Känslan av att ha dragit lite av en Patricia Highsmith-nitlott när det gällde The Prize of Salt (Carol) och Strangers on a Train gjorde att jag blev sugen på att återgå till en mer pålitlig produkt från författaren. Eller skulle det visa sig att jag mindes historien om den bedrägligt hamnskiftande Tom Ripley i ett allt för rosenrött skimmer?
alt. titel: La fiera delle illusioni – Nightmare Alley, El callejón de las almas perdidas
Eftertexterna till Guillermo del Toros Nightmare Alley rullar till tonerna av Hoagy Carmichaels Stardust från 1927. Ett sällsynt välfunnet örhänge, för vad är väl framgång och lycka mer än stjärnestoft? Något efemärt och flyktigt, inte sällan en ren illusion. Och ingen vet det bättre än Stanton Carlisle.
Fortsätt läsa ”Nightmare Alley (2021)”
Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)
Fortsätt läsa ”X2: Wolf Hall (2009 & 2015)”
Texten publicerades för första gången på bloggen i februari 2016.
alt. titel: Den andra systern Boleyn
Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.
Fortsätt läsa ”Omtitten: The Other Boleyn Girl (2008)”
alt. titel: Berättelsen om Askungen
Jag gissar att Walt Disney Pictures knappast hade kunna önska sig en mer varsam live-version av en film som med rätta kan kallas för en Disney-klassiker. Regissör Kenneth Branagh och manusförfattare Chris Weitz håller sin Cinderella oerhört nära den animerande adaptionen från 1950 och har bara uppdaterat historien precis så mycket att den inte ska fastna i halsen på 2010-talspubliken.
alt. titel: The Price of Salt
Carol Aird sveper in som en ouppnåelig gudinna i Therese Belivets liv. Dessförinnan har den unga kvinnan främst hyst konstnärliga drömmar medan den krassa verkligheten tvingat henne att ta kortare påhugg som expedit under julruschen på Frankenbergs varuhus. Relationen med den jämnårige Richard är kanske inte himlastormande men hans familj gillar henne och de två — Richard och Therese — har stora planer på att resa till Europa under våren.
Men det var F.C. – Före Carol. Ett par lyckligtvis kvarglömda handskar ger Therese en anledning att ta kontakt med Carol som i sin tur inte tycks ha något emot sin nya bekantskap. Carols liv är emellertid inte helt problemfritt. Hon ligger i skilsmässa med maken Harge och riskerar att förlora vårdnaden om dottern Rindy tack vare anklagelser om undermålig moral. Trots denna hotande katastrof bjuder Carol med sig Therese på en roadtrip västerut.
Patricia Highsmith publicerade The Price of Salt under pseudonymen Claire Morgan eftersom hon med blott en enda tidigare bok under bältet (debuten Strangers on a Train) inte ville bli känd som ”författaren av lesbiska böcker”. Ett ganska förståeligt val anno 1952 av en författare som själv var lesbisk. Vad som kanske är mer förvånande är att Highsmith väntade ända till 1990 innan verket publicerades i hennes eget namn, då omdöpt till Carol.
Själv hade jag läst Highsmiths böcker om Tom Ripley tidigare men var inte medveten om denna del av hennes författarskap innan Todd Haynes adaption hade premiär 2015. Valet att rollbesätta Carol med Cate Blanchett är inte så mycket inspirerat som det känns självklart. Även om jag inte haft filmens affisch på näthinnan läsningen igenom känns det rimligt att föreställa sig just Blanchett som Carol. Bokens berättelse utgår enbart från den avgudande Therese och i hennes ögon är kvinnan som hon möter på Frankenbergs ståtlig och elegant, lång och ljus, med en bestämd, grå blick.
Varken bok eller film ger sina läsare/tittare några övertydliga ledtrådar till varför Carol utgör en sådan oemotståndlig lockelse för Therese, bortsett från hennes blotta uppenbarelse. Filmen går däremot betydligt raskare fram med att servera oss lite bakgrund till Carols situation och jag tror att det är en bra idé. Även utgående Thereses beundrande ståndpunkt är det lätt att uppfatta Carol som en fullfjädrad isdrottning och det är en inställning som filmen inte har råd att förlora sina tittare till. Därför får hon exempelvis spendera en del tid med dottern Rindy för att övertyga oss om att hon är en kärleksfull mamma samtidigt som maken Harge får visa upp lite fler otrevligt dominanta sidor. Något paradoxalt lyckas boken boken bättre med konststycket ”show, don’t tell” än filmen
Men det här med påklistrade förklaringsmodeller eller spänningsmoment i kärlekshistorier är knepiga saker. Samtidigt som jag som sagt inte blir riktigt på det klara med vad Therese och Carol ser i den andra är det å andra sidan skönt att slippa en massa komplikationer och missförstånd på vägen. I den meningen är detta en historia om en befriande enkel och självklar kärlek, vars enda vägspärr är Harges ogina inställning till sin ex-fru.
Medan den är svårt att tänka sig någon annan än Blanchett i rollen som Carol, känns Rooney Mara aningens mer utbytbar som Therese. Hon gör ingen dålig prestation men vilken skådis som helst, med talang för att spela lätt ängsliga, och i någon mening andlösa, unga kvinnor, hade kunnat fylla Thereses skor. Det räcker med den övertydliga kostymeringen för att greppa resan hon gör under filmens gång – från en flickig, marinblå hängselklänning till kvinnlig dräkt och en djärvt röd jacka.
Problemet jag har med både bok och film är att jag tyvärr aldrig blir engagerad i Therese och Carol som kärlekspar. I den meningen blev filmen en bättre upplevelse eftersom det fanns mer att fästa sig vid. Fina rollprestationer, fläckfri scenografi och ett underbart score av Carter Burwell (vars dova piano i någon mening imiterar Blanchetts oefterhärmliga kontraalt). Samtidigt är boken ett intressant tidsdokument, inte minst i perspektivet att Carol faktiskt förkastar sin av samhället påbjudna roll som hustru och mor (en handling som i filmen koncentreras till repliken: ”What use am I to her, to us, if I’m living against my own grain?”). Jag kan mycket väl tänka mig att jag skulle ha lättare att smälta in i Thereses sinne och själ med en eller att par omläsningar.
Just nu måste jag dock erkänna att jag är mer nyfiken på att läsa Strangers on a Train eller någon annan av Highsmiths böcker. Risken finns att jag kommer att ha betydligt närmare till att se om filmen om chansen skulle uppstå.
The Price of Salt/Carol (1952)
Carol (2015)
alt. titel: Ocean’s Eight
Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.
Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.
Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!
alt. titel: Den andra systern Boleyn
Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.
Rörliga bilder och tryckta ord 