You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg