You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).
De två första volymerna i serien var ett nyfiket utforskande av huvudpersonen Miriams nya parallell-världar, det medeltida Gruinmarkt samt det victorianska New Britain. Då kändes det som om vår hjältinna Miriam hade rätt torrt på fötterna och rejält med skinn på näsan. Jag som läsare kunde känna mig rätt säker på att Stross skulle låta sin huvudperson avgå med segern i maktkamperna som omgav henne.
Men efter dessa två inledande volymer tycks Stross ha tänkt om, för nu hamnar Miriam rejält i skiten. Hennes nyfikenhet och oerfarenhet att handskas med intrigerna inom Gruinmarkts klanfamiljer leder snart till att hon reduceras till en fånge. Till komplikationerna kommer också att hennes nya, o-sköna värld faktiskt inte formellt leds av klanerna som hon själv tillhör utan ett kungahus. Och vad behöver ett kungahus med två ogifta söner om inte ett lämpligt alliansgiftermål? Att sönerna sedan (inte utan orsak) kallas för ”The Idiot”, respektive ”The Pervert”, blir en petitess i sammanhanget.
Samtidigt börjar Stross också väva in en ny spelare i gobelängen, DEA-agenten Mike Fleming, vilken också råkar vara en före detta pojkvän till Miriam. Han är en av dem som får ta hand om avhopparen och förrädaren Mathias från The Hidden Family. Allt eftersom blir han mer och mer indragen i USA:s planer för Gruinmarkt, planer som varit på gång en längre tid och som får både Watergate och 9/11 att framstå som sandlådekonflikter.
Ungefär som Robin Hobb eller George R.R. Martin utvecklar Stross sin historia i de mest oväntade riktningar på ett sätt som är klart uppfriskande. De här vidare volymerna i serien förvandlas till en schysst blandning av Game of Thrones-intrigmakeri och SWAT-thriller plus en hel del till.
Stross främsta intresse ligger i att utforska teknik, ekonomi och politik eller ideologi genom sina parallella världar och relationerna dem emellan. Som läsare får man verkligen inte mycket att bita i när det gäller exempelvis Gruinmarkts kulturliv – finns det ens författare (andra än politiska agitatorer som skriver kamppamfletter? Oklart…), konstnärer eller kompositörer? När det ska tas till kraftuttryck hänvisas ofta till en ”Sky Father” men vad denna entitet har för slags religiös eller mytologisk betydelse struntar Stross blankt i.
Och det är helt ok för min del, hellre lägga krut på det Stross själv är intresserad av och kan. Det föreläsande stråket som jag kunde störa mig lite på i särskilt den första boken (för att inte tala om The Laudry Files) funkar nu rätt ok när föreläsningen så att säga tar fysisk form. Tack vare att New Britain exempelvis skakas av en livs levande revolution kan den också kommenteras synnerligen insiktsfullt av Miriams vän som fått sig lite modern historisk litteratur till livs.
Successivt blir historien också förtjänstfullt ödesmättad. Stross låter inte saker och ting utvecklas till det bättre under större delen av dessa fyra uppföljare. I den mån han har ett budskap skulle jag säga att det är att varna för paranoia, misstänksamhet och kapprustning. Till böckernas oväntade delar hör nämligen att det sprängs inte bara en, utan flera, kärnvapenladdningar i försök att hota och hämnas mellan världarna. De korta, men ändå detaljerade, nedslagsbeskrivningarna av vad som händer när sådana detonerar gör klart att det i en sådan kamp aldrig finns några vinnare, bara förlorare.
De sex Merchant Princes-böckerna är betydligt mer intrikata, utmanande och tankeväckande än det går att göra dem rättvisa i några blogginlägg. Jag kan inte annat än varmt rekommendera dem för alla som är det minsta intresserade av en ovanligt faktagrundad och välskriven fantasyserie som tar genren till platser som i alla fall jag aldrig tidigare har besökt.
The Traders’ War
The Revolution Trade
Annonser
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Och visst kan man hävda att Voyage of the Damned är en katastrofrulle. I ett humanitärt, moraliskt och historiskt perspektiv men det var kanske inte precis det jag hade tänkt mig.
Filmen är nämligen inget mindre än en BOATS (heh…) om skeppet MS St. Louis som seglade från Hamburg i maj 1939 med dryga 900 judiska passagerare ombord. I likhet med kapten Ramius olycksaliga besättning på ubåten Röd Oktober tror passagerarna att deras destination är Havanna där de ska kunna påbörja sina nya liv. Lite varmare, lite mindre ordning och reda och betydligt färre nazister – what’s not to like?!
Men bakom de kubanska kulisserna pågår ett komplicerat tjuv- och rackarspel där olika politiker försöker positionera sig mot varandra på den nationella arenan samtidigt som de försöker upprätthålla goda relationer med både Tyskland och USA. Och kan man tjäna en trave pengar genom att sälja visum, inresetillstånd, pass eller vad de kommande passagerarna påstås behöva för att komma i land, desto bättre.
Det är inte utan att jag kommer på mig själv att önska att Steven Spielberg hade kunnat få sätta tänderna i den här historien eftersom jag tillhör de som gillar Schindler’s List. Jag hade behövt lite mer övertydlig känslosamhet och personer som jag kunde knyta an till i Voyage of the Damned.
I nuläget känns det som om filmen sprider sig allt för tunt på allt för många aktörer och jag har svårt att fästa uppmärksamheten vid eller känna för någon av dem. Kanske beror det på att de alla utan undantag spelas av välbekanta fejs som inte alls signalerar historisk film för min del? Kanske beror på det på att särskilt de judiska passagerarna inte får vara så mycket personer, som bärare av olika sätt att hantera situationen de flytt från i Tyskland?
Ska man se framåt och fortsätta att hoppas på det bästa, som Faye Dunaways läkarhustru? Trots att hon förutom förföljelserna också tvingas släpa på en otrogen make? Ska man leva ur hand i mun för att kunna ”ge något tillbaka” som Victor Spinettis läkare på Kuba även om det innebär svårigheter att försörja sina egna barn? Ska man ge upp, som Malcolm McDowells steward? Eller ska man låta misstänksamhet och paranoia regera ens liv, som Sam Wanamakers advokat?
Dessutom är alla nazistiska tyskar stöpta i samma form som Arnold Toht från Raiders of the Lost Ark, smalläppade och bistert stirrande. Gestapoagenten Schiendick (spelad av Helmut Griem) tycks inte göra annat än att hota folk som inte gör som han vill och väsa ”You’re on my list”.
Ett annat problem uppstår på Kuba, där jag ser José Ferrer, Orson Welles och James Mason (hur sannolikt känns det att James Mason skulle heta ”Juan”? Not very…) men inte fattar ett spån av vad de håller på med. Jag är på intet vis ointresserad men ges inga möjligheter av filmen att klura ut sammanhangen. Inte förrän någon uttryckligen förklarar upplägget som tyskarna kokat ihop trillar polletten ned.
Kubanernas ränksmiderier visar sig nämligen bara vara ren utsmyckning på den judiska muren. I grunden var planen att de judiska passagerarna inte skulle tas emot av något land där St Louis försöker angöra. På så sätt tänkte sig tyskarna att den övriga världen skulle kunna göras medskyldiga till utfrysningen av judar och därmed bygga upp ett glashus runt sig själva och det tredje riket i vilket det sedan skulle bli betydligt svårare att kasta några anklagande stenar.
I det perspektivet tycker jag också att filmen lägger alldeles för lite fokus på det faktum att de första som avvisar St Louis efter att skeppet lagt ut från Havanna är USA, varvid Kapten Schroeder inte har något annat val än att återvända till Europa. Även de politiska och diplomatiska diskussionerna hade varit värda att lägga lite krut på.
Voyage of the Damned blev tyvärr ytterligare en sådan där film där själva historien aldrig blir lika spännande som försöken att känna igen jättejätteunga skådisar i sina första roller (Jonathan Pryce), jättejätteunga skådisar generellt (Malcolm McDowell) och jättejättetunga skådisar (Orson Welles är beyond orca-fat, karln har tamejfan ett eget gravitationsfält omkring sig). Aldrig lika intressant som att läsa sig till att Sam Wanamaker visste ett och annat om paranoia efter att ha hamnat på Hollywoods svarta kommunistlista under 50-talet.
alt titel: Jakten på Röd oktober
Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?
Ubåtskaptenen Marko Ramius är hjärtligt less på livet i Sovjetunionen och har trummat ihop ett gäng lojala officerare som kan tänka sig att följa med i hans avhopp. Som förhandlingsmedel mot amerikanerna har han med sig den nymodiga och supertysta ubåten Röd oktober vilken skulle kunna innebära ett allvarligt avbräck för yankee doodle dandy i det kalla kriget mot Ivan.
Men hur ska amerikanarna veta vad Ramius är ute efter? Hur ska man kunna förhindra att de tolkar det hela som ett anfall och spränger ubåten i luften eller, ännu värre, startar ett tredje världskrig? Lugn, bara lugn, så länge CIA har folk som Jack Ryan anställda är det ingen fara på skrovet. Ryan är historiskt bevandrad, intellektuell och analytisk. Han lyckas genom att bara vara rationell och Ha Rätt övertyga alla andra i sin omgivning om att han Har Rätt.
Lite ambivalent måste jag erkänna att jag känner mig inför Clancy. Själva grundhistorien kring Ramius och Ryan är spännande så det räcker. Jag tycker att han lyckas rätt bra med att mejsla ut männens respektive personligheter och göra dem förhållandevis nyanserade. En stor del av poängen med hela berättelsen är ju att Jack Ryan inte ska vara en actionstinn och skjutglad stridspitt.
Men sedan, söte Jesus… Jag menar, jag har ju hört att Clancy ska vara detaljerad in absurdum men detta går utöver det mesta jag kunde föreställa mig. Jag är förvisso den första att störa mig på om det är helt uppenbart att en författare inte har en aning om vad hen pratar om utan skriver om ”den där spaken som får ubåten att stiga upp till ytan”. Men jag inser efter att ha lyssnat mig igenom Tom Clancy att jag inte heller känner något trängande behov av att veta exakt vad varenda liten ratt och display är till för eller hur de funkar. Jag upplever samma detaljmatthet från de där deckarna som berättar på metern när vilka gator som huvudpersonen trampar runt på.
Vartenda meningsutbyte ska återges, vartenda PM ska bifogas. Jag tror banne mig inte att det finns en enda sekund i de typ fyra olika och parallella händelseutvecklingarna som Clancy missar att redogöra för. Vilket i sin tur förstås får till följd att när det börjar dra ihop sig och verkligen blir lite spännande med en del action har jag lagt ned för länge sedan och kan bara uppamma det mest grunda av intressen för hur det verkligen ska går. Jag har förresten redan sett filmen, så det vet jag ju ändå…
Och varför då inte passa på att se om filmen? Redan när kameran börjar zooma ut från Sean Connerys kisande ögon och Basil Pouledoris fantastiska musik drar igång känner jag att detta är något helt annat än PM och minutiösa förklaringar.
Jag inser snart att jag till och med hade hunnit glömma bort exakt HUR bra The Hunt For Red October var. Svaret är: mycket. Kanske till och med: otroligt. Manusförfattarna Larry Ferguson och Donald E. Stewart har skalat bort alla onödigheter, mejslat fram den spännande händelseutvecklingen samt till och med hittat på ett sätt att plocka med alla Clancys omständliga bakgrundsbeskrivningar utan att det känns forcerat.
Alec Baldwin är en charmigt övertygande Jack Ryan medan Sean Connery sällan har varit bättre än den bistre Ramius. Manuset lyckas frammana ett samspel och en dynamik dem emellan till och med innan de möts, en slags hjärnornas synkronisering som känns helt självklar.
Gillade man boken kan jag tänka mig att filmen känns allt för avskalad och tunn men i mina ögon är den (fortfarande) ruggigt bra. Se den, om inte annat för Stellan Skarsgårds svettige ubåtskapten.
The Hunt For Red October (1984)
The Hunt For Red October (1990)
Bonus: Red Storm Rising (1986)
Nå, jag tänkte att jag skulle vara lite schysst och ge Tom Clancy en chans till efter att The Hunt for Red October, något oväntat, inte gjorde någon större succé.
Men förihelvitte, det här var verkligen inte rätt väg att gå! Jag orkade igenom ungefär en tredjedel av Red Storm Rising och det var lika kul som att sitta bredvid och se andra spela världens mest invecklade strategispel. Berättelsen är säkert oerhört insatt och välutforskad och allt vad den nu kan vara men så förbannat trist borde det inte få vara tillåtet att bli.
I rättvisans namn kan jag inte dumpa något slags betyg på den stackars boken eftersom jag inte läst ut den men i det här fallet är inget betyg lika med ett undermåligt dito. Bara så ni vet, tänker jag…
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
alt. titel: Järnkorset
Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.
alt. titel: Ubåten, The Boat
Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.
Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!
Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.
The Matrix slog ned som en EMP (och vet du inte vad det är behöver du se The Matrix…) på biograferna i slutet av 90-talet. Syskonen Wachowski (då bröder, nu systrar) paketerade sin snabbkurs i filosofi i ett så vrålsnyggt steamcyberpunk-anime-Alice i Underlandet-vajerfajtingfodral att femtonåringar världen över blev golvade av konceptet att vi människor bara lever i någon annans (eller annats) medvetande. Tänkt att ingen hade kommit på det förut, så jävla coolt?!
Mot slutet av 90-talet hade något börjat röra sig i fantasyvärlden. Sett till gemene man är frågan om man inte måste lägga en hel del cred vid J.K. Rowlings fötter, kvinnan som fick en stor del av (väst)världen att börja känna sig välbekanta med magiska kritter som jättar, drakar och gripar.
That’s what HE said!