Läderlapps-lördag: Animerade Batman-bonusar (2014-2018)

Att dra igenom alla Batman-långfilmerna från och med 1989 skapade ett oväntat superhjältesug. Tack vare generösa kompisar har jag dock numera tillgång till den ambivalenta skattkistan Netflix och där fanns ju några kortfilmer att roa sig med. En del av dem var till och mer riktigt sevärda. Nästa lördag får Läderlappen lite musikal-ledigt men därefter återkommer han för ett sista kort gästspel i ett försök att knyta ihop superhjältesäcken.

Assassin’s Creed (2016)

Callum Lynch är en våldsam man. Dömd för mord avrättas han medelst giftinjektion och snipp, snapp, snut så var filmen slut.

Die You Zombie Bastards! (2005)

Från entusiastiska filmälskare bevare oss, milde herre gud. Åtminstone när dessa filmälskare inte bara producerar egen film hellre än bra utan dessutom får för sig att släppa slutresultat lös på mänskligheten. Die You Zombie Bastards! är möjligen filmen som skulle göra mig religiös. Jag kan bara inte bestämma mig för om den är ett incitament för att avskärma sig från den fysiska världen och uppnå ett buddistiskt nirvana, ett bevis för att Jesus Kristus dog även för alla framtida synders skull eller ett infernaliskt plågoris, sprunget från självaste Satan.

The Wolverine (2013)

Logan, aka mutanten Wolverine, mår inte toppen efter händelserna som timade i X-Men: The Last Stand och som bland annat slutade med att järven såg sig tvungen att sänka adamntiumklorna i sin älskade Jean Grey/Phoenix buk. I sant Förtvivlad Man-mode (välbeprövat sedan Lancelots dagar) har han begett sig ut i naturen och ser nu mer ovårdad ut än vanligt. Här umgås han med kackiga CGI-björnar, drömmer mardrömmar om Jean och vill helst av allt bara dö. Men det kan han inte, han är ju Wolverine.

The Octagon (1980)

Jättejättefarliga ninjaterrorister tränas av den illistige Seikura någonstans i det innersta av Central- eller Sydamerika. Inte för att alla ninjaskillz spelar någon större roll när det väl gäller, eftersom de västerländska rekryterna föredrar ett hederligt maskingevär för att kunna utföra sina inte särskilt lönnliga lönnmord.

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tryck i Eternal Sunshine… en platta Red Bull och en burk koffeintabletter. Ta bort hela plotten som handlar om minnesradering och lägg istället in miljoner miljarders referenser till populärkultur, särskilt dataspel. Ersätt till slut Jim Carrey och Kate Winslet med Michael Cera och Mary Elizabeth Winstead och du börjar komma i närheten av Scott Pilgrim vs the World.

Simon Pegg lyckades väl sådär utan Edgar Wright i Paul. Av Scott Pilgrim… att döma behöver Wright Pegg i lika hög utsträckning. Var för sig blir de aldrig lika bra som Spaced, Shaun of the Dead eller Hot Fuzz.

DOA: Dead or Alive (2006)

Nostalgiska minnen från mitten av 90-talet när både Mortal Kombat och Street Fighter visade att det faktiskt gick att göra dataspelsfilmer som var någorlunda sevärda eller åtminstone hade en viss självdistans gör att jag aldrig riktigt har gett upp hoppet om att detta ska kunna återupprepas. Resident Evil lyckades någorlunda (kom igen, dobbermanhundarna var i alla fall lite läskiga…) och på ytan ser även DOA någorlunda lovande ut: regisserad av Corey Yuen (Transporter), producerad av Paul W.S. Anderson (som regisserade Mortal Kombat men som inte ska förväxlas med varken Paul Thomas Anderson som bla. gjort There Will Be Blood eller Wes Anderson som bla. gjort The Royal Tenenbaums) och innehållandes förhållandevis kända ansikten som Holly Valance, Jamie Pressly och Devon Aoki.