You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.
Ernest Clines Ready Player One blev baksparken som krävdes för att jag äntligen skulle plocka åt mig Joe Haldemans klassiker The Forever War som stått i bokhyllan…inte riktigt forever men nästan. Jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade men att romanen skrivits som en slags självterapi tog det mindre än 50 sidor att fatta. Haldeman stred i Vietnam mellan 1968 och 1969 och hade dessförinnan hunnit skaffa sig en examen i fysik och gifta sig med Mary Gay Potter.
Knappast en flower-power-anhängare med andra ord och det blir i sin tur tydligt när Mandella/Haldemans första runda i krigshelvetet är till ända. Innan dess har Haldeman emellertid livfullt beskrivit hur soldaterna tvingats till masslakt av en ärligt talat rätt inkompetent fiende tack vare hypnotisk suggestion, en metod som föga förvånande förvandlar många av dem till skuldtyngda kronvrak när effekten väl släpper.
Men de här psykologiska problemen finns det lite förståelse för när Mandella och hans medofficer samt livspartner Marygay Potter återvänder till det civila. För att understryka det gap som öppnar sig mellan de hemvändande soldaterna och övriga jordinvånare har Haldeman inte bara låtit sitt krig utspelas betydligt längre bort än ett ångande djungelland på andra sidan jordklotet. Det är dessutom ett avstånd som enbart är möjligt att överbrygga tack vare resor genom ”collapsars” vilka orsakar massiv tidsdilatation. För Mandella, Potter och deras gelikar har deras krigstjänstgöring varat i två år men för deras anhöriga har nästan trettio hunnit passera. Rent konkret befinner sig soldaterna alltså annorstädes i både tid och rum när de återvänder. Vilket i sin tur förstås innebär att de har svårt att finna sig tillrätta i ett samhälle som numera går ut på att slappa och röka på.
Det tycks finnas olika uppfattningar om i hur stor utsträckning Haldemans intergalaktiska krigsskildring är en direkt kommentar till Robert A. Heinleins Starship Troopers. Oavsett om romanen skrevs i den andan eller inte är det förstås lockande att ställa två så pass utpräglade krigs-SF-romaner mot varandra. Medan Heinleins bok, medvetet eller inte, kan läsas som en oförblommerad propagandaskrift över hur Kriget gör Män av Pojkar intar Haldeman som synes en betydligt mer avog inställning till det hela.
Det massiva krigsmaskineriet tar givetvis ingen hänsyn till enskilda och är så opersonligt och obegripligt som bara är möjligt. Haldemans soldater blir alienerade och utsatta på alla fronter – deras egen organisation bryr sig föga om deras överlevnad, anledningen till varför de ska offra sina liv synes allt mer dunkel, kommunikation med fienden är helt omöjlig (varför fred aldrig kan bli ett alternativ), hemmavid finns ingen hemmahörighet och tack vare tidsförskjutningen blir till och med de nya rekryterna mer och mer främmande för varje år som Mandella, mot alla odds, överlever.
Vid ett tillfälle överväger vår huvudperson till och med självmord men det som håller honom vid liv är insikten att de enda som skulle förlora på en sådan handling är militären. Han säger till sig själv att han är skyldig ”the enemy” att överleva men det är högst oklart vem han egentligen riktar sitt trots mot – den fiende han tvingas slåss mot eller den som tvingar honom att slåss?
Jag var inte överdrivet förtjust i Starship Troopers och som SF-roman vet jag väl inte om The Forever War heller är någon större höjdare. Det känns inte som om Haldeman lagt ned någon större ansträngning på vare sig sitt världsbygge eller sin huvudperson. Däremot tycker jag att den får sin styrka genom att så uppenbart vara en slags Vietnam-allegori. Om inte annat blir jag mer nyfiken på hur det ena eller det andra skulle kunna tolkas i det perspektivet. Men precis som Dune primärt är en intergalaktisk fantasyroman är The Forever War först och främst en krigsroman i rymdmiljö.
Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…
***
alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas
För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.
Upptakten till vår historia är egentligen ganska enkel. Fyra svarta Vietnamveteraner ses för en återträff i Hô Chi Minh-staden. Anledningen till att de är där, och inte på en bar i Tampa eller San Fransisco, är att de ska försöka hitta och föra hem sin fallne kamrat ”Stormin'” Norman Earl Holloway. Det är i alla fall vad de berättar för myndigheter och guideen Vinh. På egen hand planerar de dessutom ett litet sidouppdrag – att plocka med sig den stora guldlast som de hittade i samband med att Norman blev skjuten.
Om nu någon skulle ha missat vad Spike Lee är för typ av regissör lär man få sig ett brutalt uppvaknande. Da 5 Bloods gör strax klart att Lee vill försöka påvisa en slags parallellitet mellan den amerikanska statens behandling av sin svarta befolkning och krigshandlingarna som genomfördes under Vietnam-kriget. Förtryck som förtryck, liksom. Han spelar upp ett intervjuklipp med Muhammed Ali från 1965, där boxaren förklarar att han inte är särskilt intresserad av att åka över halva världen för att skjuta ett folk som han betraktar som bröder ”for big powerful America”. ”They never called me nigger, they never lynched me”.
Men våra fyra protagonister tillhör alltså den stora skara som i slutänden ändå hamnade i djungelhelvetet, inblandade i ett för dem meningslöst krig. Till skillnad från sin kamrat Norman överlevde de förvisso, men till ett pris. Särskilt Paul, spelad av Delroy Lindo, lider fortfarande av sin PTSD (en åkomma som svarta Vietnam-soldater varit dubbelt så drabbade av) och har alltid haft svårt att anknyta till sonen David. Mantrat har varit ”We fought in an immoral war that wasn’t ours for rights we didn’t have” och veteranerna kan ibland ha svårt att konfrontera det faktum att de ändå medverkade i ett krig mot den vietnamesiska befolkningen. Som någon påpekar, bara för att de är svarta innebär inte det per automatik att deras krigsoffer var större än någon annans.
Spike Lee ställer som synes en hel rad svåra frågor och ger i mina ögon inget glasklart svar på någon av dem. Da 5 Bloods får under sin speltid vara förhållandevis nyanserad, särskilt personifierad av rollfiguren Paul där Delroy Lindo aldrig varit bättre. Paul är en man som efter kriget inte kan sluta se på sig själv som ohjälpligt trasig, som röstar på Trump för att det är en politiker som ger enkla svar på svåra frågor. Paul är också den som tycks ha varit mest tagen av Normans död eftersom Normans politiska tankar och betoning på brödraskap rörde honom in i märgen. Paul är helt enkelt en rollfigur som tvingar publiken att, som det så populärt heter nu för tiden, hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Da 5 Bloods är en film om historia, vänskap och brödraskap som gör mig berörd. Det skadar inte heller att Lee tagit det utmärkta beslutet sina återblickande scener (för det är klart att det måste vara sådana) att dels använda samtida filmutrustning för att skapa en autentisk känsla i klippen, dels behålla alla fyra äldre skådisarna i rollerna som sina Vietnam-jag. Det gör att återblickarna samtidigt berättar en känslosam historia när vi får se de grånande och fårade männen tillsammans med sin fallne kamrat som aldrig blev äldre än några och de trettio, spelad av just Chadwick Boseman. Det är som de i någon mening aldrig lyckats lämna den där djungeln: ”After you’ve been in a war, you understand it never really ends. Whether it’s in your mind or in reality”
Jag köper Lees känslosamhet så pass mycket att när tonläget börjar skruvas upp en smula och Lindo till och med bryter fjärde väggen för att försäkra publiken om att han (det vill säga den svarta rörelsen) aldrig kommer att lägga sig ned, aldrig kan utplånas, så sväljer jag det med hull och hår.
Blackkklansman hade en hel del komiskt potential i sin fullkomligt absurda historia och riktigt lika roligt är det förstås inte i Vietnam. Men Lee har ändå inte helt förlorat sin humor och jag gillade särskilt alla bildliga hänvisningar till den klassiska blodröda Apocalypse Now-solen samtidigt som Lee drar på Valkyriornas ritt först när gänget ger sig av i en anspråkslös flodbåt. Kan inte heller låta bli att undra om även den franska plantagearvingen och minletaren Hedy Bouvier ska ses som en hänvisning till Apocalypse Now Redux och scenen där de soldaterna stöter på en fransk gummiplantage?
Det som möjligen skaver lite är att det i slutänden inte tycks ligga särskilt mycket vinst i hela företagen för just den vietnamesiska befolkningen (utom att de möjligen kan få hjälp med att rensa undan alla nedgrävda minor). I eftertexterna presenteras också de två huvudsakliga vietnamesiska skådisarna sist av alla. Det, kombinerat med filmens slutscener, gör det ganska uppenbart att Lee ändå ställer sig på samma sida som de han betraktar som sina bröder och systrar.
Men så var det det här med att hålla två tankar i huvudet samtidigt… I en av återblickarna översätts de vietnamesiska soldaternas vardagliga konversation minuten innan de blir nermejade av våra protagonister, vilket gör dem till något mer än en ansiktslös Fiendemassa. Det finns också en tidig scen där Vinh försöker delge sin krigshistoria, vilket ingen av de föredetta soldaterna är särskilt intresserade av att lyssna på. Jag uppfattade i alla fall en implicit kritik där.
Da 5 Bloods blev alltså en positiv, om än en smula vidlyftig, filmupplevelse. De där 156 minutrarna flög förbi och innehöll både bra Vietnamkrigs-scener, nagelbitande spänning, vuxna män som gör saker tillsammans och någon slags upprättelse. Den var som sagt kanske inte en riktigt lika lättsam titt som Blackkklansman men känns å andra sidan maffigare och mer komplex.
Klart att Jojjenito kopplade Boseman till Da 5 Bloods eftersom han tyckte bra om filmen, i likhet med Snacka om film!-poddarna Steffo och Fiffi. Fripps filmrevyer var mer svårflörtad
alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises
Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.
alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle
Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.
alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke
En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.
alt. titel: Pompoko, Pom Poko
Den japanska mårdhunden (som, trots den engelska översättningen ”raccoon”, alltså inte är en tvättbjörn), är en frimodig liten gynnare som lever i nuet och gillar att dansa i månens sken samt sjunga glada sånger om sina svängande testiklar. Men flockarna, som tidigare levde gott i skogarna på Tama-kullarna, pressas allt längre tillbaka tack vare byggandet av Tokyo-förorten Tama New Town.
alt. titel: Porco Rosso
Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.
alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind
Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.
Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.
That’s what HE said!