You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.
Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.
Vi anländer till flygflottiljen Lindenäs (inspelningen skedde dels i Karlsborg, dels i Frösön) samtidigt som den unge fänrik Gunnar Bråde, återkommen efter en kortare tids konvalescens orsakad av störtning. Bland den första divisionens flygare får han stifta bekantskap med divisionschefen Krister Hansson som är glad som en lärka eftersom hans älskade Mona äntligen sagt ja till att gifta sig. Men det blandas raskt smolk i glädjebägaren eftersom hon inte alls tänkt sig bli flygarhustru. Krister skulle kunna få en alldeles utmärkt, för att inte tala om trygg, plats i hennes pappas företag. Hennes tilltänkte blir mycket upprörd över kraven att lämna ”vapnet” och slår med omedelbar verkan upp förlovningen.
Då sitter signalisten Bertil Johansson mer rejält fast i relationsskiten. Han har just blivit antagen till officersubildningen på Ljungbyhed när hustrun Greta kommer med de ”glada” nyheterna att hon är med barn. Divisionens spjuver, löjtnant Rutger Sperling, är förvisso singel men lider å andra sidan av ögonproblem som snart inte längre kan åtgärdas av hans, förvisso eleganta, monokel. Över dem alla härskar överste Magnus Ståhlberg, bister och med manligt kluven haka. Men hans bisterhet kommer sig av den där olyckan med Gunnar Brådes flygarfar…
Visst är det lätt att raljera en smula över denna stadigt svenska Top Gun eftersom flygarna aldrig behöver möta farligare fiender än vårdslösa kollegor och tekniktrubbel. Samtidigt är det inte så svårt att förstå att svenska flygvapnet ville ingjuta lite mod och mandom i folket med hjälp av morske män. Här har vi ett gäng som aldrig för en sekund överväger att överge ”vapnet”, oavsett vad alternativen månde vara. När löjtnant Sperling får flygförbud finns tjänsterevolvern lite väl nära till hands och trots att fänrik Brådes far dödsstörtade fanns det aldrig någon tvekan hos vare sig honom eller hans ömma moder vilken väg sonen skulle välja. Beredskapen och beslutsamheten var allt igenom god och på kvällarna fylls mässen av allsång: ”Att flyga är att leva”.
Och i likhet med Med dej i mina armar är det bara att erkänna att historien i Första divisionen både är tillräckligt välskriven och väl berättad för att det inte ska vara några större problem att hålla uppmärksamheten vid liv. Det förekommer en hel del bildsnitt och skuggspel som vittnar om ett eftertänksamt team bakom kameran och när det ska till lite spänning, vid en olycksdrabbad bombövning, tycker jag det fungerar riktigt bra, det också. Däremot är slutet, med en blanksvettig Bråde bakom spakarna som måste kämpa mot en alltför tät dimma, väl teatraliskt och med ett överraskande abrupt slut.
Det där med det teatraliska, ja… På det hela taget blir jag faktiskt positivt överraskad av att både prestationer och framförande känns förhållandevis naturliga (inom filmens ramar, vill säga). Undantagen skulle möjligen vara en olycksalig sekvens där Ekman sett sig tvungen att lägga in en berättarröst som egentligen bara meddelar publiken att allt går sin gilla gång på flottiljen under ett par månader samt när signalisten Johansson och mekanikern Storken leker oppfinnar-Jocke med någon slags icke namngiven teknisk utveckling.
Skådespelarmässigt stiger Stig Järrel (i rollen som Sperling) högt över sina flygarkamrater i mina ögon. Fasiken, vad han är sympatisk! Jag gillade ju hans amanuens i Med dej… också, så fortsätter det i den här riktningen har jag en ny favorit på g. Hasse Ekman själv spelar Gunnar Bråde men både han, Gunnar Sjöberg (kaptenen Krister Hansson) och Ragnar Falck (signalisten Bertil Johansson) är mer slätstrukna i jämförelse med Järrel (som i och för sig har en avsevärt tacksammare roll att spela). Ingen av dem är dåliga men kanske lite tråkiga. Då får faktiskt Lars Hanson ut mer av sin traumatiserade överste Ståhlberg.
Som synes är detta en manly men-film, något som förstås sällan överraskar när det kommer till genren krigs- eller militärfilmer. Förtexterna gör lama försöka att inte bara tillägna filmen de tappra flygarna utan också ”kvinnorna som står vid deras sida” men inte blir det så mycket av den saken när allt kommer till kritan. Mona är länge fullkomligt oförstående inför Kristers hängivenhet och Greta reduceras närmast till en familjemässig fotboja på Bertils karriärsplaner. Scenerna när han oroligt vankar av och an i förlossningsklinikens väntrum, kontrasterade mot dramatiken i Brådes dimhöljda flygmaskin, engagerar inte stort eftersom vi aldrig fått möjlighet att skapa känslomässiga band till vare sig Greta eller deras relation.
När filmen hade premiär i september tycks recensenterna ha blivit alldeles till sig i trasorna. Aftonbladet skrev att ”man kan tryggt påstå att denna svenska film är fullt i klass med det bästa som åstadkommits”. Riktigt så långt vet jag väl inte om jag skulle vilja sträcka mig men visst bjöd Första divisionen på en trevlig och habil filmstund.
Annonser
Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!
***
alt. titel: The Adventures of Picasso
Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.
alt. titel : Ensam i Berlin
När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.
Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.
Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!
***
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.
alt. titel: Okänd soldat, Unknown Soldier
Egentligen borde jag väl ha fattat det av titeln. Okänd soldat är givetvis ingen krigsfilm där man får lära känna enskilda personligheter, här kommer det istället att med största sannolikhet handla om det ansiktslösa, det skoningslösa, kriget. Konflikten och bataljerna som inte tar hänsyn till hur sympatisk en biopublik tycker att någon är utan mejar ned folk till höger och vänster utan misskund.
Den grekiske skogsguden Pan är känd för sitt vilda och hedonistiska leverne, gränslösa erotiska relationer med diverse skogsnymfer och kanske till och med har förmågan att reducera folk till lallande idioter om man ska tro författaren Arthur Machens berömda långnovell The Great God Pan.
Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.
En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?
Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.
That’s what HE said!