You are currently browsing the tag archive for the ‘Författare’ tag.

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

Journalisten och författaren Anders Roslund tycks gilla att jobba i tandem. Först ut var samarbetet med Börge Hellström där paret fram till Hellströms död 2017 skrev deckare/thrillers om polisen Ewert Grens. Men medan Hellström fortfarande levde fann Roslund ytterligare en romankompis i manusförfattaren Stefan Thunberg (bland annat ansvarig för Jägarna 2).

Läs hela inlägget här »

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Orca är Josephine Bornebusch svar på nedlagda projekt och social covid-distansering. En grupp människor med olika relation till varandra, men där alla hänger ihop i något slags löst nätverk, har uteslutande kontakt via skärmarna. Det är förvisso ingen renodlad skärm-film men inspelningen ska enligt uppgift ha skett under helt covid-säkra omständigheter.

Claes är författaren som nojjar över sitt nästa, ännu outgivna, romanprojekt (”Jag försöker hitta något nytt, för fan!”) och vill få bekräftelse på det han läser högt för sin mamma som ligger för döden. Instängd i ett rum intill sitter dottern Felicia med klimatångest och knarkar djurfilmer på datorn. Hon verkar inte vilja ha kontakt med vare sig farmor, pappa eller mamma Sofie som trots det försöker få till videosamtal med sin motspänstiga dotter. Oro för hennes beteende avhandlar Sofie med psykologen Allan som i sin tur har en koppling till de vuxna systrarna Vida och Matilda. Och Matilda är gift med John som är Claes bror. Plus ett knippe ytterligare pajsare, men jag tror ni fattar upplägget

Nej, titeln är inte felstavad. Så klart att Orca handlar om att orka (ni vet…”håll i och håll ut”) men redan upptakten låter oss veta att späckhuggare (Orcinus orca) är remarkabelt sociala djur. Som vi människor med andra ord. Alltmedan filmens olika rollfigurer alla som sagt är hänvisade till att enbart umgås via skärmen. Orca nämner såvitt jag kan minnas aldrig ord som ”pandemi”, ”corona” eller ”covid” men det är åtminstone i mina ögon helt uppenbart att det är stämningen under denna period i Sveriges historia som Bornebusch velat fånga.

Själv hade jag med det greppet kanske önskat en mer uttalad koppling till just den rådande situationen i rollfigurernas samtal och samspel. I nuläget är det nämligen ganska lite i Orca som för min del framstår som givet av just krav på social distansering. Det skulle möjligen vara det faktum att Claes konstant hasar omkring i rosa morgonrock och tofflor. Den största skillnaden är annars att bästisarna Igor och Hanna sannolikt hade tittat på Crazy, Stupid, Love tillsammans och att Sofie haft åtminstone ett av sina samtal med Allan när de befann sig i ett och samma rum.

Men i övrigt är Orca primärt ute efter att…ja, vadå? Här känner jag mig faktiskt ganska osäker. Alla skådisarna får förstås agera ut en massa känslor framför datorer och mobiler, men jag blir inte riktigt klar över om det finns någon direkt poäng med känsloutspelen. Vill Bornebusch säga något med sin skapelse eller bara göra ett slags tidsdokument? Att alla människor är ensamma och isolerade i slutänden men samtidigt längtar efter att inte behöva vara det? Ska de enstaka drönaråkningarna över Stockholm vara ett bevis för den tesen? Känslorna i Orca är allmängiltiga medan situationen inte borde vara det i så hög utsträckning som jag nu upplever den. Det är nog det här tidsdokument-känslan som gör att jag velat ha ett lite tydligare pekfinger mot den tid som ska dokumenteras.

Och därmed blir publiken en smula utlämnad till alla dessa känslor. De inblandade skådisarna gör i det avseendet ett generellt bra jobb – det övergripande intrycket är trovärdigt och äkta, vardagen runtomkring likaså. Vilket kanske inte är så överraskande med namn som Johan Rheborg, Vera Vitali, Gustav Lindh, Alba August och Marie Göranzon för att nämna några.

Mitt problem är som sagt att jag inte riktigt förstår varför jag ska vara med och titta på dem och har därmed också svårt att bli engagerad i dem. Vilket i sin tur för med sig att jag funderar över ojämnheter som jag misstänker kanske skulle ha kunnat hyvlas bort med lite mer tid för projektet. Exempelvis det faktum att Felicia måste kalla späckhuggare för ”orcas” för att förtydliga titelns koppling till det sociala valbeteendet (antar jag, annars förstår jag inte varför det svenska namnet inte används). Eller att ingen av de inblandade en enda gång ringer ett helt vanligt, jäkla telefonsamtal (utom den gången det blir viktigt att vi i publiken hör ett röstmeddelande).

Nå, ni som tycker att det här låter spännande trots min något ljumma inställning behöver inte pröjsa för att se filmen på bio. Igår, den 13 november, landade den hos Viaplay.

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Läs hela inlägget här »

Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg