His House (2020)

Flyktinghandläggaren Mark kan inte nog lovprisa Rial och Bols nya hus. Det är ett palats – ”This is all for you!” Allt som enligt Mark behövs i detta palats är en lättare ”wipe down”. Medan vi ser ett mer än nedgånget hus i ett mer än nedgånget och tröstlöst bostadsområde. Var befinner vi oss? ”High Street, mate. In London? Why not?”

Nej, det visar sig snart att det viktiga inte är var paret hamnat, utan var de kommer från. För att inte tala om VAD de kommer från. De har flytt från södra Sudan och vi förstår snart att det också fanns en liten flicka, Nyagak, som inte längre är med dem. Och med tanke på att Bol drömmer mardrömmar om båthaveri på öppet hav är det inte så svårt att lista ut vad som tynger dem.

Men särskilt Bol är fast besluten att se framåt. Det är i England de ska bosätta sig och hitta hem. Bli pånyttfödda. Sluta äta på golvet och börja äta med metallbestick. Försöka passa in genom att sjunga med i obegripliga fotbollsramsor. Men han, likt många andra skräckfilmsrollfigurer, ska snart upptäcka att man aldrig kan fly från sina problem eller demoner. Parets nya hem är byggt på en lögn och ett brott som de måste vedergälla. Annars kommer natthäxan, Apeth, och tar dem.

His House är en av (överraskande många) filmer som har 100% på filmsajten Rotten Tomatos Tometometer. Det är en ära som den delar med produktioner som Toy Story, The Terminator, Rebecca och De sju samurajerna. Och nog för att Remi Weeks långfilmsdebut är imponerande så det räcker till, men riktigt SÅ bra skulle jag inte våga mig på att säga att den är.

Tyvärr känner jag att jag har lite svårt att motivera exakt varför jag inte är lika överväldigad som de dryga hundratalet toppkritiker som bland annat utgör His House perfekta tomatometer-poäng. Är den en allt för skamlös kopia av The Babdook, bara med en extra flyktingkrydda i ambivalensen mellan vad som är hallucinationer och verklighet? Annars handlar ju bägge filmerna uppenbart om sorg- och traumahantering. Samtidigt är det en ambivalens som The Babdook knappast var först med.

Kan det vara så enkelt att jag lyckats bli för spoilad på handlingen, trots att jag upplever att de beskrivningar jag tagit del av varit ganska försiktiga i det avseendet? Men det kanske räckte med en aning om själva upplägget för att få ballongen punkterad? Jag hade exempelvis svårt att bli riktigt engagerad i filmens socialrealistiska delar om engelska flyktingförhållanden eftersom jag mest satt och väntade på att skräckfilmen skulle komma igång. Eller också var det ett misstag att se filmen mitt på eftermiddagen och inte i en beckmörk lägenhet?

Eller också är det som vanligt de där förbaskade förväntningarna. För jag tycker som sagt på intet vis att His House är en dålig film, den var bara inte riktigt så bra som jag trodde att den skulle vara. Även om jag aldrig blev genuint rädd var skrämseleffekterna genomgående välgjorda och dessutom en välavvägd blandning mellan hoppa-till-effekter, förbiskymtande gestalter i ögonvrån, otäcka masker och ett långsamt byggande av atmosfär genom försiktiga ljud och nynnanden. I detta ligger också själva designen på parets råtthålshus, det är ett smart utnyttjande av en begränsad spelplan som His House genomför.

Prestationerna från Wunmi Mosaku och Sope Dirisu i rollerna som Rial och Bol var också genomgående bra. Att Dirisu var duktig visste jag ju redan från serien Gangs of London men han matchas fint av Mosaku.

Nej, nästa film från Weeks får jag helt enkelt se till att antingen se snabbare eller när hajpen lagt sig ordentligt.

Ett, tu…TV-serier! #27

Yellowjackets (2021-, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fyra kvinnor delar den tveksamma äran av att vara överlevande efter en katastrofal flygkrasch. Olyckan skedde när de var tonåringar, på väg för att spela en fotbollsmatch. Med på resan var också deras coach och dennes två söner. Vi som tittar får inte veta vad som hänt under åren som gått sedan de räddades från vildmarken och nutiden, men det är uppenbart att de gått olika vägar för att hantera det som hände i de kanadensiska skogarna.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #27”

X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Fortsätt läsa ”X3: Odysseus (2018-2019)”

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Fortsätt läsa ”Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)”

Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #26”

Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)

”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.

Fortsätt läsa ”Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)”

Wendell & Wild (2022)

Bloggen checkar ut för julhelgen med en klar titt-rekommendation. Vi ses onsdagen 28 december igen för ett superkort gästspel innan nyårshelgen!

***

Wendell och Wild är två demonbröder som sliter ont i underjorden på order av deras far, Buffalo Belzer. Belzer styr över den helvetiska ”Scream Fair”, en nöjespark där plågade själar får riktigt, skållhett te över sig när de åker Tekoppen och åker i plurret tillsammans med elektriska ålar.

Fortsätt läsa ”Wendell & Wild (2022)”

X3: Fear Street (2021)

Eftersom jag ändå var inne i ett il av lättsamma slashers tänkte jag att det kanske skulle kunna funka att kasta in Fear Street-filmerna i den mixen. Det var ju svårt att missa Netflix-snacket, under det relativt film-fattiga 2021, och jag hade blivit lite nyfiken på konceptet att släppa tre sammanhängande filmer på en och samma gång. Faktum är att Fear Streets tre delar är så pass sammanhängande att det känns rimligt att tala om dem i termer av att vara ett slags mellanting mellan en trilogi filmer eller en TV-serie med väldigt långa avsnitt.

Fortsätt läsa ”X3: Fear Street (2021)”

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Fortsätt läsa ”X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

Feed (2022)

Jag är den första att tycka att det lätt kan bli krystat när personer i filmer ska droppa referenser till andra filmer. Samtidigt blir det nästan ännu märkligare när ett hippt influencer-gänget lämpas av på en liten ö mitt ute i Kittelsjön med blott en walkie-talkie till kommunikation (på ön finns ”ingen täckning”) och ingen börjar skämta om klassiska slasher-troper.

Fortsätt läsa ”Feed (2022)”