You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Det som är roligt med att beta av en enda författare så här pass koncentrerat är att hens karaktäristiska drag tydligt kommer i dagen. Språkligt är Coben habil om än inte lysande och varje bok måste innehålla minst en fras av typen ”my heart crumbled anew and was strewn in little pieces”. Å ena sidan är det skönt att hela framställningen inte är av den typen för då skulle böckerna ha varit oläsbara. Å andra sidan sticker de här meningarna av rejält eftersom resten av texten som sagt är pragmatisk och, särskilt i fallet Myron Bolitar, betydligt mer tryfferad med bitande ironi och sarkasm.

Men i likhet med många andra produktiva och populära (thriller-)författare har Coben hittat en formel som funkar i de allra flesta fall och som han inte anstränger sig överhövan för att förändra när han väl har hittat den. Till att börja med kan jag konstatera att Coben tycks brinna för hemlösa och ungdomar på glid. I många av de tidigare böckerna arbetar huvudpersonen på ett härbärge eller annan institution som tar hand om särskilt utsatta ungdomar, alternativt kommer i kontakt med sådana etablissemang på annat sätt.

Den andra varianten är att läsaren serveras en skurk som parasiterar på sådana ungdomar. Vid åtminstone två olika tillfällen har jag i detalj fått beskrivet för mig hur en sådan niding står på lur vid en busstation och fångar upp unga kvinnor som sedan blir intvingade i drogmissbruk och prostitution. I ett par av böckerna är huvudpersonen i sin tur en föredetta strippa eller prostituerad som lyckats fly det livet. Or so she thinks…

Och i det avseendet ligger det förstås också nära till hands att arbeta med “försvinnanden”. I skörden jag plockade åt mig den här gången skulle jag vilja påstå att det blev det absolut tydligaste temat. Antingen brottas huvudpersonen med känslorna inför en sedan länge försvunnen släkting eller partner, något som skapat ett öppet sår i dennes liv och därför utgör ett extraordinärt incitament när det helt plötsligt ser ut som om mysteriet skulle kunna få sin lösning. Eller också får själva startskottet bli en försvunnen partner. Alternativt en död dito där det uppdagas detaljer som får huvudpersonen att ifrågasätta huruvida den älskade maken eller makan verkligen är död.

Tar vi oss in på 10-talet har författaren uppenbarligen blivit så förtjust i konceptet försvinnanden att han skrivit flera böcker där det förekommer hemliga organisationer, vilka hjälper personer att radera sig själva från jordens yta. Vilket i sin tur innebär att den som febrilt letar efter en sådan person utgör en risk som eventuellt måste röjas ur vägen för att inte avslöja hela den delikata operationen.

Som synes gillar Coben att laborera med familjeband. Hans persongalleri är endast i undantagsfall poliser, militärer eller åklagare vilka i sitt yrke kommer i kontakt med mysteriet som måste lösas. Nej, i princip handlar det alltid om en helt vanlig privatperson som tvingas hantera både förlusten av en närstående och därpå följande konsekvenser, inte sällan livsfarliga sådana. Trots att författaren som sagt skrivit flest fristående thrillers återkommer ändå ibland vissa mer eller mindre perifera birollsinnehavare, däribland den skoningslöst dödlige torpeden Eric Wu.

Således är det alltid någon form av mysterium som står i centrum och det är ett mysterium som bygger på bedrägerier. Det ger i sin tur upphov till mer eller mindre outtömliga möjligheter att vrida och vända på historien innan den är helt avslutad och sista ordet är sagt. Till skillnad från Jeffrey Deaver lyckas emellertid Harlan Coben oftast konstruera sina historier på ett sådant sätt att jag i alla fall inte känner mig tvärsäker på om de kommit till vägs ände eller hur många kurvor som eventuellt återstår.

Förutom familj är även vänskap, lojalitet och offer starka teman. Vad är du beredd att försaka för att få tillbaka en närstående eller säkerställa att ett barn inte får veta sanningen om en förälder? Vad är en förälder beredd att offra för att skydda sina barn? Hur mycket kan du tänka dig att ljuga? Familjebanden i böckerna om Myron Bolitar är förvisso starka men här framträder vänskapsrelationerna än tydligare, sannolikt för att de helt enkelt får mer tid på sig att utvecklas än i enskilda, fristående romaner.

Allt detta är ju mer eller mindre tidlösa frågor och dilemman. Vad som tydligare placerar böckerna i en kronologi är att Coben tycks vara ganska förtjust i olika former av tekniska detaljer. För min del blir det dock sällan något störningsmoment, snarare var det ganska roligt att exempelvis kunna notera att konceptet kamera+mobil var så pass nytt 2005 att romanen The Innocent konstant refererar till mojängen som en ”camera phone”. Utvecklingen av sociala medier och verktyg som bildavläsning eller ansiktsigenkänning blir förstås också direkt spårbar i den här typen av historier.

Generellt tycker jag att Coben håller en hyfsad nivå i sitt författarskap, det finns få rena bottennapp. Vet man inte vad man ska plocka åt sig inför en längre tåg- eller flygresa torde Coben kunna vara ett säkert val. Vill man ha lite säkrare kort i thrillerspelet skulle jag i nedanstående lista rekommendera The Woods (som jag skrivit en enskild text om) och Fool Me Once. Den senare främst för sin upplösning

Miracle Cure (1991)

Tell No One (2001)

Gone For Good (2002)

Just One Look (2004)

The Innocent (2005)

The Woods (2007)

Live Wire (2011)

Stay Close (2012)

Seconds Away (2012)

Six Years (2013)

Missing You (2014)

Found (2014)

The Stranger (2015)

Fool Me Once (2016)

Home (2016)

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

Även om jag inte hela mitt vuxna liv bott i hyreslägenheter tror jag att jag ändå skulle ha tyckt att Hyresgästföreningen är en ganska vettig organisation. Alla varken kan eller vill äga sitt eget boende, alltså behövs det hyresrätter. Därför behövs det ibland också en hjälpande hand mot maktfullkomliga värdar eller grannkatter som pinkar på utemöbelskuddarna. Och skulle Hyresgästföreningen någon gång ha uppdragit åt en författare att skriva en roman som skulle förbättra deras medlemsantal skulle det ha kunnat bli något i stil med Maria Küchen Gamarna.

Läs hela inlägget här »

En man vaknar mitt i natten av att hans hustru har värker. Lite tidigare än planerat kanske, men inget ovanligt i det stora hela. Rush in till sjukhuset och snart ligger en perfekt liten gosse i sin mors armar. Ungefär 45 mil därifrån är det emellertid stort pådrag och enorm anspänning när polisen stormar en avlägsen gård och skjuter ihjäl dess ägare. En skräckinjagande seriemördare, vars senaste kidnappningsoffer dock lyckats fly och därmed avslöjat hans vidriga hobby.

Läs hela inlägget här »

Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Läs hela inlägget här »

När Alice son ringer henne mitt i natten och gråter i telefonen vaknar tigermamman på riktigt. Alice tar första bästa tåg upp till Vuollerim och gör tappra försök att få träffa barnen Vincent och Elina trots att både pappa Mattias, hans familj och socialtjänsten knappast kan kallas för samarbetsvilliga. Man förstår att det ligger en rejält bitter, men ännu icke avgjord, vårdnadstvist mellan Alice och Mattias.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Läs hela inlägget här »

Sedan Annie Hall och 1977 har Woody Allen skrivit och regisserat en film om året, vilket (när man tänker efter) är en helt sjuk output. I det perspektivet är det egentligen inte så konstigt att allt inte är briljant. Ibland har kanske till och med en man som Woody Allen en halvdan dag på jobbet. Ni vet, man lullar mest omkring och försöker få det att se ut som om man jobbar stenhårt men det konkreta resultatet kan vara ganska magert. Eller den där dagen man ”nöjer” sig med att fixa till excel-filen som legat och skräpat ett par månader. Inget spektakulärt påhittigt eller effektivt, men man får något ur händerna utan att behöva tänka särskilt mycket på det.

Läs hela inlägget här »

Änklingen Georg må lida av krackelerad hornhinna och hjärtbesvär men bekräftar trots sina 73 år vad jag länge misstänkt – att man aldrig slutar vara runt 25 bast inne i skallen. Den där inre 25-åringen är dock inte särskilt glad i världen, inte ens av beskedet att hans barn Johan och Susanne ska hälsa på honom på 73-årsdagen. Redan innan han får span på husförsäljningsannonsen i tidningen misstänker han att det är något lurt med ”uppvaktningen”. Och han har minsann aldrig satt in någon annons i någon tidning!

Läs hela inlägget här »

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg