You are currently browsing the category archive for the ‘Biografi’ category.

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Mike, som i den där skogen kommer på artistnamnet Blaze Foley, skriver nämligen country- och blueslåtar och skulle gärna vilja bli legendarisk. Inte en stjärna, ety stjärnor förlorar förr eller senare sin glans, utan en legendar.

Men det är svårt att bli legendarisk om ingen mer än småfåglarna och ekorrarna lyssnar på ens musik så Blaze och Sybil tar så småningom beslutet att flytta till Austin. Och visst är det då fler som kommer i kontakt med hans musik men det innebär samtidigt att Blaze själv kommer i kontakt med både alkohol och andra droger (utöver den marijuana som han och Sybil ivrigt puffade på därute i skogen). Vilket i sin tur sätter honom i kontakt med mindre tilltalande personlighetsdrag.

I Juliet, Naked försökte Chris O’Dowds colleglärare Duncan genom sin hemsida få hela världen att uppmärksamma den enligt hans mening bortglömde alternativrockern Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. I Blaze är det Ethan Hawke själv (i egenskap av såväl regissör som medmanusförfattare) som velat få världen att uppmärksamma Blaze Foley. Och han har lite kraftigare doniningar än en hemmasnickrad hemsida till sin hjälp.

En hel film alltså, tillägnad Blaze Foley. Eventuellt ett osjunget geni. En film proppad med packade musiker och en hel massa melankolisk musik, vilken för all del har sin charm. När det hela är överstökat har vi i publiken förvisso fått någon slags kronologi från det att Blaze träffar Sybil till sin död 1989 men jag får känslan av att Hawke knappast har haft ambitionen att berätta sin historia från A till Ö. På samma sätt som ordet ”Alfabet” representerar 29 olika bokstäver representerar filmen Blaze Foleys liv. En slags abstraktion om man så vill, mer av en stämning eller en känsla än en regelrätt historia.

Däremot är jag inte helt säker på vad den här abstraktionen ska stå för. Kärlekshistorien mellan Sybil och Blaze som för Blazes del aldrig verkar ha gått över, åtminstone inte om man skulle se till hans musik? Eller en mer generell kärleksskildring, hur kvinnor kan göra hela sina liv till kärlek (åtminstone till en viss gräns) medan (musiker)män aldrig har mer kärlek än att den förbrukas av deras musik? En berättelse om hur många det är som rycker och drar i en talangfull musiker och vill vara en del av hans arv? Eller en bild av en man som av olika anledningar sällan tycks klara av att undvika korkade beslut som leder till att han allt som oftast blir utkastad från sina egna gig på grund av fylla eller slagsmål? Inte sällan både och, dessutom.

Blaze är inte dålig. Framförallt tyckte jag om rolltolkningarna från Ben Dickey och Alia Shawkat som Blaze och Sybil där de lyckas skapa djupt känd autenticitet. De är rara tillsammans och det känns aldrig som att jag sitter och tittar på två skådisar, utan på två människor som verkligen är kära i varandra. Det fanns också ett par, tre scener som var milt humoristiska på ett ganska tilltalande sätt, särskilt den där Blaze och Sybil besöker Sybils judiska föräldrar (där modern faktiskt spelas av den verkliga Sybil Rosen).

Men samtidigt får jag ingen riktig rätsida på Hawkes framställning. Det blir för många lösryckta scener som inte riktigt passar in i den övergripande kronologin och för många antydningar som lämnas utan åtgärd. Ibland känns det som om hela Blaze är en enda stor antydan, filmen tippar över av all undertext som finns under ytan. I mångt och mycket handlar det förstås om att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av Blazes historia. På sätt och vis var det nästan tur att förtexterna gjorde klart att detta skulle vara en verklig historia för det gjorde faktiskt att jag hade lättare att acceptera dess brist på riktning.

Jag kan sympatisera med Hawkes önskan att öppna folks ögon och öron för Blazes historia och hans musik. Samtidigt har jag svårt att fördra en man som helt uppenbart tycks ha varit sin egen värsta fiende. Av det vi får se tycks musikern ha haft många chanser att göra sig själv till den där legenden som han drömde om men inte tagit någon av dem. Jag misstänker att Blaze, i likhet med A Star is Born och Bohemian Rhapsody, är en film där jag kommer att behålla soundtracket inom mig betydligt längre än själva filmen.

