You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Läs hela inlägget här »
alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory
Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.
alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes
Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.
alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises
Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.
”Two minutes until you go live”
Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.
alt. titel: Te med Mussolini
Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.
alt. titel: Ljuset vi inte ser
Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.
alt. titel: Främlingen
En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…
The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh
Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.
Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!
- Best Motion Picture of the Year
- Best Performance by an Actress in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
- Best Achievement in Costume Design
- Best Achievement in Production Design
- Best Achievement in Film Editing
***
Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.
That’s what HE said!