You are currently browsing the category archive for the ‘Krig’ category.
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Nej, Hugh Hefner visste att män inte kan överleva på nakenmodeller allena utan också uppskattar lite hjärngympa. Mindre än ett halvår efter att Playboy startades i december 1953 trycktes därför exempelvis Ray Bradburys Farenheit 451 som en följetong. Under årens lopp har tidningen publicerat alster av bland andra Stephen King, Joyce Carol Oates, Michael Crichton, John le Carré, John Irving och Nadine Gordimer.
I The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy har redaktionen samlat noveller mellan 1955 och 1965. De mest välbekanta namnen, så här en 50-60 år i backspegeln, torde vara Arthur C. Clarke, Frederick Pohl, Jack Finney, Robert Bloch och möjligen J.G. Ballard. Minsann dyker inte också Ray Bradbury upp?
Jag har tidigare reagerat på hur tydligt genuskodad den här typen av genrelitteratur ofta är. Sätter man sedan dessutom in den i ett herrtidningssammanhang blir förstås slagsidan inte mindre. Om man nu skulle ha tvivlat på vilket kön i alla fall redaktionen ser framför sig när de tänker på sina läsare finns dessutom en kort inledning.
Först och främst passar man givetvis på att slå sig för bröstet genom att ha gett fantastikgenren en aldrig tidigare skådad plattform, bland annat genom att betala sina författare vettiga arvoden. Redaktionen menar också att Playboy ger utrymme för noveller som i mer specialiserade tidskrifter riskerar att falla mellan stolarna för att de inte är tillräckligt nischade, alternativt allt för skruvade, humoristiska eller chockerande.
Sedan kommer emellertid en drapa som för min del var så aningslöst rolig att den motiverade samlingens existensberättigande, helt oavsett vilka noveller som kommit därefter. ”Playboy’s lack of sexual and other taboos is undoubtedly due to its being edited by med, for men and for that estimable distaff contingent (bless them all) who care and are curious about what their men care about. And this ties in quite happily with the indisputable fact that (for reasons we do not intend to explore here and now) these fictional genres, and especially science fiction, are enjoyed and written by far more men than women […] Possibly this high appeal science fiction has for men has something to do with the kind of demonstrable reality the male intellect demands…”
Men när man väl skrattat färdigt (det kan ta ett tag), vad gömmer sig då bland sidorna i The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy? Som inledningen mycket riktigt påpekar rör sig en del av novellerna kring koncept som kärlek och sexualitet. I det perspektivet känns det motiverat att lyfta fram dels Charles Beaumonts ”The crooked man”, dels Frederick Pohls ”The fiend”. Beaumont beskriver en värld där avvikande sexualitet kriminaliserats men cloun är förstås att det är en värld där det avvikande är hetero- och inte homosexualitet. En novell som dessutom går att läsa på (minst) två sätt: antingen som en dragen lans för utsattheten hos de som betraktas som sexuellt avvikande eller en skräckvision av hur det skulle bli om homosexualiteten fick styra.
Pohl är föga förvånande mer humoristisk i sin approach när han berättar om den liderlige rymdkaptenens besvikelse när han väckt en av skeppets kvinnliga kolonisatörer och hon visar sig vara mer handlingskraftig än han hade väntat sig. Istället för att vakna upp som en förvirrat blyg viol, naivt oförberedd på hans närmanden, är hon enbart förbannad och inte alls något lätthanterligt offer.
En annan novell som stod ut, inte för vare sig framförande eller språk, utan enbart på grund av sitt innehåll var ”Who shall dwell” av H.C. Neal. Vid mitten av 50-talet hade kanske det värsta mccarthyism-drevet dött ut men jag skulle ändå kunna tänka mig att en novell som beskriver hur en rysk familj måste söka skydd undan en amerikansk kärnvapenattack fick en del ögonbryn att höjas.
Novellsamlingen är inte av toppkvalitet, men de allra flesta bidragen är underhållande. De som inte är det blir å andra sidan ofta intressanta tidsdokument. Jag skulle dessutom tippa att en del av dem inte är så lätta att hitta igen i andra samlingar. Tituleringen ”fantasy” är dock något av ett önsketänkande men vi har i alla fall Ray Bradburys ”The vacation” och J.G. Ballards ”Souvenir” som absolut inte kan kallas renodlad sci-fi.
Till sist vill jag framhålla samlingens första novell – ”The fly” av George Langelaan. Alltså inget mindre än den litterära förlagan till filmerna från 50- och 80-talen. En charmig sak som blandar ett klassiskt mysterium med galna vetenskapsmän och lagoma äckeleffekter. Gissa vad jag är sugen på att se nu?
Annonser
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
Varför undergången ägde rum eller hur den slöt världen i sitt järngrepp är redan ett avslutat kapitel. Vad som nu är viktigt är förmågan att överleva i en värld som eventuellt är in till kärnan förgiftad och översköljer sina invånare med rötor och sura regn. Resultatet talar sitt tydliga språk – Stockholm med omnejd är i ruiner, hemsökt av etterdoggar, kannibaler och hjärnmutanter. Födan består av betor och svamp. I bästa fall kan man fånga sig en råtta då och då. Men konkurrensen om dem är mördande och vad säger att råttan i slutänden inte visar sig vara farligare än den tilltänkte jägaren?
Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »
Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.
Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?
Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.
Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!
***
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.
Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.
Det är lika bra att erkänna det: jag är inte mer immun än någon annan mot att vilja meddela världen att jag minsann gillade George R.R. Martin låååångt innan HBO storsatsade på sex och drakar i Game of Thrones.
That’s what HE said!