You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!

För den som mot all förmodan inte skulle vara bekant med trilogin öppnar ettan, The Matrix, upp med hackern Neo som får veta att den värld som han uppfattat som ”verklig” egentligen bara är ett avancerat datorprogram. Mänskligheten är i själva verket maskinernas ovetande energislavar och lever hela sina fysiska liv fångade i kapslar.

Neo får dock ”förmånen” att fly från sin kapsel och förena sig med visionären Morpehus som är hellbent på att vinna kriget mot maskinerna. När The Matrix Reloaded drar igång har Neo blivit One, en människa som kan ”läsa” the matrix lika bra som ett datorprogram. I den processen har han dock lyckats släppa ett särskilt program, Smith, löst som nu röjer runt utan några som helst ramar.

Neo och hans merry men (plus en kvinna, hans älskade, Trinity) försöker fortfarande vinna kriget mot maskinerna och jakten går genom maskinvärlden tills dess att de lyckas ta sig fram till The Source. Här skulle hela härligheten ha kunnat ta slut eftersom Neo får veta att kriget aldrig kan vinnas av människan. Skulle det inte vara så mycket skönare att ta den enkla vägen ut och låta mänskligheten gå under?

Men Neo säger förstås nej till det erbjudandet och öppnar därmed upp för trilogins avslutande del: The Matrix Revolutions. Den filmen för sina tittare fram till slutet via två olika spår. Dels den rent fysiska kampen om fristaden Zion mellan maskiner och människa, dels Neos försök att på egen hand se om han inte kan skaka fram en kompromiss mellan kombattanterna. Why can’t we all just get along?!

Filmsug kan komma från de mest oväntade håll. Den här gången var det insikten att mannen som spelar Jaques Cousteau i den franska biopicen L’Odyssée, Lambert Wilson, också porträtterade det polerade skurkprogrammet The Merovingian i Reloaded och Revolutions. Ni vet han som var gift med Monica Belluccis Persephone och styrde över den limboartade tunnelbanestationen Mobil Ave.

Nähä, inte det? Nå, det är kanske inte så konstigt om det är svårt att hålla ordning på alla nya inslag som Wachowskis fann för gott att ösa på med i uppföljarna till sin monstersuccé. Det är i och för sig alltid tacksamt att slå på uppföljare, men när ett original är så pass genomtänkt och väl genomfört som The Matrix blir det svårt att toppa det när man ska slänga ihop något på betydligt kortare tid.

Därför tyngs särskilt Reloaded ned av ologiska liknelser och ofullbordade tankegångar. Allt eftersom börjar historien strunta i om visualiserandet av datorprogram är konsekvent eller inte. De snygga slagsmålen som i ettan faktiskt hade en funktion (döda den fysiska människan) blir i tvåan och trean bara uppvisningar i CGI som dessutom tyvärr inte åldrats med den värdighet man hade önskat. Ettan håller sig oftast föredömligt på mattan även i det här avseendet, men visst har Agent Smiths “död” antagit något av en Total Recall-vibb. När den konstruerade världen inte längre ges struktur av ett stadigt ramverk har man som tittare också betydligt mindre tålamod med intetsägande pseudofilosofiskt snömos av typen ”I do what I do because I am what I am”. Eller känslomässiga uttalanden som ”I believe, Neo” heller, för den delen.

På det hela taget tycker jag Revolutions fortfarande fungerar avsevärt bättre än Reloaded eftersom den är mer av en renodlad action i slaget om Zion. Reloadeds klumpiga försök att snubblande nå upp till originalets tankenivå blir mest genanta att åse (”Trust me, I’m like a smart person”). Filmen blir mest av allt ett bevis för att det inte alltid är enkelt att kopiera ens sin egen framgång. Utan det tidigare nämnda ramverket börjar alla långrockar, predatorglasögon och det eviga regnet gränsa till det fånigt poserande. Samtidigt är det frågan om ett överanvändande av långrockar och solglasögon på natten ändå inte är att föredra framför det där förbannade underjordiska ravesexpartyt…

Avslutningen i trean kör in på ett mer religiöst spår och jag vet inte riktigt om jag tycker att det håller eller om det bara är så att Jesus-liknelser är tacksamma att jobba med. Inne i the matrix kan man inte lita på sina sinnen så det enda som återstår för människan är tron och den fria viljan? Maskinerna kan styra människans kropp men aldrig hennes medvetande? En mer utmanande tanke skulle möjligtvis vara att frälsartro är en förutsättning för att människa och maskin ska kunna leva jämsides med varandra i ett skakigt eldupphör.

The Matrix är en trilogi som fortfarande inleder superstarkt men sedan tappar alldeles för mycket på mitten för att en hyfsad avslutning ska kunna rädda den.

The Matrix (1999)

The Matrix Reloaded (2003)

The Matrix Revolutions (2003)

Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.

På böckerna följde filmerna och under 2001 fick Harry Potter and the Philosopher’s Stone dessutom celebert sällskap i form av Peter Jacksons The Fellowship of the Ring. Fantasy var plötsligt inte bara en genre för Drakar och demoner-nördarna.

Början av 00-talet var alltså fruktbar mark för fantasy men ännu inte fullkomligt övervuxen med vampyrromantik, varulvsdetektiver och zombies i empireklänningar. Därför var det sannolikt helt rätt tid för en klassisk high fantasy/sword and sorcery-roman som fick lite extra uppmärksamhet tack vare sin författare.

Under en period kändes det nämligen som om ”alla” pratade om underbarnet Christopher Paolini, killen som växte upp i Paradise Valley och hölls hemma av sina föräldrar under hela skoltiden. Vad gör en sådan kille? Läser Tolkien och hittar på en egen fantasyvärld förstås. Det sades att Paolini börjat skissa på Eragon redan när han var 15 bast men när boken nådde övriga världen var han 20. Vilket fortfarande måste sägas vara rätt ungt med tanke på den enorma popularitet som mötte hans verk.

Men Paolini vore inte en äkta fantasyförfattare om han gjort halt vid en futtig bokusling (eller underlåtit att hitta på nya språk till sina dvärgar och alver). I slutänden har det blivit fyra delar i hans Inheritance Cycle, var och en tjockare än den andra. Romancykeln börjar med den lilla byn Carvahall och den unga pojken Eragon. En dag hittar han en mystisk sten som visar sig vara ett drakägg. Ur det kommer den blå draken Saphira och hon och Eragon blir för evigt bundna till varandra.

Men Carvahall ligger i landet Alagaësia där den onde Galbatorix härskar. Han är inte bara en elak diktator som styr folket med hjälp av fruktan (en Percy Nilegård utrustad med svärd, magi och en drake skulle man väl kunna säga) utan är också ute efter att utrota alla drakar. Därför blir Eragon och Saphira snart hett byte för Galbatorix hemska underhuggare och enda sättet för dem att överleva är att liera sig med moståndsrörelsen Varden vars mål är att besegra Galbatorix och bringa fred till Alagaësia.

Jag tror att Eragon vann på att publiceras i det där tidiga 00-talet. Hade boken kommit nu hade den antagligen bara avfärdats som ännu en Chosen One-YA (och dessutom fått skit för att huvudpersonen var pojke) samt en skamlös Tolkien/Star Wars-rip off. Som det var nu kändes temat fortfarande nymornat och den enda riktigt välkända förlagan var som sagt Harry Potter.

Men visst, Eragon är en skamlös LOTR/Star Wars-rip off. Bokens huvudperson (som är en ”chosen one” både av arv och genom att Saphira väljer honom) måste resa genom ett fientligt landskap vägledd av en äldre, vis man med magiska kunskaper (Gandalf/Obi Wan). Denne man visar sig ha varit medlem i en drakryttarorden (The White Council/Jedis) som korrumperats av en av deras egna (Saruman/Darth Vader). Först finns det ett tydligt mål: ta sig till Varden och dvärgaberget Farthen Dûr. Men när de väl kommit dit efter sju sorger och åtta bedrövelser visar det sig bara vara den första anhalten på en mycket lång resa. Just det, Eragon räddar också en ung kvinna från fångenskap som visar sig vara en prinsessa…

Denna första bok är som synes dessutom en rätt typisk coming of age-historia, en utveckling som egentligen fortsätter genom hela cykeln när Eragon också ska försöka att omfamna drakryttarnas kunskaper, credon och förmågor. Här utvecklas det hela till att lukta mycket av mindfullness, new age, zen, nirvana eller vad man nu väljer att kalla det med betoning på exempelvis ”sanna” namn samt en djupt sinnlig och känslomässig förbindelse med allt liv.

Cykelns andra tydliga element är krigföring och fältslag. Ganska snart tappar jag räkningen på alla städer som måste intas, alla fiender som måste bekämpas och allt blod som spills när motståndsrörelsen trappar upp sin kampanj mot Galbatorix.

Jag läste Eragon relativt omgående när den publicerades och tyckte nog att den hade hållit hyfsat vid denna omläsning. Trots sina tydliga influenser är den en rätt underhållande, om än något simplistisk, rövarhistoria. Paolini lyckas kanske inte skapa något större djup hos sin hjälte i denna första bok men däremot en del sympati för honom och det är inte det sämsta.

De påföljande delarna blir förstås inte bara längre utan också successivt allt intrikatare. Det märks tydligt att Paolini under resans gång blir bättre på att bygga personligheter och berätta sin historia. Tyvärr tenderar han i detta lärande också gå en smula vilse i sin egen skapelse. Det är helt uppenbart att han inte bara är nyfiken på exakt hur det går till att smida ett svärd (och sedan gärna också berättar exakt hur det går till för sina läsare) utan också att utforska det Alagaësia som han bygger allt eftersom. Den finns en hel del älsklingar som inte borde ha sett dagens ljus om vi säger så.

Är man inte lika sugen som författaren själv att hänga med på den resan blir det dock ganska snart både väl detaljerat och en smula repetitivt. På det hela taget funkade Inheritance Cycle helt ok som en hyfsat underhållande fantasyserie att slölyssna sig igenom, men någon fulländad läsupplevelse var det knappast.

Eragon (2003)

Eldest (2005)

Brisingr (2008)

Inheritance (2011)

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Their Finest Hour

Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?

Läs hela inlägget här »

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Läs hela inlägget här »

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

rogue-onealt. titel: Rogue One: A Star Wars Story

Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg