X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Men nu är vi alltså tillbaka till tiden då Henry med stor iver uppvaktade ”horan” Anne Boleyn mitt framför ögonen på sin (katolskt) lagvidga hustru, Catalina de Aragón (Katarina av Aragonien på ren svenska). Hela den välbekanta historien utspelas dock via statsmannen och juristen Thomas Cromwell, en spelare som jag skam till sägandes inte alls kände till innan.

Jag kan förstå att romanen blev och blir hyllad. Den ger intryck av oerhört gedigna efterforskningar utan att för den skull bli föreläsande. Mantel lyckas med både nyanserade personporträtt, ett språk som varken känns för modernt eller skrattretande ålderdomligt samt miljöskildringar som skapar djup och bredd istället för att framstå som ett detaljrabblande.

Och ändå…jag har oerhört svårt att komma in i berättelsen. Det krävs lässessioner på minst en timme för att jag ska börja känna mig någorlunda hemma men det är fortfarande så att jag tappar bort mig, särskilt i det rika persongalleriet. I mina ögon tycks det som om jag skulle behövt ha läst på en hel del för att verkligen hänga med bland alla Percys, Norfolks och Suffolks. Jag gillar Mantels berättargrepp att referera till Cromwell som ”he”, eftersom det ger möjlighet att inta både ett första- och tredjepersonsperspektiv. Samtidigt underlättar det inte den här personorienteringen eftersom vår huvudperson inte sällan tänker på andra som ”he” eller ”she” utan att namnge vederbörande. Som man såklart gör när man tänker, men det gjorde att jag hade svårt att alltid veta vem som åsyftades.

Då var det ju tur att mitt lokala bibliotek bjussade på utlåning av den likaledes hyllade TV-serien med samma namn från 2015, om 6 timslånga avsnitt. Här är det Mark Rylance som står i centrum, tillsammans med Claire Foy som Anne Boleyn och Damien Lewis som Henry. Rylance är väl kanske inte någon inom den brittiska skådiseliten som förknippas med ett stort mått tjosan-hejsan men det ligger honom knappast i fatet när det gäller rollen som Thomas Cromwell. Snarare understryker hans stillsamma sätt en mångbottnad karaktär som är både öm make och far, kärlekstörstande man och makthungrig statsman.

Risken finns att jag drar alldeles för stora växlar på just Rylance prestation och manuset, för det jag uppfattar som mest tongivande i serien var verkligen inget jag hade med mig från läsningen. Gestaltad på TV-skärmen framstår Cromwell som dels rejält kärlekskrank, dels någon som kan vänta bra länge på att få hämnd. Men som sagt, läsningen var så pass svårgenomtränglig att jag hade svårt att få grepp om huvudpersonens mer långtgående planer och strategier.

Det TV-serien möjligen saknade, jämfört med förlagan, var mångfalden av miljöskildringar. Serien fixar interiörer och kostymer alldeles galant, men den nästan fysiska upplevelsen av en sprakande brasa eller genomvätande regnväder får den inte till. Men som sagt, interiörer och kostymer är fullkomligt fläckfria. Kostymerna är snygga men publiken får ändå en uppfattning om deras bekvämlighet (o-) och funktionalitet (icke-). Samtidigt som interiörerna är imposanta så det räcker men även de framstår som både obekväma och kylslagna.

Rylance är som sagt mycket bra som Cromwell, detsamma gäller Foys härsklystna Anne. Tyvärr fick jag en hel del problem med Lewis som Henry, tack vare en alldeles för nylig titt på Dreamcatcher. I övrigt fylls persongalleriet av både mer eller mindre välkända brittiska fejs som Jonathan Pryce, Bernard Hill, Tom Holland och Thomas Brodie-Sangster.

TV-seriens renodling av historien gör också tydligare än romanen i hur hög utsträckning detta är en historia om arvingar, det vill säga barnaalstrande, havandeskap och födslovåndor. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stor dragningskraft just det elementet utgjorde för Mantel när hon bestämde sig för att skriva den eftersom hon själv tydligen varit svårt drabbad av edomitrios.

Ska jag ge en rekommendation skulle det nog vara att se serien först och sedan ta sig an boken om man är nyfiken på Mantels hantverksskickliga framställning. För även om jag inte fastnade för romanen i någon större utsträckning har jag inga problem att se dess litterära mervärde jämfört med TV-serien.

Wolf Hall (2009)

Wolf Hall (2015)

Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girl

Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.

alt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Att Mary inte var särdeles förtjust i Elizabeth är i och för sig förståeligt. Hennes mor Katarina av Aragonien blev synnerligen publikt åsidosatt av sin kunglige make Henry VIII efter att först ha tvingats ha hans Boleyn-älskarinna som hovdam. Utsedd av knugen, förstås.

Men Anne är inte det enda Boleyn-barnet som dras in i Tudor-tidens ränksmiderier. Hon har en syster, Mary, och en bror, George. George tvingas av sin far och morbror till ett fördelaktigt giftermål med hovdamen Jane Parker, trots att han inte har det minsta intresse av henne. Av samma duo är tanken att Anne ska fånga kungens blickar men det blir istället Mary som först får den tvivelaktiga äran. Anne tänker dock inte finna sig i att bli åsidosatt av sin lillasyster.

Tja, det är bara att konstatera att gamle Henry inte hade vidare tur med sina fruar. Eller kanske snarare att hans stackars fruar inte hade vidare tur med sin äkta make. I sin evinnerliga jakt på en manlig tronarvinge kastade han först Katarina åt sidan, sedan Anne. Jane Seymour (i filmen spelad av Corinne Galloway) lyckades faktiskt klämma ur sig en son men dog på kuppen. Kanske var det ingen hit att förlova sig dagen efter att fru nummer 2 blivit halshuggen…

Tre år efter Janes död kom sedan i tät följd Anne of Cleves (räckte i ett halvår), Catherine Howard (kusin till Anne, Mary och George. Hon räckte i drygt ett år men blev å andra sidan halshuggen för otrohet) och slutligen Catherine Parr (Henry gillade tydligen sina Catherines, den här kom att överleva honom).

Det ligger förstås nära till hands att tänka sig Henry som en kille vars främsta tankeverksamhet skedde med det lilla huvudet. The Other Boleyn Girl gör ingen för att motsäga den bilden – Eric Banas Henry får inte komma med så mycket mer än att först vara förhäxad av Mary för att sedan bli lika förhäxad av Anne.

Rent stilistiskt och dramaturgiskt fungerar det förstås mycket bra att kontrastera den väna, anspråkslösa och blonda Scarlett Johanssons Mary med den expressiva, manipulativa och mörkhåriga Natalie Portmans Anne. En flicka som inte alls verkar ta illa upp när hennes far och farbror föreslår att hon ska göra sig lite…tillgänglig för Henry. Allt för familjens bästa, givetvis.

Men jag tycker samtidigt att det är synd att Anne har fått bli så egoistisk och härsklysten. I den historiska dokumentationen tycks det som om hon faktiskt hade mer att komma med än spydiga skvallerhistorier från det franska hovet och en förmåga att driva Henry till sexuellt frustrerat vanvett. Ett vanvett som dessutom framställs som anledningen till den nationellt omvälvande brytningen med katolska kyrkan i Rom.

Jag upplevde The Other Boleyn Girl som styltig och teatralisk. Jag får ingen känsla för särskilt Eric Banas Henry, mer än att han först verkar uppriktigt kär i Scarlett Johansson för att sedan lessna så fort hon blir gravid och då hemskt, hemskt gärna istället vill sätta på Natalie Portman. Vars rollprestation å sin sida ibland vacklar farligt nära att förvandlas till den kacklande kalkon som var Goya’s Ghosts. Scarlett är mest gyllengul och oansenlig.

Och eftersom manusförfattaren Peter Morgan skrivit små juveler som The Queen och Frost/Nixon (men i rättvisans namn också Rush) känner jag mig benägen att pallra upp skuldbördan mot debuterande regissören Justin Chadwicks dörr. Jag känner mig därmed inte så vansinnigt sugen på den senaste Mandela-filmen eftersom han ansvarat för den också.

The Other Boleyn Girl ger förstås en viss insikt i klimatet vid Tudorhovet men man ska samtidigt kanske inte ska ta det på allt för stort allvar med tanke på att manuset bygger på en bok av Philippa George vars historieberättande kallas för ”highly distorted” på Wikipedia.

Filmens största styrka blir därmed kostymavdelningen – nära nog varenda scen skulle kunna bli en tavla (även om kameran är lite väl förtjust i att fnatta efter folk i oändligt långa korridorer) och det firas orgier i sammet och broderier. När de inte bär svart, kläds som sagt Scarletts Mary helst i rött och gult medan Natalies Anne får hålla till godo med olika gröna nyanser (jealous, much?). Men detta blir förstås ett problem i sig, allting ser alltid spritt nytt ut. Inte ett flottigt hårsvall, inte en såsflläckad skjorta så långt ögat når och det hela blir allt för perfekt för att kännas trovärdigt.

Nej, hellre Cate Blanchetts jungfrudrottning än Eric Banas kåte kung.

Omtitt 2021:
Oj, fasiken vad jag var magsur när jag såg The Other Boleyn Girl första gången… Det kanske var lite lättare att svälja problemen när jag var mer beredd på vad jag hade att förvänta mig, för i denna andra omgång tyckte jag om inte annat aldrig lika illa om dem. Snarare fastnade jag lite mer för beskrivningen av hur barnen Boleyn aldrig blir så mycket mer än enkla bönder i spelet om den engelska tronen. Hur alla desperat försöker klösa sig till någon slags framgång vid det minst sagt explosiva Tudor-hovet.

Men absolut – det är lite synd att Scarlett är så pass nedtonad att hon nästan blir opersonlig medan Natalie enbart får vara en ränksmiderska av rang vars noggrant uttänkta plan i slutänden ändå slår tillbaka på henne själv. Och nu har jag ju också sett regissör Justin Chadwicks Tulip Fever, inte heller den något underverk till historiskt kostymdrama. Snarare rätt stelt och trist, det också, om än snyggt. Faktiskt stelare och tristare än The Other Boleyn Girl.

Och därmed kan det vara dags för lite återupprättelse för Boleyn-systrarna!

Cinderella (2015)

alt. titel: Berättelsen om Askungen

Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.

Fortsätt läsa ”Cinderella (2015)”

X2: Carol (1952 & 2015)

alt. titel: The Price of Salt

Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.

Fortsätt läsa ”X2: Carol (1952 & 2015)”

Ocean’s 8 (2018)

alt. titel: Ocean’s Eight

Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.

Fortsätt läsa ”Ocean’s 8 (2018)”

Knight of Cups (2015)

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Fortsätt läsa ”Knight of Cups (2015)”

Thor: Ragnarok (2017)

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Fortsätt läsa ”Thor: Ragnarok (2017)”

The Other Boleyn Girl (2008)

The Other Boleyn Girlalt. titel: Den andra systern Boleyn

Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.

Fortsätt läsa ”The Other Boleyn Girl (2008)”

2001 års tio bästa filmer

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Fortsätt läsa ”2001 års tio bästa filmer”

2006 års tio bästa filmer

Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.

10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”

Zwartboek pic

Fortsätt läsa ”2006 års tio bästa filmer”