You are currently browsing the tag archive for the ‘Manlighet’ tag.

alt. titel: Oktoberfolket

Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.

Och så långt var det väl smart. Berättelsen om hur de unga pojkarna Will Halloway och Jim Nightshade, tillsammans med Wills pappa Charles, måste handskas med ett märkligt marknadstivoli som kommer till staden långt efter att marknadssäsongen är över är lika svårdefinierad som Farenheit 451. Något alldeles eget och säkert Bradburyskt.

Problemet torde vara att denna Bradburyskhet fortfarande inte tilltalar mig. Something… hade förvisso ett antal koncept eller begrepp (ålderskarusellen, The Illustrated Man) som väckte min nyfikenhet på ett helt annat sätt än Farenheit 451 men samtidigt har jag väldigt svårt för Bradburys poetiska framförande. På samma sätt som i den tidigare boken utforskar författaren också diverse närmast filosofiska frågeställningar (godhet och ondska samt ungdom är väl de främst i det här fallet) genom samtal eller monologer och jag har helt enkelt svårt att upprätthålla intresset.

Och så är jag kanske ogin mot en person som förstås växt upp under helt andra förhållanden och med helt andra förebilder samt föreställningar än de jag själv är bekant med. Men precis som i Farenheit 451 kan jag inte låta bli att hänga upp mig på Bradburys genusperspektiv. Eller i det här fallet skulle man kanske snarare prata om brist på genusperspektiv. För det är ingen större tvekan om att huvudfokus i Something… är helt och hållet manligt.

Relationen mellan Charles och pojkarna är något som de aldrig skulle kunna ha med sina mödrar, vilka blir till närmast fragila varelser som framförallt måste skyddas från ondskan som kommit till staden. Den främste filosofen är Charles och hans utsiktspunkt är också 100% manlig med exempelvis en pater familias som Tar Hand Om de sina så långt tillbaka i historien som man rimligtvis ens kan tänka sig. Hade jag älskat allt annat med Something… hade detta antagligen varit något jag haft överseende med men i nuläget blir det tyvärr ett störningsmoment.

Istället blev den största behållningen att se hur mycket favoritförfattaren Stephen King blivit influerad av Something… Ingen större överraskning där, King skriver en hel del om Bradburys bok i sin Dance Macabre men det är ju alltid en extra bonus att få det så att säga svart på vitt.

Till att börja med delar de ett fokus på ett till synes idylliskt barndomslandskap som sakta men säkert invaderas och korrumperas av vuxenhet och ondska. Den olycks- och förebådande åskledarförsäljaren påminner förstås om The Dead Zones Greg Stillson. Kanske till och med om Kings mer allestädes närvarande mörke vandrare Randall Flagg?

Charles Holloways relation till sitt älskade bibliotek hittade hem hos bibliotekarien Mike Halloran i It där King ytterligare renodlade Mikes roll som den övervakande arkivarien vilken kan spåra ondskan förfärande långt bakåt i tiden tack vare gulnande fotografier. I senare exempel tycker jag mig se en slags återuppståndelse av tivolisällskapet hos den vampyriska gruppen True Knot från Doctor Sleep.

Så jag kanske får nöja mig med att se Bradbury som en fertil grogrund där i min smak bättre (eller i alla fall roligare) författare som Stephen King kunnat blomstra? Och det är väl inte det sämsta?

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

albert-nobbsAtt kvinnor under historiens gång exempelvis låtsas vara manliga författare eller krigare för att kunna ge ut böcker eller kasta sig in i stridens hetta är ett välkänt fenomen. På hemmaplan har vi bland andra Victoria Benedictsson med sitt nom de plume Ernst Ahlgren. Lite mer välkänd är sannolikt Jeanne d’Arc som kämpade i manlig utstyrsel (även om hon själv ska ha hävdat att hon bar dubbla brallor för att hon skulle bli svårare att våldta).

Läs hela inlägget här »

carnageIbland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad krävs för det perfekta äktenskapet? En extravagant uppvaktning med långresor och såar av champagne? En lagomt lång förlovning? Drömbröllopet med brudtärnor i matchande klänningar och 300 gäster? Ett vattentätt äktenskapsförord? Ett olje- och latextätt SM-kontrakt?

Men sedan då? Det kanske inte alltid är så enkelt att hålla den där initala gnistan vid liv. Vardagen tränger sig på, med krav på alla inblandade. Det kommer (kanske) barn. Då är det ju tur att Stepford finns, där i alla fall en av parterna kan få allt han drömt om.

Stepford Wives 1975 Läs hela inlägget här »

Lone WolfMaken drabbades av en obönhörlig längtan efter de där episkt häftiga Chuck Norris-filmerna han mindes från en avlägsen ungdom. Och sämre hustru är man ju inte än att man ställer upp som filmsällskap.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är ingen hejd på evenemangen! I mars ShakespeareSöndagar, förra veckan var det musikaler som gällde, igår en årsbästalista och idag aprils filmspanartema. Den här gången har vi tagit sikte på den pålitliga Westerngenren. Men vad välja? Mängden inbjuder ju till storverksprojekt, typ dra igenom alla Howard Hawks (Western)filmer. Nu fick tidsramarna bestämma och Hawks kompletta (Western)filmografi fick skalas ned till en endaste hanterlig film. Men då är å andra sidan Rio Bravo från 1959 en av hans mest kända filmer. Läs hela inlägget här »

Revolutionary Road bookNär Sam Mendes besökte förorten 2008 var det inte första gången – få lär ha missat hans nästan 20 år äldre American Beauty. Men den här gången var det inte Alan Balls svidande humorpenna som stod för manus, utan boken Revolutionary Road från 1961 av amerikanen Richard Yates.

Som adaption betraktat är filmen boken relativt trogen, i vanlig ordning har händelseförloppet komprimerats och ett par karaktärer fått stryka på foten, men i allt väsentligt är det Yates historia som spelas upp av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg