You are currently browsing the tag archive for the ‘Underdog’ tag.
Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.
Familjen Knight och deras wrestling-adepter i WAW (World Association of Wrestling, Norwich-avdelningen) försöker idogt få uppmärksamhet för sitt idrottsvärv från det aningen mer kända WWE (World Wrestling Entertainment). Men trots att en massa auditionvideos skickas till wrestlingens hemland USA går det trögt. Familjen har tajt med cash och pappa Ricky funderar på om han ska behöva gå tillbaka till ett liv av väpnade rån för att få familjeekonomin att gå ihop.
Men så kommer den – den stora chansen. Syskonen Zak (aka Zak Zodiac) och Saraya (aka Paige) blir kallade till liveaudition i London (”It’s like The Hunger Games”). Ska de hålla ihop under tränaren Hutch Morgans granskande öga?
Trots att Fighting with My Family inleder med frasen ”A True Story” är jag nog inte den enda som tänkte ”Yeah, right…” Inte minst eftersom filmen börjar med en smått skruvad scen där Nick Frost och Lena Headey som Rick och Julia Knight inte gör några försök att sära på sina bråkande telningar Zak och Saraya utan istället ivrigt visar dem hur man på bästa sätt tar strypgrepp på den andre.
Men till viss del ligger ju den här ”yeah, right…”-känslan över wrestling som fenomen. Hela familjen Knight sätter maten i vrångstrupen när Zaks blivande svärföräldrar begår dödssynden att fråga vem som egentligen bryr sig om ”sporten” – alla vet ju att det är fejk? Efter att ha läst på lite förstår jag att wrestling-fans föredrar termen ”scripted”, alltså att det finns ett noga uttänkt manus för varje match och ett lika noga uttänkt narrativ för varje enskild fribrottare. Vilket i sin tur gör att betydelsen av att skrapa ihop en formell organisation som har mandat att bestämma allt detta för sina brottare det först nu går upp för mig.
Vince Vaughn påpekar förvisso, i rollen som Hutch Morgan, att wrestling är ”soap opera in spandex” men det står snart klart att huvudpoängen för manusförfattaren och regissören Stephen Merchant inte är sportens show-element. Och innan vi går vidare: jo, Fighting… bygger faktiskt i någon mån på den brittiska wrestlaren Paiges karriär, första gången berättad i dokumentären The Wrestlers: Fighting with My Family från 2012.
I likhet med Merchants tidigare Cemetary Junction bjuder Fighting… verkligen inte på något nytt rent tematiskt. Det är en klassisk sport-underdog-historia där både Zak och Saraya under filmens gång tvingas Hitta Sig Själva och Förstå Vad Som Är Viktigt. Vid ett par tillfällen passar manuset dessutom på att låta sina rollfigurer rakt upp och ned uttala de känslolägen som publiken egentligen inte har några större problem att uppfatta på andra sätt. Fighting… gör heller inte mycket för att störa kontrasten mellan halvkriminella, men i grunden oförargliga, britter (”Champagne! Run down to the corner shop and nick a bottle…”) och krass amerikansk businessmentalitet (”Only the fans can keep you on the roster”).
Styrkan sitter i en mild humor och en charm som påminner en hel del om den gänglige upphovsmannen själv. Hur Stephen Merchant fick för sig att göra en wrestlingfilm tillsammans med Dwayne Johnson (vilken förstås gör en cameo som ”The Rock”, en cameo som emellertid inte alls är lika stor som många affischer vill antyda) är dock en historia som känns värd en helt egen film.
Skådespelarprestationerna från Frost och Headey samt Jack Lowden och Florence Pugh (som Zak och Saraya) är också så pass innerliga att jag verkligen blir engagerad i den något märkliga familjen, särskilt när det gäller syskonrelationen mellan Zak och Saraya. Fighting… gör det dessutom tydligt att engagemanget i wrestling inte bara räddade Ricky och Julia från brottslighet och hemlöshet, utan också är det enda alternativ till droger eller vandalism som står till buds för många av Norwich-ungdomarna. Familjen framställs som en skara entusiaster, vars satsningar faktiskt är värda vår beundran, hur amatörmässiga de än kan framstå (Ricky är exempelvis rask med att börja producera hemgjorda actionfigurer av sina kids).
Det lite ovana sammanhanget wrestling, familjekänslan och det faktum att Fighting… har en kvinnlig huvudperson gör att jag fastnar för denna Merchant-film i högre utsträckning än Cemetary Junction. I den mån man kan prata om fribrottningsgemyt finns det här i överflöd.
Annonser
Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.
När det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.
Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
alt. titel: Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer’s Stone
I mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, The Philosopher’s Stone (amerikanerna litade sannolikt inte på att kidsen skulle tycka att ordet ”filosof” var tillräckligt häftigt, därav namnbytet för bokens amerikanska utgåva och därmed också filmen) och The Chamber of Secrets som väl barnsliga. Jag har alltid hävdat att om det inte varit för att jag hoppade på Hogwartsexpressen först i och med The Prisoner of Azkaban hade jag kanske missat grejen helt och hållet. Läs hela inlägget här »
Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas text på Moving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)
***
Man kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.
…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”
Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport. Läs hela inlägget här »
Inom ramen för Bokcirkeln har vi redan nosat på Underdog som kontrasterades mot Kristian Lundbergs Yarden. Men Torbjörn Flygt har ju faktiskt skrivit fler böcker.
***
Någonstans i bakhuvudet måste det där Augustpriset från 2002 ha lurat, för någon annan anledning till att jag greppade Torbjörn Flygts näst senaste alster, Outsider, kan jag inte komma på. En författare som hittills aldrig varit aktuell på min radar. Men nu blev jag fullkomligt betagen av hans egen inläsning av fortsättningen på Johan Krafts äventyr och såg därför till att bekanta mig ytterligare med författaren.
That’s what HE said!