The Russia House (1990)

alt. titel: Ryska huset, Det russiske hus, Russlands hus, John le Carré’s The Russia House

Barley Scott-Blairs förlag är på fallrepet och själv har han dragit sig tillbaka till Lissabon för att sakta men säkert supa sig till döds. Därför missar han att dyka upp på ljudboksmässan i Moskva (”Audio fair?! Cassettes, books of the bloody future!”) till stor oro för den unga ryska kvinna som sökt sig dit för att överlämna ett viktigt bokmanus. Utan andra valmöjligheter tvingas hon nu dumpa det hos en av Barleys närvarande kollegor som i sin tur fattar exakt vad som pågår när en ryska vill ge en västerlänning något i Moskva.

Vilket i sin tur innebär att Barley nu sitter tillsammans med MI6 och försöker förklara att han aldrig träffat någon Katja. Däremot stötte han för ett tag sedan på en intensiv idealist vid något slags sovjetiskt författarkollektiv. Kan det vara mannen, som då bara lystrade till namnet Dante, som skrivit ”manuset”? En packe dokument, vilka visar sig vara högintressanta för såväl MI6 som CIA?

Barley å sin sida skiter i vilket tills dess att han får span på ett foto av Katja och det uppenbarligen spritter till i gammelmanshjärtat. Villkoret för överlämning av ännu saftigare munsbitar från Dante är att Barley och ingen annan sköter kontakten. Ett jobb som Barley mer än gärna tar på sig eftersom han dels gillar att besöka Sovjet, dels vill få en chans att träffa den sköna ryskan.

The Russia House bygger på en John le Carré-roman med samma namn som publicerades bara året innan filmen hade premiär. Som synes påminner upplägget en hel del om andra le Carré-historier. I den mån man kan tala om spionraffel är det inte James Bond-nivå som gäller, utan ett lågintensivt puttrande som mestadels går ut på nervös väntan. Vilket i sin tur gör att filmen vilar tungt på de inblandade skådespelarnas axlar.

Och här finns all anledning att ändå dra kopplingar till en viss Agent 007 eftersom Bradley spelas av ingen mindre än Sir Sean Connery himself. Och lika bra som Connery var som ung och fräck operativ agent, lika bra är han nu som en betydligt äldre och slitnare man. Tillika hårdnackad vänsterintellektuell. Till hjälp har han dock sin egen rollfigur, som utan tvekan ställer upp på hela projektet för en chans till lite kärlek och idealism på ålderns höst snarare än lojalitet mot queen and country. Med ett glasnost-Sovjet vid tröskeln behöver hans förläggare inte hymla med att han faktiskt gillar både Ryssland och ryssar.

De som däremot hymlar en hel del är förstås MI6 och CIA där vi möter stabila prestationer från Roy Scheider, James Fox, John Mahoney, J. T. Walsh samt Ken Russell av alla människor. Klaus Maria Brandauer är förstås trovärdigt intensiv som idealisten Dante, vilken inte känner sig tillräckligt nöjd med det nya och ”öppna” Sovjet.

Som en åsna mellan de två hötapparna Barley och Dante hittar vi också Michelle Pfeiffer i rollen som Katja. Hon får mig än en gång att inse hur pass duktig hon är även om hon ärligt talat inte får särskilt mycket att jobba med rent psykologiskt här. Varför hon (givetvis) faller för Bradley är högst oklart, bortsett från att han har ett sinne för humor. Något som absolut inte passar sig för intensiva idealister som Dante.

Förutom skådisarna vågar jag påstå att The Russia House-pallen får stabilitet tack vare ytterligare två ben: Jerry Goldsmiths score och det maximala utnyttjandet av att vara den andra amerikanska filmen någonsin som kunde spelas in på plats i det tidigare järnridåstängda Sovjet (den första var Red Heat). De många miljöbilderna länder hela produktionen en svårslagen känsla av realism och legitimerar också Bradleys välvilliga inställning till Ryssland och ryssar. I det avseendet är det svårt att veta om cred ska gå till regissören Fred Shepisi eller fotografen Ian Baker, bägge australiensare. Kanske till dem bägge två, med tanke på att de jobbat tillsammans med så pass skilda produktioner som The Russia House, Roxanne och Fierce Creatures.

The Russia House är en le Carré-filmatisering som absolut inte skämmer ut sig bland andra och kanske mer kända adaptioner. Om inte annat visar den att Sean Connery är en jävel på att spela på kam.

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Joe har fått både ben, armar och större delen av ansiktet bortsprängt på slagfältet, vilket innebär att han är både döv och blind. Utan möjligheter att kommunicera med omvärlden kan han inte göra stort mer än att låta hjärnan föra en inre monolog som föga förvånande gärna återkommer till krigets futilitet.

För några år sedan kom biopicen Trumbo med Bryan Cranston i huvudrollen. Jag minns faktiskt inte om det i filmen blev tydligt att svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo faktiskt också skrivit en av USA:s mest välkända anti-krigsromaner. Den version som jag lyssnade på innehöll förord av både författaren själv som berättade om dess mottagande under brinnande världskrig, veteranen Ron Kovic (som skrev Born of the Fourth of July) samt Cindy Sheehan som stod bakom aktionen Camp Casey 2005.

Det är nog kopplingen till just Ron Kovic som gör att jag trodde att Johnny Got His Gun skulle handla om Vietnamkriget, men den är alltså av betydligt äldre datum. Född 1905 var Trumbo själv för ung för att inkallas till första världskriget men det är ju inte så svårt att tänka sig att dess konsekvenser på hemmaplan i USA var något som formade hans värld. Förutom att förbanna allt vad krig heter får Johnny också bland annat minnas sin barndom och uppväxt, skildringar som i hög utsträckning utgår från Trumbos egna upplevelser i Colorado och Los Angeles.

Här tror jag en viktig nyckel till romanens popularitet ligger. Trumbo beskriver vad som i mina ögon är ultra-amerikanska berättelser – dejten på lokala drugstoren, insikten att han börjar växa ifrån fisketurerna med fadern, moderns arbete i köket med att safta, sylta och lägga in, hänget med kompisarna, jobbet på bagerifabriken. Joe Bonham skulle lika gärna kunna heta Joe Average då han uppenbarligen levt det där idylliska livet som alla verkar se framför sig när de ska definiera vad som är äkta americana. High school, fiske, hårt men hederligt arbete och äppelpaj.

Men för de som inte köper krigets idealism, utan bara ser dess realitet finns också mycket att hämta i Joes raseri över idiotin att slösa bort en hel ungdomsgeneration på främmande mark. Där han ligger i sin sjukhussäng ser han bara priset han själv fått betala för att han låtit sig luras av de vackra orden från män som sett till att hålla sig långt borta från striderna. De oerhört livaktiga beskrivningarna av feta och rovgiriga skyttegravsråttor som kalasar på döda soldater är svåra att misstolka. Joe uppmanar alla kommande generationer att aldrig ta vapen i hand om det inte handlar om att med dess makt se till att ingen någonsin ska kunna skicka iväg amerikanska gossar i krig igen.

Riktigt så blev det ju nu inte. Romanen publicerades som en serie i det kommunistiska partiets tidning Daily Worker under 1940 och blev en slags utgångspunkt för den del av vänsterrörelsen som motsatte sig USA:s medverkan i andra världskriget under Molotov-Ribbentrop-pakten. Men när Tyskland invaderade Sovjet blev det annat ljud i skällan och Trumbo beslutade att boken skulle sluta tryckas. Under resten av kriget fick han dock påtryckningar från den radikala högern eftersom det nu blivit den falangen som istället motsatte sig USA:s medverkan. I Trumbos eget förord går han tyvärr inte djupare in på om beslutet innebar att han i någon mening relativiserade sin egen romanfigurs tydliga och heta uppmaning till läsarna.

Förutom anti-krigsbudskapet och Joes egna minnen är Johnny Got His Gun också en berättelse om den obönhörliga mänskliga viljan att kommunicera. Desperationen i instängningen i den egna kroppen känns igen från exempelvis Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan men Joe Bonham är lite mer hard core – han kommer till slut på att han kan kommunicera via morsekod genom att dunka huvudet i kudden. Helt i linje med romanens ton har Joe dock inte riktigt samma framgång med sina försök som Bauby.

Jag ska inte påstå att Johnny Got His Gun var någon stor läsupplevelse. Som vanligt med den här typen av litteratur var det snarare intressant att äntligen själv ta del av något som jag uppfattat som ikoniskt och välrefererat. Jag kan som sagt förstå att romanen blivit så pass omtalat och hyllad, men när det kommer till skildringar av första världskriget föredrar jag utan tvekan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. En föregångare som Trumbo knappast kan ha varit ovetande om med tanke på att den amerikanska filmadaptionen hade premiär 1930 och då hyllades för sin realistiska skildring av krigets fasor.

Flower Net (1997)

Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.

Fortsätt läsa ”Flower Net (1997)”

Doctor Zhivago (1965)

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

Fortsätt läsa ”Doctor Zhivago (1965)”

X2: Mo Yan (1987 & 1988)

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Fortsätt läsa ”X2: Mo Yan (1987 & 1988)”

Ballon (2018)

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

Fortsätt läsa ”Ballon (2018)”

Stalin: The Court of the Red Tsar (2003)

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Fortsätt läsa ”Stalin: The Court of the Red Tsar (2003)”

Full Metal Jacket (1987)

Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.

Fortsätt läsa ”Full Metal Jacket (1987)”

Village of the Damned (1960)

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Fortsätt läsa ”Village of the Damned (1960)”

Mel en masse: The Twelve Chairs (1970)

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd. Fortsätt läsa ”Mel en masse: The Twelve Chairs (1970)”