Scream (2022)

alt. titel: Scream 5

Man får kanske vara tacksam över att titeln inte blev Scream: Legacy. Det är om inte annat mycket snack om sådant som ”legacy characters” i denna Scream, 26 år efter originalet och 11 år efter del fyra (vilket i sin tur kom 11 år efter trean). Ytterligare ett varv på meta-slipstenen är draget med begrepp som ”requel” (not quite a reboot, not quite a sequel) samt jämförelser mellan ”elevated horror” och vanliga, hederliga slashers.

Sam Carpenter hastar från Modesto till Woodsboro med pojkvännen Richie i släptåg för att ta hand om sin lillasyster som blivit attackerad av en mördare iklädd en Ghostface-mask. Det står snart klart att den numera välbekanta mordiska cykeln har dragit igång igen och som av en ren händelse är flera i Taras kompisgäng släkt med personer som förekommit i tidigare Scream-filmer (eller Stab som ju franchasien-innuti-franchisen heter). Och minsann om vi inte träffar på ytterligare välbekanta, bara något äldre, fejs också.

Trots att jag inte var en helt nybliven film- och skräckkonsument när det begav sig 1996 blev original-Scream något av en uppenbarelse. Överraskande, smart, våldsam, meta, rolig och läskig i en skön Kevin Williamson-Wes Craven-kombo. Jämfört med exempelvis den nya Matrix Resurrections kommer därmed denna femte del inte med något nytt inom franchisen med sitt fokus på meta och (själv)referenser.

Ett par decennier längre fram i utvecklingen är meta- och fandomelementen i och för sig fortfarande smarta och, såvitt jag kan bedöma, rimligt uppdaterade (“It’s not toxic, it’s love!”). De fyra tidigare filmerna gör emellertid att sådana element numera framstår som något mer ansträngda. Snarare en uppvisning i jonglerande med filmteoretiska abrovinklar än en genuint engagerande historia.

För att skapa den känslomässiga kopplingen finns istället ett överraskande antal återkommande skådisar. Jag vet inte om de lurades att skriva på något slags slavkontrakt där på 90-talet eller om de genuint känner så pass mycket för franchisen att de är beredda att än en gång kliva in i de gamla rollerna. Alternativt att någon seans-charlatan lurade i dem att Wes Craven hört av sig från ”andra sidan” och önskade deras medverkan. Det är ett enkelt grepp som ändå funkar även för min del – jag blir utan tvekan mer engagerad än om det enbart skulle handlat om den nya och yngre casten. Vilka i sedvanlig ordning ser alldeles för vuxna, vackra och vältrimmade ut för att föreställa trovärdiga high school-ungdomar.

Förutom det uppdaterade meta-innehållet skulle jag säga att den största förändringen är att denna senaste Scream är rejält grisig. Det stampas på skenben och huggs i kroppar i vad som tycks vara en evighet. Vid ett tillfälle genomför en orimligt stark Ghostface vad som närmast kan beskrivas som en dubbel fiskrensning. En kläggighet som paradoxalt nog existerar jämsides en skräckfilmsbekant (men ändock remarkabel) motståndskraft när så krävs från vissa rollfigurer. Hugg med decimeterlånga knivblad rakt in i bålen kräver inte stort mer än ett elastiskt förband runt midjan och tillåter en hel del…ska vi kalla det…”fysisk aktivitet” dessförinnan.

Jag tycker mig notera en del logiska luckor och märkligheter i denna nya Scream. Skulle det exempelvis verkligen finnas hela åtta delar av en filmserie där varje del sägs vara direkt knuten till dödliga våldsdåd? Nog för att kapitalismen är en stark drivkraft, men… Samtidigt fann jag nöje i åtminstone en del av alla referenser, meta-krumbukter och fan service (”All right, so it’s a little bit like Halloween”).

Jag skulle ljuga om jag sade att jag blev genuint skrämd av filmen, men den var ändå en habilt genomförd uppföljare. Särskilt om man betänker att det för första gången i franchisen inte var Wes Craven som stod bakom kameran. Det blev för övrigt en ganska fin gest, när Scream tog chansen att inte bara en, utan två, gånger kunna säga ”For Wes”. Dessutom uttrycker Sam en dubbel tacksamhet gentemot föregångarna Sidney Prescott och Gale Weathers: “Thank you. For everything…” I det perspektivet är Scream i alla fall en film som inte skämmer sitt ursprung allt för illa.

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Återigen är det bara att böja sig för Michael Gross storhet i de här sammanhangen. Självklart blir det totalt övertydlig humor i det faktum att Burts förfader inte alls är van vid vare sig vapen eller överlevnadsstrategier men Gross fixar det också. Med det sagt ska vi dock inte hoppa över det faktum att man dessutom lyckats värva veteranen Billy Drago som revolvermannen Black Hand Kelly. Bara det i sig gör fyran värd en titt kan jag tycka.

Återigen lyckas Tremors-teamet skapa en charmig liten grupp mask-dödare som man inte har några större problem att heja på och manuset tänker till och med på att ge en hyfsat rimlig förklaring till varför maskarna var helt okända 1990 när de bevisligen dykt upp minst en gång tidigare i historien. Dagens kvinnoroll fylls av Sara Botsford som hotellinnehavaren Christine Lord. Hon får kanske inte jättemycket att bita i men samtidigt kan jag i någon mån ta det utifrån den aktuella tidsramen. Nog för att vi måste tampas med gigantiska, köttätande maskar men det är ju ändå genusmässigt 1800-tal…

Tremors 5: Bloodlines (2015)

Som synes dröjde det ett bra tag innan det kom ytterligare en uppföljare och jag skulle kunna tänka mig att den, i likhet med Melvilles bok, kunde bli aktuell tack vare 25-årsjubiléet för en viss kultfilm.

Än en gång kan jag tycka att Tremors-teamet är ganska duktiga på att uppdatera konceptet eftersom man nu förlagt handlingen till Sydafrika och det därmed finns möjlighet att hitta på lite nya funktionaliteter hos maskarna. Dock blir jag lite förvånad över att man tar upp det faktum att de afrikanska maskarna skulle kunna ”äta” sig igenom sten genom att utsöndra myrsyra men att detta sedan inte återkommer som en del av händelseutvecklingen.

Gross sidekick den här gången är ingen mindre än Jamie Kennedy, utrustad med vad som skulle kunna vara ett av filmhistoriens sämsta hårtransplantationsjobb. Hans tunna kalufs blir inte mindre pinsam när han uttryckligen får kommentera att Burt å sin sida gjort det enda rimliga och numera kör Walter White-looken. Jag antar att Kennedys Travis ska vara en ungdomlig fläkt och framstå som tech-savvy, vilket han vid pass 45 års ålder inte…fixar (om jag ska uttrycka mig snällt).

Men även solen har sina fläckar och bortsett från Kennedys närvaro är hela anrättningen återigen förnöjsam. Som sagt, det blir aldrig tråkigt och speltiden är föredömliga 99 minutrar. Pearl Thusi spelar veterinären Nandi Montabu och även om det tar ett tag för henne att komma in i matchen gör hon det med besked när det väl hettar till.

Tremors: A Cold Day in Hell (2018)

Det hade varit så trevligt om Tremors-teamet klarat av att göra halt efter den förnöjsamma femman men antagligen blev den alldeles för framgångsrik för att man skulle kunna hålla tassarna från att mjölka maskfilmerna på ännu fler dollars.

Som titeln antyder har det nu blivit standard att hitta nya spelplatser för maskinvasionerna och vi förflyttar oss till nordligaste Kanada. Trots att det hela inleds med en is- och snöborrande mask rör vi oss därefter främst i öppen terräng, vilken förklaras med växthuseffekten. Det är förstås också den som lett till att maskägg börjat kläckas överhuvudtaget.

Gross och Kennedy återkommer som odd couple och det är bara att konstatera att Kennedy på tre år inte tagit chansen att fixa till tunnhårigheten. Tyvärr känns nästan hela filmen som en enda stor förevändning för att Kennedy ska kunna få hooka upp med den tretton år yngre och råsnygga Tanya van Graan i rollen som vetenskapskvinnan Rita Sims. Den tuffa kvinnorollen fylls i det här fallet snarare av Jamie-Lee Money som Valerie McKee. Vänta här nu, McKee?! Japp, hon ska föreställa Val och Rhondas dotter, vars maskkompetens som av en slump kommer till användning när hon egentligen är i Kanada för att studera matematisk geologi.

Trots Gross närvaro tycker jag att denna sjätte uppföljare tappat en hel del av seriens själ. Burt är för skrikig och alt-right-ig, förvandlas mer eller mindre till en parodi på sig själv. Persongalleriet är lite för stort och jag har svårt att minnas namnet på alla inblandade. Luringen att gänget nu måste fånga en levande graboid känns minst sagt krystat även om själva genomförandet var ganska snyggt. Till skillnad från sina kvinnliga föregångare, vilka helt enkelt fick ta plats när så krävdes, måste Valerie klämma ur sig en kaskadspya av vapenlingo för att bevisa vilken tuffing hon är. Och för nästan första gången börjar rollfigurerna bete sig korkat medan manuset i vissa avseenden skiter i sin egen mytologi.

Tremors: Shrieker Island (2020)

Så var vi då framme vid den (än så länge) sista och sjunde delen i mask-sagan. Än en gång har filmen flyttat skådeplatsen så att vi nu befinner oss i den paradisiska thailändska övärlden. Men inte nog med det. Den jaktfanatiske biotechägaren Bill Davidson har gjort en Jurassic Park och skapat ännu mer mordiska maskar (alltså, de är mordiskare… Inte fler). Trots det har han tydligen inte tillräckligt bra koll på jaktbytets livscykel för att undvika att hans jaktparadis plötsligt kryllar av shriekers.

Nej, men vad är det här?! Ännu ett kliv ned på Tremors-stegen med framförallt fruktansvärt korkade rollfigurer. Jag kan bara inte acceptera att vissa individer i Tremors-världen helt plötsligt lyckats missa det faktum att graboids ger upphov till shriekers när varenda film sedan trean inlett med en snabb recap av varelsens intrikata livscykel.

Jamie Kennedy och hans tunna hår är borta – bra! Jamie Kennedy är ersatt med Jon Heder – helt ok. …ooooom det inte vore för det faktum att hans Jimmy inledningsvis framställs som en bakfull och oansvarig sillmjölke men som sedan ändå får ta plats som en mycket mer naturlig sidekick till Burt medan coola kvinnsen Jackie Cruz och Cassie Clare måste Michelle Rodriguez-bevisa hur coola de är för att anses värdiga.

CGI:n har förstås successivt blivit bättre och bättre sedan trean men det är också allt. Inte det minsta förnöjsam. Jag ser det som ett kvitto på de första fem delarnas styrka att jag ändå faktiskt blev lite berörd av slutet, för det var ingen känsla som Shrieker Island gjort sig förtjänt av.

X7: Tremors (1990-2020) #1

Lyckligtvis behöver man ju inte köpa en flygbiljett till Nevadaöknen för att få sig en rejäl Tremors-fix. Med Jonathan Melvilles bok Seeking Perfection som inkörsport fanns det knappast ett bättre tillfälle att klippa hela serien (såsom den ter sig så här långt, ska väl sägas för säkerhets skull). Som helhet måste jag erkänna mig positivt överraskad, eftersom majoriteten av filmerna i serien är både hyfsat underhållande och rappt berättade (två egenskaper hos B-monster-filmer vilka inte minst bolag som Asylum lärt oss att inte ta för givna). Till och med den femte delen lyckas Tremors-teamet faktiskt med ett visst nyskapande i varje del, trots en allt tajtare budget. Manusen har dessutom skapat rollfigurer som får bete sig förhållandevis trovärdigt och rationellt inom filmerna och konceptets ramar. Inte heller det känns som något man är bortskämd med inom (sub)genren.

Förutom detta är jag inte den första att lägga en hel del av Tremors-äran vid Michael Gross fötter. Han återkommer som överlevnads- och vapenfanatikern Burt Gummer i alla sex uppföljarna och spelar en stor roll för underhållningsvärdet (Gross har givetvis också skrivit ett kort förord till Melvilles bok). Trots sin über-republikanska attityd lyckas Burt ändå alltid vara ganska sympatisk och framstår aldrig som less på eller generad över sin ganska repetitiva uppenbarelse. Istället är han en rollfigur som man kan skrocka både med och över när han för femtielfte gången blir täckt av pumpafärgat mask-slajm och med sammanbitna käkar beklagar sig över att han var ”denied critical need-to-know information”.

En annan sak som alla delarna plockar med sig från originalet är en (men sällan fler än så) förhållandevis stark kvinnlig roll vilket förstås också är sympatiskt. Det är dock något som ska komma surna en smula i de senare delarna. Men mer om det nedan, där jag försökt att skriva lite kort om varje del samt betygssätta dem. För det måste erkännas: jag skulle ha svårt att skriva en fullödigt matig text om varje del för sig. Riktigt så mycket har de inte att bjuda på när jag till skillnad från Jonathan Melville inte kan peppra dem med inspelningsanekdoter om Fred Ward. Häng med, så tar vi oss igenom 30 Tremors-år i sju kliv (och två inlägg).

Tremors (1990)

Jag har redan skrivit ett inlägg om originalfilmen här på bloggen, men jag har nog sett den minst ett par gånger till sedan dess och banne mig om den fortfarande inte är lika underhållande! Jag imponeras fortfarande lika mycket (om inte mer) av hur effektivt historien berättas vad gäller introduktion och upplägg samt särskilt Val och Earls respektive personligheter. Trots att den ändå innehåller ett förhållandevis stort persongalleri lyckas filmen med att skapa en ganska skön känsla för i princip alla inblandade – man får en klar bild över allas relationer med varandra och bryr sig dessutom om hur det ska gå för dem. Finn Carters geolog Rhonda LeBeck är förvisso ingen huvudperson men åtminstone tuff, sansad och handlingskraftig. Tamejtusan om orginal-Tremors faktiskt inte är värd ett litet extra halvt betyg jämfört med mitt första inlägg.

Tremors II: Aftershocks (1996)

Jag antar att första Tremors redan hade nått en viss kultstatus när man knåpade ihop manuset till denna första uppföljare ety den utspelas i en värld där Val och Earl blivit världskända på hela den amerikanska kontinenten för sina äventyr sex år tidigare. Kevin Bacon hade vid det här laget blivit lite för känd, så Fred Ward får dra ett stort lass på egen hand. Vilket han inte gör med någon större entusiasm om jag ska vara ärlig, så hela historien (vilken tilldrar sig i Mexiko den här gången) känns väldigt trött och överspelad. Tills dess att Michael Gross dyker upp och det hela blir ganska förnöjsamt.

Maskarnas livscykel har nu utökats till tvåbenta ”shriekers” som jagar via värmekänslighet och vars rörelsemönster påminner en hel del om Star Wars AT-ST eller ”chicken walkers”. Shriekers har dessutom förmågan att föröka sig asexuellt så fort de får i sig lite föda, så det är ju lätt att tänka sig vad som händer när de bryter sig in i ett livsmedelsförråd. Det hela spelas upp primärt för komiska poänger, så alla former av den spänning som ändå fanns i originalet är puts väck.

Men som sagt, ganska förnöjsamt. Återigen bjuds vi på en hyfsat handlingskraftig kvinnlig geolog i form av Helen Shavers Kate Reilly men hennes roll undergrävs rejält av att hon uppenbart lagts in som ett kärleksintresse för Earl. Plus att hennes stora dragningskraft för hans del inte kommer sig av hennes kompetens, utan av det faktum att hon pysslade en del med ”modell”-jobb när hon var yngre. Aftershocks tycker istället att det är betydligt intressantare att fokusera på odd couple-relationen mellan Fred Ward och Christopher Gartin.

Tremors 3: Back to Perfection (2001)

Burt kommer tillbaka till Perfection (duh, titeln…) men tvingas frustrerat åse hur invånarna fullkomligt negligerat alla de säkerhetsanordningar och varningssystem han installerat åt dem. I deras ögon är det ju ändå 11 år sedan de attackerades och den främsta mask”närvaron” kommer från skojaren Desert Jacks ”Graboid Tours”. Men Burt vet att den som skrattar bäst skrattar sist och det kommer inte som någon större överraskning att maskarna gör en efterlängtad återkomst.

Den här gången kommer de ännu ett steg i sin livscykel, när det visar sig att shriekers kan ömsa skinn och förvandlas till flygande ”ass-blasters”. Namnet kommer sig av att glidflygarna ger sig själva fart (heh…) genom att antända sina explosiva fjärtar.

Trean fortsätter som synes seriens numera etablerade koncept av odd couple (Burt och Desert Jack) samt rejäla explosioner. Tyvärr var tiderna sådana att man också plockat in en hel del fullkomligt undermålig CGI som gör att både uppdaterade maskar och ass-blasters ser ut som om man tejpat fast tvådimensionella bilder på kameralinsen. Samtidigt känns det på något sätt helt i enlighet med B-monster-filmskonceptet och återigen blir det ganska förnöjsamt.

Treans handlingskraftiga kvinnoroll fylls främst av Susan Chuang vars Jodi Chang är neice till originalets Walter (då spelad av välbekante Victor Wong). Men eftersom filmen är vad den heter får vi också återigen träffa Charlotte Stewart och Ariana Richards som mor och dotter. Särskilt Richards Mindy är fortfarande så pass präglad av de tidigare attackerna att hon aldrig tappar huvudet när de prekambriska superpredatorerna kommer tillbaka.

To be continued…

Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Att klämma ihop Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos om fyra volymer på en enda film känns som ett mission impossible. Nästan på nivån att klämma ihop Stephen Kings The Dark Tower-serie på en enda film. Men för all del, manusförfattarna till Utvandrarna, Siv Rajendram Eliassen och Anna Bache-Wiig, har smalnat av berättelsen rejält och fokuserat mer eller mindre uteslutande på Kristinas del i det hela. De religiösa tvivlen, den tärande hemlängtan, kärleken till sin halsstarrige make, moderskapet samt systerskapet med horan Ulrika i Västergöhl. I någon mening är jag trots allt tacksam för det tunnelseendet eftersom det i alla fall minimerar tiden som spenderas med spyorgier ombord på briggen Charlotta

Å andra sidan: jag gillar Mobergs emigrantepos mycket av samma anledning som jag gillar Laura Ingalls Little House on the Prairie-serie: jag får en inblick i en helt annan tillvaro än den jag är van van vid. Det är något outsägligt fascinerande med personer som helt kan skapa grunden för sitt eget liv; bygga sitt eget hus, odla sin egen mat. När nu denna nya version av Utvandrarna istället fokuserar så intensivt på Kristina känner jag efter ett tag att jag kanske blir en smula less på hennes ständiga tvivel och miserabla sinnesstämning. Inte så att Rajendram Eliassen och Bache-Wiig på något radikalt sätt ändrat på detta från Mobergs version, men den innehåller ju en hel del annat också (för att uttrycka det milt, en stor del av persongalleriet är puts väck, bland andra Robert Nilsson och hans drängkollega Arvid) som kan balansera upp perspektiven.

Fast några friheter har ändå manusförfattarna tagit sig gentemot källmaterialet. Filmen är tillägnad ”alla modiga mödrar” och ett viktigt dramaturgiskt klimax nås när Kristina stolt proklamerar för den hårdnackade prästfrun Judit att Kristina Nilssons barn (inte minst hennes döttrar) får bete sig hur de vill, så länge de håller Guds godhet i sina hjärtan. Därmed tar hon ställning för goda handlingar och intentioner, snarare än ytan och regelboken. Tidigare har Judit nämligen kunnat få Kristina till en hel del eftergifter med hänvisning till att de ju fortfarande måste upprätthålla den svenska lutherdomen, den enda sanna religionen. För amerikanska sekterister, bevare oss milde herre Gud!

Samtidigt vill Utvandrarna försöka slå två flugor i en smäll genom att direkt efter hänvisningen till alla modiga mödrar också visa oss hjärtskärande bilder på allehanda (båt)flyktingar. Påminna oss om att det fortfarande finns folk som flyr för sin överlevnads skull. Det är ett tillägg som tyvärr känns allt för mycket som en eftertankens kranka blekhet och jag ställer mig en smula frågande till att likställa 1800-talets svältemigranter med nutidens krigsflyktingar.

Kristinas tema är för all del välvilligt men inte det som jag fastnat allra mest för i min egen läsning av Moberg. Jag saknar exempelvis närvaron av den milde Danjel från Kärragärde och hans trogna hustru Inga-Lena. Det är i mina ögon dock ett mindre problem för Utvandrarna som film betraktat, det har snarare karaktären av en skillnad i läsupplevelse. Då blir det svårare att svälja att själva skådespelandet på det hela taget känns väldigt stelt. Kristina och Ulrika ska vara bästa vänner men deras dialog låter inte så mycket som ett samtal, som två personer som läser repliker mot varandra. Framförallt Tove Lo som Ulrika känns ofantligt obekväm, men så är detta i och för sig också hennes debutroll såvitt jag kan förstå. Samtidigt är det inte det lättaste att försöka få 20-tals-peppningar som ”Du är stark!” att flyga på ett trovärdigt sätt på 1850-talet.

Däremot skulle jag kunna instämma i en rimlig nominering för Sofia Helin som Judit. Hon är blott ett tuppfjät bort från religiösa fanatiker av kalibern Margaret White. Kroppsmässigt känns både Lisa Carlehed och Gustaf Skarsgård som aningens för vältränade och -trimmade för att riktigt övertyga som två personer, vilka slitit ont under hela sina liv Och det på en näringsmässigt sannolikt fullkomligt undermålig kost. Plus fött en sex-sju barn.

Skulle jag gissa skulle jag säga att Utvandrarna kanske får sin absolut största publik bland de amerikaner som fortfarande vidmakthåller sitt skandinaviska ursprung. Nio säsonger av Allt för Sverige ljuger inte.

X2: Adam McKays ilska (2015 & 2021)

När det anno 2016 i Oscars-sammanhang började pratas om en film som hette The Big Short, vilken sades vara något av en ekonomiföreläsning och jag förstod att regissören hette Adam McKay var jag nog inte den enda som ställd mig en smula frågande. Adam McKay, killen bakom ett gäng dumroliga (eller bara dumma) Will Ferrell-filmer? Really?!

Men med The Big Short och sedan också Vice (från 2018) i bagaget, var det inte längre lika uppseendeväckande när McKay släppte en påkostad klimatfilm på Netflix i slutet av förra året (det vill säga för ett par veckor sedan). Till skillnad från dumroliga Will Ferrell-filmer har McKay med dessa tre filmer inte bara klivit in i det cineastiska finrummet, han gör också tydligt att han är heligt förbannad.

Om nu någon skulle ha missat det, är The Big Short en BOATS om åren som föregick sammanbrotten på Wall Street, av de amerikanska bankerna samt delar av den globala ekonomin. Filmen presenterar oss för ett fåtal av de personer som både kunde tolka de första varningssignalerna rätt och våga ta dem på allvar. För som Mark Twain får säga i inledningen – det är inte okunskap som skapar problem, utan tvärsäkerheten. Tvärsäkerheten över att bostadsbubblan aldrig kommer att spricka, att marknaden är självreglerande.

Don’t Look Up är till skillnad från The Big Short och Vice en helt fiktiv film, men som plockar upp ungefär samma problematik. Den visar emellertid med all önskvärd tydlighet att när tvärsäkerheten och okunskapen dessutom lierar sig med varandra, då närmar vi oss apokalypsen. Och så värst fiktiv är ju filmen nu heller inte. Hotet i Don’t Look Up, det man helst ska vända bort blicken från, är förvisso en högst påtaglig komet snarare än en för lekmän otydlig klimatkollaps. Men det som utspelas inför detta hot är allt för välbekant.

Don’t Look Up:s komet-klimat-allegori kläcktes förvisso redan 2019. Tanken var att filmen skulle vara ett pin- och plågsamt långfinger i ändalykten på såväl klimatförnekare som overksamma politiker. Men plotten blir knappast mindre skrämmande eller deprimerande mot bakgrunden av snart två pandemiår av åsido- eller ifrågasättande av vetenskapliga principer och hederlig forskningsmetodik. De forskare som lutar sig mot pålitliga data får aldrig tillräckligt genomslag medan de som försöker slå på den stora undergångstrumman är allt för lätta att göra om till putslustiga memes. Då kan man också strunta i den där trumman, hur mycket pålitliga data den än är byggd av.

Jag hade betydligt lättare att gilla The Big Short än Don’t Look Up och jag tror att det beror på flera faktorer. ”Satiren” i Don’t Look Up blev i slutänden alltför verklighetstrogen och därmed väldigt svår att skratta åt. The Big Short känns som sagt var inte lika närliggande, det gäller en redan passerad händelse som jag och de i min omgivning (vad jag vet) kunde undslippa med skinnet hyfsat i behåll. Paradoxalt nog känns den samtidigt mer berörande eftersom den är en BOATS och inte en fiktiv satir.

Framställningen i The Big Short också starkare av att manuset till slut faktiskt adresserar det faktum att filmen handlar om människor som passade på att profitera på möjligheten att ekonomin ska störta samman. Det tycks aldrig föresväva någon av dem förrän det i princip är för sent att ens försöka varna exempelvis press eller myndigheter för vad som kan hända. För bilden av det system som målas upp i Don’t Look Up är hela poängen att det ändå aldrig är någon idé att försöka varna för den kommande undergången. Som det skaldades redan 1920: ”There’s nothing surer/The rich get rich and the poor get poorer/In the meantime, in between time/Ain’t we got fun?”

Don’t Look Up är mer svart-vit i sitt persongalleri, här finns det tydligt utpekade goda och onda (eller i alla fall dåliga eller korkade) ståndpunkter. Jag undrar dock en smula över den religiositet som smyger sig in mot slutet – vad är det McKay egentligen vill säga med det spåret? Annars är det ganska uppenbart att han främst vill lyfta ärlig vetenskap och gemenskap som den enda räddningen (eller åtminstone trösten) medan världen går åt helvete. Någon sådan förtröstan finns det inte plats för i The Big Shorts ultracyniska finansvärld.

Jag antar att det är på grund av det fiktiva innehållet som McKay i Don’t Look Up helt övergett sitt berättargrepp att bryta fjärde väggen och låta både rollfigurer och verkliga personer direkt adressera publiken. Vilket är synd, för det är ett grepp som han behärskar och som gör historien både lättsammare och fräschare. Han har dock behållit tendensen att klippa in vad som närmast får kallas associationskedjor för att betona budskapet för tillfället. Problemet i den senare filmen är att det bara finns ett enda budskap och de inklippta bilderna inte bara blir repetitiva, utan i värsta fall en smula sockersöta.

Överhuvudtaget var det lättare att svälja övertydligheten i The Big Short eftersom filmen inte bara vill förmedla McKays ilska över bostadsbubblans profithunger, utan också ren information eller kunskap om hur hela skeendet gick till. I Don’t Look Up finns bara ilskan kvar, vilket i sin tur leder till en känsla av hopplöshet. Inför okunskap och tvärsäkerhet tvingas ”den goda sidan” att till slut resignera. Det enda som återstår är en sista måltid tillsammans.

The Big Short (2015)

Don’t Look Up (2021)

Tills solen går upp (2021)

Nyårslöfte inför 2022:
få semestern till Alperna, Egypten och Mauritius bekostad av Film i Väst, SVT och Nordisk Film.

Vasa, ni tycker att det är ett nyårslöfte som låter lite långsökt och svåruppnåeligt? Tja, jag tänker att om Peter Dalle lyckats en gång (egentligen två, då Lyrro tog sig till Aruba) borde det väl inte vara helt omöjligt att göra om konststycket…

Alltnog, Tills solen går upp börjar förvisso inte på något exotiskt resmål, utan på ett antikvariat i Stockholm. Där ber Peder för femtielfte gången om att få se den mystiska boken på det märkliga språket som ingen kan tyda. En bok som definitivt kostar mer än de 16 000 kronor han kan avvara för den.

Man får väl anta att det också tillhör ritualen att bokhandlaren ska berätta vad man tror att boken handlar om, annars är det ju lite märkligt att han väntat ända tills nu med att göra det. Teorin är i alla fall att boken har något med drömmar att göra och hur man kan röra sig obehindrat mellan verkligheten och drömvärlden. Namnet ”Nostradamus” slängs in för att göra det hela lite mer mystiskt.

Efter ett par sista, suktande blickar tar sig Peder vidare till NK där han tydligen hade lite mer än 16 000 i rörelsekapital eftersom han kan sätta sprätt på 27 papp för en kamera till hustrun Lena. Men både Lena och kameran är glömda i samma sekund som Peder på syn på Hanna, en gammal flamma från förr. Hanna är i sin tur också gift, med Fredrik, men Peder kommer på det optimala sättet för dem att vara otrogna utan att det egentligen gills – de träffas helt enkelt i drömmen! (FYI: det gills visst…)

Hade Tills solen gått upp klarat av att hålla sig till den här linjen i sin berättelse hade det kanske kunnat bli en helt ok film. Lite lagomt mystisk med antydningar om urgammal drömvisdom. Som det är nu slängs det in scener som handlar om Peders onödigt bisarra arbetsplats och kollegor, Fredriks personliga problem och det faktum att Peder inte gillar att hans dotter ska ha barn med en kille som är äldre än hon (en hangup som förvandlas till exponentiell dubbelmoral när man betänker att filmen parar ihop Vanna Rosenberg med både Mikael Persbrandt och Peter Dalle).

Väldigt lite av allt detta har någon egentlig påverkan på själva drömhistorien och Tills solen går upp känns bara än mer mållös eftersom den heller inte bemödat sig överhövan med att skapa någon slags hållbar drömlogik. Efter den första drömmen har Hanna ont i rumpan tack vare en romantisk ridtur på stranden. Hon blir tydligt tagen av att det som händer i drömmen påverkar verkligheten: ”Tänk om jag blivit biten av en haj?!” Klipp till nästa dröm där hon utan att tveka slänger sig ut i någon slags avancerad saltomortal i en alpsk skidbacke. Till saken hör också att Peder inte alls får ridont i sin rumpa.

Filmens titel har inget med själva drömscenariot att göra eftersom drömmarna inte regelmässigt pågår ”tills solen går upp”. Hela upplägget är så pass enkelt att jag ställer mig något frågande till att den mystiska boken verkligen skulle ha behövt översättas i sin helhet. Det bygger på att Hanna och Peder måste komma överens om en drömplats där de ska ses (vilken samtidigt inte behöver vara särskilt specifik eftersom Peder, den gången Hanna bestämt plats, måste fråga var de är) och dessutom måste somna exakt samtidigt. Av egen erfarenhet skulle jag säga att just detta med att två personer skulle kunna somna på kommando vid ett specifikt klockslag kanske är det mest osannolika som Tills solen går upp ber oss tro på.

Detta hade väl kunnat vara ok om det vore så att Tills solen går upp egentligen velat berätta Peders historia. Att allt som händer honom bara får betydelse för hans egen, personliga utveckling men inte heller det kortet spelas ut på något tydligt sätt. Persbrandt har i slutänden inte kommit över sin åldersnojja, inte fått en bättre relation med vare sig fru eller dotter, inte tagit sig vidare karriärmässigt, inte börjat omfamna julen som en ”fristad” eller börjat tro på slumpen och som en konsekvens spendera okristliga summor på bingolotter.

Upplevelsen av fragment som inte hänger ihop återkommer även vad gäller filmens stämning. Allt potential till må-bra-känslor inför Peder och Hannas relation smulas till ströbröd eftersom den dels spelas upp för comic relief, dels verkar göra dem fullkomligt avstängda i relationen till sina respektive. Vilka i sin tur verkar må skit av oklar anledning, eventuellt beroende på att de misstänker otrohet eller enbart oro inför en partner som spenderar väl mycket av sin tid med att sitta och stirra tomt framför sig och ärligt talat se direkt självmordsbenägen ut. Peders kollegor ska vara några slags skruvade stekarhipsters som skjuter pilbåge och tar med sig höns till arbetsplatsen men den surrealismen detroniseras av Peders allvarligt spelade åldersnojja och den uppsägningsbila som ständigt hänger över honom eftersom han inte längre hänger med i svängarna. Jag förstår aldrig varför han ens jobbat kvar under, säg, de senaste fem åren.

All denna disharmoni gör i tredje ledet att det är svårt att skapa någon särskilt trovärdig dialog, istället förfaller det hela till styltiga replikskiften. Filmens underliga känsla underströks dessutom av det faktum att flera av mina medbiobesökare skrattade högt. Flera gånger.

Nej, nästan det enda jag i slutänden måste säga till filmens försvar är att både den och Vanna Rosenberg uppenbarligen kände sig tillräckligt bekväma i sammanhanget för att visa upp en högst normal medelålders kvinnokropp i bikini. Det är man inte allt för bortskämd med. Samtidigt har jag svårt att bortse från att denna lilla fördel fullkomligt utplånas när jag tvingas ställa den mot Peders minst sagt oförsiktiga hantering av en ovärderlig gammal bok. Det gjorde fysiskt ont i mig att se Persbrandt kladda med den utan handskar och slita den upp och ned ur sin axelremsväska. Har man inte mer respekt för gamla böcker, har man ingen rätt att använda dem som ett verktyg i sitt historieberättande!

The Matrix Resurrections (2021)

Jag kan villigt erkänna att jag inte spenderat all vaken tid sedan 2003 med att fundera på vad som hände i Matrix-världen efter att både Trinity och Neo offrade sig för mänsklighetens fromma. Men det finns det uppenbarligen andra som gjort.

Fortsätt läsa ”The Matrix Resurrections (2021)”

Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

Fortsätt läsa ”Spider-Man: No Way Home (2021)”

Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)

Vi firar sista advent med ett par resor.

***

alt. titel: Jul för jämnan, Det ordner seg til neste jul, Schon wieder Weihnachten, Et encore un joyeux Noël!, Just Another Christmas

Jag var dålig på att hänga med podden Snacka om film! när Fiffi och Steffo gav sig ut i stora, vida filmvärlden under 2021. Missade såväl Finland som Ryssland. Men så här i den sista självande månaden december utlovades en brasiliansk julfilm och eftersom jag av någon anledning redan drabbats av ett svårartat julfilms-sug tog jag chansen en sista gång.

Fortsätt läsa ”Tudo Bem No Natal Que Vem (2020)”