37°2 le matin (1986)

alt. titel: Betty Blue – 37,2 grader på morgonen, Betty Blue – 37,2 på morgonen, Betty Blue – 37,2 grader om morgenen, Betty Blue

Zorg och Betty. Ett par som, trots sina respektive namn, inte är ett styck intergalaktisk skurk på rymmen från en Luc Besson-film och ett styck 50-talspinuppa på rymmen från sitt mittuppslag i Playboy. Tyvärr, skulle jag kanske säga, för jag tror att med ett par sådana protagonister hade Betty Blue blivit en betydligt intressantare film.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Bag of Bones (2011)

Mike Noonan skulle kanske sörja sin döende författarkarriär om det vore för att han är fullt upptagen med att sörja sin döda hustru Jo. Föga förvånande är den insomnande karriären en konsekvens av Jos död eftersom Mike har inte kunnat förmå sig att skriva ett ord sedan hon blev påkörd av en buss. Han hemsöks också av spöklika skepnader och mardrömmar.

La Notte (1961)

alt. titel: Natten, La nuit, Die nacht, The Night

Nu jävlar blir det finkultur! Michelangelo Antonioni är regissören med en prislista lika lång som mitt lårben plus en heders-Oscar i bakfickan. Han är kanske främst känd för sin trilogi ”on modernity and its discontents” där den mittersta filmen, La Notte, också ska ha varit en av Stanley Kubricks favoritfilmer.

On the Rocks (2020)

Ska man tro alla filmer som gjorts på ämnet, befinner sig Laura utan tvekan i ett normaltillstånd. Efter ett romantiskt bröllop och ett sprudlande sexliv ligger hon nu, ett antal år senare, däckad i den äktenskapliga sängen. Döttrarna Maya och Theo har äntligen somnat men maken Dean jobbar fortfarande. Lauras egen författarkarriär har gått i stå och medan hon hemfallit till att klä sig i uttjänta T-shirts, jeans och förnuftiga skor samarbetar Dean med den hypereleganta ekonomichefen Fiona under långa, nattliga kontorssessioner och mångahanda jobbresor.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).