War Horse (2011)

Korsa den Anna Sewells klassiska barnbok Vackre Svarten med Erich Maria Remarques lika klassiska ”war is hell”-historia På västfronten intet nytt. Den smått osannolika kombon är inte bara en hyfsad beskrivning av vad War Horse försöker åstadkomma rent berättelsemässigt utan ger också en aning om svårigheterna med detta.

Å ena sidan ett mer eller mindre antropomorfiserat djur, genom vilket läsaren ges insikt i mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Å den andra ett lerig och blodigt ingenmansland där ingen mänsklighet synes överleva, utan alla förvandlas till djur. Ja, ok, just den kontrasteringen verkar väl i och för sig smartare än vad War Horse faktiskt har täckning för. Det kommer inte som någon större överraskning när det visar sig att Steven Spielbergs film (premiär mellan The Adventures of Tintin och Lincoln) bygger på en barnbok.

Nu kan det fortfarande bli både bra och berörande film av en barnbok som handlar om svåra saker som krig och förintelse, se bara på The Boy in the Striped Pyjamas. Den delar dessutom både en PG-13-märkning och distribution av Walt Disney Studios Motion Pictures med War Horse. Men där slutar också likheterna. Där The Boy… är en ganska stillsam och intim film har Spielberg, tillsammans med välbekante fotografen Janusz Kamiński, plockat upp den absolut bredaste penseln de kunnat hitta från målarlådan. Inte nog med det, jag är beredd att satsa en guldpeng på att de sannolikt satt ihop varenda pensel i den däringa målarlådan för att skapa sentimental epik på den nivå som War Horse befinner sig.

Det är tidigt 1910-tal och i Devon föds ett mirakelföl. Fast för bonden Ted Narracott framstår det bruna varmblodet inledningsvis som något av en förbannelse. Han var ju på hästauktionen för att köpa ett dragdjur, en rejäl bjässe som kan hugga i, och så blir han stående med en alldeles för dyr speta till kuse. Bara för att han var tvungen att visa den stroppige landägaren Lyons var budgivningsskåpet ska stå. Att Narracott hyr sin lilla gård från Lyons gör knappast situationen enklare, eftersom han i princip använt hyran för att betala hästkräket.

Men unge Albert Narracott ber sin far så hjärtskärande att ge unghästen, som Albert döpt till Joey, en chans att visa vad han går för. Av oklar anledning engagerar sig hela byn i Albert och Joeys kamp och hurrar som en man när duon lyckats ploga en stenig åkerlapp (Kal-Oska och Krestina ain’t got shit on Albert!).

Men säg den lycka som varar för evigt? I princip dagen efter bryter första världskriget ut och Alberts far säljer Joey till armén. Hur ska pojke och häst hitta tillbaka till varandra på Europas slagfält?

Nu är ju Steven Spielberg knappast rädd för rejäla skopor sentimentalitet och det finns absolut filmer som gör sig förtjänta av varenda droppe, som Schindler’s List. Men så finns det också filmer som War Horse där ingenting, vare sig det gäller historia eller framställning, som gör att den här sentimentaliteten blir rimlig. Istället skapas en klistrig utanpåfernissa som, tillsammans med en ärligt talat märklig färgsättning och stil à la Gone With the Wind, gör att hela skapelsen känns plastig och artificiell.

War Horse börjar närmast som en barnslig allegori men vill sedan skapa ett större allvar när kriget bryter ut. Fast samtidigt stanna på en PG-13-nivå och det är här det skär sig – ingenting känns trovärdigt eller ”på riktigt”. Om historien exempelvis fokuserat lite tydligare på ett krig där en gammal värld (kavalleriet) mötte en förkrossande ny sådan (artilleriet) hade det kunna blir både intressant och berörande. Men den slutsatsen klarar Spielberg av med en kamerasvepning över ett slagfält fullt med döda hästar och kavallerister. Sedan det är dags att följa med Joey på nya äventyr tillsammans med bland annat en käck liten tös, vars pladder utan problem hade kunnat platsa i en Disney-film. Greppet att låta Joey byta ägarhänder gör att jag aldrig hinner fästa mig vid de olika människor han möter och därmed bryr jag mig heller inte om huruvida de blir arkebuserade som desertörer eller inte.

Den ytliga barnsligheten blir bara än mer påtaglig när nästintill varje svårighet eller bryderi som Joey möter kan övervinnas med muntra tillrop av typen ”Walk on, boy!”. Det är något oklart om War Horse till och med vill ge intryck av att Joey är så fenomenalt smart eller mänsklig att han förstår talat språk. (Inga problem med språkbarriärer här inte, ety detta är den sortens krigsfilm där alla pratar engelska med lämplig brytning.)

En nominering för Best Picture vid Oscarsgalan 2012 känns helt orimlig, bortsett från att Spielberg sannolikt har en fast platsi den kategorin närhelst han så önskar. Men i och för sig, detta var året när även Scorseses Hugo var nominerad och kategorin vanns av The Artist. Nomineringen av John Williams ofantligt generiska score är inte mycket mer välmotiverad, den. På samma sätt framstår prestationerna från skådisar som Tom Hiddleston, Eddie Marsan, Benedict Cumberbatch, David Thewlis, Peter Mullan och Emily Watson som remarkabelt oremarkabla.

Vill du komma åt visuell stil, se Gone With the Wind. Vill du se en berörande krigsberättelse lämpad för barn, se The Boy in the Striped Pyjamas. Vill du se en film om första världskriget, se They Shall Not Grow Old. Vill du se en Spielbergfilm som på något sätt kan motivera i alla fall delar av sin sentimentalitet, se Schindler’s List, The Terminal eller War of the Worlds.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Fortsätt läsa ”The Christmas Train (2017)”

Ett, tu…TV-serier! #17

Nämen, sedär?! Hade vi inte två juliga TV-serier att fira andra advent med?

***

Hjem til Jul (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

alt. titel: Home For Christmas

En av de trevligaste överraskningarna julen 2019 var norska Netflix-serien Hjem til Jul. Streamingtjänsten marknadsförde den som Home For Christmas och engelsk dubbning var defaultspråket så det hade säkert varit lätt att missa den om det inte vore för att det var flera som nämnde den i positiva ordalag.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #17”

The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Fortsätt läsa ”The Lovely Bones (2009)”

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Fortsätt läsa ”Cloud Atlas (2012)”

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)

Dags för den traditionsenliga adventsfilmen! Förhållandevis rykande färsk, dessutom…

***

alt. titel: Fortellingen om Karl Bertil Jonssons julaften, A Christmas Tale

Den här historien tilldrar sig vid den tiden när gossars hjältar inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell art. Fast i fallet Karl-Bertil Jonsson är det inte riktigt sant eftersom den unge mannen tycks tråna precis lika mycket efter jungfru Marian som efter djärva skogsäventyr med muntra män.

Fortsätt läsa ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (2021)”

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

Fortsätt läsa ”Dune: Part One (2021)”