade att även den som inte hade det minsta intresse av fotboll skulle älska både filmen och den knatande knatten på bollplanen. Men jag vet inte jag…

Jag kan hålla med om att själva stämningen var en ganska skön blandning mellan verklighet och saga, där det inte är svårt att föreställa sig hur pajjigt eller sentimentalt det skulle ha blivit om Hollywood försökt göra om samma historia. Istället för att hånskratta ut den lille spelaren får Ungerns förbundskapten gravallvarligt förklara för sportjournalisterna att den där Fimpen, det är en spelare att akta sig för. Själva matchscenerna känns också realistiska (i mina fullkomligt fotbollsoerfarna ögon), detsamma gäller publikens reaktioner. Johan får verkligen sätta många sköna ”baljor” och fintar kompetent bort den ene efter den andre. Ibland är det närmast osannolikt hur snabbt de där sexåringsbenen kan pinna på.

Samtidigt åtföljs inte Johan av någon annan än sina lagkamrater på bortamatcher, där de tvingas läsa godnattsagan Fjorton små björnar istället för att gå på cabaret om kvällarna. Johans föräldrar verkar inte ha ett finger med i spelet vare sig det gäller att eskortera sonen i utlandet eller se till att han inte missar viktiga matcher på Råsunda. Rektorn på Johan skola har inte det minsta intresse av att genomdriva något skolpliktstvång, istället bjuder han in tidningsfotografer till Johans lärares stora irritation. Hon ser nämligen bara en liten grabb som somnar av utmattning i skolbänken och som aldrig hinner lära sig att vare sig läsa, skriva eller räkna.

Så en historia som var berättad på ett ibland underhållande prosaiskt sätt. Å andra sidan blir det lite väl många och långa scener som inte riktigt klarar av att knyta ihop den grundläggande historia som Widerberg vill berätta (vilken i och för sig inte är supertydlig). Å tredje sidan ett roligt tidsdokument från ett 70-tal där småpojkar gick runt i polotröjor, utsvängda syntetbrallor och bröderna Lejonhjärta-frisyrer.

Jag vill emellertid hävda att är man så pass ointresserad av fotboll som jag, blev det väl mycket av både matcher och taktiksnack för att jag skulle finna det särskilt spännande. Dessutom kunde jag inte låta bli att fundera på om det ens i 70-talets fotbollsvärld var ok att binda ett helt lags framgångar till en enda spelare på samma sätt som Georg ”Åby” Eriksson gör här. Eller att mer eller mindre kalla samme spelare för svikare i svensk TV när han faktiskt bara vill lära sig läsa.

Största behållningen för min del blev därför istället Mackans hårt prövade flickvän, spelad av Liselott Wærum som på bredaste skånska få hålla en lång utläggning om ”vinare”. Som sagt, svenskt 70-tal.

Vet du med dig att du fullkomligt älskar fotboll och/eller svenskt 70-tal kan du både lyssna på när en annan filmpodd, utmärkta Tveksamt, tar sig an Fimpen OCH se den på SVT Play där den finns tom. den 20 februari.

Annonser

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Reunion

Eftersom titten på X & Y redan hade börjat pilla på kanterna var det lika bra att riva av hela Anna Odell-plåstret på en gång. In med filmdebuten Återträffen i spelaren!

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

Läs hela inlägget här »

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser