You are currently browsing the tag archive for the ‘Jul’ tag.

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Däremot är det kanske inte så vanligt att allt det där man inte pratar om ändå ligger så nära under ytan som det gör hemma hos Anders och Jenny med döttrarna Isa och Hedda. Faktum är att mycket är så uppenbart att en mullvad med svårartad gråstarr skulle kunna uppfatta vad som pågår. Trots att ingen pratar med någon annan. Familjetraditionen att knyta näven i fickan och lida i det tysta lever i högönsklig välmåga, särskilt mellan Anders och hans mamma Mona som också tycks bo i huset. Den som försöker göra något åt saken är den ingifta Jenny men hon kämpar minst sagt i motvind. Och för att göra livet lite extra svårt för sig är hon detta år även ansvarig för det allt avgörande julbordet med Mona hängandes över axeln.

Saker och ting ställs på sin spets tack vare ett kändisbesök. Anders bror Simon ska komma på besök ända från L.A. och Monas långa rad med klippböcker om sonens sångarframgångar vittnar om hur hett efterlängtad han är. Anders knogar på som ledare för ortens kyrkokör men det är helt uppenbart att han i sångarnas ögon intar en undanskymd position. Inte bara i förhållande till sin berömde bror, utan också till den gamle körledaren Eje.

Som upplagt för äkta julemys med andra ord. För att lägga lite extra lök på laxen anländer dessutom Anders och Simons kusiner Anneli och Igor med sonen Noel. På plats finns redan Annelis föräldrar Göran och Elvy, vilka mer än gärna delar roliga historier om hur tokigt det brukade bli med Görans bror, och Anders och Simons pappa, Ingemar. Ni vet, Ingemar som hade den där lilla alkisproblematiken och som gjorde livet till ett helvete för sin familj. Ni vet, det där man inte pratar om…

Nä, jag vet faktiskt inte… Kanske är jag bara lyckligt lottad som har svårt att identifiera mig med problematiken i Jag kommer hem igen till jul. Eller också finns liknande situationer runt mig hela tiden och jag bara är för tjockskallig för att uppfatta dem. Men för min del känns relationshistorien som filmen vill berätta om överdriven och övertydlig. Jag har svårt att inte bli irriterad på alla rollfigurer som bara knyter näven i fickan och istället tar ut sin frustration på en torrfura i skogen. Gud förbjude att man skulle snacka om saker och ting.

Hade Jag kommer… rört bara en av de fyra-fem hyfsat massiva surdegar som filmen försöker skjutsa in i ugnen hade jag kanske haft lättare att svälja anrättningen. Som det är nu finns det lite för många anledningar till att gå undan och bita ihop. Eller ännu hellre explodera i hätska meningsutbyten som draggar upp uråldrig familjeskit. För egen del kan jag bara påminna mig den där gången min lillebror drämde en korkskruv i skallen på mig, så jag har inte så mycket att komma med i det avseendet.

För att vara helt ärlig: problemen jag har med Jag kommer… har lagrat på sig sedan titten. Hade jag skrivit den här texten direkt efter den välbesökta biovisningen hade den sannolikt blivit betydligt mer ljum. En helt ok film även om jag med viss förvåning noterade att det snyftades både här och var i salongen mot slutet. Möjligen lite väl skamlöst ”inspirerad” av Ett päron till farsa firar jul till sitt upplägg och något jättefan av vare sig körmusik eller Peter Jöback har jag aldrig varit.

Alla inblandade vuxna skådisar gör ett helt ok jobb med både det tysta lidandet och de upprörda grälen, från Suzanne Reuter som Mona till Johannes Kuhnke som Anders och Peter Jöback som Simon (vilken dragit på sig såväl flamboyant mönstrade och färgglada kläder, som en liten 80-talistisk porrmusche). Vinstlotten rent rollmässigt skulle jag säga har dragits av Jennie Silfverhjelm som den hårt prövade Jenny. Hennes pragmatism och försök att navigera i de extremt tystlåtna familjevattnen är ganska uppfriskande. Loa Falkman får i sin tur vara comic relief-Göran som ”julgeneral” och gubb-beklaga sig över samhällets överdrivna ”henande” samt postväsendets kollaps.

Men ”helt ok”-känslan har alltså, vartefter dagarna har gått, övergått till något mer irriterat. De manusmässiga övertydligheterna har börjat skava, de lite märkliga vändningarna likaså, och rollfigurerna känns allt mer krystade. För att vara en film där rollfigurerna så ofta ändå påpekar att man inte pratar med varandra räcker det allt som oftast med väldigt få ord för att mycket ska tyckas vara både löst och förlåtet. Redan under filmens gång var jag dock tillräckligt avtänd för att hinna fundera en hel del på (1) vad det är jag inte gillar med Peter Jöbacks röst (lite för nasal, lite för spänd, lite för teatralisk) och (2) exakt hur många julskivor karln kommer att sälja i år.

En av surdegarna påminde mycket om det Patrik Sjöberg berättat i bland annat sin självbiografi. Just där tror jag att Jag kommer… hade tjänat på att göra halt och gräva lite djupare. För vuxna som utnyttjar sin position och auktoritet gentemot barn är i sanning något avskyvärt. Fast det är ju i och för sig inte särskilt julmysigt…

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.

Läs hela inlägget här »

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Läs hela inlägget här »

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

miracle-on-34th-streetalt. titel: Det hände i New York

Ok, så vi har ensamstående morsan Doris. Hon har på egen hand inte bara lyckats skaffa sig en relativt hög position på New Yorks välkända varuhus Macy’s och en fullt respektabel lägenhet utan också uppfostrat en välartad om än något lillgammal dotter, Susan.

Läs hela inlägget här »

love-actually

I ett läge frågar sig den lillgamle Sam ”What can be worse than the total agony of being in love?” Tja, att se Love Actually kanske?

Nå, nu ska jag väl inte riktigt vara så tjurig, men med tanke på att jag mer eller mindre blivit lovad tidernas mest optimala kärleks- OCH julfilm i ett, som ett gäng knäckfyllda köttbullar, måste jag ändå erkänna att jag definitivt är underväldigad.

Love Actually är en episodfilm, ungefär som Four Weddings and a Funeral uppskruvad till elva. Istället för att följa kärleksbekymren inom en mindre kompisgrupp beskriver den nyare filmen kärlekens plågor såsom de kan te sig för exempelvis en hemmafru, en författare, en tioåring eller varför inte en premiärminister? Julkänslan ska följa med på köpet är det nog tänkt eftersom det hela utspelar sig under typ december månad och publiken därmed lite nu och då får ta del av den extremt usla nyinspelningen av ”Love is all around” där alla omnämnanden av ”love” har bytts ut mot ”christmas”. Läs hela inlägget här »

Christmas wreathOm jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!

***

En underbar jävla julInnan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la Tomten är far till alla barnen. Och så inleds hela härligheten med en trailer för julens kommande storfilm som, till skillnad från filmen för dagen, inte handlar det minsta om jul – En man som heter Ove. Där den litterära förlagan utnämns till ”en av vår tids mest älskade romaner”. Allvarligt?! Överutnyttjade superlativ much?

Läs hela inlägget här »

Det är första advent (äntligen!) och därmed dags för Rörliga bilder och tryckta ords hävdvunna julfilmsinlägg. En modern klassiker den här gången måste man nog säga.

***

Bad SantaDen unge Thurman Merman är inte bara olyckligt lottad vad gäller namn. Han är dessutom ganska rundnätt, vilket ger de coola skateboard-kidsen carte blanche att mobba honom. Man kan också fundera på om det är något som inte riktigt är kopplat som det ska i skallen på Thurman eftersom han fortfarande tycks tro på allsköns sagor. Inte minst på Tomten och julens välsignande inverkan.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaStockholms undre värld går i väntan, inte på den illusoriske Godot som man kanske skulle kunna tro, utan på Tommy. I alla fall den del som tillsammans med honom var inblandad i ett framgångsrikt rån för ett något år sedan. På plats är än så länge bara Tommys hustru Estelle med dottern Isabel för att inkassera makens del från rånbytet. Från början räcker det med att Estelle hotar med makens ankomst för att tuffingarna ska se ut att kissa på sig, men frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det hotet förlorar sin effekt.

TommyI grund och botten är Tommy som synes ingen komplicerad historia. En sådan som i rätta händer kan bli en effektiv och nervkittlande thriller, här dessutom kryddad med en mer dramatisk strimma om hur skurkaktiga män tenderar att utnyttja känslomässigt beroende eller lättlurade skurk-flickvänner. Systrarna Estelle och Blanca förvaltar mer än bara ett biologiskt morsarv och Estelles starkaste drivkraft, förutom ren överlevnad, tycks vara att rädda Isabel från samma öde.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg