The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Jag följer författaren Joe Hill på Twitter och har därmed levt med The Black Phone på näthinnan ganska länge nu. Han är förståeligt nog stolt över filmen, som bygger på en av hans tidiga noveller från samlingen 20th Century Ghosts. Så snart någon andats ett gott ord om produktionen har Hill retweet-bombat sitt eget flöde. Därmed fanns det anledning att tänka försiktigt, inte låta sig ryckas med och förvänta sig Guds gåva till skräckfilmen på denna sidan om The Exorcist, Rosemary’s Baby och Halloween (det lär ju knappast vara en slump att händelserna utspelas 1978, gissar jag).

På det hela taget lyckades jag nog hålla förväntningarna på rimliga nivåer. Det hjälpte sannolikt till att regissören Scott Derrickson gjort en del annat sedan Sinister som…inte hållit samma nivå om vi ska uttrycka det milt. Men visst var jag ändå lite nyfiken på att se om Derrickson, tillsammans med manusförfattaren C. Robert Cargill (som i och för sig också är ansvarig för Sinister 2), skulle kunna göra om skräck-konstycket.

Användandet av Super 8-utseendet i förtexterna både lugnar och oroar. Greppet funkade extremt bra i Sinister, men skulle filmmakarna trilla i fällan att försöka göra en ren upprepning? Lyckligtvis inte, istället används den gryniga kvaliteten för att markera en helt annan del av den här historien. Parallellt med Finneys strapatser nere i den där källaren får vi nämligen också följa hans syster Gwen som har sina egna metoder för att försöka hitta brodern.

Finney och Gwen spelas av Mason Thames och Madeleine McGraw, två unga skådisar som jag hoppas vi kommer att få se mer av i fortsättningen. De har en fint samspel tillsammans i filmens upptakt, när de måste handskas med en tuff hemmiljö i form av en arbetarklassig och periodarvåldsam farsa. Det är en situation som ger historien en känsla av realism, men utan att förfalla i white trash-exploaterande à la Rob Zombie. Detsamma gäller Finneys position i skolans hackordning. (Är det förresten någon som kan svara på varför alla skräckfiktionsprotagonister också gärna ska vara mobboffer?)

Därefter injiceras historien med ett visst mått av övernaturlighet för båda syskonens räkning, men på ett så pass naturligt sätt att det aldrig faller mig in att ifrågasätta det. Kombinationen mellan detta och den grymma verkligheten, med en seriekidnappare och -mördare av smågrabbar, gör att The Black Phone landar på rätt sida om gränsen mellan det gastkramande och det rent överjävliga.

Det leder i och för sig i sin tur till att The Black Phone aldrig blir lika läskig som Sinister, men från gång till annan bjussar dagens film på andlös och nagelbitande spänning. Det jag möjligen skulle vilja kritisera är att The Black Phone aldrig lyckas leverera det affischens grymt obehagliga djävulsmask utlovar. Masken i sig är å andra sidan nästintill briljant – det tog ett tag innan jag insåg att den bestod av olika, utbytbara delar.

Jag låter kanske lite grinig, men The Black Phone är utan tvekan värd ett biobesök. Den är välgjord, välspelad och utrustad med ett stabilt manus. Det är inte osannolikt att den kommer att dyka upp på flera topp-tio-listor för 2022 när det blir så dags.

Bonus: ”The Black Phone” (20th Century Ghosts (2005), The Third Alternative no. 39 (2004))
Självklart kunde jag inte hålla mig från en läsning, men det var nog bra att jag lyckades bärga mig tills efter filmtitten. Cargills manus har nämligen lagt till både detta med vardagsrealismeni både hem och skola samt de tydligare övernaturliga inslagen. Novellen kommer snabbt till saken, själva bortförandet, och sedan nästan lika snabbt till en klassisk novell-punchline.

Den är i detta format riktigt bra, men jag hade heller inget emot filmens utökningar och tillägg. Till och med när det kommer till en betydligt mer monsterlik förövare än en fet karl som låter ungar svälta ihjäl i hans källare (apropå det där med vardagsrealism). Det jag möjligen hade önskat att manuset gjort lite tydligare (vilket Joe Hill däremot inte missar) är varför Finney är så pass oförsiktig så att han hamnar i kidnapparens klor till att börja med.

X2: Flatliners (1990 & 2017)

alt. titel: Dödlig puls, Leg med døden, Inn i det ukjente, L’expérience interdite, Flatliners – Heute ist ein schöner Tag zum Sterben, Linea mortale

Jämsides med Top Gun passade jag på med en omtitt av en annan film som för min del hittills också kunnat kategoriseras som en ”klassiker”. Skulle Joel Schumachers 90-talare Flatliners röna samma öde som Tony Scotts 80-talare?

Men vänta! Det visade sig att även Schumachers film fått en uppföljar-remake och som av en ren slump upptäckte jag dessutom att 2017 års Flatliners fanns lätt tillgänglig på HBO Max. Men, säger ni, vad hände med den uppföljar-remaken? Har man ens hört talas om den, särskilt om man betänker att Top Gun: Maverick fortfarande är på ett överraskande massivt segertåg genom världens biografer?

Tyvärr finns det en inte särskilt oväntad förklaring till tystanden kring danske Niels Arden Oplevs uppföljar-remake. Den är helt enkelt inte särskilt bra. VSB: Katastrofala 4% på Rotten Tomatoes tomtometer (det är faktiskt ett nästintill imponerade uselt betyg) Många av de val man gjort för att uppdatera historien faller platt och filmen som helhet faller ännu plattare. Bland annat beroende på att en del av de här uppdateringarna rör till logiken med återupplivandet. Den gör det mer komplicerat än det skulle behöva vara, sannolikt för att kunna klämma ett par fler skräckeffekter ur historien. Det är i och för sig trevligt att könsfördelningen ändrats och att ursprungspersonen till hela konceptet nära-döden-upplevelser-och-återupplivning nu heter Courtney Holmes istället för Nelson Wright.

Courtney spelas av Elliot Page (som på den här tiden fortfarande hette Ellen). Han ju sällan är dålig, men jag saknar drivet från Kiefer Sutherlands labila och lätt oroväckande intensitet. Kevin Bacons Schyssta Snubbe David Labraccio har i sin tur ersatts av Diego Lunas efternamnslöse Ray. Luna har förvisso samma sympatiska attityd som Bacon, men manuset ger honom tyvärr exakt noll sammanhang att hänga upp den sympatin på (bortsett från att han är en jävel till intuitiv läkarkandidat, förstås).

Nå, till skillnad från Top Gun kan jag glädjande nog meddela att 1990 års Flatliners fortfarande är en nostalgipärla av episka mått. Schumachers överflöd består minst lika mycket av bild, belysning, färg och stämning, som av teatraliskt överspel. Effekten blir därmed något mindre daterad och posörig. Det är ett överdåd som jag fortfarande njuter av, till och med fortfarande tycker är lite spännande och läskigt. Som The New York Times skrev när det begav sig: ”Its atmospheric approach doesn’t admit much middle ground”.

Sedan skadar det ju inte heller att jag, trots Tompa Cruises oomtvistliga filmstjärneaura, alltid tyckt bättre om både Sutherland och inte minst Bacon jämfört med honom. Flatliners bjussar förutom de två herrarna dessutom på en oslagbart rödhårig Julia Roberts som breakade närmast obegripligt stort 1990 med både Flatliners och Pretty Woman (Steel Magnolias hade kommit året innan).

Det som å andra sidan talar till Top Guns fördel är att den utgör en fin parhäst med sin uppföljar-remake Maverick. Det ger ett klart mervärde att se de bägge filmerna som en helhet, där de speglar och spelar mot varandra. Uppföljar-remaken Flatlines gör ingen glad och kan därför utan problem hoppas över. Se då hellre originalet två gånger på raken.

Flatliners (1990)

Flatliners (2017)

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Tja, i alla fall om dagens regissör och manusförfattare Jacob Chase får bestämma. Come Play är långfilmsversionen av hans kortfilm Larry och hack i häl på långfilmsformatet följer en del mer eller mindre hårdtuggande moralkakor.

Den förste som vi i publiken – och Larry – träffar är nämligen Oliver. En liten grabb som, surprise, surprise, i likhet med Larry också vill ha en vän. Som också är missförstådd och lite annorlunda. Och som spenderar en hel del tid framför mobil- eller iPadskärmen, gärna med SpongeBob Squarepants på hög volym för att slippa höra på mamma och pappas gräl.

Inte minst eftersom Sarah och Martys gräl ofta rör just Oliver. De äktenskapliga relationerna är frostiga, för att uttrycka det milt, eftersom Sarah tycker att hon får ta allt det tråkiga ansvaret medan Marty kan hänge sig åt rollen som roliga-pappan. Faktum är att föräldrarna står i begrepp att separera, en förändring som Oliver tar förvånansvärt väl med tanke på att han är diagnostiserad med någon form av autismspektrumtillstånd.

Jag är verkligen ingen expert på AST, men kan ändå konstatera att Oliver tycks vara en synnerligen kommunikativ liten grabb. Sarah är såklart orolig och stressad över att sonen inte pratar men det är uppenbart att han inte har några större problem med att förstå vad folk säger till honom. Plus att han själv kan uttrycka sig både via skrift och skärm.

Och så var vi ju då tillbaka hos Larry. För det är klart att det inte är särskilt svårt att förstå hur Oliver kan känna sig lockad av att bli kompis med någon som är lika missförstådd som han är. Särskilt som han anar att hans föräldrar, någonstans och innerst inne, önskar att Oliver vore som alla andra barn.

Rollfiguren Oliver förekommer inte i Chases kortfilm, vilket får mig att undra om han helt enkelt bestämde sig för att köra Larry genom något slags Babadook-filter för att försöka ge sin historia lite djup. Tyvärr vet jag inte riktigt hur bra han egentligen lyckas med det – paradoxalt nog känns pekpinnarna i Come Play väldigt tydligt riktade till föräldrar samtidigt som jag upplever att filmens målgrupp tillhör ett klart yngre populationssegment.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta i lika hög grad är själva hantverket, som jag det hela taget tycker fungerar riktigt bra på. Larry kan länge bara ses via en skärm, vilket gör att Chase kan vara ganska sparsmakad med att visa oss sitt monster up close and personal. Han utnyttjar i den meningen vinsterna med found footage-greppet utan att behöva betala kostnaderna. Det finns dessutom en koppling mellan monstret och ljuskällor, vilket också utnyttjas ganska förtjänstfullt à la Lights Out. Och det känns som om Larry ganska länge mycket väl skulle kunna bestå av enkla, praktiska effekter snarare än halvtafflig CGI.

En annan sak som också fungerar över förväntan är skådespeleriet, både i form av Gillian Jacobs och John Gallagher som Olivers föräldrar. Oliver spelas i sin tur av Azhy Robertson, vars insats jag har lite svårt att bedöma eftersom han som sagt ska vara lite speciell. Olivers mobbande klasskompisar porträtteras däremot alldeles föredömligt av Winslow Fegley, Jayden Marine och Gavin MacIver-Wright.

Så de tekniska elementen sitter ändå där de ska, i den meningen måste jag säga att Come Play inte missar målet alltför grovt. Däremot känner jag mig kanske inte riktigt lika säker på rimligheten i de där moralkakorna plus att filmens slutscener, trots modesta 96 minutrar, blir aningen segdragna. Men som hyfsat lättsam popcorn-skräckis fyller Come Play sitt syfte. Det känns inte som någon högoddsare att Jacob Chase kommer att få göra fler långfilmer.

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)

Ett Ghibli-maraton på Netflix gav mig idén att återbesöka en av min barn- och ungdoms favoritförfattare – Diana Wynne Jones. Intill sin död 2011 vid 76 års ålder var Jones av flitig författare som främst rörde sig inom fantastikgenren, men kunde vara ganska varierande inom de ramarna. Den berättelse som Studio Ghibli och åldermannen Hayao Miyazaki plockade upp i sitt stall 2004 var Howl’s Moving Castle och den fanns lyckligtvis som ljudbok. Utöver den lyckades jag också snoka upp 2006 års The Pinhoe Egg och The House of Many Ways från 2008.

Omtitten: Event Horizon (1997)

Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2012.

***

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.