You are currently browsing the tag archive for the ‘1930-tal’ tag.
alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation
Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.
alt. titel: Kvinna utan samvete
När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.
alt. titel: Swedenhielm’s Family
Gamle ingenjör Swedenhielm har inte mycket kvar förutom sin heder. Hur många år han förgäves väntat på att nobelkommittén ska ringa har han tappat räkningen på. Fortfarande bor de tre barnen Rolf, Bo och Julia hemma men de är ärligt talat inte mycket till hjälp. Snarare en trio bortskämda goddagspiltar som inte har en susning om hur man rättar mun efter matsäcken. Här har de i och för sig en formidabel förebild i sin käre far som menar på att det väl alltid finns en ”slant över till en flaska champagne” när tillfället så kräver. Den som får stå pall för både uteblivna hushållspengar och böner om rysk kaviar i stället för korv är den hårt prövade husföreståndarinnan Marta Boman.
Även om dokumentären Jag är Ingrid inte var någon höjdare som film betraktat väckte den ändå förstås en viss nyfikenhet inför Ingrid Bergman, både som fenomen och som skådespelerska. Så när det dyker upp en chans att se en av hennes mest berömda svenska filmer, kärleksdramat Intermezzo, hugger man den så klart i flykten.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Dryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.
Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »
Någonsin försökt ta livet av dig med en rakkniv som du måste hålla mellan tårna? Kanske inte så lätt som det låter. Fråga Christy Brown, han vet.
Född in i en arbetarklassfamilj i Dublin på 1930-talet hade det varit remarkabelt om Christy överlevt överhuvudtaget. Mamma Bridget klämde ur sig svindlande 22 ungar (!) varav en dryg tredjedel aldrig nådde vuxen ålder. Nu var Christy dessutom född med en cerebral pares som gav honom kontroll över en enda kroppsdel, sitt vänstra ben och fot.
Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)
En milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.
I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.
Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.
Dags att avsluta musikaltemat och jag gör det som jag inledde det hela — med en gammal goding. Har den lyckats motstå tidens tand lika bra som Easter Parade? Jag vill också passa på att tacka Filmitch för ett synnerligen trevligt initiativ, det har varit lika spännande att ta del av hans val som det var att se mina egna.
***
En notorisk gambler som inte bara missar sitt eget stundande bröllop, utan som dessutom (när han väl lyckats övertala den försmådda brudens far att fortsätta förlovningen) är otrogen. Visst låter det som upplagt för en musikal?! Kanske en modern sådan, typ Rent (eller varför inte Lease – Everyone Has AIDS?) men här snackar vi glittrande och svartvitt 30-tal och därmed blir den på ytan deprimerande och tragiska historien något mer lättsam. Sensmoralen är att inga problem (inte ens kärleksproblem) är för stora för att inte kunna lösas med sång, dans och att rätt personer säger att de älskar varandra.
That’s what HE said!