You are currently browsing the category archive for the ‘20-tal’ category.

Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)

Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.

När det gäller titeln känns et-tecknet alldeles onödigt ety det blir ganska snart klart att kärlek ÄR anarki och vice versa. Relationen mellan svindyra höjdarkonsulten Sofie och nybakade it-teknikern Max står i centrum. Men Langseth använder den, både för att driva och belysa relationer runtomkring dem (inte minst på bokförlaget som Sofie ska baxa in i den 20:e århundradet — med hugg och slag om så behövs) samt skapa en fond för deras respektive personliga utveckling.

Det är möjligt att jag läser in alldeles för mycket från upplevelsen av blott två filmer men tycker mig både känna igen och återigen gilla hur Langseth exempelvis kan balansera upp sin huvudrelation och -historia med flera omkringliggande rollfigurer utan att någon av dem hamnar i skymundan. Särskilt berörande är förhållandet mellan Sofies pappa och hennes dotter Isabell som också låter Langseth väva in detta med psykisk ohälsa som stod mer eller mindre i centrum i Hotell.

Samtidigt med det känslomässiga, intima, sköra, anarkistiska och berörande finns också en hel del humor. Dels på bekostnad av en kulturvärld som i många olika avseenden har huvudet väldigt långt uppe i sitt eget arsle, samtidigt som man desperat försöker jaga uppmärksamhet, klick och lönsamhet. Dels på bekostnad av den (för många) meningslösa strävan efter social status och välstånd.

Ida Engvoll ska givetvis uppmärksammas i huvudrollen – hon gör ett fantastiskt jobb. Men hon flankeras samtidigt av många andra, fina prestationer från exempelvis Björn Mosten som Max (som här verkar göra sin första filmroll). Andra, mer välbekanta namn, är Johannes Kuhnke, Björn Kjellman, Reine Brynolfsson och Lars Väringer. Utöver manskadern vill jag också lyfta Gizem Erdogan, vars ansikte jag åtminstone känner igen från både Tunna blå linjen och Kalifat.

Möjligen blir slutet lite väl snabbt och må bra-igt på ett sätt som inte riktigt rimmar med överiga innehållet. Å andra sidan är det inte så ihåligt att det inte finns möjlighet att se en fortsättning för många av rollfigurerna och eventuellt också förlaget Lund & Lagerstedt. Och bättre att det hela avhandlas på åtta relativt effektivt berättade avsnitt än att något som dras ut i all evinnerlighet.

The Little Drummer Girl (2018, 1 säsong och 9 avsnitt)

Gratis är gott, det vet ju alla. Eller ja, det glider i alla fall lite lättare än något man betalat dyra pengar för. Så när jag letade efter något att pressa de sista dropparna ur en bonusstreaming-period och tjänsten i fråga slängde fram The Little Drummer Girl var jag inte sen att haka på. John le Carré (aka David Cornwell) låg långt framme i pannloben även hos mig på grund av författarens nyliga bortgång och hans ibland långsamma pratspionhistorier brukar kunna vara värda att uppmärksamma.

Nu kunde The Little Drummer Girl dessutom locka med namn som Florence Pugh, Michael Shannon och Park Chan-Wook. Inget att fundera över med andra ord utan huvudstupa in i historien om brittiska skådespelerskan Charmain ”Charlie” Ross som på 70-talet blir övertalad av israeliska säkerhetstjänsten att hjälpa dem att ta fast en palestinsk bombman.

Jag tror att jag kanske hade gillat serien lite bättre om inte den främsta anledningen till att Charlie går med på hela saken varit Alexander Skarsgård i rollen hennes ”handler” (och, givetvis, så småningom älskare) Gadi Becker. Jag är inte säker på att jag någonsin fattat grejen med Alexander och här är han Henry Cavill-stel som traumatiserad israel.

Men å andra sidan – Pugh är underbar och Shannon gör det han ska. Själva historien ställer svåra och intrikata frågor om rättvisa, moral, nation och Israel-Palestina-konflikten. I sann le Carré-anda ligger fokus på de känslomässiga och moraliska problem som kan uppstå när man är insyltad i spionbranschen snarare än på renodlat James Bond-raffel. Berättelsen labbar också en hel del om den minst sagt luddiga gränsen mellan sanning och lögn, verklighet och teater, fejk och äkta.

Samtidigt blir jag heller inte riktigt klok på exakt vad den sydkoreanske regissören tillför, bortsett från att hela produktionen givetvis är gruvligt snygg. En fullkomligt fläckfri 70-talsanda svävar över varenda scen men utöver det upplever jag framställningen som överraskande rakt-upp-och-ned. Inga krusiduller förutom ett antal drömscener som inte gav mig särskilt mycket.

En helt ok le Carré-filmatisering med andra ord, men jag är övertygad om att det måste finnas bättre.

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

Ett slag som däremot kom att stå på amerikansk mark var när ca 10 000 demonstranter i slutet av augusti 1968 samlades i Chicago för att uttrycka sitt missnöje över demokraternas presidentkandidat, Hubert Humphrey (samt partiets generella politik får man anta). Humphrey var i demonstranternas ögon inte den motkraft som behövdes för att få ett slut på Vietnamkriget. Partikonventet följde på morden av Dr. Martin Luther King i april och Bobby Kennedy i juni. Desillusionen, desperationen, missnöjet och misströstan torde ha varit allestädes närvarande hos många av de 10 000, vilka nu ställdes mot mer än dubbelt så många poliser och nationalgardessoldater. Scenen var redo.

Regissör och manusförfattare Aaron Sorkin återvänder i The Trial of the Chicago 7 än en gång till mammas gata med politiska spörsmål och rättsprocedurer i fokus. Den här gången har han alltså tagit sig an rättegången för de som kom att kallas för The Chicago Seven (inledningsvis The Chicago Eight). Alltså sju unga män som enligt Civil Rights Act åtalades för att ha anstiftat upploppen året innan vid partikonventet i Chicago. En uppställning som får mig att tänka på Life of Brian. Ni vet; People’s Front of Judea, Judean People’s Front och en uppsjö andra, likalydande organisationer. Här är det ledare för Students for a Democratic Society, Youth International Party och National Mobilization Committee to End the War in Vietnam som står i skottgluggen. Och så lite så där vid sidan av, en av grundarna för Black Panthers (den åttonde av The Chicago Eight).

Tydligen skrev Sorkin manuset redan under 00-talet men av olika anledningar lades det i malpåse. Ingen verkar ha varit mer överraskad än han själv när det visade sig få förnyad aktualitet ungefär tio år senare tack vare valet av en viss president, vars styre skulle komma att präglas av just upplopp. Såväl för som emot.

Alltså, Sorkin kan ju det här. Det finns aldrig ett uns av tvekan över att ett rättegångsdrama med hans signatur inte ska hålla måttet. För min del blir det dock inledningsvis en smula förvirrande eftersom jag lyckas missa att filmen gör ett tidshopp på fem månader. Därför tror jag ett tag att det ska handla om en rättsröta så genomgripande att justitiedepartementet bestämt sig för åtal redan innan upploppen skedde, men riktigt så illa var det inte.

Illa nog ändå, kan man tycka. Frank Langella spelar domare Julius Hoffman, vars beteende i rättssalen får Mark Rylance försvarsadvokat att fundera på om det kan vara läge att plocka in en demenspsykolog. Särskilt utsatt blir svarta pantern Bobby Seale, spelad av Yahya Abdul-Mateen II. Han förvägras att invänta sin egen advokat (som är sjuk) och till slut blir både bojad och försedd med munkavle i själva rättssalen. Hade det inte varit för att händelsen verkligen inträffade, är det den typen av scen som man annars slagit ned på som överdrivet symbolisk.

Självklart tar sig manuset vissa friheter med vem som säger vad eller i vilken ordning saker och ting utspelas men jag vill ändå påstå att framställningen är förhållandevis nyanserad. I alla fall om vi betänker att de huvudpersoner som vi ska sympatisera med sitter på endast en av två sidor i rättssalen. Det diskuteras en hel del om hur föräldrauppror gärna tar formen av politiskt engagemang och hur lätt det är att tända upploppsgnistan, även om det inte är meningen. Plus den förvärrande faktorn som var Vietnamnkriget, där unga amerikaner stupade samtidigt som en hord vänstervridna “non-conformists” skanderade slagord på hemmaplan istället för att göra sin patriotiska plikt. Men det råder samtidigt ingen större tvekan om att detta till syvende och sist är en film om hur Staten eller Systemet försöker kväsa medborgarnas misshagliga åsikter genom att ge sig på enskilda individer.

Skådismässigt är det Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne som skiner allra starkast, vilket kanske inte är så konstigt eftersom de organisatoriskt, utseende- och åsiktsmässigt ställs mot varandra. Cohens hippeanarkist Abbie Hoffman (Youth International Party) mot Redmaynes mer politiskt polerade Tom Hayden (Students for a Democratic Society). Just den dynamiken bränner till när det är en halvtimme kvar av filmen. Enda nackdelen med det är att de scenerna är så pass bra att de tyvärr får de föregående dryga 90 minutrarna att kännas lite omständliga.

Slutet blir också närmast parodiskt “Oh, Captain, my Captain”-bombastiskt men fram tills dess måste jag säga att The Trial of the Chicago 7 var en film som levererade både underhållning och upplysning. Finns det någon bättre kombo? Skulle väl i så fall möjligen vara Allen Ginsberg och hans “war chant”.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

Läs hela inlägget här »

Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!

***

Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.

Läs hela inlägget här »

Emma Woodhouse – handsome, clever and rich. Är det månne just det där sista som gjort henne till Janes Austens mest älskade hjältinnor? För även om vi kan beundra den moraliska ryggraden hos Elizabeth Bennet eller Elinor Dashwood finns det en obönhörlig lockelse att se hur the rich and famous lever. Emma är ensam härskarinna på Hartfield och står i begrepp att ärva hela alltet när hennes hypokondriske far väl trillar av pinn (”She’s got huge…tracts of land”).

Läs hela inlägget här »

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg