You are currently browsing the tag archive for the ‘Cate Blanchett’ tag.
alt. titel: Ocean’s Eight
Debbie Ocean argumenterar högst trovärdigt för sin frigivning. Det är tårar och försäkranden om att hon föll för fel man (vilket ledde till en brottslig karriär) samt en önskan om ett enkelt liv där hon kan äta frukost i lugn och ro och betala sina räkningar.
Men musiken som omedelbart tonar upp efter dessa uttalanden gör det uppenbart att Debbie inte alls är särskilt ångerfull. Däremot är hon hemskt nöjd över att komma ut från fängelset och kunna återuppta kontakten med sin kompanjon Lou. Debbie har nämligen haft drygt fem år på sig att komma på den mest geniala diamantkuppen ever.
Alla heist-filmer behöver ett team som presenteras på lustiga sätt. Det har Ocean’s 8.
Alla heist-filmer behöver en tydlig miljö eller tillfälle där kuppen ska äga rum. Det har Ocean’s 8.
Alla heist-filmer behöver ett tydligt mål – vad är det som ska stjälas? Det har Ocean’s 8.
Så vad är då problemet? För medan Ocean’s 8 imponerar genom sin cast och yta blir det aldrig varken spännande eller engagerande. Själv är jag benägen att lägga problemet vid regissör och manusförfattare Gary Ross fötter. Han är en kompetent man vars filmer dock tenderar att aldrig vara bättre än sina manus eller förlagor.
Här känns det som om han blivit alldeles för förtjust i att beskriva upplägget för den exklusiva galan på The Metropolitan Museum of Art, på bekostnad av själva heist-momentet. Att Danny och hans gäng i den första Ocean’s Eleven hade koll på casinobranschen kunde man köpa, men hur har Debbie och Lou kunnat få en sådan oerhört god kunskap om hur den elitistiska och fisförnäma mode- och galavärlden fungerar?
Allting går alldeles för lätt för gänget, vilket leder till att det aldrig känns som om något står på spel. Exempelvis kräver upplägget att fem av dem både får och utför jobb inom ramen för tillställningen (som diskare, servitör och så vidare) men hur det går till är tydligen sällan tillräckligt intressant att berätta om, det bara händer. Särskilt hälaren Tammy som faktiskt jobbar i Vogues gala-team under ett par veckor och inte verkar ha några som helst problem att klara av jobbet (eller ska det vara en subtil nålspets mot modebraschen – ”Våra jobb är så enkla att vem som helst kan utföra dem!”?). Kuppen kräver också tillverkning av en exklusiv galaklänning på tre veckor vilket är något som, närmast mirakulöst, händer helt ”off camera” (”Och Gud sade, varde klänning”?). Hur det hela bekostas (omkostnader för 8 pers i tre veckor, material, maskiner, och så vidare) nämns heller aldrig.
Vid ett tillfälle får Debbie kommentera att hon hellre jobbar med kvinnor än med män eftersom kvinnor glider under radarn. Ingen ser egentligen kvinnor. Ett intressant uttalande och koncept som filmen hade kunnat göra mycket mer av (eftersom den i nuläget inte använder det alls). Teammedlemmarna som ingen ser blir ”osynliga” för att de har osynliga jobb som diskare eller servitör. Och Debbie själv, med sin bakgrund och rykte som bedragare, är så långt ifrån osynlig som det bara är möjligt. Hennes fläckfria yta reflekterar alldeles för mycket ljus för att något sådant skulle vara möjligt
Nå, fanns det då ingenting som räddade Ocean’s 8 från total katastrof? Jomen, visst gjorde det det. Gary Ross kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmprojektet lyckats locka skådisar som Sandra Bullock (som får träna på sin tyska) , Cate Blanchett, Rhianna, Helena Bonham Carter (som får träna på sin franska) och Anne Hathaway. Att han sedan inte har lyckats regissera dem till att jag uppfattar någon som helst teamdynamik utan ”bara” en rad briljanta skådisar är knappast deras fel.
Extra roligt var det att (åter)upptäcka hur bra Anne Hathaway faktiskt kan vara och att hon inte minst har en riktigt fin komisk tajming. Och jag kan inte undkomma misstanken att Helena Bonham Carters lite vrickade och virriga modedesigner gav henne en chans att driva med sin Tim Burton-persona eftersom hon ständigt går klädd som en trashig gothic lolita.
Men tyvärr, Ocean’s 8. När sista vändningen är avslöjad förtjänar du fortfarande inte att använda en stark låt som ”These boots were made for walking” för att få dig själv att framstå som smartare och coolare än du egentligen är.
Annonser
Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.
Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!
alt. titel: Den andra systern Boleyn
Det lilla jag vet om brittisk 1500-talhistoria har jag primärt fått mig till livs genom film. Ramarna för The Other Boleyn Girl var hyfsat givna tack vare Shekhar Kapurs Elizabeth från 1998. Där får ju den paddlika Mary I skräna om att hon vägrar lämna över kungadömet till flickan vars mor var ”that whore Anne Boleyn”.
Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…
Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.
Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.
10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”
Listdags igen. Inte mycket att snacka om, nu kör vi!
10. Armageddon
Ett gäng individualistiska oljeborrare på en potentiellt världsförstörande asteroid. Och så William Fichtner på det? You had me at oljeborrare…
Tre år efter kultsuccén Shaun of the Dead var det dags för Edgar Wright och Simon Peggs andra del i den så kallade Cornettotrilogin. Nu är det inte zombies som gäller, utan poliser. Men även om konstapel Nicholas Angel har kompetens nog för att platsa i vilken Lethal Weapon eller Bad Boys-rulle som helst befinner han sig istället vid London Metropolitan-polis. Fast inte så länge till eftersom både han är en nagel i ögat på både kollegor och överordnade. Hans överlägsna ambition och kunnande gör att han omplaceras till den idylliska lilla byn Sandford, ett ställe som berömmer sig med att vara i princip brottsfritt.
En liten kvarleva från filmspanarnas kvinnlighetstema i början av juli. Jag såg ju faktiskt Elizabeth när det begav sig.
***
Elizabeth Gloriana. Det är otacksamt att vara drottning, ändå vill alla vara det. Elizabeth är inte annorlunda än någon annan, trots att hennes liv ständigt hotas från flera håll och att hela dem katolska världen är hennes fiender tar hon med kraft itu med uppgiften. Att styra ett England med tom stadskassa och litet eller inget beskydd från trupper. Detta är historien om en drottnings tillkomst.
En kvinnlig regent är en naturvidrig företeelse som går emot Guds vilja och upprör samhällsordningen. Mannen är normen och kvinnan skapades enkom i syfte att komplettera och underordna sig de manliga dygderna. Hon har varken förnuft eller moral nog att kontrollera sina begär och hennes av Gud givna roll är därför att lyda, tjäna och hjälpa mannen.
That’s what HE said!