You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

I centrum står Ryota som för femton år sedan klämde ur sig en roman. En prisbelönt roman, icke desto mindre. Men sedan dess har det varit dåligt bevänt med skrivarkreativiteten även om han fortfarande hävdar att han främst innehar sitt nuvarande jobb på en detektivbyrå för efterforskningssyften.

Och det kan man väl på ett sätt hålla med om, om man med ”efterforskning” menar ”sätt att klämma pengar av både kunder och kollegor”. Ryota har med partnern Kento Machida exempelvis satt i system att sälja komprometterande bilder till de som bilderna föreställer istället för att langa över dem till beställaren. Kollegan har dessutom fått vänja sig vid att Ryota sätter sprätt på större delen av extrainkomsterna på vadslagning och sedan ber om att få låna mer.

Förutom vadslagning rinner också Ryotas pengar iväg på en ex-fru och son. Underhåll ska betalas och han vill självklart köpa sin grabb en massa dyra baseballprylar som han egentligen inte har råd med när de nu bara kan ses en gång i månaden. Därför besöker han också med jämna mellanrum sin mor Yoshiko, nybliven änka, för att i hård konkurrens med sin syster försöka snoka rätt på var mamman gömmer sina pensionsbesparingar.

Förutom husguden Akira Kurosawa har jag extremt dålig koll på japanska regissörer och det var inte förrän i efterhand som jag insåg att jag ju faktiskt också sett Hirokazu Kore-edas Sådan far, sådan son. Återigen fokus på far- och sonrelationer alltså, men på ett sätt som kändes avsevärt mer klyshigt (eller välbekant om man nu föredrar det ordet).

För mina ögon framstår Ryota som en klassisk fuck up – ett mansbarn som inte kan hantera ett familjeansvar och som under större delen av sitt liv jobbat för att positionera sig mot sin egen far. Som han nu i vuxen ålder givetvis efterliknar mer och mer. Med den skillnaden att hans ex-fru Kyoko knappast haft samma tålamod med en slackermake som modern.

Både skådespeleri och historia är befriande vanligt och naturligt. Med den olyckliga bieffekten att Ryotas försök att vara en bra far och samtidigt i allt för hög utsträckning leva i det förgångna genom att tråna efter Kyoko knappast kommer med något nytt i sammanhanget. Hur ofta har vi inte sett den här mannen som aldrig riktigt klarar av att ta tag i sitt liv eller släppa det förgångna? En man som inte drar sig för att både spionera på sin ex-fru och pumpa sonen på information om mammas nye kille? En man som mot bättre vetande gång på gång tackar nej till både jobb och förnuftiga beslut (som att inte köpa den där lotten)?

Efter stormen blir aldrig tråkig eller dålig men heller aldrig särskilt upphetsande. Vem vet, en sådan här ingående beskrivning av relationer makar emellan är kanske emotionellt sprängstoff i den japanska kulturen men i mina västerländska ögon hände inget som jag inte sett i otaliga filmer förut.

Annonser

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

GangstersKlas Östergren: Gangsters (2005)

Då har jag i alla fall klarat av ett av de svenska författarmansmåstena (bara Björn Ranelid kvar då). Klas Östergren, alltså… Jag ska inte påstå att jag var tillräckligt sugen alternativt nyfiken för att aktivt leta reda på Gentlemen så därför fick det istället bli uppföljaren Gangsters när tillfälle yppade sig.

Läs hela inlägget här »

Här fortsätter inlägget om tidskriften Astounding stories eftersom det blev så oheligt långt.

***

Astounding Stories 2Om en vital del av dessa historier är mer eller mindre osannolik vetenskap och ingenjörskonst blir det snart tydligt att en minst lika vital del är kvinnor. Inte så att de får vara huvudpersoner (herregud, någon måtta får det väl ändå lov att vara!) men med tanke på att historiernas teman känns väldigt manliga (vetenskap och teknik i äventyrsförpackning) är det påfallande ofta som de samtidigt kräver någon form av kärlekshistoria.

Läs hela inlägget här »

Astounding Stories 1I det allra första numret av pulptidningen Astounding Stories (eller, som den först hette, Astounding Stories of Super-Science) lämnar redaktören Harry Bates en programförklaring: det enda som skiljer “the astounding” från “the commonplace” är tid. Sådant som på 1800-talet skulle ha varit science fiction – telegrafen, flygplan eller telefonen – var vid pass 1930 vardagsmat. Vad är det då som säger att “the astounding” anno 1930 inte någon dag också kommer att tillhöra det alldagliga?

Läs hela inlägget här »

Arms and the womenReginald Hill: Arms and the Women (1999)

Reginald Hill är ytterligare en av de där brittiska deckarförfattarna som gärna plockas fram när det ska vara något lite mer substantiellt. Han skrev innan sin död 2012 mer än 20 böcker om Yorkshirepoliserna Andrew Dalziel, Peter Pascoe och Edgar Wield (plus cirkus 30 böcker till med andra huvudpersoner) så bevisligen lyckades han skapa uthålliga figurer.

Läs hela inlägget här »

TrumboAtt namnet Dalton Trumbo inte är mer välkänt (i alla fall inte innan den här filmen eller utanför USA) är sannolikt ett tecken så gott som något på det förhållandevis undanskymda liv som levs av alla manusförfattare som inte är Aaron Sorkin.

Läs hela inlägget här »

House of LeavesNågonstans därute finns en mytomspunnen dokumentärfilm som kallas The Navidson Record, gjord under första halvan av 1990-talet och distribuerad i all tysthet av Miramax. Filmad av den hyllade nyhetsfotografen Will Navidson, känd för att kasta sig in på krigsskådeplatser och katastrofområden världen över, har det skrivits oändliga hyllmeter om verket. Dess innehåll har tolkats och tuggats av både akademiker och kändisar som Camille Paglia, Anne Rice, Hunter S. Thompson och Stephen King.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser