Ett, tu…TV-serier! #24

Arrested Development (2003-2019, 5 säsonger och 84 avsnitt)

Första gången jag upplevde ett avsnitt av Arrested Development var något av en uppenbarelse. Den fullkomligt dysfunktionella och egocentriska familjen Bluth bjöd på halsbrytande äventyr med allt från en libidinös och fängslad patriark till två kusiner där den ene ständigt försökte hitta moraliska kryphål för att kunna kyssa den andra.

Bakom serien står bland andra brödraparet Joe och Anthony Russo, vars namn inte bara är välbekanta i Community-sammanhang utan också inom MCEU. Arrested Development är dock inte lika referenshumor-meta som Community, utan mer pang-på-rödbetan. Skådismässigt skäms serien inte heller för sig och i princip alla de huvudsakligen involverade (från Jason Bateman och Portia de Rossi till David Cross och Michael Cera) känns igen från många andra produktioner. Birollerna går inte heller av för hackor med namn som Ben Stiller, Judy Greer och Charlize Theron.

Serien gjorde ett ganska långt uppehåll mellan säsong 3 och 4, ett uppehåll som varade mellan 2006 och 2013. Tyvärr måste jag ifrågasätta det vettiga i att försöka sparka liv i den avsomnade hästen eftersom de nya avsnitten inte ens kommer i närheten av de tre första säsongerna. Man försöker sig på en del nya grepp, framförallt tekniken att berätta ungefär samma historia ur olika rollfigurers synvinkel, men det blir mest bara tradigt. Jag tycker heller inte att den lyckas särskilt bra med att gör humoristiska poänger av det faktum att de flesta skådisarna synbarligen är äldre.

De tre första säsongerna är fortfarande komiskt guld men det går alldeles utmärkt att göra halt efter dem.

The Chair (2021, 1 säsong och 6 avsnitt)

Trots att den fladdrade förbi i ögonvrån hade jag nog inte tagit mig an The Chair om jag inte sett en rekommendation som utlovade humor på bekostnad av en stelbent akademi. Det börjar vara ganska många år sedan jag lämnade den miljön, men lite nu och då får jag ändå ett nostalgiskt il.

Och i det avseendet blev i och för sig The Chair ett ganska effektivt motgift för en sådan nostalgi. Här möter vi en nyutnämnd prefekt inom det fiktiva Pembroke College, Ji-Yoon Kim. Hon startar sin utnämning med höga ambitioner för den ärevördiga, men lätt ålderstigna, engelskainstitutionen. Bara för att se dem en efter en malas till stoft i de akademiska kvarnarna, vilka inbegriper både klåfingriga mecenater och woke-studenter som inte ser det minsta humoristiska i en lärare som försöker förhålla sig skämtsamt till exempelvis Hitler och nazism.

Ji-Yoon spelas av Sandra Oh och förutom New England-college-porr är hon seriens stora behållning. Jag tycker hon lyckas spela ut en brett men samtidigt trovärdigt register av känslor inför en fullkomligt surrealistisk arbetssituation samt ett hyfsat rörigt privatliv som bland annat innehåller en trulig, adopterad dotter.

I en tid när mycket ska dras ut på både längden och bredden är det naturligtvis lätt att applådera det faktum att The Chair lyckats begränsa sig till endast sex avsnitt. Samtidigt tycker jag att skaparna Amanda Peet (japp, DEN Amanda Peet) och Annie Julia Wyman gapat över väl många och komplexa ämnen för en sådan begränsad tid att avhandla dem på.

Här har vi sexism och rasism på campus, den fria forskningens förutsättningar i förhållande till krav på modernisering och en marknad där studenterna är konsumenter av utbildning, moderskap, chefskap, gisslananställningar och säkert ett gäng till som jag hunnit glömma bort i hastigheten. Inget av allt detta är dåligt eller irrelevant men slutresultatet känns lite rumphugget, som om The Chair bara hunnit skrapa på ytan.

Men det är en ganska bra yta, så en klar rekommendation på The Chair. Det är ju ändå bara sex avsnitt…

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Martin har fullkomligt tappat geisten i både äktenskap och lärargärning, Nikolaj har ett hektiskt vardagspussel med små barn, Tommys fru Mette lämnade honom för ett bra tag sedan medan Peter aldrig ens haft en livspartner. Firandet av Nikolajs 40-årsfest är inget hålligångpartaj, utan en städad affär på en finkrog med kaviar och dyra viner. Hemmavid har Martin försäkrat familjen att han nog kommer att komma hem ganska tidigt. Det är ju en vanlig arbetsdag imorgon, gudbevars.

Men så tar psykologiläraren Nikolaj upp tesen att alla människor egentligen går omkring och är lite för o-berusade. Med en halv promille i kroppen skulle vi vara lagom mycket gladare, öppnare samt ha lagomt mycket mer självförtroende. Och i den här livströtta fyrklövern är det inte särskilt svårt att sälja in konceptet. Bara som ett rent experiment, givetvis. De är ju inga alkoholister, snarare forskare i okänt territorium. För vad kan gå fel med att inleda varje dag med ett par glas vin eller några klunkar vodka?

Det är denna oundviklighet som jag har svårast för när det gäller Druk. Det är klart som fan att det först kommer positiva konsekvenser av supandet – mer stimulerande undervisning, mer sex med frugan – för att sedan vändas i tragik när ”experimentet” går överstyr. Och med den förutsägbarheten i själva historien spelar det nästan ingen roll hur kompetent själva genomförandet är. En kompetens som samtidigt blir ett problem i sig, eftersom scenerna där alla männen blir övertygande berusade får min cringe-o-meter att slå i botten.

Däremot framstår själva slutet som betydligt mindre oundvikligt. Faktum är att jag har svårt att få grepp om huruvida regissör och manusförfattare Thomas Vinterberg tänkt sig att Druk ska vidarebefordra något tydligt budskap. Förutom att det är klart korkat att självsabotera sitt liv så till den milda grad som Martin lyckas göra, både innan och under själva experimentfasen.

Men Druk är verkligen ingen ensidig nykteristpropaganda – vissa saker blir utan tvivel enklare eller roligare med en hutt eller två i kroppen. Kanske är den viktigaste slutsatsen att man aldrig ska sluta med att försöka bjuda in och omfamna livsglädjen? Vilket i sin tur är en av de där sakerna som faktiskt blir lite enklare och roligare under alkoholens inverkan. Möjligen beror detta svajande på att manuset ändrade riktning efter en tragisk händelse i Vinterbergs eget liv. Från början verkar tanken ha varit en mer oförblommerad hyllning till de goda ting som kan uppnås under alkoholens inverkan, efter en idé från Vinterbergs dotter Ida. Men när Ida omkom i en trafikolycka 2019 kom manuset att istället fokuseras på att uppmärksamma och uppskatta livet.

Druk var en helt ok filmupplevelse, vars innehåll inte riktigt lyckades motsvara den rena hantverksskickligheten. Jag känner ingen större lust att se filmen igen. Kanske var jag fel målgrupp för att verkligen bli engagerad i de fyra lärarnas spritindränkta öden och äventyr? En företeelse som på egen hand drar ned betyget minst ett snäpp är tyvärr också Maria Bonnevi i rollen som Martins fru Annika. Hon kör nämligen med den där stela, svenska drama-intonationen som låter malplacerad redan i en svensk filmproduktion. När den här dessutom tvingas kajka runt solo bland en massa (mina öron) betydligt naturligt danskt snickesnack utgör den en klar nackdel som påverkar hela produktionen.

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Fortsätt läsa ”Alena (2015)”

Sluha narodu 2 (2016)

alt. titel: Folkets tjänare 2, Servant of the Nation 2, Servant of the People 2

TV-serien Folkets tjänare handlar om historieläraren Vasyl Petrovytj Holoborodko som, efter en populär viralvideo och påhittiga elever, överraskande blir vald till Ukrainas president. Han för i denna position en kamp för att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.

Fortsätt läsa ”Sluha narodu 2 (2016)”

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

Sometimes They Come Back (1991)

alt. titel: Somme tider vender de tilbage, Vengeance diabolique, Stephen Kings Manchmal kommen sie wieder, Stephen King’s Sometimes They Come Back

Amerikanske författaren Thomas Wolfe har skrivit en roman med titeln You Can’t Go Home Again, men ibland kommer man ändå tillbaka. Som läraren Jimmy Norman. Han återvänder till hemstaden med frugan Sally och sonen Scott, trots att hemvändandet för med sig en avsevärd psykisk press. Men som Jimmy påpekar: ingen annan skola i hela USA ville anställa honom efter att han fått någon form av sammanbrott och gett sig på en elev.

Fortsätt läsa ”Sometimes They Come Back (1991)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”

Whiplash (2014)

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Fortsätt läsa ”Whiplash (2014)”

Les diaboliques (1955)

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Fortsätt läsa ”Les diaboliques (1955)”