You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.
Meeeeeen, nu var det ju Harrison som gällde. Den fördömda planeten är i det här fallet Dis, fördömd eftersom den innehåller en styrande klass vilken tycks vara inställd på att orsaka hela sin världs undergång. Hellre det än att acceptera något annat än sina motståndares totala och ovillkorliga kapitulation. Vilket förstås inte är så smart när motståndarna är vapenmässigt överlägsna. Vår hjälte för dagen är Brion Brandd som något motvilligt tagit sig an jobbet att försöka stoppa utrotningen. Han har tre dagar på sig…
Säga vad man vill, men Harrisons berättelse kommer med ett jäkla driv! Vi kraschlandar rakt ned i Brions liv när han är på vippen att vinna tävlingen The Twenties, en slags fredligare version av Hunger Games men som tjänar samma syfte av att hålla befolkningen i Brions värld intresserad nog för att inte supa och slå ihjäl varandra. Namnet ”The Twenties” är relativt självförklarande eftersom det är en tävling med 20 olika grenar, såväl fysiska (skidhopp, bågskytte) som mentala (schack, poesi). Som vinnare kan vi alltså känna oss trygga i det faktum att Brion är the best of the best of the best.
Efter att han vaknar upp på sjukhus efter vinsten blir han direkt kontaktad för insatsen på Dis och därefter föreligger som synes en rejält tajt deadline. Särskilt för att vara ett jobb där alla andra redan gett upp och är beredda att lämna Dis åt sitt öde. Men inte Brion. Han är bara en av alla detaljer i The Planet of the Damned, som, om det inte vore för tempot i själva händelseutvecklingen, gör Harrisons budskap närmast övertydligt.
Dis styrs alltså av en klass, kallad magter, som synes fullkomligt känslolösa och intill självmordets gräns inställda på att bekämpa alla motståndare. De utgör dock en minoritet på Dis, men som lyckats ta makten enbart genom sin kompromisslösa hänsynslöshet. De bryr sig inte alls om den i övrigt förhållandevis fredliga majoriteten, vilket alltså tvingar även deras motståndare att strunta i dem. Motståndarna (från planeten med det för svenskar lustiga namnet Nyjord) är i sin tur ett i grunden fredligt folk, men så blinda i sin live and let live-attityd att de väntade alldeles för länge med att sätta hårt mot hårt mot magtererna. Hade de agerat tidigare, med mindre kraft, hade kriget aldrig ens behövs uppstå.
I Brions försök att stoppa Dis förstörelse finns också exobiologen Lea Morees. Som vanligt med den här typen av äldre sci-fi känns det i backspegeln som om Harrison inte riktigt vet på vilket ben han ska stå. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han har gett Lea så mycket egen agens som det sannolikt var möjligt att tänka sig för en kvinna i den här typen av genre på den här tiden. Därför får Lea vara en yrkeskvinna samt tuff och bestämd men samtidigt fysiskt och i viss mån psykiskt fullkomligt underlägsen Brion. Hon känner sig snabbt trygg med denne kapable manly man och går från förälskelse till tankar på giftermål inom loppet av ett dygn. Han är heller inte sen att notera att ”Her breasts were full and high, her waist tiny enough to offset the outward curve of her hips”. Hon är en kompetent andreman till Brions kapten, men det är i allt väsentligt han som ser till att hon får möjlighet att visa sin kompetens till att börja med. Jag måste erkänna att jag också blev lite förundrad över Harrisons tidiga konstaterande att The Twenties givetvis delar på tävlande män och kvinnor eftersom kvinnor exempelvis av någon anledning aldrig skulle kunna vinna en unisex-schackturnering. Om det nu inte ska vara ett Harrison-skämt som går mig totalt över huvudet.
Men som sagt, boken är från 1962 så det är ju ingen idé att bli allt för upprörd. Då är det kanske värre att dess bägge upplösningar eller avslöjanden är så pass välbekanta att jag kunde ta rygg på dem lite för tidigt för att berättelsen någonsin skulle bli särskilt spännande. Men ett ganska frejdigt äventyr i alla fall.
alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden
Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.
Läs hela inlägget här »Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!
***
Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Tel Aviv Al HaEsh, Tutti pazzi a Tel Aviv, Todo pasa en Tel Aviv
Smäktande musik! Stort melodram! Manal och Marwan älskar varandra lika passionerat som hopplöst eftersom de slits itu av Manals uppdrag som spion. Under upptakten inför sexdagarskriget 1967 ska hon förföra den israeliske generalen Yehuda och lura av honom så många militära hemligheter som möjligt.
Det är kanske vad man skulle kunna tro att palestinsk-amerikanske regissören Sameh Zoabis Tel Aviv on Fire ska handla om, men det står snart klart att filmens verklighet är mer prosaisk än så. Tel Aviv on Fire är nämligen namnet på en palestinsk såpa som spelas in i Ramallah. Teamet har just fått förstärkning av producenten Bassams nevö, slackern Salam.
Det slumpar sig så att Salam på en och samma dag både lyckas vinna över seriens stjärna Tala på sin sida och fastna i vägkontrollen när han ska köra från Ramallah till Jerusalem där han bor med sin mamma. Den vägkontrollen styrs av officeren Assi som mycket väl känner till såpan eftersom hans fru är ett stort fan. Han tar därför gärna chansen att ge Salam några tips om hur exempelvis general Yehuda skulle kunna framställas för att bli en mer trovärdig (för att inte tala om romantiskt stilig) israelisk militär.
Snart är Salam klämd mellan Talas önskemål om utrymme i serien, de palestinska finansiärernas krav på pro-palestinska perspektiv, Assis krav på att tona ned de anti-sionistiska dito och producentfarbroderns önskemål om att inte tappa en enda tittare, vare sig de är palestinier eller israeler.Som om inte det vore nog försöker Salam också använda seriens dialog för att vinna tillbaka ex-flickvännen Mariam.
Även utan såpan som ram för Tel Aviv on Fire skulle detta vara en underhållande film, men det metaelementet skänker verkligen en extra udd till både komedin och samhällskommentaren. Sameh Zoabi (som också skrivit manus tillsammans med Dan Kleinman) lyckas bra med att balansera de absurda och överdådigt komplicerade såpa-troperna med en stundtals ganska bister realitet. Extra tydligt blir det exempelvis att de palestinska tittarna ser Marwan för frihetshjälte medan han för de israeliska framstår som en terrorist.
Händelseutvecklingen bygger dessutom in en personlig utveckling för Salams del som är ganska sympatisk. Särskilt som han redan inledningsvis knappast framställs som en vare sig otrevlig eller egoistisk slacker, mest bara en lat sådan. Men när han plötsligt hamnar i prekära situationer i såväl inspelningsstudion och vägkontrollen som kärleken står det snabbt klart att han inte har några större problem att jobba för det han vill ha.
Känner man att man inte orkar med tungsinta, tragiska och nattsvarta dramer om Israel-Palestina-konflikten kan man med fördel vända sig till Tel Aviv on Fire. Den bjussar på både humor, meta, realism, insikter och en omöjlig förening.
Det dröjde ända till titten på filmatiseringen av 438 dagar innan jag fick tummen ur när det gäller Johan Persson och Martin Schibbyes bok med samma namn. Och medan filmen var ”baserad på en sann historia” deklarerar författarna själva i ett förord att boken inte är det. Eftersom det är en sann historia, rakt igenom.
alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory
Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.
Alla scouter vet vad en hajk är. Alla mina generationskamrater vet i sin tur att Hajk också var ett TV-program där den outhärdligt käcke Bengt Alsterlind ofta inledde med ett ”Tjipp!”. HAJK var akronym för ”Helfestligt, Allmänbildande, Jätteintressant, Kunskapsorienterande”. Kan det bli mer 70- och 80-tals-barn-TV än så?
Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.
Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.
Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.
Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.
I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.
Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.
Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?
Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.
Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.
Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?
Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.
Bear with me, det här blev en lång text om en lång film…
***
alt. titel: Da 5 Bloods: Hermanos de armas
För mindre än en vecka sedan kom beskedet att skådespelaren Chadwick Boseman gått bort i cancer, blott 43 år gammal. Den minimala silverkanten på det enorma åskmolnet var att jag blev påmind av bloggkollegan Jojjenito att jag ännu inte sett Spike Lees Da 5 Bloods. I och med Blackkklansman kändes det som om den drygt 60-årige regissören vaknat till liv igen och det jag hade hört om hans senaste film lät lovande. Lite undrade jag förstås över speltiden på 156 minuter men om jag aldrig såg filmen skulle jag ju aldrig få veta vad Lee hade gjort med dem.
That’s what HE said!