Raising Arizona (1987)

alt. titel: Arizona junior, Arizona baby

Är det några som gjort sig förtjänta av lite tomtebolycka, så är det Hi och Ed. Mot alla odds har han lyckats bryta sin ändlösa cykel av närbutiksrån och påföljande fängelsevistelser. De bor i en trailer, men tycker att det är paradiset självt. Det enda som saknas är en batting, men det är just också det som förvägras dem.

Så nog kan man ha förståelse för att paret tycker att de skulle kunna få ta över en eller två av femlingarna Arizona? Inte är det väl rättvist att vissa får fem ungar på en och samma gång, medan de står helt barnlösa? Men kidnappningen av Nathan Arizona Jr. ska visa sig vara ett nära nog episkt katastrofalt val av de unga tu.

Jag är rätt säker på att Raising Arizona var den första av bröderna Coens filmer som jag såg. Jag är inte lika säker på att jag förstod allt jag såg, men jag gillade den skruvade stämningen och den ibland associativt halsbrytande klippningen. Därefter har det blivit många tittar genom åren, då filmen är den första i en orimligt stark streak som alltså inleds 1987 och avslutas först vid millennieskiftet med O Brother… Efter det tycker jag att brödernas output varit ganska ojämn. Å ena sidan No Country… och Hail, Casesar!, å den andra A Serious Man och Inside Llewyn Davis.

Raising Arizona är i mina ögon upplagd för att fånga tittaren med en gång. Introduktionen till H.I. ”Hi” McDunnoughs olycksaliga rånarkarriär är rapp och går slag i slag. Det finns något oemotståndligt komiskt i repetitionerna av en fotograferande Ed som beordrar “Turn to the right!” och frigivningskommittén som allt mer uppgivet konstaterar “Well, ok then…” när fängelsevistelsen ska upphöra.

Repetitionerna är samtidigt ett otroligt smart sätt att introducera dels vår huvudperson, dels den rara romansen mellan brottslingen och hans polisfotograf. Gulligheten understryks av att Nicolas Cage och Holly Hunter framställs som vanliga och opretentiösa på ett sympatiskt sätt. Cage är lite oklippt och sluskig i hawaiiskjorta medan Hunter är uniformsstram.

Men vår huvudpersons berättarröst gör också att det hela från första början känns som en saga eller en legend, parallellt med lätta noir-vibbar. Legendintrycket förstärks dock successivt tills det avslutas med en sammandrabbning av nästintill bibliska proportioner. Varpå det följer försoning och förlåtelse. De repetitiva (och därmed oundvikliga) stråken gör också att jag associerar till grekiska dramer.

Ett annat typiskt Coen-element som jag faktiskt aldrig reflekterat över särskilt mycket när det gäller just Raising Arizona, är att det med en gång blir tydligt vilket noggrant och otvetydigt “skrivet” manus som föreligger i denna deras blott andra film.  Inte minst via replikskiftena, framförda på i Coen-sammanhang likaledes välbekant sydstatsdialekt. Det finns en imponerande säkerhet och stadga i framställningen (i allt från repliker och klippning, till kostym och scenografi), även om den inte är lika polerad som, säg, Fargo eller The Big Lebowski.

Ytterligare en upptäckt i denna tittning blev ljudbilden. Alltså, den karakteristiska banjomusiken (komplett med joddling) är förstås svår att missa, ens vid en första titt. Men först den här gången lägger jag märke till hur mycket filmen jobbar med bland annat dopplereffekter, vilka i sig kommer att utgöra en del av historieberättandet genom att signalera vad som komma skall.

Som synes är Raising Arizona en film som håller, trots sina dryga 35 år på nacken och en hel del omtittar. Den är förvisso lite råbarkad och väl förtjust i klassiskt 80-talsskrikande. Men den fortsätter samtidigt att leverera små presenter, som att tapeten i Arizona-barnkammaren verkar ha hittat fram till Pixars Toy Story-värld knappt tio år senare. Om inte annat är denna andra Coen-film sevärd tack vare prestationerna från Hunter samt en ovanligt nedtonad och tålmodig Cage (vilken dessutom bjussar på en del fysisk humor med sina långa gräshoppsben). Plus att det alltid är roligt att påminnas om hur skådisar som Frances McDormand, John Goodman, Sam McMurray och M. Emmet Walsh såg ut när det begav sig.

Stort tack till Shinypodden som gav mig en anledning att se om denna pärla!

2000 års tio bästa filmer

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Fortsätt läsa ”2000 års tio bästa filmer”

X2: Grekisk mytologi från fordom (1880 och 1889)

Myths and LegendsMyths and Legends of Ancient Greece and Rome (1880)

Det här är boken för alla som är så unga (not so young anymore, though…) att de tror att Herakles egentligen heter Hercules och springer omkring på Nya Zealand för att slåss mot diverse monster. Det är också boken för alla som liksom jag tycker att den absolut bästa julkalendern på TV inte är Trolltider eller Teskedsgumman, utan Stjärnhuset från 1981 med Sif Ruud och Johannes Brost som Mytha och Astro. Det var min första bekantskap med grekisk mytologi och det gjorde ett outplånligt intryck (Herkules Jonssons storverk skulle möjligen också kunnat kvalificera för detta, om det inte vore för att den sändes tre år innan jag föddes).

Fortsätt läsa ”X2: Grekisk mytologi från fordom (1880 och 1889)”

Elvira, Mistress of the Dark (1988)

ElviraYtterligare ett av de där amerikanska popkulturfenomenen som man känner sig märkligt välbekant med trots att man aldrig upplevt dem i realiteten: TV-visningar av mindre eller ännu mindre välgjorde skräckfilmer med en värd som både introducerar och kommenterar det som händer.

Fortsätt läsa ”Elvira, Mistress of the Dark (1988)”

Inside Llewyn Davis (2013)

FilmspanarnaJa, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inside Llewyn DavisInför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Fortsätt läsa ”Inside Llewyn Davis (2013)”

Sullivan’s Travels (1941)

Ah, vad fan, vi tar väl en film om film till

***

alt. titel: Med tio cents på fickan

Sullivans TravelsEn gång för länge sedan bodde en ung man vid namn Siddhartha Gautama i Nepal. Han var prins och pappa kungen tyckte därför att Siddharta borde skyddas från verkligheten. Under nästan trettio år kände prinsen till varken sjukdom, lidande eller död. När han förstod hur vanligt folk hade det bestämde han sig för att bli tiggarmunk och försöka nå upplysning genom yoga och meditation. Man kan väl säga att han lyckades rätt bra med den föresatsen.

Fortsätt läsa ”Sullivan’s Travels (1941)”