Elvis (2022)

The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.

Men även om Baz Luhrmanns senaste film börjar med Tom Parker, som från en sjukhussäng vill ge oss sin bild av historien, kommer vi snart fram till den riktige showmannen – Elvis Presley. Parker stöter på den unge musikern under 50-talet och inser raskt att detta är exakt vad publiken vill ha, inte minst dess kvinnliga del. En smak av förbjuden frukt; förpackad i brylcreemshår, sugande blick, svettpärlande panna, långa ögonfransar, suggestiv amorbåge samt, icke att förglömma, ”lewd gyrations and jerky movements”.

Tom Parker blir i allt väsentligt en Mefistofeles till den längtande och, relativt sett, oskyldige Elvis Presley. Allt han vill åstadkomma i det här läget är att kunna köpa en grisskär, ångbåtsstor Cadillac till sin mamma Gladys.

Australiensiske Baz Luhrmann gör inte alltid filmer som är bra (VSB: Australia och Moulin Rouge) men ingen kan någonsin anklaga honom för att inte gå all in när han genomför ett projekt. Lyckligtvis är Elvis inte bara en ”all in”-film för Luhrmann, den är också riktig bra. Kanske är det något i superstjärnans överdådiga karriär och liv som talar lite extra till Luhrmann? För jämfört med hans adaption av The Great Gatsby upplever jag att det den här gången finns ett riktigt hjärta som bultar förtvivlat för filmens namne. Som lider och blöder för honom på samma sätt som han tycks ha lidit för sin publik.

Det är i alla fall det Elvis vill påskina, att artisten mer eller mindre tog livet av sig i jagandet efter publikens kärlek. Förvisso med benäget bistånd från Parker, som såg till att sko sig fullkomligt hämningslöst på sin adept, men någonstans finns också antydan att Elvis kanske inte hade så mycket emot sin gyllene Las Vegas-bur så länge han befanns sig på scen.

Som sagt, Elvis-extravagansen passar förstås Luhrmanns uttryck som hand i handske, oavsett om det är Beale Street-Elvis, skinnpaj-Elvis eller glitter- och-cape-Elvis. Tillsammans med bland andra fotografen Mandy Walker, produktionsdesigners Catherine Martin (tillika kostymör) och Karen Murphy vältrar sig Elvis i särskilt 50- och 60-tals-estetik. Helhetsintrycket är maffigt, påkostat och skamlöst i en härlig blandning. Till det kommer de sedvanligt påhittiga visuella elementen i själva berättandet, såsom egennamn i form av skyltar eller tidningsstaplar i form av en serie-blädderbilder. Eftersom den riktigt unge Elvis älskade superhjälten Captain Marvel Jr. levereras en kort barndoms-sekvens dessutom i form av en tecknad serie.

Men Luhrmann är inte bara bra på det visuella, när det gäller kan han också få fina prestationer från sina skådisar. I centrum för Elvis står såklart Austin Butler som filmens namne och Tom Hanks som Tom Parker. Bägge bjussar i någon mening på positiva överraskningar; Butler för att jag inte är bekant med honom innan (fast han ska tydligen haft en roll ibland annat Tarantinos Once…) och Hanks för att Parker är en ovanligt mörk roll. Spontant hade jag inte gissat att Hanks skulle kunna bli så pass obehaglig som en fatsuit-orm i Elvis musik-paradis. Han är en riktigt övertygande Mefistofeles, vilken dompterar både publik och handelsvara med lika delar morot och piska. Butler har i sin tur fått mycket beröm för sin rolltolkning, vilket han absolut är värd. Men jag skulle trots det också vilja sätta lite ljus på Alton Mason i rollen som Little Richard. Energin i hans förhållandevis korta scen gav mig en större energikick än alla Butlers framträdanden.

En annan viktig del av Luhrmanns berättande har alltid varit musik, så det avseendet är det ganska naturligt att han valt att göra en musikerbiografi. Jag har inget emot Elvis musik men har heller aldrig riktigt fastnat för den. Särskilt inte de senare Las Vegas-tonerna. Här får vi dock inte bara klassiker på sant Elvis-manér, utan också en hel del ganska spännande covers och remixar som jag ser fram emot att lyssna mer ordentligt på i efterhand. Lurhmann har förvisso inte samma millimeter-finess som Damien Chazelle när det kommer till att klippa i takt med musiken, men Elvis lyckas ändå på ett härligt sätt att alltid sätta rätt stämning för scenen med sitt ackompanjemang. Mer breda, blaffiga och drypande penseldrag än detaljmåleri med kirurgisk precision om vi säger så.

Jag ska villigt erkänna att jag suckade en hel del över en speltid på 159 minuter men Elvis mer eller mindre flög fram på oväntat snabba ackord. Innan jag visste ordet av var vi i Las Vegas och det sista uppträdandet från ”fat Elvis”. Jag ser det som ett kvalitetskvitto att Luhrmann under filmens gång lyckas få mig att i princip glömma bort det tragiska slutet, så att det nästan kommer som en chock. Som biografi-berättelse bjuder Elvis inte på så mycket nytt, inte heller när det kommer till djävuls-agenter som förför sina offer i bokstavliga spegelsalar eller Las Vegas som ett glittrande helveteshål. Det är allt annat som Luhrmann tillför, som gör den stora skillnaden. Missa för allt i världen inte vad som torde vara den bästa musikerbiografin sedan åtminstone Bohemian Rhapsody och utan tvekan den bästa Baz Luhrmann-filmen sedan Romeo + Juliet.

Lightyear (2022)

Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.

To infinity, and beyond! Ingen som har sett någon av Toy Story-filmerna lär väl ha missat spaceranger-leksaken Buzz Lightyears reklamfilmsmotto. Men Lightyear är alltså filmen som inspirerade de där leksakerna till att börja med. Och som en normal rymdactionspelfilm i ett helanimerat universum är Lightyear riktigt hygglig, både som idé och i utförande.

Men man ska därmed inte förvänta sig någon som helst koppling till Toy StoryLightyear är som sagt en fristående historia vars tonvikt på bärande moraliska budskap tydligt placerar den i ett barn- och ungdomsfack. Alltså barn som efter en titt på filmen (och som kanske, kanske inte, heter Andy) absolut kommer att vilja ha en Buzz Lightyear-leksak, komplett med inbyggda vingar och en liten laserlampa.

Lightyear bjussar på actionös mer eller mindre non stop. Så till den milda grad att jag till slut känner att det möjligen blir lite krystat med alla komplikationer. Så fort Buzz och hans nya team lyckats lösa ett problem uppstår ännu ett. Minst. Personligen hade jag gärna också sett en film som lutar sig längre in i rymdfilmsparoditerritorium. I nuläget förekommer mest mer seriösa nickningar till föregångare som Star Wars, Star Trek och, kanske också något mer oväntat, First Man.

Kruxet är att Pixar-filmer brukar vara både roligare och smartare än Lightyear lyckas vara. En vinkel som av naturliga skäl saknas i denna föregångar-”spelfilm” är att leksaks-Buzz ju tror att han är en riktig spaceranger. Kombinerat med en viss tjockskallig dumdristighet gör denna övertygelse att han försätter sig i en massa omöjliga situationer. I Lightyear ska ”the original Buzz” också göra alla de här tuffa spacerangergrejorna, men nu på (nästan ) fullaste allvar.

Det jag däremot ohämmat kan njuta av är att Lightyear, i sedvanlig Pixar-ordning, är orimligt snygg. Robotar och rymdskepp ger trovärdiga intryck av både slitage och tyngd. Ibland är det nästan så jag inte tänker på att jag ser en animerad film; så pass sömlöst sammanfogade är ansiktsuttryck, rörelsemönster och röstskådespeleri. Som bland annat tillhandahålls av Chris Evans i rollen som Buzz och Uzo Aduba som hans vapendragare spaceranger Hawthorne (samt Keke Palmer som hennes barnbarn Izzy). Jag kan inte påstå att jag känner igen namnet Peter Sohn (tydligen något av en Pixar-veteran), men att han fick jobbet som robotkisse måste hänga ihop med att han röstmässigt låter rätt lik Tom Hanks. Rent personligen tyckte jag också att det var härligt att höra Taika Waititis oefterhärmliga Nya Zeeländska, men rollmässigt är han roligare som Marvels Korg.

Lightyear hade kunnat vara betydligt sämre men jag kan heller inte påstå att den känns särskilt minnesvärd. Måste du välja, skulle jag rekommendera att se om någon av Toy Story-filmerna istället. Till och med fyran.

The Black Phone (2022)

Anno 1978 vet alla ungar i grannskapet vem ”the Grabber” är. Han har redan kidnappat fem killar, några av dem skolans tuffingar. Så om the Grabber kan ta sig an grabbar som pudelrockar-Vance och slagskämpe-Robin, vad kan han inte göra? Han kanske till och med har övernaturliga krafter? Typ letar upp en bara man nämner honom? Alla de här ryktena hjälper dock inte Finney den dagen han är ensam tillräckligt länge för att bli den sjätte killen nere i förövarens gudsförgätna källare. Däremot finns det hjälp att få från de mest oväntade håll, till och med i Finneys situation.

Fortsätt läsa ”The Black Phone (2022)”

Wonder Woman 1984 (2020)

alt. titel: WW84

Varför nöja sig, när man kan ha Mer? Som både farbror Barbro och Diana Prince vet, finns det dock inga genvägar. Varken till det perfekta ljudet eller det perfekta livet. Två som fortfarande inte lärt sig den läxan är Dianas osäkra museikollega Barbara Minerva och den misslyckade affärsmannen Maxwell Lord. Så när de två får chansen att ta ganska många genvägar (genom en illasinnad önskesten) grabbar de tag med liv och lust. Särskilt Maxwell är smart och gör det där som exempelvis Aladdin aldrig tänkte på – att önska sig fler önskningar. Det leder i sin tur till att han absorberar både sten och önskekrafter. Snart står världen på katastrofens brant och den enda som kan rädda mänskligheten är Wonder Woman. Men även hon sitter i klistret efter att ha fallit för önskestenens lockrop.

Fortsätt läsa ”Wonder Woman 1984 (2020)”

Jurassic World: Dominion (2022)

alt. titel: Jurassic World: Le monde d’après, Jurassic World: Ein neues Zeitalter, Jurassic World – Il dominio, Jurassic World Dominion

Redan 2013 kom en film som hette Walking with Dinosaurs, så i någon mening är världen som möter oss i Jurassic World: Dominion sen till festen. Men i denna tredje Jurassic World-film är det ju meningen att vi ska övertygas om att människor och dinosaurier verkligen lever sida vid sida i en nutida verklighet.

Fortsätt läsa ”Jurassic World: Dominion (2022)”

Tisdagsklubben (2022)

Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.

Fortsätt läsa ”Tisdagsklubben (2022)”

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Fortsätt läsa ”Come Play (2020)”

Ghasideyeh gave sefid (2020)

Alt titel: Balladen om en vit ko, Balladen om den hvide ko, Uten skyld, Le pardon, El perdón, Ballade von der weißen Kuh, Ballad of a White Cow

Ett år efter maken Babaks avrättning (ett straff utdömt för mord) är livet fortfarande komplicerat för hans änka Mina och dotter Bita. Ekonomin är tajt, trots att Mina har ett jobb. Hon ligger efter med hyran och tvingas ta emot mat från snälla grannar. Dessutom ligger Babaks familj, särskilt Minas svärfar, på om att de två ska flytta från Teheran och hem till dem. Det går ju inte för sig att en kvinna bor och klarar själv, utan en mans beskydd. Det är definitivt ingen bra miljö för en uppväxande flicka (vilka konstiga värderingar kommer Bita att få med sig från sin bångstyriga mor?), så hotet om en vårdnadstvist lurar dessutom vid horisonten.

Fortsätt läsa ”Ghasideyeh gave sefid (2020)”

Top Gun: Maverick (2022)

I Vilda Västern var en ”Maverick” ett kreatur som lyckats förbli omärkt. Å ena sidan kan man se den omärkta statusen som den ultimata symbolen för frihet, en ”Maverick” tillhör ingen utom sig själv och de öppna vidderna. Å den andra innebär detta samtidigt att en ”Maverick” är ett öppet mål, fritt fram för alla och envar att ta i besittning och gör anspråk på som sin egendom.

Fortsätt läsa ”Top Gun: Maverick (2022)”

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Fortsätt läsa ”Everything Everywhere All at Once (2022)”