You are currently browsing the tag archive for the ‘Internatskola’ tag.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Det senare dödsfallet anser sig emellertid polisen ha full koll på när man arresterar skolans mångårige vaktmästare, mr. Fidel. Pat är å sin sida inte lika tvärsäker. Hon tycker sig ha börjat få kontakt med en ande som vandrar i skolans korridorer, en före detta elev som också dog bland de vindlande korridorerna. Men hur hänger Erikas död ihop med det som händer nu på St. Lucia?

Filippinsk skräckfilm, det hör banne mig inte till vanligheterna! Samtidigt dröjer det inte många minuter av Mikhail Reds Eerie innan jag kan känna mig helt hemma. Filmen är i allt väsentligt sprungen ur samma ådra som Blumhouse/Conjuring-franchisen, bara det att alla inblandade pratar filippinska. Plus en förvirrande mängd engelska, ibland hela meningar, ibland inskjuta enstaka ord.

Nå, men språket förutan får vi alltså en spök-skräckis fullsmockad med läbbiga töser iförda skoluniformer och inte sällan med svart, risigt hår. Mycket smygande, förbiilande gestalter i ögonvrån, mycket spegel-användande (ni vet: titta i spegeln, böja sig ned och sedan se något oväntat) och hoppa till-effekter som accentueras av ett dundrande ljud som om någon slängde sig raklång på ett pianoklaviatur.

Glasyren på den här (allt för?) välbekanta kakan är dock ganska smaklig eftersom Mikhail Red kan ösa på med katolska miljöer, tankemönster och, icke minst, nunne-gänget som styr St. Lucia med den skräckinjagande abedissan syster Alice i spetsen. Filmen inleds dessutom med en ganska övertydlig radiosändning som tar upp det faktum att landet införde dödsstraff i början av 90-talet (Eerie ska utspela sig 1995). Därmed finns all anledning att anta att jag säkert missar många kulturella markörer som är designade för en publik där fyra femtedelar är katoliker.

Vad som dock är svårt att missa är skolans skyddshelgon, St. Lucia, iförd ögonbindel och åtföljd av orden ”Those who believe without seeing are blessed”. Eftersom vi snackar katolsk internatskola här finns förstås också tidigt misstanken om att allt inte står rätt till med själva skolan. Pat beklagar sig exempelvis över att kollegiet vill tysta ned de besvärande dödsfallen för att bevara skolans image.

Men när allt kommer omkring uppfattar jag inte att förlösningen ligger i att kasta en förändringsobenägen och föråldrad institution överända. Jag blir heller inte riktigt klar över vilken förklaringsmodell Mikhail Red vill klistra på sin antagonist. Handlar det ”helt enkelt” om ren ondska, uppror mot Gud eller något annat, mer psykologiskt grundat? Antagligen för att jag inte sett tillräckligt många internatskolefilmer går mina tankar till Guillermo del Toros The Devil’s Backbone, trots att filmerna egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. Men jag tycker nog att del Toro på ett bättre sätt lyckades förmedla den här olycksbådande, tryckande och instängda känslan som säkert kan uppstå på en internatskola med liten synbarlig kontakt med yttervärlden.

Med det sagt är Eerie på intet vis en dålig film, den använder sina bekanta grepp och vändningar på ett kompetent och underhållande sätt även om alla kanske inte får någon tydlig upplösning eller avslut. För min del var det dock så pass välbekant att det aldrig kändes aktuellt att bli skrämd av spökflickorna. Samtidigt förföll den aldrig till orimligt ologiska vändningar, bara för att försätta vår tappra kurator i skrämmande situationer. Detsamma kan däremot inte kan sägas om Deus Ex Machina-polisen Justin.

Bara för att det finns filippinska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.

Läs hela inlägget här »

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

what-katy-didJag måste erkänna att jag har en viss svaghet för äldre barn- och ungdomsböcker. Kanske började det redan när jag glömde att tacka nej till den där bokklubbsboken som genom ett lyckokast råkade vara Anne på Grönkulla? (OT: Det där känns som tidernas scam när man tänker efter – en bokklubb för barn och ungdomar (tror det var Wahlströms eller något liknande) där man var tvungen att aktivt tacka nej till en bok i månaden. Annars landade den i brevlådan och det vara bara för mamma och pappa att betala och se glada ut.)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, The Price of Salt
Tony Burgess
, Pontypool Changes Everything

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg