You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Gröna Lund, och inte minst ägaren Gustaf Nilsson, är lite finare och proprare medan Nöjet marknadsförs (åtminstone i denna film) som en mer arbetarklassig inrättning. I spetsen för det etablissemanget finner vi Johan Lindgren med sönerna John och Lennart i släptåg och här bjuds på såväl karuseller och bärs som dansande hönor från Karelen och Madame Lulu.

Katarina ”Ninni” Nilsson har precis kommit tillbaka från England och det dröjer naturligtvis inte länge förrän kärleken mellan henne och den (dittills) hämningslöse rucklaren John börjar spira över grändens gap. Men det är en relation som särskilt pappa Gustaf inte är beredd att ge sin välsignelse. I hans ögon är Lindgrens för evigt opålitliga tattare, anfrätta av både fel klass och fel härkomst.

Jag har ingen större vana av produkterna från herrarna Måns Mårlind och Björn Stein men Eld & lågor var sannerligen en introduktion som inte gick av för hackor. Filmen vräker ut oräkneliga mängder infall, bilder, associationer, historier och detaljer. Kameran far omkring som om den sutte på en av Nöjets dansande hönor. Ibland känns det som ett rent underverk att filmen ens kunnat hålla sig kvar på duken och inte börjat blomma ut längs kanterna.

Inspirationen bör komma från regissörer som John Waters, Jean-Pierre Jeunet och Tim Burton. Lyssna dessutom på Nathaniel Mechalys score och försök övertyga mig om att han inte hetslyssnat på Danny Elfman. Mårlind och Stein synes alldeles särskilt ha överdoserat på Baz Luhrmanns burlesque-orgie Moulin Rouge! De skäms inte det minsta för att ösa på med röda strålkastare, jazzcovers på modern musik, fjäderboor och ett nästan aggressivt sorglöst halsande ur champagneflaskor. Trots att historien om Ninni och Johns kärlek har verklighetsbakgrund är sagostämningen alltså övervägande.

Och, måste jag säga, hyfsat övertygande. Jag är verkligen inte en filmtittare som har lätt för att sluta ställa frågor om det är något jag inte fattar eller får ihop. Men Eld & lågor sveper mig med i så pass hög grad att jag kan strunta i att vi presenteras för ett fång vilda blommor som inte alls har samma blomningsperiod (och framförallt inte blommar samtidigt som det finns äpplen). Inte heller det osannolika i att smågrabbar skulle kunnat planka sig ända upp till Västerbotten på Statens Järnvägar för att leta efter sagda blommor eller att de utflykterna i många fall sannolikt var helt meningslösa eftersom de flesta av de där blommorna torde ha funnits tillgängliga i Stockholms botaniska samlingar.

Däremot hjälper den lätt andfådda takten inte till när det gäller att få pejl på de olika rollfigurerna. Manuset vill hålla den överjordiska kärlekshistorien i ett fast grepp, samtidigt som det försöker gapa över nazism, rasism, tyska desertörer, psykisk ohälsa, homosexualitet, klassförakt, konkurshot, svenskt engagemang i den norska motståndsrörelsen och illvilliga lånehajar.

Alla medverkande är helt ok, men jag blir inte betagen i någon av dem på samma sätt som jag blir i själva framförandet. Inte heller fastnar jag för Frida Gustavssons Ninni och Albin Grenholms John som kärlekspar, vilket torde vara ett allvarligare avbräck eftersom det borde vara filmens hela raison d’être.

Samtidigt har jag inget emot att Eld & lågor i så hög utsträckning fokuserar på ungdomarna. De äldre kombattanterna spelas nämligen av Robert Gustafsson (Grönan-Gustaf) och Lennart Jähkel (Nöjet-Johan) och det hade varit så väldigt enkelt att låta dem få tugga i sig ett antal scener mot varandra. Nu slipper vi sådana skrikmatcher och behöver bara stå ut med en tacknämligt nedtonad Gustafsson (vars stereotypa nazistondska bara är ett tuppfjät från Hasse Alfredssons patron i Den enfaldige mördaren).

Om inte annat är Eld & lågor en alldeles utmärkt film att slita fram i diskussioner som slentrianmässigt klumpar ihop ”svensk film” (och gärna dessutom bedömer densamma som tråkig). För detta liknar ingenting annat jag hittills sett där alla pratar svenska.

Läs gärna bloggkollegan Fiffis betydligt mer glödande beröm för Eld & lågor.

Annonser

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.

Läs hela inlägget här »

Eftersom jag aldrig varit något diehard fan av den klassiska filmen The Remains of the Day har heller inte förlagan av Kazuo Ishiguro lockat särskilt mycket. En halvtråkig film borde väl innebära en ännu tråkigare bok, right?

Läs hela inlägget här »

Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser