X2: Norge i krig (2017 & 2022)

Kort efter andra världskrigets utbrott i september 1939 rasade en veritabel huggsexa om norska hamnar. Särskilt då Narvik, som tack vare sin malmhamn fram till i början av april 1940 hade kunnat skeppa ut järnmalm från Kiruna. Den 9 april fick norrmännen emellertid ovälkommet tyskt besök, vilka torpederade ett par norska pansarskepp och sedan intog staden. Ute till havs låg dock brittiska jagare, vilka gjorde sitt bästa för att bomba bort tyskarna från den strategiskt viktiga hamnen. En hårt prövad civilbefolkning fick klara sig bäst de kunde undan tyskarna på land och britterna till havs.

Den som kan sin historia vet såklart att just Slaget om Narvik knappast slutade i en triumfatorisk seger för vare sig de allierade eller Norge. Det återstod flera, hårda invasionskrigsår. I början av 1943 skulle därför en norsk styrka, utgående från Skottland och kompani Linge, landstiga norr om Tromsö. Uppdraget var att dels sabotera tyska mål i Norge, dels komma i kontakt med den norska motståndsrörelsen för att organisera ytterligare sabotagegrupper.

Det gick tyvärr inte så bra. Tyskarna hade fått nys om operation “Martin Red” och väntade på stranden. Av den 12 man starka gruppen blev alla tillfångatagna utom en, fänrik Jan Baalsrud. Under nio veckor höll han sig undan från tyskarna på väg mot den relativa säkerheten i Sverige, med benäget bistånd från patriotiska landsmän.

Två norska filmer om samma krig, vilka inte skiljer sig särskilt mycket åt i vare sig år (hey, allt är relativt) eller geografi (blott nätta 23 mil landvägen). Trots det två väldigt olika produktioner.

Kampen om Narvik (regisserad av Erik Skjoldbjaerg) är ett renodlat krigsdrama, där slaget speglas genom den lilla familjen Tofte. Pappa Gunnar är korpral i armén medan mamma Ingrid, tack vare sina tyskakunskaper, mer eller mindre blir shanghajad till förhandlingarna mellan tyskarna och Narviks borgmästare. Jan Baalsruds strapatser i Harald Zwarts Den 12. mann tar med en gång snarare skepnaden av krigsthriller, där det inte saknas vare sig skottlossning i slowmotion eller illasinnade tyskar.

Samtidigt har bägge filmerna en stolt, norsk historia gemensamt. I vissa delar skulle man nästan kunna misstänka att de sponsrats av Fremskrittspartiet eller någon liknande organisation. Kampen om Narvik är oförblommerat patriotisk i scener där det hissas norska flaggor på vackert belägna fjälltoppar och sjungs norska kampsånger. Den 12. mann visar i sin tur upp en stolt befolkning som riskerar livet flera gånger om när de hjälper Baalsrud på hans flykt över fjällen (manus bygger på en bok från 2001, Jan Baalsrud og de som reddet ham).

Men för all del, bägge filmerna bjuder även på en del nyansering. Eller i alla fall ett par steg bort från den allra grövsta stereotypiseringen. I Kampen om Narvik är det Ingrid Tofte som får föra civilbefolkningens talan. Vem står egentligen på deras sida när staden bombarderas från varsitt håll av stridande styrkor? Det är kanske lätt för en soldat att prata om att antingen döda eller dö för Saken, men vart vänder man sig när omständigheterna håller på att ta livet av ens barn? Det är Ingrids historia som skapar en välbehövlig kontrast till de överpatriotiska tonerna i Kampen om Narvik.

Riktigt så långt i nyanseringen går inte Den 12. mann, en film som inte kan beskyllas för att vara subtil på en enda fläck. Men den gör i alla fall inte heller Baalsrud till en oövervinnerlig he-man. Istället blir det tydligt att han skulle ha frusit ihjäl per omgående om han inte fått hjälp. Långt innan han är över norsk-svenska gränsen är han i så pass uselt skick att han måste halas fram på släde.

Samtidigt innehåller Den 12. mann framförallt närmast parodiskt ondsinta tyskar, anförda av Jonathan Rhys-Meyers Sturmbannführer Kurt Stage. En Gestapo-man som oftast talar i morrande viskningar och inte drar sig för tortyr av typen “glödgade nålar under naglarna”. Det är bara de runda glasögonen som saknas – läderrocken med sina fladdermusliknande slag sitter där den ska.

Båda filmerna är klart sevärda. Särskilt Den 12. mann berättar ju en helt osannolik, sann historia. Samtidigt känns den, eventuellt tack vare sin thrilleröverlevarkostym, något ytligare än Kampen om Narvik. Den senare filmen bjussar på ett saftigare moraliskt dilemma men inte heller där särskilt mycket som berör på ett djupare plan, tyvärr.

Stort tack till podden Snacka om film! vars senaste Norge-avsnitt tipsade om dagens filmer.

Den 12. mann (2017)
alt. titel: Den tolfte mannen, The 12th Man – Kampf ums Überleben, The 12th Man

Kampen om Narvik (2022)
alt. titel: Narvik, Narvik: Hitler’s First Defeat

Quo Vadis, Aida? (2020)

År 1994 var det första gången den nymornade staten Bosnien-Hercegovina (då fortfarande Republiken Bosnien och Hercegovina) anmälde en film till Oscars-kategorin Best International Feature Film. Efter De hårda åren är det dock ett rejält hopp fram till 2001 års Ingenmansland. Vad det där hoppet beror på torde inte vara något större mysterium för någon med ens den mest rudimentära kunskap om Europas moderna historia.

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Salem’s Lot (1979)

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

The Day of the Triffids (1951)

alt. titel: Triffiderna, Revolt of the Triffids

Invasioner handlar främst om att bida sin tid och invänta rätt tillfälle — fråga bara triffiderna. En relativt ny deltagare i jordens ekosystem men en som mänskligheten givetvis redan sett till att tämja. Ett arbete som krävde lite mer möda än man kanske skulle förvänta sig när det gäller en växt men triffiderna är inte bara giftiga, utan också förmögna till viss rörelse. Dessa nackdelar vägs dock med god marginal upp av det faktum att man från dem kan producera en högkvalitativ olja. Cash is king och därför finns det flera inhägnade triffidfält runt om i världen.

KoontzKatalepsi #5

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

The Intruder (2019)

Om du någon gång undrat hur det skulle vara att se Dennis Quaid åkalla Bryan Adams, Jack Nicholson och Mel Gibson i en och samma film, då är The Intruder som klippt och skuren!

The Hallow (2015)

Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Duck Soup (1933)

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

The Day of the Triffids (1963)

alt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.