Sisu (2022)

Är du en spoilerkänslig typ skulle jag absolut rekommendera att se årets mest stenhårda film utan att läsa nedan text. Jag tror att filmvärdet blev klart högre bara för att jag inte riktigt visste vad jag skulle få se. Men sedan får du hemskt gärna återkomma och berätta hur titten gick.

***

Sergio Leone plus Sam Peckinpah plus finskt jävlaranamma equals what?

Sisu!

I can’t hear you!

SISU!!!!

Begreppet som definierar den finska nationalsjälen kan utan större problem ses förkoppsligat i den ensamme, äldre mannen som moltigande gräver efter guld i sin ensamhet i finska lappmarken. Den brutalt ärrade kroppen vittnar om ett hårt liv. Och då har han inte ens träffat på ett gäng usla nazister ännu…

Men när han väl gör det, är det nazisterna som får se upp. Särskilt som de försöker ta ifrån honom hans surt förvärvade guldklimpar. Mannen, som så småningom identifieras som Aatami Korpi, är veteran från finska vinterkriget och har otaliga ryssars liv på sitt samvete. Ett samvete som bevisligen väger ganska lätt i förhållande till hans sisu.

Jag kan inte påstå att jag är särdeles bekant med finsk film. Bristen på sedda filmer signerade bröderna Kaurismäki har alltid varit en öm punkt i mitt filmsamvete. Men det är också Kaurismäki-stämplen som får mig att orättvist anta att mestadelen av den finska filmproduktionen är svår och tungsint.

Så icke Sisu, till min ohöljda glädje. Det dröjer ett tag innan jag förstår vart filmen ska ta vägen eftersom vi inledningsvis bara får möta en knäpptyst Korpi tillsammans med hund och häst. Han har som sagt dock INTE gjort en John Rambo, alltså dragit sig undan från världen för att skaffa sig ro i själen. Han vill istället bli snuskigt rik på guld.

Men när han blir stoppad av de ondsinta nazisterna blir det snart klart vartåt det barkar. Snart har Korpi knutit näven så hårt att det knastrar om den, för att strax därefter sätta en kniv stor som ett baseballträ rakt genom skallen på sitt första offer. Och fler ska det bli.

Det var faktiskt länge sedan jag blev så överraskande underhållen av en film. Sisu är ultravåldsam och Korpi (spelad av Jorma Tommila) fullkomligt övermänsklig. Men så länge tittaren är beredd att ge sig hän i illusionen är det förbannat roligt, mestadels på ett utstuderat makabert sätt. Vi snackar minoffer, vars losslitna underben singlar iväg för att trigga ytterligare en mina. Det skvätter generösa mängder blod och tarmar över hela filmen. Korpi är så stenhård att han vid ett tillfälle futtar eld på sig själv för att avskräcka en attackerande hund.

Illusionen innebär inte bara att publiken får hacka i sig ett ganska stort antal “Men hur gick det där till…?” utan också en hel del anakronismer. Korpis jycke ser exempelvis inte alls ut som något jag skulle förvänta mig i finska lappmarken anno 1944. En av nazisterna tuggar tuggummi (så länge han kan tugga, vill säga…), en vana som förvisso luktar andra världskriget men då snarare tillhörande amerikanska GI:s.

Även utseendemässigt är Sisu skruvad på ett sätt som gör att man sannolikt kommer att bli rejält besviken om man förväntar sig en hyfsat realistisk krigsfilm, typ Okänd soldat. Ytan känns ibland CGI-glansig och Obersturmführer Helldorfs mannar påminner nästan mer om The Road Warrior/Waterworld-skurkar än autentiska 40-talssoldater.

Men inte heller dessa detaljer stör mig inte det minsta. Jag anar dock att filmen, inte minst tack vare titeln, skulle kunna tas som intäkt för oförblommerad nationalism. Korpi mer eller mindre återuppstår, alternativt återföds, ur en finsk myr. Men eftersom han så tydligt enbart är intresserad av sitt guld hålls patriotism-vibbarna på en rimlig nivå. Han själv skiter i Fosterlandet; de enda ord han yttrar i hela filmen gäller pengar. Men det är väl också sisu, antar jag? Sisu är inte att hålla nationalistiska hyllningsmonologer, det är att med knuten näve sammanbitet vägra att dö. I alla fall inte innan ens fiender är nedkämpade till siste man.

Jag tycker så klart att Sisu utan tvekan är värd en titt, men det gäller alltså att släppa sargen relativt omgående för att filmen ska funka. Det underlättar också om man kan finna ett visst nöje i makabert underhållningsultravåld.

Musikalvecka: Fiddler on the Roof (1971)

alt. titel: Spelman på taket, Spelemann på taket, Spillemand på en tagryg, Un violon sur le toit, Anatevka, El violinista en el tejado

Livet är som att vara en speleman, uppspetad på en taknock. Bara att försöka hålla balansen medan man gnetar fram sin egen lilla melodi, hur obetydlig den än må vara. Så också i den lilla ryska byn Anatevka. Där har man alltid gått efter traditionerna, men samtidigt blåser nya och oroväckande vindar runt knuten.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Fiddler on the Roof (1971)”

Musikalvecka: Second Chorus (1940)

alt. titel: Dans efter noter, Dans etter noter, To Mænd og een Kvinde, Swing-Romanze, Swing Romance, Follie di jazz, Swing it, Amor de mi vida

December 1940. Förvisso ett helt år kvar till Pearl Harbor men världsläget torde ändå ha varit av den arten att den amerikanska biopubliken hade behov av lite lättsam underhållning. Lite sång, lite dans, lite romans. Men nog måste det ändå ha gått att fylla det behovet med något lite mer substantiellt än Second Chorus?!

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Second Chorus (1940)”

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fortsätt läsa ”The Imitation Game (2014)”

X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Fortsätt läsa ”X2: Norge i krig (2017 & 2022)”

Il treno dei bambini (2019)

alt. titel: Hoppets tåg

Maddalena Cerasuolo var två år när Benito Mussolini blev utnämnd till Italiens premiärminister och tjugo år när han förklarade krig mot Frankrike och Storbritannien. Då arbetade hon i en skofabrik men följde snart i fadern Carlos fotspår genom att gå med i motståndsrörelsen.

Fortsätt läsa ”Il treno dei bambini (2019)”

Svøm med dem som drukner (2014)

alt. titel: Simma med de drunknade

Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.

Fortsätt läsa ”Svøm med dem som drukner (2014)”

Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

Fortsätt läsa ”Woman in Gold (2015)”

X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)

Alistair Stuart MacLean tycks ha haft en ganska lågmäld uppväxt, en dryg mil från Inverness, innan han med dunder och brak kastades ut i vuxenvärlden. Som 19-åring värvades han till flottan 1941 och verkar sedan ha varit med om både det ena och det andra på världens olika hav innan avskedet 1946.

Fortsätt läsa ”X2: Alistair MacLean (1957 & 1967)”

The Monuments Men (2014)

alt. titel: Monumenternes mænd, Monuments Men: Ungewöhnliche Helden, Operación Monumento, Michelangelo Project

Hermann Görings massiva kropp riktigt dallrar av förtjusning inför all den ovärderliga konst som han kan lägga både sina och Führerns svettiga nazist-tassar på, insamlad av specialstyrkan Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Men när andra världskriget börjar gå allt mer åt helsike för det tredje riket blir det tydligt att det finns en gräns för Hitlers samlarmani. Allt enligt principen ”om inte jag kan få ha kvar min konst ska heller ingen annan få den”. Det så kallade Nero-dekretet från 1945 stipulerade bland annat förstörelsen av miljontals konstföremål. Men en grupp modiga allierade försöker till varje pris att hindra förstörelsen med fara för liv och lem samt i bister konkurrens med de anstormande ryssarna som inte har en tanke på att dela med sig av godbitarna.

Fortsätt läsa ”The Monuments Men (2014)”