You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

The GuernseyÅret är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

En som däremot faktiskt tjänat på kriget är författarinnan Juliet Ashton. Hennes kåserier om urbrittiskan Izzy Bickerstaff har varit ohyggligt populära och tjänat in en nätt slant till sin upphovskvinna. Juliet är dock inte helt nöjd. Hon tvivlar på sin egen förmåga som författare och inte blir det lättare när alla förväntar sig att hon ska fortsätta i samma riktning. Det vill säga skriva lättsam underhållning istället för Riktiga Böcker. Att hon började sin skrivarbana med en seriös biografi om Anne Brontë är något hon själv skämtar bort.

Men så kommer Juliet i kontakt med människorna på kanalön Guernsey, en del av det brittiska väldet som faktiskt var under tysk ockupation mellan 1940 och 1945. Hon blir så pass nyfiken att hon snart sitter på en båt för att få träffa personerna i The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society.

Alltså, det här ju faktiskt rätt spännande! Filmen The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society är en adaption, vars förlaga jag läste och skrev om redan 2012. Jag hävdade då att boken mer eller mindre redan kändes som en typiskt brittisk måbra-film och listade sedan ett antal tilltänkta rollinnehavare. Ska vi se hur väl jag lyckades skåda in i kristallkulan?

Huvudpersonen Juliet tänkte jag mig i form av Anne Hathaway och hon var faktiskt på tapeten när filmen skulle castas. I slutänden landande man dock i Downtown Abbey-Lily James som har en viss vana från historiska filmer efter att ha spelat Gary Oldmans sekreterare i Darkest Hour. Som förläggaren Sidney trodde jag på Michael Fassbender och fick Matthew Goode medan bonden Dawsey Adams inte alls blev Tom Hardy utan den för mig okände holländaren Michiel Huisman. Allt blir förstås bättre med Tom Hardy men jag tror också att han nog hade kunnat vara en lite mindre hunkig (och därmed mer trovärdig) grisbonde.

Utöver de här personerna bjuder The Guernsey… också på typ ytterligare halva casten i Downtown Abbey samt veteranen Tom Courtenay. Ingen av dem gör ett dåligt jobb, mina problem med filmen hänger snarare på själva historien. Överraskande nog dryper den förvisso inte lika mycket av samma måbra-känsla som jag anklagade boken för, däremot vill jag påstå att den hela tiden löper i parallella spår.

Å ena sidan har vi den litterära vinkeln, med Juliets författartvivel samt betydelsen av böcker som ett sätt att hålla den mänskliga anden vid liv när luften synes ha tagit slut. Å den andra har vi hela historien kring vad som hände på Guernsey under andra världskriget och då särskilt ödet för Elizabeth McKenna som, när Juliet anländer till ön, enbart finns med i sällskapet som en orolig ande.

Det här andra spåret är tyvärr dessutom i sig tudelat, där tyskarnas påverkan på öns invånare är spännande och intressant medan Juliets långsamma uppnystande av vad som hände Elizabeth inte alls får den känslomässiga betydelse som nog var tänkt. När Juliet mot slutet skriver att det var Elizabeths historia som fick henne att inse hur livet måste ta en annan vändning och yada yada yada, sitter jag mest och funderar ”varför då?” eftersom den inte alls hade samma effekt på mig. Sannolikt därför att filmen inte lyckas skapa en engagerande personlighet av Elizabeth McKenna; Jessica Brown Findlay blir aldrig mer än modigt staffage och ett mysterium som måste lösas av Lily James.

Placeringen av Guernsey i berättelsen är bra, för öns historia skapar som sagt ett intresse som gör att The Guernsey… höjer sig över måbra-massan. Samtidigt gör det tillbakablickande utförandet och Juliets kärleksproblem (det är en måbra-film, vad trodde ni?!) sitt bästa för att släpa filmen tillbaka ned i den geggan.

För självklart görs det (över)tydligt att (1) Juliet inte alls passar in i de tjusiga Londonsalongerna där hon uppvaktas av diplomaten Markham Reynolds, (2) Juliets hand inte alls passar för Reynolds extravaganta förlovningsring med en diamant stor som valnöt och (3) Dawsey Adams är en så snygg bonde att det inte kan bli annat än kärlek vid första ögonkastet.

På det stora hela är jag inte alls kunnig nog att bedöma filmens historiska trovärdighet. Men jag måste i alla fall ifrågasätta ett samtal där Juliet antyder att hennes förläggare Sidney, när det kommer till kärlek, föredrar personer som exempelvis heter ”Tom” framför personer som heter ”Juliet”. Ett avslöjande som inte renderar stort mer än ett ”jaha” och det i ett samhälle där manlig homosexualitet betraktades som kriminellt fram till 1967.

The Guernsey… hade kunnat vara en betydligt sämre och smörigare film men ska vi snacka WWII-måbra vill jag hellre slå ett slag för exempelvis Gemma Arterton, Sam Claflin och Bill Nighy i Their Finest.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Läs hela inlägget här »

Välkommen till England anno 1818. Ett England där folk dör som flugor i lungsot. Ett England där Hampstead fortfarande är en lantlig by, belägen en dryg halvmil från Londons centrum. Här träffar den unga Fanny Brawne poeten John Keats via gemensamma bekanta. Till en början tycks Keats lyssna på sin gode vän Charles Brown när det kommer till Fanny – en sådan flicksnärta, mest intresserad av fashionabel sömnad och utan en förmögenhet som skulle kunna bekosta en poetmakes värv, är inget för hans briljante vän.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000

Frågan är om John Travolta inte hade haft bättre lycka ifall han pushat ett biopic-projekt om sin läromästare och scientologins grundare L. Ron Hubbard istället för Battlefield Earth. Hubbards liv tycks vara en sådan där historia som är sann bara för att ingen skulle kunna hitta på något så vildsint. Hyfsat framgångsrik fantastik-författare på 30-talet, lögnare när det kom till de egna insatserna under WWII, bigamist, fraternisatör med anhängare till Aleister Crowley samt grundare av såväl ”vetenskapen” dianetik som religionen scientologi.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

Läs hela inlägget här »

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tenebre, Unsane

Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!

Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser