You are currently browsing the tag archive for the ‘Underdog’ tag.
Den mildsinnade uppmaningen från den den lilla korniska kuststaden Port Isaac – ”Please drive carefully thorugh our village” – är inget svensexesnubbarna från London är beredda att lyssna på. De är ju där i sin stora Merca för att partaja och fira att Henry ska gifta sig. Något som i och för sig framstår som fullkomligt obegripligt för Danny vars i princip första replik är ”monogamy is unnatural”.
Efter att storstadsborna kallat ut Port Isaacs sjöräddning genom att vara omedvetna om fenomenet ”tidvatten” går de en sväng i byn och stöter då på en slags livespelning. Det visar sig att majoriteten av byns fiskare också är med i en liten a capella-grupp som sjunger sjömanssånger (”some of which are fairly lewd”), både sådana med anor från 1600-talet och sådana de skriver själva.
En oemotståndlig frestelse för besökarna som alla arbetar på Duke Music Management. Troy (som är de andras chef), Driss och Henry bestämmer sig för att driva lite med både lokalbefolkningen och Danny på ett sätt som en gång för alla bevisar att de alla är ganska vedervärdiga människor. De tar Mercan och drar tillbaka till London samtidigt som de gör klart för Danny att han kan strunta i att lämna Port Isaac om han inte lyckas få fiskargubbarna att skriva på ett skivkontrakt. Ett kontrakt som de förutsätter att Danny inte kommer att fixa och därför inte heller har någon som helst intention att ge ut någon skiva.
Vi har tidigare förstått att Danny gärna försover sig och ska därför sannolikt dra slutsatsen att han är en bortskämd slacker i alla delar av livet som inte gäller jobbet. Och det är mycket möjligt att han hade gett upp fajten med den motsträvige ledaren Jim om det inte vore för att han hemskt gärna också skulle vilja sätta in en stöt mot Jims dotter Alwyn.
Affischen till Fisherman’s Friends skryter med ”the feel-good film of the year”. Och nog skulle man väl kunna förvänta sig något i den stilen, om inte annat för att filmen klämmer in två olika, men lika klassiska, må bra-teman. Dels har vi filmens lika/olika eller stad/land-berättelse. Det vill säga hur byns initiala avoghet gentemot storstadsbon Danny övergår i respekt och gillande. Dels har vi underdog-historien om hur ett gäng fiskargubbar tog den brittiska musikvärlden med storm i början på 2010-talet. Som om det inte vore nog har vi dessutom en ekonomisk kris-historia pågåendes lite vid sidan av som också bidrar till den glädjande upplösningen.
Det är förstås passande att Fisherman’s Friends är en BOATS (heh…) och filmen hymlar inte med detta faktum, utan klämmer dit varudeklarationen strax under titeln. Historien med Danny och alla hinder som han tvingas övervinna på vägen mot kärleken och hitlistor är dock rent hittepå för att öka dramatiken och må-bra-tillfredsställelsen hos publiken är allt löser sig till det bästa. För gruppens genombrott blir förstås inte lika hjärtesnörpande när det visar sig att de faktiskt redan hade gett ut ett par CD-skivor på egen hand, vilka antagligen krattade manegen en smula för kontakten med managern Ian Brown som var den som fixade 1 miljoners-kontraktet.
Brittiska må bra-filmer kan vara jättehärliga. Men för min del blir inte allt per automatik jättehärligt enbart för att det är en brittisk må bra-film. Jag tycker inte att Fisherman’s Friends lyckas balansera sina två olika teman på ett vettigt sätt och mitt intryck är också att de i någon mening utspelas i parallella spår. Jag har exempelvis svårt att få grepp om hur mycket tid som förlöper efter Dannys första nätter i Port Isaac. Reser han dagligdags mellan London och Port Isaac (en tur på nätta 40 mil enkel väg)? Vad jobbar han med under tiden eller lägger han alla krafter på ett kontrakt som länge inte verkar ge något resultat alls?
Daniel Mays i rollen som Danny är inte dålig i sig men hans rollfigur är inte skriven på ett sådant sätt att jag fattar hur han går från en bortskämd slacker som aktivt motsätter sig tanken på monogami till någon som uppenbarligen tycker att det roligaste som finns är att umgås med Alwyns dotter Tamsyn. Jag skulle också ha behövt några fler exempel på hur han kan vara en kul eller charmig snubbe för att tro på att han i slutänden kan snacka in sig hos både Jim och Alwyn.
Fisherman’s Friends bjuder inte på några som helst överraskningar storymässigt (vare sig det gäller upp- eller nedgångar) men jag hade heller aldrig direkt tråkigt. Produktionsvärdet är högt och om inte annat är filmen föga förvånande en veritabel propagandaprodukt från Cornwalls turistbyrå. Port Isaac, here I come! (Om Gud och covid vill, vill säga…)
Den amerikanska räser-filmen är nominerad i både tekniska och prestigefyllda kategorier, nämligen:
- Best Motion Picture of the Year
- Best Achievement in Film Editing
- Best Achievement in Sound Mixing
- Best Achievement in Sound Editing
***
alt. titel: Le Mans ’66
Henry Ford II har fått nog. Han stänger ned sin farfars berömda löpande band och meddelar såväl arbetare som kostymklädda mellanchefer: ”Man comes into my office with an idea, that man keeps his job!”.
Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.
Wrestling i Norwich är ingen lek. Kallad ”freak” av de snygga tjejerna? Suck it up… Soptunnelock i fejjan? Svider lite… Bowlingklot på kulorna? Funkis… Det är kanske ingen större hemlighet att vi snackar den absoluta blåbärsklassen av wrestling här. Men det hindrar ju inte att blåbären har drömmar om bigger ’n better things.
Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer Warrior på The Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.
När det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.
Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
alt. titel: Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer’s Stone
I mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, The Philosopher’s Stone (amerikanerna litade sannolikt inte på att kidsen skulle tycka att ordet ”filosof” var tillräckligt häftigt, därav namnbytet för bokens amerikanska utgåva och därmed också filmen) och The Chamber of Secrets som väl barnsliga. Jag har alltid hävdat att om det inte varit för att jag hoppade på Hogwartsexpressen först i och med The Prisoner of Azkaban hade jag kanske missat grejen helt och hållet. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!