You are currently browsing the tag archive for the ‘Läkare’ tag.

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Anna Holm var en kvinna som hatade både livet och mänskligheten. Tack vare en svår brännskada i ansiktet ser omgivningen henne som ett monstrum. Så då kan hon väl lika gärna bete sig så hemskt som hon ser ut?

Anna Paulsson är däremot någon som fått en andra chans tack vare den godhjärtade doktor Wegert. Han har dock förmanat att han enbart kan göra något åt hennes utsida – förändringen på insidan måste hon själv stå för. Och det är anmärkningsvärt lätt för Anna att komma igång med den där förändringen. Det räcker med en björnkram och ett par blöta pussar från hennes lille skyddsling Lars-Erik den där först kvällen på Forsa bruk för att den kallhamrade brottslingen ska lösas upp av tårar. Och vi kan därmed också raskt räkna ut hur det går med det tidigare överenskomna upplägget, att Anna skulle se till att Lars-Erik råkar ut för en liten…olyckshändelse så att den nedrige Torsten istället får ärva konsul Barrings förmögenhet,.

Tredje gången gillt för både Ingrid Bergman och Gustaf Molander, den här gången utgående från en fransk pjäs. Och det måste sägas, först som sist, de bjuder verkligen på tre vitt skilda historier. Swedenhielms var en (allvarlig) komedi medan Intermezzo var ett rent kärleksdrama. Och så kommer nu då En kvinnas ansikte dragandes med någon slags sedeslärande thriller.

Tyvärr är detta senaste exempel också den svagaste i trojkan. Det är för all del fullt blås vad gäller händelseutveckling, men manuset brer på tjockt med övertydliga repliker som förklarar exakt vad som är på gång. I detta är jag är helt enig med en av de samtida kommentarerna: ”Det blir för mycket av det sagda. Det är det osagda man saknar”. De filmiska greppen för att dölja Annas ansikte, både som van- och återställd, känns också allt för krystade. Ungefär som när Hollywood slänger fram vaser, cigarrer, konjakskupor och gud vet vad för att undvika skymten av pubeshår eller genitalier.

Till detta kommer en Ingrid Bergman som spelar över på ett högst olyckligt sätt i rollen som Anna Holm. Jag vet inte om jag låter mig distraheras av den överdrivna sminkningen (man undrar var hon förlagt sin Fantomen på operan-mask) men hon är inte det minsta övertygande som en hård och bitter kvinna, märkt såväl på utsidan som insidan av ett liv tomt på kärlek och omtanke. Som Anna Paulsson är hon å andra sidan alltför slätstruken. Bergman lyckas aldrig göra sin Anna till något mer än kvinnan som en gång var vanställd och nu fruktar att hennes förflutna ska komma ikapp henne. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att Allan Wegert måste vara en av världens bästa plastikkirurger med tanke på att Anna Paulssons ansikte synes helt utan skavanker. Alternativt att kvinnan är en fullkomlig djävul vid sminkbordet om morgnarna.

Då finns det något lite mer att hämta i detta förflutna och Annas skurkgäng, bestående av ockraren Miller samt utpressarna Nyman, Greven och vackra Herman. Porträtterade i tur och ordning av Sigurd Wallén, Erik ”Bullen” Berglund, Gösta Cederlund och Magnus Kesster. Tillsammans med Georg Rydeberg som en läbbigt slipprig Torsten Barring tycks de åtminstone ha haft ganska roligt när de dricker grogg, röker cigarrer och skrockar över sin egen oärlighet.

Till sist bör påpekas att denna films engelska titel inte ska förväxlas med den amerikanska filmen med samma namn från 1941. Där är det istället Joan Crawford som spelar Anna i regi av George Cukor. Och apropås det där med inget-nytt-under-solen i fallen Nicole Kidman i The Hours och Charlize Théron i Monster: ”Miss Crawford takes a radical step as a screen glamour girl to allow the makeup necessary for facial disfiguration in the first half…”.

Annonser

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Läs hela inlägget här »

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulsmasken, Black Sunday, Revenge of the Vampire, House of Fright, Mask of the Demon, The Demon’s Mask, The Hour When Dracula Comes, The Mask of Satan

Såsom varande en av de mer kända italienska skräckfilmsregissörerna (och dessutom göra sig grymt bra på bild i snitsigt rutig kavaj och minimal tangorabatt) är det klart att jag måste hugga Mario Bavas första, egna film: La maschera del demonio eller Black Sunday som den oftast kallas. Jag har fått intrycket av att Bava främst är känd för att mer eller mindre ha ”uppfunnit” giallo-genren med sin Blood and Black Lace från 1964, så döm om min förvåning när det visar sig att Black Sunday mest av allt påminner om en Hammer-rulle. (Det kanske inte behöver sägas att jag såg Black Sunday innan I Vampiri?)

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!

Läs hela inlägget här »

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Läs hela inlägget här »

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser