Svøm med dem som drukner (2014)

alt. titel: Simma med de drunknade

Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.

Eller gör någon det i alla fall? När farfadern dör kan Edvard börja nysta i sitt livs mysterium, vilket först leder honom till Shetlandsöarna och sedan till andra världskrigets slagfält i norra Frankrike. Det ska visa sig att han därmed kan rulla upp en historia som sträcker sig långt bortom hans eget livsöde.

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av norske journalisten och författaren Lars Myttings Simma med de drunknade. I vanlig ordning när det gäller för mig obekanta böcker som rekommenderats av andra deltagare i vår bokcirkel utgick jag från att den skulle vara ”svår”. Vilket den till min glädje inte alls visade sig vara.

Bara kringelikrokarna kring Edvards livsmysterium är så pass intrikata och intressanta att historien i sig självt hade varit nog för att jag skulle läsa romanen med stor nöje. Men nu kan Mytting dessutom bidra med både ett rikt språk, en känsla för familjetragedier och, inte minst, en ren åder av träkärlek som löper genom det hela.

Det där med träet är kanske inte så överraskande när man betänker att Mytting slog igenom på bred internationell front i början av 2010-talet med en fackbok om just trä, Hel ved. Här har han lyckats omvandla all den där fackkunskapen till en vital del av sin historia, både som hantverk och en tragisk vittnesbörd till krigets fasor. Till synes utan ansträngning knyter författaren ihop Sommes skyttegravshelvete, de norrmän som slogs på tyskarnas sida på östfronten och den tajta relationen mellan Shetlandsöarna och Norge med en falnande trävaruindustri och kärleken till trä i alla dess former. En förening mellan människa och naturråvara i sin bästa form.

Men vår protagonist måste såklart också lida lite hjärtats kval och av de detaljerna är jag kanske inte lika intresserad. Hans relation med den hemlighetsfulla Gwen på ön Unst (ungefär så långt norrut man kan komma och fortfarande vara kvar i Storbritannien) får sitt främsta bränsle genom hennes koppling till hans egen historia, inte genom någon briljant personlig dynamik. Mytting är som bäst när han får beskriva skiftningarna i flambjörkens trä eller de vilda stormarna som attackerar Unst.

Simma med de drunknade bjussar på både fascination och intresse. Kombinerat med det gåtfullas sirensång är romanen en klar rekommendation från den här läsaren.

Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

Men kronan på verket var utan tvekan porträttet av Gustav Klimt, föreställande Marias faster Adele, färdigställt 1907. Med hänvisning till uppdiktade skatteskulder beslagtog nazisterna farbrodern Ferdinands tillgångar, däribland porträttet, vilket 1941 letade sig fram till det österrikiska Galerie Belvedere. Där hängde det sedan i dryga 50 år, men initialt under titeln ”Kvinna i guld” istället för ”Adele Bloch-Bauer I” i syfte att skyla över motivets judiska ursprung.

Det är inte förrän i slutet av 90-talet som Maria Altmann får information om att det kanske skulle kunna vara möjligt att återfå målningen. Österrike har beslutat om en granskning av möjligheter att lämna tillbaka nazistiskt stöldgods. Men bland annat tack vare att Adeles porträtt är så pass känt, nästintill betraktat som en symbol för landet, är Marias krav inget den österrikiska regeringen springer benen av sig för att tillmötesgå. Hon får dock hjälp av både den amerikanske advokaten Randol ”Randy” Schönberg (barnbarn till den kände kompositören Arnold Schönberg) och den österrikiske journalisten Hubertus Czernin.

Även Woman in Gold är som synes en konst-BOATS, men i ett mer välbekant utförande än The Monuments Men och därför lite lättare att att bli fångad av. Här har vi både nationella trauman, personliga förlusthistorier, dokumentletande och rättegångsprocesser. Marias initiala bedyranden att hon enbart vill försöka få tillbaka tavlan för att hålla minnena vid liv och för rättvisans skull kommer kanske en smula på skam när hon i slutänden säljer tavlan för en ofattbar summa pengar. Samtidigt är det kanske inte så svårt att förstå att hon inte är särskilt sugen på att gå Österrike till mötes och låta målningen stanna kvar efter att regeringen och muséet med näbbar och klor försökt hindra henne från att återfå den.

Woman in Gold är kanske inte riktigt samma ensamble-film som The Monuments Men var men i de huvudsakliga rollerna återfinner vi ändå Helen Mirren, Ryan Reynolds och Daniel Brühl medan birollsgalleriet fylls med Katie Holmes, Elizabeth McGovern, Charles Dance och Jonathan Pryce. Varken Mirren, Reynolds eller Brühl är av den kalibern att de pissar bort en roll, men det vore väl synd att påstå att någon av dem går above and beyond för den här filmens skull. Även det välbekant när det gäller BOATS.

Woman in Gold är ett hyfsat kompetent hantverk. Underhållningsvärdet större än i fallet The Monuments Men men i likhet med den ligger den stora behållningen i att få kasta sig över Wikipedia och sajten Hollywood vs History när eftertexterna börjat rulla.

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Väl tillbaka på hemmaplan väntade universitetsstudier och ett läraryrke. Men redan under sin universitetstid hade Alistair börjat skriva och 1955 publicerades debuten HMS Ulysses. Som synes var författaren klok nog att gräva där han stod, vilket lönade sig så bra att han i princip omgående kunde börja ägna sig åt sitt skrivande på heltid. Dryga 30 romaner hann produceras innan bortgången 1987.

MacLean har väl aldrig passerat för finkultur men har utan problem lockat horder av läsare med sin patenterade ”combination of hot macho action, wartime commando sagas, and exotic settings”. Själv passade jag på att hugga två av hans mest välkända böcker, The Guns of Navarone och Where Eagles Dare från 1957 och 1967, vilka torde uppfylla alla de tre tidigare nämnda kriterierna.

Eller kanske inte, ändå? Jag skulle vilja säga att det beror ganska mycket på hur man definierar ”hot macho action”. Det som händer i de bägge berättelserna är förvisso våldsamt så det räcker men samtidigt känns det inte överdrivet macho eftersom bägge utspelas under andra världskriget. Själva beskrivningarna eller berättandet skulle jag inte heller kalla för macho, ett ord som i mina ögon signalerar något mer överdrivet och skrävlande.

Det läsaren snarare får stifta bekantskap är ytterst kompetenta män, vilka utan större åthävor gör sitt jobb. Ett jobb som i bägge fallen i och för sig är extremt riskabelt. Uppdrag vilka utmålas som mer eller mindre omöjliga men som ändå måste göras eftersom Stora Saker står på spel (i den första boken 1 200 brittiska soldaters liv och i den andra de allierades framgång på västfronten). A man’s gotta do what a man’s gotta do. Så ja, jo, kanske lite macho i alla fall då…

Bägge historierna utmärks också av att uppdragen inte bara är riskfyllda, deras framgång hotas också av förrädare och infiltratörer. Ett grepp som jag gissar att MacLean förfinade under de tio år som hann förflyta mellan The Guns… och Where… eftersom det i den senare boken används med betydligt större finess. Där har dubbelspelet upphöjts till skön konst och utnyttjas i lika hög grad för spänningens skull som för att sätta myror i huvudet på läsaren. Men absolut, om alla spionhistorier som inte befinner sig på John le Carré-nivå är macho, så är MacLeans romaner über-macho.

En annan sak som MacLean verkar ha gnuggat under den där tioårsperioden är psykologin hos sina romanfigurer. Nu lyssnade jag i och för sig på dem i ”fel” ordning men jag känner mig rätt säker på att en hel del av de våndor och överväganden som hemsökte vår lilla trupp i The Guns… inte har fått hänga med till Where… Möjligen skulle man också kunna tolka det som att MacLean med blott sin andra roman fortfarande hade en del att bearbeta från sina egna krigsupplevelser medan den självterapin hade fått löpa linan ut innan Where… blev aktuell.

Det var en väldans massa år sedan jag såg filmatiseringen av The Guns… och jag är nästan lite rädd för att återbesöka den eftersom jag minns den som ohyggligt bra. Where… står däremot i hyllan så det var bara att klämma in en titt när suget satte in. Den höjde sig i och för sig något lite med boken i ryggen men jag kan bara inte komma över att Richard Burton är den tristaste karl som någonsin mejat ner nazister i alperna. Det behöver kanske inte ens nämnas att Clintan däremot är über-cool. Förstås.

Ian Fleming blev mer av en positiv överraskning eftersom jag inte hade läst något av honom innan. Men bägge herrarna skriver utan tvekan förbålt underhållande spänningsromaner. Jag skulle utan tvekan rekommendera läsning av dagens romaner. The Guns… för sin skildring av soldatkamratskap och Where… för sitt intrikata dubbelspioneri. Däremot finns absolut en viss risk att man kan börja skönja återkommande och lite lata berättarknep om man läser fler än två Alistair MacLean. Bäst i små doser, kanske.

The Guns of Navarone (1957)

Where Eagles Dare (1967)

The Monuments Men (2014)

alt. titel: Monumenternes mænd, Monuments Men: Ungewöhnliche Helden, Operación Monumento, Michelangelo Project

Hermann Görings massiva kropp riktigt dallrar av förtjusning inför all den ovärderliga konst som han kan lägga både sina och Führerns svettiga nazist-tassar på, insamlad av specialstyrkan Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Men när andra världskriget börjar gå allt mer åt helsike för det tredje riket blir det tydligt att det finns en gräns för Hitlers samlarmani. Allt enligt principen ”om inte jag kan få ha kvar min konst ska heller ingen annan få den”. Det så kallade Nero-dekretet från 1945 stipulerade bland annat förstörelsen av miljontals konstföremål. Men en grupp modiga allierade försöker till varje pris att hindra förstörelsen med fara för liv och lem samt i bister konkurrens med de anstormande ryssarna som inte har en tanke på att dela med sig av godbitarna.

Eller…nej… Självklart hängde det inte på ett fåtal amerikaner, ett par fransmän och en britt att Europa alls har några konstskatter kvar. Konservatorn George L. Stout (i filmen kallad Frank Stokes och spelad av regissören himself, George Clooney) stod förvisso bakom det så kallade ”Monuments, Fine Arts, and Archives program” (MFAA) men initiativet sysselsatte hundratals personer från 13 olika länder. Det som är sant är dock att dessa personers ansträngningar såg till att man faktiskt lyckades återfinna miljontals konstföremål, utspridda på ett tusental olika platser i Europa (inte sällan i gruvor eller slott).

George Clooney tenderar att skapa en smula egensinniga filmer. Men i samlingen av produktioner som Confessions of a Dangerous Mind, Good Night, and Good Luck och Suburbicon sticker The Monuments Men ut. Det är en gravallvarlig BOATS som försöker omfamna två ganska olika teman. Å ena sidan har vi gruppen som, utspridd i olika delar av Europa, försöker bevara Konsten och Skönheten samtidigt som obegripliga grymheter begås i krigets namn. Varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om ett par gamla dammiga statyer? Samtidigt har Clooney antagit att publiken å den andra sidan behöver ges uppfattningen att dessa herrar inte var mindre av krigshjältar än den genomsnittlige soldaten. Därför finns det inslängt lite här och var klassiska scener som ”melankolisk jul på slagfältet”, ”soldaten som avlidit på väg till läkaren”, ”insikten av magnituden på nazisternas krigsbrott mot judarna” men också den mer komiskt betonade ”hur lyfta foten från en trampmina utan att förlora den?”.

Jag har lite svårt att sätta fingret exakt på var The Monuments Men fallerar. Oförenligheten i dessa två olika teman, att upptakten med Clooney och Matt Damon samt det övriga gänget påminner alldeles för mycket om de betydligt lättsammare Ocean’s-filmerna, den splittrade känslan av att ha historien utspridd på så pass många personer och under så pass lång tid (1943-1945) eller om det helt enkelt är själva historieberättandet som inte funkar. På pappret är ju detta nämligen en otroligt både fascinerande och viktig del av andra världskrigets historia. Mitt intryck är att det i senare konflikter blivit än mer uppenbart att krigshandlingar gentemot såväl nationer som folk ofta inbegriper kulturförstörelse eller -appropriering på samma systematiska nivå som nazisterna genomförde.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag The Monuments Men hade tjänat på att istället sikta på att vara en genomarbetad och välgjord dokumentär. Då hade Clooney och medmanusförfattaren Grant Heslov kunnat strunta i alla försök att bygga någon slags relation både inom gruppen samt mellan gruppen och publiken. I nuläget är innehållet för all del intressant men slutresultatet föga upphetsande.

El laberinto del fauno (2006)

alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth

Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.

Guillermo del Toro’s Pinocchio (2022)

alt. titel: Pinocchio

Leksaksmakaren Gepetto har slutat göra leksaker. Det enda han gör nu för tiden är att sköta om sonen Carlos grav, gråta och supa sig full. Till slut tycker skogens andar synd om honom och ger liv till en trädocka som ska fylla det Carlos-formade hålrummet i Gepettos hjärta. Till hjälp på livets väg får Pinocchio med sig syrsan Sebastian J. Cricket, aspirerande memoarförfattare (Stridulations of My Youth). Eller ja, det är Sebastian som snarare får med sig Pinocchio eftersom han inrett sitt hem i den trädstam som gossen är snidad ur.

Mrs. Henderson Presents (2005)

Laura Henderson har nyss slängt en näve jord på maken Roberts kista, men är redan less på änkeståndet. Vad ska hon nu hitta på?! Väninnan Lady Margot Conway är mer van i rollen och menar på att när man är så snuskigt rik som Laura, är det bara fantasin som sätter gränser. Välgörenhet eller älskare, bara att välja och vraka.

X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

The Heroes of Telemark (1965)

alt. titel: Hjältarna från Telemarken, Operation tungt vatten, Helter i Telemark, Telemarkens helte, Les héros de Télémark, Kennwort ‘Schweres Wasser’, Stoßtrupp Telemark, Anthony Mann’s The Heroes of Telemark

Annons: Oslo universitet söker en doktor i fysik

Arbetsuppgifter
Du kommer att arbeta i ett varmt och bekvämt laboratorium. Visst samarbete med tyska ockupationsmakten, alternativt norska motståndsrörelsen, kan emellertid komma att krävas, vilket i så fall innebär utomhusarbete.

X2: Psykologiska demoner och post-krig (2008 & 2018)

Memoirs of a Master Forger (2008)

William Heaney är en man med många strängar på sin lyra. Familjefader, ex-make, statstjänsteman, filantrop, vinkonnässör (ett finare ord för halvalkad), demonspanare samt ledare för ett litet gäng som förfalskar gamla böcker och säljer dem för dyra pengar till samlare med mindre vett än pengar. Han är dessutom författare av sina egna memoarer.