You are currently browsing the tag archive for the ‘Konstnär’ tag.
Edie Sedgewick. En sylfidisk It-girl (vilka It-girls var inte det under 60-talet?), en Andy Warhol superstar, fotomodell och frontfigur i youthquake-rörelsen.
Men också en Poor Little Rich Girl, i alla fall om man ska tro titeln, på en av de filmer som Andy Warhol gjorde med henne. Rik var hon då sannerligen, i alla fall ett tag. För även 80 000 dollar går förvånansvärt snabbt att sätta sprätt på om du är en ung kvinna i New Yorks hippaste kretsar. Särskilt om du också försöker hålla igång ett allt tyngre drogberoende.
Factory Girl är alltså biografi-filmen om Edie Sedgewick som under mindre än ett år (typ mars-november 1965) var uppe i Andy Warhol-smöret. Eftersom det är en film som behandlar personer, vilka i allra högsta grad fortfarande lever är det förstås också en film som burit med sig vissa kontroverser. Lou Reed skrädde inte orden: “It’s one of the most disgusting, foul things I’ve seen – by any illiterate retard – in a long time. There’s no limit to how low some people will go to write something to make money… They’re all a bunch of whores.” Bob Dylan försökte stoppa hela produktionen men uppnådde inte mer än att den kände sångaren, med vilken Edie har ett förhållande i filmen, kallas Billy Quinn.
Själv har jag lite svårt att förstå vad det upprörande i det hela ska vara. Ska jag vara helt ärlig, har jag överhuvudtaget lite svårt att förstå vad filmen i helhet ska gå ut på. Visst kan man hävda att Edies historia är värd att berätta. Men för mig, som inte har någon som helst koppling till vare sig henne, popkonst-rörelsen eller tidsandan, är det hela en välbekant upp-som-en-sol-och-ned-som-en-pannkaka-berättelse.
Det som möjligen gör just Edies tjurrusning mot knarkmisären en smula ovanlig är att det i alla fall i filmen inte läggs fram någon egentlig anledning till hennes missbruk. Hon har allt och det är bara hennes egna beslut (alla sprutknarkar i Warhols studio och det verkar ju kul, typ…) som leder till att det går om intet.
Hon behöver inte slita för brödfödan och det framstår inte heller som om Warhol kontrollerar eller utnyttjar henne mer än någon annan i sin närhet. Vi får exempelvis ingen scen där han uttryckligen förbjuder henne att skapa sin egen konst, att hon slutade med det tycks snarare handla om att hon aldrig tyckte sig komma upp till Warhols egen nivå. Att Factory Girl sedan försöker få oss att tycka synd om Edie när hon tokabstinensringer Gud och alla människor för att låna pengar till mer knark och de säger nej, blir i mina ögon mest förvirrande. Det är väl ganska naturligt att exempelvis en tidning som Vogue vill sälja lösnummer genom Andy Warhols senaste superstar men är mindre intresserade av att fota en tvättbjörnsgrinande sprutnarkoman och betala henne för privilegiet?
Men visst finns det förmildrande omständigheter. Lite här och var gör Factory Girl gällande att både Edie och andra drogande kvinnor i de här kretsarna mer eller mindre sedan barnsben var tillvanda vid anti-depressiva, sömntabletter och bantningspiller. Filmen vill också antyda att Edies far, Francis ”Fuzzy” Sedgewick, möjligen kan ha varit på sin dotter både en och två gånger. Även om det inte skulle vara sant tycks det vara ett faktum att stämningen hos familjen Sedgewick knappast kan kallas för tomtebolycklig. Ett annat faktum är att två av hennes bröder dog eller möjligen tog livet av sig under 1964 och 1965.
Sienna Miller fick mycket beröm för sin porträttering av Edie och hon gör absolut ett bra jobb. Alltså i likhet med exempelvis La vie en rose ett av de fall där rolltolkningen är bättre än vad filmen och manuset förtjänar. Men trots det är Edie aldrig någon som jag blir vare sig engagerad i eller berörd av. Hon uppvisar ”bara” en klassisk uppgång-och-fall-berättelse. Guy Pearce är en lagomt underlig Andy Warhol medan Jimmy Fallons ansikte är så pass välbekant att det blir distraherande som Edies vän Chuck Wein. Hayden Christiansen gör varken remarkabelt bra eller dåligt ifrån sig som ”Billy Quinn”. Lägger vi dessutom till skådisnamn som Mena Suvari, Beth Grant, Edward Herrmann, Mary-Kate Olsen, Illeana Douglas och Mary Elizabeth Winstead får Factory Girl nästan kallas för en ensamble-film.
Även om man inte är lika hård i sin kritik mot Factory Girl som Lou Reed har dock manuset tagit sig vissa friheter med Edies historia. Det gäller kanske särskilt förhållandet med Billy Quinn eftersom Edie i verkligheten inte tycks ha hookat upp med Bob Dylan innan hon brutit med Warhol. I filmen får männen däremot utgöra de två hötapparna till Edies åsna. Den enkla, trygge, jordnära och skinnpajsbeklädde all-american-folk-sångaren som inte bryr sig om materiella ting. Som kritiserar popkonsten för att vara en ihålig humbug. Eller den extravaganta Warhol som genom sin konst låter åskådaren se bortom det vardagliga och triviala.
Bilden av kretsen runt Warhol och hans skapande i silverfabriken på Manhattans East 47th Street bekräftar alla mina fördomar om perioden och navelskådningsonanerande popkonst. Om det sedan innebär att den är sanningsenlig eller inte kan jag förstås inte svara på. Warhol glider fram genom högar av nakna och påtända människor som ett silverhårigt sömngångarspöke. I bakgrunden förekommer i princip alltid minst ett knullande par. Alla som inte är nakna har på sig polotröjor. Allt som händer, alla samtal, alla infall, kan avtecknas eller filmas och plötsligt har det skapats ”konst”.
Summa summarum: återigen en biopic som förtjänar epitetet ”mer intressant än bra”, alltså.
alt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned
Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.
alt titel: Who Saw Her Die?
Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.
Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!
***
alt. titel: The Adventures of Picasso
Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome
Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.
alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows
Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.
Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.
Christian är den perfekte konstnärlige ledaren för det privata konstmuseet X-Royal. Smärt och elegant, som dansk precis lagomt spännande och exotisk för Stockholms konstkretsar, en välmodulerad engelska när han ska konversera utländska journalister. Snygg, men inte för snygg, vare sig glasögonen sitter på näsan eller inte. En välansad skäggstubb. Kan utan problem slänga sig med postmodernt bajsnödiga obegripligheter som ”topos” och ”space” (så länge han inte blir ombedd att förklara dem). En kulturknutte, helt enkelt.
Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.
That’s what HE said!