You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.

Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?

I novellsamlingen Kaknäs sista band och andra zonsagor tar Anders Fager sina läsare i hampan och guidar oss runt i den här ödsliga men tyvärr långt ifrån ödelagda världen. Eller ja, sin vana trogen är Fager inte så mycket till lugnt instruerande och trygg guide. Snarare en författar-terrier vilken hugger läsaren i nackskinnet, skak-knycker tillräckligt mycket på huvudet för att knäcka offrets ryggrad och sedan släppa sitt byte lite här och var i Mutants sköna, nya värld.

Jag har tyvärr aldrig bekantat mig så mycket med rollspelsvärlden som jag skulle ha velat. Min ungdoms rollspelare var inte särskilt intresserade av att plocka med en tjej i sina gäng och jag var inte tillräckligt motiverad för att armbåga mig in ändå. Så det är klart att jag ligger lite efter i läsningen av novellsamlingen som utspelar sig i samma värld som spelet Mutant, vilket såg dagens ljus i mitten av 80-talet.

Men i nuläget räckte det ganska bra med att bara vara medveten om det här glappet eftersom jag då snabbt kunde släppa sådant som för mig framstår som luddigt och outtalat, gå vidare och fokusera på historierna som Fager berättar. En del av dem är så pass korta att de snarare kan ses som en slags upptakt eller ögonblicksbild av detta post-apokalyptiska Stockholm där Kungens kurva blivit Kungskurvan, ett ställe dit man bara går om man är dum, dåligt påläst eller lat.

Samtidigt speglar de här historierna den nya världens informationsflöden, där man antingen får förlita sig på rykten och opålitlig hörsägen eller ta till de ofullständiga efterlämningarna från ”framtidsfolket” (som väl egentligen bör vara dåtidsfolket?). Förföriska fragment som visar upp icke-muterade kroppar och närmast magiska miljöer i en berusande blandning som givetvis gör nutiden ännu mindre smaklig.

I olika hög grad flätas också novellerna samman genom just rykten, legender eller enskilda personer som återkommer här och var. De omges dessutom av mellanspelen som är ”Kaknäs sista band 1-11”, längre eller kortare utsändningar från det före detta Kaknästornet. Här sitter expertpanelen redo och växeln är öppen för att ta emot frågor, tankar och underrättelser. En slags överbyggnad och kommentar som påminner om både The Fog och The Warriors men samtidigt blir en smula vemodig eftersom jag i alla fall aldrig får klart för mig om det ska vara något som verkligen händer och kan höras i nutid eller om det är ljuden från den sista, döende resten av det förlorade ”framtidsfolket”.

För egen del tyckte jag (föga förvånande) bäst om novellerna som antingen diskuterade ett mer eller mindre specifikt problem, alternativt fick ett tydligare avslut. Maktperspektiven och den rudimentära kapitalismen i ”Köphuset” och ”Stålpakten”. Den actionladdade ”En iskall i kanalen” (där jag inte kunde sluta småle åt titelns dubbeltydighet). Den klassiska krigs- och skyttegravsskildringen ”Hammarkullens hjälte”, iscensatt av en koloni kanin-mutanter (undrar om ordet benämningen ”rubbit” kommer från engelskans ”rabbit” eller gotländskans ”rabbis”?). Och, favoriten, den noiriga ”En studie i skrot”, komplett med en klassiskt bortkollrad fall guy och hur Makten förmår vrida ”verkligheten” och ”sanningen” till en form som passar dem. Ett sammanhang där författarens naturligt hårdkokta stil givetvis verkligen kommer till sin fulla rätt.

Den avvikande tisteln i den här buketten torde vara ”Järva skog och skugga” där jag å andra sidan fångades av den drömska stämningen och Mirkwood-vibbarna. Vem har sagt att skogen är en plats för fridfull avkoppling och återhämtning?

Som alla novellsamlingar bjuder Kaknäs… på gott och blandat där en del är bättre och en del är sämre. Som alla novellsamlingar ligger förstås fördelen i att det här med ”bättre” och ”sämre” är upp till var och en. One reader’s trash is another one’s treasure. I nuläget och utan Mutant-erfarenhet skulle jag dock säga att jag känner mig mer tilltalad av Fagers Svenska kult-Stockholm än hans Mutant-Stockholm. Helheten blir lite för fragmentarisk och ofullständig utan att jag egentligen blir riktigt sugen på att ta reda på ”hur det egentligen ligger till”.

Stort tack till förlaget Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med ett återigen mycket snyggt omslag.

Annonser

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga.

Sideways (2004)
Paul Giamatti och Thomas Hayden Churchs rollfigurer börjar på minus och fortsätter med en stadig (samt vinindränkt) nedåtgång efter det.

P.S. I Love You (2007)
Hilary Swank är ledsen tack vare en perfekt död make men tar sig i kragen och blir glad igen genom sin förmåga att designa skor.

Love & Other Drugs (2010)
Obegripligt charmige Jake Gyllenhaal hookar upp med lika obegripligt snygga Anne Hathaway och tillsammans hinner de avhandla en kallsinnig läkemedelsindustri, adhd, Parkinson och ovälkomna bieffekter från Viagra.

Bad Neighbors 2: Sorority Rising (2016)
Rose Byrne och Seth Rogens sköna kemi levererar återigen en överraskande underhållande film som försöker övertyga oss om att det går att skämta lika mycket om kvinnlig som manlig sexualitet.

Central Intelligence (2016)
Skolans coolaste kille blir till revisors-Kevin Hart medan skolans största mobboffer ägnat 6 träningstimmar om dagen i 20 år åt att bli CIA-Dwayne Johnson och möjligen blivit galen på kuppen.

Free State of Jones (2016)
Matthew McConaughey gör uppror mot grårockarna och bygger broar över rasgränserna iförd Mississippis risigaste skäggväxt.

Keeping Up with the Joneses (2016)
Stadgade förortsborna Isla Fisher och Zach Galifianakis tycker det är något skumt med de nya grannarna och visst, det är ju Wonder Woman och Don Draper!

The Magnificent Seven (2016)
I denna remake av en Western-reimagining av en samuraj-rulle har Ethan Hawke PTSD, Vincent D‘Onofrio pratar i falsett, Chris Pratt är sitt vanliga, charmiga jag och vi förväntas tro på att Denzel Washington (född 1954) är yngre än Peter Saarsgard (född 1971).

Max Steel (2016)
Mattel ville kursa några sorts actiongubbar och hey presto: en fullkomligt anonym chosen one-ungdomsfilm med världens äldsta ”tonåring” i huvudrollen och en ”rolig” comic relief-alien-sidekick.

Trolls (2016)
Lycka är klassiska pophits, tvåsamhet, glitterfärger och en varm känsla i magen (som inte kommer sig av det du stoppar i den).

The Boss Baby (2017)
Vem i hela helvete vill ha en hundvalp som aldrig växer upp (tro mig, det är en relevant fråga trots titeln)?!

 

Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.

I alla fall min egen vuxenläsning är betydligt mer präglad av mer eller mindre konkreta tips (vilket leder till att man har en viss förväntan på boken), föraningar eller ren vetskap om vad som gömmer sig mellan pärmarna och en ibland allt för stor medvetenhet om vad ”alla andra” tycker om det man just läst.

Boken som påminde mig om ett barnsligare, men i många avseenden också mer spännande, förhållningssätt till läsning var Wilbur Smiths The Sound of Thunder. Wilbur Smith är en före detta revisor som gillar att skriva om Riktiga Män och Riktiga Quinnor och har gjort så i 35 böcker som sålt över 120 miljoner ex.

Det som för min del gjorde att jag fastnade så hårt för Smith i min gröna ungdom var kanske inte främst de där riktigt männen och kvinnorna utan att historierna alltid utspelade sig i ett tidsmässigt fjärran Afrika. I exempelvis The Sound of Thunder rör sig mycket av handlingen under det andra boerkriget vid det förra sekelskiftet. Här finns också en annan typisk del av Smiths författarskap – han väver gärna in historiskt viktiga händelser och personer från Sydafrikas förflutna i sina berättelser.

När många av mina kompisar förlorade sig i Judith Krantz, Sidney Sheldon eller Virginia Andrews gick jag hellre på lejonjakt med Sean Courtney, stred mot den röde baronen med Michael Courtney och följde Centaine de Thiry ut i Kalahariöknen. (Den ende författare som överskred alla köns- och åldersmässiga gränser var mig veterligt Stephen King.)

Stommen i Smiths produktion kan sägas utgöras av böckerna om släkten Courtney, sydafrikaner med brittiskt påbrå och The Sound of Thunder är hans tredje publicerade bok. Här får vi följa rivaliteten mellan bröderna Sean och Garrick Courtney som sattes upp redan i debutboken When the Lion Feeds från 1964. Sean är en riktig karlakarl som älskar och slår ihjäl med samma lust, super sig berusad när något går honom emot och oroar sig för att han antingen är för hård eller inte hård nog mot sonen Dirk som envisas med att missköta sig. Tidigt i boken träffar han också den sköna och djärva Ruth Friedman som tyvärr visar sig vara gift med mannen som sedermera blir Seans bäste vän. Ack och ve!

Det som gjorde den här återbekantande läsningen med Smith extra underhållande var att det helt plötsligt gick upp för mig hur mycket Jan Guillou också måste ha läst författaren. Hos både Arn och Guillous 1900-talsserie tycker jag mig se många stråk från Smith. Dels önskan att spegla sin berättelse mot riktigt historiska händelser och personer. Dels det här med (oftast manliga) huvudpersoner vilka aldrig kan göra fel. De har liksom en inbyggd radar som får dem att hantera de allra flesta situationer på det mest optimala sätt som tänkas kan. Samt att en stor del av den optimala manligheten handlar om fair play och en osviklig förmåga att respektera sin fiende. I den mån de optimala männen fallerar har de inte sällan en lika optimal über-kvinna vid sin sida som de kan luta sig emot när det blåser snålt.

Jag kanske låter lite raljerande men kan ändå inte sticka under stol med att jag njöt nästan lika mycket av The Sound of Thunder nu som när jag var i nedre tonåren. Trots att jag numera alltså vet att Smith romaner absolut kan kritiseras för att vara “obviously misogynistic, homophobic and racist assumptions and that they have a political agenda”. Och det är inget aprilskämt.

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.

Läs hela inlägget här »

Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier

Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, Shallow Graves
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Inmurad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser