You are currently browsing the tag archive for the ‘Underdog’ tag.
OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.
Jag är inte känd för att vara remarkabelt sportintresserad men inte ens jag missade backhopparen Eddie ”the Eagle” Edwards där i slutet på 80-talet. Det intressanta är att jag, då 16 år, uppfattade Edwards såsom ungefär medelålders. Först nu, när jag nu tar del av hans alldeles egna biopic, inser jag att karln då var nästan hälften så gammal som jag är nu. Kanske var det den är lilla pubesmustaschen som lurade mig?
Alltnog, Eddie the Eagle är en relativt klassisk underdog-film, både i ett sportfilms- och biopic-sammanhang. Den unge Michael Edwards, kallad Eddie, har samma goda självförtroende och samma dåliga självinsikt som många av dem som ställer sig framför Idoljuryn. Hans högsta önskan är att vara ”en olympier” men han är samtidigt inte särskilt idrottsligt begåvad.
I ett av många glasögonkrossar-montage (sportfilm och BOATS, remember?) står det klart att friidrott inte är Eddies grej. Men hur är det då med vinter-OS? Som alla hundutställare med en ovanlig ras vet, ökar sannolikheten till vinst när konkurrensen minskar. Och Storbritanniens grej har aldrig varit vintersporter. Men som en viss tennisspelande svensk skulle få lära sig, finns det även inom den brittiska utförsåkningen ett klassperspektiv och en självfinansierad arbetargrabb passar inte in i det.
Men så hade vi ju det där med gott självförtroende och dålig självinsikt. Men glasögonen nedhasade på näsan och ett lätt underbett tenderar den unge Eddie att se ut som om han dras med en lätt utvecklingsstörning och hans handlingar säger inte emot det. På egen hand åker han till sydtyska Garmisch-Partenkirchen för att lära sig backhoppning och sova i ett bar-förråd. Där träffar han också på den lätt alkade föredetta backhoppar-rebellen Bronson Peary.
Nå, det där sista tycks vara en sådan där grej som funkar bra rent dramaturgiskt men som kanske inte är helt med sanningen överensstämmande. Dels hade den riktige Eddie en viss vana av att i sann daredevil-anda skidhoppa över rader av bussar och bilar. Dels tränade han backhoppning i Lake Placid under överinseende av främst två amerikaner: John Viscome and Chuck Berghorn (varav å andra sidan åtminstone den förste tycks ha varit back-skötare snarare än backhoppare).
Men vad gör det när filmen petar dit en Hugh Jackman i jeans, cowboyboots och en stars-and-stripes-plunta som får göra en Wolverine extra light? Han är på sin höjd lite vresig och intar frukost i flytande form men blir exempelvis under filmens gång aldrig vare sig drängfull eller ovettig.
Hans Peary har också ett rätt bra samspel med Taron Egertons Edwards, en fjär varghund mot en dumglad (men väldigt bestämd) labradorvalp. Filmen om den brittiske backhopparen bjuder som sagt verkligen inte på något nytt rent dramaturgiskt men är en respektabel underdogmys-film. Den största spänningen ligger inte i OM utan NÄR vi ska få höra Van Halens ”Jump”. 80-talsnostalgiflörten håller sig annars på en rimlig nivå, till skillnad från de redigt usla CGI-effekterna som ska få oss att tro att både Egerton och Jackman är riktiga backhoppare.
Världen älskar vinnare. Eddie the Eagles största bedrift var kanske att visa att ”vinnare” faktiskt kan vara ett relativt begrepp.
Annonser
Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.
När det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.
Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
alt. titel: Harry Potter och de vises sten, Harry Potter and the Sorcerer’s Stone
I mina tidigare genomläsningar och -tittningar har jag upplevt särskilt de två första böckerna i serien, The Philosopher’s Stone (amerikanerna litade sannolikt inte på att kidsen skulle tycka att ordet ”filosof” var tillräckligt häftigt, därav namnbytet för bokens amerikanska utgåva och därmed också filmen) och The Chamber of Secrets som väl barnsliga. Jag har alltid hävdat att om det inte varit för att jag hoppade på Hogwartsexpressen först i och med The Prisoner of Azkaban hade jag kanske missat grejen helt och hållet. Läs hela inlägget här »
Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas text på Moving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)
***
Man kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.
…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”
Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport. Läs hela inlägget här »
Inom ramen för Bokcirkeln har vi redan nosat på Underdog som kontrasterades mot Kristian Lundbergs Yarden. Men Torbjörn Flygt har ju faktiskt skrivit fler böcker.
***
Någonstans i bakhuvudet måste det där Augustpriset från 2002 ha lurat, för någon annan anledning till att jag greppade Torbjörn Flygts näst senaste alster, Outsider, kan jag inte komma på. En författare som hittills aldrig varit aktuell på min radar. Men nu blev jag fullkomligt betagen av hans egen inläsning av fortsättningen på Johan Krafts äventyr och såg därför till att bekanta mig ytterligare med författaren.
Här satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.
Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.
I den plötsligt allestädes närvarande fattigdomsdiskussionen känns det extra aktuellt att ha läst Torbjörn Flygts Underdog och Kristian Lundbergs Yarden back to back. Begreppet ”fattigdom” sätter ett ytterligare perspektiv på två skildringar som annars karakteriserats som klassberättelser.
Underdog är i backspegelns klara ljus synnerligen medveten om sin klasstillhörighet. Boendes i lägenhet med en strumpfabriksförslitningsskadad mamma sitter arbetarstämpeln som en ovanligt väl passande handske på den hand som är Johan Kraft under sin malmöitiska uppväxt. Både lärare och mer bemedlade kompisar ser till att han inte förhäver sig. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!