Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

Margrete den første (2021)

alt. titel: Drottning Margareta, Die Königin des Nordens, Margrete – Queen of the North

Ok, dags att bikta sig. Jag har inte sett vare sig Arn-filmen eller Tre solar. Men jag såg Petri tårar när det begav sig och det var tillräckligt för att ingjuta en evig skepsis mot historiska filmer som utspelas på hemmaplan. Det enda som fick iväg mig till biografen för Margrete den første var förstås Tine Dyrholm i huvudrollen. Vem kan säga nej till Queen Trine?

Fortsätt läsa ”Margrete den første (2021)”

Tolkien (2019)

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

Fortsätt läsa ”Tolkien (2019)”

Musikalvecka: Funny Girl (1968)

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: Funny Girl (1968)”

Saving Mr. Banks (2013)

alt titel: Dans l’ombre de Mary, Dans l’ombre de Mary: La Promesse de Walt Disney

”Winds in the east, mist coming in/Like somethin’ is brewin’ and bout to begin”

Men nej, den här östanvinden är ingen nyhet för författaren Pamela Lyndon Travers. I tjugo års tid har en viss Walt Disney velat köpa upp filmrättigheterna till Travers populära barnböcker om Mary Poppins och i lika många år har hon tjurigt hållit emot. Hon kan inte för sitt liv se hur skaparen av tokroliga dvärgar och en visslande mus med brallor på sig ska kunna göra hennes bitska Mary rättvisa. Han skapar lättsinnig och sentimental smörja, hon skapar böcker som betonar vikten av att säga barn sanningen och lära dem att leva med besvikelser (”Disappointments are to the soul what the thunderstorm is to the air”).

Fortsätt läsa ”Saving Mr. Banks (2013)”

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Fortsätt läsa ”Patton (1970)”

Kaze tachinu (2013)

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Fortsätt läsa ”Kaze tachinu (2013)”

Stalin: The Court of the Red Tsar (2003)

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Fortsätt läsa ”Stalin: The Court of the Red Tsar (2003)”

Mary Queen of Scots (2018)

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Fortsätt läsa ”Mary Queen of Scots (2018)”

Min kamp (2009)

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Fortsätt läsa ”Min kamp (2009)”