You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

Witchfinder General.jpegalt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm

Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.

Och inte saknas det gudfruktiga engelsmän vilka mer än gärna bistår Hopkins och Sterne i detta arbete. Som invånarna i Suffolk-byn Brandeston, exempelvis. De har av någon anledning fattat avsky för prästen John Lowes och anger honom därför till Hopkins. Hopkins låter Sterne tortera Lowes för att få prästen att bekänna sina illdåd men avbryter underhållningen efter att Lowes skyddsling Sara bett för hans liv. Hon lovar att Hopkins senare under kvällen kan få komma till hennes rum och ha ett privat…samtal om Lowes oskuld.

Ok, här har vi alltså Witchfinder General, en film som mångas ögon uppenbarligen kan utnämnas till en av tidernas bästa skräckfilm. I beg to differ. Witchfinder General är möjligen en skrämmande film. Det är utan tvekan en väldigt våldsam film (jag såg den ocensurerade exportversionen). Jag upplever att regissören och manusförfattaren Michael Reeves velat säga något om fullkomligt hänsynslösa män som tar chansen att tillfredsställa vilka skruvade lustar de nu än månde ha.

Filmen gör verkligen ingen hemlighet av att Hopkins knappast drivs av religiös iver att göra det Rätta. Han är en man som gillar att se andra plågas (i händerna på den mer handgripligt sadistiske och brutale sällen John Sterne) och dessutom få betalt för det. Det är många stinna penningpungar som byter händer under filmens gång. Hopkins hyser heller inga moraliska betänkligheter att utnyttja sin position i syfte att tvinga kvinnor till sexuellt umgänge.

Allt detta förklaras emellertid omedelbart, genom en introducerande berättarröst och därmed är hela spänningen borta. Vi behöver aldrig tvivla på vad som driver Hopkins (sadism) eller hur han kan komma undan med sina illdåd (laglöst och krigshärjat land). Allt som händer blir bara en våldsam bekräftelse på det vi redan vet eftersom filmen berättat det för oss.

Witchfinder General är en högst allvarlig berättelse och mycket av den stämningen hänger förstås på Vincent Price i rollen som Matthew Hopkins. Jag ska inte påstå att jag har några problem med att tro på rollfigurens kallblodighet men Prices prestation särskiljer honom inte från många andra mänskliga film-monster. Ska vi börja jämföra blir jag betydligt mer skrämd av exempelvis Anthony Hopkins Lecter i The Silence of the Lambs eller Michael Rookers Henry i filmen med samma namn.

Förutom att vara en berättelse om alla de illdåd som Hopkins kan utföra i Guds namn blir dessutom Witchfinder General också en ganska klassisk hämndhistoria. Av någon anledning blir jag hela tiden påmind om ett typiskt western-narrativ när Saras fästman Richard (givetvis) ska hämnas sin älskades våldföring i händerna på Hopkins och Sterne (”It’s justice. MY justice!”). Kanske beror det på de långdragna hästjaktsscenerna genom ett mestadels idylliskt sydengelskt landskap?

Utöver berättarrösten som förklarar Matthew Hopkins bevekelsegrunder inleder Witchfinder General med en skrämytslig mellan rundhuvuden och rojalister. Kanske ville Reeves också säga något om en tidsanda där människoliv inte var värt mer än en blykula och lite krut? Avslutningen låter dessutom ana hämnarens slutgiltiga tomhet. Men i så fall skulle regissören ha behövt göra de parallellerna tydligare, för det är enda gången vi får känna av bisterheten i den krigssituation som England befann sig i. Och någon chans att göra om och göra bättre fick inte Reeves – han avled kort efter filmens premiär, blott 25 år gammal. Ett faktum jag uppfattar i viss mån har bidragit till ryktet som omgärdar Witchfinder General.

Nej, ska detta bli en riktigt bra filmupplevelse krävs nog att att man fångas av någon slags stämning som jag inte ens lyckades uppfatta. En stämning som jag gissar att exempelvis doom metal-bandet Witchfinder General och A Field in England-regissören Ben Wheatly greppat.

Då tycker jag att det blir betydligt ruggigare att läsa på om den riktige häxjägaren Matthew Hopkins som, tillsammans med John Sterne, sägs vara ansvarig för att ha avrättat 300 människor mellan 1644 och 1649. Han författade även handboken The Discovery of Witches som användes flitigt vid de (mer kända?) häxprocesserna i New England.

star_full 2star_full 2

Annonser

På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

The GuernseyÅret är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

Läs hela inlägget här »

Hacksaw RidgeOkinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front

På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.

Läs hela inlägget här »

Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.

***

alt. titel: Girl With Hyacinths

Flicka och hyacinterJag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).

Läs hela inlägget här »

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser