You are currently browsing the tag archive for the ‘Läkare’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Då menade New Line att publiken inte var redo för den sortens metahistoria och så blev det drömkrigare av alltsammans istället. Men nu var det alltså dags och det är självklart svårt att inte se New Nightmare som en slags generalrepetition inför Scream.

Kanske har man bara, allt eftersom Elm Street-serien harvade ned sig i en allt djupare och lerigare fåra, fått extremt låga förväntningar på Freddy-filmer men New Nightmare är banne mig inte så dum. Det är en lättnad att återigen få se en kompetent regissör hantera kompetenta skådisar (däribland sig själv).

Upplägget är att New Line nu är på g med en ny Freddy-film. Regissören Chase Porter råkar vara gift och ha en son tillsammans med ingen mindre än Heather Langenkamp. Hon är i sin tur stressad över en otrevlig stalker som ringer och gör hänvisningar till Freddy Kreuger. Inte blir det lättare att glömma hela eländet eftersom det drar ihop sig till tioårsjubileum av originalet och alla talkshows i hela USA vill ha med ”Nancy” i sina studios.

Jag ser New Nightmare som något av en upprättelse för Elm Street-serien och en revansch för Wes Craven. Han har lyckats ge fansen vad de vill ha i återseendet av Heather, Robert Englund och John Saxon men inte nöjt sig med att enbart casha in på det utan tagit sin idé till en ny nivå. Meta on repeat, y’all!

Bästa effekt
New Nightmare påminner om att less is more. Alla kackiga CGI-effekter i världen kan inte tävla med det djupt obehagliga i tanken att det skulle finnas ett monster i din egen säng, någon du måste slåss med under täcket. De bästa effekterna är därför när filmen tar lite tid på sig för att bygga en stämning och bara läggar in små otrevligheter som en sönderskuren mjukisdinosaurie, ruggiga telefonsamtal och Dylan som med Redrum-röst får recitera den klassiska Freddy-ramsan.

Sämsta effekt
Sorry, Wes, telefontungan blev inte bättre andra gången gillt.

Föräldrar/Vuxna
Här har den gode Wes fullkomligt vänt på kuttingen och den starka i hela historien är förstås Heather i sin roll som Dylans mamma. Precis som i fallet The Dream Child begår Freddy ett stort misstag när han tror att han ska kunna använda barnen som portalverktyg.

New Nightmare väljer istället att låta motståndet utgöras av en oförstående vårdapparat och en kritisk läkare som är övertygad om att Heather låtit Dylan se otäcka filmer, vilket sparkat igång en underliggande schizofreni. En kritik som spelar på Heathers rädsla att släktens historia av psykisk sjukdom ska ha gått i arv till Dylan. Just den detaljen blev kanske onödigt övertydlig, men man kan inte få allt här i världen.

Drömmar
Grunden i hela Freddy-mytologin är förstås att han bara kan komma åt en medan man sover. Men eftersom Craven har valt att förlägga Freddys successiva framryckning till Heathers son Dylan, vars drömmar vi inte får se, upplever jag att filmen har ett lite annat syfte än att diskutera vad som kan eller inte kan hända i drömmar.

Det känns som om Wes Craven med New Nightmare till viss del vill svara sina belackare och skräckfilmens motståndare (lite som Dario Argento i Tenebrae). Heather får exempelvis läsa sagan om Hans och Greta för Dylan i en scen som gör det tydligt att otäcka berättelser alltid varit en del av den mänskliga kulturen.

Det är uppenbart att Craven också snarare velat leka med sitt metakoncept än att vidare utforska drömanalogier eftersom Heather under slutstriden blir förflyttad till slutscenerna av originalet som nu är en slags verklighet. John Saxon är inte längre John Saxon utan Donald Thompson och Heather har inget annat val än att omfamna och acceptera sin inre Nancy.

Freddy
Ok, klart man kan tycka att det är lite ambitiöst av mr Craven att framställa sig själv som en slags ultimat gatekeeper mot ondskan (hans berättelser ”fångar” någon slags essens så att den inte kan härja fritt, en flaska för den ondsinte anden. En föreställning som förstärks genom Hans och Greta-berättelsen). Men utan den twisten blir det svårt att motivera varför Craven skulle fortsätta att skriva ett manus som påverkar omgivningen så mycket.

Det intressanta här är att Craven alltså mer eller mindre går tvärt emot de ”regler” han satte upp i sitt eget original. Där är ju enda sättet för Nancy att besegra Freddy att förvägra honom sin tilltro. Han är där som ett slags mem som bara blir starkare och starkare ju mer folk tänker på honom. Nu är det helt plötsligt istället så att han blir farligare ju mindre folk håller berättelsen om honom vid liv. Slarvigt, Wes…

Men återigen har vi den (mestadels) undflyende och luddige Freddy, and boy, am I glad to see you! Fram till slutstriden är det nästan bara handsken och knivarna som syns och denna ”dröm”-Freddy kontrasteras mot Robert Englund, vilken framställs som en hygglig kille som målar tavlor och har en bald patch. Tyvärr skrivs han ut ur historien lite hastigt och lustigt.

Protagonisten
Härligt att återse en Heather Langenkamp som påminner mig mer om Nancy från originalet än i Dream Warriors. Tack vare att hon nu åldersmässigt vuxit i både frisyr och kläder (plus att det inte längre är 80-tal) ser hon dessutom yngre ut nu än hon gjorde i den tredje filmen. Hon gör ett bra jobb men samtidigt går det inte att komma ifrån att björnhone-mamma-rollen inte känns riktigt lika rolig som hennes I’m-into-survival-tonåring.

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!

Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.

Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.

Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.

Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!

Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.

På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.

Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.

Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.

Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.

Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.

MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.

Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.

Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts

Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Läs hela inlägget här »

Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg