Utrustad med en annan titel hade CODA lika gärna kunnat vara en film om utbölingsläraren Bernardo Villalobos. Mexikanen som fick chans till en prestigefylld musikutbildning i Boston för att slutligen hamna som musiklärare och körledare i Gloucester på amerikanska östkusten. En stad stor nog att kunna härbärgera både en metrosexuell man med centralamerikanskt ursprung och åtminstone ett kaffe-ställe avancerat nog för att fixa en nötmjölkslatte. Men som samtidigt har sin beskärda del av genuin arbetarklass, inte minst i form av en hårt pressad fiskeindustri.
Och se på fanken om inte Bernardo (Mr. V för sina studenter) hittar en oslipad sångdiamant bland de hårdbarkade fiskarna. Ruby Rossi är tjejen som kommer till skolan och stinker fisk eftersom hon hjälpt till på familjens båt innan skolan. Som somnar på lektionerna eftersom en fiskares väckarklocka går i gång 03.00. Men som givetvis efter lite uppmuntran från sin lärare (”Do you have something to SAY?!” ”How does it FEEL when you sing?!”) sjunger bättre än en ängel som levt på sirap och smör. Ska han kunna coacha henne fram till en provsjungning vid sin alma mater, Berklee College of Music? Pinkar fiskar i havet?
Men nu är filmens titel CODA. Och för den som är insatt i lingot innebär ordet inte en musikalisk, dansant eller lingvistisk term. Inte heller ett 80-tals-album med Led Zeppelin. Nej, CODA är en förkortning för ”child of deaf adult” och signalerar därmed att filmens huvudperson inte är en utbölingslärare på high school, utan den oslipade diamanteleven själv.
Ruby har alltså växt upp som hörande i en familj där pappa Frank, mamma Jackie och storebror Leo alla är döva. Och eftersom samhället runtomkring familjen är ett hörande samhälle, har deras vardag kommit att i hög utsträckning vila på Rubys tolkningsmöjligheter. Det är alltså inte bara en ekonomiskt pressad situation som gör college i en annan stad till en komplicerad framtidsmöjlighet för Ruby.
Lite beroende på var man väljer att sätta ned foten, berättar CODA både en och två hyfsat välbekanta historier. Vi känner igen den där oslipade diamant-berättelsen, på samma sätt som vi känner igen den fattiga arbetarfamiljen som inte har råd att undvara ett par extra händer. Att ovanpå det lägga till den språkliga komplexiteten skulle ha kunnat skapa ett rejält haveri. Men CODA:s regissör och manusförfattare Sian Heder lyckas över förväntan med att ge alla delarna tillräckligt med utrymme så att Rubys situation känns nyanserad, snarare än överlastad eller rörig.
Fast det där med manusförfattare är en sanning med modifikation eftersom det finns en fransk förlaga från 2014 med titeln La Famille Bélier. Riktigt hur Heder lyckades kamma hem Oscarsstayetten för ”Best adapted screenplay”, när den främsta förändringen hon gjort tycks vara att förflytta familjen från en fransk lantgård till ett nordöstamerikanskt fiskesamhälle, övergår faktiskt mitt förstånd.
Därmed inte sagt att det inte fanns anledning nog att göra en remake. I den franska filmen spelades de döva rollfigurerna av hörande skådisar, vilka föga förvånande inte lyckades tillskansa sig ett fläckfritt franskt teckenspråk. Inför den amerikanska versionen tycks man ha varit på väg att obegripligt nog kliva ned i exakt samma bajstunna om det inte varit för att den tidigt rekryterade Marlee Matlin hotat att hoppa av hela produktionen om man inte såg till att fixa döva skådisar till de döva rollerna. Vilket bland annat ledde till att produktionen fick fixa en hel kader med teckenspråkstolkar, något som känns fullt rimligt när man för en gångs skull gör en film som till stor del bygger på teckenspråk.
Men en svala gör ingen sommar. Tre teckenspråkiga skådisar och en teckenspråkig dialog till trots, tolkar vissa tittare filmen som fortfarande ståendes i den där bajstunnan. CODA har exempelvis kritiserats för att visa upp familjens situation som onödigt krånglig (de förlitar sig på Ruby även i sammanhang när de enligt Americans with Disabilities Act skulle ha rätt till tolk), onödigt svår för Ruby (som hörande barn till döva föräldrar) samt utnyttja fördomar om dövas oförmåga att uppskatta musik och sång.
Jag kan till viss del förstå den kritiken. Samtidigt kan jag tycka att det kanske är lite onödigt att slå ned så pass hårt på en berättelse som ändå anstränger sig en hel del för att visa upp nyanser och porträttera döva som vilka människor som helst. Människor som känner att de har alldeles för lite kontroll över sin ekonomi och livssituation, som ägnar sig åt ett yrke vars existens synes vara på upphällningen, som dras med samma skavanker och frustrationer som alla andra.
CODA lyckas med det mesta filmen föresätter sig och knusslar inte med tearjerker-scenerna. Rollprestationerna från alla inblandade är riktigt fina och skapar tillsammans en rätt trovärdig familj. Emilia Jones som jag tidigare gillat i Locke & Key gör en charmerande insats som Ruby. Däremot är som sagt mycket i CODA grundläggande historia så pass välbekant att jag har lite svårt att se den som ett odiskutabelt mästerverk, vilket Oscarn för Best Picture, 94% Fresh på Rotten Tomatoes och 8.0 på IMDb synes antyda.
Flygaren Jimmy Garret måste som straff efter en ”romantisk incident” i ett flygplan jobba en period på en av flygvapnets forskningsanstalter. Inte så att Jimmy själv ska utföra någon forskning, men det hade kunnat vara värre. Han hade kunnat bli sittande som e-kolvsdiskare.
Månadens filmspanartema utgjorde ett problem för en sådan som jag. Någon som gillar ordningochreda. Någon som har det svenska teckenspråkets tecken för ”
Rörliga bilder och tryckta ord 