Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank Redemption–Green Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Paterson (2016)

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Marguerite (2015)

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

To the Lighthouse (1927)

I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Portrait de la jeune fille en feu (2019)

alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

The Driller Killer (1979)

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att se samma depraverade och våldsamma värld som Laura Mars ville visa genom sina fotografier i Abel Ferraras The Driller Killer. Borr-mördarens New York är emellertid ganska långt från snajdiga lägenheter, extravaganta fotosessioner vid Columbus Circle och hippa hamnmagasin. Ferraras gator är nedgångna och fullsmockade med alkade uteliggare. Om dagen blir man nedstucken utan att någon runtomkring rör ett finger och om natten är risken stor att man blir nedslagen av baseballutrustade gäng. Eller attackerad av något ännu värre…

Eyes of Laura Mars (1978)

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.