Ocean’s 8 (2018)

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Men musiken som omedelbart tonar upp efter dessa uttalanden gör det uppenbart att Debbie inte alls är särskilt ångerfull. Däremot är hon hemskt nöjd över att komma ut från fängelset och kunna återuppta kontakten med sin kompanjon Lou. Debbie har nämligen haft drygt fem år på sig att komma på den mest geniala diamantkuppen ever.

Alla heist-filmer behöver ett team som presenteras på lustiga sätt. Det har Ocean’s 8.

Alla heist-filmer behöver en tydlig miljö eller tillfälle där kuppen ska äga rum. Det har Ocean’s 8.

Alla heist-filmer behöver ett tydligt mål – vad är det som ska stjälas? Det har Ocean’s 8.

Så vad är då problemet? För medan Ocean’s 8 imponerar genom sin cast och yta blir det aldrig varken spännande eller engagerande. Själv är jag benägen att lägga problemet vid regissör och manusförfattare Gary Ross fötter. Han är en kompetent man vars filmer dock tenderar att aldrig vara bättre än sina manus eller förlagor.

Här känns det som om han blivit alldeles för förtjust i att beskriva upplägget för den exklusiva galan på The Metropolitan Museum of Art, på bekostnad av själva heist-momentet. Att Danny och hans gäng i den första Ocean’s Eleven hade koll på casinobranschen kunde man köpa, men hur har Debbie och Lou kunnat få en sådan oerhört god kunskap om hur den elitistiska och fisförnäma mode- och galavärlden fungerar?

Allting går alldeles för lätt för gänget, vilket leder till att det aldrig känns som om något står på spel. Exempelvis kräver upplägget att fem av dem både får och utför jobb inom ramen för tillställningen (som diskare, servitör och så vidare) men hur det går till är tydligen sällan tillräckligt intressant att berätta om, det bara händer. Särskilt hälaren Tammy som faktiskt jobbar i Vogues gala-team under ett par veckor och inte verkar ha några som helst problem att klara av jobbet (eller ska det vara en subtil nålspets mot modebraschen – ”Våra jobb är så enkla att vem som helst kan utföra dem!”?). Kuppen kräver också tillverkning av en exklusiv galaklänning på tre veckor vilket är något som, närmast mirakulöst, händer helt ”off camera” (”Och Gud sade, varde klänning”?). Hur det hela bekostas (omkostnader för 8 pers i tre veckor, material, maskiner, och så vidare) nämns heller aldrig.

Vid ett tillfälle får Debbie kommentera att hon hellre jobbar med kvinnor än med män eftersom kvinnor glider under radarn. Ingen ser egentligen kvinnor. Ett intressant uttalande och koncept som filmen hade kunnat göra mycket mer av (eftersom den i nuläget inte använder det alls). Teammedlemmarna som ingen ser blir ”osynliga” för att de har osynliga jobb som diskare eller servitör. Och Debbie själv, med sin bakgrund och rykte som bedragare, är så långt ifrån osynlig som det bara är möjligt. Hennes fläckfria yta reflekterar alldeles för mycket ljus för att något sådant skulle vara möjligt

Nå, fanns det då ingenting som räddade Ocean’s 8 från total katastrof? Jomen, visst gjorde det det. Gary Ross kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmprojektet lyckats locka skådisar som Sandra Bullock (som får träna på sin tyska) , Cate Blanchett, Rhianna, Helena Bonham Carter (som får träna på sin franska) och Anne Hathaway. Att han sedan inte har lyckats regissera dem till att jag uppfattar någon som helst teamdynamik utan ”bara” en rad briljanta skådisar är knappast deras fel.

Extra roligt var det att (åter)upptäcka hur bra Anne Hathaway faktiskt kan vara och att hon inte minst har en riktigt fin komisk tajming. Och jag kan inte undkomma misstanken att Helena Bonham Carters lite vrickade och virriga modedesigner gav henne en chans att driva med sin Tim Burton-persona eftersom hon ständigt går klädd som en trashig gothic lolita.

Men tyvärr, Ocean’s 8. När sista vändningen är avslöjad förtjänar du fortfarande inte att använda en stark låt som ”These boots were made for walking” för att få dig själv att framstå som smartare och coolare än du egentligen är.

Annonser

The Square (2017)

Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.

Airport ’77 (1977)

alt. titel: Haveriplats: Bermudatriangeln

Titelmässigt har katastroffilmserien nu hunnit ikapp, Airport ’77 hade verkligen premiär 1977. Däremot är vi fortfarande lika långt borta från någon slags flygplatsaction som i del två.