You are currently browsing the tag archive for the ‘Sociala regler’ tag.

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Läs hela inlägget här »

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Ebervall och Samuelson är inte så spekulativa att de med säkerhet slår fast vad alla skvallrade om i samtiden, men skvallret återges förstås. Vilket viskade att Florence Stephens far inte alls var brukspatronen Joseph Stephens på småländska Huseby, utan ingen mindre än kung Oscar II vilken alltid hade ett gott öga till Florence mor Elisabeth, född Kreüger.

Den intima relationen med kungahuset skulle dock visa sig vara något av en förbannelse för Florence Stephens. Född 1881 växte hon upp i en idyllisk förkrigsvärld där konungen var av Gud given, alla tjänare trofasta och fast mark något man aldrig sålde av, hur mycket konkursen än knackade på dörren. Florence rosenskimrande bild av kungahuset och släkten Bernadotte gjorde henne nämligen till ett lätt byte för prins Carl Bernadotte och hans kumpan, bedragaren Berl Gutenberg.

Tillsammans lurade de av den åldrande kvinnan ofattbara summor och Gutenberg lyckades till och med under en period få tjänst som förvaltare vid Huseby. Allt medan Florens med emfas slog ifrån sig alla anklagelser mot prinsen – en sådan kan väl aldrig vara bedräglig?!

Titeln torde spela på den svenska översättningen av Evelyn Waughs Brideshead RevisitedEn förlorad värld. På samma sätt som Waughs aristokratiska familj är Florence Stephens på drift i det moderna samhället. Hon uppfostrades att vara en prydnad i societeten och i alla väsentligheter lyssna på myndiga män som hennes far. En uppväxt som gjorde henne synnerligen väl mottaglig för en typ som Carl Bernadotte.

Som vanligt när jag läser bedrägerihistorier blir jag fascinerad av hur goda psykologer dessa bedragare utan undantag är. Så här i efterhand tycks det ofattbart hur Berl Gutenberg kunde övertala gud och alla människor till snart nog vad som helst, bara han hittade en psykologisk glipa att börja riva i. Men hans stackars offer var ju knappast vare sig de första eller sista människor att lockas av en bra affär eller vägra inse hur duperad man blivit.

Ebervall och Samuelson berättar Florence Stephens tragiska historia med både schvung och medkänsla. Trots att boken tillhandahåller ett överflöd av detaljer känns den inte särskilt mastig, snarare förföriskt lättsam. Dessutom tror jag att jag börjar vänja mig vid författarnas stil, vilket gör att jag slutat störa mig på stereotypa uttryck som ”krökta arbetarryggar”. Jag har nog äntligen fattat att de finns där för att måla upp en snabbskiss av en tidsanda, inte för att ge en ingående och nyanserad bild av samma tidsanda.

Författarduon har mutat in en riktigt trevlig lott i det svenska true crime-territoriet och försvarar den med den äran med Florence Stephens förlorade värld.

Bonus: Domardansen (2018)
Det visade sig att det fanns en ännu senare bok av Ebervall och Samuelson, så det var bara att fortsätta att lyssna på Helge Skoogs livfulla inläsning. Här återvänder författarparet inte till kungahuset men väl i viss mån till några av de personer läsaren fick bekanta sig med i Ers majestäts olycklige Kurt, bland annat överståthållaren Torsten Nothin.

Florence Stephens fick känna på hur det kunde gå när maktens män höll varandra bakom ryggen. Trots det framstår hennes upplevelser närmast som en andeviskning jämfört med de som fick känna på den samvetslöse rådmannen Folke Lundquists olika ränker. Han satte i system att klå både klienter och andra på så mycket pengar han bara kunde. I de fåtal fall han hamnade på de anklagades bänk ljög han oftast rakt upp och ned medan kärandesidan hotades med ärekränkningsåtal enbart på grund det faktum att de försökte åtala en betrodd individ.

Utredningar från både JK och JO stannade vid att man endast frågade efter Folke Lundquists egen mening och sedan utgick från att en svensk rådman per definition talade sanning. De som framhärdade i krav på utredning eller kontroll av Lundquist riskerade att bli omhändertagna på Beckomberga med diagnosen “kverulans”. Här målas ett Sverige upp där den enskildes rättssäkerhet är obefintlig och hur Staten (inte minst i form av rätts- och läkarväsende), i konspiration med Kapitalet, sitter på all makt.

I likhet med Florence Stephens förlorade värld lyckas Ebervall och Samuelson i Domardansen redogöra för obegripligt snåriga rättsliga krumbukter på ett engagerande och underhållande sätt. Boken rättar väl in sig i ledet hos författarduons laguppställning,

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Läs hela inlägget här »

Emma Woodhouse – handsome, clever and rich. Är det månne just det där sista som gjort henne till Janes Austens mest älskade hjältinnor? För även om vi kan beundra den moraliska ryggraden hos Elizabeth Bennet eller Elinor Dashwood finns det en obönhörlig lockelse att se hur the rich and famous lever. Emma är ensam härskarinna på Hartfield och står i begrepp att ärva hela alltet när hennes hypokondriske far väl trillar av pinn (”She’s got huge…tracts of land”).

Läs hela inlägget här »

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?

Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.

Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.

Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.

Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.

Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.

The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.

Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.

Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).

Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg