You are currently browsing the category archive for the ‘Bok till film’ category.

Idag gör jag återigen gemensam sak med Shinypodden som är på upploppet av sin andra Hitchcock-säsong. Ett kort avsteg från Oscars-racet alltså, men på onsdag är vi tillbaka till guldgubben igen. Och fotografen till dagens film, Robert Burks, fick faktiskt en nominering för den, så helt ute och cyklar är vi ju inte. Burks förlorade dock mot William C. Mellor som vann för A Place in the Sun vid galan 1952.

***

alt. titel: Främlingar på tåg, Farligt møde, Farlig reisefølge, Alfred Hitchcock’s ‘Strangers on a Train’

Vi som är tillräckligt gamla minns kanske hip hop-duon Kriss Kross bestående av Chris ”Mac Daddy” Kelly och Chris ”Daddy Mac” Smith från det ljuva tidiga 90-talet? Två grabbar som knappt var torra bakom öronen och vars musik jag inte alls kan påminna mig – det enda som kvarstår är bilden av två småungar i bylsiga jackor och ett desperat försök till attityd.

Jag tror dock inte att Bruno Anthony får en framtidsvision om två hip-hoppande Atlanta-bor när han försöker locka tennisstjärnan Guy Haines med frasen ”crisscross”. Å andra sidan har Guy inte den blekaste aning om att mannen han nyss mött på fullaste allvar är beredd att mörda hans lösaktiga fru. Under förutsättning att Guy betalar tillbaka tjänsten genom att mörda Brunos far, förstås.

Nej, Guy skrattar bara lite obekvämt, säger ”sure, sure” och klappar Bruno på axeln medan han desperat försöker lösgöra sig från den minst sagt klängiga nya bekantskapen. Hade han gissat att Bruno skulle göra allvar av sitt erbjudande skulle han sannolikt ha blivit ganska förfärad. Han skulle i alla fall inte ha grälat med den förhatliga Miriam, hur påfrestande egoistisk hon än var. Och han skulle definitivt inte ha skrikit i telefonen till sin nuvarande flickvän, den sofistikerade och inte alls lösaktiga senatorsdottern Anne Morton, att han hjärtans gärna skulle vilja strypa Miriam för alla problem hon skapat i hans liv.

Som det är nu har Miriam-problemen bara ersatts av de ofantligt mycket allvarligare Bruno-problemen. Dels eftersom Bruno anser sig vara berättigad till ett återbetalnings-mord från Guy, dels eftersom polisen tycker att en hotfullt motsträvig äkta make passar finemang som misstänkt för mordet på Miriam.

Jag känner mig inte tillräckligt säker på Alfred Hitchcocks samlade produktion för att säga huruvida historien i Strangers on a Train är typiskt Hitchcocksk. Jag tycker däremot att det förvillande enkla upplägget, som samtidigt skapar en oanad komplexitet rent spänningsmässigt, känns ganska typiskt för Patricia Highsmith. Vilket inte är så konstigt eftersom manuset bygger på författarens bok från 1950. Jag blir däremot lite förvånad över att se Raymond Chandlers namn i förtexterna eftersom jag inte alls uppfattade något av hans faiblesse för cyniskt poetiska fraser. Men tydligt skar det sig rejält mellan honom och Hitch, med resultatet att i princip inget av Chandlers skrivande finns kvar i det filmade manuset. Wikipedia, du har då svar på allt…

Jag har sett Strangers on a Train ett par gånger förut men slås återigen av vilken högoktanig spänning filmen levererar i princip nonstop. Från det att Guy hoppar av tåget i Metcalf staplas scen efter scen på varandra, vilka syftar till att var och en vrida upp rafflet ytterligare några hack. Från bråket mellan Guy och Miriam, till nöjesfältet, till festen, till tennismatchen och så till nöjesfältet igen.

Rent filmtekniskt finns flera fina detaljer, exempelvis i övergången mellan Guys strypreplik och Bruno som beundrande ser på sina välmanikyrerade händer, de anländande benen till järnvägsstationen eller speglingen av mordet i Miriams glasögon. Jag upplever också att väldigt många scener antingen är filmade ovan- eller underifrån, även om jag inte lyckades klura ut någon direkt struktur i greppet.

Dock dras filmen med ett par nackdelar, vilka främst framstår i skenet av nutiden. I likhet med Saboteur får publiken en brutal påminnelse om hur pass omedveten samtiden verkar ha varit gentemot relationsvåld, eller också väljer man helt enkelt att inte se. När Huy ruskar om Miriam ganska så rejält på hennes arbetsplats kommer till slut hennes chef fram. Men inte för att kasta ut den brutale maken, utan för att påpeka att den typen av agerande passar sig bäst i hemmet.

Bruno porträtteras som fullkomligt amoralisk. En gräns- och hänsynslös typ som funderar, lite sådär nonchalant, på om det inte skulle vara kul att testa att mörda en annan människa. Inget fel med det i sig, det som skaver är dock att han getts klara gay-vibbar plus ett rejält moderskomplex (för det hade ju alla gay-män vid den här tiden). Vilket alltså i förlängningen blir en del av hans patologiska gränslöshet. I ett läge hör vi hans föräldrar prata om någon slags ”treatment” för Brunos del och det är högst oklart om det de vill ska behandlas är hans psykopati eller hans homosexualitet.

Filmens andra ”skurk” – Miriam – kommer inte undan så mycket lättare, hon. Hon uppträder omedelbart som omoralisk, bedräglig, girig, egoistisk, falsk och opålitlig. På nöjesfältet är hon inte bara sexuellt omättlig eftersom hon är där i sällskap med två unga män, hon har också en mer hämningslös inställning till mat än vad som är lämpligt för en riktig kvinna.

Och så har vi då vår hjälte Guy. Han uppfyller med råge föreställningen om att det enda som skiljer en god man från en ond är att den gode mannen kan kontrollera sin inneboende våldsamhet. Ska jag hårdra det hela skulle jag nästan vilja påstå att Strangers on a Train säger att den enda skillnaden mellan Bruno och Guy är att Bruno gör det överlagt som Guy lika gärna skulle kunna göra i stridens hetta. Men gör det verkligen Guy till en good guy? Värdig hela Morton-familjens obrottsliga lojalitet?

Risken finns dock att jag fastnar i just de här tankegångarna eftersom jag tycker att Farley Granger är ganska trist som ambitiös tennis-hjälte. Inte heller finns mycket gnista i förhållandet till Ruth Romans Anne. Samtidigt är Annes lillasyster Babs en underbart prosaisk rollfigur, spelad av Hitch-dottern Patricia, och filmens tempo gör att jag nästan inte hinner sitta och reta upp mig på Grangers träighet. En nervig filmklassiker i ordets rätta bemärkelse där åtminstone nervigheten tacksamt nog motstått tidens tand.

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Det är författarlektionen som den unga Jo March får sig till livs samtidigt som hon säljer sin novell till redaktören Mr. Dashwood. En klart mer matnyttig lektion i hennes ögon än den stammande kritik som pensionatsvännen Friedrich Baher försöker föra fram. Han har nämligen mage att antyda att Jos historier är lite för lättviktiga, lite för fokuserade på ren underhållning.

Jo, som har ett eldfängt temperament, svarar emellertid att den ärade professor Baher är ”a pompous blowhard” och sedan är den vänskapen över. Tillfälligtvis i alla fall. För som Little Women lär oss är Jos vredesutbrott sällan särskilt långvarig och hon ångrar alltid sitt stormiga humör bittert efteråt. Då är det ju tur att den älskade Marmee finns tillhands och kan berätta att hon var precis likadan när hon var yngre.

Då var det alltså dags för klassikeradaption där Greta Gerwig hållit i både taktpinnen och manuspennan. För ett par år sedan blev Gerwig Oscarsnominerad för Lady Bird, en helt ok coming of age-indie. Och så nu Little Women (även den en coming-of-age-historia) som också fått ett gäng Oscarsnomineringar slängda efter sig. Fortsätter Gerwig i den här riktningen undrar jag vart det ska sluta, för banne mig vad det här var bra och trevligt och mysigt och alla möjliga andra fina saker jag kan komma på att säga.

Den största risken klassikeradaptioner löper, särskilt när de dessutom blir påkostade kostymfilmer, är att det hela tenderar att bli en smula stelt och teatraliskt. Men skådisprestationerna, i kombination med Gerwigs manus, räddar 2019 års Little Women undan det slukhålet. Ok, så Emma Watsons Meg är kanske inte världens mest trovärdiga tvåbarnsmor eller Florence Pughs Amy den mest övertygande tolvåringen rent utseendemässigt. Men trots sådana invändningar tycker jag att både dialog och händelseutveckling flyter naturligt. Replikerna trillar lätt och ledigt från allas läppar utan att låta vare sig ålderdomliga eller märkligt moderna. Jag köper till och med känslan (om än inte uppenbarelsen) av Amys hysterigråtande skam och rädsla efter att ha hamnat i onåd hos skolläraren. Yep. Florence Pugh is that good.

Gerwig har också valt att inte berätta sin historia kronologiskt från start till mål. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan nutid, när flickorna är mer eller mindre vuxna, och dåtid, när de alla fortfarande levde i den lilla staden Concord och fadern Robert var frånvarande på grund av det amerikanska inbördeskriget. För min del är det en framställning som funkar betydligt bättre än jag hade vågat tro för den här historien. Knepet ger ytterligare ett lager av bitterljuv nostalgi och sorg till en (förhållandevis) idyllisk, men förlorad, barndom när både vi i publiken och flickorna själva (särskilt Jo) ser tillbaka på en mer sorglös tid. Barndomsskildringen blir av naturliga skäl inte lika rosenskimrande när vi vet vad som väntar runt hörnet.

Men visst finns här också ett icke föraktligt mått av idyll, rosiga kinder och mys. Gerwig låter oss tjuvkika in i det lilla hemmet i Concord som i ett underbart tittskåp. Kameratekniken som gör oss delaktiga i systrarnas glada tjatter och pysslande med teaterpjäser eller handarbete. Jämfört med dåtidens intimitet är nutiden snarare imposant och vackert komponerad. Det gäller förstås särskilt Amys del av historien eftersom hon för tillfället befinner sig i Paris. Men spatserande parkpar och tjusiga herresäten kan ändå inte tävla med vare sig känslan eller ljuvligheten i den enkla scenen mellan Jo och Beth på stranden (jag gissar att ett tack för den även ska gå till den franske fotografen med det übercoola namnet Yorick Le Saux).

Trots allt jag nu sagt om manus, atmosfär och utseende (plus ett fullkomligt förtjusande score av Alexandre Desplat) måste jag ändå komma tillbaka till detta med Little Womens skådespelare. Av de två jag redan nämnt är det ingen tvekan om att Pugh, med sin fascinerande mörka stämma, vida överglänser Watson. Men hennes Amy får svår konkurrens från Jo, där Gerwig lockat ännu en finfin rolltolkning från Saoirse Ronan. Jag kan inte bli annat än förtrollad av Ronans andäktiga ansiktsuttryck när hon sitter böjd över sitt skrivarbete eller en bok. I sammanhanget hamnar Eliza Scanlens Beth lite i skymundan, men så hon också berättelsens minst tacksamma personlighet.

Margaret ”Marmee” March spelas av Laura Dern och jag hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att hon rent utseendemässigt skulle kunna passa så bra i en historisk film. Meryl Streep visar att hon utan att snubbla kan kliva rakt in i exakt samma bitska tantroller som för tio eller femton år sedan skulle ha spelats av Maggie Smith eller Judi Dench. Timothée Chalamet gör inte heller bort sig i rollen som grannen Laurie även om han nästan känns lika osannolik i vuxen ålder som de kvinnliga skådespelarna gör som flickor. Den ende som inte alls funkade för min del var Bob Odenkirk som den gode fadern och pastorn Robert March (Saul Goodman, I blame you !).

Författaren Louisa May Alcott själv förblev ogift till sin död 1888 och det finns goda anledningar att tolka både Little Women och Jo som relativt självbiografiska. Men ni minns väl redaktören Mr. Dashwoods råd till Jo i början? Altaret eller graven. Gerwig försöker komma undan den här lilla stötestenen genom att i sista sekunden lägga in en metanivå i sin berättelse. För min del var den inte särskilt störande, men rent logiskt gav den tyvärr upphov till några onödiga frågetecken.

Alcotts bok har med rätta blivit en klassiker, främst på grund av sin, för tiden, realistiska bild av flickor och systerskap. Gerwigs manus har klokt nog valt att tona ned de vassaste religiösa pekpinnarna och istället lyft fram kvinnoperspektivet. Här ges publiken möjlighet att påminnas om att den idylliska dåtiden i många avseenden faktiskt inte alls var särskilt idyllisk, att det trots det fanns kvinnor som inte ville nöja sig med sin av samhället tilldelade roll samt eventuellt känna en viss tillfredsställelse över att kvinnor åtminstone inte längre är mäns egendom. Nu är bara frågan om filmen Little Women anno 2019 ska bli lika mycket av en klassiker som den litterära förlagan.

Little Women var en av de filmer som årets Stockholm filmdagar bjöd på. Det tackar jag förstås för. Likaså
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.

För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…

Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.

Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.

Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.

Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.

Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.

Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.

Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.

Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.

Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.

Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?

Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Jag hade lite samma vibbar från Oz som från Tim Burtons Alice in Wonderland. Alltså en film som blev ganska så nedsablad direkt när den kom men som ändå lockade med sitt klassiska sagotema och -utseende. Oz är dock ingen adaption av någon av Frank L. Baums böcker eller ens en remake av den kända musikalen från 1939. Istället har manusförfattarna Mitchell Kapner och David Lindsay-Abaire grabbat tag i det numera så populära origin-konceptet och skrivit en historia om hur ”the Great and Powerful Oz” blev just det. (Fun fact: 2012 försökte Warner regga varumärket ”The Great and Powerful Oz” men fick noben eftersom Disney lämnat in en ansökan om varumärket ”Oz the Great and Powerful” bara veckan innan.)

Oscar Diggs är en kringresande lurendrejare som förför kvinnor på löpande band samtidigt som han drömmer om ära och berömmelse. Inget storslaget, bara i nivå med män som Harry Houdini eller Thomas Edison… En tornado dumpar honom i det hallucinationsmässigt färgglada landet Oz där vår hjälte glatt och föga förvånande påstår sig vara en riktig trollkarl inför utsikten att kunna ta sig ett dopp i den kungliga skattkammaren.

Det finns dock lika föga förvånande en eller ett par hakar med upplägget. Dels kan han inte lägga vantarna på den sköna guldet utan att först lova att döda den onda häxan som bor i den mörka skogen. Dels har han, närmast som en reflex, redan på sedvanligt vis hunnit förföra häxan Theodora vilken i sin kärleksovana strax får se sitt hjärta krossat.

Jag hade kanske trott att en origin-historia som involverade Oz häxor i så här pass stor utsträckning redan hade berättats i musikalen Wicked från 2003 (som bygger på en litterär förlaga från 1995). Men skam den som ger sig sade antagligen Mitchell Kapner till sig själv när han knåpade ihop denna Oz-historia, vilken därmed dras med rejäla lerfötter av att inte komma med särskilt mycket nytt. Absolut, trollkarlen Oscar Diggs har inte fått ”sin” historia berättad förut. Men komplettera Wicked med de minst sagt mångahanda berättelser som redan finns om hur en egoistisk och cynisk huvudperson lär sig betydelsen av tro, hopp och kärlek (typ) och du har dagens Oz-film.

Den övertydliga dialogen kan i princip användas som en checklista för vad som komma skall. Kommer Oscar att inse vad som är viktigast: att vara en god man eller en stor man? Betydelsen av vänskap? Allt han redan hade allt han någonsin kunde önska sig? Att man med tillit och lite jäklar anamma kan uppnå det omöjliga?

Förutom detta träffar Oz inte heller riktigt rätt stämningsmässigt. Filmen skulle ha behövt vara (ännu) mer av en en saga, alternativt betydligt mörkare. Först tänkte jag skylla allt på Sam Raimi som inte haft den här typen av genre på meritlistan förut. Kanske hade Tim Burton kunnat dra det hela mer åt sagohållet eller Guillermo del Toro fixat ett bättre mörker? Men snart inser jag att det ju är fucking Disney vi pratar om här och därmed skulle jag kunna tänka mig att den stackars Raimi kanske inte haft så mycket val.

Det trista är att Raimi allt som oftast lyckats få till en fint makaber humoristisk ton i sina tidigare filmer. Men här blir det uppenbart att James Franco knappast är någon Bruce Campbell när det gäller komiska uttryck. Med tanke på att inte heller Mila Kunis utnyttjas som den fingertoppskomedienne hon kan vara blir jag återigen osäker på om jag ska skylla på Disney eller Raimis personregi.

Oz har plockat med sig en hel del från MGM-musikalen från 1939, bland annat greppet att visa inledningen i en sepiaton för att därefter klämma i med en färgpalett som får ögonen att tåras och tårna att krulla sig när Oscar väl (krasch)landar i Oz. Det skulle vara intressant att veta om den historiska publiken upplevde den gamla filmens färgschema som lika artificiellt som det blir här. Överdådigheten skapar tyvärr inte den sagokänsla som jag gissar var avsikten, istället ser allting bara extremt plastigt ut. När James Franco ska springa någonstans ser det mest av allt ut som han rör sig på ett saktmodigt löpband samtidigt som man vevar någon slags fond i bakgrunden.

Vad jag kan minnas blev jag mer positivt överraskad när jag väl kom mig för att se Tim Burtons Alice-film än jag blev av Oz. Jag vill inte gå så långt som att säga att filmen var direkt dålig (så nej, Steffo, jag hatade den faktiskt inte) men den var däremot ganska så trist. Vilket nästan är ännu värre. Nej, ska man se en Raimi-film av den här ullen förordar jag alla dagar i veckan och två gånger på torsdagarna att istället bänka sig inför den oslagbara Army of Darkness. Gimme some sugar, baby!

Jack är en skön snubbe med författarambitioner och ett svårartat existenskomplex. Han är kompis med Bart (en skön snubbe med konstnärsambitioner), Johnny (en skön snubbe som, över alla under, faktiskt tycks arbeta som fotograf) och Harald (en skön snubbe med inga större ambitioner alls).

Läs hela inlägget här »

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Läs hela inlägget här »

Vem är den undersköne mannen med blod på sina händer? Inte kan väl en så vacker man av sådan börd vara förmögen till sådana illdåd?

Läs hela inlägget här »

Doctor SleepDanny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.

Läs hela inlägget här »

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Ebervall & Samuelson, Florence Stephens förlorade värld
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg