You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Det som kvarstår är kritiken av ett system som suger ut den lilla människan. I Duck…s fall är dock både det styrande skiktet och revolutionärerna (”Tierra y libertad!”) lika goda kålsupare. De framstår bägge mest av allt som den grekiska mytologins Symplegader, två övernaturligt sammandrabbande klippor mellan vilka enkla bönder mals till stoft. Kanske är detta krympande livsutrymme också speglat i alla bildutsnitt som bara blir till en smal strimma (ofta fönsterspringor) genom vilken John eller Juan iakttar omvärlden?

Rod Steigers Juan har som sagt hittat en pragmatisk lösning på det hela – så länge ingen lägger sig i hans familjs göranden och låtanden struntar han i ideologi och politik. Övertygelser sätter inte mat på bordet, till skillnad från diligensrån.

Klassperspektivets synvända präglar hela filmen eftersom den inleds med att en fattig och skitig bonde får skjuts med en luxuös diligens som ett praktskämt. Diligensens andra passagerare rynkar på näsan men roar sig med att utgjuta sig över böndernas oförmåga till bildning och civilisation. Till dess att bonden i fråga (som inte är någon annan än Juan) visar att man kan komma rätt långt utan civilisation men med vapen i hand.

Just den här scenen inbillar jag mig att Quentin Tarantino måste ha sett både en och två gånger eftersom de nedlåtande kommentarerna åtföljs av närbilder på fuktiga läppar, tuggande munnar och smackande ljud. Ett grepp som definitivt skapar en obehaglig och småäcklig vibb, tacksamt utnyttjad av Hans Landa i Inglorious Basterds.

Duck… är absolut inte ett under av perfektion. Många scener blir lite väl utdragna. Man får mer eller mindre gissa sig till vissa händelser. Läppsynken är som vanligt under all kritik och ju mindre som sägs om Johns ”irländska” dialekt, dess bättre. Att försöka få grepp om vad den mexikanska revolutionen gick ut på är bara att glömma.

Johns flashback till tiden på Irland visar allt som oftast tre människor vilka i slow motion dansar omkring på ängar hysteriskt skrattandes för att markera lyckligare tider, vilket istället får dem att framstå som komplett vansinniga. Och i en obehaglig och märklig våldtäktsscen tar Juan för sig av från en av de överlägsna diligenspassagerarna medan framställningen antyder att hon nog ändå tycker att det är ganska spännande att bli påsatt av en svettig mexikansk gangster. Hon är vad jag kan påminna mig dessutom den enda kvinnliga rollen som har några repliker att tala om.

Å andra sidan: trots halvkackig dialekt är James Coburn ascool och stenhård. Han har som sagt dessutom en härlig buddyrelation med Rod Steiger, vars stämning förändras så långsamt att man knappt märker av det. I flera andra avseende är Leone absolut inte lika subtil, men damn it, jag kan inte låta bli att gilla det ändå!

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Juan var inne i den banken en gång när han var åtta år, ett besök som förvisso slutade med att hans pappa arresterades för ett misslyckat rånförsök. Men sedan den dagen har Juan aldrig slutat drömma om lokalen som var klädd i guld från golv till tak. Så vad kan då John Mallory bidra med?

Jo, det visar sig att John är händig med både dynamitgubbar och nitroglycerin. Det faktum att han inte har den minsta lust att hjälpa till med Juans bankrån har mindre betydelse för mexikanen, han är van att få sin vilja fram.

Men när John och Juan till slut står framför banklokalen har de redan hunnit bli insyltade i den pågående mexikanska revolutionen, där Pancho Villa och Emiliano Zapata försöker störta den sittande makten. Och som filmens inledande Mao-citatet signalerar, revolutioner är inget som går att fixa med ens ett uns av elegans eller hövlighet. Revolutioner är våldsamma, blodiga och dödliga affärer.

Duck, You Sucker! var den sista filmen i Sergio Leone-boxen jag köpte på mig för att kunna se regissörens dollar-trilogi. Ska jag vara helt ärlig hade jag skjutit upp den här titten ganska länge, både eftersom titeln antydde en slags tokrolig historia à la Bud Spencer och Terence Hill och speltiden ligger på nära 160 minutrar.

Men trots att historien om John och Juan inte alls är särskilt målinriktad och liksom börjar om både en och två gånger tyckte jag att den flöt på oväntat smärtfritt. Till stor del tror jag det handlar om att Leones estetik funkar så bra för min del. Både visuellt med till exempel de välbekanta inzoomningarna på kisande ögon i skitiga och svettiga ansikten men också förmågan att kombinera en känsla eller stämning med bilder och (förstås) Ennio Morricones score.

Däremot är detta ingen tajt historia, snarare har Leone tagit fasta på det episka draget hos krigsscenerna i Den gode… och expanderat dem rejält. Samtidigt låter han relationen och dynamiken mellan James Coburns John och Rod Steigers Juan grundmuras och utvecklas på välkänt Leone-manér med ofrivilliga vapenbröder. Skillnaden är kanske att de ofrivilliga till slut bondar så pass att de gemensamt och fatalistiskt går mot en hyfsat säker död med mer eller mindre öppna ögon.

To be continued…

alt. titel: Järnkorset

Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ubåten, The Boat

Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

Läs hela inlägget här »

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

Läs hela inlägget här »

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Läs hela inlägget här »

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Their Finest Hour

Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg