Call of the Unseen (2022)

Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.

Och hennes bön om konstnärlig vägledning slår an hos läraren. Under en kort session hinner han berätta för henne att han egentligen också bara målar det han ser, grejen är bara det att han ser konstigare och konstigare saker i sina mardrömmar. En fjärran, övergiven stad. En hudlös man. Kåpförsedda gestalter. Och nu har han också börjat se saker i vaket tillstånd, strax i ögonvrån.

Kort efter detta försvinner Arkwright och Mya bestämmer sig för att leta reda på honom. Han hade ju precis börjat lära henne hur man blir en riktig konstnär!

Så hemmabiografen bjöd på en riktigt tjusig galapremiär, komplett med röd matta och allt. Hjärnan bakom Call of the Unseen är nämligen den Arbogabördige Henrik Pilerud och filmen hade därmed äkta biografpremiär på min hemmaplan. Den kommer dock att också visas i Västerås och finns redan i detta nu tillgänglig för streaming. Kanske inte riktigt i nivå med veckans andra stora svenska filmhändelse, smygtitten på Crazy Pictures nya UFO-film, men ändå… Röda mattan i Arboga!

Enligt den egna hemsidan är Pilerud en allkonstnär som ger sig på såväl fotografering, dräktmakeri, grafisk design och filmande. I Call of the Unseen ståtar han främst med titlar som regissör, manusförfattare och producent. Innan filmen började berättade han också helt kort om den långa processen som är filmskapande utan någon enorm budget att ösa ur.

Samtidigt var ursprunget till Call of the Unseen förledande enkelt: ”Dräkter är roligt, film är roligt, varelser är roligt”. Så med inspiration från Tove Jansson, H.P. Lovecraft, Hayo Miyazaki och Michael Ende har Pilerud skapa en en slags dröm-fantasy-saga med inslag av både steampunk och Jim Henson (jag tyckte mig dessutom känna av sådant som Narnia, LOTR och His Dark Materials).

Filmens drömmande del tänker jag mig kommer från tanken att skapande drar konstnären närmare något ogripbart, utomvärldsligt. The unseen… Kanske kräver till och med det sanna, ultimata skapandet att konstnären överger sin fysiska kropp och går upp i något slags världsallt?

Fantasy- och sago-bitarna tenderar förstås att överlappa en hel del, men själva grundhistorien påminner i mina ögon främst om en klassisk saga (och i det avseendet, förstås också om klassisk fantasy). Mya måste lämna tryggheten för att leta rätt på sin heliga lärargraal och längs med färden träffar hon både goda och onda. För att lära sig viktiga livsläxor måste hon vara både modig, handlingskraftig och ärlig. När berättelsen är färdig har hon blivit en helare person, med ett mål och en säkerhet inför vägen dit.

Sagostämningen präglar också i mina ögon själva historieberättandet – det finns ett ungdomligt övermod i Call of the Unseen. När Mya inte får båtskjuts ut till en ö paddlar hon helt enkelt ut i ett badkar utrustad med en brädlapp. Genom en storm, icke desto mindre. Vid ett antal tillfällen blir hon attackerad av en Black Lagoon-liknande varelse, men vilken roll denna egentligen spelar i historien blir för mig aldrig riktigt klart. Bortsett från känslan av att det hela tiden ska föreligga ett hot mot Mya, förstås.

Call of the Unseen är en film gjord med kärlek, men den är såklart inte perfekt. Just kärleken gör samtidigt att jag är beredd att ha överseende med ganska många av filmens svagheter. Särskilt som jag uppfattar målgruppen snarare som ungdomar, än femtioåriga surkärringar. Det ska också sägas att filmen vid sidan av dessa svagheter samtidigt rymmer många styrkor.

Pilerud kan uppenbarligen detta med dräkter och rekvisita, Call of the Unseen innehåller exempelvis en riktigt fin, klassisk dykardräkt. Med en liten budget tycker jag att cashen överlag spenderats klokt, många genvägar är uppenbara men samtidigt ursäktliga. Man har exempelvis inte gått i fällan att ösa på med alldeles för billig CGI. Inspelningsplatser är maximalt utnyttjade. Jag tyckte att det var ganska roligt att myndigheter och institutioner ersatts av obegripliga byråkratikonsoller. Även det ett smart budgetval istället för att bygga upp en halvtattig ”polisstation” hemma i någons lägenhet.

Jag skulle gärna se Pilerud matchas av någon med lite penningstinna muskler. Kanske också få någon att bolla med när det gäller manus. Då skulle det kunna bli riktigt intressant på den svenska biorepertoaren.

The Grinch (2018)

alt. titel: Grinchen, Dr. Seuss’ The Grinch, Der Grinch, El Grinch

Let’s give thanks to the lord above, ’cause christmas cultural imperialism comes tonight!

Jomen, nog är det ändå så? Att den svenska…julbocken (?) och eventuellt andra nordiska julkritter i mångt och mycket fått stryka på foten för utländska sådana i en svensk julkanon. I alla fall när det kommer till julfilmer. Länge var Charles Dickens gnidiga Ebenezer Scrooge minst lika välbekant som Lucia och pepparkakegubbar men under de senaste årtiondena har även andra personlighet krupit allt närmare julbrasans värme.

För min del utmätte Jack Skellington en självklar plats i den kretsen redan 1993 när jag såg A Nightmare Before Christmas på bio första gången. Men under senare år har även en annan snubbe – luden och grönfärgad istället för smal och skelettlik – börjat krypa allt närmare. Jag talar givetvis om figuren från Theodore ”Dr. Seuss” Geisels bok från 1957: How the Grinch Stole Christmas.

Det lustiga är att jag egentligen inte har så värst mycket att bygga det gillandet på, förutom Ron Howards filmatisering från 2000 med Jim Carrey i huvudrollen, där veteranen Rick Baker stod för specialeffekterna. Men den har ändå blivit en så pass grundläggande del av min julkanon att jag vågade mig på ett försök med en animerad version av (ungefär) samma historia från 2018.

Bakom denna mer moderna Grinch står studion Illumination, vars mest kända produkter sannolikt inte är dagens julfilm utan till exempel Despicable Me-serien. Men stilen känns naturligtvis igen, särskilt i de runda formerna hos hunden Max och renen Fred (Max påminner föga förvånande om studions andra hundhuvudperson som av en ren händelse också heter Max). Överhuvudtaget skulle jag säga att The Grinch är en extremt rund och fluffig film, något som givetvis skulle få lilla Agnes fulla gillande.

Såsom sig bör är nämligen Whoville inte bara ett ekonomiskt perpetuum mobile-unikum (alla säljer julsaker och köper samma julsaker) utan också ett orgiastiskt julparadis med girlanger, kransar och precis lagom mycket snö. Vet ni vem som inte tycker att detta är ett paradis. Någon som snarare kryper ihop med PTSD-ångest vid blotta uttalandet av ordet ”christmas”?

Eftersom jag inte har en aning om hur boken lägger upp det hela, har jag bara har den 18 år äldre Ron Howard-filmen att jämföra med. Jag vet alltså inte vilken av dem som ligger närmast förlagan. Det som publiken ganska snabbt kan konstatera är emellertid att denna moderna Grinch visar upp ett mjukisinnehåll under sin hårda och sträva yta. Jim Carrey fick exempelvis hämta sin mat från soptippen. Hans animerade motsvarighet köper samma mat som Whovilles övriga invånare och betalar den dessutom med reda pengar. Den nya Grinch-kulan är också både ren och hemtrevlig på ett sätt som Carrey inte ens fick komma i närheten av.

När det gäller familjeband är den animerade filmen något mer ambivalent. Å ena sidan visar det sig snart nog vara hela anledningen till att Grinchen hatar julen – han har aldrig haft någon familj att fira den med. Å den andra har vi släppt kärnfamiljsmyset (Cindy Lous mamma Donna är ensamstående) och någonstans finns budskapet att goda vänner kan vara en minst lika bra familj som biologiska diton. Ibland kanske till och med bättre (fast riktigt så mörk törs The Grinch förstås inte vara, att den exempelvis innehåller dysfunktionella familjer eller lite julfylla).

Å ena sidan blir det lite väl gulligt – jag gillar att Carreys grinch aldrig helt släpper taget om sin bitska personlighet. Å den andra är jag tillräckligt engagerad i sötslisket anno 2018 för att det ska kännas lite trösterikt när den animerade gröningen ”tvingas” tränga ihop sig med både Max och Fred när de ska sova.

Cindy Lou har fått bli betydligt mer handlingskraftig och kan nu sätta rejäla muskler bakom sin heta önskan att alla bara ska få vara glada på jul. Däremot är jag lite besviken på Benedict Cumberbatch röstskådespel, för hans grinch gör i det avseendet inte alls särskilt mycket väsen av sig.

Riktigt lika bra som 00-versionen är inte The Grinch i animerad form. Å andra sidan tog det kanske tio-femton år innan jag tog Ron Howards film riktigt till mitt hjärta, så det finns lite buffert att jobba med.

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Fortsätt läsa ”Druk (2020)”

Meander (2020)

alt. titel: Méandre, Meander – Trappola mortale, El tubo

Ett av de få begrepp som jag faktiskt minns från grundskolegeografin är av någon anledning meanderbågar eller meanderlopp. Helt enkelt ett snirkligt flodlopp som blir allt snirkligare tack vare att kurvorna byggs på med erosion i ytterkurvan och sediment i innerkurvan. Till slut kan en fåra bli så krumelurig att den knoppar av sig självt och därmed skapar en så kallad korvsjö.

Fortsätt läsa ”Meander (2020)”

Pengabdi Setan (2017)

alt. titel: Los hijos de Satán, Satan’s Slaves

En gång var Mawarni ung och vacker, med en ung och vacker röst. Men ibland kan åren vara extra grymma och här ligger hon nu, paralyserad av en okänd sjukdom. Maken Bahri och de fyra barnen, med äldsta dottern Rini i spetsen, börjar få det allt tajtare ekonomiskt i takt med att moderns skiv-royalties sinat. Särskilt som de bor i farmodern stora hus, vilket kostar alldeles för mycket att underhålla.

Fortsätt läsa ”Pengabdi Setan (2017)”

Alena (2015)

Välkommen till internatskolan Ekensberg. Skolan som inte antar de bästa, utan de som gör sitt bästa. Alena gör exempelvis sitt bästa för att passa in bland sina rika klasskompisar medan Filippa gör sitt bästa för att vara en stereotyp översittarbitch. Hennes mobbarklick har tagit särskilt sikte på Alena, som anlänt till Ekensberg mitt i terminen.

Fortsätt läsa ”Alena (2015)”

Shutter (2004)

alt. titel: Shutter: El fotógrafo

Fotografen Tun är en kille som är bra på att låtsas som om det regnar när det händer hemska grejor. När han och flickvännen June är på väg hem efter en spritindränkt kompisträff kör June på en ung flicka. Istället för att stanna, kolla om tjejen är ok och kanske ringa polisen tvingar Tun Jane att köra ifrån olycksplatsen.

Fortsätt läsa ”Shutter (2004)”

Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

Fortsätt läsa ”Sam gang 2 (2004)”

Ju-on (2002)

alt. titel: Förbannelsen – The Grudge, Ju-On: Forbandelsen, Ju-on – Rancore, La maldición (The grudge), Ju-on: The Grudge

Dags för nästa japanska portalskräckis. I och för sig inte riktigt lika sjukt otäck som Ringu men å andra sidan har jag till dags dato bara sett den amerikanska remaken från 2004, betitlad The Grudge. Och den i sig räckte för att jag ganska länge helst inte ville göra nattliga toabesök med lyset släckt.

Fortsätt läsa ”Ju-on (2002)”

Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Fortsätt läsa ”Honogurai mizu no soko kara (2002)”