You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Nej, de hade istället hostat upp en hundring (samt minst det dubbela för läsk, godis och snacks) för att kunna snacka med sina kompisar, instagramma sig igenom upplevelsen och springa på toa. Jag fick känslan av att om det inte funnits en klar risk att man varit hjälplöst ”out of the loop” om man inte sett It, oavsett om man verkligen var intresserad av den eller inte, hade visningen varit betydligt lugnare.

Nåvälan, jag fick vackert sitta och jäsa i min fåtölj samt ett par gånger agera queen bitch of the movie year (till liten nytta ska tilläggas) och låta filmen göra sitt bästa för att ändå involvera mig i berättelsen om The Losers’ Club samt Pennywise the Dancing Clown.

Vilket den med tanke på omständigheterna ändå måste sägas lyckades riktigt bra med. I alla fall bättre än väntat. Manuset skiljer sig förstås en hel del från boken, både vad gäller tidsperiod, händelseutveckling och rollfigurer men de flesta av de där förändringarna hade jag inga större problem att köpa i dramaturgins namn.

När King skrev sin bok var 80-talets mitt nutid och han försatte som vanligt inga chanser att blicka tillbaka på sitt älskade 50-tal. Nu ligger istället 80-talet 30 år bakåt i tiden och det kändes naturligt att se Belch Huggins med en Anthrax-tischa istället för brylcreeme i håret. På det hela taget lyckas It balansera en lagom mängd tidsmarkörer och musik utan att vi hela tiden blir bombarderade med allt från Alf-dockor och Modern Talking till Iron Maiden och Tim Burtons Batman-film.

Vad som däremot rullar på biografen i Derry är A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child vilket förstås är en uppenbar referens i sammanhanget. Dels eftersom It och Freddy Krueger båda är monster som spelar på sina offers svagheter och rädslor, kanske till och med kräver fruktan och dödsångest för att kunna överleva. Dels eftersom Bill Skarsgård i form av Pennywise, på samma sätt som Robert Englunds Freddy, visar upp något mer än bara monstermakeup. Jag tyckte att Skarsgård gjorde en hyfsat otäck clown med sina Nosferatu-tänder och det hängde på mer än kostym och CGI.

Jag tycker också att denna version av It gjorde helt rätt som gav mycket uppmärksamhet till The Losers’ Club och betydelsen av gruppens gemensamma förmåga att besegra ondskan. Som så ofta annars i (ungdoms)skräckfilm är vuxenvärlden mer eller mindre frånvarande och inte sällan en del av hotet mot barnen. Det här perspektivet funkar förstås tack vare fin casting av alla inblandade, även om det är svårt att undvika känslan av att It nog har Stranger Things en hel del att tacka för. Och då inte bara för att vi återser Finn Wolfhard (så jäkla coolt namn!!) som Ritchie ”Trashmouth” Tozier. Det här är ett gäng som jag gillar och hejar på.

Däremot är det synd att manuset gör Ben Hanscom till Historikern istället för Arkitekten eftersom det innebär att Mike Hanlon reduceras till ”the home schooled kid”. Visst, Mike jagas av Henry Bowers och hans gäng men filmen har utelämnat bokens anledningar till varför Henry skulle hata just Mike med extra glöd. I nuläget går mobbarna på alla tillgängliga småglin med lika glatt humör.

Jag sade att jag kunde köpa de flesta av skillnaderna mellan bok och film men en av dem kändes riktigt, riktigt tråkig och det är förstås att Beverly Marsh måste bli en damsel in distress för att trigga igång den avgörande fajten.

Allt är som bekant relativt. För att vara en skräckfilm var It fullt godkänd och för att vara en Stephen King-filmatisering var den freakin’ awesome. Jag ser absolut fram emot en omtitt under lugnare omständigheter.

Filmspanaren The Nerd Bird, aka Cecilia Burman, var syrligare i omdömet men landade ändå på samma betyg för It. Hon har dessutom varit ambitiös nog att skriva ett omdöme till.

Annonser

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

En speciell skola är också vad Gillian Bellaver känner att hon behöver i sitt liv eftersom hon inte törs lita på sig själv bland sina vanliga klasskompisar. Hon ser oroväckande syner av blodiga lik och får en klasskamrat att blöda näsblod. Hennes ömma moder är måttligt oroad av dotterns upprördhet (”I’ve had a long flight and am very tired…”) men går ändå med på att låta Gillian stanna vid Paragon Institute medan hon själv drar iväg till Paris.

Paragon blir emellertid inte alls den parapsykologiska fristad som Gillian föreställt sig eftersom hon börjar se syner av en kille i hennes egen ålder vid namn Robin och som blir utsatt för besynnerliga experiment.

Det måste ha varit något ESP-artat i luften under 70-talet. Stephen King skrev boken Carrie 1974 som blev film 1976. En John Farris skrev i sin tur boken The Fury 1976 som blev denna film 1978. Farris dunkade in en superhemlig statlig myndighet i mixen, vilket Stephen King säkerligen byggde vidare på i Firestarter från 1980 (som blev film 1984).

Både Carrie och The Fury regisserades av en italienskättad herre vid namn Brian De Palma. Jag är själv inte överdrivet förtjust i Carrie men känner omedelbart att jag bli mer indragen i The Fury mycket tack vare John Williams olycksbådande och bombastiskt orkestrala musik som rullar under förtexterna. Det här innebär förstås också att jag inte bryr mig särskilt mycket om anklagelserna när det begav sig, att De Palma med The Fury bara återupprepade Carrie. Gjort om och gjort bättre skulle nog i så fall vara mitt utlåtande.

Men för all del, visst finns det saker som kan förbättras i The Fury. Alla ändlösa jaktscener mellan Peter (vilken givetvis överlevt båtexplosionen och nu är ute efter hämnd) och de statliga agenterna blir lite för många och lite för ändlösa. Särskilt som manuset allt som oftast tillåtit sig att peta in lite birolls-comic relief som inte känns särdeles naturlig i sammanhanget.

Jag uppfattar att både Gillian och Robin, spelade av Amy Irving och Andrew Stevens, ska vara i övre high school-åldern, alltså max 18 år. Det är förvisso ett klassiskt thriller- och skräckgrepp att göra filmens protagonister mer utsatta i sin ungdom och oerfarenhet. Men när Irving och Stevens faktiskt ser ut att vara närmare sina riktiga åldrar (25 och 23) faller förstås den effekten och det blir mest konstigt eftersom de beter sig som om de vore emotionellt labila tonåringar. På så sätt skulle man med lite god vilja och fantasi kunna se hela filmen som en beskrivning av det vanskliga i att försöka kontrollera ungdomar som vill slå sig fria eftersom deras drivkraft alltid kommer att vara så mycket starkare än den som finns i vuxensamhället.

Det är heller inte helt klart varför John Cassavetes skurk Childress plötsligt börjar kanalisera en tydlig Bondskurksaura i form av svart kostym, mitella och handske på vänster hand bara för att han råkat bli skjuten av Peter.

Men det fanns som sagt en hel del som jag också gillade med The Fury och en av de delarna var Kirk Douglas Peter. Han fixar oftast en rätt fin balans mellan det andlöst spännande i människojakterna och comic relief-elementen plus en samtidig styrka och skörhet i sökandet efter sonen. De korta scener han har med Amy Irving är till fördel för dem båda, oavsett hennes oförmåga att se ut som en tonåring.

I just den här filmen tycker jag att De Palmas speciella stil med långa, oklippta tagningar samt en försvarlig mängd slow motion funkar, särskilt i förhållande till Amy Irving. Scenen i början där kameran liksom förföljer henne och kompisen på strandpromenaden ger en antydning om vad som komma skall vad gäller övervakning och kontroll.

På det hela taget en rätt charmig 70-talsthriller med en klassisk goreeffekt som grädde på moset. En effekt som vid det här laget väl är mer klassisk än bra.

Efter Jesus sista frestelse var det så dags för passionen. Som den listige läsaren kanske redan klurat ut har ordet ”passion” i det här sammanhanget inget att göra med ett våldsamt melodram som går ut på otrohetsavslöjanden, ond, bråd död eller knivbemängd hämnd.

”Passionen” är helt enkelt ett annat ord för Kristi lidande och död på korset såsom det berättas i de fyra evangelierna. Regissör och manusförfattare Mel Gibson kastar sina tittare rakt in i Getsemanes trädgård där Jesus bli arresterad och låter oss sedan vare sig vi vill eller inte uppleva en rejäl portion lidande.

Gibson har sagt att hans främsta prioritet när han gjorde filmen var att förhålla sig trogen till evangelierna. Själv har jag som icketroende och definitivt icke-ivrig bibelläsare svårt att avgöra vad i Gibsons berättelse som tillhör evangelierna och vad som blivit mer av en tradition som funnits med så långt tillbaka att man kanske tror att de tillhör evangelierna.

Oavsett vilket checkar Gibsons bilder av de flesta mer eller mindre välbekanta hållpunkterna och föremålen – törnekronan, Golgatavandringen, svetteduken, piskrappen, orden på korset och spikarna. Det ska väl först som sist erkännas att The Passion of the Christ är en otroligt snygg film, på samma sätt som Apocalypto var det. Gibson har öga för detaljer (och en sannskyldig förkärlek för slow motion), det intressanta är väl att han allt som oftast väljer att vända det ögat mot kroppar som får utstå den mest brutala av tortyr.

För om The Last Temptation of Christ var en film om Jesus religiösa, psykologiska eller moraliska lidanden är detta mer eller mindre uteslutande en film om hans fysiska lidanden. I det avseendet gör förstås Jim Caviezel och hans kropp en helt fantastisk prestation, ganska snart är han inte stort mer än en bruten och sargad man med hasande steg, svullna läppar, sluddrande tal och igenmurade ögon. Redan när han begynner sin Golgatavandring känns det helt osannolikt att en enda människokropp kan ta så fruktansvärt mycket stryk.

Problemen i denna framställning blir förstås ganska givna – vad ger den mig som icketroende? Förutom två timmar av en allt mer torterad kropp på ett sätt som antagligen gjort David Cronenburg grön av avund. Jag upplever att The Passion… är en film för de redan frälsta (heh…)

Bara de torde kunna få ut någonting mer än det rent fysiska av Jesu lidanden. Gibson själv ska ha sagt att detta är en film som handlar om hopp och kärlek, att man ska få styrka från det faktum att Jesus led så fruktansvärt mycket för mänskligheten. Själv skulle jag kunna tänka mig att den funkar precis lika bra som tidernas guilt trip.

The Passion… ger oss icketroende ingen som helst hjälp på vägen att på något slags psykologiskt plan förstå vad som gör att en människa kan ta så mycket stryk. Det enda som sätter in filmens ”handling” i något slags sammanhang är om man går in i tittningen med den förutfattade meningen att vi nu ska få se Människosonen ta på sig världens lidande för att våra förmenta synder ska kunna förlåtas.

Ledsen Mel, men jag köper inte det. Vilket i sin tur leder till att jag efter ett tag faktiskt inte längre tycker att det blir så himla spännande att titta på hur de elaka soldaterna skrattar åt den skadade mannen. Ärligt, de romerska soldaterna som tog hand om korsfästningsbrottslingar verkar tycka att de har världshistoriens roligaste jobb. De får piska och håna folk och bli nedstänkta med blod – what’s not to like?!

The Passion… är en otvetydigt välgjord film som inledningsvis lyckades vara riktigt suggestiv men som sedan klänger sig fast vid evangelierna lika troget som Jesus vid sitt kors. Det är ingen film som är det minsta intresserad av att hjälpa sina tittare förstå vad det är som händer eller varför.

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Så det var väl bara att bita ihop. Man ska ju lida lite när det är påsk. Men det blir snart uppenbart att jag aldrig kommer att lida lika mycket som Willem Dafoes Jesus. Oj, vad han lider. Till en början i alla fall och då tycker jag fortfarande att det är rätt intressant.

Jesus är nämligen en kille som hör röster och får svårartade krampanfall. Han våndas enormt över att han egentligen inte alls lever ett gudsfruktigt liv för att han vill det, utan för att han inte vågar sätta sig upp mot vare sig världslig eller gudomlig överhet. Riktigt vad som därmed skiljer honom från alla andra tusentals kristna som under historiens lopp hållits i schack just på grund av denna effektiva rädsla förstår jag inte riktigt men vi ska kanske lämna det just nu.

Det här var ju en rätt spännande upptakt – Jesus är alltså inte Guds son, utan någon som egentligen är psykiskt sjuk? Inte heller det särskilt unikt bland historiens olika profeter skulle jag kunna tänka mig.

Men snart börjar det komma igång en historia som åtminstone för min del känns någorlunda bekant. Jesus håller sin bergspredikan, blir döpt av Johannes, ger blinda synen tillbaka, återuppväcker Lazarus och kastar ut månglarna ur templet.

Vare sig manuset eller regissör Martin Scorsese verkar dock särskilt intresserade av att sätta in alla dessa välbekanta bibliska händelser i något slags historiskt eller psykologiskt sammanhang. Plötsligt får Jesus en uppenbarelse som gör att han inte längre lider av att höra Guds röst i sitt huvud utan börjar prata om att kärlek är den enda grunden för riktig förändring. Sedan får han en annan uppenbarelse som gör att han istället ber folket följa yxans väg men särskilt våldsamt blir det egentligen aldrig.

Det blir för mig som tittare aldrig klart rent psykologiskt hur Jesus kan skilja mellan alla dessa uppenbarelser och frestelser eftersom en del av dem kommer från Satan och därmed inte alls är att lita på. I den bemärkelsen kan jag inte uppfatta The Last… som något annat än en beskrivning av bibelns berättelser om Jesus och hans äventyr.

Filmens avslutning ska tydligen ha varit något som djupt upprörde den kristna världen där i slutet av 80-talet (bland annat brandhärjades en parisisk biograf) så jag led på, höll ut för att få en rejäl pay off. Men den blir det förstås inget av och varför är jag ens förvånad, det är ju religiöse Scorsese vi snackar om här?

När Jesus hänger på korset, fullt medveten om att han offrar sig för mänsklighetens fromma (så är hans offer då egentligen lika mycket värt?), blir han erbjuden att hoppa ned och fortsätta leva som en vanlig man – ”You’ve done enough”. Därefter får vi i en slags fast forward se Jesus leva med olika kvinnor (äktenskapets fullbordan tillsammans med Barbara Hersheys Maria Magdalena ska tydligen ha varit gnistan som tände brandbomben inne på den där parisiska biografen) tills dess att han är gammal och ligger på sin dödsbädd.

Då kommer Judas och anklagar sin gamle vän för att ha tagit den enkla vägen ut. Eftersom livet i Judéen verkar rätt pestigt just då är det inte särskilt svårt att uppfatta problemet som det faktum att Jesus faktiskt inte dog på korset. Först då fattar vår huvudperson galoppen och återvänder alltså för att verkligen dö för mänskligheten. The End.

Jaha?! Med tanke på att Jesus måste få det uttryckligen förklarat att hans korsdöd är ett slags icke förhandlingsbart krav som han (genom djävulens försorg?) försökt undkomma vet jag inte om jag uppfattar det som särskilt storslaget att han finner sig i sitt öde.

Visuellt hade nog The Last… kunnat vara en större upplevelse om det inte varit för att den version jag hade att tillgå var en nostalgiosande heminspelad VHS-kassett vilken sannolikt har minst 20 år på nacken. Jag tycker mig dock kunna utläsa att Scorsese gör en hel del av kontrasteringen mellan gul sand och rött blod.

Så nej, religiöst och filosofiskt vet jag inte om jag fick så värst mycket ut av The Last… Å andra sidan kan jag svårligen tänka mig en skådis med ett bättre ansikte för religiös fanatism än Willem Dafoe med sina skarpskurna drag. Även en illande rödhårig Harvey Keitel är bra som Judas, inte minst i scenerna tillsammans med Dafoe. Deras samspel känns både mänskligt och genuint i en film som handlar om allt annat än det.

alt titel: Jakten på Röd oktober

Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?

Ubåtskaptenen Marko Ramius är hjärtligt less på livet i Sovjetunionen och har trummat ihop ett gäng lojala officerare som kan tänka sig att följa med i hans avhopp. Som förhandlingsmedel mot amerikanerna har han med sig den nymodiga och supertysta ubåten Röd oktober vilken skulle kunna innebära ett allvarligt avbräck för yankee doodle dandy i det kalla kriget mot Ivan.

Men hur ska amerikanarna veta vad Ramius är ute efter? Hur ska man kunna förhindra att de tolkar det hela som ett anfall och spränger ubåten i luften eller, ännu värre, startar ett tredje världskrig? Lugn, bara lugn, så länge CIA har folk som Jack Ryan anställda är det ingen fara på skrovet. Ryan är historiskt bevandrad, intellektuell och analytisk. Han lyckas genom att bara vara rationell och Ha Rätt övertyga alla andra i sin omgivning om att han Har Rätt.

Lite ambivalent måste jag erkänna att jag känner mig inför Clancy. Själva grundhistorien kring Ramius och Ryan är spännande så det räcker. Jag tycker att han lyckas rätt bra med att mejsla ut männens respektive personligheter och göra dem förhållandevis nyanserade. En stor del av poängen med hela berättelsen är ju att Jack Ryan inte ska vara en actionstinn och skjutglad stridspitt.

Men sedan, söte Jesus… Jag menar, jag har ju hört att Clancy ska vara detaljerad in absurdum men detta går utöver det mesta jag kunde föreställa mig. Jag är förvisso den första att störa mig på om det är helt uppenbart att en författare inte har en aning om vad hen pratar om utan skriver om ”den där spaken som får ubåten att stiga upp till ytan”. Men jag inser efter att ha lyssnat mig igenom Tom Clancy att jag inte heller känner något trängande behov av att veta exakt vad varenda liten ratt och display är till för eller hur de funkar. Jag upplever samma detaljmatthet från de där deckarna som berättar på metern när vilka gator som huvudpersonen trampar runt på.

Vartenda meningsutbyte ska återges, vartenda PM ska bifogas. Jag tror banne mig inte att det finns en enda sekund i de typ fyra olika och parallella händelseutvecklingarna som Clancy missar att redogöra för. Vilket i sin tur förstås får till följd att när det börjar dra ihop sig och verkligen blir lite spännande med en del action har jag lagt ned för länge sedan och kan bara uppamma det mest grunda av intressen för hur det verkligen ska går. Jag har förresten redan sett filmen, så det vet jag ju ändå…

Och varför då inte passa på att se om filmen? Redan när kameran börjar zooma ut från Sean Connerys kisande ögon och Basil Pouledoris fantastiska musik drar igång känner jag att detta är något helt annat än PM och minutiösa förklaringar.

Jag inser snart att jag till och med hade hunnit glömma bort exakt HUR bra The Hunt For Red October var. Svaret är: mycket. Kanske till och med: otroligt. Manusförfattarna Larry Ferguson och Donald E. Stewart har skalat bort alla onödigheter, mejslat fram den spännande händelseutvecklingen samt till och med hittat på ett sätt att plocka med alla Clancys omständliga bakgrundsbeskrivningar utan att det känns forcerat.

Alec Baldwin är en charmigt övertygande Jack Ryan medan Sean Connery sällan har varit bättre än den bistre Ramius. Manuset lyckas frammana ett samspel och en dynamik dem emellan till och med innan de möts, en slags hjärnornas synkronisering som känns helt självklar.

Gillade man boken kan jag tänka mig att filmen känns allt för avskalad och tunn men i mina ögon är den (fortfarande) ruggigt bra. Se den, om inte annat för Stellan Skarsgårds svettige ubåtskapten.

The Hunt For Red October (1984)

The Hunt For Red October (1990)

Bonus: Red Storm Rising (1986)

Nå, jag tänkte att jag skulle vara lite schysst och ge Tom Clancy en chans till efter att The Hunt for Red October, något oväntat, inte gjorde någon större succé.

Men förihelvitte, det här var verkligen inte rätt väg att gå! Jag orkade igenom ungefär en tredjedel av Red Storm Rising och det var lika kul som att sitta bredvid och se andra spela världens mest invecklade strategispel. Berättelsen är säkert oerhört insatt och välutforskad och allt vad den nu kan vara men så förbannat trist borde det inte få vara tillåtet att bli.

I rättvisans namn kan jag inte dumpa något slags betyg på den stackars boken eftersom jag inte läst ut den men i det här fallet är inget betyg lika med ett undermåligt dito. Bara så ni vet, tänker jag…

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg