You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Parker har dessutom plitat ihop manuset och i det arbetet gjort en hel del smarta val. Förutom att sätta året till 1955 istället för 1959 är den största förändringen förstås att handlingen snart förflyttas till ett ångande och svettigt New Orleans istället för att hålla sig i ett kylslaget New York med omnejd. Det sker i och för sig på bekostnad av Hjortsbergs karnevalsmiljöer och -personligheter men jag skulle kunna tänka mig att de detaljerna lätt hade kunnat förvandlas till lyteskomik på vita duken. Det enda vi får i den riktningen nu är ett ödsligt och övergivet Coney Island dit Harry Angel måste ta sig i sökandet efter Johnny Favorite.

I New Orleans är Epiphany Proudfoot inte heller en kapabel egenföretagare, utan ensamstående mor och medlem av ett svart trasproletariat. Så voodooprästinna hon är, blir det aningens mer trovärdigt att en sådan flickkvinna lierar sig med Harry Angel då han möjligen kan förbättra hennes situation på ett sätt som inte var aktuellt i boken. Men faktum kvarstår: Epiphany ska i filmen vara 17 år och Lisa Bonet var vid inspelningen blott 18.

Vilket kanske inte hade varit ett riktigt lika stort problem om det inte varit för att Parker valt att lägga in en lång och frenetisk sexscen, vilken gjorde att amerikanska censuren ville ge Angel Heart en märkning som vanligtvis reserveras för porrfilmer. Så där många sekunder med höftstötar och en guppande Mickey Rourke-rumpa gick inte för sig! Först efter att regissören klippt några sekunder gick MPAA med på märkningen ”R” istället för ”X”.

Till Parkers försvar bör dock tilläggas att han faktiskt har en viss poäng med denna sexscen, den tillför något mer än bara lite kittlande T&A. Vid det här laget har det börjat hetta till rejält om öronen för Harry Angel och scenen bidrar till filmens allt tydligare mardrömskänsla. Den förvandlas till något rituellt samt ett steg på vägen för Harry att upptäcka sitt sanna jag.

Parkers manus förvandlar också Harrys sanna jag till något betydligt mer ondsint och skuldtyngt än Hjortsberg verkade benägen att göra. Eftersom regissören och Mickey Rourke dittills verkligen ansträngt sig för att vi ska sympatisera med den slitne privatsnokaren tycker jag att skiftet funkar ganska bra. Om det sedan är trovärdigt eller inte, blir förstås en annan fråga. Men en ung Rourke var verkligen inte det sämsta valet för en nedgången krigsveteran anno 1955, mer modfälld än Chandler-cynisk. Här tror jag att det kan vara på sin plats med en viss tacksamhet gentemot Robert De Niro som först var påtänkt för rollen men som hellre vill spela uppdragsgivaren Louis Cyphre. Jag gillar hur Parker fokuserar på den filmiske Cyphres förvisso manikyrerade, men ändå obehagligt långa och gula naglar. En detalj som författaren Hjortsberg inte hade med i sin beskrivning.

Som en bra regissör ska göra har Parker ersatt Hjortsbergs hårdkokta språk med ett visuellt noir-dito. Det är många, långa skuggor som sträcker sig över väggar och som förstås bidrar till känslan av att det vi ser är en enda lång mardröm för Harrys del. Filmen gör också ett bra jobb med att spegla Harrys nedgångenhet i sina miljöer – det är verkligen inget Woody Allen-mysigt New York Alan Parker bjuder på. Ljuset uppfattar jag dock som något 80-talsanakronistiskt men det kan förstås också ha att göra med kvaliteten på min VHS-kassett…

Alla dessa delar – miljöer, regi, manus och rollbesättning – gör faktiskt filmen Angel Heart snäppet bättre än boken Falling Angel. Det som drar ned helhetsintrycket en smula är det olycksaliga djävulsbarnet, vilket är svårt att släppa eftersom det får avsluta hela filmen. Men på det hela taget både en bra adaption och en bra film på egna meriter. Det är alltid trevligt när gamla favoriter håller måttet.

(Vilket däremot inte kan sägas om textningen – ”crooner” blev ”kreol” och ”asphyxiation” blev ”fixering”. Fast sådana misstag har ju sin charm, de också)

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Harry Angel är ensam ägare av Crossroads Detective Agency. Han blir kontaktad av en viss Louis Cyphre och får i uppdrag att finna den gamle smörsångaren Johnny Favorite. Favorite kom tillbaka från andra världskriget svårt stridsutmattad och har de senaste 16 åren befunnit sig på ett privat mentalsjukhus. Det är i alla fall beskedet som Cyphre fått och nu vill han att Harry tar reda på om det verkligen är sant eller om det kan vara så att Favorite är död sedan länge. Sökandet leder privatsnokaren på kringelkrokiga vägar, vilka allt som oftast slutar i en återvändsgränd.

Är man bekant med filmen försvinner förstås en liten del av läs-spänningen omgående. Samtidigt är det trevligt att kunna plocka upp ledtrådarna som Hjortsberg vävt in i sin berättelse. Bokens titel, namnet på Harrys företag, uppdragsgivarens namn och det faktum att hans gatuadress finns på 666 Fifth Avenue i New York pekar alla ganska övertydligt ut riktningen för Harry.

Men jag är generellt svag för övernaturliga teman och djävulen är alltid en pålitlig antagonist när det handlar om ett långsamt uppbyggt och krypande hot. Giftermålet mellan det religiösa temat och en hårdkokt Raymond Chandler-miljö blir betydligt mer harmoniskt än man kanske skulle kunna tro. Utan att vara alltför insatt i genren känns det ändå som om Hjortsberg på ett skickligt sätt uppdaterat Chandlers 40-tal till ett ännu skitigare och mer desillusionerat sent 50-tal.

Författaren, eller kanske snarare hans huvudperson, tycks dessutom ha en faiblesse för nedgångna karnevals- och cirkusmiljöer. Sökandet efter Favorite leder Angel till en sliten och nedgången underhållningsvärld som definitivt sett sina bästa dagar. Det är som om Hjortsberg anno 1978 känt att Chandlers 40-tal blivit väl rosenskimrande nostalgiskt och bestämt sig för att plocka ned genren ett par pinnhål.

Samtidigt är det ett smart drag att inte iscensätta det hela i Hjortsbergs nutid – genom att förlägga handlingen till 1959 kan Harry fortfarande komma undan med att röka som en borstbindare och supa som en svamp. Plus att det blir lite lättare att svälja en historia där företagsmagnater smyger omkring och deltar i svarta mässor medan 17-åriga voodooprästinnor har en naturmedicinsk och magisk butik på en helt vanlig New York-gata.

Givetvis hookar den där undersköna 17-åringen upp sig med Harry, för varför skulle hon inte bli attraherad av en halvalkad privatsnokare som är dubbelt så gammal som hon? Det är väl kanske den delen av Hjortsbergs berättelse som är svårast att svälja för mig som nutida läsare men jag är samtidigt beredd att hacka i mig det som en oundviklig del av genren. Däremot tycker jag kanske att författaren hade kunnat lägga in lite mer av ambivalens kring huruvida hon verkligen är Harrys allierade eller spelar ett avancerat dubbelspel. Jämsides med den allt för unga (men ändamålsenligt namngivna) Epiphany finns dock också en mer klassisk femme fatale i form av den rika Margaret Krusemark, tillika Johnnys gamla flamma.

Ett annat klassiskt noir-element som Hjortsberg använder med stor entusiasm är att både låta sin huvudperson ta en hel del stryk och få honom att följa den ena ledtråden efter den andra. Alla fransar de emellertid snart upp sig i hans grepp och vad som syntes vara antydan till ett svar förvandlas alltid i slutänden till fler frågor. Harry blir i detta till den klassiskt besatte mannen, där Cyphres uppdrag från början är ett jobb, vilket som helst, men som Harry snart blir fixerad vid att klara upp.

Falling Angel var en trevlig läsupplevelse och en skickligt konstruerad thriller (eller förvandlar de övernaturliga element den per automatik till skräck?). Och jag tror banne mig att jag fortfarande har Angel Heart på en hederlig gammal VHS-kassett…

alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Jag hade ganska nyss både läst boken och sett Jonas Cornells TV-serie från tidigt 90-tal (finns på SVT Öppet arkiv). Med dem i ryggen tycker jag inte att filmen tillför något nytt vad gäller de specifika händelserna i Juha Lindströms liv. Återigen får vi ta del av mamma Ritvas högljudda beklaganden över att behöva äta frukost med framstickande pungkulor inför ögonen. Återigen är samma mamma övertygad om att barnen riskerar cancer genom att stå mellan den skolåde-stora fjärrkontrollen och den sprillans nya färg-TV:n. Återigen är alla iförda utsvängda jeans, V-ringade velourtröjor och hårspännen.

Och även om det känns hemskt att behöva säga det är den generella mobbningsbeskrivningen just så generell att det inte heller här känns som om jag får se eller känna något nytt. De antingen coola eller snygga, men alltid lika taskiga, kidsen utövar sin icke föraktliga skolgårdsmakt med allt från menade ögonkast och halvhöga kommentarer till renodlade hån och hot om stryk.

Redan TV-serien uppvisade en viss tondövhet när det kom till bokens ofta ganska lyckade blandning mellan brutal socialrealism och svart, surrealistisk humor. En komikers uppväxt i filmformat snubblar även den i denna svåra balansgång. Stefan och Lennarts hårdhänta omklädesrumsmobbning av Thomas bryts alldeles för abrupt av Ulla Skoogs tokroliga gympafröken.

Skådespelarmässigt är det förstås alltid en chansning när en film kräver så pass många barnskådespelare som En komikers uppväxt. Däremot känner jag mig inte helt säker på om jag ska skylla den styltiga dialogen på manus, brist i skådiskompetensen eller dålig personregi från Rojda Sekersöz. I kroppsspråk och mimik tycker jag dock att alla fungerade betydligt bättre och mer naturligt. Men på det hela taget gör detta förstås att tillbakablickarna på Juhas barndom aldrig blir särskilt upphetsande.

Då var jag betydligt mer med på banan i filmens nutid eftersom Johan Rheborg, som spelar en vuxen Juha vilken mot alla odds lyckats slå mynt av sin maniska längtan att få omgivningen att skratta, var mycket bra i den rollen. Faktiskt så pass bra att jag gärna hade velat se att filmen i högre utsträckning hållit sig kvar i och utforskat denna samtid. Särskilt som barndomsskildringarna, med allt vad de innebar av ansträngt familjeliv, skola och mobbning, som sagt inte bjöd på något nytt.

Men trots en fin inledningsscen (som påminner en hel del om den i All That Jazz) kan Rheborg inte ensam bära hela filmen på sina axlar. Dessutom har även nutidssegmenten sina skönhetsfläckar. Exempelvis får man lätt intryck av att hela klassen, förutom Juha, i något skede flyttade till Göteborg eftersom de utbyten (högst obekväma, givetvis) han har med sina vuxna före detta klasskompisar alla förs med individer som pratar göteborgska.

Jag förstår inte heller Juhas inledande och avslutande kommentar om att han som barn kunde trolla och utföra underverk. I mina ögon försöker nämligen En komikers uppväxt göra sitt bästa för att hamra in en bild av en barndom som är så långt ifrån magisk som man rimligtvis kan komma.

alt. titel: Mary Poppins kommer tillbaka, Mary Poppins vender tilbage, Mary Poppins vender tilbake

Å ena sidan hinner inte mycket förändras på knappt 30 år. Det bor fortfarande en familj på nummer 17, Cherry Tree Lane i London. Pappa jobbar fortfarande på bank och familjen har fortfarande en förhållandevis klumpig hushållerska.

Å andra sidan hinner allt förändras på samma tid. Familjen Banks består numera av syskonen Jane och Michael samt Michaels tre barn, Annabel, John och Georgie. Barnens mamma, Katie (döpt efter originalets Katie Nanna?), har gått bort och för att fixa det ekonomiska har Michael tagit ett lån hos sin egen bank. Men han är så pass virrig att det är ett under att han ens lyckats behålla sitt vanliga jobb (egentligen ville han bli konstnär) och har givetvis glömt bort att sköta avbetalningarna. Och eftersom England numera befinner sig i ekonomisk kris är det inte tal om att få förlängning på lånet. Istället har Michael och Jane en vecka på sig att kunna betala av hela lånet, annars kommer Fidelity Fiduciary Bank, med direktören William ”Weatherall” Wilkins i spetsen, att behålla deras hus.

Med tanke på att jag håller 1964 års Mary Poppins för en av världens bästa musikaler skulle jag lätt ha kunnat gå in i Mary Poppins Returns med extremt misstänksamma glasögon på näsan. Beredd att hata allt och alla för att det inte var den klassiska Disneyfilmen. Men av någon anledning kändes det helt ok med en ny upptakt, tillsammans med gatumusikanten och sotaren Berts ersättare, lykttändaren Jack. Och spektaklet fortsätter överraskande nog att kännas…helt ok, vilket får ses som positivt i sammanhanget.

Möjligen gör den första fantasi-scenen mig en smula orolig, då den är en rätt anonym undervattens-CGI-fest. Samtidigt är låten Can you imagine that? pigg och trevlig och när det förekommer animeringar i fortsättningen påminner de mer om ”klassiska” Disney. Däremot kan jag tycka att sång- och dansnumret A cover is not the book (som ska matcha originalets Jolly holiday) nästan hade varit bättre med enbart Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda.

Låt mig vara tydlig: jag tycker fortfarande mycket bättre om originalet. Själva studio- och kulisskänslan skapar en oefterhärmlig charm och i princip varenda en av Shermanbrödernas låtar är toppklass. Eftersom Mary Poppins ”historia” inte har något riktigt tydligt driv blir den nästan kontemplativ till sin natur. En nästintill actionartad sekvens som i Mary Poppins Returns, när Big Ben ska manipuleras för att ge Michael och Jane tid nog att hinna fram till banken, hade inte alls passat in i föregångaren. Och det är först när jag ser Mary Poppins Returns som jag inser att Mary Poppins är en av de fåtaliga Disney-/barnfilmer där det faktiskt inte finns något tydligt uttalad skurk (vilket denna andra film alltså inte missat att plocka in).

Men med allt detta sagt var Mary Poppins Returns faktiskt ingen dum remakeuppföljare. Jag har inget alls emot att se Julie Andrews och Dick van Dyke ersatta av Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda. Ben Wishaw och Emily Mortimer, i rollerna som Michael och Jane Banks, gör inte bort sig men jag måste erkänna att Ben Wishaw är en lika trovärdig trebarnsfar som Lin-Manuels lykttändarcockney.

Musiken av veteranen Marc Shaiman lyckas både inkorporera Shermanbrödernas originalmusik väldigt fint i sitt score och prestera nyskrivna låtar som på olika sätt ska motsvara scener i den första filmen. A cover is not the book har jag redan nämnt, ett annat exempel är Trip a little light fantastic, vars totalframförande med sång och dans jag på det hela taget faktiskt till och med tyckte bättre om än Step in time.

Och återigen kommer Mary Poppins närvaro inte att innebära den största förändringen för sina unga skyddslingar, utan för deras far. Ännu en gång handlar det med andra ord om ”saving mr. Banks”. Men Ben Wishaws Michael får vara en avsevärt mer (sannolikt lika avsevärt anakronistiskt) sårbar fadersgestalt som både ber sina barn om ursäkt när han rutit åt dem och om hjälp när den bistra verkligheten synes överväldigande.

Jag kan absolut tänka mig att Mary Poppins Returns kan bli en lika värdefull nostalgipärla för andra generationer som Mary Poppins är för min del. En icke alls ovärdig uppföljarremake, när den väl blev av, med andra ord.

Och det var sista filmen ut i årets musikalvecka. Alltid trevligt att få sluta i en positiv stämning och jag vet att även min medbloggare Filmitch både sett och gillat Mary Poppins Returns. Han har också satsat på lite säkrare kort denna sista musikaldag istället för kattkostymer och grekiska övärlden. Tack för det här året och på återseende 2022 (man kan ju alltid hoppas).

Emma Woodhouse – handsome, clever and rich. Är det månne just det där sista som gjort henne till Janes Austens mest älskade hjältinnor? För även om vi kan beundra den moraliska ryggraden hos Elizabeth Bennet eller Elinor Dashwood finns det en obönhörlig lockelse att se hur the rich and famous lever. Emma är ensam härskarinna på Hartfield och står i begrepp att ärva hela alltet när hennes hypokondriske far väl trillar av pinn (”She’s got huge…tracts of land”).

Likt många andra traditionella Austen-adaptioner vältrar sig 2020 års Emma i bolster på bolster av påkostade miljöer (bland annat Chavenage House i Gloucestershire, byggt på 1500-talet) samt minst lika påkostade kostymer (som lånat anakronistiska drag från The Handmaid’s Tale) och scenerier. Byaffären Ford’s torde snarare platsa i Hogsmeade än i ett realistiskt 1800-tal. Bara att skramla ihop alla de skinande vagnarna (öppna på sommaren, täckta på vintern) bör ha varit en utmaning.

Behöver jag dra historien? Som egentligen inte är mycket till historia – Emma Woodhouse försöker gifta bort sin vän Harriet Smith med en lämplig ung man och i den lilla byn Highbury finns det inte sådär värst många kandidater att välja mellan. Vi får följa Emma, Harriet och främst männen runt omkring dem under ungefär ett år samtidigt som bylivet utspelas som en fond i bakgrunden av det hela.

Först som sist är det väl lika bra att bekänna färg: denna Emma är en helt ok klassikeradaption och kostymfilm men inget att skriva hem till moster Agda om. Vad jag kan se är debutregissören Autumn de Wilde främst van vid fotografering och musikvideos och hon gör ett respektabelt jobb. Men särskilt upphetsande blir det aldrig.

Majoriteten av rollerna innehåller nya fejs för min del, med undantag för Anya Taylor-Joy som Emma, och det är ju aldrig fel. Bill Nighy har cashat i på vad som torde vara hans karriärs otvetydigt enklaste lönecheck någonsin genom att stå och sitta där han blir tillsagd. Tyvärr är majoriteten av övriga ensemblen ganska opersonlig och tråkig, om än inte direkt stel. Som vanligt i sådana här sammanhang är det de komiska rollerna som plockar flest poäng. I Emmas fall bestående av Josh O’Connor som den lismande mr. Elton och Miranda Hart som den pladdrande ms. Bates.

Ett par saker är ändå värda att uppmärksamma i denna Austen-version, på gott och ont. Austens vanligtvis obefintliga klassperspektiv accentueras genom en kader av tjänstefolk, vilka alltid befinner sig i bakgrunden men som trots det hela tiden pockar på uppmärksamheten. Ljussättningen känns trovärdig med mycket stearinljus och brasor. Och musiksättningen (från brittiska kompositörerna Isobel Waller-Bridge och David Schweitzer) känns lite eljest med en hel del samtida sång.

Vad som däremot är till filmens direkta nackdel är det faktum att dess huvudperson knappast framstår som en särskilt sympatisk typ. Grejen med Austens Emma är att författaren får sina läsare att älska henne, trots alla hennes fel och brister. Men den herrskapsfröken som med eftertänksamt högdragen min tvingar ut två tjänare i arla morgonstund för att de ska hjälpa henne med något så trivialt som en blombukett förtjänar inte filmtittarens uppskattning. Här vet jag inte om jag ska skylla på regi, manus eller Taylor-Joys prestation. Lika bra att ta det säkra före det osäkra och skylla på alla tre?

Nu måste jag erkänna att jag är oerhört nyfiken på att se hur 1996 års Emma, med ingen annan än Gwyneth i huvudrollen, står sig gentemot sin modernare kollega. Min minnesbild är en oändligt mycket charmigare film, men där har jag ju misstagit mig flera gånger tidigare.

Bonus: Emma (1996)
Jag har redan skrivit om Emma, men det var ju några år sedan. Dags för omtitt, alltså. Och möjligen är det nu nostalgin som talar men jag tycker fortfarande att denna version är avsevärt charmigare och mer underhållande än 2020-upplagan. Gwyneth Paltrow får vara en mer tilltalande hjältinna än Taylor-Joy (besvärande sentida Goop-bagage till trots). Den känns mindre styltig, vilket bland annat märks på kostymerna, där 2020 satsat på betydligt flådigare klädtrasor. Dialogen flyter naturligare medan de nya skådisarna synes mer bundna vid sitt manus. En stor fördel är förstås också att Toni Collette som Harriet Smith redan här visar att hon är en duktig skådespelare. I mina ögon bättre än 2020 års Mia Goth.

Däremot vete tusan om den är värd nästan högsta betyg, så även om omtitten bekräftade min känsla av en trevlig film blev ändå resultatet ett halvt hack ned på betygsstegen.

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Läs hela inlägget här »

Det dröjde ända till titten på filmatiseringen av 438 dagar innan jag fick tummen ur när det gäller Johan Persson och Martin Schibbyes bok med samma namn. Och medan filmen var ”baserad på en sann historia” deklarerar författarna själva i ett förord att boken inte är det. Eftersom det är en sann historia, rakt igenom.

Läs hela inlägget här »

The Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg