You are currently browsing the category archive for the ‘Biografi’ category.

Allt är väl i Albions rike. Charles II, kallad the Merry Monarch, sitter återigen på tronen efter ett uppslitande inbördeskrig. Såväl kung som undersåtar ser till att helt enkelt ha det ganska gött efter en period av striktare, puritanskt styre. Och ingen har det göttigare än John Wilmot, andre earl av Rochester.

Han är förvisso känd för sitt intellekt och sin vassa satir men än mer ryktbar är hans förmåga att supa, vräka ur sig snuskigheter och sätta på horor, såväl manliga som kvinnliga. Trots att han är gift synes han ha endast en allt uppslukande kärlek här i livet och det är teatern. Därför tar han exempelvis oväntat osjälviskt sig an utbildningen av skådespelerskan Elizabeth ”Lizzie” Brown, även om hon så klart till slut hamnar i säng med sin välgörare.

Lyckligtvis för John är han en av Charles gunstlingar men det ligger inte i hans natur att stryka någon medhårs, inte ens en kunglig mecenat. Därför är hans liv en ändlös cykel av bannlysningar från och återkallanden till hovet. I slutänden är det bara en fråga om vad som ska ta livet av earlen först – en av alla de veneriska sjukdomar han dragit på sig eller skrumplevern?

Tänk på att vi nu befinner oss i det tidiga 00-talet. Johnny Depp har under en tioårsperiod en räcka filmer bakom sig som ser ut något i stil med: What’s Eating Gilbert Grape, Ed Wood, Don Juan DeMarco, Donnie Brasco, Fear and Loathing in Las Vegas, The Ninth Gate, Sleepy Hollow, From Hell och Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. I sanning ett imponerande CV. Så det är klart att när det kom en trailer där Johnny (i och för sig iförd lång peruk) stirrar rakt in i kameran och säger ”You will not like me” så tittade man till lite extra.

Samtidigt borde det ha viftats med en hel massa varningsflaggor när filmen som den där trailern gjorde reklam för försvann från biorepertoaren snabbare än en skådis som blir bombarderad med rutten frukt på scen. Ändå har jag sedan dess varit lite nyfiken på The Libertine och nu var det dags att tillfredsställa den nyfikenheten. Men det dröjer inte länge innan jag inser varför biovistelsen blev mycket kort.

The Libertine utspelas alltså i en historisk period, baseras på historiska personer och bygger på en pjäs av dramatikern Stephen Jeffreys. Slutresultatet är ett sådant sammelsurium att jag inte vet om jag framförallt ska skylla på Jeffreys manus eller debutregissören Laurence Dunmore. Vad som står utom allt tvivel är att Dunmore gjort sitt bästa för att framställa 1600-talets England, och då inte minst London, som en genuint otrevlig plats.

Allt är lera och grisar samt folk som spyr, pissar och gökar på ”gatorna”. Färgerna är dämpade och över det hela vilar ett sjukligt grågult ljus. Men ett större problem är att The Libertine inte på något sätt lyckas skapa vare sig förståelse för eller engagemang i sin vällusting. Jag wikipediar mig till att John Wilmot som sagt ska ha varit ökänd för sin geniala satir. Hans kumpaner George Etheridge och George Sackville påpekar det också hela tiden men vi som publik får aldrig ta del av detta övermänskligt smarta psyke. Det enda vi får se är delar ur en pjäs som förlöjligar Charles II och hans regim med trädildos och rollfigurer med namn som prince Pricket eller general Buggeranthos.

Jag har aldrig påstått att jag är ett under av konsekvens och när jag ser filmer som The Libertine känner jag att jag längtar efter den typ av övertydliga känslouttryck och händelseutvecklingar som jag annars gärna slår ned på. Jag förstår inte varför Jeffreys och Dunmore vill berätta om John Wilmot, inte heller vad de egentligen vill att jag som tittare ska få med mig från det hela. Jag förstår inte varför John Wilmot hela tiden vill vara upprorisk eller vad hans skabrösa leverne egentligen fick för avtryck i samtiden. Han tycks ha haft något av en gräddfil rakt in i hovet, men i vad mån påverkade det Charles II inrikes- eller utrikespolitik? Alternativt kulturpolitik? Möjligen är jag ute efter att The Libertine ger mig personen John Wilmot, men utan att placera honom i ett tillräckligt tydligt sammanhang, vare sig historiskt, kulturellt, sexuellt, filosofiskt eller psykologiskt.

Lite roligt var det i och för sig att notera att ett år efter premiären av den första Pirates-filmen återser vi Johnny Depp, Tom Hollander och Jack Davenport i en och samma film. Men det är ungefär allt. Problemet med The Libertine är inte, som John Wilmot själv hävdar i inledningen, att jag inte gillar honom. Problemet är att jag inte bryr mig om vare sig honom eller hans öde för fem öre.

Annonser

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Läs hela inlägget här »

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

Läs hela inlägget här »

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Läs hela inlägget här »

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Public Enemy No. 1 – Part 1, Public Enemy No. 1 – Part 2, Mesrine Part 1: Killer Instinct, Mesrine Part 2: Public Enemy #1

Tycker du att amerikanskt 20-tal och John Dillinger känns lite mossigt? Då kanske franskt 60- och 70-tal passar bättre? Detta är nämligen (de tvådelade) historien om Jaques Mesrine som levde rövare i både Frankrike, Kanada och USA.

Public Enemy är en biopic och som alla biografiska berättelser hänger mycket på perspektiv. Det är också filmen medveten om (sannolikt inte minst tack vare att en del av den bygger på Mesrines självbiografi) och den inleder därför med en disclaimer om att varje människas liv utgörs av en uppsjö olika synvinklar. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser