You are currently browsing the tag archive for the ‘Internatskola’ tag.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

”Keri Tate” skulle lika gärna ha kunna fly från en betydligt mer anonym bakgrund innehållandes en mordisk galning till bror. Hennes flykt har lett till en tjänst som rektor för en fisförnäm privatskola där sonen John också går. Han är 17 bast och börjar vara en smula less på en morsa med ett badrumsskåp lika välfyllt som hos en välbärgad och upptäcktslysten knarkare. Som trots det dessutom självmedicinerar ytterligare med en flaska vodka på ständig kylning i frysfacket. En morsa vars överbeskyddande attityd helt går i spinn varje gång det drar sig mot halloween och uppvisar noll förståelse för att en tonårig grabb vill åka på skolresa med kompisarna samt få lite egentid med flickvännen Molly.

När man vet med sig att det är Williamson som stod bakom det första manusutkastet inordnar sig H20 utan problem i raden av 90-tals-high school-skräckisar som Scream, I Know What You Did Last Summer, The Faculty och Teaching Mrs. Tingle. Vi bjuds exempelvis på vääääldigt många stöta-ihop-hoppa-till-effekter och H2O är aningens för medveten om att den är en skräckfilm (i sann 90-tals-metaskräckfilmsanda med hänvisningar till exempelvis Jason och Scream 2). Samtidigt är det lite rart att se Jamie Lee och Janet Leigh tillsammans, ackompanjerade av en uppsjö Psycho-referenser.

Till 90-talskänslan bidrar inte minst rollistan med Josh Hartnett i sin första långfilsmroll som John, Michelle Williams som Molly och…wait for it…LL Cool J som säkerhetsvakten Ronny. Vilken givetvis har utrustats med putslustiga egenheten att han ständigt diskuterar sina futila försök att skriva erotiska romaner med flickvännen över telefon.

Jag vill minnas att jag tyckte att H20 var rätt underhållande när det begav sig på biograferna. Men antingen har den inte åldrats särskilt väl eller också är det jag som har blivit blasé för det här var banne mig inte särskilt kul. Visst finns det ett visst värde i att återigen se Jamie Lee Curtis i rollen som Laurie men risken är att miljön ”kalifornisk privatskola” faktiskt helt enkelt inte funkar för en Halloween-film. Å andra sidan…efter haveriet som var The Curse of Michael Myers är i princip vad som helst ett steg i rätt riktning.

Men visst är det så att high school-vinkeln i någon mån stjäl fokus från dynamiken mellan Laurie och Michael och får det hela att känns ganska splittrat. Det blir liksom två olika filmer – Lauries nojjor, dåliga psykiska hälsa och, så till slut, möjligheten att än en gång stå ansikte mot ansikte med sitt livs nemesis å den ena sidan, high school-hanky panky å den andra. Fyrklövern John och Molly tillsammans med kompisparet Sarah och Charlie innehåller två alldeles för övertydliga offerlamm. De är dessutom ett par som jag inte tycker att jag lyckats lära känna det allra minsta lilla när det äntligen är dags för Michael att bli påhittig med kockkniven.

Och jag som inte trodde att jag var Halloween-renlärig… Men nu upptäcker jag också att jag inte alls gillar att man ser ganska mycket hud i maskens ögonhålor. Eller det faktum att Michael får ett avsevärt mer slutgiltigt öde jämfört med tidigare filmer (or does he?!).

Final girl: Än en gång Laurie och än en gång Jamie Lee. Fasiken, hon är fin ändå! Och det funkar överraskande bra att nästan helt strunta i allt som hänt i Halloween 4-6, förutom bilolyckan som innebar hennes (fejkade) död.

Historik/psykologi: Tack gode gud att vi är av med de övernaturliga sektvibbarna! Å andra sidan kvarstår förstås en massa frågetecken, där det exempelvis tycks vara så att Michael fortfarande är mer eller mindre odödlig. Och varför tar han sig tid att plåga sina presumtiva offer genom att visa upp sina redan döda mordoffer på så komplicerade sätt? När vi är inne på den vägen, varför bryr han sig ens om att mörda Sarah och Charlie om han nu främst är ute efter John? Plus att han måste minst ha vetat att hans syster överlevt den fejkade bilolyckan, fått ett barn och när, för att den tidsmässiga hämnden ska hänga ihop logiskt (det vill säga, ge sig på John när han fyller 17 år).

Vapen: Mest den klassiska kockkniven men inledningen visar oväntad uppfinningsrikedom med en skridsko, trots att det strikt räknat inte alls var nödvändigt.

Killer-o-vision: Nope, H2O har gjort gemensam sak med The Curse… och droppat denna trope.

***

Idag har Filmitch närmat sig hemmaplan, men å andra sidan rest ännu längre tillbaka i historien. Klicka här för att bekanta dig med skräcken i ödsligt belägna alpbyar.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

Spökjägare är inte ett så nytt yrke som man skulle kunna tro. 1921 kämpar den unga Florence Cathcart för att avslöja charlataner som tycker att det är helt ok att profitera på människors önskan att komma i kontakt med sina avlidna anhöriga. Att bedragarnas offer sedan inte alltid är särskilt tacksamma över att få sina illusioner krossade av Florence är en annan sak.

Läs hela inlägget här »

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

what-katy-didJag måste erkänna att jag har en viss svaghet för äldre barn- och ungdomsböcker. Kanske började det redan när jag glömde att tacka nej till den där bokklubbsboken som genom ett lyckokast råkade vara Anne på Grönkulla? (OT: Det där känns som tidernas scam när man tänker efter – en bokklubb för barn och ungdomar (tror det var Wahlströms eller något liknande) där man var tvungen att aktivt tacka nej till en bok i månaden. Annars landade den i brevlådan och det vara bara för mamma och pappa att betala och se glada ut.)

Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

HP and Gob of FireFörutom all känslosamheten som nämndes i förra inlägget finns det förstås också ett tydligt maktperspektiv i serien, ett koncept som Rowling i likhet med många andra ungdomsförfattare är högst tveksam till. Innan ”Magic is Might” skulle man nästan kunna säga att mottot för Ministry of Magic är ”Absolute power corrupts absolutely”. Denna bastion för trollkarlsvärldens formella makt framstår allt som oftast som ett byråkratiskt bländverk, imponerande på utsidan men på insidan tandlöst och fegt. Alltså återigen den välbekanta kontrasten mellan yta och handling. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg