You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
alt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm
Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.
På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.
***
Året är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.
Okinawa var sista steget i den omsorgsfullt planerade invasionen av Japan. Nedgrävda på ön, dryga 50 mil från japanska kusten, skulle de allierade kunna få ett slut på kriget. Kruxet var bara att där fanns ett gäng nedgrävda japaner som man var tvungen att göra sig av med först. I en ”tyfon av stål” stångade de amerikanska styrkorna blodiga sig mot den japanska väggen innan den till slut gav vika. Slutnotan gick på så där en 50 000 amerikanska liv och minst 85 000 japanska. Halva Okinawas befolkning försvann, antingen i striderna eller genom självmord.
I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.
alt. titel: På västfronten intet nytt
Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!
alt. titel: På västfronten intet nytt, All Quiet on the Western Front
På västfronten intet nytt är sannolikt inte den första, men definitivt en av de mest klassiska “war is hell”-beskrivningarna. Skriven av den tyske författaren Erich Maria Remarque (född 1898) och en av de första “degenererade” böcker att brännas på bål av nazisterna.
Idag kör jag en fuling och återvinner en redan skriven text, publicerad för ungefär fyra och ett halvt år sedan. Flicka och hyacinter var den första Ekman-film jag såg och sannolikt också en av regissörens mest välbekanta titlar. Inte så förvånande, ety den är mycket bra. Därför har det också setts av flera i filmspanargänget: Fiffis filmtajm, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Movies-Noir.
***
alt. titel: Girl With Hyacinths
Jag är sorgligt okunnig om svensk film (möjligen för att jag tillhör det där släktet som tenderar att säga ”bra film för att vara svensk…”) och är därför inte särdeles välbekant med Hasse Ekman. Inte alls faktiskt. Så när en vänligt sinnad filmspanarkollega sätter en film som jag hört mycket gott om i nävarna på mig och dessutom tillhandahåller draghjälp i form av sampostning är det bara att tacka och bocka (eller kanske niga i mitt fall, men min hovnigning lämnar en del övrigt att önska).
Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.
Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.
That’s what HE said!