Vi var flera filmspanare som samlades runt Blaze Foleys gitarr:
Filmfrommen
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer

Annonser

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Patrick Melrose är en plågad själ. Vad jag kan uppfatta utspelar sig alla tre böckerna under max ett dygn men med ivriga bakåtblickar och flera olika berättarperspektiv på samma händelse är det inga större problem att dra ut på det hela.

I Dåliga nyheter möter vi en fyraårig Patrick som bor i södra Frankrike med pappa David och mamma Eleanor. Det är mamma som står för kosingen och pappa som står för det fina släktträdet och ingen av dem kan sägas vara särskilt lycklig inom äktenskapet. Faktum är att Eleanor bara får ett par ögonblicks respit när hon pimplar vodka eller befinner sig i den fristad som är hennes stora Buick. Om David får någon respit överhuvudtaget är tveksamt, han framlever sitt liv vadande genom det undermåliga träsk som är den övriga mänskligheten. Han kan bara få ett par sekunders tillfredsställelse genom att förolämpa, förnedra eller kuva en annan individ och i den leken har Eleanor för länge sedan tappat sin lockelse för David. Det är förstås inte så förvånande att Patrick framlever sina dagar i ett rent helvete.

Ännu mindre förvånande är att Patrick ungefär 20 år senare i Dåliga nyheter är gravt drogberoende. Vi får följa honom på en snabb tripp (heh…) till New York dit han måste åka med kort varsel för att hämta sin avlidne far. Vad som följer är en förvirrad sejour där han måste brottas med sitt förflutna samtidigt som vi förlänas en ingående beskrivning av exakt vilka droger han petar i sin kropp och hur han får tag på dem.

Men till skillnad från många andra knarkare slutar inte Patrick sina dagar med en spruta i armen. När det hunnit gå ytterligare ett antal år får vi genom Visst hopp hänga med på en överklassfest dit Patrick är bjuden tillsammans med en hel bunt andra mer eller mindre otrevliga individer, däribland prinsessan Margaret.

Bakom romanerna och Patrick står en man vid namn Edward St Aubyn. Edward växte upp i England och Frankrike, hade en brittisk far samt en rik amerikansk mor, så det är väl knappast någon större tvekan om att skrivandet varit ett sätt för Edward att exorcera sin barndoms demoner. Som läsare har jag dock svårt att uppskatta självterapin. Jag kan acceptera att böckerna innehåller värjevasst vässade formuleringar och nålar som ska sticka hål på främst den förljugna och depraverade överklassen. Men språket faller tyvärr på att jag läser det hela i svensk översättning (olycksfall i arbetet) och det språket försöker berätta blir jag inte så engagerad av. Eventuellt kan det bero på en kulturkrock – jag förstår helt enkelt inte alla intrikata detaljer som St Aubyn berättar om den brittiska överklassen.

Allra svårast hade jag för mittendelen – finns det något tråkigare än att följa en knarkare på jakt efter sitt nästa rus? Men inte heller beskrivningen av en utsatt småpojke eller en uttråkad man, osäker på vartåt han ska rikta sitt liv, ger mig något. Jag blir inte särskilt förvånad över liknelserna som görs mellan St Aubyn och den evige överklasskildraren Evelyn Waugh eftersom jag inte var överdrivet förtjust i Brideshead Revisited heller.

Nej, brittisk överklass förpackas än så länge bäst i den klassiska Monty Python-tävlingen Upper Class Twit of the Year.

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

I en modern historieskrivning har jag svårt att komma på en entreprenör som väckt lika mycket nyfikenhet och känslor som Steve Jobs, Jag var ingen som tidigt hoppade på persondatortåget men var ändå klart medveten om avgrunden som fanns mellan Mac och PC. För att inte tala om avgrunden som öppnades mellan Mac och PC-användare…

Och eftersom datorer nu är en så fundamental del av vår vardag är det förstås också spännande att få någon slags inblick i ”hur det började”. Danny Boyles Steve Jobs (den fjärde spelfilmen som tillägnas mannen) tar avstamp i tre viktiga händelser från Jobs yrkesbana – lanseringen 1984 av Apple Macintosh, 1988 av NeXT and 1998 av iMac.

Jag känner mig föranledd att svära på mitt förhållandevis osolkade rykte att jag faktiskt inte hade en aning om (alternativt helt glömt bort) vem som hade skrivit manus när jag tänkte: ”Det var en väldans massa snack och spring i korridorer. Undras om Aaron Sorkin kan ha varit inblandad…?” För det är naturligtvis alla walk-and-talk-manusförfattares guru som också står bakom manuset till Steve Jobs (utgående från en biografi av journalisten Walter Isaacson).

På det hela taget tycker jag att upplägget med de tre olika nedslagen (kompletterade med väl valda flashbacks) funkar bra. Särskilt som det blir en slags rundgång i det att Jobs vid alla tre tillfällena tvingas prata med ett fåtal nyckelpersoner som mer eller mindre följt honom genom 80-, 90- och 00-talet: Joanna Hoffman, Steve Wozniak, John Sculley, Andy Hertzfeld och sist, men inte minst, dottern Lisa.

Lisa är också ett av filmens bärande element eftersom en av de stora tvistefrågorna 1984 är det faktum att Steve vägrat erkänna faderskapet till flickan trots att han blivit dömd till underhåll i domstol. Det problematiska far-dotterförhållandet hänger sedan med fram till 1998 då Lisa är 17 år och sannolikt starkt präglad av sin egensinnige far.

Skapandet av ett barn tycks alltså inte vara något som Steve fäster särskilt stor vikt vid. Då är det en helt annan sak med hans datorprodukter, vilka ger anledning till många dialoger om användande och användare. Är kunden en ingenjör som vill kunna gå in och mer eller mindre börja löda ett eget moderkort eller ska man rikta de små apparaterna till en publik som blir lockade av ett enkelt ”point and click”-tänkande? (”It’s warm, it’s playful and it needs to say ’hello’!”)

Filmen visar upp en man som jämställer sina skapelser med de allierades vinst i andra världskriget, vet precis vad han vill ha (även om han inte alltid vet hur han ska ta sig dit) och som inte tycks sky några medel för att kunna ge liv åt sina skärmförsedda kuber. Den enda som har ens skuggan av en chans att tygla den självsvåldige typen är hans ”workwife” Joanna.

Så i det avseendet en rätt stereotyp bild av både geniet, egomonstret, kontrollfanatikern och tekniknörden. Åsikterna går självklart isär huruvida filmen kommer i närheten av den ”riktige” Steve Jobs eller inte. Oavsett den historiska sanningshalten måste jag ändå säga att Michael Fassbender gör att bra jobb i huvudrollen. Jag är inte så välbekant med Jobs verkliga utseende och Fassbender har en unik förmåga att smälta in i nära nog varenda roll han spelar. Då har jag svårare att tänka bort Kate Winslet och Seth Rogen som Joanna Hoffman och Steve Wozniak. Ingen av dem gör en dålig prestation, men deras nunor känns lite för välbekanta.

Som vanligt är det svårt att få biopics att leverera något mer utöver intresset för sin huvudperson och de historiska skeenden som hen varit inblandad i. Med en regissör som Danny Boyle och en manusförfattare som Aaron Sorkin kommer Steve Jobs längre än många andra (även om jag tycker att syftet med den inledande Arthur C. Clarke-intervjun blev något luddigt) men i slutänden blir det ändå en tittning som gör mig mer sugen att spendera ett par timmar på Wikipedia än att se om filmen.

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Så det är alltså slutmålet, men hur kom vi egentligen dit? Bohemian Rhapsody kastar oss femton år tillbaka i tiden, till ett 1970 där en blyg 20-plussare langar baggage på Heathrow, får förmaningar av mamma att skaffa sig en trevlig flicka och hänger på pubar till pappas stora förtret. Pappa, som inte riktigt kan förlika sig med att sonen överger sitt parsiska arv och insisterar på att bli kallad för ”Freddie” istället för Farrokh.

Men Freddie är inte blygare än att han kan stolpa fram till Brian May och Roger Taylor, de kvarvarande medlemmarna i bandet Smile sedan sångaren Tim hastigt och lustigt hoppat av. Det räcker med ett par toner från Freddies imponerande röstresurser och tillsammans med basisten John Deacon är Queen ett faktum.

Det är bara att erkänna – jag blev förförd. Jag är ingen ivrig konsument av trailers så det var mest av en slump jag blev sittande framför Bohemian Rhapsody, en film som jag givetvis visste var på gång men som jag dittills inte känt någon större längtan efter att se. Men Rami Maliks uppvisning på scen i ett par av Mercurys klassiska uppsättningar till tonerna av Queens oefterhärmliga musik funkade bättre än en nedsmugen rohypnol i min drink. Klart jag skulle se Bohemian Rhapsody!

Och roppefyllan räckte så pass att jag absolut inte ångrar att jag hann hugga filmen på bio – nu fick jag ju en chans att lyssna på en hel del bra låtar på ett betydligt fetare ljudsystem än jag har tillgång till hemma. Så musikaliskt finns inget att invända för min del, jag fick den Queen-fix som jag hade hoppats på.

Men i övrigt… Bohemian Rhapsody är den filmiska motsvarigheten till äggvitor, ljummet vatten eller varför inte rumsvarm gurka. Det kan vara något av det mest slätstrukna jag sett på länge. Rent skådismässigt upplever jag att alla inblandade gör så gott de kan, med Rami Malik som Mercury i spetsen (även om jag aldrig kommer från intrycket att han ser ut att ständigt gå och suga på sina formidabla löständer). Maliks uppvisning är verkligen vare sig menlös eller blek, han kastar sig med liv och lust in i sin flamboyanta sångare men får ärligt talat inte så värst mycket att arbeta med i form av vare sig bakgrund, psykologi eller inramande händelser.

Kanske är jag i denna upplevelse färgad av att jag hört rykten om att Sacha Baron Cohen, som från början skulle spela Mercury, hoppade av för att han tyckte att resultatet började bli allt för menlös. Nu kanske en film inte behöver vara särskilt beige innan den mannen börjar tycka att det blir tråkigt, men Bohemian Rhapsody blir lite väl försiktig i sina beskrivningar av inte minst bandets inneboende dynamik och deras musikaliska arbete.

Konstnärliga gärningar kan förvisso vara något av det mest otacksamma som finns att försöka beskriva på film men Bohemian Rhapsody blir för min del mest en ändlös kavalkad av att antingen Mercury eller May (spelad av Gwilym Lee) säger något i stil med ”Hörni grabbar, vad säger ni om det här?” och så nynnas eller spelas de första tonerna i en välbekant låt som vi därmed redan vet kommer att bli en hit. De där scenframträdandena som så effektivt förförde mig i trailern börjar efter ett tag snarare kännas som den ena bocken efter den andra på en ToDo-lista betitlad ”Queens viktigaste konsertögonblick”. Det finns allt för få konflikter, allt för få hinder på vägen, allt för lite ansträngning för att ge mig som tittare en aning om det jobb som rimligtvis måste ha legat bakom en karriär som Queens. Musiken flödar fram som genom ett abstrakt och gudomlig ingripande, en klyscha som tyvärr är allt för vanlig i den här typen av artist-biografi-film.

Vilket känns lite märkligt när det står klart att Bryan Singer står för regin och Anthony McCarten för manus. Singer som åtminstone en gång i tiden borgade för kvalitet i filmer som The Usual Suspects och X2 och McCarten som fått ur sig manus till både The Theory of Everything och Darkest Hour. Men så läser jag lite till och upptäcker att det tydligt varit rejält turbulent på inspelningen med en frånvarande regissör och någon som fick hoppa in i sista sekunden för att ro det hela i land och då känns det plötsligt inte alls särskilt konstigt att Bohemian Rhapsody, sitt soundtrack förutan, helt saknar själ.

Gillar man inte Queen torde Bohemian Rhapsody bara vara en enda lång plåga, särskilt som den avslutande Live Aid-sekvensen blev väl utdragen, till och med för min smak. Vet man å andra sidan med sig att man gillar Queen är filmen faktiskt värd en titt, om inte annat för möjligheten att höra lite bra musik på en rejäl ljudanläggning. Skiljelinjen mellan film och soundtrack är så pass rejäl att jag för ovanlighetens skull känner mig mer eller mindre tvingad att klämma i med dubbla betyg. Och då hänger filmens betyg nästan uteslutande på Maliks slit med sin Mercury; tänder, spandex och allt.

Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsodys soundtrack

Men varför ta mig på orden? Det finns de som förmår uppskatta Bohemian Rhapsody som den kanske ärligen förtjänar. Fiffi och Magnus, exempelvis…

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.

Läs hela inlägget här »

Som barn i en judisk familj vilken flytt både Tyskland och Sovjetunionen synes det så här i efterhand ha varit närmast remarkabelt om Robert James Fischer INTE blivit tokparanoid, uppväxt som han var under McCarthy-eran. Nu blir schackspelandet en slags ångesthantering för den unge Bobby och hans förmåga imponerar stort på alla han stöter på. Snart är han inte bara USA:s utan en av världens yngsta schackmästare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser