You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Och med tanke på den lyckade filmatiseringen av fristående boken Huvudjägarna vågade jag ändå ha vissa förväntningar på adaptionen av Snömannen. Jag menar, Michael Fassbender som Harry Hole, hur fel kan det gå?!

Men då hade jag inte tänkt in det faktum att Tomas Alfredson hade tagit plats i regissörsstolen. Efter två sekunders betänketid insåg jag att det här skulle kunna bli grått och långsamt. Långsamt och grått.

Vilket det också blev. Som titeln antyder utspelas hela historien med den ohygglige seriemördaren under vintern i ett snöigt Norge. Som för all del är vackert men som också blir närmast outhärdligt vintergrått. Sådana där härligt friska vinterdagar med sol och lite lagom dagsmeja finns inte i sinnevärlden när Alfredson får råda, här är det istället vinterfukten som får genomsyra allt.

Och visst, nog för att alkade polisen Harry Hole passar in i ett sådant klimat och stämningsläge. Snömannen väcker honom till liv i Oslos välkända Vigelandspark där han tagit sin tillflykt i någon slags lekstuga eller lusthus. Och det är noga räknat den enda lustigheten som förekommer i filmen.

Men det bästa botemedlet mot Harrys bakisångest och kopparslagare är ett rejält mysterium. Det får han snart serverat, både genom försvinnandet av den unga mamman Birte Becker och de privatspaningar som poliskollegan Katrine Bratt ägnar sig åt. Efter lite snokande från Harrys sida avslöjar Katrine att hon ser en koppling mellan tidigare kvinnoförsvinnanden i Bergen och de som nu sker i Oslo. Bergenfallen undersöktes av den avdankat pensionerade polisen Gert Rafto men där finns inte mycket att hämta i nuläget eftersom Rafto blåst skallen av sig.

Jag ska ärligt säga att jag inte minns tillräckligt mycket av Jo Nesbös bok för att kunna säga hur tajt manuset håller sig till den. Men så här rörig och hattig kan förlagan knappast ha varit eftersom jag som sagt tyckte riktigt bra om den. Styrkorna med Nesbös Hole-deckare är en fascinerande huvudperson, mustiga beskrivningar av staden Oslo, gruvliga brott som ibland för böckerna intill skräckfiktionens gräns och ett jäkla berättardriv.

Det Snömannen lyckats plocka upp skulle möjligtvis vara det där skräckelementet för filmen innehåller onekligen en hel del maffiga bilder på dekapiterade huvuden och snögubbar. Men utöver det finns inte så mycket att hämta. Snömannen är förvisso en av de bättre historierna i serien så jag kan förstå att suget varit starkt att utnyttja den. Men samtidigt ligger den någonstans i mitten av själva serien. Det här innebär att Jo Nesbö i sina böcker lagt en rejäl grund med utvecklingen av Harry Hole som person, vilket man alltså helt saknar i filmen. Hur mycket sympati får vi för Harry och hans komplicerade relation till Rakel och Oleg när det är första gången vi överhuvudtaget träffar på dem? Hur mycket förståelse får vi för Harrys alkisdemoner när de framstår som ett nytt fenomen?

Men utöver dessa svårigheter tappar dessutom manuset flera trådar, vars upplösning eller poäng antingen bara antyds eller helt försvinner (det tydligaste exemplet torde vara den märklige mögelsaneringsmannen i Harrys lägenhet). Återblickarna till det som tidigare timat i Bergen kommer ur ingenstans och får därmed ett slags allvetande perspektiv som gör framställningen ännu luddigare. Jag inbillar mig att Snömannen hade vunnit på en pang-på-rödbetan-regissör som kanske inte haft lika höga konstnärliga ambitioner men varit bättre på att ta till vara historiens driv. Kanske Morten Tyldum igen? Eller någon som Fede Alvarez? Dessutom används Marco Beltramis musik på ett störande övertydligt sätt som kontrasterar allt för stort mot Alfredsons konstnärlighet.

Rollistan bjuder på en rätt spännande blandning av nordiska och amerikanska skådisar. För att det hela överhuvudtaget skulle ha kunnat genomföras (gissar jag) är språket engelska snarare än norska. Vilket tyvärr inte underlättar för särskilt Jonas Karlsson som är den svensk som oftast är i bild. Han framstår som stel och styltig på ett sätt som jag inte alls är van att se honom. Andra skådisar som gjorde mig lite konfunderad var exempelvis den som porträtterar Gert Rafto. Det tog nämligen ett bra tag innan jag förstod att mannen som jag tyckte såg ut som en Kurt Russell vilken gått i närkamp med svårartade anafylaktiska chock-symptom egentligen var Val Kilmer.

Jag tänker att man kallat in Tomas Alfredson för att man ville ha något extra. Men det extra som han kunde tillföra blev tyvärr inte av samma kaliber som David Finchers hantering av The Girl with the Dragon Tatoo. Där fick vi en vanlig, jäkla thriller men som dessutom var otroligt snygg. Här vet jag inte riktigt var vi får… Förutom ett vikingainspirerat hotellrum som såg ut att komma från en av Götiska förbundets allra våtaste drömmar.

Om du ändå är sugen på att se den där hotellrumsdrömmen finns The Snowman att både köpa och hyra på streaminghyrtjänsten Blockbuster.

Annonser

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Ta Wade Watts till exempel. En rätt vanlig tonåring för att bo i Ohio-staden Columbus slumområden anno 2045 (bara fyra år kvar till K’s upptäckt av ett mystiskt replikantskelett!). Såsom varande föräldralös, nördig och hänvisad till sin trashiga moster Alice och hennes olika idiotpojkvänner är Wades syn på världen klar: ”reality is a bummer”.

Så mycket enklare då att vara den relativt coolare och definitivt snyggare Parzival i OASIS tillsammans med kompisarna Aech, Daito och Sho. De är alla hängivna fans till OASIS grundare James Halliday och söker febrilt efter ett antal ledtrådar som Halliday ska gömt. Inte enbart för utmaningen som sådan utan också för att den som löser gåtorna kommer att utses till Hallidays arvinge och i praktiken äga OASIS.

Vet ni vilka som mer är ute efter att äga OASIS? Jomen visst, det onda företaget IOI (Innovative Online Industries). VD:n Nolan Sorrento drömmer om den dag han kan fylla OASIS med riktad reklam samt roliga personlighetstester som samlar in information om användarna och som sedan kan säljas till… Nej, just det, det här var ju en film om saker som inte finns…

Veteranen Steven Spielberg tycks inte ha några större planer att lägga regissörskepsen på hyllan. De senaste åren har han brutit upp räckan av allvarsamma filmer som War Horse, Lincoln, Bridge of Spies och The Post med lite mer lättviktig animering i form av The adventures of Tintin, The BFG och nu Ready Player One.

För Ready Player One röjer förstås runt rejält i den VR som är OASIS och inte tu tal om annat än att det är snyggt och sömlöst och alla fina ord man kan tänka sig när det handlar om CGI. Tekniskt sett finns inte mycket att invända (även om jag upplevde att 3D:n inte gjorde vare sig till eller från för filmupplevelsen).

Filmen är ett frejdigt äventyr med tusen och en popkulturreferenser (i form av exempelvis spelavatarer, Wades egen ingående kunskap om John Hughes-filmer och Hallidays förtjusning i Star Trek) som säkert gör att man kan se den många gånger innan man tröttnar på att leta efter nya blickfång.

Om man nu tycker att sådant är underhållande. Själv kände jag efter ett tag att alla dessa referenser började kännas onaturliga och ansträngda. Jag tror att en av sakerna som gjorde att jag fick dåligt tålamod med dem var förutsättningen att typiska 80-talsreferenser (VSB: John Hughes) fortfarande om dryga 25 år skulle vara hot shit. Hade det inte varit för en längre sekvens som utspelar sig i en viss film på ett visst hotell och som är briljant hade jag nog varit mer less än jag i slutänden blev.

Men detta var inte mitt största problem med Ready Player One. Visst, ett frejdigt VR-äventyr, men ett som inte matchar sin, till ytan, tuffa verklighet. Wades vardag signalerar 1984 (och då inte årtalet, även om man kanske skulle kunna tro det med all 80-talsretroporr) medan OASIS blir allt för mycket Goonies. Ready Player One levererar en dystopisk struktur men fyller den sedan med ett innehåll som känns alldeles för lättviktigt.

Det dör faktiskt folk på riktigt i filmen, men dödsfallens bäring för handlingen är mindre än om någon skulle förlora sin avatar i OASIS. Man får intrycket av att slumområdet ”the Stacks” ska vara ett riktigt hårdkokt ställe, ändå backar alla från en kostymnisse med en pistol. En kostymnisse som i slutänden dessutom inte klarar av att använda sagda pistol av rätt tveksam anledning skulle jag säga. Det hade varit mer passande om han hade varit en skurk av Zorg-kaliber i det sammanhang som levereras av Ready Player One.

Till viss del kan jag däremot sympatisera med filmens budskap även om det framförs med subtiliteten hos King Kong när han sluter näven om en påkostad Akira-motorcykel. Teknik och sociala medier är i sig inte skadliga, men det handlar om att hitta en balans i livet mellan hittepå och realitet. Slaget står mellan gemenskap, drömmare samt idealister å ena sidan och egoism, utnyttjande samt krass kommersialism å den andra.

Fint tänkt men halvdant utfört.

Steven Spielberg lockar förstås alltid till en tittning. Lyssna på Fiffi och Steffo som pratar om filmen i avsnitt #135 av podden Snacka om film. Eller läs vad Fiffis filmtajm och Movies-Noir tyckte om Wades vilda äventyr.

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Bokläsning = filmsug är en ekvation som börjar vara rätt välbekant vid det här laget. Så efter den senaste omläsningen av Thomas Harris The Silence of the Lambs var jag givetvis tvungen att se om min relativt ljumma inställning till Jonathan Demmes filmatisering hade förändrats.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha blivit påmind om hur pass bra Thomas Harris bok om FBI-agenten Clarice Starling är blev jag förstås nyfiken på hur Harris föregångare Red Dragon skulle hålla sig. Och föga förvånande väckte boken i sin tur ett sug efter bägge filmatiseringarna – 80-tals-Michael Mann såväl som 00-tals-Brett Ratner.

Läs hela inlägget här »

Om bara Thomas Harris slutat när han låg på topp. Istället blev han både förförd och konsumerad av sin renässansskurk, placerade Lecter i Florens samt kokade ihop en bisarr och övertydlig historia om mördargrisar i boken Hannibal.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Cake General

Alla småstäder har minst en sådan lirare som Hasse P. När han inte sitter på parkbänken tillsammans med de andra A-lagarna eller hystar ”Eskilstunafinnar” i ån hittar han på diverse mer eller mindre fantasifulla projekt som alla går i stöpet med ett urverks precision. Idolen är SAS-demonchefen Janne Carlzon, varför det är helt följdriktigt att så fort Hasse P har ett nytt projekt igång köper han sig en liten sollampa för att bättra på brännan.

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser