You are currently browsing the tag archive for the ‘Konstnär’ tag.
”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.
Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.
Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.
I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.
I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.
Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.
Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.
Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.
Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”
Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.
Alberte och Jakob (1926)
Alberte och friheten (1931)
Bara Alberte (1939)
Totalbetyg trilogin
En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!
Läs hela inlägget här »
Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.
Marguerite Dumont sjunger nämligen inte riktigt så bra som hon själv tror. Faktum är att man skulle kunna lika hennes röst vid ljuden som kommer från ett torterat rådjur om det inte vore för att rådjuret sannolikt skulle besitta både kraftigare och mer tonsäkra röstresurser än Marguerite Dumont. Emellertid är baronessans självbedrägeri i någon mån förståeligt eftersom hela hennes omgivning deltar i det. Hennes vänner och bekanta applåderar handflatorna blodiga efter alla hennes uppträdanden och Georges (i maskopi med trotjänaren Madelbos) ser till att hon överöses med blomsterarrangemang från otaliga ”beundrare”.
Men vid just den här tillställningen har två katter smugit sig in bland hermelinerna – journalisten och författaren Lucien Beaumont samt den avantgardistiske konstnären Kyrill von Priest. Lucien fångar Marguerites intresse genom att skriva en glödande recension om uppträdandet och Kyrill lyckas därefter övertala henne att uppträda inför publik under någon slags kaosartad och obegriplig performance art-tillställning. Dessa två verkar vara de enda som inte bara ser det löjeväckande i Marguerites sångfågelsfladdrande, utan istället något beundransvärt och autentiskt. Jag föreställer mig att särskilt Kyrill förhåller sig till Marguerite ungefär som Filip Hammar gör till Hasse P.
Haken är dock att Kyrills tilltag ger Marguerite blodad tand och gör henne fast besluten att än en gång uppträda inför en allmän publik.
Hur orättvist det än kan verka gissar jag att sanna historien om societetskvinnan Florence Foster Jenkins är mer välkänd genom den amerikanska filmen med samma namn, trots att den kom ett år efter Marguerite. I och för sig kanske inte så förvånande eftersom en Oscars-nominering för Meryl Streep i huvudrollen smäller högre än en César-vinst i dito kategori för Catherine Frot i allmänhetens ögon. Och orättvise-diskussionen är i någon mening ändå bara hårklyverier eftersom det redan 2005 skrevs en pjäs om Florence, Glorious!
Jag blev oväntat förtjust i den amerikanska versionen och det är möjligt att Marguerite led en smula av att jag visste vad som komma skulle. För medan Catherine Frot säkert var värd den där César-vinsten (hon gör verkligen en mycket bra prestation som den ömkansvärda men samtidigt värdiga Marguerite Dumont) tycker jag att den franska filmen som helhet inte var lika tonsäker som jag hade önskat (om skämtet tillåts).
För min del blir det exempelvis aldrig riktigt tydligt vad det är som faktiskt orsakar Georges slutliga omvändelse. Eller varför Madelbros agerar som han gör i slutet av filmen. Marguerite präglas i mina ögon av en generell melankoli, vilken inte riktigt gifter sig med de mer humoristiska elementen även om de senare är rejält nedtonade. Men det största problemet är nog att jag helt enkelt upplevde den rent faktiska händelseutvecklingen runt Marguerite som något tunn. Det förekommer fragment av allt det som pågick i Frankrike vid den här tiden och det tror jag hade kunna tjäna på att lyftas fram i förgrunden istället för att, som nu, bara få vara en fond. Det hade kunnat vara intressant att låta Marguerite vara ingången till en mer rejäl djupdykning i en anarkistisk konstscen, jazzklubbar, drogliberalism och sexuell lössläppthet. Alternativt göra något mer av de psykologiska antydningarna att den olyckliga baronessan under alla år av sjungande egentligen ägnat sig åt en avancerad form av självskadebeteende.
Nej, den här påfågelsskapelsen är förvisso vacker att se på, välgjord på alla sätt och vis, men den lyckas inte landa riktigt rätt efter sin något vingliga flygtur.
I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.
alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer
Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…
alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars
Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.
alt. titel: Te med Mussolini
Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.
alt. titel: Phantoms of the Louvre
”Enes Bilalović föds i Belgrad den 7 oktober 1951. Det är en söndag. Födseln går som den ska och alla hans vitala tecken är normala.”
Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.
That’s what HE said!