You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Men nu är Annies hus så pass rullstolsanpassat att Paul kan snoka runt när hon är borta. Men det är förstås inte utan sina faror – Paul har vid det här laget förstått att hans räddande ängel också har vissa drag av djävul i sig. Om hon skulle komma på honom vet ingen vad som kan komma att hända.

Det känns som om upplägget för Misery (eller, som den kanske minst lika välfunna svenska titeln lyder, Lida) borde vara välbekant för alla, men det är kanske att överskatta en både gammal bok och film? För oss 70-talister, som dessutom gillar King, är det däremot fullkomligt självklart att se författaren Paul Sheldon räddas ur ett snöstormskraschat bilvrak av Annie Wilkes, hans ”no. 1 fan”. För att därefter följa vad som allt väsentligt är ett kapitalt icke-övernaturligt, men ack så nagelbitande, ställningskrig mellan sköterska och fånge.

Men kanske har Misery ändå ett mer tidlöst värde i sina olika teman? Jag är böjd att tro det. Om inte annat låter jag mig jag själv än en gång imponeras över hur berättelsen lyckas inkorporera sådant som författande, kreativa processer, normaliserade misshandelsförhållanden och missbruk. Det var ett tag sedan min senaste omläsning av boken men utifrån vad jag minns tycker jag att Rob Reiner och William Goldmans (regi och manus) adaption plockar upp just de här delarna riktigt fint.

Paul Sheldon är författaren som dragit in en massa kosing på böckerna om Misery/Lida, vilka landar bekvämt i en genre som skulle kunna benämnas ”Women with great hair fleeing gothic houses”. Inte vad Paul kallar ”riktiga” böcker och man får en föraning om att hans förhållande till fans som Annie är detsamma som för George R.R. Martin. Om inte annat uttrycker historien i Misery tydligt ambivalensen i förhållandet mellan författare och läsare – vem har egentligen ”rätt” till romanhjältinnan Misery? Paul som i bokstavlig mening skapat henne eller Annie som är beroende av henne för att ens tycka att livet är värt att leva?

Här är rollbesättningen av Kathy Bates som Annie inget mindre än briljant eftersom vi nästan in till det bittra slutet någonstans ändå tycker synd om henne. Hennes satta och bastanta uppenbarelse har något tragiskt över sig, något översiggivet. Samtidigt skäms vi lite å hennes vägnar över den ohämmade fjortislyckan när hon får smaka på lite äkta romantik genom sin romanfavorit – en vuxen människa borde väl ändå inte bli så upphetsad över lite kiosklitteratur?

Ytterligare andra scener låter oss dock bli lika imponerade över Bates förmåga att få publiken att hålla andan inför vad hennes labila sinnelag hittat på den här gången. Jag gillar valet att ibland visa upp hennes mån-ansikte som ur Pauls PoV – nära och inkräktande. Valet att ackompanjera många av hennes tirader med Marc Shiamans olycksbådande musik blir däremot något övertydligt och känns onödigt.

Annies relation till Misery och Paul Sheldon utspelas som ett ganska typiskt missbrukar-medberoendeförhållande, något som King vid det här laget sannolikt var ganska välbekant med. Hon förlorar fattningen gentemot Paul (ofta på grund av Misery) för att därefter be tusen gånger om ursäkt samtidigt som hon ger honom skulden för att hon inte kunde behärska sig.

I det perspektivet har James Caan en betydligt otacksammare skådisuppgift eftersom Paul Sheldon är en uteslutande reaktiv figur. Kanske var det också därför en lång rad mer prominenta skådisar, däribland Robert Redford och Al Pacino, tackade nej till rollen? I Misery har Paul inga större möjligheter att sätta sig upp mot sin antagonist på ett sant manligt vis (ge henne på käften) och vissa försök går dessutom om intet av rena olyckshändelser. Samtidigt skulle man kunna se scenen där Annie släpar ut honom ur den kraschade bilen som en slags pånyttfödelse. Bilolyckan har i någon mening förvandlat Paul Sheldon till en tabula rasa.

Det gör förvisso att rollfiguren Paul blir mindre intressant än sin roman-motsvarighet (där han målas upp som ett otvetydigt och egoistiskt rövhål) men samtidigt skulle jag vilja påstå att det gör Misery till en mer intressant film just eftersom det är ovant att se en så pass passiv manlig roll jämsides en sådan kvinnlig furie som Bates Annie. Han få dock plocka upp mer allmänmänskliga fragment, som stålsättandet inför att något kommer att göra jävulskt ont eller hur pass mycket man är beredd att böja sig inför en övermäktig censurkraft i syfte att spara sitt eget liv.

Trots alla dessa lovord hyser jag dock stort agg mot såväl Reiner och Goldman som rollbesättarna Janet Hirshenson och Jane Jenkins. Vad är det för fasoner att först ge oss flera underbara små scener med supermysiga sheriffparet Richard Farnsworth och Frances Sternhagen och sedan inte ändra vad som händer sheriff Buster?! Den händelseutvecklingen krossar banne mig mitt hjärta varenda gång jag ser filmen.

På det hela taget är Misery alltså en både bra och smart adaption. Reiner och Goldman har plockat godbitarna som gör sig bra dramaturgiskt men vist nog valt att trimma bort Kings over-the-top-element som funkar i boken men sannolikt varit svåra att omsätta cineastiskt.

Förlaga: Misery (1987)
Cameo: –

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Läs hela inlägget här »

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

Läs hela inlägget här »

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Läs hela inlägget här »

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Läs hela inlägget här »

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg