You are currently browsing the tag archive for the ‘WWII’ tag.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.

På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).

Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.

Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.

Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.

Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.

Annonser

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

När det gäller Tim Burtons adaption av Roald Dahls Charlie and the Chocolate Factory är den relativt bokstavstrogen, både vad gäller rollfigurer, handling och stämning. Jag gissar att det beror på att det är en förlaga som ligger förhållandevis nära Burtons eget uttryck – det kan vara både spännande, läskigt och sorgset men hela tiden med en grundläggande godmodighet och välvillighet.

Men när det gäller Ransom Riggs böcker visade det sig inte bara snabbt att det handlade om en hel trilogi (Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children följs av Hollow City och Library of Souls) utan också att Burtons gladlynta adaption låg rätt långt ifrån sin förlaga. Filmens snabba hantering av huvudpersonens psykiska hälsa efter att ha sett ett veritabelt monster attackera och döda hans farfar utvecklas i boken till att bli en hjärtskärande beskrivning av oförstående vuxna, ångest och psykisk ohälsa.

Nej, vår huvudperson och berättare Jake Magellan Portman mår inte alls bra efter farfar Abrahams död. Psykologer, kuratorer och psykiatriker pumpar honom full med piller för att han ska komma till insikt om att monstret han såg var ren inbillning. Varken pappa eller mamma orkar på allvar ta itu med sin ångestridne son utan lämnar med varm hand över den detaljen till Dr. Golan. Pappa passar dessutom på att lägga ut texten om vilken usel far Abraham var – ofta frånvarande och sannolikt då även otrogen mot Jakes farmor.

Men efter diverse äventyr på ön Cairnholm utanför Wales kommer så Jake i kontakt med Miss Peregrine samt de besynnerliga barn som hon vakar över och tar hand om i tidsloopen där det alltid är den 3 september 1940. Eldfängda Emma, osynlige Millard, Hugo som har en hel bikupa i magen, vrålstarka Bronwyn, Olive som är lättare än luft och Enoch som kan väcka både döda personer och materia till liv.

Naturligtvis kommer det inte som någon större överraskning för den någorlunda rutinerade YA-läsaren att Jake själv inte alls visar sig vara så trist och vanlig som han själv trott. Han hamnar mitt i en bitter kamp där fiender ansätter de besynnerliga från alla håll och kanter. Naturligtvis kommer det inte heller som någon större överraskning att Jakes färdigheter ska visa sig vara av största betydelse för just den kampen.

I fokus under alla tre böckerna står Jake och Emma. Emma, som först fäster sig vid Jake enbart på grund av den koppling han utgör till sin egen farfar som hon älskade, är en synnerligen handlingskraftig ung kvinna och jag gillar verkligen hur Riggs ständigt lyfter fram hennes moral och patos. Samtidigt är det förstås lite frustrerande att det i början är hon som har ett avgörande inflytande på Jakes försiktiga 00-talsperson men att det i slutänden blir han som leder den besynnerliga motståndsrörelsen mot de fientliga wights. Jag blir också väldigt nyfiken på varför manuset till Burtons film inte lät henne behålla sina eldkrafter utan bytte ut dem mot Olives luftförmågor.

Burtons filmatisering plockade in en hel del humor i sin berättelse men det får man vara beredd att avstå i de litterära förlagorna. Inte så att de är uteslutande gravallvarliga, men i likhet med många andra YA-serier (The Hunger Games, Divergent, The Maze Runner) innehåller Ransom Riggs trilogi många ruggigheter. Ibland görs det kanske väl övertydligt när Jake reflekterar över vilket bomullsinlidat liv han levde innan sina besynnerliga äventyr men ofta tycker jag att effekten fungerar ganska bra, exempelvis när han förväntar sig en slags Oliver Twist-musikal-idyll i London-området Devil’s Acre men istället möts av något som ligger närmare en victoriansk vardag med allt vad det innebär av smuts, sot och sjukdomar.

Ska man ta del av både film och böcker skulle jag vilja hävda att det är mer eller mindre en förutsättning att ta dem i samma ordning som jag, det vill säga filmen först och böckerna sedan. Har man väl läst och tyckt om böckerna skulle jag gissa att filmen känns allt för lättviktig och ytlig.

Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children (2011)

Hollow City (2014)

Library of Souls (2015)

Ön Cairnholm utanför Wales har 92 invånare. Plus två turister – Jake Portman och hans pappa Frank. Men far och son är knappast på någon nöjesresa. För en tid sedan dog Franks pappa och Jakes farfar, Abraham, och allt sedan dess har Jake drömt mardrömmar. Kanske inte så konstigt eftersom han hittade sin döde farfar minus ett par ögon och samtidigt såg ett tentakelförsett monster.

Trots att Jake med hjälp av psykiatrikern Dr. Golan lyckats rationalisera upplevelsen (vildhundar tog sig in i farfaderns hus, jagade ut honom i skogen och åt upp hans ögon) blir resan till Cairnholm ett försök att komma tillrätta med mardrömmarna. Bland sin farfars saker hittade Jake nämligen tecken som tydde på att Abraham varit i kontakt med någon på ön (ok, så logiken i att bota mardrömmar medelst information är kanske av 15-åringskaraktär, men vad fasen…)

Mot alla odds (eller ja, kanske inte ändå…) hittar Jake mycket riktigt ett helt gäng som kände hans farfar. Det visar sig att barnhemmet som Abraham bodde på inte var något vanligt barnhem, utan en plats för ”besynnerliga” barn. I allt väsentligt vanliga, jäkla mutanter om vi nu ska snacka X-Men-språk, alltså barn med särskilda krafter. Som att kunna manipulera luft, växter eller eld.

Alla de här barnen är också fortfarande barn eftersom de skyddas av Miss Alma Peregrine, vars särskilda kraft innebär att hon kan skapa en tidsloop. Så vid barnhemmet är det alltid den 3 september 1943. Och mot alla odds (nej, verkligen inte…) visar det sig att även Jake tillhör deras skara eftersom bara personer med besynnerliga krafter kan besöka tidsloopar.

Efter Dark Shadows var jag verkligen inte det minsta sugen på att återbesöka vare sig Tim Burton eller Eva Green när affischerna för Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children dök upp 2016. Regissörens filmografi har ju varit minst sagt skakig de senaste åren, möjligen ända sedan 2001 och den katastrofala Planet of the Apes.

Men bekantskapen med dessa besynnerliga visade sig faktiskt vara riktigt trivsam. Tim Burton må har förlorat den nästan John Waters-liknande vulgoestetiken eller -känslan från Edward Scissorhands, men annars tyckte jag att det fanns en hel del paralleller mellan de två Burton-produkterna. Regissören visar i denna chosen one-YA (en genre som aldrig någonsin kan bli för mättad, vad det verkar) att han inte helt mist handlaget med vare sig visuella element eller hur man berättar en historia, även om det hela är betydligt mer polerat än när det begav sig på 80- och 90-talen. För en gångs skull tycker jag att en chosen one-film lyckas förmedla den här härliga sagokänslan som genren kan ha när den är som bäst. I det fallet underlättas det hela självfallet av att Jake inte lever i ett dystopiskt framtidssamhälle.

Rent storymässigt går det inte att undvika både Harry Potter- och Percy Jackson-vibbar när vi presenteras för en parallell värld där de besynnerliga kan leva skyddade från oss vanliga, dödliga. Givetvis finns också ett hot i form av dumma besynnerliga. Men inom ramen för denna ”inspiration” tyckte jag att Miss Peregrine… lyckas ganska väl i sin balansakt. Lagom sorgligt utan att bli sentimentalt, lagom roligt utan att bli pajjigt samt lagom spännande och läskigt. Fina röjanden av olika besynnerliga förmågor och en hyfsad sensmoral: bättre att känna sig modig än att känna sig trygg. Från gång till annan väl cgi-tungt, men vad annat är att vänta i en sådan här film i dagens läge? Där Miss Peregrine… möjligen fumlar med bollen skulle vara i uppbyggnaden av en riktigt risig relation mellan Jake och Frank som sedan aldrig får någon riktig upplösning.

Till filmens fördel talar dock det faktum att jag har svårt att tycka illa om Asa Butterfield (som spelar Jake), nästan oavsett vad grabbhalvan än dyker upp i för produktioner. Och det kan behövas eftersom jag för mitt liv inte förstår varför Eva Green överhuvudtaget får några skådisjobb. Allvarlig talat, rollen som Miss Peregrine har lika gärna kunnat spelas av en piprökande skyltdocka. Förvisso en snygg piprökande skyltdocka, men ändå. Å andra sidan, eftersom det är Tim Burton det handlar om är jag väl i och för sig tacksam över att han inte klämde in frugan i den rollen istället.

Miss Peregrine… är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska vara lite förvånad över att den fått så pass liten uppmärksamhet som den fått. Kanske det inte finns annat att göra än att vänta på en kultstatus?

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

För min del räckte det med filmens första kapitel för att få svar på den frågan. Mötet mellan den utomordentligt fryntlige Hans Landa och den tystlåtne Perrier LaPadite samt den närmast outhärdligt spända atmosfären i den lilla stugan är inget mindre än en lysande upptakt. Landas hela blixtrande uppenbarelse och precisionsmässiga sätt att till och med fylla på sin reservoarpenna kontrasterar starkt mot både den svettige, smutsige kobonden och hans grovhuggna stuga. Ögonblicket när den tyske officeren sliter fram sin elaborerade sjöskumspipa för att göra sällskap med fransmannens blygsamma majsdito är humor på hög nivå.

Vad jag inte minns från originalvisningen är dock vad jag tänkte om själva förtexterna. De borde ha varit rejält vilseledande, med sin vilda western-font till tonerna av Tarantino-typiska spagetti-western-vibes (”The green leaves of summer”). Samtidigt får rubriken på det första kapitlet understryka att det vi kommer att få se knappast ska tas för någon historisk sanning i och med orden ”Once upon a time…”

Och sedan rullar det på av bara farten. Jag finner mycket lite att invända mot och vågar mig därför på att hålla fast vid åsikten att Inglourious Basterds är Tarantinos hittills bästa film. De flesta skådespelarprestationerna går i linje med den sagolika inledningen, men eftersom de nästan alla befinner sig på en överdrivet teatralisk nivå funkar de bra ihop. Särskilt de militära rollerna skulle jag vilja påstå är stereotyper allihopa, sällan har vi skådat så extremt tyska, amerikanska och brittiska soldater som här. I det perspektivet känns det helt naturligt, snarare än skorrande, att se Mike Myers som en parodiskt ultrabrittisk högre officer. Detsamma gäller hur Christoph Waltz i sann superskurksanda kräver (en del av) en ö i krigsbyte.

Komplementet till stereotyperna är Mélanie Laurent och Diane Krugers Shosanna och Bridget. Två riktigt matiga kvinnoroller, där Tarantino samtidigt tar tillfället i akt att reprisera sin hämnande ängel från Kill Bill. Laurent får helt naturligt mer att jobba med än Kruger och hon försitter inte den chansen på minsta vis. Jag gillar alla hennes små miner och inte minst hennes handlingskraft och beslutsamhet.

Även visuellt har Tarantino förfinat sitt handlag så att Inglourious Basterds (i händerna på veteranfotografen Robert Richardson) är en ren fröjd att skåda. Panoreringar, närbilder, vinklar under- och uppifrån, färgsättning – det mesta funkar fullkomligt sömlöst och hjälper historien en hel del på traven. Särskilt Shosannas parisiska biograf firar triumfer, där älskaren Marcel får inta en klassisk kvinnoposition överst i en svängd trappa medan hjältinnan, klädd i svart, har fötterna bestämt planterade på golvet. Scenen där Shosannas röda klänning matchar swastika-flaggan utanför fönstret, medan hennes position speglas dubbelt upp och dessutom framhävs av det stora kvinnoansiktet på den motsatta fasaden, är inget mindre än underbar.

Inglourious Basterds är ett problematiskt koncept – en krigsfilm full av död och blod och inslagna skallar, menad främst att underhålla. Men trots den förnöjsamt hämnande avslutningen skulle jag vilja påstå att Tarantino ändå luddar upp underhållningen i kanterna. Den eldfängda upplösningen antyder att ingen är utan skuld eller blodiga händer i en situation som denna. Det finns inget triumfatoriskt i att meja ned instängda och vapenlösa människor, trots att de knappast kan kallas för oskyldiga. Den judiska hämndens ansikte är ingen vacker syn, enbart fruktansvärd i sitt våldsamma raseri.

Skulle något hålla Inglourious Basterds från ett toppbetyg skulle det möjligen vara att regissören (och, kanske viktigare, manusförfattaren) Tarantino har en smula svårt att komma till punkt när han äntligen får chansen att ställa The Jew Hunter och Aldo the Apache mot varandra. Men jag känner mig generös och tillskriver Landas utläggningar den typiska dialog-älsklingen som Tarantino varit oförmögen att stryka. Och ärligt talat, med en Christoph Waltz i högform, skulle du inte ha fallit i samma fälla?

alt. titel: Swoon

Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.

Läs hela inlägget här »

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!

***

alt. titel: The Adventures of Picasso

Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.

Läs hela inlägget här »

alt. titel : Ensam i Berlin

När den älskade sonen dör på andra världskrigets slagfält vet Berlin-paret Otto och Anna Quangel vid vilken tröskel de ska lägga skulden. Men att kritisera det styrande NSDAP var ingenting man gjorde lättvindigt. Var man rädd om liv och hälsa var det faktiskt något man inte gjorde alls.

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found
Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser