Flyktinghandläggaren Mark kan inte nog lovprisa Rial och Bols nya hus. Det är ett palats – ”This is all for you!” Allt som enligt Mark behövs i detta palats är en lättare ”wipe down”. Medan vi ser ett mer än nedgånget hus i ett mer än nedgånget och tröstlöst bostadsområde. Var befinner vi oss? ”High Street, mate. In London? Why not?”
Nej, det visar sig snart att det viktiga inte är var paret hamnat, utan var de kommer från. För att inte tala om VAD de kommer från. De har flytt från södra Sudan och vi förstår snart att det också fanns en liten flicka, Nyagak, som inte längre är med dem. Och med tanke på att Bol drömmer mardrömmar om båthaveri på öppet hav är det inte så svårt att lista ut vad som tynger dem.
Men särskilt Bol är fast besluten att se framåt. Det är i England de ska bosätta sig och hitta hem. Bli pånyttfödda. Sluta äta på golvet och börja äta med metallbestick. Försöka passa in genom att sjunga med i obegripliga fotbollsramsor. Men han, likt många andra skräckfilmsrollfigurer, ska snart upptäcka att man aldrig kan fly från sina problem eller demoner. Parets nya hem är byggt på en lögn och ett brott som de måste vedergälla. Annars kommer natthäxan, Apeth, och tar dem.
His House är en av (överraskande många) filmer som har 100% på filmsajten Rotten Tomatos Tometometer. Det är en ära som den delar med produktioner som Toy Story, The Terminator, Rebecca och De sju samurajerna. Och nog för att Remi Weeks långfilmsdebut är imponerande så det räcker till, men riktigt SÅ bra skulle jag inte våga mig på att säga att den är.
Tyvärr känner jag att jag har lite svårt att motivera exakt varför jag inte är lika överväldigad som de dryga hundratalet toppkritiker som bland annat utgör His House perfekta tomatometer-poäng. Är den en allt för skamlös kopia av The Babdook, bara med en extra flyktingkrydda i ambivalensen mellan vad som är hallucinationer och verklighet? Annars handlar ju bägge filmerna uppenbart om sorg- och traumahantering. Samtidigt är det en ambivalens som The Babdook knappast var först med.
Kan det vara så enkelt att jag lyckats bli för spoilad på handlingen, trots att jag upplever att de beskrivningar jag tagit del av varit ganska försiktiga i det avseendet? Men det kanske räckte med en aning om själva upplägget för att få ballongen punkterad? Jag hade exempelvis svårt att bli riktigt engagerad i filmens socialrealistiska delar om engelska flyktingförhållanden eftersom jag mest satt och väntade på att skräckfilmen skulle komma igång. Eller också var det ett misstag att se filmen mitt på eftermiddagen och inte i en beckmörk lägenhet?
Eller också är det som vanligt de där förbaskade förväntningarna. För jag tycker som sagt på intet vis att His House är en dålig film, den var bara inte riktigt så bra som jag trodde att den skulle vara. Även om jag aldrig blev genuint rädd var skrämseleffekterna genomgående välgjorda och dessutom en välavvägd blandning mellan hoppa-till-effekter, förbiskymtande gestalter i ögonvrån, otäcka masker och ett långsamt byggande av atmosfär genom försiktiga ljud och nynnanden. I detta ligger också själva designen på parets råtthålshus, det är ett smart utnyttjande av en begränsad spelplan som His House genomför.
Prestationerna från Wunmi Mosaku och Sope Dirisu i rollerna som Rial och Bol var också genomgående bra. Att Dirisu var duktig visste jag ju redan från serien Gangs of London men han matchas fint av Mosaku.
Nej, nästa film från Weeks får jag helt enkelt se till att antingen se snabbare eller när hajpen lagt sig ordentligt.
Rörliga bilder och tryckta ord 