You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.
Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.
Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?
Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.
Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!
Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.
The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.
Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.
Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?
alt. titel: Järnkorset
Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.
alt. titel: Ubåten, The Boat
Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.
Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.
Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.
alt. titel: Their Finest Hour
Till sommaren kommer Christopher Nolans bombastiska krigsepos Dunkirk att ha premiär. Kan han månne ha blivit inspirerad av en oansenlig men upplyftande film med samma tema som producerades mitt under brinnande Londonblitz?
Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.
Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.
Tack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.
alt. titel: Rogue One: A Star Wars Story
Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?
That’s what HE said!