You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Jomen, nu var det då äntligen dags att skörda alla de där övertydliga anspelningar på JW:s försvunna syster-trauma. Han är nämligen i L.A. och letar efter Camilla medan han konstant lyssnar på systerns sista voicemail i mobilen (alternativt i sitt eget huvud, inte helt klart där).

Men efter den lilla avstickaren återvänder filmen till Sverige där vi får stifta bekantskap med dagens huvudpersoner. Om minsann om inte gamle Jorge dyker upp igen. Det känns inte som någon högoddsare att han inom kort ska komma att bli ännu mer blåslagen än han blev i Snabba cash och Snabba cash II. Särskilt som han låter sig övertalas av sin kusin att delta i ett till synes välplanerat värdetransportrån mot Tomteboda postterminal.

En ny spelare är däremot Radovan Krajnics dotter Natalie och hennes improviserade livvakt Martin. Natalie, som hoppat av juridikstudierna eftersom hon misstänker att hennes kunskaper bara kommer att användas i faderns gangsterimperium. Hon får dock ny fyr under familjepannan när Radovan utsätts för ett attentat värdig Don Corleone himself. Lyckligtvis finns som sagt Martin på plats och med en sinnesnärvaro man kanske inte hade förväntat sig av en gymstädare lyckas han rädda både far och dotter.

Kändes Snabba cash II fragmentarisk i sitt berättande är det tyvärr ingenting mot Livet deluxe. Filmen löper på i (minst) tre parallella spår där ett dessutom helt plötsligt förvandlas till en flashback för att vi ska förstå vad som händer framöver. Hängde ni inte med? Det är knappt så jag gjorde det heller, ska erkännas.

Jag uppfattar Livet deluxe som en enda räcka av fullkomligt osannolika och slumpartade sammanträffanden som krävs för att föra handlingen framåt. De övergripande temana om familj och arv är som bortblåsta, vilket är synd, för jag tror att det hade kunnat bli en ganska bra film av att fokusera mer på Natalie och hennes förhållande till Radovan samt hans affärer. Tomteboda-rånet med förberedelser följer en högst generisk heist-mall. Jag måste erkänna att jag faktiskt svor högt när jag insåg att mer än halva filmen återstod när kuppen väl var avklarad eftersom historien i det läget kändes ganska ”färdig”.

Det som skramlar kvar i tombolatunnan är berättelsen om hur Jorge inser att pengar inte är allt här i livet, utan blir räddad av En God Kvinnas Kärlek (gäsp…) samt JW:s luskanden i och hämnd för systern Camillas öde i en vändning som får ordet ”krystad” att framstå som otvunget. Plötsligt tycks han ha blivit ett kriminellt geni och dessutom ha outtömliga tillgångar för att finansiera hela den avancerade planen.

När jag nu (äntligen) hade tillgång till hela trilogin kändes det fullkomligt självklart att klämma alla tre filmerna, men i backspegeln är originalet Snabba cash den enda av dem som jag helhjärtat skulle rekommendera för tittning. Mellan-filmen var helt ok men skulle absolut inte klara av att stå på egna ben – allt för mycket av det som händer hänger på att man redan har sett första filmen och har en relation till huvudpersonerna. Livet deluxe skulle möjligen kunna ses utan förförståelse av de tidigare filmerna (kanske därav den övertydliga inledningen – tänkte man sig att försöka kursa den här filmen som en stand alone-produkt utanför Sverige?) men är helt enkelt för dåligt berättad för att ha särskilt mycket egenvärde.

Annonser

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Nej, det är klart att publiken ville ha mer av både Mrado, JW och Jorge och det får vi i Snabba cash II. Redan förtexterna gör klart att alla tre – Joel Kinnaman, Dragomir Mrsic och Matias Varela – nu uppnått den där statusen som alla Scorsese-roller så hett eftertraktar: att vara Någon. Fares Fares var knappast var ett okänt namn vid den här tidpunkten så han får också vara med i kavalkaden.

Den nye spelaren på plan är alltså Mahmoud som vi fick stifta bekantskap med som hastigast redan i Snabba cash, där han körde svarttaxi åt Abdulkarim tillsammans med JW. Inte heller då framstod han som den skarpaste kniven i lådan. Nu jobbar han åt Radovan Krajnic men det går väl så där, eftersom han inte kan hålla ordning på de av Radovans horor som han har ansvar för. Därför har han nu bara ett par dagar på sig att skrapa ihop 300 000 spänn.

Han tar sin tillflykt till familjen där systern Jamila precis firar sitt bröllop. Och ger raskt sin hårt prövade far bevis för sin egen oförbätterlighet när han stjäl Jamilas bröllopspengar. Och i den andan fortsätter det – Mahmoud tycks helt enkelt oförmögen att ta ett enda vettigt beslut.

Här lyckas varken JW, Mrado eller Jorge i och för sig särskilt mycket bättre. JW har suttit inne efter det som timade i Snabba cash och blir nu dessutom blåst av sin gamle kursare Nippe. Vilket resulterar i en helt onödig och skämskuddig meltdown på Fredsgatan 12 bland bubbel och skaldjursplatåer. Jag menar, det hade väl räckt alldeles utmärkt med några väl valda ord om vilka hårdingar han lärt känna inne på kåken?!

Samtidigt spenderar Jorge ytterligare en film med att bara bli mer och mer blåslagen och i processen försöka blåsa Radovan. Ingen bra idé ens under de bästa av omständigheter och det är tur att han får lite hjälp av trafficking-offret Nadja.

Nackdelen med att försöka hitta på något nytt, snarare än att hålla sig till Lapidus förlaga, är att lockelsen att istället bara reprisera det som redan varit blivit allt för stor. Därför får nu JW och Mrado försöka återupprepa JW och Jorges relation från originalet, vi har en annalkande perfekt storm till avslutning (vi snackar en body count värdig en Shakespeare-tragedi) och det förekommer poetiska mellanbilder till tonerna av ett melankoliskt score.

Tyvärr har inte regissören Babak Najafi lyckats göra något eget av alla de här elementen och vad vet jag, det kanske var just det som var själva uppdraget – ”Gör om Espinosas Snabba cash”? Men den nagelbitande spänningen lyser med sin frånvaro och manuset lyckas inte alls sy ihop sina olika spår (JW/Mrado-Jorge-Mahmoud) på samma organiska sätt som i originalet. Från en hyfsad nivå av antydningar istället för övertydliga uttalanden i Snabba cash får Nippe här summera hela JW:s grej: det enda han vill ha är klass, men det är något man föds med och inget som kan köpas, oavsett hur många knarkmiljoner man kommer dragandes med.

Temat har dock förändrats en smula. Från försöken att bryta en oönskad arvskedja har fokus gått över till relationen mellan den som bryter och de som finns kvar. Alltså får både Mahmoud, Jorge och JW brottas med besvikna och förbannade familjer som menar att deras söner spottar på sina arv och är utan heder. De förstår inte hur männen gång efter annan kan svika sin släkt så kapitalt och ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att männen själva förstår det heller. De tycks på ett högst deprimerande sätt vara inne på en oåterkallelig bana som bara leder i en enda riktning.

Snabba cash II var helt ok och lider främst av att obönhörligen befinna sig i skuggan av ett betydligt bättre original. Återigen har vi också ett antal hårt inpressade referenser till JW:s försvunna syster Camilla (hon är helt plötsligt hans enda ”bra” sida som därmed försvann samtidigt med henne). Ska de komma att bära frukt i trilogins sista del? Bara att vänta och se.

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.

Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.

Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.

Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.

JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.

En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.

Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.

Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)

Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.

Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.

Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.

Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.

Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.

Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.

Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.

Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.

Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!

Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.

För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.

Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.

Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.

Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.

The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Så trots att Otto Quangel, på grund av sin bristande partilojalitet, ses med misstänksamma ögon på arbetsplatsen inser han att ett öppet anklagande skulle vara lika med att skriva under sin egen dödsdom. Därför börjar han skriva uppmaningar om att ifrågasätta partiet, dess agenda samt till och med führern själv på vykort som han lämnar på olika ställen i huvudstaden.

Till en början är denna hobby inget som Anna får veta om men hennes sorg över sonens död är inte mindre än makens. Inte heller frustrationen över meningslösa och övervakande sysslor i partiets regi. Därför börjar de snart hjälpas åt med det subversiva skrivarbetet.

Men Berlin är som sagt en partistyrd stad och snart kommer Ottos vykort till polisens kännedom. En allt mer pressad kommissarie Escherich sätts att utreda det hela men det är ett grannlaga arbete, särskilt som hans överordnade inom SS kräver en snabb upplösning.

Alone in Berlin är en film med ett innehåll som liknar Sophie Scholl. Alltså berättelser om de vanliga tyska medborgare som faktiskt gjorde vad de kunde för att stå emot partiets tryck på befolkningen och också fick betala priset för detta.

Anna och Otto Quangel baseras nämligen på paret Elise och Otto Hempel, vilka hann skriva 200 vykort innan de blev arresterade och avrättade (medelst giljotin, i alla fall om filmen får bestämma). Filmen gör gällande att denna aktivism inte berodde på någon överdriven idealism, utan främst på grund av att föräldrarna såg partiet som sonens mördare. Det finns heller inga tillrättalagt upplyftande scener där Berlinbor plockar upp ett av Ottos vykort och därmed inser hur fel saker och ting har blivit i det förlovade tredje riket, vilket känns befriande.

Däremot lämnas utrymme att fundera över det faktum att blott 18 vykort, av de dryga 200 som Otto skrev, INTE lämnades in till polisen. Innebär det att gärningen var förgäves, att medborgarna var allt för lojala eller allt för rädda för att kunna ta till sig det subversiva budskapet? Eller spred korten ändå ett frö till tvivel och ifrågasättande av tingens ordning? Därom kan vi bara spekulera men parets gärningar blev i alla fall hågkomna i boken Jeder stirbt für sich allein av en viss Hans Fallada, utgiven redan 1947.

Styrkan i Alone in Berlin ligger i den sansade vardagsstämningen och icke minst fina rollprestationer. Eller vad sägs om följande: Emma Thompson som Anna, Brendan Gleeson som Otto, Daniel Brühl som kommissarie Escherich och till sist vår egen Micke Persbrandt som sadistiskt SS-högdjur?

Särskilt Emma Thompson tycker jag kan vara en smula ojämn från gång till annan men det är i lågmälda roller som Anna Quangel som hon verkligen får chans att glänsa. Tillsammans med Brendan Gleeson behövs det inte mycket – ett ögonkast, en kort kommentar – för att få deras relation att glöda. Daniel Brühl är sällan dålig men har en svårare roll med sin kommissarie, vars bevekelsegrunder är oklarare än paret Quangels.

En detalj, som egentligen inte hade med själva historien att göra, funderade jag dock mycket över. Och det var faktiskt inte det faktum att alla inblandade givetvis måste uttrycka sig på tyskt bruten engelska. Nej, Escherich kallar sin okände gärningsman för ”hobgoblin”, vilket på svenska översätts till ”troll”. Det skulle vara spännande att veta om detta var ett tidsenligt uttryck eller om det är något som plockats upp från mer dagsaktuella begrepp.

Som alltid när jag ser en berättelse från ett välbekant tidevarv men som ändå ger mig något nytt att tänka på blir jag glad. Se gärna Alone in Berlin. Skänk en tanke till länder där det är förenat med livsfara att kritisera landets ledning och de medborgare som ändå vågar gör det.

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, Finders Keepers
Hans Olov Öberg, Kungamördaren
Harlan Coben, Miracle Cure

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser