You are currently browsing the tag archive for the ‘Invasion’ tag.

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

Men innan vi kommer dit tar sig unga paret Scott och Annie långt ut på vischan för att köpa ett hus eftersom Annie är ”a country girl at heart”. Och eftersom Scott är hennes man och älskar henne är nu en gång världens ordning så att han måste ställa upp på det. Även om det så innebär att de bosätter sig en och en halv timmes bilresa utanför San Francisco där Scott har sitt jobb. Annie målar drömskt upp deras framtid: ”We get the house, we get the kids, we get the whole thing”.

Och visst kan det verka som om de fått tag i det perfekta huset. Fastigheten Foxglove är byggd i början på 1900-talet vilket jag gissar gör den i princip uråldrig med amerikanska mått mätt. Förre ägaren Charlie påtalar gärna hur mycket av hans egen familjehistoria som är knuten till Foxglove och att det erbjuder ”lots of privacy”.

Fast inte så mycket privatliv från Charlie själv ska det visa sig. Annie tycker synd om den äldre mannen och bjuder in honom till Thanksgivingfirande samtidigt som Charlie fått ovanan att dyka upp objuden både nu och då. Det är ju så mycket de unga stadsborna inte klarar av eller begriper – var juldekorationerna finns, hur ofta man måste klippa gräset, vad man får och inte får göra med ett anrikt gammalt hus, hur man hanterar ett gevär…

På ett sätt skulle man väl kunna säga att titeln i sig utgör en spoiler, men det går samtidigt ganska snabbt för The Intruder att komma till den punkten när Charlies tjänstvillighet övergår till att kännas påträngande och creepy. Hell, det går ju i princip inte att avslöja något alls om själva historien utan att komma fram till det. Charlie spelas som sagt av en tjusigt fårad Dennis Quaid medan Annie och Scott gestaltas av för mig okända skådisarna Meagan Good och Michael Ealy.

Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att manusskrivande är en smal sak. Samtidigt verkar det som om berättelser som bygger på socialt obehag är nästan lika enkla att få till som sport-underdog-historier. Charlies accelererande ”tjänster” påminner en hel del om exempelvis Joel Edgertons The Gift från 2015. Det vill säga att det är ganska lätt för tittaren att identifiera sig i den oerhört obekväma situationen där någon gör något till synes snällt men som istället känns efterhängset och obehagligt.

Förutom The Gift påminner The Intruder också en hel del om filmer som Straw Dogs – det skämtas en del mellan Annie och en väninna om att Charlie är en ”manly man” medan deras makar är ”poor city boys” som garanterat kommer att gå vilse i det närliggande skogspartiet (vilket dock inte hindrar Annie och Scott från att ratta västra USA:s största SUV redan innan flytten). Scott är dessutom utrustad med glasögon och avskyr vapen. Och så har vi förstås kilen som drivs in mellan det äkta paret eftersom Annie ändå gillar Charlie medan Scott ser på hans avancemang med betydligt större misstänksamhet. Föga förvånande antyds det dessutom snart att det ligger någon slags konflikt mellan Scott och Annie längre tillbaka i tiden, vilken snabbt som attan kan användas som slagträ vid eventuella gräl.

Så någon större spänning i ”hur kommer det att gå?!” har vi väl inte i The Intruder, det handlar snarare om hur handlingen slingrar sig på vägen dit. Ytterligare svagheter filmen dras med är dels ett fruktansvärt trist soundtrack, dels att varken Good eller Ealy gör något större avtryck. Både de och deras relation är tyvärr ganska anonyma och trista. Då var det roligare att se Quaid spinna loss i fullt crazy mode.

Men det som verkligen gjorde mig konfunderad var slutet, vilket tog en så pass förväntad vändning att jag hade avfärdat det som fullkomligt uteslutet. Det gör också att den slutgiltiga moraliska lektionen, lärdomen eller utdelningen kastar tillbaka The Intruder till 70- (eller varför inte till och med 50?)-talet. Det ska dessutom ställas emot filmens budskap dittills: att det är i princip psykotiskt att klamra sig fast vid en svunnen dåtid och vägra acceptera att livet innebär oundviklig förändring. Out with the old, in with the new!

Trots det hängde jag ändå förvånansvärt länge med på färden som var The Intruder. Filmen är på intet vis dåligt gjord rent hantverksmässigt, den är som sagt bara anonym och med ett manus som i slutänden visade sig vara både unket och motsägelsefullt.

Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Läs hela inlägget här »

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Läs hela inlägget här »

Det är nästan så man skulle kunna tro att MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) hade planerat allt in i minsta detalj. Den blomstertid nu kommer är nämligen en perfekt pendang till den uppmärksammade broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Även om våra huvudpersoner hamnar i en situation som går långt utöver vad som kan fixas medelst ett gäng burkar konserverade tomater samt ett spritkök.

Läs hela inlägget här »

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Läs hela inlägget här »

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg