You are currently browsing the tag archive for the ‘Konstnär’ tag.
Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.
Annonser
Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.
Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.
En film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?
alt. titel: Flickorna i Rochefort, The Young Girls of Rochefort
Välkommen till Rochefort, belägen på franska Atlantkusten! Staden där både kvinnor och män dansar samtidigt som de drömmer om kärlek. För en kort festivalhelg (Fête de la mer) anländer showmännen och entreprenörerna Étienne och Bill till staden på fredag förmiddag och när de lämnar den på måndagen ska livet för alltid ha förändrats för några av stadens drömmare.
Alicia behövde ju inte gråta det allra minsta efter nattens Oscarsgala. Då är det kanske en annan sak med Eddie…
***
Jag önskar att jag kunde gråta lika vackert som Alicia Vikander. När jag gör det är det rödsprängda ögon, snor, hulkanden och jag vet inte vad, men Alicias ögon blir bara högblanka som en välpolerad tavelram och spiller långsamt över sitt innehåll på det utsökta ansiktet. Och i The Danish Girl får vi i publiken ofta möjlighet att iaktta konststycket, för det finns en hel del för Alicia att gråta över.
Kämpande singer-songwritern Roger och filmaren Mark bor i slutet av 80-talet i en utkyld (men givetvis extremt hipp) rivningsmässig lägenhet i Manhattans ultrabohemiska Alphabet City. De lägger all sin energi på att lyckas med sitt konstnärskap samt hata den gamle collegerumskompisen Benny som de tycker blivit en total sell out. Kanske beroende på att han numera arbetar i företaget som äger fastigheten de bor i och därmed bryr sig om ekonomiska petitesser som hyra. Roger har också problem att hantera det faktum att han är HIV-positiv.
Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.
Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.
Första nya Stephen King jag sätter tänderna i på flera år (den senaste var Lisey’s Story från 2006) och det är inte utan att jag är lite spänd: ska mästaren klara att lyfta fötterna över förväntanströskeln?
Till att börja med har King kastat loss från sitt välbekanta Maine och placerat sin huvudperson Edgar Freemantle i ett soligt Florida som för den skulle inte behöver vara mindre skräckinjagande.
Den före detta byggmagnaten Edgar Freemantle kommer alltså till Florida och den lilla ön Duma Key eftersom han med största sannolikhet kommer att ta livet av sig om han stannar kvar i Montana. Det är i alla fall vad hans hjärnskrynklare Xander Kamen rekommenderar och Edgar har kommit att respektera Kamens åsikter.
Det skulle nog göra vem som helst lite skakis att se sin kompis våldskrocka med ett träd som lämnar honom död på kuppen. Extra sorgligt är det förstås att skotske Derwatt stod på randen av ett internationellt genombrott för sin konst. Nu blir det inget av det. Vem har då sinnesnärvaro nog att föreslå att om man bara gömmer Derwatt ett par dagar så hinner vernissaget gå av stapeln och han får sitt genombrott. Det är ju inte lätt för Jeff, Cynthia och Bernard att veta att Tom Ripley har en viss vana när det gäller att göra sig av med döda kroppar.
That’s what HE said!