The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

The Polar Express (2004)

Det är första advent och traditionsenligt bjuder bloggen på en tvättäkta julfilm. I år blir det dessutom tre till, en varje adventssöndag. Mycket nöje!

***

alt. titel: Polarexpressen

Förra året bjöd bloggen på jultågsfilm första advent i form av Hallmark-klägget The Christmas Train. Så varför inte göra om konststycket? Alltså skriva om en jultågsfilm, inte försöka mäkta med ytterligare dravel från Hallmark. Bakom The Polar Express hittar vi pålitliga namn som Robert Zemeckis, Tom Hanks och Alan Silvestri, så det måste ju innebära att vi nu snackar kvalitet av högsta klass?

Fortsätt läsa ”The Polar Express (2004)”

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: In the Heights (2021)”

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Aladdin (2019)”

Where the Crawdads Sing (2018)

Biologen Delia Owens skönlitterära debut, Where the Crawdads Sing, tycks ha blivit en osannolik succé. Omslaget på min utgåva skryter med ”Over 5 million copies sold worldwide!” och i Sverige ska den ha blivit framröstad i något sammanhang som ”Årets bok”.

Fortsätt läsa ”Where the Crawdads Sing (2018)”

Hustlers (2019)

Strippklubb. Kanske inte den vanligaste av arbetsplatser men det innebär inte att de anställda är olika andra anställda, exempelvis vad gäller drömmar om att avancera inom sitt yrkesområde. Bli bättre på sitt jobb, helt enkelt.

Fortsätt läsa ”Hustlers (2019)”

War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Fortsätt läsa ”War Horse (2011)”

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Fortsätt läsa ”Utvandrarna (2021)”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”