You are currently browsing the category archive for the ‘Spöken och andar’ category.

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Annonser

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.

Läs hela inlägget här »

Istället för att knoppa av sig och följa andra personer än de vi lärde känna i originalfilmerna, vad återstår för skräckfilmsuppföljare? En prequel förstås! (Nå, nu vet vi ju att exempelvis Sinister 2 lyckades hitta ytterligare en lösning på den problematiken.)

Läs hela inlägget här »

Léon Laurent har inte sett sin dotter på flera år när han plötsligt får ett telefonsamtal som inte är något mindre än ett rop på hjälp. Jessabelle, av alla kallad Jessie (förståeligt, vi minns väl alla en viss svart-vit demonkissekatt?), har varit med om en trafikolycka vilken resulterat i en styck död pojkvän, ett styck ofrivilligt missfall och två styck temporärt oanvändbara ben.

Läs hela inlägget här »

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Army of Darkness – Evil Dead III, Bruce Campbell vs. Army of Darkness, Army of Darkness: The Medieval Dead

Fem år är en lång tid i skräckfilmssammanhang och därför inleds Army of Darkness med en snabb recap från allas vår hjälte Ash Williams. Jobb på S-mart, flickvän, stuga, demoner, motorsåg, dimensionsportal, yada, yada, yada. Annars kan man ju tycka att två närmast identiska filmer borde ha satt sig i hjärnan på publiken. Särskilt som händelseutvecklingen inte är särdeles komplicerad.

Läs hela inlägget här »

Laines bästis Debbie tar livet av sig och det lilla kompisgänget har svårt att förstå varför. Laine kommer på att hon och Debbie brukade leka med ett Ouijabräde (vilket alla amerikanska tonåringar uppenbarligen gjort någon gång under sin livstid) och vill prompt testa ett sådant för att kontakta Debbie. Varken pojkvännen Trevor, systern Sarah, kompisen Isabelle eller Debbies ex Pete tycker att det är en särskilt bra idé men ställer ändå upp eftersom ”It’s only a game”…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg