You are currently browsing the tag archive for the ‘Manlighet’ tag.

alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Just machohårdheten har Merab lite svårt för. Han får ofta bannor av dansledaren Aleko och verkar inte riktigt trivas i den grabbiga omklädningsrumsjargongen. Då kommer han hellre lite tidigare på morgonen för att kunna träna på den där hårdheten på egen hand. Men danstruppens nyaste medlem, Irakli, har fått samma idé och Merab, som nyfiket kollat in Irakli redan från start, tycker det är ganska härligt när det bara är de två.

Även om man aldrig hört talas om upplägget för And Then We Danced står det ganska snart klart hur Merab känner inför Irakli och känslorna verkar vara besvarade. Men även om homosexuella förhållanden inte är direkt förbjudna i Georgien är det också ett samhälle som fortfarande använder uttryck som ”sodomi”. Som i att en film som And Then… är ”against Georgian and Christian traditions and values and popularises the sin of sodomy”. Så Merab och Iraklis kärlek för varandra är verkligen ingenting de kan skylta med till höger och vänster. Om inte annat kan det få dem kickade från danstruppen. Samtidigt som det snart är dags för möjligheten att provdansa för en åtråvärd plats bland de seniora dansarna.

Det fanns ingen plan bakom det hela, utan slumpade sig bara så att jag såg And Then… strax efter Porträtt av en kvinna i brand. Två filmer vars kärna ändå består av ett homosexuellt förhållande kring vilket allt annat kretsar. Tyvärr blev denna kontrastering till nackdel för And Then…

Inte så att den svensk-georgiska filmen på något sätt är dålig men för min del kändes den trots allt som en ganska välbekant historia om konfliktfylld homosexualitet. Bortsett då från det georgiska sammanhanget och där känner jag mig å andra sidan ute på djupt vatten. När det gäller det som utspelas rent konkret framför mina ögon skulle And Then… (nästan) lika gärna kunnat utspelas i någon liten inkrökt håla i USA där Merab och Irakli istället spelade i skolans prestigefyllda football-lag.

Sedan finns det många andra halvkvädna visor som jag som sagt istället inte vet hur jag ska tolka. De skulle kunna handla om den georgiska folksjälen och självbilden men de skulle lika gärna enbart kunna röra Merabs rent personliga situation. Som förstås suger. Familjen tycks bestå av idel dansare men där särskilt (den frånskilde?) fadern tillhåller sin son att det inte finns någon framtid i georgisk dans. Brodern David är på väg att trampa riktigt snett i både alkohol och brottslighet medan elen i familjens lägenhet stängs av på grund av obetalda räkningar.

Men även om jag inte blev lika tagen av relationen Merab-Irakli som jag blev av Marianne-Héloïse upplever jag ändå att särskilt Levan Gelbakhiani i huvudrollen och Bachi Valishvili som Irakli är lika naturliga i sina rolltolkningar som sina franska, kvinnliga motsvarigheter. Det är bara lite andra roller, som uppenbarligen inte tilltalar mig lika mycket.

Sedan kan jag möjligen tycka att Levan Akins manus öser på med lite väl många problem för Merabs del. Det finns exempelvis ett avslutade orosmoment som inte alls hade behövts. Sedan är jag lite tudelad inför detta att iscensätta det hela i en georgisk danstrupp. Länge funkar det det ganska bra, både berättelsemässigt och visuellt, men den sista dansuppvisningen blev på tok för långt för min smak.

Som sagt, And Then… är ingen dålig film. Ibland är det till och med en riktigt fin film. Men den kom inte i närheten av de franska kvinnorna.

Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Läs hela inlägget här »

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Gud finns, hennes namn är Petrunya, God Exists, Her Name Is Petrunija

Stämningen är hög bland männen som står och fryser häcken (samt sannolikt alla övriga kroppsdelar och lemmar) av sig vid stranden. Den långrandige prästen är äntligen klar med sina välsignelser och slänger till slut ned träkorset i floden. Traditionen stipulerar att den som först får tag på korset i den iskalla flodfåran kan åtnjuta ett helt år av lycka eller tur.

Läs hela inlägget här »

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Läs hela inlägget här »

Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Läs hela inlägget här »

Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.

***

10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!

”Are those flying boots?”

9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg