You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Den inledande lekfullheten paret emellan övergår nämligen snart till en aggressiv sexualitet från Amys sida, kombinerad med ett truligt bekräftelsebehov värdigt en femåring. Något som David inte tvekar att påpeka för sin fru. Ju mer hon hänger efter honom, desto mer avskärmar han sig med sitt arbete. Med den förutsägbara konsekvensen att hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll.

Fotografen John Coquillons kamera är nämligen inte den ende som ivrigt noterat Amys prominent BH-lösa bröst och korta kjolar. Det gör även Charlie Venner (en av Amys gamla pojkvänner) samt Chris Cawsey och Norman Scutt. De tre männen har hyrts in av paret Sumner för att bygga ett garage på Trencher’s. Arbetet ger dem bland annat goda möjligheter att kika in i mangårdsbyggnadens fönster och iaktta både den veklige mannen och den förföriska hustrun.

Straw Dogs är ytterligare en av alla dessa filmer som nått en viss ryktbarhet tack vare ett extremt våldsamt innehåll, något som bland annat gjorde att den släpptes oklippt i Storbritannien först 2002. Återhållsamhet eller subtilitet på den punkten är ju knappast något som regissören Sam Peckinpah gjort sig känd för. Skillnaden skulle möjligen vara att en vital del av våldet i just Straw Dogs utgörs av en lång och brutal våldtäktsscen.

Eller är den så brutal? Det är möjligt att jag med mina fördomsfulla och nutida ögon läser in allt för mycket i Amys flämtningar och ambivalenta kroppsspråk men jag blir osäker på vad Peckinpah egentligen ville uppnå med scenen. Särskilt som den dels aldrig kommer att utgöra en anledning eller orsak till den slutgiltiga upplösningen, dels utan några större problem kan infogas i en övergripande berättelse om hur sexuellt påflugna kvinnor alltid får sitt straff. De enda andra kvinnor som tittarna får träffa är nämligen den unga Janice som med alldeles för korta kjolar ger David suggestiva ögonkast samt den sedesamma pastorsfrun iförd rejäla klänningar samt håret i knut.

Men eftersom Janice också förvandlas till offer och David omgående påpekar att han fann pastorsfrun attraktiv undrar jag om filmens stora stora skiljelinje (skyttegraven om ni så vill) egentligen inte går mellan utbölingen och lokalbefolkningen, mellan civilisation och primitiv brutalitet, utan snarare mellan könen.

För medan stämningen redan från början andas en lågintensiv och synnerligen obehaglig atmosfär av home invasion, anstränger sig knappast Peckinpah för att vi som publik ska gilla vare sig Dustin Hoffmans David eller hans oborstade motståndare. Å andra sidan, eftersom Susan Georges Amy beter sig som hon gör får vi inte särskilt mycket sympatier för henne heller.

Amy och David är inget mysigt par och båda hemfaller lika snabbt till bittra anklagelser. När hårt sätts mot hårt blir det helt uppenbart att de inte är ett team. Det hela förefaller vara en lika oundviklig som tröstlös kamp där alla står mot alla. När Peckinpah väl fyllt det blå skåpet med så mycket skit att det tippat över för länge sedan är det enda som återstår en troglodytisk naturkraft, fördelad likvärdigt på både invaderande och invaderad. Det ”hem” som David påstår sig skydda visar sig inte vara stort mer än en halmdocka, något han kan hålla upp för sig själv för att motivera sin lättväckta våldsamhet.

Jag skulle inte kalla Straw Dogs för en skräckfilm men den är, i likhet med många andra homeinvasion-berättelser, djupt obehaglig. Tydligen finns också en litterär förlaga, The Siege of Trencher’s Farm från 1969, men Peckinpah själv tycks inte ha gett mycket för den eftersom han hävdar att han själv och medmanusförfattaren David Goodman gjorde ”something of validity out of this rotten book”.

Det får stå för Peckinpah. Men förutom den störande genusvinkeln och det faktum att filmen runt mitten känns en smula långdragen blev jag positivt överraskad av Straw Dogs. Filmen gav mig en hel del att fundera på och hade under sin andra halva ett furiöst driv som mer än fångade min uppmärksamhet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Victor Frankenstein är en briljant ung man med en stor förmögenhet och han vet precis hur han ska spendera den. Han ägnar sitt och kollegan Paul Krempes liv åt vetenskapliga experiment för att knäcka varandets stora gåta. Men trots att de börjat glänta på dörren till sådana hemligheter som gränsar till det naturvidriga är Victor ändå inte nöjd.

Paul ser framför sig hur de skulle kunna använda sina upptäckter till att rädda hundratals, kanske tusentals liv, medan Victor girigt vill behålla kunskapen för egen del. Han är inte tillfreds med att blott rädda liv, han vill skapa det! I sitt laboratorium, fyllt med bubblande vätskor i bägare och kolvar, samlar han på kroppsdelar med samma frenesi som en musikentusiast samlar på sällsynta bootleginspelningar från obskyra konserter i små källarlokaler. Och trots att Victor, efter mycken möda och i besvikelse, ger upp sitt experiment som misslyckat så vet vi ju att så inte är fallet.

Ahhh, jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara så härligt att återigen få sätta mig framför en maffigt klassisk Hammer-rulle. Att få se pålitliga och välbekanta namn som Jimmy Sangster och Terence Fisher rulla förbi i förtexterna. The Curse of Frankenstein var bolagets första färgfilm och det känns som om de velat klämma ut mesta möjliga från detta faktum.

Det Frankensteinska hemmet är överdådigt dekorerat med draperier och tapeter. Victors kusin och tillkommande, den sköna Elizabeths klänningar är sällan direkt brokiga men bär alltid någon bjärt kontrasterande detalj (varav den mest minnesvärda sannolikt är rosetten som, av en ren händelse, också accentuerar Hazel Courts barm). Victors laboratorium är i sig inte färgglatt, placerat i en vindskupa som det är, men är å andra sidan fyllt till brädden med olikfärgade vätskor vars experimentella syfte är högst otydligt. Än mer fokus läggs emellertid på det röda blodet som färgar både de tygstycken som Victor bär hem sina gruvliga troféer i och hans egna labbrockar när han stryker av händerna på dem efter lite slicin’ an’ dicin’.

Men Hammer-extravagans i all ära, detta är till 90% Peter Cushings film. Jag gillade honom som Van Helsing i Dracula anno ’58 men där hade han ändå en viss konkurrens från Christopher Lee. Här använder han både stålblick och iskyla för att skapa en genuint obehaglig vetenskapsman, omättlig och gränslös i strävan att uppnå sina mål. Trots behärskning i både tal och gester förmedlar han hela tiden en oerhörd glöd i sina ambitioner som gör att jag i alla fall skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sade emot honom. Hans hungriga (om än inte särdeles subtila) blick på professor Bernstein, vilken omnämns som ”one of the sharpest brains in Europe”, påminner inte så lite om ett en krokodil som ligger och väntar på den där intet ont anande gnukalven som haltar fram till vattenhålet på ett brutet ben.

Jag gillar också att Jimmy Sangsters manus gjort Victor mer kallsinnig än i Shelleys förlaga. Här är han inte bara fixerad vid sitt vetenskapliga värv, han ger också intryck av att mänskliga relationer bara är något som han underhåller för sitt eget höga nöjes skull. Så länge kammarjungfrun Justine köper drömmen om ett framtida giftermål ser han ingen anledning att ta henne ur den villfarelsen. På samma sätt som han omedelbart ser till att göra sig av med henne när hon förvandlas till ett hot.

Nu är Christopher Lee alltså heller inte frånvarande i fallet The Curse of Frankenstein heller eftersom han, mycket tack vare sin imponerande längd, fick äran att axla Boris Karloffs klassiska roll. Utseendemässigt var dock sminkören Phil Leakey tvungen att avlägsna sig från konceptet hög-panna-och-muttrar-i-tinningarna för att Hammer inte skulle bli stämda av Universal. Slutresultatet är för all del skickligt gjort, med mjölkiga ögonglober och en svampigt blåfärgad hy, men inte särskilt skrämmande. Och trots att Lee får vara ett renodlat monster och inte det minsta tragisk eller melankolisk väger hans stapplande uppenbarelse ändå lätt jämsides Cushings Frankenstein.

The Curse of Frankenstein är en solid och härligt gotisk skräckfilm som tack vare Cushings prestation faktiskt fortfarande lyckas vara obehaglig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

alt. titel: Skuggor i natten

Under större delen av andra världskriget låg den brittiska filmindustrins fokus på filmer som skulle kunna stödja krigsinsatsen. Dokumentärer för att upplysa eller komedier för att skratta och glömma. Skräckgenren fick se sig förpassad till sparlågan. Men med ett krigsslut i sikte tog anrika Ealing Studios nya spadtag, eventuellt också uppmuntrade av att ha blivit uppköpta av affärsmannen J. Arthur Rank (The Rank Organisation) som ett led i dennes försök att samla den splittrade brittiska filmindustrin under ett och samma tak.

Arkitekten Walter Craig ska spendera en avslappnande helg på landet hos familjen Foley och deras gäster. Inte allt för avslappnande dock, Foley har bjudit in Craig för att denne ska börja se över en del renoveringar som kan behövas av det gamla huset. Men Craig tycks inte alls särskilt trakterad av jobberbjudandet – redan innan han kommit fram till huset har han stannat bilen och tittat misstänksamt på den till synes idylliska vyn.

Sedan blir det stadigt värre tills dess att mannen knappt hälsar eller svarar på tilltal när han blir introducerad för den lilla gruppen som sitter och dricker eftermiddagste i godan ro. Stammande förklarar han att han sett dem alla förut, känner igen dem, men bara från en återkommande mardröm han plågats av under sista tiden. Lyckligtvis finns hjälp på plats i form av Dr. van Straaten, en psykiatriker som med emfas avfärdar Craigs eventuella sanndrömmar som vidskepligt mumbojumbo.

Den gode läkarens psykologiska förklaringsmodeller får dock jobba hårt den här dagen när gästerna en efter en kan berätta egna historier om möten med det övernaturliga.

Dead of Night är inte historiens första episodfilm (portmanteau film eller anthology film) eller ens den första skräckfilm att använda ett sådant narrativ. Däremot har den ryktet av att vara filmen som gjorde greppet så pass populärt som det ändå fortfarande är inom skräckgenren. Till viss del hänger det säkert på att brittiska bolaget Amicus senare hakade på med en hel hög episodfilmer, varav vi återkommer till åtminstone en senare i temat.

I det här fallet får ramberättelsen, den om Craig och den berättande gruppen, ganska stort utrymme. Både för att sätta den rysliga stämningen (genom att Craig omedelbart blir rädd och orolig och babblar om mardrömmar) och genom att den utgör en historia i sig. Som vanligt när det gäller episodfilmer finns här både toppar och dalar. Berättelsernas fokus på spöken och hemsökelser är tyvärr inget som tilltalar mig generellt, även om jag uppfattar ämnet som både typiskt brittiskt och typiskt för en äldre generation skräckberättelser.

Eventuellt är det bland annat spökena som gör att Dead of Night rimligtvis bör tituleras rysare snarare än skräck, men så länge berättelserna är bra spelar ju det mindre roll. Tyvärr inleder Dead of Night ganska svagt med två berättelser som i det första fallet (”The Hearse Driver”) känns allt för stressad (men med en underbart charmig liten bussminiatyr) och i det andra (”The Christmas Party”) känns allt för traditionell (”upplösningen” blir inte alls samma överraskning för tittaren som för de deltagande).

Men sedan tar det sig. De två historierna som är skrivna av en John Baines (”The Haunted Mirror” och ”The Ventriloquist’s Dummy”), har mer sinistra drag och får var och en gott om eget utrymme eftersom de interfolieras med en tokrolig spökhistoria signerad H.G. Wells (”The Golfer’s Story”).

Obehaget från den sista historien (”The Ventriloquist’s Dummy”), dessutom berättad av ultraskeptikern Dr. van Straaten, bärs sedan vidare in i avslutningen av ramberättelsen som åtminstone tog mig helt på sängen. Inte för att jag inte sett den förut, men jag trodde inte att jag skulle få se den typen av upplösning i en så här pass gammal film (vadå, jag fördomsfull?) och den var faktiskt riktigt effektiv i sin ryslighetsfaktor.

Dead of Night visade sig vara en klassiker som i mina ögon verkligen gjort sig förtjänt av epitetet, främst vad gäller det övergripande berättartempot. Dessutom blir jag, i backspegeln, mer och och mer imponerad av filmens upplägg. En obehaglig stämning sätts omedelbart av Craigs oro, vilken förstås bara blir värre och värre allt eftersom till synes slumpartade händelser hela tiden befäster det han redan sett i sin mardröm. Att en historia, där ett spöke tar sig för att fullborda en annan mans bröllopsnatt, sedan möts med det chockerade (och extremt brittiska) utropet ”Decidedly improper!” gör det hela inte mindre underhållande.

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Läs hela inlägget här »

Man on FirePå 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »

It ch 2alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2

Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser