Marry Me (2022)

Marry Me är inte bara titeln på dagens film, utan också på hitlisteplågan från superkändisarna Kat Valdez och Bastian (lillkillen från Den oändliga historien har i sanning växt till sig. Och skaffat en massa tatueringar). De har under ett drygt år varit kändisparet framför alla och planerar att nu ta sin låttitel synnerligen bokstavligt. Inför Gud, men kanske än viktigare, tusentals konsertfans och miljontals fler via livestreaming ska de avsluta en extravagant turné med en bröllopsceremoni innan det är dags för smekmånad. Man kan ju fråga sig hur många minuter av den som inte kommer att livestreamas…

Men de ömma tu kommer aldrig så långt. Sekunder innan det är dags att knyta hymens band släpps nämligen en kort video där Bastian har ett…indiskret ögonblick med Kats assistent. Utan någon direkt möjlighet att under tystnad dra sig tillbaka för att få sitt hjärta krossat ifred bestämmer Kat sig för att desperata tider kräver desperata åtgärder. Mitt i konserthavet ser hon en helt vanlig kille hålla upp en skylt där det står ”Marry Me” och Kat tänker att va fan och säger ”Ja”.

Och därmed vänder hon upp och ned på Charlie Gilberts liv, en rätt vanlig frånskild pappa och mattelärare. Från början är deras relation inte stort mer än en handfull presskonferenser och arrangerade fototillfällen men så småningom kommer de varandra allt närmare.

Nej, Marry Me avviker inte många millimeter från bekanta romcom-taxonomin men filmen är samtidigt ett välgjort och ganska gulligt exemplar inom den floran. Nyordningar är inget självändamål i sig och ibland duger det gott med något välkänt, bara det är gjort med hyfsad kvalitet. I fallet Marry Me består kvaliteten både av manus, generellt produktionsvärde och insatserna från framförallt Jennifer Lopez och Owen Wilson i rollerna som Kat och Charlie. De har bra kemi sins emellan och känns hyfsat naturliga tillsammans.

Den ljuvliga Sarah Silverman är också bra som Charlies kollega och ingjuter några droppar (men knappast mer än så) välbehövlig syra mitt i all sirapen. Jag ska väl inte påstå att jag förlorade mitt hjärta till den delen av historien som rörde Charlies dotter Lou, spelad av Chloe Coleman, men även hon gör en bra prestation och rollen krävs naturligtvis för att befästa hans status som en Reko Man.

En anings större cred tycker jag dock ska gå till just Lopez eftersom det såklart ger Marry Me en extra tyngd att hennes Kat framför låtar som faktiskt skulle kunna ligga på hitlistorna. Allt för ofta blir det halvtama hittepå-låtar när någon ska spela artist på film men Lopez har en otvetydig superstjärneaura som verkligen lyser när hon släpper fram den. Scenen där hon sjunger ensam, enbart ackompanjerad av en enkel gitarr, är nära nog bländande i det avseendet. I förmågan att både vara en habil skådis och kunna avge rejäl superstjärneaura matchar Lopez utan problem Cher, särskilt när den senare numera botoxat sönder ansiktet.

Marry Me känns också som modern film då man tycks ha lagt sig vinn om att skapa en ganska diversifierad statistuppsättning utan att det görs någon större grej av vare sig funktionsnedsättningar eller icke-hetero-förhållanden. Inget som på något sätt är avgörande för min uppfattning om filmen, men som hjälper det allmänt gedigna och genomtänkta intrycket.

Det jag däremot möjligen skulle kunna ha åsikter om är att Kat känns lite ”tom” i förhållande till Charlie. Charlie framställs tydligt som pappa till Lou (det finns också en jycke med i leken) samt pratar gärna och mycket om relationen med sin egen mamma. Kat blir i det avseendet främst en kvinna på jakt efter en stadigvarande romans att fylla sitt liv med. Möjligen också en kvinna som på grund av sitt kön tvingas kämpa hårdare än sina manliga motparter i den mördande kändisbranschen.

Meeeeen…bland är det skönt att se en film där majoriteten av alla rollfigurer faktiskt försöker vara generellt hyggliga människor och som är enkel, utan att för den skull bli onödigt banal. Ibland behöver livet inte vara mer komplicerat än en film som Marry Me.

The Great Debaters (2007)

Australasiatisk, europeisk fyrkant, extemporerad, impromptu, jes, Lincoln-Douglas, mace…

Och då är detta ändå bara ett axplock i den överraskande rika floran av olika sätt att utkämpa en strid med enbart ord, vilken bedöms utifrån “innehåll, stil och strategi”. Ni vet, den där lätt märkliga företeelsen som inte minst amerikaner tycks så förtjusta i – debatt-tävlingar.

The Great Debaters berättar den (nästan) sanna historien om hur debatt-laget vid det svarta Wiley College kom att möta laget vid det kritvita Harvard. Inte så särdeles märkvärdigt om året inte hade varit 1935 och det fortfarande var högst aktuellt med både Jim Crow-lagar och lynchningar. Inte minst i Texas, hemstaten för Wiley College.

Historien och den historiska kontexten berättas främst genom tre av lagets medlemmar och deras tränare – läraren, poeten och fackföreningsagitatorn Melvin B. Tolson. I den mån The Great Debaters har en huvudperson är det emellertid i den unge James Farmer Jr., son till professorn James Farmer Sr. (den förste svarte mannen i Texas att få en doktorsgrad (vilket förstås inte hindrar honom från att bli tilltalad “boy” av vilken grisbonde som helst, bara så länge grisbonden är vit)). James Jr. har som synes en hel del att leva upp till, särskilt som han bara är 14 bast mitt bland alla collegestudenterna.

Föga förvånande faller lillgrabben handlöst för lagkamraten Samantha Booke som drömmer om att bli jurist. Samantha friendzonar dock snabbt den valpige uppvaktaren till förmån för lagets tredje medlem, Henry Lowe. En arg ung man, smart men med något av en bad boy-aura. Det vill säga kattmynta för smarta kvinns som Samantha.

Det dröjer ett tag innan jag kommer underfund med vad The Great Debaters påminner mig om – en musikal som utspelas inom ramen för, säg, en teater, en filminspelning eller en artist-skola. Det vill säga, en miljö som i sig självt ger anledning till att när som helst kunna slänga in ett sång-och-dans-nummer.

I fallet med Denzel Washingtons andra film som regissör är det emellertid inte sång-och-dans-nummer som står i fokus, utan brandtal. Det är knappast någon slump att enda gången vi får se laget utkämpa någon av sina ordstrider är när utgångspunkten är något i stil med “Civil disobedience is wrong”.

En snabb blick i backspegeln på Denzel Washingtons karriär gör det lätt att se en skådis som är märkbart svag för BOATS och biografi-filmer, gärna sådana som handlar om amerikansk segregation och rasism. Hans femte filmroll var porträttet av den sydafrikanske anti-apartheid-aktivisten Steven Biko, tio år senare kom Malcolm X. Så i det avseendet sticker The Great Debaters inte ut det allra minsta i Washingtons filmografi.

Annars kan man fråga sig om man ska se konspiratoriskt på det faktum att av de två filmerna som skådisen hade en roll i 2007, så var det den om en kriminell svart man som fick mest uppmärksamhet. The Great Debaters delar nämligen premiär-år med American Gangster. Eller också är det så enkelt att en film regisserad av Ridley Scott smäller högre än en regisserad av Washington.

Regissören spelar förstås själv rollen som den karismatiske och revolutionäre Tolson, medan Forest Whitaker axlar den stramare professor James Farmer Sr. Hans son, James Jr., spelas av Denzel Whitaker. Inte alls släkt med Forest, men däremot med förnamnet taget från Washington (även om han själv länge trodde att det inte alls var så). De andra lagmedlemmarna spelas av Nate Parker, respektive Junee Smollett.

Denzel Washington är ett namn som borgar för stabilitet och The Great Debaters är inget undantag. Nu finns i och för sig en hel del kompetens även bakom kameran. James Newton Howard har skrivit musiken och fotot är signerat fransmannen Philippe Rousselot, vilken fick en välförtjänt Oscar för arbetet med 90-talaren A River Runs Through It.

Stabilitet finns alltså i överflöd, nytänkande, innovation och upptäckarlusta kanske något mindre så. Men nu tenderar ju BOATS- och biografifilmer en gång för alla att vara produktioner som sällan förhäver sig, utan oftast fokuserar på att berätta sin historia från A till Ö. I det avseendet kanske det ändå märks att Washington inte är lika mycket av veteran bakom, som framför, kameran? Särskilt mot slutet upplever jag nämligen att det förekommer ett par mer än förväntade sekvenser, vilka dessutom egentligen inte behövs för den historia som The Great Debaters vill berätta. Samtidigt är det en både välspelad och intressant historia, som skulle förtjäna lite mer uppmärksamhet.

Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Sluha narodu 2 (2016)

alt. titel: Folkets tjänare 2, Servant of the Nation 2, Servant of the People 2

TV-serien Folkets tjänare handlar om historieläraren Vasyl Petrovytj Holoborodko som, efter en populär viralvideo och påhittiga elever, överraskande blir vald till Ukrainas president. Han för i denna position en kamp för att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Sometimes They Come Back (1991)

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.