You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.

Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.

Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.

Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.

Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.

Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.

Annonser

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.

Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.

Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!

Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.

För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.

Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.

Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.

Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.

The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Läs hela inlägget här »

Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Läs hela inlägget här »

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Läs hela inlägget här »

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEdward Heward Bunker känns kanske inte som den mest givna av författare. Men som alla goda berättare vet är det lika bra att gräva där man står. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar och fosterhemsplacerad från fem års ålder tog det inte lång tid innan Bunker började göra sig en karriär på bankrån, knarkaffärer och utpressning. Vid 17 års ålder hade han den tvivelaktiga äran att bli San Quentin-fängelsets yngste fånge någonsin.

Läs hela inlägget här »

GangstersKlas Östergren: Gangsters (2005)

Då har jag i alla fall klarat av ett av de svenska författarmansmåstena (bara Björn Ranelid kvar då). Klas Östergren, alltså… Jag ska inte påstå att jag var tillräckligt sugen alternativt nyfiken för att aktivt leta reda på Gentlemen så därför fick det istället bli uppföljaren Gangsters när tillfälle yppade sig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser