You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Läs hela inlägget här »

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Orca är Josephine Bornebusch svar på nedlagda projekt och social covid-distansering. En grupp människor med olika relation till varandra, men där alla hänger ihop i något slags löst nätverk, har uteslutande kontakt via skärmarna. Det är förvisso ingen renodlad skärm-film men inspelningen ska enligt uppgift ha skett under helt covid-säkra omständigheter.

Claes är författaren som nojjar över sitt nästa, ännu outgivna, romanprojekt (”Jag försöker hitta något nytt, för fan!”) och vill få bekräftelse på det han läser högt för sin mamma som ligger för döden. Instängd i ett rum intill sitter dottern Felicia med klimatångest och knarkar djurfilmer på datorn. Hon verkar inte vilja ha kontakt med vare sig farmor, pappa eller mamma Sofie som trots det försöker få till videosamtal med sin motspänstiga dotter. Oro för hennes beteende avhandlar Sofie med psykologen Allan som i sin tur har en koppling till de vuxna systrarna Vida och Matilda. Och Matilda är gift med John som är Claes bror. Plus ett knippe ytterligare pajsare, men jag tror ni fattar upplägget

Nej, titeln är inte felstavad. Så klart att Orca handlar om att orka (ni vet…”håll i och håll ut”) men redan upptakten låter oss veta att späckhuggare (Orcinus orca) är remarkabelt sociala djur. Som vi människor med andra ord. Alltmedan filmens olika rollfigurer alla som sagt är hänvisade till att enbart umgås via skärmen. Orca nämner såvitt jag kan minnas aldrig ord som ”pandemi”, ”corona” eller ”covid” men det är åtminstone i mina ögon helt uppenbart att det är stämningen under denna period i Sveriges historia som Bornebusch velat fånga.

Själv hade jag med det greppet kanske önskat en mer uttalad koppling till just den rådande situationen i rollfigurernas samtal och samspel. I nuläget är det nämligen ganska lite i Orca som för min del framstår som givet av just krav på social distansering. Det skulle möjligen vara det faktum att Claes konstant hasar omkring i rosa morgonrock och tofflor. Den största skillnaden är annars att bästisarna Igor och Hanna sannolikt hade tittat på Crazy, Stupid, Love tillsammans och att Sofie haft åtminstone ett av sina samtal med Allan när de befann sig i ett och samma rum.

Men i övrigt är Orca primärt ute efter att…ja, vadå? Här känner jag mig faktiskt ganska osäker. Alla skådisarna får förstås agera ut en massa känslor framför datorer och mobiler, men jag blir inte riktigt klar över om det finns någon direkt poäng med känsloutspelen. Vill Bornebusch säga något med sin skapelse eller bara göra ett slags tidsdokument? Att alla människor är ensamma och isolerade i slutänden men samtidigt längtar efter att inte behöva vara det? Ska de enstaka drönaråkningarna över Stockholm vara ett bevis för den tesen? Känslorna i Orca är allmängiltiga medan situationen inte borde vara det i så hög utsträckning som jag nu upplever den. Det är nog det här tidsdokument-känslan som gör att jag velat ha ett lite tydligare pekfinger mot den tid som ska dokumenteras.

Och därmed blir publiken en smula utlämnad till alla dessa känslor. De inblandade skådisarna gör i det avseendet ett generellt bra jobb – det övergripande intrycket är trovärdigt och äkta, vardagen runtomkring likaså. Vilket kanske inte är så överraskande med namn som Johan Rheborg, Vera Vitali, Gustav Lindh, Alba August och Marie Göranzon för att nämna några.

Mitt problem är som sagt att jag inte riktigt förstår varför jag ska vara med och titta på dem och har därmed också svårt att bli engagerad i dem. Vilket i sin tur för med sig att jag funderar över ojämnheter som jag misstänker kanske skulle ha kunnat hyvlas bort med lite mer tid för projektet. Exempelvis det faktum att Felicia måste kalla späckhuggare för ”orcas” för att förtydliga titelns koppling till det sociala valbeteendet (antar jag, annars förstår jag inte varför det svenska namnet inte används). Eller att ingen av de inblandade en enda gång ringer ett helt vanligt, jäkla telefonsamtal (utom den gången det blir viktigt att vi i publiken hör ett röstmeddelande).

Nå, ni som tycker att det här låter spännande trots min något ljumma inställning behöver inte pröjsa för att se filmen på bio. Igår, den 13 november, landade den hos Viaplay.

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Läs hela inlägget här »

Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Huset som droppade blod, Huset som drepte

Poliskommissarie Holloway kommer till den engelska landsbygden för att undersöka försvinnandet av den kände filmstjärnan Paul Henderson. På köpet får han berättelserna om hur alla hyresgäster i ett olycksdrabbat hus, från författaren Charles Hillyer till Henderson, gått grymma öden till mötes.

Läs hela inlägget här »

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

Läs hela inlägget här »

Greta Gerwig har inga större problem med att dra en Oscars-slipsten.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

alt. titel: Unga kvinnor

Dagens läsare vill ha underhållning utan moraliska pekpinnar samt levererad kort och kärnfullt. Moralen är dock inte mer ointressant än att en kvinnlig protagonist vid berättelsens slut måste vara sedesamt gift. Eller död. Vilketdera går bra…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg