You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

En persona som George C. Scott tycks ha tagit till sitt hjärta och gjort till sin egen. Filmtiteln är förstås väl vald, ety i de få scener när Scott själv inte befinner sig framför kameran handlar diskussionerna uteslutande om Patton. Och visst fanns det en hel del att diskutera. Generellt framstår Scotts pansargeneral som närmast parodiskt surgubbig och björnbrummig men det tycks samtidigt inte finnas många källor som motsäger den bilden.

Filmpubliken träffar Patton först 1943, då han efter en svidande amerikansk förlust mot Erwin Rommels styrkor i Tunisien får ta över de amerikanska trupperna i Nordafrika. Innan dess hade han dock hunnit tävla i femkamp under de olympiska spelen i Stockholm 1912 (han kom femma, bästa icke-svenska placering) och slåss i första världskriget. Hans specialitet tycks redan här ha blivit att leda pansartrupper.

VI återgår till det inledande talet. Här lägger nämligen Scotts Patton fram alla de åsikter han har när det kommer till fältslag och krig. Åsikter som den fortsatta filmen sedan får betona. Vi bjuds aldrig på någon överraskande personlighetsvändning, får aldrig heller någon antydan om hur mannen såg på sitt privatliv (om han nu hade något). Vid ett tillfälle utbyter Patton ett par ord om brevskrivande med sin ”betjänt”, sergeant William Meeks, så vi kan anta att det finns någon slags kommunikation med folket hemmavid. Men om de består av hustru eller barn, och i så fall hur många, nämns inte. Han är heller inte en sådan som frågar om befälskollegornas hemsituation.

Nej, George S. Patton är en Krigare, rakt igenom: ”Battle is the most significant competition in which a man can indulge. It brings out all that is best and it removes all that is base”. Och, kanske minst lika viktigt, en Amerikansk Krigare: ”All real Americans love the sting and clash of battle”. Samtidigt vet vi ju att det funnits gott om personer, även militärer, som inte alls skulle ha hållit med om att konflikter med vapen i hand ”removes all that is base” från mänskligheten. Snarare tvärtom.

Ett av filmens slutord om Patton får komma från en av de besegrade tyskarna som kallar generalen för en ”magnificent anachronism” och jag tycker att det också blir tydligt i citaten ovan. Inställningen att krig är något ädelt, en nobel syssla för Riktiga Män (där det dessutom finns element av respekt och fair play), hör snarare hemma i den antika militärhistoria som Patton uppenbarligen älskade. Så pass mycket att han till och med trodde sig ha varit en romersk legionär i ett tidigare liv.

I det avseendet känns det på ett sätt trösterikt att Patton aldrig behövde uppleva krig som exempelvis det i Vietnam (men hur mottogs egentligen filmen 1970 när det krigsslutet fortfarande låg fem år bort?). För hur skulle en sådan kampanj ha påverkat en man som menade att ”Americans play to win all the time. That’s why Americans have never lost and will never lose a war”? Samtidigt blir det lite sorgligt när jag Wikipediar mig fram till att Patton dog av något så meningslöst som en förlamande bilolycka, vilken dessutom tvingade honom till nästan två veckors sängliggande plåga innan han till slut gick under av lungödem och hjärtsvikt. Djävulen själv skulle inte ha kunnat komma på ett mer kvalfullt slut.

En syn på krig som Pattons gav förstås inte heller utrymme för någon helst misskund med soldater som gav upp eller inte fixade striderna rent psykiskt. Företeelser som PTSD tycktes han bara se som ynkryggsursäkt, sannolikt skulle han inte ens ha tagit begreppet i sin mun. Återigen kan vi citera från generalens inledande tal: ”We don’t want yellow cowards in the army. They should be killed off like flies. If not, they will go back home after the war, goddamn cowards, and breed more cowards”.

Den här inställningen var dock en av de saker som satte honom i klistret gentemot sina överordnade. När det blev känt att Patton örfilat upp soldater som hade mage att söka sig till sjukstugan för taskiga nerver och helt kallt bara skickat tillbaka dem till fronten tvingade Eisenhower honom till en offentlig ursäkt. Men eftersom händelserna blev kända även hemmavid såg det ett tag ut som om Patton skulle förlora sin position. Till slut kom man dock fram till att krigslyckan krävde Pattons ”aggressive, winning leadership in the bitter battles which are to come before final victory”.

Patton blir till ett intressant personporträtt eftersom dess huvudperson är intressant och dessutom mästerligt porträtterad av George C. Scott. På skådissidan flankeras Scott främst av Karl Maldens general Omar Bradley, vilken också tjänade som ”technical advisor” till filmen. ”Brad” får representera en helt annan ledarstil – stillsam och tillbakadragen. En soldat som gör sitt jobb, men som inte älskar striden med samma hetta som Patton.

Men 170 minuter är samtidigt en väl mycket tid att lägga på ett personporträtt som kan summeras i ett fem minuter lång tal. Som film betraktat var Patton därför inte så värst upphetsande. Har man, som jag, dessutom risiga kunskaper om alla de krigssituationer som generalen befinner sig i under filmens gång får man heller inte mycket hjälp med att sätta in dem i ett sammanhang. Och medan jag absolut får en känsla för Pattons personlighet serveras jag bristfälliga bevis för hans strategiska och taktiska förmågor. En tysk fältmarskalk ska ha sagt att ”Patton had developed tank warfare into an art, and understood how to handle tanks brilliantly in the field”. Av detta syns inget i filmen som bär hans namn, vilket är synd. I nuläget blir Patton därför inte så mycket mer än Scotts prestation.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

”Two minutes until you go live”

Ord som skulle kunna skrämma skiten ur vem som helst, särskilt om man är medveten om att ”live” betyder att ett antal miljoner pers lyssnar. Tänkt då den situationen kryddad med vetskapen att du knappt får ur dig ett enda ord i följd utan att fastna eller stamma.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Te med Mussolini

Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljuset vi inte ser

Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

Det börjar redan dra ihop sig till Oscars-säsong, så det är väl lika bra att bränna av det krut jag har liggande. Först ut en film som är nominerad till en hel hög med kategorier. Top notch, Taika and team!

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Production Design
  • Best Achievement in Film Editing

***

Johannes ”Jojo” Betzler är en tioårig grabb som älskar sin führer. Så pass mycket att han låter Adolf bli en del av hans dagdrömmar, en peppande kompis som hjälper Jojo att få rätta knycken i sina Heil Hitler och vars patentlösning på de flesta problem är ”burn down the house and blame Winston Chruchill!”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg