You are currently browsing the category archive for the ‘Spöken och andar’ category.

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Allt nog, när jag snokade runt efter demonfilmer dök Dead Silence (manus av Whannell, regi av Wan) upp på radarn. Det visade sig sedan också att Whannell skrivit ett relativt långt blogginlägg om sin upplevelse turerna kring Dead Silence. En upplevelse som verkligen inte var någon dans på rosor, Whannell liknar den snarare vid att försöka tvinga fram en ”particularly stubborn hangover shit”.

Problemet vid handen var att han och Wan blev upplockade av Universal eftersom de var Saw-killarna. Inte för att de egentligen hade en cool och häftig idé till en ny film. Whannell beskriver hur han under närmare ett års tid försökte kränga ihop en vettig historia ur några vaga mentala bilder av rader med buktalardockor, dimma och Hammer-vibbar. Ett skolexempel på ”creativity at gunpoint”.

I slutänden blev Whannell tvungen att lämna ifrån sig något han inte var nöjd med och som sedan dessutom fick sig en rejäl behandling av en Hollywoodsk script doctor som trimmade lite här och skarvade lite där så att Universal skulle bli nöjda. Så kanske jag inte ska vara allt för kritisk mot Whannell när det gäller slutresultatet?

Jo, på ett sätt kan jag nog tycka det ändå. För i blogginläggets inledning utgjuter Whannell nämligen sin frustration över branschens fixering vid regler, motiv och orsakssamband. ”… when it comes to horror, nobody – not one person in the theater – gives a shit about the rules. All they care about is seeing something disturbing and pants-wettingly frightening”.

Här håller jag inte med. Visst, allt behöver inte förklaras in i minsta detalj. Det är därför Ringu är läskigare än The Ring. Det var en av alla anledningar till att jag ruttnade på Insidious 2 (wait for it…). Men däremot blir det problematiskt när en historia hela tiden tar nya och till synes helt ogrundade vägar bara för att klara av att komma fram till slutpunkten. Eller handlar det snarare om att om filmen byggt en tillräckligt bra historia och rollfigurer så känns inte de där nya vägarna så ogrundade?

Oavsett vilket är kanske Dead Silence ett dåligt exempel i en sådan diskussion eftersom åtminstone Whannell själv så tydligt tar avstånd från det hela. Filmen ger oss Raven’s Fair, en ort på fallrepet, möjligen tack vare att den hemsöks av en förbannelse från en kvinnlig buktalare vid namn Mary Shaw som mötte döden från ett antal invånare när det begav sig.

Hit kommer Jamie Ashen, utrustad med hämndbegär över sin döda flickvän Lisa och behov av att inte själv åka dit som Lisas mördare. För Jamie vet ju att allt på något sätt hänger ihop med den läskiga buktalardockan paret fick levererad från okänd avsändare strax innan Lisas gruvliga död.

Varför ägnade jag nu så mycket utrymme åt att prata om Leigh Whannell och hans bekymmer med manusskrivande istället för att fördjupa mig i Dead Silence? Jo, för att jag under filmen paradoxalt nog ganska ofta frågade mig ”Varför händer det här?” Jag kan däremot inte avgöra om frågan beror på att jag och Whannell inte har samma uppfattning om vad som krävs av en skräckfilm eller att Dead Silence helt enkelt är en halvdan produkt.

Men om vi ska strunta i sådana värdsliga saker måste jag erkänna att jag faktiskt gillade själva utseendet på Dead Silence, en slags överdimensionerad victorianskt gotisk ton som lät ana en Lemony Snicket för vuxna. Tyvärr fylls denna värld av allt för många övertydliga diskussioner, förklarande flashbacks, CGI-tungor, skuggor bakom gardiner och i speglar samt långa, långa, långa uppbyggnader som alla slutar i en högst väntad hoppa-till-effekt.

Demonstatus:
Tja, här var det ju inte en demon så långt ögat når. #epicfail. Varför filmen överhuvudtaget kommer upp när man letar efter filmer som handlar om demoner och besatthet är närmast obegripligt eftersom Mary Shaws ande inte kan besätta människor.

Annonser

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Alltnog, Army Of Darkness tycks vara filmen som skulle ha kunnat bli Evil Dead II om Raimi fått loss tillräckligt med kosing. Nu fick han (och vi) vänta ytterligare ett par år. Vi som nyss sett Evil Dead II minns ju att Ash sköt ihjäl en flygande deadite (demonbesatt på Evil Dead-språket) och därefter blev hyllad av så många statister i rustning som Raimi hade råd med 1987.

Men nu är det nya och härliga tider! Kanske inte så härliga för Ash eftersom manuset högaktningsfullt struntar i hans tidigare hjältestatus och istället gjort honom till en kedjeförsedd slav. I ”medeltiden” kämpar Kung Arthur (!) mot Henry the Red och Ash misstänks tillhöra upprorsmakarens män. Det krävs ytterligare nedmejning av deadites och exempel på kraften i Ash ”boomstick” (”The twelve-gauge double-barreled Remington. S-Mart’s top of the line. You can find this in the sporting goods department. [—] Shop smart. Shop S-Mart”) innan han får den respekt han anser sig förtjäna.

Prio ett är nu att ta sig tillbaka till nutiden men det finns en hake med den planen – kunskapen finns endast i Necronomicon-boken, vilken i sin tur finns på en hemsökt kyrkogård. Av oklar anledning kan ingen annan än Ash hämta den och det är absolut nödvändigt att han samtidigt yttrar orden ”Klaatu Barada Nikto” (blinkning till sci-fi-klassikern The Day the Earth Stood Still). Gissa vad som händer? Snart är Arthurs slott belägrat av en armé av döingar, anförda av den långsamt sönderfallande Bad Ash.

Army of Darkness är ännu ett steg bort från den splatterskräck som var den ursprungliga Evil Dead-filmen. Nu är vi inte ens i kläggig skräckkomedi utan närmast renodlad fantasyaction. En slags Willow för vuxna om man så vill. Fast kanske inte så vuxen ändå…

När vi får stifta närmare bekantskap med Mr. Ash Williams visar det sig nämligen att vår hjälte är ett arrogant, självbelåtet rövhål som inte drar sig för att hunsa både folk och fä när han känner att han ligger på topp. Men återigen uppvisar Bruce Campbell den där lättheten i sin leverans som gör att hans skitstövel ju blir ganska underhållande. Hans överdrivna stumfilmshjältegrabbande av Sheilas korsettförsedda midja (”Gimme some sugar, baby”) är på sitt sätt och i sammanhanget betydligt mer trovärdigt än hans sammetsögda pianoklinkande i Evil Dead II.

När saker och ting börjar risa ihop visar det sig att han dessutom inte är oäven med svärd och spjut, mekaniker, kemist samt tillräckligt mycket av skräckfilmsnörd för att ha Fangoria i bakluckan. Men fortfarande ursäktar filmens frejdiga hejsan-svejsan-stämning även sådana överdrifter. Stämningen är till och med tillräckligt frejdig för skapa en fortsatt charm kring större delen av effekterna som väl borde ha sett ålderstigna ut redan 1992? Raimi fortsatte till viss del på Harryhausen-spåret, särskilt när det gäller skelettarméen, men vi får också generöst med demonmasker plus riktigt dåliga visuella fotoeffekter när Ash ska slåss mot ett antal mini-me’s. Själv har jag emellertid de rosenskimrande nostalgiglasögonen kirurgiskt fastmonterade på näsroten och kan bara tycka att det hela är både charmigt och kul. Till och med när det är helt uppenbart att ”skelettet” är a-guy-in-a-suit eller en docka som man spänt fast i hästsadeln.

De där glasögonen gör också att jag är oförmögen att avgöra hur en nutida och obekant tittare skulle reagera på filmen. Går det att se förbi det jönsiga, det larviga, det knasiga, det ostiga (“I may be bad… but I feel gooood”), och uppleva filmens hejdlöst underhållande själ? Only one way to find out!

Demonstatus:
Kanske lika bra att kasta alla illusioner om någon slags genomtänkt demonmytologi överbord vid det här laget? Det talas om ”evil” och ”demonic resurrection” men i realiteten utnyttjar Raimis manus alla former av odöda och monster som tänkas kan för att göra en kul film. De uppenbara tecknen på demonnärvaro är hemsökelserna i kvarnen och så förstås besattheten hos alla deadites.

P.S. Det kan vara värt att notera att det finns två olika slut till Army of Darkness. Ett downer-slut som Raimi och Campbell gillade. Ett upbeat-slut som bolaget gillade. Gissa vilket som är bäst? D.S.

P.P.S. Jag har för flera år sedan hyllat Joseph LoDucas underbara score till filmen här, en lyssning är att rekommendera! Trots att LoDuca funnits med Raimi ända sedan The Evil Dead tycks de faktiskt inte vara kompisar sedan barnsben eller gett varandra rat tails i omklädningsrummet i high school. D.S.

Laines bästis Debbie tar livet av sig och det lilla kompisgänget har svårt att förstå varför. Laine kommer på att hon och Debbie brukade leka med ett Ouijabräde (vilket alla amerikanska tonåringar uppenbarligen gjort någon gång under sin livstid) och vill prompt testa ett sådant för att kontakta Debbie. Varken pojkvännen Trevor, systern Sarah, kompisen Isabelle eller Debbies ex Pete tycker att det är en särskilt bra idé men ställer ändå upp eftersom ”It’s only a game”…

Läs hela inlägget här »

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.

Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.

Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.

Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.

”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.

Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?

Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.

Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Från andra sidan, Fragile

Det var kanske tur att jag inte kände igen det spanska regissörsnamnet Jaume Balagueró. För hade jag varit medveten om att dagens film kom innan den otroligt läskiga found footage-rullen [Rec] hade jag nog haft betydligt större förväntningar på Frágiles. Och det hade nog inte varit så lyckat.

Läs hela inlägget här »

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg