The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Man kan dock ana att Yakov kanske kämpar ännu lite mer än de andra. Han måste ta medicin men har kort om stålar. Han vill gärna träffa kvinnor men drar sig undan när gruppmedlemmen Sarah tar kontakt eftersom han inte vet hur han ska prata med henne på egen hand. Han har utforskat sin nya mobil så till vida att han hittat ficklampan – så jäkla behändigt!

Det är Yakovs ekonomiska situation som gör att han en sista gång tillåter sig att bli indragen i den chassidiska kulturen. För 400 dollar går han med på att sitta och vaka över liket av den nyss avlidne Rubin Litvak, ett uppdrag han haft förut. Men natten hos Rubin Litvak och dennes demenssjuka hustru ska bli en natt olik hans tidigare vaknätter.

Skräckfilmspodden Vargtimmen talade sig varm för The Vigil som en oupptäckt liten pärla och meddelade dessutom att den fanns lätt tillgänglig på SVT Play. Valet var därmed ganska enkelt, särskilt som debutant-regissören och manusförfattaren Keith Thomas efter The Vigil tog sig an remaken av Firestarter (wait for it…)

En viss antydan om vad som komma skall i The Vigil levereras i princip omgående. Filmen är nämligen en Blumhouse-produktion – därmed förekommer också en hel del kameravinklar och utsnitt som gör att man stirrar sig svettig för att eventuellt upptäcka en rörelse eller skepnad i för- eller bakgrunden. På det hela taget är The Vigil dock förhållandevis minimalistisk. Hade den varit gjord ett eller ett par år senare hade den kanske till och med kallats för ett pandemiprojekt, men nu gissar jag att det snarare handlar om att hålla en vettig budget för en debutfilm.

Men Thomas, tillsammans med Dave Davis i rollen som Yakov, jobbar så bra man rimligen kan begära med sina begränsade medel. The Vigil gapar sällan över för mycket och har förstås en fördel i sin för många sannolikt obekanta miljö och kultur. I grunden är detta nämligen en förhållandevis välbekant demon-berättelse (plus inslag som ”det motvilliga sista jobbet”, ambivalensen i psykiska ohälsa kontra ”riktiga” övernaturligheter och spår av Sometimes They Come Back). Men tack vare sina judiska omständigheter känns historien inte riktigt lika självklar som om de istället varit katolska.

Manuset använder sig också av skräckinjagande realiteter som Förintelsen och nutida antisemitism för att fördjupa sin poäng med en varelse som livnär sig på människors smärta. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att trycka ännu hårdare på just de elementen. I nuläget känns slutresultatet en smula tunt, även om The Vigil på intet sätt är dålig eller framstår som rent exploaterande av allvarliga ämnen.

Sin korta speltid till trots kan jag dock tycka att Thomas suger lite väl länge på final-karamellen och slutet är så förväntat att jag nästan vill kalla det för oinspirerat. Men för att vara en debut är The Vigil ändå remarkabelt välgjord, välspelad och genomtänkt. Utan tvekan sevärd om ni skulle dyka på den.

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

Quo Vadis, Aida? utspelas bara ett år senare, 1995, och skådeplatsen är östra Bosnien. Närmare bestämt staden Srebrenica och ett trångt mötesrum, fullt med spända, rökande män och en kvinnlig tolk. FN-officerarna på plats menar att staden är säker eftersom man gett de serbiska styrkorna ”ett ultimatum”. Ett ultimatum som bara timmar senare föga förvånande visar sig vara mindre värt för generalöverste Ratko Mladić än ett dasspapper (vilket rimligtvis är hårdvaluta i krigstider så det är kanske en olämplig liknelse).

Filmen låter alltså Srebrenicamassakern utspelas inför publikens ögon via tolken Aida, en före detta gymnasielärare som allt mer desperat försöker säkra överlevnaden för maken Nihad samt sönerna Hamdija och Sejo. Ett beprövat grepp förstås, men ett som funkar. Vi behöver kopplingen till Aidas lilla familj för att kunna fästa blicken någonstans i vidrigheten som sagts vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget (risken finns att det är en beömning som snart får lov att revideras).

Jag skulle säga att den största styrkan i Quo Vadis, Aida? är dess osentimentala ton. Regissör och manusförfattare Jasmila Žbanić tar inte till många knep för att vrida om känslomässiga knivar, Det behövs heller inte eftersom händelseförloppet talar för sig självt. Efter att ha läst på en smula efter titt är mitt intryck att Žbanić till och med hållit igen en hel del i sina beskrivningar av vad som verkligen försiggick vid FN-högkvarteret i byn Potočari utanför Srebrenica, dit 25 000 bosniaker tog sin tillflykt när Mladić trupper invaderade staden.

Eller ja, invaderade och invaderade. Där Žbanić kanske inte hållit igen riktigt lika mycket är beskrivningen av den totala flatheten och undfallenheten som både FN och Nato uppvisar i förhållande till Mladić och den serbiska militären. Mladić uppvisar exakt så mycket brutalitet, hånfullhet och nedlåtenhet som han uppenbarligen känner sig helt säker på att komma undan med medan FN-officerarna på plats tvingas till tandlöshet när deras övre befäl gör sig oanträffbara (”Are you telling me the entire chain of command is vacationing?!”). Utan någon i ryggen kan knappa 400 FN-soldater inte göra så mycket för att rädda 25 000 flyktingar. Den obekväma fråga Quo Vadis, Aida? ställer är dock om det är rimligt att de inte kan göra ett dugg. Inte ens den närmaste familjen till deras egna anställda tolkar vågade man sätta på undantag av rädsla för att förarga Mladić.

Frågan Quo Vadis? – Vart går du? – ställdes redan i de apokryfiska Petrusakterna. Aposteln Petrus är på flykt undan korsfästelse och möter en återuppstånden Jesus. Petrus frågar då ”Quo Vadis?”, varpå svaret blir ”Rōmam eō iterum crucifīgī”. Ungefär ”Jag ska till Rom för att åter bli korsfäst”, ett svar som får Petrus att bli så skamsen att han tar skeden i vacker hand och återvänder för att bli kristen martyr. Jag tror dock inte att Žbanićs syfte med sin film är att hylla alla Srebrenicas döda som martyrer eller mena att de alla fullt frivilligt borde ha ställt sig framför serbernas skjutvapen för att bli martyrer.

Jag uppfattar att frågan snarare är ställd till landet som helhet. Filmens slut skulle kunna tolkas som en öppen fråga där Aida får vara en slags stand-in, hennes riktningslöshet är också Bosnien-Hercegovinas riktningslöshet. Vart ska ett land med den historien gå härnäst? Svåra frågor där Žbanić uppenbarligen väljer att inte leverera något tvärsäkert svar.

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

Fortsätt läsa ”The Tragedy of Macbeth (2021)”

Madres paralelas (2021)

alt. titel: Parallella mödrar, Parallelle mødre, Parallel Mothers

Den här texten borde förstås ha kommit igår, men bättre sent än aldrig.

***

Från döden till livet. Det eller någon liknande floskel skulle man utan problem kunna nagla fast vid upptakten till 72-årige Pedro Almodóvars senaste film, Parallella mödrar. Det är nämligen vid fotosessionen med en välkänd rättsantropolog som fotografen Janis undrar om antropologen inte skulle vara intresserad av att gräva ut en massgrav från spanska inbördeskriget. Det visar sig att Arturo inte bara är intresserad av Janis massgrav, utan av Janis själv. Däremot är han inte särskilt intresserad av att ha barn med Janis, i alla fall inte just nu, när hans hustru kämpar mot cancer.

Fortsätt läsa ”Madres paralelas (2021)”

The King’s Man (2021)

alt. titel: The King’s Man – The Beginning, The King’s Man: Première mission, The King’s Man – Le origini, The King’s Man: La primera misión

Hertigen av Oxford har under det tidiga 1900-talet gjort en Röda Nejlikan. Eller en Zorro alternativt Bruce Wayne, om man föredrar något modernare referenser. Utåt sett hårdnackad pacifist, till synes ointresserad av att blanda sig i politiska spörsmål. Men i hemlighet bedriver han en avancerad underrättelseverksamhet tillsammans med underhuggarna Polly och Shola, ety man kan inte lämna så viktiga sysslor som avstyrande av världskrig till politikerna.

Fortsätt läsa ”The King’s Man (2021)”

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

Fortsätt läsa ”Death on the Nile (2022)”

X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)

Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.

Fortsätt läsa ”X2: Geralt av Rivia (1993 & 2019-2021)”

The Last Duel (2021)

Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.

Fortsätt läsa ”The Last Duel (2021)”