You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Någon som däremot inte tycks bli särskilt imponerad av Langdons uppenbarelse är franske polischefen Bezou Fache, vilket ryckt den välkände professorn ur Morphei armar för att konfrontera honom med ett gruvligt mord på självaste Louvren. Har Langdon några idéer om hur dådet gått till? Eller kanske om de kryptiska meddelanden som den nu avlidne museiintendenten Jaques Sauniere lämnat efter sig? Kan man tänka sig att Langdon vet betydligt mer om dådet än han låter påskina?

Men hur ska Langdon kunna hänga med på det faktum att Saunieres död involverar inte mindre är två konspirerande och superhemliga sällskap – det katolska Opus Dei och det fritänkande och reformistiska Prieuré de Sion? Han får dock se till att uppdatera sig illa kvickt med viss hjälp från kryptologen, tillika Saunieres dotterdotter, Sophie Neveu när Faches insinuanta frågor övergår i regelrätt mördarjakt samtidigt som duon förföljs av en hotfull man i munkkåpa.

Dan Browns The Da Vinci Code slog ned som en bokburen bomb när den kom. På samma sätt som 1999 års femtonåringar frågade sig varför ingen tänkt tanken att verkligheten kanske inte är verklig innan The Matrix, frågade man sig nu varför ingen tidigare funderat över om den heliga graalen var något annat än ett simpelt dryckeskärl.

Kruxet var väl bara att det fanns många som funderat på det tidigare. Likt många andra ligger Dan Browns skicklighet inte i att formulera teorier, utan att lägga samman många olika teorier och servera dem i ett smakligt hopkok. Särskilt ifrågasatt blev Browns ogina attityd mot Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln vilka 20 år tidigare gett ut boken Holy Blood and Holy Grail. Här berättas i mångt och mycket exakt samma historia som Brown serverar, bara torrare och mer detaljerat. En inledande hänvisning till den uppenbara föregångaren hade varit på sin plats men lyste med sin frånvaro.

Av olika anledningar hade jag redan innan The Da Vinci Code kommit i kontakt med teorierna som Brown lånar sitt material från och därför innebar inte min läsning den kanonad av uppenbarelser som den verkar ha blivit för många andra. Det är roliga tankeexperiment men inte så mycket mer, varför alla antydningar om världsomspännande konspirationer för att hålla ”sanningen” dold synes mig något överspända. Att framhålla några av västvärldens främsta vetenskapsmäns lagledarskap för Prieuré de Sion som ett väletablerat faktum ger jag inte ett vitten för. Detsamma gäller Langdons utläggning om alla symboliska ”bevis” för ”the sacred feminine”. Det är ju det som är hela poängen med symboler – att de är så luddiga och generella att de kan tolkas lite hur som helst. Som bevismaterial är de inte särskilt pålitliga.

Men alldeles bortsett från detta slås jag av Browns driv i berättelsen när jag läser om The Da Vinci Code för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är ett jäkla drag från första sidan till sista och författarens enkla grepp att ha superkorta kapitel som alla slutar med en slags cliffhanger är kanske inte särdeles elegant men icke desto mindre effektivt. Som lättsam underhållningslitteratur med den extra kryddan av en uppsjö mysterier och gåtor som måste lösas håller The Da Vinci Code fortfarande måttet.

Annonser

SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂

***

Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.

Det som blir det oväntade i sammanhanget är att sydkoreanske regissören Chan-wook Park valt att iscensätta sin historia (baserad på den historiska romanen Fingersmith av Sarah Waters) någon gång under de dryga trettio år som Korea var ockuperat av Japan. Offret ifråga är Lady Hideko vars morbror Kouzuki också kastar lystna blickar på hennes…förmögenhet för att kunna utöka sin samling av dyrbar, japansk erotika (man kan aldrig få för många bilder på bläckfisksex).

Till detta märkliga hushåll kommer alltså den koreanska Sook-hee som snart börjar hysa varma känslor för sin matmor och en allt större skuld över att hon är delaktig i komplotten.

Förutom Thirst har jag sett alla Chan-wook Parks filmer sedan Joint Security Area och i backspegeln är bara att konstatera att ingen av dem kan mäta sig med hans hämndtrilogi. Efter en kort utflykt i västerlandet med Stoker är Park tillbaka i Korea men har i The Handmaiden plockat med sig försvarliga visuella tendenser eftersom Kouzukis hus är en vild blandning av det japanska och det brittiska, två kulturer som rollfiguren uppenbarligen tycker är betydligt bättre och finare än hans egen.

I den här skärningspunkten mellan det japanska, det koreanska och det västerländska känner jag mig osäker på om något kanske går förlorat för min del. Det skulle nästan vara konstigt om det inte fanns en massa kulturella och historiska övertoner som jag helt missar men som blir oerhört raffinerade i adaptionen av Walters historiska roman om bedragare, kärlek och avgrundsdjup amoral.

Nu kan jag inte göra så mycket annat än att fundera på perspektiven i filmens tre olika delar och det faktum att de maktlösa kvinnorna ger varandra frihet medan de maktfullkomliga männen drar ned varandra i fördärvet. Samt vilken poäng Park egentligen hade med filmens nakenhet och intima sexscen som vi dessutom får se två gånger? Fanns det egentligen någon poäng med vare sig nakenheten eller sexet eller är det bara ytterligare en av de undersköna bilder som Park verkar kunna stå emot lika lite som sin faiblesse för att porträttera utstuderad hämnd?

För självklart har regissören inte legat på latsidan när det gäller det visuella; det är drivor av körsbärsblom, utsökta kostymer, märkliga brandskyddskläder, bläckfläckade läppar och raffinerad mat. Jag tyckte också mycket om musiken av Yeong-wook Jo, vilken jobbat med Park tidigare.

Mja, jag vet inte jag… Triangeldramat mellan ”Greve Fujiwara”, Lady Hideko och Sook-hee var för all del sensationellt så det räckte men den här gången tyckte jag nog att det blev lite väl mycket yta och lite väl sparsmakat med substans. Frågan är om jag inte hade velat befinna mig oftare i Kouzukis källare och mer sällan i sängkammaren. Mindre erotisk och mer thriller.

Jag hade absolut inte tråkigt när jag såg The Handmaiden men det blev också en film där jag inte hade med mig så mycket när den väl var slut. Förutom funderingarna på att Park knappast kan vara okunnig om signalerna som sexuellt laddade bilder av små och nätta asiatiska kvinnor har, i alla fall för en västerländsk publik. Men det fanns kanske en poäng med det också, jag förstod den bara inte.

Men visst kan det finnas en poäng med att se en ruggigt snygg film? The Handmaiden kan avnjutas på C More, som dessutom bjuder på en gratismånad.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Richard Montanari: The Skin Gods (2006)

Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier

Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

För jämförelsens skull är det kanske dags att återuppliva minnet från förra årets stora julfilm för familjen?

***

Det är väl lika bra att erkänna det med en gång: jag tror verkligen inte att jag tillhör rätt målgrupp för den här filmen. Jag var måttligt förtjust i hundraettåringen Allan Karlsson när han var ett år yngre (popquiz hot shot: hur gammal var Allan då?) och i bokform. Så pass måttlig var min förtjusning att jag inte brydde mig om att se Allans äventyr på vita duken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser