You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Vilket förstås inte är så konstigt eftersom Mo Yans andra bok, efter debuten Den genomskinliga rättikan (eller Tòumíng de hóng luóbo), översattes till svenska först 1997. Jag vet inte om den svenska titeln på boken medvetet plockades upp från filmens svenska titel eftersom den kinesiska frasen Hóng gāoliang jiāzú tydligen bokstavligen ska översättas med typ ”röd sorghum-familj”. Uppföljaren, som på svenska fick titeln Vitlöksballaderna (eller Tiāntáng suàntái zhī gē), översattes först 2001.

Ber om ursäkt om detta blev förvirrat – jag har alltså läst Det röda fältet och Vitlöksballaderna, vilka är Mo Yans andra och tredje bok (av ett tjugotal till dags dato). Vitlöksballaderna är ingen direkt uppföljare till Det röda fältet i annat än kronologin. Boken från 1987 håller sig till en ungefärlig tidsperiod mellan 1920- och 1970-tal, med särskilt fokus på striden mot japanerna. Först i de sino-japanska krigen och sedan under andra världskriget. Medan Vitlöksballaderna, som alltså kom året efter, utspelas mellan 1960- och 1980-talen.

Däremot håller de till i samma region i nordöstra Kina, vilket förstås förklarar närvaron av de japanska invasionsstyrkorna i Det röda fältet. Fast när det gäller exakt i vilket skede bokens huvudpersoner bekämpar japanerna ska jag kanske låta vara osagt för boken är långtifrån någon rätlinjig och fullständig berättelse från ett kronologiskt A till Ö. Dels hoppar historien fram och tillbaka där bokens ”jag” på en och samma gång berättar om sin farmor och farfar som unga, sin far som barn och sin far och farfar när de slogs mot japanerna. Dels krävs det mer bakgrundskunskaper än jag besitter för att riktigt bli på det klara med när de strider mot japaner och när det hela urartar i några slags interna konflikter, vilka innehåller såväl rövarband och fristående grupper som mer officiellt stridande förband och kinesiska marionettstyrkor.

I det perspektivet hålls ett striktare fokus i Vitlöksballaderna, vars historia utgår från en verklig händelse. I maj 1987 gjorde ett antal bönder uppror, då priserna på vitlök störtdök efter att de blivit uppmuntrade av regionens ledare att odla och skörda 50 000 ton vitlök. En gröda som i slutänden fick ligga på böndernas vagnar och ruttna eftersom det inte fanns kapacitet att köpa in och lagra allt. Även här bryts dock narrativet konstant, men eftersom det fanns en tydligare definierad historia att hålla sig till upplevde jag att det blev avsevärt mindre förvirrande.

Så böckerna har alltså en geografisk region gemensam, Shandonghalvön, och fokuset på de som lever av jorden. I Det röda fältet driver berättarens farmor och farfar ett framgångsrikt destilleri som gör brännvin på sorghum och de vidsträckta sorghumfälten är en ständigt närvarande gestalt. I Vitlöksballaderna är alla huvudsakliga protagonister vitlöksbönder, vilka i bokens inledning blir arresterade för sitt deltagande i upploppet. Över hela den romanen vilar emellertid vitlöksdoften tung, i både positiv och negativ bemärkelse.

Mo Yans protagonister är alltså i allt väsentligt ett jordens folk och kanske är det också därför som författaren ibland tycks närmast fixerad vid det fysiska och kroppsliga – gärna så grafiskt, detaljerat och mustigt som bara är möjligt. Romanerna är fullkomligt marinerade i blod, var, piss, skit, spyor, fjärtar, dålig andedräkt, you name it. Kan en kropp utsöndra något, frivilligt eller ej, kan jag lugnt garantera att Mo Yan skriver om det. En ingående beskrivning av hur en man blir flådd levande närmar sig tortyrporrsterritorium, bara i skriven form.

En tydlig skillnad mellan dem ligger dock i att Det röda fältets protagonister inte framställs som lika tydliga offer som Vitlöksballadernas bönder. Jag gissar att det till viss del beror på böckernas olika tidsperioder. Det röda fältet utspelas under vad som tycks ha varit mer av en frifräsartid, innan kommunistpartiet satte sin kulturrevolution i drift för att utrota det borgerliga och feodala tänkandet som man menade hade styrt landet i fel riktning. Det är i de kafkaartade efterdyningarna av den rörelsen som Vitlöksballanderna utspelas, med allt vad det innebär av en allsmäktigt, men totalkorrumperat, lokalt styre som tar ut skatt för nära nog allt men aldrig tar ansvar för sina beslut. Samtidigt lever delar av den gamla kulturen kvar, särskilt i mäktiga familjer, exempelvis i form av äktenskapskontrakt (”vi har en halvdan son men en hyfsad dotter, ni har detsamma. Let’s make a deal!”).

På samma sätt som det kan vara mer intressant än direkt underhållande att se en film från ett ovant filmland var det att ta del av Mo Yans två böcker. Ingen av dem är någon direkt skrattfest – citatet ”Far var död. Mor var död. Taket läckte.” sätter tonen på pricken. I Vitlöksballaderna tar folk livet av sig på löpande band.

Det var som sagt intressant att få en aning om en kultur som är mig totalt obekant, men hade det inte varit för ljudboksformatet vete tusan om jag avslutat läsprojektet. Nu rullade det på i rätt hyfsad takt och greppet med det uppbrutna narrativet gör förstås också att det allt eftersom blir lättare och lättare att hänga med i svängarna. Samtidigt har jag inga större problem att förstå hur en läsare kan svepas med av det episka anslaget i Det röda fältet och kafkarealismen i Vitlöksballaderna.

Hóng gāoliang jiāzú (Det röda fältet, 1987)

Tiāntáng suàntái zhī gē (Vitlöksballaderna, 1988)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Manuset till denna senaste del i Annabelle-filmerna, Annabelle Comes Home, törs dock inte riktigt lita på att publiken är alls särskilt bekant med vad den hiskeliga dockan kan åstadkomma. Eller också hade Gary Dauberman inte tillräckligt med material för att fylla sin huvudsakliga historia. Oavsett anledning bjuds vi på en liten omväg (förbi en kyrkogård, icke desto mindre) innan Ed och Lorraine är hemma och kan stänga in Annabelle i sitt lilla välsignade glasskåp.

Och där blir hon sittande i ett år innan det är dags för dottern Judy att bli barnvaktad av Mary-Ellen medan mamma och pappa far iväg. Mary-Ellen är i sin tur utrustad med både den lättsinniga väninnan Daniela, vilken ställer väl många nyfikna frågor om kompisens arbetsgivare, samt den uppvaktande Bob, vilken som av en ren händelse bor mer eller mindre granne med Warren-familjen.

Daniela ser till att bjuda in sig själv och kan förstås inte hålla fingrarna borta från Det Där Rummet. Det vill säga rummet som utrustats med femtielva lås och om möjligt ännu fler skyltar som talar om att innehållet är livsfarligt. Kort sagt, allt som utgör en obeveklig lockelse för Daniela som visar sig ha en alldeles egen anledning till att vilja kontakta Andra Sidan. Så gissa vad hon gör när hon väl står inför Annabelles lilla skåp som är prytt med ännu fler varnings-skyltar?

Alla Annabelle-filmerna har präglats av ett par tydliga förebilder. För Annabelle Comes Home har Dauberman (som den här gången står för både manus och regi) vänt sig till vad jag uppfattar som ett klassiskt slasher-upplägg: barnvakten, barnet, kompisen och pojkvännen. En känsla som förstås understryks av hela filmen ska utspelas 1972.

Men det som stryker runt i Warren-huset efter att Daniela varit framme och fingrat på varenda liten hemsökt och förbannad pryttel är förstås inte vare sig någon Michael Myers, Jason Vorhees eller ens en Freddy Krueger. Istället lyckas Annabelles krafter väcka i princip alla objekten och så fylls slasher-fomen av det lika typiska moderna spök-/demon-innehållet. Jamen, ni vet – generöst med hoppa-till-effekter, opålitliga ljuskällor, förbiilande gestalter, läskiga skuggor, skepnader i reflekterande ytor och varelser av allehanda slag som dyker upp precis bakom någon av våra protagonister. Detta kompletteras dock också med lite gotik-godis i form av dimmor värdiga en Hammer-rulle och ett lagomt lurvigt monster.

Särskilt Mckenna Grace som spelar Judy torde vara mer än van vid den här stilen eftersom hon spelade den unga Theo i Mike Flanagans nyinspelning av The Haunting of Hill House. Men alla inblandade – Madison Iseman som Mary-Ellen, Katie Sarife som Daniela och Michael Cimino som Bob – är tillräckligt duktiga på att spela skitskraja för att jag utan några större problem ska acceptera Annabelle Comes Home som en skräckfilm. Förvisso en ganska generisk sådan men jag får vare sig mer eller mindre än vad jag förväntar mig från en dylik franchise-uppföljare. Det är en film som vet vad och vart den vill och inte gör det allt för krångligt för sig att uppnå det.

Det man måste släppa om filmen ska bli det minsta tuggvänlig (förutom frågan varför alla envisas med att alltid placera Annabelle i en position där hon ser så otäck ut som möjligt) är dock varför Daniela ger sig in i det där rummet till att börja med. Jag förstår absolut att det kan finnas en viss lockelse i objekt som påstås vara farligare än cigaretter, sprit och veneriska sjukdomar tillsammans men om hon främst är nyfiken på farligheten i dem varför använder hon dem då för att kontakta andevärlden? Och om hon primärt är intresserad av att kontakta vänliga andar, varför försöker hon göra det via uttalat Onda ting? Sedan är det väl bara att erkänna att jag också storknar lite på inledningens försök att påstå att detta med förbannade och hemsökta objekt är dagsens sanning.

Jag noterar i att jag gett de två tidigare Annabelle-filmerna ett genomsnittligt men helt ok betyg och jag kan tycka att Annabelle Comes Home borde vara värd detsamma. Särskilt som även denna visning gästades av skrikande tonårstjejer som var tvungna att högt säga ”Oh, jävlar!” efter varenda hoppa-till-effekt. Har de en ”swear jar” hemma torde de vara ganska panka efter den pärsen.

Klassisk sci-fi på bloggen! Eller i alla fall en klassisk sci-fi-författare – Harry Harrison (född Henry Maxwell Dempsey). Jag är inte jättevälbekant med Harrisons arbete men tillräckligt för att veta på ett ungefär vad jag kan förvänta mig av Planet of the Damned – glimten i ögat, satir och understatementhumor samt en politisk ådra av subversivitet. I mitt huvud och enligt min läserfarenhet har han och Robert A. Heinlein intagit mer eller mindre diametralt motsatta ringhörnor. Vilket sannolikt blir lite orättvist eftersom Heinlein inte alltid var lika dödligt seriös som han var i Puppet Masters eller Starship Troopers.

Meeeeeen, nu var det ju Harrison som gällde. Den fördömda planeten är i det här fallet Dis, fördömd eftersom den innehåller en styrande klass vilken tycks vara inställd på att orsaka hela sin världs undergång. Hellre det än att acceptera något annat än sina motståndares totala och ovillkorliga kapitulation. Vilket förstås inte är så smart när motståndarna är vapenmässigt överlägsna. Vår hjälte för dagen är Brion Brandd som något motvilligt tagit sig an jobbet att försöka stoppa utrotningen. Han har tre dagar på sig…

Säga vad man vill, men Harrisons berättelse kommer med ett jäkla driv! Vi kraschlandar rakt ned i Brions liv när han är på vippen att vinna tävlingen The Twenties, en slags fredligare version av Hunger Games men som tjänar samma syfte av att hålla befolkningen i Brions värld intresserad nog för att inte supa och slå ihjäl varandra. Namnet ”The Twenties” är relativt självförklarande eftersom det är en tävling med 20 olika grenar, såväl fysiska (skidhopp, bågskytte) som mentala (schack, poesi). Som vinnare kan vi alltså känna oss trygga i det faktum att Brion är the best of the best of the best.

Efter att han vaknar upp på sjukhus efter vinsten blir han direkt kontaktad för insatsen på Dis och därefter föreligger som synes en rejält tajt deadline. Särskilt för att vara ett jobb där alla andra redan gett upp och är beredda att lämna Dis åt sitt öde. Men inte Brion. Han är bara en av alla detaljer i The Planet of the Damned, som, om det inte vore för tempot i själva händelseutvecklingen, gör Harrisons budskap närmast övertydligt.

Dis styrs alltså av en klass, kallad magter, som synes fullkomligt känslolösa och intill självmordets gräns inställda på att bekämpa alla motståndare. De utgör dock en minoritet på Dis, men som lyckats ta makten enbart genom sin kompromisslösa hänsynslöshet. De bryr sig inte alls om den i övrigt förhållandevis fredliga majoriteten, vilket alltså tvingar även deras motståndare att strunta i dem. Motståndarna (från planeten med det för svenskar lustiga namnet Nyjord) är i sin tur ett i grunden fredligt folk, men så blinda i sin live and let live-attityd att de väntade alldeles för länge med att sätta hårt mot hårt mot magtererna. Hade de agerat tidigare, med mindre kraft, hade kriget aldrig ens behövs uppstå.

I Brions försök att stoppa Dis förstörelse finns också exobiologen Lea Morees. Som vanligt med den här typen av äldre sci-fi känns det i backspegeln som om Harrison inte riktigt vet på vilket ben han ska stå. Eller, för att uttrycka det på ett annat sätt, han har gett Lea så mycket egen agens som det sannolikt var möjligt att tänka sig för en kvinna i den här typen av genre på den här tiden. Därför får Lea vara en yrkeskvinna samt tuff och bestämd men samtidigt fysiskt och i viss mån psykiskt fullkomligt underlägsen Brion. Hon känner sig snabbt trygg med denne kapable manly man och går från förälskelse till tankar på giftermål inom loppet av ett dygn. Han är heller inte sen att notera att ”Her breasts were full and high, her waist tiny enough to offset the outward curve of her hips”. Hon är en kompetent andreman till Brions kapten, men det är i allt väsentligt han som ser till att hon får möjlighet att visa sin kompetens till att börja med. Jag måste erkänna att jag också blev lite förundrad över Harrisons tidiga konstaterande att The Twenties givetvis delar på tävlande män och kvinnor eftersom kvinnor exempelvis av någon anledning aldrig skulle kunna vinna en unisex-schackturnering. Om det nu inte ska vara ett Harrison-skämt som går mig totalt över huvudet.

Men som sagt, boken är från 1962 så det är ju ingen idé att bli allt för upprörd. Då är det kanske värre att dess bägge upplösningar eller avslöjanden är så pass välbekanta att jag kunde ta rygg på dem lite för tidigt för att berättelsen någonsin skulle bli särskilt spännande. Men ett ganska frejdigt äventyr i alla fall.

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).

Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…

Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.

I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.

Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.

Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.

La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.

Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.

Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.

alt. titel: Conan barbaren

Som ung barbarpojke får Conan lära sig att inte lita till någon eller något annat utom det blanka stålet (”Not men, not women, not beasts”). Men när han blir såld som slav finns det inte ens stål att lita till. Istället vinner Conan sin egen frihet genom att bli en formidabel slagskämpe. Han slår sig samman med tjuvarna Subotai och Valeria i sökandet efter den onde Thulsa Doom som slaktade Conans hela stam för många år sedan.

Alltså, finns det någon som är bättre på att komponera coola filmintron än Basil Poledouris?! Även om man inte är jättesugen på en långhårig Arnold Schwarzenegger räcker det med ett par klingande takter för att man ska vara med på tåget (namnet Dino De Laurentiis i förtexterna hjälper också till, ska erkännas). Och det är nog tur att både Arnie och regissören John Milius har hjälp av Poledouris, för understundom blir det lite tradigt att se Conan traska igenom öknar och städer på jakt efter sin hett efterlängtade hämnd. Conan the Barbarian är ganska exakt två timmar lång och det finns det inte riktigt material för.

Bilden av Conan har i den här versionen i hög grad utgått från Frank Frazettas klassiska illustrationer och visst är Arnies orimligt muskulösa uppenbarelse så nära Frazettas överdrivna bildspråk man torde kunna komma. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han alltid ser (och låter) aningen bortkollrad med den där långhårsfrillan, sina lätt utstående ögon och rotvälske-engelska. Att detta ska vara en Conan som fått förkovra sig i både filosofi och poesi märks inte, för att uttrycka det milt.

Å andra sidan ser vi honom bara använda sig av den bildningen när det kommer till kvinnfolk. Han är ömsint nog att svepa en skinnpäls runt en slavkvinna som kastats till barbarkrigaren för att sedan lika ömsint ta av den innan han lägrar henne. Lite varstans stöter han på tjänstvilliga damer som erbjuder honom att värma sig vid deras…eld. Men det hettar inte till ordentligt innan han och Valeria rullar runt i en alldeles för lång scen av svettblanka kroppar, eldsken och en hel hög med fällar.

Valeria spelas av kvinnan med det lätt igenkännliga namnet Sandahl Bergman. Samtidigt som det förstås är Conan som står i centrum får hon ändå agera riktig kick ass-brutta när det gäller. En ovanligt slagkraftig roll för både genren och årtiondet skulle jag vilja påstå.

Skurken Thulsa Doom är också lätt den bäste elakingen i Conans filmuniversum. James Earl Jones smått grodlika utseende framstår inte alls som så komiskt som det skulle kunnat bli eftersom karln har en schysst närvaro (och jo, det hänger på mer än bara rösten). Däremot har vi filmtittare kanske vant oss vid att få en sjujäkla slutfajt mellan skurken och hjälten för jag upplever Dooms öde som förvånansvärt hastigt och lustigt. Inget fel i det på ren princip, däremot hade jag kanske förväntat mig en upplösning med större fokus på ”the riddle of steel” och allt det snacket (”What is steel compared to the hand that wields it?!”).

Conan the Barbarian bjuder på en bombastisk, storslagen, rolig och nostalgisk titt men det är ingen film jag kör igång igen i brådrasket. För det är den som sagt lite väl långdragen.

Den mildsinnade uppmaningen från den den lilla korniska kuststaden Port Isaac – ”Please drive carefully thorugh our village” – är inget svensexesnubbarna från London är beredda att lyssna på. De är ju där i sin stora Merca för att partaja och fira att Henry ska gifta sig. Något som i och för sig framstår som fullkomligt obegripligt för Danny vars i princip första replik är ”monogamy is unnatural”.

Efter att storstadsborna kallat ut Port Isaacs sjöräddning genom att vara omedvetna om fenomenet ”tidvatten” går de en sväng i byn och stöter då på en slags livespelning. Det visar sig att majoriteten av byns fiskare också är med i en liten a capella-grupp som sjunger sjömanssånger (”some of which are fairly lewd”), både sådana med anor från 1600-talet och sådana de skriver själva.

En oemotståndlig frestelse för besökarna som alla arbetar på Duke Music Management. Troy (som är de andras chef), Driss och Henry bestämmer sig för att driva lite med både lokalbefolkningen och Danny på ett sätt som en gång för alla bevisar att de alla är ganska vedervärdiga människor. De tar Mercan och drar tillbaka till London samtidigt som de gör klart för Danny att han kan strunta i att lämna Port Isaac om han inte lyckas få fiskargubbarna att skriva på ett skivkontrakt. Ett kontrakt som de förutsätter att Danny inte kommer att fixa och därför inte heller har någon som helst intention att ge ut någon skiva.

Vi har tidigare förstått att Danny gärna försover sig och ska därför sannolikt dra slutsatsen att han är en bortskämd slacker i alla delar av livet som inte gäller jobbet. Och det är mycket möjligt att han hade gett upp fajten med den motsträvige ledaren Jim om det inte vore för att han hemskt gärna också skulle vilja sätta in en stöt mot Jims dotter Alwyn.

Affischen till Fisherman’s Friends skryter med ”the feel-good film of the year”. Och nog skulle man väl kunna förvänta sig något i den stilen, om inte annat för att filmen klämmer in två olika, men lika klassiska, må bra-teman. Dels har vi filmens lika/olika eller stad/land-berättelse. Det vill säga hur byns initiala avoghet gentemot storstadsbon Danny övergår i respekt och gillande. Dels har vi underdog-historien om hur ett gäng fiskargubbar tog den brittiska musikvärlden med storm i början på 2010-talet. Som om det inte vore nog har vi dessutom en ekonomisk kris-historia pågåendes lite vid sidan av som också bidrar till den glädjande upplösningen.

Det är förstås passande att Fisherman’s Friends är en BOATS (heh…) och filmen hymlar inte med detta faktum, utan klämmer dit varudeklarationen strax under titeln. Historien med Danny och alla hinder som han tvingas övervinna på vägen mot kärleken och hitlistor är dock rent hittepå för att öka dramatiken och må-bra-tillfredsställelsen hos publiken är allt löser sig till det bästa. För gruppens genombrott blir förstås inte lika hjärtesnörpande när det visar sig att de faktiskt redan hade gett ut ett par CD-skivor på egen hand, vilka antagligen krattade manegen en smula för kontakten med managern Ian Brown som var den som fixade 1 miljoners-kontraktet.

Brittiska må bra-filmer kan vara jättehärliga. Men för min del blir inte allt per automatik jättehärligt enbart för att det är en brittisk må bra-film. Jag tycker inte att Fisherman’s Friends lyckas balansera sina två olika teman på ett vettigt sätt och mitt intryck är också att de i någon mening utspelas i parallella spår. Jag har exempelvis svårt att få grepp om hur mycket tid som förlöper efter Dannys första nätter i Port Isaac. Reser han dagligdags mellan London och Port Isaac (en tur på nätta 40 mil enkel väg)? Vad jobbar han med under tiden eller lägger han alla krafter på ett kontrakt som länge inte verkar ge något resultat alls?

Daniel Mays i rollen som Danny är inte dålig i sig men hans rollfigur är inte skriven på ett sådant sätt att jag fattar hur han går från en bortskämd slacker som aktivt motsätter sig tanken på monogami till någon som uppenbarligen tycker att det roligaste som finns är att umgås med Alwyns dotter Tamsyn. Jag skulle också ha behövt några fler exempel på hur han kan vara en kul eller charmig snubbe för att tro på att han i slutänden kan snacka in sig hos både Jim och Alwyn.

Fisherman’s Friends bjuder inte på några som helst överraskningar storymässigt (vare sig det gäller upp- eller nedgångar) men jag hade heller aldrig direkt tråkigt. Produktionsvärdet är högt och om inte annat är filmen föga förvånande en veritabel propagandaprodukt från Cornwalls turistbyrå. Port Isaac, here I come! (Om Gud och covid vill, vill säga…)

alt. titel: Muñeco diabólico, Child’s Play: La poupée du mal, La bambola assassina

Jag har ingen aning om hur eller ens om detta med voodoo verkligen funkar. Ni vet, allt det där med överförda själar och så. Jag känner mig väl relativt säker på att det här med uppkoppling och molntjänster funkar, men hur vete tusan. Så på så sätt skulle man väl nästan kunna säga att trådlösa tjänster är den moderna världens voodoo?

Nähäää, inte det? Well, screw you guys, för jag har teamet bakom den senaste Child’s Play-filmen bakom mig. En hederlig remake av originalet från 1988 även om Andy den här gången är lite äldre och inte mest av allt önskar sig en halvmeterhög docka i födelsedagspresent. Han vill ha en ny mobil istället.

Vad Andy däremot behöver är en eller ett par kompisar. Så när mamma Karen tar med sig en kasserad Buddi-docka hem från jobbet på Zed Mart kan Andy ändå inte låta bli att bli lite charmad av dockans försäkran att Andy är hans ”friend to the end”. Och vad gör man för vänskaps skull? Försöker göra sin kompis glad, förstås. Chucky hade kanske kunnat nöja sig med att spela spel med Andy och påminna honom om hans skolböcker (frågan är dock om det sista egentligen hade gjort 13-åringen särskilt glad) om det inte varit för att han satts ihop av en missnöjd vietnamesisk dockfabriksarbetare.

Det är väl sällan man går in i en titt på en remake av en klassisk skräckfilm och förväntar sig att produkten ska vara särskilt bra. Så med den utgångspunkten var faktiskt denna uppdaterade Child’s Play inte så dum. Eller jo, det var den ju, men på rätt sätt om ni förstår vad jag menar. Den-onda-dockan-upplägget gifte sig ganska bra med det numera välbekanta temat om det hotfullt intelligenta eller uppkopplade samhället/bostaden.

Men innan vi kommer dit serverar filmen en i mina ögon fullkomligt tveklös moralkaka, när den klipper mellan en idylliserad Kaslan-reklamfilm och en stormig natt vid den vietnamesiska fabriken, värdig vilken Hammer-gotik som helst. Lokalen är dåligt upplyst och en svettig man får mer eller mindre stryk av sin chef som skriker att hans anställde är värdelös. Budskap: västvärldens överflöd kommer till priset av hunsade asiatiska arbetare.

I Andy och mamma Karens nutid finns alltså Kaslan-företaget som inte bara producerar dockor och robot-dammsugare, utan också erbjuder exempelvis självkörande bilar. Originalets killer-o-vision är ersatt av bilderna som strömmas från Buddi-dockornas ögon till din mobil. Så i någon mening kan man eventuellt tolka filmen som teknik-kritisk. Eller också är det bara ett smidigt berättargrepp för att skapa en känsla av total övervakning och maktlöshet.

Men betoningen i Child’s Play ligger på att det så klart är bättre för Andy att ha mänskliga kompisar än att hela tiden vara hänvisad till mobilen eller Chucky. Samtidigt antyds dock att Chuckys trigger blir det faktum att Andy inte bryr sig om honom. Plus att givetvis hämta lite inspiration från blodiga skräckfilmer. Därmed blir också filmens dödsfall mer humoristiskt överdrivna än läskiga. Det sprutas generösa mängder blod i alla möjliga riktningar.

Vill man dra det riktigt långt skulle jag till och med våga påstå att filmen upprätthåller en viss ambivalens i fråga om Chuckys ondska. Medan det var fullkomligt otvetydigt i originalet att Chucky/Charles Lee Ray var en typ som älskade att ta livet av folk känns det som om det finns vissa vägskäl för den nya Buddi-dockan. En förändrad design har gjort Chucky lite mindre obehaglig rent utseendemässigt och det finns scener där han till och med lyckas se rädd och utsatt ut på ett sätt som gör att man tycker lite synd om honom.

Sedan kan det förstås också handla om att Brad Dourifs röst förmedlar en annan energi än Mark Hamills. Jag tycker Hamill axlar röstrollen med den äran och känns kanske mer trovärdig i Chuckys kropp än Aubrey Plaza gör som mamma till en trettonåring. Men för all del, vi får en förklaring till att hon ser ut att snarare vara Andys storasyster och i övrigt gillar jag Plaza. Även den unge Gabriel Bateman i rollen som Andy är nästan lika bra som föregångaren Alex Vincent. Möjligen att Vincent kändes lite mer uppriktig och mindre som en skådis men det kan ju också hänga på att han var yngre.

Denna nya Child’s Play var som sagt rätt underhållande, däremot tycker jag fortfarande att originalet berättar en tajtare historia. Inget av det som har lagts till i remaken var direkt dåligt men ett utökat persongalleri av jämnåriga kompisar, mammas pojkvän Shane och grannar gör att filmen måste sprida sig lite tunnare. Men, som sagt, fortfarande ganska kul.

Förresten…var det någon som hann uppfatta om Andy verkligen hade planschen till original-Child’s Play på väggen i pojkrummet eller om det var Poltergeist III?

Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.

Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…

Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.

Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.

Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.

Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.

Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.

Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.

Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.

Samtidigt fanns det en slasher-serie som ännu inte cashat in på sin huvudsakliga skurk på riktigt samma sätt som sina kollegor, i alla fall inte när det kom till själva titeln. Elm Street hade utnämnt redan sin andra del till ”Freddy’s Revenge” (vilket storymässigt inte var begripligt på någon fläck, men skit samma). Halloween trumpetade triumfatoriskt ut ”The Return of Michael Myers” 1988 men fick i detta se sig slagna med två år av ”Jason Lives” från 1986.

Men efter tre filmer med den olycksbådande, om än något anonyma, titeln ”Child’s Play” var det dags att verkligen lämpa ut dockan Chucky i rampljuset. Jag gissar att det till viss del kan bero på att det hade hunnit gå sju år sedan premiären på Child’s Play 3, vilken inte gick hem hos vare sig kritiker eller publiken. Att snabba på en uppföljare med premiär blott nio månader efter Child’s Play 2 var uppenbarligen inte en lika bra idé som Universal trodde. Dessutom fick Child’s Play 3 dras med ryktet att vara filmen som inspirerade de två tioåriga pojkar som 1993 mördade tvååringen James Bulger, vilket sannolikt blev en starkt bidragande orsak till de där sju gångna åren.

Men nu var det alltså dags för publiken att få veta att Chucky var tillbaka. Och den här gången hade han en partner. Entré för Tiffany Valentine, flickvän till den döde seriemördaren Charles Lee Ray. Medan hon har roat sig med Marilyn Manson-wannabeen Damien (but of course…) har hon samtidigt lyckats snoka rätt på var Chucky-dockan befinner sig och dessutom övertalat en polis att överlämna den till henne. Med hjälp av Voodoo for Dummies återuppväcker hon inte bara Chucky-dockan, utan också sin älskades själ.

Men när hennes gamla flamma inte visar sig vara riktigt så tacksam som hon tycker att han borde vara efter den prestationen bestämmer hon sig för att låta honom fortsätta vara en docka. De är ju trots allt betydligt mer lätthanterliga än en fullvuxen karl. Chucky har dock andra planer…

Det är nästan så att jag skulle vilja utnämna Tiffany till filmens final girl, inte minst för att Jennifer Tilly gör en förhållandevis stark rollprestation. Hon är en klassisk femme fatale, men är inte bara utrustad med ett mordiskt sinnelag utan också en dragning åt det romantiska. Hon tvingas se sig bedragen och förrådd flera gånger om och det är inte utan att jag i slutänden ändå skulle vilja unna henne ett mer hälsosamt förhållande.

Men annars har vi förstås en mer klassisk final girl i Katherine Heigls Jade vilken å andra sidan eventuellt straffar ut sig en smula i det avseendet eftersom hon är så snabb att misstänka pojkvännen Jesse för Chuckys dåd. Och med tanke på att filmen huvudsakliga fokus ligger på henne och Jesse som kontrasterande par gentemot Tiffany och Chucky blir det svårt att prata om en final girl i strikt mening.

Don Mancini hade skrivit manus till de tidigare tre filmerna och det visar sig att han också var riktigt duktig på att imitera Craven och Williamsons stil. Alla mer eller mindre övertydliga skräckfilmsreferenser eller metaskämt är kanske inte lika roliga. Självmedvetenheten hindrar också Bride of Chucky att låta oss ta voodoo-aspekten på allt för blodigt allvar. Det skulle faktiskt vara lite kul om det gick att klura ut hur pass mycket av skåpmat skämtet om …for Dummies-böckerna var anno 1998.

Men på det hela taget är Bride of Chucky fortfarande en ganska underhållande film, vilken dessutom levererar med ett par hyfsade dödsscener. Jag kan till och med acceptera fula CGI-glasskärvor när de resulterar i en så magnifikt blodig vattensängsexplosion. Och det är faktiskt lite roligt att se John Ritter (i en ovanligt otrevlig roll för att vara snällis-John Ritter) förvandlas till en livs levande (but not for long…) Pinhead.

Och med tanke på Chuckys försäkran till sin älskade att han är 100% ”anatomically correct” är det banne mig frågan om inte Bride of Chucky var en hyfsat stor inspirationskälla för Trey Parker och Matt Stone när de gjorde Team America bara ett fåtal år senare?

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg