Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Och visst lyckas Tobias Barkmans bok med i alla fall vissa delar där serien fallerade. Det är dock ingen framställning som i likhet med exempelvis Ebervall och Samuelssons true crime-produkter lägger stor vikt vid att skapa en samtidsstämning. Det var alltså något som Michael Marcimain (föga förvånande) lade till helt på egen hand när han skulle återskapa ett Sverige i förändring från 80- till 00-tal.

Boken lägger istället helt fokus på själva brottsutredningarna och här uppstår tyvärr ett helt nytt problem som möjligen hänger ihop med felaktiga förväntningar från min sida. Jag trodde att jag skulle läsa en bok om utredningen av mordet på Helén Nilsson. Barkman har snarare valt att följa den hårt prövade, men synnerligen kompetente, utredaren Per-Åke Åkesson. Och som vi ju vet blir han inte konkret inblandad i Helén-utredningen förrän på 00-talet. Det jag möjligen också skulle kunna skylla på är att titeln – Jakten på en mördare – ytterligare underblåser mina felaktiga förväntningar.

Läsaren får nämligen under en stor del av berättelsen träffa inte bara en, utan en jäkla massa mördare. Om något är boken nästintill ännu mer deprimerande än serien lyckades vara när det gäller beskrivningen av hur många våldsmän och obehagliga typer som strök runt på skånska landsbygden. Faktiskt skulle jag vilja påstå att Jakten på en mördare tydligare än Män som hatar kvinnor ger en bild av en Manlighet vars våldspotential alltid ligger nära till hands. Men i och för sig, eftersom läsaren ser världen ur Per-Åke Åkessons ögon är det ju bara den typen av män vi får möta. Både genomsnittliga samt mer eller mindre knepiga unga och äldre män, för vilka det när som helst kan ”slå slint”. Och så bestämmer de sig för att förfölja och våldta en vilt främmande kvinna. Eller för den delen slå ihjäl tjejen på festen som kanske inte hade särskilt stor lust till en stående påsättning en svinkall februarikväll.

Den här mångfalden män gör att jag har svårt att få någon rätsida på själva historien som Barkman försöker berätta. Det är som sagt inte förrän mot slutet som jag förstår att detta inte är en bok om Helén Nilsson, utan om Per-Åke Åkesson. Och då blir det ju till en början lite fragmentariskt och plottrigt när vi får hänga med på alla de olika utredningarna av mer eller mindre slumpartat meningslösa mord och våldsdåd han blir satt att ta itu med.

Ett fokus som å andra sidan ger TV-seriens lätt surrealistiskt framställda NPM-kritik ett stabilare sammanhang. Barkman gör tydligt att den organisatoriska röran runt Per-Åke Åkesson inte enbart handlade om en överdriven NPM-iver. Den hängde också ihop med att vissa personer hade svårt för hans sätt att jobba och därmed försökte få bort honom. Att det sedan i praktiken innebar att polisen mer eller mindre saboterade sin egen verksamhet, kan man fundera på någon annan gång.

Jakten på en mördare är en högst kompetent skriven true crime. Vilket kanske borde ge upphov till mer glödande lovord, ety det är en genre där man ibland undrar om det överhuvudtaget funnits en redaktör inblandad. Jag hade i slutänden i och för sig större nöje och kände mig mer upplyst av Barkmans bok än Marcimain-serien. Men det var heller ingen himlastormande läsupplevelse. Kompetent, varken mer eller mindre

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Calamity Jane (1953)”

X2: Fight Club (1996 & 1999)

Stjärtsparken jag fick från American Psycho att äntligen försöka mig på Bret Easton Ellis bok ledde mig vidare till en annan välkänd förlaga som jag också försökt mig på men hittills aldrig tagit mig igenom – Chuck Palahniuks Fight Club.

Fortsätt läsa ”X2: Fight Club (1996 & 1999)”

Perfetti sconosciuti (2016)

alt. titel: Vad döljer du för mig?, Ukendte venner, Perfekte fremmede, Perfetti Sconosciuti – Wie viele Geheimnisse verträgt eine Freundschaft?, Perfect Strangers

”Den som inte har något att dölja, har heller inget att frukta”

Fortsätt läsa ”Perfetti sconosciuti (2016)”

The Intruder (2019)

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Fortsätt läsa ”The Intruder (2019)”

X14: Ian Fleming (1953-1966) #2

Fortsättning på gårdagens inlägg om Ian Flemings superspion

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #2”

X14: Ian Fleming (1953-1966) #1

Ibland händer det! Att man som gammal, garvad läsare fortfarande kan hitta en liten guldgruva, rik på glimmande underhållningsådror. Men ofta kan den gamla och garvade läsaren behöva lite hjälp för att hitta den där guldgruvan. I mitt och Ian Flemings fall var den sammankopplande länken filmpodcasten Shinypodden, vilken under sin åttonde säsong temporärt bytte namn till Bondpodden.

Fortsätt läsa ”X14: Ian Fleming (1953-1966) #1”

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.

Fortsätt läsa ”Brawl in Cell Block 99 (2017)”

En man som heter Ove (2012)

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Fortsätt läsa ”En man som heter Ove (2012)”