You are currently browsing the category archive for the ‘20-tal’ category.

Free City är ett strikt uppdelat klassamhälle – de som har solglasögon, coola kläder samt tonvis med vapen och de som inte har allt detta. Som Guy, exempelvis. Han får nöja sig med en babyblå skjorta, kakhifärgade chinos och ett alldeles vanligt bankjobb. Men Free City är också ett perfekt klassamhälle eftersom sådana som Guy aldrig opponerar sig mot orättvisorna. Faktum är att han tycker att han har ett nästintill perfekt liv, trots att arbetsdagen avbryts ungefär en gång i halvtimmen av glasögonprydda bankrånare och en promenad på stadens gator riskerar att sluta i blodsspillan. Det enda Guy saknar är någon att dela det här perfekta livet med.

Men så en dag möter han Henne. Bara det att hans drömkvinna är glasögonbärare. Men som den romantiker Guy är kastar han all tvekan överbord och bryter mot alla regler för att kunna få träffa henne igen. Inklusive att skaffa sig ett par egna glasögon, vilka gör att han betraktar sin värld på ett helt nytt sätt. Som om han levde i ett dataspel…

Free Guy påminner om flera andra filmer som också laborerar med reella världar versus fiktiva dito. De starkaste vibbarna i mitt huvud under titten kommer från Stranger Than Fiction, The Lego Movie, The Truman Show och Ready Player One. Men också remaken/rebooten av Jumanji, Inception och They Live. Plus en hel drös med dataspel, bara det att jag inte har en aning om vilka de skulle vara.

Signifikant för alla dessa berättelser är att tittaren ska kunna relatera till och helst också sympatisera med huvudpersonen, vilken ofta finner sig fången i en situation som hen tidigare uppfattade som vardag eller rent av perfekt. I det avseendet är Ryan Reynolds utan tvekan ett givet skådisval eftersom han alltid framstår som supersympatisk samtidigt som han kan fixa den där barnsliga förundran som måste till när han för första gången ska utforska världen bakom hans egen vardagsvärld.

I det avseendet är ju också den här typen av historia extremt förlåtande eftersom dataspelsvärlden gör att man köper en hel del överdriven CGI – vi ser ju ändå en helt dataanimerad värld. Och det är kanske samtidigt här som Free Guys akilleshäl visar sig. För på samma sätt som spelet Free City inte premierar karaktärsutveckling och mellanmänskliga relationer lika mycket som coola vapen, explosioner och flygande bilar hamnar människorna lite i skymundan för allt ultravåld och övertydliga budskap.

Samtidigt ska jag väl inte hacka alltför mycket på Free Guys försök till indoktrinering. Det är både välmenande och dubbeltydigt. Varför inte satsa på att levla upp genom att vara en schysst snubbe istället för någon som skjuter NPC:s av ren uttråkning? Varför inte slita sig fri från vardagsrutinen? Varför inte förbli en drömmare istället för att sälja sin själ och sina principer? Varför inte ta språnget och våga förändra dig själv i syfte att också förändra världen till något bättre?

På ett sätt var Free Guy exakt vad jag behövde för att varva ned denna fredagskväll, inte minst för att den var 2021 års absolut första biofilm. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag fann större nöje i den lilla promo-videon av Deadpool och Korg som tittar på filmens trailer tillsammans. Free Guy var rar, charmig och underhållande men å andra sidan inget som fick mig att stå på huvudet av förundran. Jag måste erkänna att det absolut roligaste var cross-over-referenserna till MCU. Ibland finns det vissa vinster med media-monopol…

Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).

Den andra boken är nästan ännu mer märklig med tanke på hur pass rejält den sticker ut från den övriga Koontz-produktion som jag tagit del av. 1988 publiceras Oddkins: A Fable For All Ages som handlar om hur ett gäng snälla, magiska leksaker måste leta upp en ny leksaksmakare att ty sig till. Samtidigt jagas de av ett gäng elaka, magiska leksaker. Dels skiljer sig historien som synes ganska radikalt från genetikthrillers, body horror och sexuell sadism. Dels undrar jag om detta kan vara en bok som gillades av gänget bakom Toy Story med tanke på temat ”levande leksaker på äventyr”. Vid ett tillfälle använder också de snälla leksakerna batteridrivna bilar från leksaksavdelningen i ett varuhus när de ska försvara sig mot de elaka leksakerna. Jag fick i alla fall väldigt tydligt kopplingar till scener från särskilt Toy Story 2 i min skalle.

I någon mening flyter många av böckerna ihop och jag har därför svårt att rekommendera någon före någon av de andra. Plockar du upp någon av de romanerna som jag uppfattar som lite mer kända än de andra får du en Koontz-bok lika bra som någon annan: Phantoms (TV-filmatiserad med bla. Peter O’Toole, Rose McGowan, Liev Schreiber och Ben Affleck), Twilight, Twilight Eyes, Midnight, Odd Thomas (från 2003, den har jag dock inte läst i denna omgång) eller Prodigal Son (TV-filmatiserad med Parker Posey, Vincent Perez, Thomas Kretschmann och Adam Goldberg, regisserad av Marcus Nispel).

Jag har därmed heller inte en sportslig att sätta enskilda betyg på alla böckerna så jag drar till med det samlade betyget 1,5/5 för hela bunten. Shoot ’em all and let God sort ’em out. En livshållning som jag misstänker att författaren själv möjligen skulle skriva under på.

Demon Seed (1973, omskriven 1997)
Shattered (1973, som K.R. Dwyer)
After the Last Race (1974)
Nightmare Journey (1975)
Invasion (1975, som Aaron Wolfe, reviderad som Winter Moon 1994)
Night Chills (1976)
The Vision (1977)
The Funhouse (1980, som Owen West)
The Voice of the Night (1980, som Brian Coffey)
The Eyes of Darkness (1981, som Leigh Nichols)
Phantoms (1983)
Twilight (1984, som Leigh Nichols, aka. The Servants of Twilight)
Twilight Eyes (1985, expanderad 1987)
Watchers (1987)
Shadow Fires (1987, som Leigh Nichols)
Oddkins: A Fable for All Ages (1988)
Midnight (1989)
The Bad Place (1991)
Cold Fire (1992)
Hideaway (1992)
Dark Rivers of the Heart (1994)
Icebound (1995, reviderad version av Prison of Ice från 1976)
Prodigal Son (2005, Frankenstein-serien, medförfattare Kevin J. Anderson)
City of Night (2005, Frankenstein-serien)
Odd Hours (2008, Odd Thomas-serien)
Dead and Alive (2009, Frankenstein-serien)
Breathless (2009)
Lost Souls (2010, Frankenstein-serien)
77 Shadow Street (2011)
Elsewehere (2020)
Devoted (2020)

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Med denna bakgrund är det inte så konstigt att Koontz fastnat för Victor Frankenstein som romanfigur. Hans Frankenstein-serie (samförfattad med Kevin J. Anderson) inbegriper fem böcker från 2005 till 2011 där de tre första utspelas i New Orleans (en ovan storstadsmiljö för att vara Koontz) i nutid. Genom sitt experimenterande har Victor Frankenstein, som nu kallar sig Victor Helios, lyckats förlänga sitt liv och arbetar intensivt för att skapa en ny och perfekt mänsklig ras som ska ersätta den gamla. Mot honom i denna djävulska plan står hans gamla skapelse, som numera kallar sig Deucalion. Deucalion har kvantfysiska krafter som gör att han kan förflytta sig långa sträckor på ett ögonblick och – suprise, surprise – kan bota autism.

För att summera: i de olika Koontz-universa är det positivt att värdesätta vad man kanske skulle kalla för traditionella amerikanska värderingar –  individuell frihet, ansvarstagande, hederlighet, mod och ett förkastande av makt över andra. Till det ska läggas en känsla för och uppskattning av det förunderliga. Allt för mekanistiskt eller instrumentellt lagda personligheter är däremot alltid ondsinta. Detsamma gäller makthungriga sådana. Då gäller det dessutom makt som innebär att man har full frihet att göra vad som helst mot vem som helst utan några konsekvenser. Ingen i Koontz historier använder någonsin sin makt för att göra världen till en bättre plats.

Att säga att jag nu känner mig ganska mätt på Koontz är ingen överdrift. Jag känner mig nöjd över att ha gjort mig säker på att jag föredrar King som författare och också varför jag gör det. Men utöver det är den kvardröjande känslan kanske främst en lätt fnissighet vid tanken på alla knasbollehistorier som mannen hittat på under årens lopp. Eller vad sägs om följande förvirrade anteckningar (det är i och för sig jag som står för förvirringen) från 2009 års Breathless:

Mänskligheten får besök av överjordiskt vackra varelser som bär med sig frälsning? Högst oklart vad poängen ska vara… Jämsides med detta finns eg orelaterade historier om en typ uteliggare (besatt av en ande?!) som följer ngn slags instinkt som slutar med att han räddar livet..på sin egen mamma? Alt åtföljs till denna räddning av…sin egen far? Som han inte känner igen? Plus en sadistisk mördare med gudskomplex som mördar sin egen tvilling och dennes fru. Alt är bara en man som inbillat sig att han mördat sin tvilling? Drömmer om att ha instängda sexslavar i potatiskällaren.

To be continued…

Fortsättning på veckans tema

Beskrivningar av autism är i och för sig inte det enda som är tveksamt i Koontz författarskap. Alla invändningar jag skrivit om hittills – dåliga karaktärsporträtt, språket – bleknar till intet när de ställs mot hans förkärlek att inkludera sexuell sadism i snart sagt varenda en av romanerna jag läst. I nio fall av tio är (den manlige) antagonisten en sådan som njuter av att plåga kvinnor. Det är inte sällan en stor anledning till att han är skurk till att börja med – i många fall bygger plotten på exempelvis tankekontroll och antagonisten tar alltid första, bästa tillfälle i akt att testa denna tankekontroll genom att tvinga kvinnor till sexuella tjänster. Även om antagonisten inte eftersträvar direkt sadistiskt sex blir han i så fall inte sällan sexuellt upphetsad vid tanken på att döda en annan människa, gärna då en kvinna. Särskilt de tidiga böckerna är dessutom ganska smockfulla med vad som vanligen kallas för ”male gaze”. Det framstår här som oerhört viktigt att uppmärksamma huruvida kvinnor är attraktiva eller inte men samtidigt finns förstås möjlighet att i det fallet skylla på den allmänna tidsandan.

I Night Chills från 1976 inkluderas dessutom subliminala budskap och det är inte utan att jag undrar om Koontz tagit med den detaljen bara för att i en beskrivning av subliminala filmklipp kunna få med meningen ”penis ejaculating on woman’s buttocks” femtielva gånger om? I ett par böcker drömmer hans sexualsadister dessutom om unga flickor, vilket lämnar en avgjort unken smak i munnen. Särskilt som det ryktas att Koontz skulle stå bakom ett gäng erotiska böcker från 60- och 70-talen där en av titlarna är Thirteen and Ready!

Det enda som skulle kunna matcha den sexuella sadismen i tveksamhet skulle möjligen vara Koontz politiska sympatier. Jag har ingen täckning för detta, men baserat på hans författarskap skulle jag inte hålla det för otroligt att Koontz är Trumpist. Hans protagonister känner sig alltid säkrare med en puffra i näven; vapenvägrare är klockrena fegisar. Redan i de allra tidigaste böckerna ondgör sig Koontz dessutom över samhälleliga företeelser som ökande brottslighet och minskande ansvarstagande hos såväl individ som stat. Det är klagomål som inte blir mindre aktuella vartefter åren går, om vi säger så…

Antagonisterna är i sin tur inte sällan en del av, eller i lag med, skumma federala organisationer vars enda syfte är att klämma åt hederliga medborgare och begränsa deras individuella frihet. Ofta genom att försöka ta över eller invadera någon oskyldig ur-amerikansk småstad, gärna lokaliserad i Kalifornien. Givetvis tar i princip alltid någon av dessa agenter tillfället i akt att missbruka sin ansenliga makt, gärna för att tvinga kvinnor till sex eller få dem att göra något annat förnedrande. Det är väldigt få mäktiga Koontz-män som inte tar varje chans att utnyttja denna makt för egen vinnings skull.

I Elsewhere från 2020 har denna misstänksamhet mot Makten övergått i fullgången konspirationsteori. Här porträtteras en skuggregering, en Elit vars syfte är att sakta men säkert förvandla USA till en teknikövervakad diktatur. Komplett med interneringsläger och allt. Denna Elit sitter dessutom på kunskap och teknik som skulle kunna göra storverk för mänsklighetens fromma men de använder välsignelserna enbart för att stärka sin egen maktposition. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att Koontz i Watchers från 1987 skildrade datorer som en nyckel för att undkomma en kontrollerande framtid. Författaren spekulerar kring att utvecklingen av datorer och teknik innebär att informationsöverföringen blir fri och till för alla. Därför kommer en stat som exempelvis Sovjet aldrig att kunna kontrollera sina medborgare när de väl anammat denna datorkraft. En optimism vilken som synes kommer på skam — istället är det de ondsinta krafterna som kan utnyttja datorer för att i ännu högre utsträckning kontrollera medborgarna.

To be continued…

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Vid ett par tillfällen har jag också råkat på böcker som The Voice of the Night från 1980 där författaren försökt peppra texten med hänvisningar till genrer och böcker som han själv sannolikt älskar. I de fallen blir formuleringarna istället forcerade, styltiga och redovisande: ”Colin liked things black and white, good and evil. Like the Lord of the Rings”. Med det sagt, glimtar författaren också ibland till med rätt effektiva skräckinslag av språklig natur – jag minns särskilt beskrivningen av en flock måsar som kraschlandar rakt in i restaurangfönster och där ett kroppslöst måshuvud ligger och guppar i en drink som en blodig oliv.

Det som i sammanhanget Koontz vs. King dock bör nämnas är likheterna mellan Koontz Phantoms och Kings magnum opus It. Phantoms innehåller har en stor och onämnbar ondska som döljer sig under en hel stad och som kan ta olika form, beroende på ens egna rädslor. Innan protagonisterna hittar ett annat namn för den, kallas varelsen till och med ”it”. Det tjuriga är att Phantoms publicerades 1983 medan It kom först tre år senare. Det känns alltså inte helt osannolikt att King lät sig ”inspireras” av sin kollega. Trösten är väl att han tog en halvdan historia och gjorde den sjukt mycket bättre.

Men för att nu sätta mer ensidigt fokus på författaren för dagen… Ett typiskt Koontz-element är närvaron av hundar. Författarens faiblesse för dessa människans bäste vän är så pass välkänd att det till och med finns ett kort stycke om dem på hans Wikipediasida (han har skänkt miljontals dollar till en organisation som jobbar med tjänstehundar). I min läsning stöter jag på dem först i Watchers från 1987 där genetiska experiment gjort en golden retriver supersmart. Koontz håller sig gärna till just golden retrivers men jyckarna varierar mellan att vara helt vanliga till att ha telepatiska krafter och kunna ”bota” autism.

Denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning återkommer i sin tur så pass frekvent med början i det tidiga 00-talet (för min del i Prodigal Son från 2005) att jag undrar om mr. Koontz kanske har ett barnbarn eller liknande som diagnostiserats inom autismspektrat. Och det är naturligtvis inget fel i sig att infoga romanfigurer med en funktionsnedsättning. Problemet jag får med Koontz autistiska barn (för det är alltid barn det handlar om) är dock tvåfalt.

Först och främst uppfattar jag hans beskrivning av funktionsnedsättningen som ganska endimensionell. I allt väsentligt kör författaren en copy-paste på autism så som nedsättningen beskrevs av läkaren Leo Kanner i början av 40-talet. Koontz romanfigurer av den här typen är utan undantag inåtvända personer som inte kan relatera till andra eller sin omgivning och som bland annat är beroende av att allt sker i en viss ordning. Numera omfattas autismspektrat av en betydligt bredare palett än så (vilket begreppet ”spektrum” också antyder) men det verkar inte ha gått fram till Koontz eftersom han fortfarande i Devoted från 2020 beskriver funktionsnedsättningen på exakt samma sätt.

Men jag får också problem med att Koontz så tydligt vill framställa autism som något exceptionellt och/eller något som går att ”bota”. Barn inom autismspektrat har enligt Koontz egentligen inte en funktionsnedsättning, de upplever bara världen på ett annat sätt. Fair enough. Denna förmåga, på det sätt som den uttrycks, är emellertid jobbig för både barnen och deras omgivning. Därför låter Koontz ofta övernaturliga ingripanden ”bota” barnen. Jag har full förståelse för att man som förälder till barn med den typen av funktionsnedsättning drömmer om att höra dem spontant säga ”Jag älskar dig, mamma” men jag tycker samtidigt att Koontz är ute på tveksamma tassemarker när han så tydligt slår mynt av denna föräldradröm.

To be continued…

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Själv har jag alltid stått stadigt i Kings ringhörna, testade kanske en eller ett par Koontz men fastnade aldrig för dem. Dock utan att riktigt kunna förklara varför. Men efter avslutad lyssning på alla Koontz ljudböcker jag kunde skrapa ihop på YouTube tycker jag nog att jag kan det. Förklara varför Koontz aldrig kommer att bli ”min” författare, alltså.

På YouTube lyckades jag hitta igen dryga 30-talet romaner, vilket dock är en spott i havet med tanke på att Dean Ray Koontz till dags dato skrivit över 100. Och mot slutet måste jag väl erkänna att lyssnandet gick på ren princip även om det som vanligt var intressant att se vilka författartendenser som går igen över en så pass lång tidsrymd och genom så många böcker.

Koontz är född 1945, vann en författartävling 1966 och publicerade sin första roman 1968 (sci-fi-rafflet Star Quest). Redan i början av 70-talet verkar han ha kunnat försörja sig på sitt författarskap. Den första bok som jag lyckades snoka reda på var Demon Seed från 1973. Mellan den och Star Quest hann Koontz skriva mer än 20 böcker så det finns väl en viss misstanke om att vi här har att göra med en författare som prioriterar kvantitet över kvalitet. Tack vare denna fruktansvärda output publicerades en hel del av hans volymer under pseudonymer (bla. Deanna Dwyer, K.R. Dwyer, Owen West, Leigh Nichols, Anthony North) så att inte marknaden skulle svämma svämma över av enbart Koontz-romaner.

Koontz har främst skrivit fristående historier, men har också presterat ett antal trilogier och längre serier. De mest kända i det sammanhanget torde vara böckerna om Odd Thomas och Frankenstein-serien.

”Min” första bok, Demon Seed, är en AI-thriller men generellt blandar och ger Koontz ganska friskt – seriemördar-, teknik- och genetikthrillers utan direkt övernaturliga inslag varieras med sci-fi, ESP-krafter, demoner, spöken, ockultism och varelser vars ursprung kanske inte ens har någon förklaring i sinnevärlden. Generellt skulle jag vilja placera hans författarskap i thriller-genren, snarare än skräckditon, även om det ofta förekommer tydliga skräckinslag. Men det kan förstås enbart bero på att jag aldrig blir särskilt skrämd av Koontz böcker. Och den där gränsen mellan thriller och skräck är ju notoriskt svår att nagla fast.

Men även om det historiemässiga utanpåverket kan skilja sig en hel del åt och dessutom vara mer eller mindre knasigt (priset torde tas av The Bad Place från 1991 där en dimensionsresande familj har sitt ursprung i en självbefruktande hermafrodit) finns det som sagt en hel del återkommande teman och rollbesättningar som Koontz använder sig av.

Ska jag kanske börja med att förklara varför jag känner mig ganska trygg i slutsatsen att King är en bättre författare? Till viss del hänger det ihop med de där återkommande temana som jag nämnde ovan. Efter ett tag börjar man som läsare bli (allt för) välbekant med Koontz huvudsakliga pro- och antagonister. Den psykologiska fingertoppskänsla som King i sin bästa stunder kan åstadkomma lyser med sin frånvaro.

Hos Koontz möter jag aldrig ett mobboffer som Carrie White eller en livrädd alkisfarsa som Jack Torrence. Hans protagonister är genomgående rakryggade, ansvarstagande, hederliga och godhjärtade. Är protagonisterna två till antalet ett par är de oftast en man och en kvinna samt perfekt matchade (de hamnar alltså alltid förr eller senare i säng med varandra). Är de barn är de utan undantag välartade och lydiga med en enastående välfungerande kommunikation med sina föräldrar. Antagonisterna är i sin tur ofta det diametralt motsatta, bottenlöst ondsinta eller makthungriga intill megalomanins gräns. Till skillnad från protagonisterna, vars kön kan variera, är antagonisterna med överväldigande majoritet män. I enstaka fall är antagonisterna komplexa i så motto att de tvingats bli mordiska galningar genom vedervärdiga experiment (medvetna eller olyckshändelser) och deras ondska är alltså inte medfödd.

Till viss del hänger Kings psykologiska fingertoppskänsla också ihop med en förmåga att skapa en, förvisso ofta enkel men ändock, undertext. Hade Koontz skrivit Carrie hade den absolut inte handlat lika mycket om mobbning och tonårsångest som telekinesi och innebrända baldeltagare. Dagens författare skulle kunna agera posterboy åt organisationen ”Mer litterär WYSIWYG åt folket”.

To be continued…

Inga barn vill väl någonsin bli vuxna? Behöva byta sådant som rodeodrömmar mot jobb och egna battingar? Syskonen Darling – tvillingarna James och Doug samt deras lillasyster Wendy – har världens ordning klar för sig: när man blir vuxen kan man inte längre göra som man vill. Livet blir tomt på äventyr och man törs inte längre bryta upp eller ta chanser.

Läs hela inlägget här »

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

Kärlek & anarki (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)

Sedär, även jag föll till föga för Lisa Langseth och hajpens locktoner. Av Langseth har jag i och för sig inte sett mer än Till det som är vackert och Hotell men bägge filmerna har en omisskännlig ton som gör mig sugen på mer. Och hennes Netflix-serie Kärlek & anarki gör mig inte besviken i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg