You are currently browsing the tag archive for the ‘Läkare’ tag.

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Som titeln på dagens film antyder väljer manusförfattaren Max Landis (japp, son till DEN John Landis) här en annan väg. Men Victor Frankenstein är ändå lite missvisande. Filmens huvudperson är nämligen mannen, vilken alltid utpekas som den galne vetenskapsmannens lika galne och till yttermera visso rysansvärt puckelryggige assistent – Igor.

Historien släpper ned tittaren i en victoriansk cirkus. Där finns en ledsen och deformerad clown, vars låga brinner het för två ting: den sköna trapetsflickan Lorelei och mänsklig anatomi. Det senare intresset gör att han fångar uppmärksamheten hos en viss läkare som har stora ambitioner för sina elektriska experiment.

Victor Frankenstein räddar inte bara clownen från cirkusen, han ger honom dessutom råg i ryggen och ett namn – Igor. För detta kan vår huvudperson bara återbetala honom med sin odödliga vänskap och lojalitet. Men lojaliteten är inte större än att han måste låta sitt samvete tala när Victor Frankensteins ärelystnad leder honom på farliga vägar.

Återigen en film som bevisar sanningen i devisen ”låga förväntningar är inte det sämsta”. Jag har intrycket av att Victor Frankenstein fått mycket skit men av någon anledning är jag ändå alltid nyfiken på adaptioner av Shelleys klassiska berättelse.

Och på det hela taget funkar förflyttningen från ett centraleuropeiskt 1700-tal till ett brittiskt 1800-tal riktigt bra. Ett gråtintat London samt stormridet Skottland är minst lika bra spelplaner för den gode Victor som Ingolstadt och Genève.

Rollbesättningen lämnar mig lite mer ambivalent. James McAvoy och inte minst Daniel Radcliffe har i andra filmer visat på både talang och en beundransvärd strävan att åta sig roller som inte alltid är särskilt mainstream. Men här funkar deras prestationer halvdant. Ibland blir det riktigt bra och samspelet flödar livskraftigt. Ibland blir det överspel galore och ett allt för stort fokus på rent fysiskt agerande, exempelvis när Radcliffe fortfarande ska vara den hashaltande puckelryggen eller McAvoys låter spottet flyga i en särskilt intensivt regnig scen.

Den dynamiska duons tydligaste motståndare är Andrew Scotts (regissör Paul McGuigan har även jobbat med Sherlock) närmast fanatiskt religiöse polis. Tyvärr tycker jag inte att filmen genljuder tillräckligt mycket av denna motsättning rent tankemässigt eller filosofiskt. Kan det vara för att allt prat om Gud och Satan mot en ateistisk tro på mänskligheten hela tiden känns allt för ytlig? Eller också handlar det helt enkelt om att filmen inte lyckas förmedla sitt budskap på ett rent känslomässigt plan.

Victor Frankenstein blir en sådan där film som på pappret borde vara bättre än det faktiska slutresultatet samt genomförd med en kompetens och ett produktionsvärde som gör att man inte bara kan avfärda den rakt av. Samtidigt är den sådan där film som man mer eller mindre glömt inom ett dygn efter tittningen.

Annonser

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Snacka om film!-podden hade inte nog med fina saker att säga om greken Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Själv hade jag hittills inte bekantat mig med den egensinnige regissören, men nu var det alltså dags (stort tack till nämnda podd för lotteri-filmvinsten!). Djupt andetag, håll för näsan och ta klivet rakt ned i det Okända.

Det första jag noterar är att jag nog aldrig hade gissat att Colin Farrell skulle kunna uppnå nära nog Liam Neeson-pondus med en imponerande skäggväxt. Alltså, han känns verkligen inte som någon pojkspoling längre! Inte minst eftersom han här raskt kontrasteras mot landsmannen Barry Keoghans unge Martin. En kille som i sann Hollywood-anda sägs vara 16 år men mer liknar sina riktiga 25 (och har repliker som får honom att låta som 50). En person vars monotona röst och underliga konversation får mig att undra om det är meningen att jag ska uppfatta honom som lätt utvecklingsstörd?

Men antagligen inte eftersom detta med monoton och mer eller mindre känslolös leverans av repliker är något som hela casten i slutänden uppvisar. Vi kan få lite tårar här och var men annars är det som om vi får gissa oss till vilka känslor de olika personerna ska uppvisa utifrån det de säger eller gör.

Den märkliga titeln är inte så märklig när allt kommer omkring. Klart en grekisk regissör går tillbaka till den grekiska mytologin. Själv hade jag kanske till och med förväntat mig en livs levande hjort, gudinnan Artemis heliga djur, men riktigt så bokstavlig är förstås inte Lanthimos. Däremot kommer The Killing… förstås handla om sonande av skuld och offer – vilket pris kommer Steven i slutänden att behöva betala för sin del i Martins fars död? Och vem kommer att tvinga fram betalningen – Martin eller Stevens eget dåliga samvete? Är det kanske till och med så att vi ska se Martin som en osedvanligt fysisk och påtaglig manifestation av det som plågar Steven, den ofelbare kirurgen?

Alltså, jag vet inte jag… The Killing… benämns som “psychological horror” och tilldelas genrer som ”mystery” och ”thriller”. För min del blir filmen aldrig mer än ett svalt och lågintensivt drama. När jag känner att jag verkligen börjat tröttna tar historien förvisso en intressant vändning men det är inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt fascinerad. När The Killing… rullat på i ungefär 100 minuter måste jag kolla klockan för att se om det inte i själva verket gått 200. Upplägget eller premissen är intressant men kommer aldrig till skott (heh… You’ll see…).

Möjligen är det också så att jag, som ofta har svårt att engagera mig känslomässigt i filmer, måste ha betydligt mer draghjälp i det avseendet än vad Lanthimos ger? Som sagt, jag har inga problem att förstå eller tolka den känslolösa leveransen som avsiktlig, men den gör det knappast lättare för mig som tittare att ge mig hän i filmupplevelsen. Uttryckslösa röster och ännu mer uttryckslösa ansikten just doesn’t do it for me. Vad de gör är snarare att placera The Killing… farligt nära ”pretto”-gränslandet i mina ögon.

Jag varken förstår eller blir fascinerad av The Killing… med sina underligt gränslösa konversationer (filmens kallprat på galamiddagar är av typen: ”Our daughter just started menstruating”), dottern Kims svaga ”sång” (Idol-auditions ain’t got nothin’ on her!) och prat om mp3-spelare i en värld som samtidigt är utrustad med smart phones. Däremot blir jag av någon, närmast pervers, anledning nyfiken på vad Lars von Trier hade kunnat göra med det hela.

Men absolut, vet du med dig att du gillar känslokalla prestationer och halvkvädna visor, då ska du inte vänta en endaste minut med att se The Killing of a Sacred Deer. Have fun!

Några som åtminstone hade roligare än jag framför The Killing…
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Världen, eller åtminstone den brittiska ön, ligger i ruiner. Mänskligheten har bit för bit tvingats ge upp sin inbillade överhet inför ankomsten av en muterad parasitsvamp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Från andra sidan, Fragile

Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.

Läs hela inlägget här »

en_kongelig_affaerealt. titel: A Royal Affair

Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.

Läs hela inlägget här »

wyrmwoodalt. titel: Wyrmwood: Road of the Dead

”Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört (wormwood). Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.”

Läs hela inlägget här »

the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Hollow City
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser