You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?

Det jag däremot inte visste innan titten på algeriska Papicha var att haïk också är ett traditionellt algeriskt klädesplagg som i princip utgörs av ett långt tygstycke om 6×2 meter. Det är sådana tygstycken som den unga Nedjma utgår från när hon planerar en extravagant modeshow för hela skolan.

Lättsamt? Piggt? Påhittigt? Absolut, om det inte vore för att Papicha är långt ifrån en stereotyp high school-historia där Nedjma, efter lagomt mycket svårigheter (strul med pojkvännen och bråk med skolans bitch), får till sin modeshow under publikens jubel. Filmen utspelas nämligen i ett 90-tals-Algeriet där det pågår ett inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och islamistiska rebellgrupper.

Därför är det en upprorshandling när Nedjma gör extravaganta, veckade och hudavslöjande kreationer av sina vita tygstycken. Ute i samhället förekommer generöst med beväpnade fundamentalister som beter sig minst sagt hotfullt gentemot kvinnor som inte bär hijab. Hijab är enligt dem ett sätt att ”skydda” mödrar och döttrar samtidigt som en klädstil, vilken inbegriper tajta jeans och bara magar, stämplas som västerländskt degenererad. Något bara dåliga kvinnor har på sig. Gissa vilken typ av kläder Nedjma och hennes kompisar helst klär sig i?

Inte heller universitetet där Nedjma pluggar är en fredad zon. När som helst kan ett klass- eller internatssovrum invaderas av aggressiva hijab-klädda kvinnor som skäller ut studenterna för att inte följa Koranen (på det sätt de har bestämt, ska tilläggas). Särskilt provocerande är att undervisningen genomförs på franska istället för arabiska. Successivt blir hotet mot den kvinnliga lärdomsinstitutionen allt tydligare, där en del i krigföringen mot universitetet exempelvis är att strypa tillförseln av el och vatten.

Som vanligt lär jag mig något av filmer från för mig ovana filmländer. Jag hade förstås extremt dålig koll på detta 20 år långa inbördeskrig eller alla de terrordåd som genomfördes i syfte att försöka tvinga individer som Nedjma till en mer koran-enlig livsföring. Papichas syfte är att förhållandevis uttryckligt visa på det förtryck som hijaben står för och som påtvingas kvinnor och flickor.

Samtidigt tycker jag att filmen lyckas vara ganska nyanserad i religionsfrågan, särskilt representerad av kompisen Samira som är betydligt mer gudfruktig än Nedjma och hennes bästis Wassila. De driver lite milt med henne men på det hela taget förekommer inga frågetecken kring det faktum att hon nästan alltid bär slöja och är mer nitisk med sitt bedjande. Nedjma vänder sig i sin tur från det fatalistiska konstaterandet att Allah löser allt. Inte för att hon är emot Allah, men för att hon är övertygad om att det är bättre att lösa saker på egen hand än att ständigt förlita sig på någon annan. Fienden är inte religionen i sig, utan reaktionära och fundamentalistiska krafter.

Däremot blir förstås Samira också ett offer för förtrycket eftersom hon redan är utsedd att gifta sig med en man som hennes bror har valt ut. Vi får också ett par scener där Nedjma blir antastad av vilt främmande män på stan. Universitetets grindvakt är en rejält sliskig typ som efter ett tag inte vill ha kontanter utan ett ”arrangement [franskt uttal]” i natura för att se åt andra hållet när tjejerna smyger ut om nätterna.

Papicha handlar alltså att vara emot ett förtryck och samtidigt visa att det enda stödet i en sådan här situation är ett tajt systerskap. Det finns många scener där de kvinnliga studenterna ger varandra en frihetskänsla, uthållighet och glädje på ett ganska charmigt sätt. Just den delen skulle jag också säga är filmens största styrka, enär förtrycksskildringarna möjligen skulle kunna kallas för stereotypa och definitivt övertydliga.

Förutom systerskapet har emellertid Papicha också Lyna Khoudri, vilken spelar huvudrollen med självklar auktoritet. Till skillnad från ”alla andra” är Algeriet för henne inget hon längtar bort ifrån. Medan andra i hennes ålder drömmer om visum till Kanada eller Frankrike älskar Nedjma sitt land, vilket förstås gör det än mer surrealistiskt att det samtidigt finns starka grupper som försöker förvägra henne det liv hon vill leva där.

Det man möjligen också skulle kunna klaga på är att regissör och manusförfattare Mounia Meddour inte ger några tydliga svar på sina svåra frågor. Det är oklart om hon menar att Nedjma i den situation hon befinner sig kan göra så mycket mer än att stå emot. Tills den dag det inte går längre? Papicha lämnar förvisso tittaren med något slags hopp om framtiden. Frågan är dock om det främst görs i ett backspegelsperspektiv eftersom konflikten som filmen skildrar nådde någon slags lösning i början av 00-talet.

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Läs hela inlägget här »

Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…

***

alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas

För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det levande slottet, Det levende slot, Det levende slottet, Howl’s Moving Castle

Nu var väl inte Hayao Miyazaki så rysligt gammal 2004 (faktiskt inte ens 65) men jag kan ändå tänka mig att han genom sin hjältinna Sophie ville förmedla känslan av att åldras: som genom ett trollslag är man inte längre ung, utan en krökt, 90-årig gumma.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pompoko, Pom Poko

Den japanska mårdhunden (som, trots den engelska översättningen ”raccoon”, alltså inte är en tvättbjörn), är en frimodig liten gynnare som lever i nuet och gillar att dansa i månens sken samt sjunga glada sånger om sina svängande testiklar. Men flockarna, som tidigare levde gott i skogarna på Tama-kullarna, pressas allt längre tillbaka tack vare byggandet av Tokyo-förorten Tama New Town.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porco Rosso

Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Nausicaä från Vindarnas dal, Nausicaä – prinsessen fra Vindens dal, Nausicaä of the Valley of the Wind, Warriors of the Wind

Efter krigskatastrofen gick världen mer eller mindre under i eld och gifter. Efter det översvämmades dessutom den förstörda jordytan av hälsovådliga växter och rovgiriga insekter. Sporerna invaderade din kropp och insekterna käkade upp det som fanns kvar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg