Concussion (2015)

En berg-och-dalbana kan utsätta åkarna för upp till 6g. En tränad person, i en särskild dräkt, kan uppleva 9g utan att förlora medvetandet. Välkommen till en karriär som amerikansk fotbollsspelare, där en spelarkollision kan generera mellan 60 och 90g. Spelar du på rätt position i laget kan en yrkesbana innebära en sisådär 25 000 kollisioner. Att den mänskliga kroppen kanske inte riktigt är byggd för den sortens påfrestningar är ett faktum så ovedersägligt att det tog NFL ända till 2009 att erkänna att det ens skulle kunna finnas någon koppling mellan sporten och sjukdomen CTE.

Chronic Traumatic Encephalopahy är en progressiv neurodegenerativ sjukdom, orsakad av upprepat våld mot huvudet. Det luriga är att den sjuke uppvisar symptom som kan förväxlas med demens eller annan psykisk ohälsa. Det riktigt luriga är att det inte går att påvisa sjukdomen förrän den sjuke är avliden och läkare kan slajsa upp hjärnan i mikrometertunna skivor och lägga under mikroskopet.

En läkare som gjorde det redan 2002 var Pittsburgh-patologen Bennet Omalu när han fick före detta Steelers-spelaren Mike Webster på sitt bord. Efter en hel del luskande kom han fram till att Webster måste ha lidit av CTE, eller dementia pugilistica som sjukdomen kallades när den upptäcktes första gången hos åldrade boxare. Omalu publicerade sin fynd i en prestigefylld tidskrift och trodde att NFL skulle bli både glada och tacksamma (men kanske inte kåta) för att hans upptäckt. Well…

Concussion är en BOATS som inte gör det minsta försök att placera en tå utanför gränserna för vad en BOATS ska åstadkomma. Den redovisar sin historia nyktert och med stort fokus på Omalu som en rättskaffens man vilken står upp för Sanning och Vetenskap. Här skulle man möjligen kunna ha åsikter om att slutet framställs mer som en upprättelse för Omalu än för de football-spelare vars sjukdom länge förnekades av sitt eget förbund.

Men har man nu pröjsat Will Smith att ställa upp, slätrakad och med en lätt nigeriansk brytning, kan jag i och för sig förstå att man vill ha ut mesta möjliga av det dragplåstret. Nu tycks det inte som om Smith drog särskilt mycket ändå – Concussion verkar knappt ha gått jämnt ut och själv hade jag aldrig hört talas om filmen innan jag råkade se en trailer för den.

På det hela taget kommer Concussion att vila väldigt mycket på sin rollista, detta verkar ha varit en film som lyckades dra en hel del berömmelse till sig. Kanske hoppades de inblandade på en Oscars-sinkadus, med tanke på det behjärtansvärda innehållet? Därför ser vi förutom Smith också Albert Brooks, Alec Baldwin, Eddie Marsan, Paul Reiser och Luke Wilson i större eller mindre roller. Men den ende som är värd att lyfta lite extra tycker jag är en jävligt sliten David Morse som den plågade Mike Webster. Jag törs nästan garantera att du aldrig sett den stabile birollsinnehavaren så här.

Som synes är Concussion något av en sausagefest. Det enda ljus i det mörkret är Gugu Mbatha-Raw som får spela Omalus tillkommande, Perma Mutiso. I sanna BOATS-anda fyller hon exakt tre syften med sin närvaro. (1) Bevisa för oss i publiken att Omalu överhuvudtaget är en någorlunda trevlig person genom att få den stele jobbknarkaren att öppna sig för nya erfarenheter, (2) komma med uppmuntrande tillrop när Omalu tvivlar på sig själv och (3) utgöra ett känslomässigt mål för hotelserna som följer på Omalus avslöjande.

Jag tror Mbatha-Raw hade funkat betydligt bättre om Concussion inte varit en riktigt lika strikt BOATS. Nu är filmens ton så pass redovisande och fokuserad på själva sakinnehållet att scenerna mellan Smith och henne reduceras till irriterande distraktioner från det verkligt intressanta. Att Perma själv exempelvis var utbildad sjuksköterska är ett faktum som snabbt blir fullkomligt oviktigt vad Concussion anbelangar.

Det är också ganska tydligt att Concussion velat stjäla lite rampljus från Michael Manns The Insider. Nu är tyvärr Omalus historia inte riktigt lika rafflande, varför regissör och manusförfattare Peter Landesman sett sig tvingad att lägga till lite extra krydda som visar sig vara väl frikostig med sanningshalten. Men själva skeendet, med upptäckten och NFL:s försök att ignorera det hela, är i alla fall tillräckligt intressant och hantverket tillräckligt kompetent för att jag ska hänga med till slutet. Nu vet jag i alla fall lite mer om varför det är idiotiskt att spela amerikansk fotboll.

Morbius (2022)

Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)

Fortsätt läsa ”Morbius (2022)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

Kingdom Hospital (2004)

alt. titel: Stephen King’s Kingdom Hospital

Redan loggan för Lewistons Kingdom Hospital bör göra en presumtiv patient lite tveksam – en röd, spetsig sak som mest av allt ser ut som en brinnande, bloddrypande dolk. Och då har vi inte ens kommit till de regelbundet återkommande jordskalven, den ålderdomliga ambulansen som bara syns på akutintagets övervakningskameror, den spöklikt gråtande barnarösten samt schäfern Blondi som travar runt i korridorer, laboratorier och operationssalar.

Fortsätt läsa ”Kingdom Hospital (2004)”

Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

Fortsätt läsa ”Doctor Zhivago (1965)”

Maniac (1934)

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Fortsätt läsa ”Maniac (1934)”

Cult of Chucky (2017)

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Fortsätt läsa ”Cult of Chucky (2017)”

X4: Karin Alfredsson (2006-2019)

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Fortsätt läsa ”X4: Karin Alfredsson (2006-2019)”

The Body Snatcher (1945)

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Fortsätt läsa ”The Body Snatcher (1945)”

Blood Work (2002)

alt. titel: Blodspår

Föredetta FBI-agenten Terry McCaleb kontaktas av Graciella Rivers, en kvinna som påstår sig känna hans innersta. Hennes syster, Gloria, blev rånmördad och hon är övertygad om att McCaleb har just Glorias hjärta i sin nyopererade bröstkorg. Eftersom den döda kvinnan och FBI-agenten delar samma ovanliga blodgrupp ser McCaleb ingen anledning att säga emot.

Fortsätt läsa ”Blood Work (2002)”