You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Leading Role
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
***
alt. titel: Unga kvinnor
Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…
Det är författarlektionen som den unga Jo March får sig till livs samtidigt som hon säljer sin novell till redaktören Mr. Dashwood. En klart mer matnyttig lektion i hennes ögon än den stammande kritik som pensionatsvännen Friedrich Baher försöker föra fram. Han har nämligen mage att antyda att Jos historier är lite för lättviktiga, lite för fokuserade på ren underhållning.
Jo, som har ett eldfängt temperament, svarar emellertid att den ärade professor Baher är ”a pompous blowhard” och sedan är den vänskapen över. Tillfälligtvis i alla fall. För som Little Women lär oss är Jos vredesutbrott sällan särskilt långvarig och hon ångrar alltid sitt stormiga humör bittert efteråt. Då är det ju tur att den älskade Marmee finns tillhands och kan berätta att hon var precis likadan när hon var yngre.
Då var det alltså dags för klassikeradaption där Greta Gerwig hållit i både taktpinnen och manuspennan. För ett par år sedan blev Gerwig Oscarsnominerad för Lady Bird, en helt ok coming of age-indie. Och så nu Little Women (även den en coming-of-age-historia) som också fått ett gäng Oscarsnomineringar slängda efter sig. Fortsätter Gerwig i den här riktningen undrar jag vart det ska sluta, för banne mig vad det här var bra och trevligt och mysigt och alla möjliga andra fina saker jag kan komma på att säga.
Den största risken klassikeradaptioner löper, särskilt när de dessutom blir påkostade kostymfilmer, är att det hela tenderar att bli en smula stelt och teatraliskt. Men skådisprestationerna, i kombination med Gerwigs manus, räddar 2019 års Little Women undan det slukhålet. Ok, så Emma Watsons Meg är kanske inte världens mest trovärdiga tvåbarnsmor eller Florence Pughs Amy den mest övertygande tolvåringen rent utseendemässigt. Men trots sådana invändningar tycker jag att både dialog och händelseutveckling flyter naturligt. Replikerna trillar lätt och ledigt från allas läppar utan att låta vare sig ålderdomliga eller märkligt moderna. Jag köper till och med känslan (om än inte uppenbarelsen) av Amys hysterigråtande skam och rädsla efter att ha hamnat i onåd hos skolläraren. Yep. Florence Pugh is that good.
Gerwig har också valt att inte berätta sin historia kronologiskt från start till mål. Istället hoppar den fram och tillbaka mellan nutid, när flickorna är mer eller mindre vuxna, och dåtid, när de alla fortfarande levde i den lilla staden Concord och fadern Robert var frånvarande på grund av det amerikanska inbördeskriget. För min del är det en framställning som funkar betydligt bättre än jag hade vågat tro för den här historien. Knepet ger ytterligare ett lager av bitterljuv nostalgi och sorg till en (förhållandevis) idyllisk, men förlorad, barndom när både vi i publiken och flickorna själva (särskilt Jo) ser tillbaka på en mer sorglös tid. Barndomsskildringen blir av naturliga skäl inte lika rosenskimrande när vi vet vad som väntar runt hörnet.
Men visst finns här också ett icke föraktligt mått av idyll, rosiga kinder och mys. Gerwig låter oss tjuvkika in i det lilla hemmet i Concord som i ett underbart tittskåp. Kameratekniken som gör oss delaktiga i systrarnas glada tjatter och pysslande med teaterpjäser eller handarbete. Jämfört med dåtidens intimitet är nutiden snarare imposant och vackert komponerad. Det gäller förstås särskilt Amys del av historien eftersom hon för tillfället befinner sig i Paris. Men spatserande parkpar och tjusiga herresäten kan ändå inte tävla med vare sig känslan eller ljuvligheten i den enkla scenen mellan Jo och Beth på stranden (jag gissar att ett tack för den även ska gå till den franske fotografen med det übercoola namnet Yorick Le Saux).
Trots allt jag nu sagt om manus, atmosfär och utseende (plus ett fullkomligt förtjusande score av Alexandre Desplat) måste jag ändå komma tillbaka till detta med Little Womens skådespelare. Av de två jag redan nämnt är det ingen tvekan om att Pugh, med sin fascinerande mörka stämma, vida överglänser Watson. Men hennes Amy får svår konkurrens från Jo, där Gerwig lockat ännu en finfin rolltolkning från Saoirse Ronan. Jag kan inte bli annat än förtrollad av Ronans andäktiga ansiktsuttryck när hon sitter böjd över sitt skrivarbete eller en bok. I sammanhanget hamnar Eliza Scanlens Beth lite i skymundan, men så hon också berättelsens minst tacksamma personlighet.
Margaret ”Marmee” March spelas av Laura Dern och jag hade av någon anledning aldrig kunnat föreställa mig att hon rent utseendemässigt skulle kunna passa så bra i en historisk film. Meryl Streep visar att hon utan att snubbla kan kliva rakt in i exakt samma bitska tantroller som för tio eller femton år sedan skulle ha spelats av Maggie Smith eller Judi Dench. Timothée Chalamet gör inte heller bort sig i rollen som grannen Laurie även om han nästan känns lika osannolik i vuxen ålder som de kvinnliga skådespelarna gör som flickor. Den ende som inte alls funkade för min del var Bob Odenkirk som den gode fadern och pastorn Robert March (Saul Goodman, I blame you !).
Författaren Louisa May Alcott själv förblev ogift till sin död 1888 och det finns goda anledningar att tolka både Little Women och Jo som relativt självbiografiska. Men ni minns väl redaktören Mr. Dashwoods råd till Jo i början? Altaret eller graven. Gerwig försöker komma undan den här lilla stötestenen genom att i sista sekunden lägga in en metanivå i sin berättelse. För min del var den inte särskilt störande, men rent logiskt gav den tyvärr upphov till några onödiga frågetecken.
Alcotts bok har med rätta blivit en klassiker, främst på grund av sin, för tiden, realistiska bild av flickor och systerskap. Gerwigs manus har klokt nog valt att tona ned de vassaste religiösa pekpinnarna och istället lyft fram kvinnoperspektivet. Här ges publiken möjlighet att påminnas om att den idylliska dåtiden i många avseenden faktiskt inte alls var särskilt idyllisk, att det trots det fanns kvinnor som inte ville nöja sig med sin av samhället tilldelade roll samt eventuellt känna en viss tillfredsställelse över att kvinnor åtminstone inte längre är mäns egendom. Nu är bara frågan om filmen Little Women anno 2019 ska bli lika mycket av en klassiker som den litterära förlagan.
Little Women var en av de filmer som årets Stockholm filmdagar bjöd på. Det tackar jag förstås för. Likaså
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
***
Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.
Men inte ens Adolf kan hjälpa att Jojo på Jungvolk-lägret får öknamnet ”rabbit” när han inte vill vrida nacken av en kanin, trots att han bedyrat att han älskar att döda i führerns namn. För att upprätta sin sårade stolthet är Jojo, med Adolfs benägna hjälp, en smula oförsiktig med en handgranat och måste tack vare skadorna vara borta från skolan en längre tid.
För att ha något att göra hjälper han det lokala partiet i den lilla staden Falkenheim att sätta upp propaganda. Men även med det arbetet inräknat är han är ensam hemma mer än vanligt på dagarna. En dag hör han ett märkligt ljud från sin döda systers rum…
Jag följer Taika Waititi på Twitter där han bland annat, med lite avancerad matematisk extrapolering, kom fram till att Jojo Rabbit blivit nominerad till ungefär 100 BAFTA:s. Riktigt så enormt fantastisk är kanske inte filmen, men även utan alla hyllningar var den en given titt för min del. Min kärlek för What We Do in the Shadows är tillräckligt stor för att ta allt den mannen gör in blanco.
Men nu är det kanske dags att låta Jojo Rabbit dela den kärleken, för visst höll filmen för hajpen. Här visar regissören (och manusförfattaren, men efter en förlaga) att han inte bara kan göra väldigt roliga filmer utan också införa ett balanserat allvar i dem. Det fina med Jojo Rabbit är att filmen (i alla fall i mina ögon) inte på något sätt trivialiserar det hemska den försöker berättar om. Istället ger Waititis film (det ibland närmast uttjatade) ämnet andra världskriget och förintelsen ytterligare andra dimensioner tack vare sin komiska framställning. Den får oss att skratta åt eländet samtidigt som vi aldrig tillåts glömma tragiken.
Särskilt när det gäller den typen av extremt allvarliga ämnen är det förstås också tacksamt att använda sig av barnskildringar. I likhet med exempelvis The Boy In the Striped Pyamas öppnar sig helt andra möjligheter att berätta om väldigt otäcka saker på ett ganska lättsamt sätt, när vi får se dem ut barnets perspektiv.
Kriget har påverkat Jojo starkt på det privata planet eftersom hans pappa är försvunnen. En feg usling till desertör enligt de äldre pojkarna på Jungvolk-lägret. Därför är det också ganska uppenbart att Jojos relation till sin fantasi-Hitler handlar om att skapa både ett faderssubstitut och en kompis. Allt eftersom Jojo hittar bägge delarna i verkligheten blir Adolf, de få gångerna har dyker upp, bara tjurigare och tjurigare.
Eftersom det bara är Jojo och hans mamma Rosie kvar, har de ett nära förhållande med varandra. Samtidigt har de ibland svårt att komma överens med tanke på att Jojo brinner för nazismen och führern (”I’m massively into swastikas”) medan Rosie ser fram emot när de allierade kommer att rulla genom stan. Men inte ens mot krigsslutet var det särskilt säkert att vara öppen motståndare till partiet, vilket Rosie och Jojo får erfara.
Det har tydligen förekommit en del kritik mot Jojo Rabbits budskap. Dels att filmen i någon mening exploaterar förintelsen och dess offer (bland annat genom att vara allt för lättsam) i syfte att en vit, tysk pojke ska få bli en bättre människa. Dels att det i dagens klimat är oklokt att få det att framstå som att det kan finnas ”goda nazister”.
Själv har jag svårt att se relevansen i dessa invändningar. Den judiska flickan Elsa (som alltså är den som gömmer sig i systerns rum) är inte en endimensionell pappfigur. Hon uttrycker förvisso många av de illvilliga judiska stereotyper som grasserat genom historien, men jag tolkar det som ett försök att både driva med och skrämma Jojo. Och poängen med exempelvis Jojos förändring under filmens gång är att han i slutänden inte blivit en ”god nazist” utan upphört att vara nazist helt och hållet.
Det är lätt att tycka om både Jojo och hans film. Utan att det blir några större åthävor av det är stilen så mycket mer än bara dokumenterande, här och var glimtar det till av vackra kompositioner och hjärtskärande symbolik. Humorn är ständigt närvarande, ofta väldigt rolig samt inte sällan bitande satirisk. Men mitt i allt detta kommer det scener, vilka blir rejält chockartade i all sin lågmäldhet.
Rollbesättningen är otroligt välfunnen där Sam Rockwell mer eller mindre får reprisera sin roll från Three Billboards… Fast ganska mycket roligare, då. Han flankeras av en Rebel Wilson, vars Fräulein Rahm har fött 18 barn för fosterlandet, och en hotfullt lång Gestapoagent i form av Stephen Merchant. Mycket humor hittar vi också hos lille Archie Yates som spelar Jojos saklige kompis Yorkie.
Mer nedtonade, men inte mindre njutbara, prestationer kommer från Scarlett Johanssons Rosie och Thomasin McKenzies Elsa. I centrum står förstås dock Roman Griffin Davis som Jojo, ett av de där skådespelande barnen som är obegripligt naturliga i sitt skådespeleri. Och så ska vi inte glömma regissören själv som av naturliga skäl reserverat den bästa rollen för egen del. Vem hade kunnat tro att en nästan 400-årig vampyr skulle passa så bra i en Hitler-mustasch?
Eftersom Jojo Rabbit visades på Stockholms filmfestival är det många som redan hunnit hugga den:
Movies-Noir
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film!
Filmitch
I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.
Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker.
Bokens titel föranleder förstås frågorna ”Vilket krig?”, ”Vilka barn?”. Den andra frågan blir raskt besvarad av det faktum att Stockholms samlade ungdomspopulation börjat följa Cornelia. Och då snackar vi inte bara halvengagerade likes på Facebook, utan balls-to-the-walls fullt ös sekt-mentalitet. Tiotusentals unga, med varsitt svartmålat öga, sköljer över Stockholm som en tidvattenvåg och Cornelia är deras förföriska flöjtblåsare.
I främsta ledet står Alice Nilsson från Thorildsplan som blivit en slags talesperson för både Cornelia och sina gelikar. Alla vet att hon varit med i TV, oklart dock med vilket budskap. Kanske finns det inget budskap, vilket förstås gör de tysta ansamlingarna så mycket mer skrämmande. Fager laborerar en hel del med gapet mellan vuxen- och ungdomsvärlden som en källa till både fruktan och sorg i Krig! Barn! Krig för, om, med, mot barn, krigsbarn, krigarbarn, barnkrigare – take your pick.
Språkligt sett landar författaren i mina ögon någonstans mitt emellan den hårdkokta samt korthuggna realismen från de två tidigare delarna och det mer lekfulla från För gudinnan. Tidigt etableras exempelvis det mångbottnade begreppet ”sladderbarn”. Ett avsnitt i boken punkteras också ideligen av korta meningar som ”Så varför inte barn?”, vilka kommenterar både det nyss sagda och den övergripande handlingen.
I takt med trilogins delar känns det också som om mångfalden av röster har ökat exponentiellt. Ett faktum som i och för sig speglar den annalkande kaoset. Krig! Barn! blir i det närmaste pladdrig när Fager släpper fram i princip alla personer vi hittills stiftat bekantskap med. Plus Alice, ett par Borås-furier, tvillingarna Wallin och säkert fler som jag inte kommer på just nu. När det gäller just det här greppet faller jag lite i å-ena-sidan-å-andra-sidan-fällan. Å ena sidan har jag svårt att förlika mig med vissa av rösterna (ledsen Hedlund, men jag tittar nog mest på dig), vilket gör läsupplevelsen ryckig. Å andra sidan torde det vara ett bevis för en god författarkompetens att faktiskt inte bara skriva olika berättelser, utan också skapa olika röster vilka upplevs som olika personer av mig som läsare.
Faktum är att hela Krig! Barn! sätter både en och två tentakler i den fällan för min del, hur o-kategoriskt och veligt det nu än kan låta. Visst fanns det partier som jag tyckte bättre och sämre om i trilogins tidigare delar men Krig! Barn! blir en betydligt mer tudelad läsupplevelse. Å ena sidan attraherades jag av beskrivningarna av den stockholmska apokalyps-stämningen, det var inga större problem att se parallellerna mellan den och exempelvis valda delar av John Carpenters filmografi (Escape From New York, Prince of Darkness, They Live, In the Mouth of Madness).
Å andra sidan var jag inte särskilt trakterad av själva apokalypsen när vi väl kom till stadiet ”manifesterade gudar går på stadens gator”. I någon mån ser jag apokalypsen som personifierad eller materialiserad i Cornelia. Men medan jag var helt med på att befinna mig i hennes huvud i Jag såg… blev det inte samma grej denna andra gång. Kanske är det så (enkelt?) att Jag såg… beskrev en livslång tripp men Krig! Barn! är en livslång tripp.
Mot slutet petar Fager in ett perspektiv som antyder att Cornelia kanske inte är något mer än det eviga mobboffret som aldrig kunnat göra sig fri från sin egen upplevda förnedring och därför hängt upp hela sitt liv på tanken att hämnas alla sina plågoandar. Det var intressant och jag hade gärna velat spåra en bit till i den riktningen.
Jag tror också att författaren sätter fingret på något väsentligt när han blottlägger skärningspunkten mellan längtan att vara speciell, utvald och ovanlig samt det förföriska i att tillhöra en mobb som dansar efter någon annans pipa. En ungdomskultur som med stridsropet ”Jag vill aldrig mer ha tråkigt” skulle kunna kallas för De tusen kickarnas barn om man nu vore lagd åt det hållet. Tyvärr upptäcker jag samtidigt att jag inte blir särskilt engagerad i den skärningspunkten. Det blir heller inte riktigt klart om Fager velat säga något mer om ungdomskulturen eller nöjer sig med att beskriva den.
Kanske är det symptomatiskt att jag i Krig! Barn! istället hittar mitt fundament hos den uråldrige Fredman av den Gröna Gången (ett namn värdigt en arturisk riddare vilket dessutom finner genklang i Alice av Korsvägarna). Och dessutom blir genuint glad över att återigen få stöta på svarte Bertholtz, trots det löjeväckande i en så prosaisk död som att bli överkörd av en spårvagn.
En alternativ trilogi-titel hade kunnat vara Makt! Kraft! Det ena ger det andra, speglar det andra, i ett oändligt Möbiusband. I mina ögon blir till och med Cornelia Karlsson hjälplöst insnärjd i dess vindlingar.
Tack till Eloso Förlag och Anders Fager för mitt recesionsex.
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
alt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm
Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.
På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.
***
Året är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.
Okinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.
I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.
alt. titel: På västfronten intet nytt
Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!
alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front
På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.
That’s what HE said!