You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Dark Phoenix.jpegalt. titel: X-Men: Dark Phoenix

Who are we? En fråga lika gammal som superhjältegenren själv. Dark Phoenix, filmen som så gärna vill vara en i gänget, väljer därför att börja med att sparka in en dörr som stått vidöppen sedan urminnes tider.

Och tyvärr bjuder inte denna historia om Jean Grey på några andra överraskningar heller, vare sig det gäller superhjältar i allmänhet eller mutanter i synnerhet. Den unga Jean tas om hand av Charles Xavier efter att hon orsakat en trafikolycka som dödat bägge hennes föräldrar. Ett faktum som Xavier, av omtanke om flickan, ser till att dölja för henne i hennes egen hjärna. He can do shit like that, you know.

Ett hantverk som han dock gruvligen ska komma att ångra efter att Jean blivit besatt av några slags rymddunster under ett rymdfärjeräddningsuppdrag. Plötsligt är hon inte bara en ovanligt kraftfull mutant, nu verkar hon inte längre kunna eller vilja kontrollera sin avsevärt ökade styrka. Men det är inte det enda problemet X-männen måste tampas med, det ska också visa sig att fler är ute efter rymddunsterna.

Jag borde helt klart ha läst på inför titten på Dark Phoenix. Nu gick min hjärna på högvarv för att försöka få ihop det som hände i filmen med det jag kunde minnas från tidigare X-Men-filmer och den var förbanne mig omöjligt att stänga av (bad brain!). Och eftersom jag primärt mindes de tre första filmerna och i princip inget alls från den senaste Apocalypse var min hjärna rätt rökt från första början.

Jag hade alltså hunnit glömma bort att Sophie Turner spelade en ovanligt kraftfull mutant redan i Apocalypse (efter att serien getts en möjlighet att mer eller mindre börja om efter Days of Future Past). En mutant som i den här omgången alltså blir ännu starkare. Kanske för att jag själv har börjat försöka sätta mig in i den sortens psykologi, framstod James McAvoys Charles Xavier den här gången som en tydlig talesman för så kallat lågaffektivt bemötande. Han är övertygad om att Jean vill göra det rätta och använda sina förmågor i det godas tjänst, det är bara det att hon inte alltid kan. Och då är det inte rätt att skuldbelägga henne. Givetvis är det denna inkännande attityd och förkunnandet att alla barn förtjänar en familj som i slutänden räddar världen och mänskligheten.

För i Dark Phoenix kommer inte det främsta hotet från Magnetos övermänniskomutanter (tautologi eller polaritet? Sug på den, ni!) utan från några slags shapeshifter aliens med T-1000-krafter (ledda av Jessica Chastain) som är ute efter att suga upp de virvlande dunsterna som funnit en fristad i Jean. Tyvärr är de inte tillräckligt intressanta antagonister för att blåsa liv i denna fullkomligt mediokra historia och den ”kosmiska kraften” är så intetsägande att jag närmast uppfattar den som en mcguffin trots att den som sagt ska vara filmens själva drivkraft.

Simon Kinberg har för första gången regisserat sitt eget manus, men problemen ligger inte bara i regiarbetet. Varken manus eller skådisar lyckas uppamma någon särskild känsla för filmen, den blir i slutänden en actionrökare bland andra actionrökare. Glömd i samma sekund som eftertexterna börjar rulla. Dessutom vet jag inte riktigt vad Kinberg sysslat med när det gäller jämställdhetsperspektivet. Det känns som om någon gjort honom uppmärksam på ett för honom helt nytt fenomen. Nämligen att det numera finns ett visst intresse av filmer som lyfter fram sina kvinnliga rollfigurer. Och så har han försökt peta in ett gäng sådana hänvisningar utan att egentligen ha en aning om vare sig hur eller varför. ”Påklistrat” är en eufemism i sammanhanget.

Som vanligt när det gäller medelmåttiga actionrökare nu för tiden återfinns eventuella ljusglimtar i det visuella, särskilt när det gäller film på en X-Men-budget. Jag såg dessutom Dark Phoenix på riktigt stor duk den här gången – Imax-biografen vid Mall of Scandinavia. Och det är fullt möjligt att den upplevelsen boostade filmen till ”ok” snarare än ”mnja”. För lite häftigt var det ändå att känna rymdfärjemullret som en dånande fortplantning från ljudsystemen, ner i biofåtöljen och vidare in i bröstbenet. Det fanns också ett par snygga scener som helt klart hjälptes upp av storduken, dels inne i Cerebro (där 3D-effekterna hör och häpna faktiskt skapade lite djup), dels när en tågvagn kläms ihop som en kaviartub (en scen som också fick sig en släng av ett riktigt bra score signerat ingen mindre än räven Hans Zimmer). Och…ja…det var väl ungefär det…

star_full 2star_full 2

Även Filmitch har tagit del av den senaste X-Men-filmen men var inte mer imponerad, han.

Annonser

Ett kort hopp i sidled, dagen till ära. Imorgon är Mel Brooks tillbaka men det är klart bloggen ska fira Sveriges nationaldag med Sveriges nationalförfattare. Mycket nöje!

***

Med tanke på att Unga Astrid är en biopic om Sveriges mesta sagotant är det kanske på sin plats att börja så här:

Det var en gång…en flicka som bodde i det mörkaste av Småland, det vill säga Vimmerby. Hon tyckte om att leka låtsaslekar och kom inte alls överens med sin strikta mamma. Då gick det bättre med snälla pappa. Tack vare sitt kvicka intellekt samt förmåga att skriva och hitta på historier fick hon emellertid jobb som volontär på lokaltidningen. Det dröjde inte länge innan redaktör Reinhold Blomberg skickade iväg den 17-åriga flickan för att bevaka viktiga händelser som invigningen av Vimmerbys järnvägsstation. Och det är väl nu som historien börjar bli aningens barnförbjuden.

Ety redaktör Blomberg led av svårartad av min-fru-förstår-mig-inte-flunsan. Ingen som ser Unga Astrid torde bli det minsta överraskad av att han både självdiagnosticerade åkomman och kom fram till att botemedlet var tidningens unga volontär. Som i så många andra fall utgjorde det faktum att redaktören hade en dotter i samma ålder som den åtrådda inget som helst hinder.

Att en äldre man, som försöker göra sig fri från en tidigare relation, fastnar för en ung och gladlynt tös är inte särskilt förvånande. Däremot är det mer oklart om Astrid Ericsson ser något mer i sin arbetsgivare än en belevad och bildad herre som hon beundrar. En herre som dessutom säger snälla saker om både hennes person och hennes skrivande. Men relationen mynnar förstås ut i det förväntade resultatet och snart nog tvingas redaktör Blomberg sitta ned med herr Ericsson och ”beklaga djupt” det inträffade.

Då är det ju tur att Vimmerby fått en egen järnvägsstation så att Astrid och hennes skamliga ”hemlighet” kan sättas på ett tåg till huvudstaden för att utbildas till sekreterare och skaffa jobb. Självklart lovar redaktören att separationen från den gamla frun ska gå fortare än en såpad blixt och att de sedan ska leva lyckliga i alla sina dagar… Och till en början verkar Astrid faktiskt tro på den sagan.

Även om jag, liksom större delen av Sveriges befolkning gissar jag, läst min beskärda del av Astrid Lindgrens böcker har jag aldrig tagit reda på särskilt mycket om författarinnans liv. Därför hade jag dålig koll på denna (generellt välbekanta) tragiska historia som rullas upp och sådant är ju alltid intressant att känna till. Däremot vet jag inte om jag tycker att Unga Astrid tillräckligt tydligt lyckas sy ihop erfarenheterna från de här åren med Astrids kommande författarskap, vilket jag upplever vara en av dess poänger. Om inte annat är det ju filmens främsta raison d’etre eftersom den knappast kommit till om dess huvudperson inte varit en nationalikon.

Lite nu och då interfolieras historien med brev från svenska barn till deras favoritförfattare, vilket är en sammanhållande om än något övertydlig touch. Men de här breven lägger samtidigt också fokus på kontakten mellan författare och läsare, det vill säga böckerna. Vilket i sin tur antyder att det som händer den unga Astrid starkt kommer att påverkar hennes skrivande. Och visst skrev Astrid en hel del böcker om frånvarande föräldrar och tragiska familjeöden. Men hon skrev samtidigt också en hel del böcker med högst närvarande föräldrar – ”Bullerbyn” har inte blivit ett begrepp som signalerar lantligt ljuv barndomsidyll för inte.

Unga Astrid är en synnerligen respektabel och stabil, om än inte särdeles upphetsande eller ens nyanserad, biopic om en av vår tids mest älskade författare. Produktionsvärdet är naturligtvis högt med allt vad det innebär av 20-talskostymer och -miljöer. Filmen gör ett helt ok jobb med att beskriva en bestämd ung kvinnas mödor och berättar denna historia rakt upp och ned utan större krusiduller. Alba August gör en riktigt bra (och icke minst porträttlik) prestation även om det förstås skaver lite att Maria Bonnevie och Magnus Krepper i rollerna som herr och fru Ericsson pratar småländska medan deras dotter inte gör det. Men när vi väl hamnar i Stockholm spelar ju det mindre roll.

Själv hade jag nog velat ha något lite mer djuplodande eller genomgripande för att känna att Unga Astrid var värd en titt. Hennes författarbana intresserar mig mer, vilket innebär att enbart kunskapen att hon fött en oäkta son i unga år gav inte tillräckligt mervärde.

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.

Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?

Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.

Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).

Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.

Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.

Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”

Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.

alt. titel: Det våras för svärmor

Helvete. Här hade jag tänkt komma med en massa underfundiga alternativa “Det våras för…”-titlar till Mel Brooks The Twelve Chairs. Det hade aldrig föresvävat mig att de svenska titelmakarna redan varit så påhittiga med tanke på att filmen tillhör Brooks mer undanskymda produktion. Men visst, Det våras för svärmor var inte en av titlarna som snurrade runt i min hjärna, det ska erkännas.

Det våras för girigheten, däremot. Det våras för kommunismen, alternativt Sovjet, kanske? Det våras för stolarna, om man inte orkar vara så påhittig. Men jodå, det finns förvisso en svärmor som får stor betydelse för historien om stolarna. Tio år efter den ryska revolutionen ligger nämligen Ippolit Matvijevich Voroijaninovs svärmor för döden. Han avslöjar sin ömhet för den gamla kvinnan genom att genast muttra “Vem ska nu ta hand om mig?” vid beskedet om hennes tillstånd. Läs hela inlägget här »

Hur lurar man bäst av en man några hundra dollars? Hotar med ett faderskapsmål? Erbjuder avancerad vadslagning? Tillhandahåller ett hemligt men ultraeffektivt skäggelixir?

Bedragaren Penny har kommit på den ultimata lock-historien, i alla fall för män som faller för storbystade kvinnor via nätdejting. Genom att utlova ”full bouncy castle”-proportioner efter en sista, men kostsam, bröstoperation är det förvånansvärt många som hostar upp. Penny har dock siktet inställt på större byten: i en liten stad på franska rivieran sägs det krylla av män, lika välbärgade som korkade. Rena rama buffébordet för någon av Pennys kaliber.

Läs hela inlägget här »

Ni vet ju alla att leksaker älskar att tillhöra sina ägare men också lever ett eget liv när dessa ägare inte är i närheten? Det var en gång en cowboydocka som hette Woody….

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cold War

Det har alltid varit ett pålitligt nationsbyggaprojekt att gå tillbaka till rötterna. Så även i Polen 1949. Wiktor och Irena kuskar runt på landsbygden och spelar in Folkets musik. De övertalar traktens bönder att plocka fram sina säckpipor, fioler och dragspel. Småflickor sjunger sorgesamma sånger om kärlek och död. Ju mer klagande, desto bättre (både vad gäller text och melodi) tycks vara den vägledande principen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Edward Finnegans upprättelse
Michael Connelly, Chasing the Dime
Malena Ernman et al, Scener ur hjärtat

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser