They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

Cloud Atlas (2012)

alt. titel: Cartographie des nuages, El atlas de las nubes

En molnatlas är exakt vad det låter som – ett försök att nagla fast och kategorisera något så flyktigt som moln. Kanske inte så konstigt att den typen av verk tycks ha haft sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet, en period när man inom naturvetenskapen var närmast besatt av att kategorisera, typologisera och namnge naturligt förekommande fenomen.

Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

The Kingdom of the Gods (2020)

Det känns nästintill övermäktigt att försöka få någon rätsida på publiceringshistoriken när det gäller The Kingdom of the Gods. Såvitt jag kan förstå började det hela som en ”web comic” om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält. Vilken sedan gjorde hoppet över till Netflix och blev en riktigt bra streaming-serie om zombies i ett historiskt Korea som redan var sönderslitet av krig och svält, kort och gott kallad Kingdom. Men om förlagan är japansk eller koreansk eller exakt när den började dyka upp är för mig oklart. Det jag håller i handen och just tagit mig igenom är i alla fall ett ”riktigt”, tryckt album som getts ut på engelska, sannolikt påhejat av Netflix-seriens framgång.

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Onibaba (1964)

alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.

X2: Mo Yan (1987 & 1988)

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.