You are currently browsing the category archive for the ‘Spöken och andar’ category.
Ny månad, nytt tema. Jag döper härmed om augusti anno 2020 till AuGhibli och tar med mina läsare på en resa som sträcker sig från 1979 till 2014 tillsammans med en av världens mest kända animeringsstudios – japanska Ghibli.
När det stod klart att Netflix skulle bjussa på alla Ghiblis filmer, förutom Isao Takahatas Eldflugornas grav från 1988, var det ett tecken så gott som något att jag skulle se till att lappa ihop detta enorma hål i min filmallmänbildning.
Jag har tidigare sett ett antal av studions filmer lite strövis och resultaten har varit varierande. Fina minnen, men inte så mycket mer, av klassikerna Spirited Away och Prinsessan Mononoke. Ljummare intryck av senare produktioner, som Sagan om prinsessan Kaguya. Men nu kunde jag alltså börja från allra första början – bara att tacka och ta emot.
Studion grundades 1985 av filmskaparna Hayao Miyazaki och Isao Takahata, vilka hade arbetat tillsammans sedan 60-talet på bolaget Toei. Ghibli-cash kom i form av förlaget Tokuma och redaktören samt producenten Toshio Suzuki som skulle spela en avgörande roll för många av de kommande produktionerna.
Officiellt är Ghiblis första film Miyazakis Laputa – slottet i himlen från 1986 men Netflix har också inkluderat hans långfilmsdebut och dess uppföljare, det vill säga Slottet i Cagliostro från 1979 och Nausicaä från Vindarnas dal från 1984. Klart de också fick hänga med i tittandet.
Imorgon dag rejsar vi alltså igång med Hayao Miyazakis frejdiga Slottet i Cagliostro för att sedan i tur och ordning beta av alla Ghiblis långfilmer till och med När Marnie var där från 2014. De två första veckorna följer temat bloggens vanliga postningsfrekvens för att därefter jacka upp takten till dagliga inlägg.
Undantaget är som sagt Eldflugornas grav, men den gråtfesten har jag lyckligtvis (i den mån man nu kan kalla en titt på en film som handlar om döende barn för ”lyckligt”) redan sett och skrivit om här. Jag vill också redan nu passa på att varna för att jag sannolikt inte kommer att vara det minsta konsekvent när det gäller filmernas titlar, ibland blir det svenska, ibland blir det engelska och ibland någon slags hemmagjord förkortning. Det enda jag kan garantera är att jag aldrig kommer att använda mig av den japanska originaltiteln.
Vill du få andra synpunkter och insikter än mina (inte sällan radikalt annorlunda) kan jag rekommendera brittiska podden Ghibliotheque med Michael Leader och Jake Cunningham, vilka under kanske 30-40 minuter diskuterar sig igenom Ghiblis samlade filmografi. De är kanske inte världens mest utlevande och spirituella parhästar men innehållet i deras samtal är alltid intressant. Förhoppningsvis kommer AuGhibli på Rörliga bilder och tryckta ord i alla fall inte bli mindre intressant. You’ll be the judge!
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream
Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.
”I have a purpose, I assure you”.
Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown
Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.
alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies
Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.
alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte
Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.
alt. titel: Tim Burton’s Corpse Bride
Nell och William Van Dort är själaglada. Äntligen ska det nyrika fiskhandlarparet släppas in i stadens finsalonger och nyckeln är sonen Victor. Victor, som är känslig själ och gillar att måla fjärilar eller spela piano. Som inte gillar tanken på att giftas bort med någon han aldrig ens träffat.
That’s what HE said!