You are currently browsing the category archive for the ‘Spöken och andar’ category.
alt. titel: Kvinnan i svart
Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.
Uppdraget är till synes enkelt: Arthur ska delta på begravningen av advokatfirmans klient Alice Drablow och sedan inspektera godset Eel Marsh House för att ta hand om eventuellt kvarlämnade papper samt se till att hela schabraket blir sålt. Arthur ser med iver fram emot arbetet eftersom det innebär att han äntligen kan bevisa för firmans ägare Mr. Bentley att han är redo för mer ansvarsfulla uppdrag och, i förlängningen, en högre lön. Utan vilken giftermålet med fästmön Stella blir svårt att genomföra.
Men vid begravningen ser han en utmärglad kvinnogestalt helt klädd i svart, en gestalt som åter hemsöker honom ute vid Eel Marsh House. Faktum är att hennes uppenbarelse gör Arthur så livrädd att han för första gången i sitt liv känner sig övertygad om att det kanske ändå finns en sådan sak som vålnader här i världen. Trots rädslan är han ändå beslutsam om att genomföra sitt arbete.
Jag hade hunnit ta del av de bägge filmatiseringarna av Susan Hills korta spökroman innan jag tog mig fram till själva förlagan. Redan 1989 sändes en film på brittisk TV och sedan sög det nymornade Hammer Films tag i berättelsen 2012. Bägge är respektabla hemsökelsefilmer men jag har alltid hört att Hills bok skulle slå dem på fingrarna.
Kanske är jag blasé. Kanske förlorar The Woman in Black på att jag redan är bekant med historien. Kanske vinner boken inte på att avnjutas som ljudbok. Kanske är det så att spökberättelser helt enkelt inte är min grej. Hur som haver, jag har inga problem med att se (eller, i det här fallet, höra) de litterära kvaliteterna i romanen men otäckt blir det banne mig aldrig. Med det sagt var The Woman in Black ändå en klart bättre “läs”upplevelse än exempelvis Henry James The Turn of the Screw.
Författaren använder exempelvis flera smarta, kontrasterande grepp för att understryka gruvligheten i det som verkligen händer. Dels finns en ramberättelse där julaftonskvällen ägnas åt äktgotiska spökhistorier, fulla av beniga skelettfingrar, rasslande kedjor och ödsliga ruiner. Allt medan berättaren bara blir mer och mer påmind om den ruggiga realiteten i det han själv upplevde för många år sedan. Dels är som sagt Arthurs ankomst till Crythin Gifford färgad av idel positiva upplevelser. Vädret är kallt men klart, byborna förhållandevis vänligt inställda och Mr. Keckwick har inga problem att köra advokaten ut till Eel Marsh House i sin ponnykärra. Det är sammanträffandet med kvinnan i svart och den sakta krypande olustigheten som vilar över huset som till slut blir Arthurs undergång.
Hill är också högst medvetet obestämd i fråga om när allt detta ska utspelas. Det förekommer trots allt ”motorcars” i Crythin Gifford och Eel Marsh House är utrustat med elektricitet, vilket antyder minst sent 20-tal. Har man väl börjat tänka i de banorna blir det samtidigt lite märkligt att det i så fall inte förekommer minsta hänvisning till första världskriget, särskilt när Arthur gör en kort spekulation över att han sannolikt inte är vare sig mer eller mindre modig än andra män. Jag gissar att det är en frustration som andra delat med mig eftersom TV-filmen (men manus av Nigel Kneale) oerhört tydligt slår fast tidsperioden. Dels genom att låta två av advokatfirmans unga bokhållare prata om filmen de nyss sett på bio – Chaplins Gold Rush. Dels genom att en av firmans klienter är en man som skadats av senapsgas.
The Woman in Black är en trevlig bok som kammar hem en hel del extrapoäng genom att kännas som om den vore skriven under samma tidsperiod som The Turn of the Screw, Bleak House eller The Moonstone när den i själva verket publicerades samma år som det nuvarande Internetzet ”föddes”. Som sagt välskriven, genomarbetad, nyanserad och psykologiskt trovärdig men ska jag bli skrämd av hemsökelser vänder jag mig hellre till Shirley Jacksons Hill House än Susan Hills Eel Marsh.
Annonser
Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood
Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.
Att börja på universitetet är ofta som att kasta sig ut på öppet hav, enbart utrustad med en simring men med hopp om att inom kort stöta på en jolle eller något annat flytetyg. Man slungas hit och dit, har man otur är havet riktigt stormigt. I värsta fall får simringen pyspunka och man sjunker. I bästa fall är den upphittade jollen eller flotten redan befolkad med likasinnade.
Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)
Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Castle of Blood
Nu jäklar är det svart-vit slottsgotik (igen)! Den orädde journalisten Alan Foster sökte egentligen bara efter en intervju med den välkände författaren Edgar Allan Poe (vilken här ser uppseendeväckande sydländsk ut, sannolikt beroende på att han gestaltas av en Silvano Tranquilli iförd stor slokmustasch). Men när den självsäkre ungtuppen har fräckheten att förhålla sig skeptisk inför Poes uttalande att hans populära historierna inte alls är påhittade, utan bara dokumenterar verkliga händelser, kliver Sir Thomas Blackwood in. Han råkar nämligen ha ett alldeles förnämligt hemsökt slott till hands och inte skulle väl Foster ha något emot att spendera en natt där för att bevisa sin rationella livssyn? Nu när det dessutom är alla helgons natt?
Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.
Ibland lönar det sig att titta i backspegeln. När jag behövde fräscha upp minnet av John Ajvide Lindqvists tidigare novellsamlingar (Pappersväggar från 2006 och Låt de gamla drömmarna dö från 2011) stöter jag på titeln ”Våran hud, vårat blod, våra ben”. Från en Morrissey-låt, minsann. Who could have guessed…
Det var tillräckligt länge sedan jag såg original-Ghostbusters för att ha någon slags dimmig föreställning om att den skulle kunnat passa in i 2017 års Halloween-tema. Den där Zuul, var inte hen någon slags demon? Eller den där glitternäcka tjejen med synthfrillan?
That’s what HE said!