You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

Efter att ha klämt både filmen och TV-serien som baserar sig på den dystre Lemony Snickets berättelse om de otursförföljda syskonen Baudelaire började jag undra om jag fått den litterära förlagan helt om bakfoten. För medan jag tycker att både filmen och TV-serien är briljant underhållande var mitt minne av bokserien betydligt mer ljumt. Dags för återläsning!

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)

Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.

När det gäller titeln känns et-tecknet alldeles onödigt ety det blir ganska snart klart att kärlek ÄR anarki och vice versa. Relationen mellan svindyra höjdarkonsulten Sofie och nybakade it-teknikern Max står i centrum. Men Langseth använder den, både för att driva och belysa relationer runtomkring dem (inte minst på bokförlaget som Sofie ska baxa in i den 20:e århundradet — med hugg och slag om så behövs) samt skapa en fond för deras respektive personliga utveckling.

Det är möjligt att jag läser in alldeles för mycket från upplevelsen av blott två filmer men tycker mig både känna igen och återigen gilla hur Langseth exempelvis kan balansera upp sin huvudrelation och -historia med flera omkringliggande rollfigurer utan att någon av dem hamnar i skymundan. Särskilt berörande är förhållandet mellan Sofies pappa och hennes dotter Isabell som också låter Langseth väva in detta med psykisk ohälsa som stod mer eller mindre i centrum i Hotell.

Samtidigt med det känslomässiga, intima, sköra, anarkistiska och berörande finns också en hel del humor. Dels på bekostnad av en kulturvärld som i många olika avseenden har huvudet väldigt långt uppe i sitt eget arsle, samtidigt som man desperat försöker jaga uppmärksamhet, klick och lönsamhet. Dels på bekostnad av den (för många) meningslösa strävan efter social status och välstånd.

Ida Engvoll ska givetvis uppmärksammas i huvudrollen – hon gör ett fantastiskt jobb. Men hon flankeras samtidigt av många andra, fina prestationer från exempelvis Björn Mosten som Max (som här verkar göra sin första filmroll). Andra, mer välbekanta namn, är Johannes Kuhnke, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson och Lars Väringer. Utöver manskadern vill jag också lyfta Gizem Erdogan, vars ansikte jag åtminstone känner igen från både Tunna blå linjen och Kalifat.

Möjligen blir slutet lite väl snabbt och må bra-igt på ett sätt som inte riktigt rimmar med överiga innehållet. Å andra sidan är det inte så ihåligt att det inte finns möjlighet att se en fortsättning för många av rollfigurerna och eventuellt också förlaget Lund & Lagerstedt. Och bättre att det hela avhandlas på åtta relativt effektivt berättade avsnitt än att något som dras ut i all evinnerlighet.

The Little Drummer Girl (2018, 1 säsong och 9 avsnitt)

Gratis är gott, det vet ju alla. Eller ja, det glider i alla fall lite lättare än något man betalat dyra pengar för. Så när jag letade efter något att pressa de sista dropparna ur en bonusstreaming-period och tjänsten i fråga slängde fram The Little Drummer Girl var jag inte sen att haka på. John le Carré (aka David Cornwell) låg långt framme i pannloben även hos mig på grund av författarens nyliga bortgång och hans ibland långsamma pratspionhistorier brukar kunna vara värda att uppmärksamma.

Nu kunde The Little Drummer Girl dessutom locka med namn som Florence Pugh, Michael Shannon och Park Chan-Wook. Inget att fundera över med andra ord utan huvudstupa in i historien om brittiska skådespelerskan Charmain ”Charlie” Ross som på 70-talet blir övertalad av israeliska säkerhetstjänsten att hjälpa dem att ta fast en palestinsk bombman.

Jag tror att jag kanske hade gillat serien lite bättre om inte den främsta anledningen till att Charlie går med på hela saken varit Alexander Skarsgård i rollen hennes ”handler” (och, givetvis, så småningom älskare) Gadi Becker. Jag är inte säker på att jag någonsin fattat grejen med Alexander och här är han Henry Cavill-stel som traumatiserad israel.

Men å andra sidan – Pugh är underbar och Shannon gör det han ska. Själva historien ställer svåra och intrikata frågor om rättvisa, moral, nation och Israel-Palestina-konflikten. I sann le Carré-anda ligger fokus på de känslomässiga och moraliska problem som kan uppstå när man är insyltad i spionbranschen snarare än på renodlat James Bond-raffel. Berättelsen labbar också en hel del om den minst sagt luddiga gränsen mellan sanning och lögn, verklighet och teater, fejk och äkta.

Samtidigt blir jag heller inte riktigt klok på exakt vad den sydkoreanske regissören tillför, bortsett från att hela produktionen givetvis är gruvligt snygg. En fullkomligt fläckfri 70-talsanda svävar över varenda scen men utöver det upplever jag framställningen som överraskande rakt-upp-och-ned. Inga krusiduller förutom ett antal drömscener som inte gav mig särskilt mycket.

En helt ok le Carré-filmatisering med andra ord, men jag är övertygad om att det måste finnas bättre.

Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.

Samtidigt är frågan om Johnny Depp ändå (mot all förmodan visserligen) inte hade bjudit på fler överraskningar. För visst känns kombon Whannell, Blumhouse Productions, kompositören Benjamin Wallfish samt en historia om en ondsint men osynlig entitet ganska välbekant?

Nå, antagonisten i det här fallet är i alla fall inget spöke. I alla fall inte enligt Cecilia Kass. Hon må vara känslomässigt skör efter att ha levt tillsammans med den misshandlande Adrian Griffin, men gastar har hon inte börjat tro på än. Hon hävdar däremot envist att Adrian både lyckats fejka sitt eget självmord samt stalka och gaslighta henne. Allt tack vare en avancerad dräkt som genom optisk stealth-teknik får bäraren att framstå som osynlig. Behöver jag säga att ingen tror på Cecilias vansinniga historia?

Så snarare en Blumhouse-version av Sleeping With the Enemy än en remake av vare sig Whales The Invisible Man eller Verhoevens Hollow Man. Just den vinkeln tycker jag faktiskt är ganska smart och funktionsduglig. Särskilt som vi i princip aldrig får se Adrians ansikte innan det förmodade självmordet och vi därmed är hänvisade till att sympatisera med Cecilia. Adrian är psykiskt labil redan innan han blir osynlig, inte tack vare att han ”meddled with things Man should leave alone”.

Vet ni vem som mer framstår som psykiskt labil? Elisabeth Moss i huvudrollen. Hennes Cecilia påminner mest av allt om hur det hade varit om Jodie Foster spelat ”Jaqueline” Torrence istället för Jack Nicholson i The Shining. I mina ögon ser åtminstone Moss ut att vara halvvägs till hispan från första bildrutan. Ibland funkar det ganska bra eftersom Moss ändå är en duktig skådespelare men ibland blir det lite väl överdrivet. Som när hon ska fly under filmens första minutrar och andas jättejättejättehögt och skakigt så att inte ens de där femtonåringarna som sitter och kastar popcorn på varandra längst bak i salongen ska missa att här har vi en kvinna som är jättejättejätterädd.

Tack vare misshandlande-man-vinkeln tycker jag att Whannells The Invisible Man blir en nytolkning av Wells berättelse och inte bara en uppdatering av den plus alla efterkommande adaptioner. Det är en vinkel som ger historien tyngd, trovärdighet och realism. En realism som Whannell tyvärr ganska raskt högaktningsfullt skiter i när han ger sin osynlige man vad som endast kan beskrivas som ”superskurkskrafter”. Alltså, han lyfter Moss i ett enhandsstrypgrepp… Vilken normalt tränad karl orkar egentligen det?! Han har heller inga problem med att vare sig hantera vapen, krossa bilrutor med blotta händerna eller slå ned en pluton av sjukhusvakter.

Själva upplösningen går så snabbt och tar så mycket för givet att det hela blir närmast märkligt. Så även i det avseendet är The Invisible Man en ganska typisk Blumhouse-produkt med andra ord. Men vägen dit var som sagt ändå överraskande underhållande. Men den kommer förstås aldrig i närheten av Claude Reins: ”I’ll start with a reign of terror”

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Och si, det funkar ju alldeles utmärkt! Melanie blir så förhäxad av Mitch animositet att hon luskar reda på vem han här, var han bor och köper honom ett par dvärgpapegojor. Men inte nog med det, hon kör också de dryga tio milen från San Fransisco till Bodega Bay när det visar sig att det är där han befinner sig för tillfället. Snart får dock såväl Melanie och Mitch (kompletterad med mor och lillasyster), som hela Bodega Bay, annat att tänka på än en storstadsriking på landsortsbesök när enorma fågelflockar börjar invadera den lilla kuststaden.

Ännu en Hitchcock-klassiker som jag dock aldrig fastnat lika mycket för som North by Northwest eller Psycho. Det var också betydligt längre sedan jag såg The Birds sist, så vem vet, den har kanske legat till sig?

Tyvärr inte, tvingas jag erkänna. I likhet med Vertigo kan jag inte ifrågasätta det rent filmiska hantverket men The Birds dras med flera problem i mina ögon. Bland annat inbillar jag mig att det märks att manusskrivandet gick ut på att plocka blott konceptet ”apokalytiska massfågelattacker” från Daphne du Mauriers novellförlaga (publicerad 1952) för att sedan fylla denna ram med händelse- och karaktärsutveckling.

Den psykologiska dynamiken mellan de vuxna rollfigurerna tycker jag aldrig riktigt kommer att hänga ihop med de rena skräck-moment som är fågelattackerna. Skräck-momenten hindrar dessutom det psykologiska spelet mellan Mitch och den obekväma triangel som utgörs av nya och gamla flammorna plus hans mor, att blomma ut i den omfattning som skulle krävts. Tittaren serveras en massa skavig undertext dem emellan, där problematiken i någon mån får en upplösning. Men den kommer alldeles för hastigt på och känns därmed dåligt underbyggd. Då hjälper det ju inte heller att Rod Taylors Mitch är en riktigt träig leading man. Särskilt med Cary Grants Roger Thornhill och Anthony Perkins Norman Bates i färskt minne. (Fast är det ändå inte lite intressant att vi här har tre filmer på raken med vuxna män som inte kan lösgöra sig från sina mödrar?!)

Skulle jag spejsa ut ordentligt i övertolkningar skulle jag kunna tänka mig att läsa The Birds som att fåglarna faktiskt inte ens existerar, utan enbart bör ses som en manifestation av kaoset som Melanie skapar genom sin ankomst till Bodega Bay. Hon är en kvinnlig rollfigur med en helt annan handlingskraft och -utrymme än vare sig det resignerade ex:et Annie eller den nästintill kroniskt deprimerade och distanserade modern. Melanie blir ju också uttryckligen anklagad för att på något sätt ha orsakat fågelattackerna, en anklagelse som utifrån filmens handling verkar ha slängts in utan någon större eftertanke. Jämsides med kaoset blir emellertid hennes handlingsutrymme allt mer begränsat vartefter attackerna fortgår, för att till slut bli mer eller mindre viljelös och därmed utlämnad till moderliga samt manliga omsorger. Inskränkta småstadsattityder som krossar den blott på ytan frigjorda storstadskvinnan?

Skräck- eller spänningsmomenten kan jag som sagt se är smart upplagda rent dramaturgiskt och snyggt klippta för att klämma mesta möjliga ur dem. Samtidigt uppstår i detta fall två nackdelar, vilka bägge hänger ihop med filmens ålder. Dels har många av specialeffekterna inte åldrats särskilt väl, dels är alldeles för många scener så välbekanta i sin uppbyggnad att i princip all spänning pyst ur dem vid det här laget.

Däremot kan jag inte påminna mig att jag vid tidigare tittar blivit så påmind om George A. Romeros fem år yngre Night of the Living Dead. Likheterna är tillräckligt påtagliga för att jag ska börja undra om inte Romero faktiskt försökte göra en slags mashup mellan Richard Mathesons I Am Lagend och The Birds apokalyps-känsla. Tänk exempelvis på scenen när fåglarna är på väg att ta sig in i huset genom att krascha in i fönster och hacka sig genom dörrar. Bara att ersätta fågelnäbbar med zombiearmar.

Nej, i nuläget blev tyvärr den främsta behållningen av The Birds insikten att amerikanska öppna spisar saknar spjäll. I alla fall de som är belägna i Californien.

Bonus:
Jag råkade ha du Mauriers novell stående i hyllan och den är ganska kort så en läsning var given. Jag har nu bättre förståelse för att manuset anammade enbart konceptet ”apokalytiska massfågelattacker”, det finns nämligen inte så mycket mer att anamma i förlagan. Vi kastas rakt in tillsammans med Nat Hocken, alltiallo på en bondgård i Cornwall, ungefär samtidigt som de obegripliga händelserna tar sin början. Författaren lämnar sedan Nat och hans familj utan någon förklaring till varför detta händer. Familjens öde förblir dolt för oss läsare.

Både miljöerna och personerna känns oerhört brittiska och med tanke på novellens årtal ligger det nära till hands att tolka den som en bearbetning av krigets kvarvarande bombningstrauman. Alternativt att kritisera britterna för att ha legat av sig sedan krigsslutet. Ingen vill nämligen ta attackerna på samma allvar som Nat utan tror att de antingen kommer att upphöra av sig självt eller att man kommer att bli räddad av någon yttre kraft som har grepp om situationen.

Novellen och filmen delar obegripligheten men novellen är i mina ögon klart obehagligare, eventuellt enbart beroende på att den inte känns lika välbekant. Men jag tycker att du Maurier också gör ett bättre jobb med uppbyggnaden när de första attackerna får utföras av småfåglar istället för att som filmen dra på med stora måsar med en gång. Shit, måsar är ju otrevliga som de är… Kommer ni över novellen någon gång kan jag absolut rekommendera en genomläsning.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg