You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Men Simon måste ha fått ett riktigt hårt slag i huvudet av det där gänget, för när flickan Joan plötsligt dyker upp på hans båt kallar han varken på polisen eller slänger henne överbord. Istället försöker han övertala henne att lämna gänget som leds av hennes bror King och medelst ett desperat skutt ned i Simons båt gör hon just det.

Men brodern är inte beredd att vare sig lämna ifrån sig Joan eller strunta i Simons ringaktning för Kings i sanning galna beteende. Gänget förföljer Simon och Joan och tvingar dem efter en nattlig jakt att fly in på ett väl inhägnat militärområde. Samma område där Bernard jobbar med sina topphemliga experiment.

Det är alltid spännande att sätta sig framför en helt okänd film. The Damned var en titel som dök upp när jag inför detta tema hetsgooglade fraser som ”best british horror movies” men utöver det visste jag inte så mycket mer. Jo, att den producerats av Anthony Hinds och därmed var en Hammer-film. Men där vet jag ju av erfarenhet att produktionsbolaget i sig inte säger särskilt mycket om varken innehåll eller kvalitet.

Ganska snart börjar jag undra vad fasiken detta är för något. Kings gäng beter sig som de deltar i en blandning av West Side Story och A Clockwork Orange. Inte minst King själv, som till skillnad från de andra killarna inte klär sig i MC-utstyrsel utan i elegant kavaj och med ett paraply (med en överraskning i handtaget…). Oliver Reeds intensiva och kolsvarta blick antyder att här har vi en Tvättäkta Galning men det blir kanske lite…överspelat. (Här kan det dock vara läge att påminna sig om att Reed hade sin första huvudroll i Hammer-rullen The Curse of the Werewolf.)

Detsamma gäller utbytet mellan den propre Bernard och den mer frisinnade skulprisen Freya Nielsen, spelad av ingen mindre än Viveca Lindfors. Man förstår att Bernard brukar hyra ut ett hus till Freya på landområdet där han jobbar och att de haft en historia tillsammans (mest för att Freya är väl intim med en man som bara skulle vara hennes hyresvärd). Hon skämtar om hans hemligstämplade arbete medan han gravallvarligt replikerar ”If I were to tell you…even a little bit about…what you call my ‘secrets,’…I might be condemning you to death”. Festlig kille, den där Bernard…

Nå, till slut landar ändå historien i det där militärområdet där det visar sig att Bernard, militären och ett gäng andra typer håller en grupp barn fångna i en underjordisk bunker. Det är ingen hejd på alla halvkvädna visor och antydningar om att både barnen (och, förhoppningsvis, vi i publiken) ska få veta allt ”when the time comes…”

Själva upplägget på The Damned är ganska spännande, en historia som i förstone ser ut att vara en fortsättning på Village of the Damned men som sedan svänger till att bli en paranoid berättelse om det globala kärnvapenhotet. Bernard är helt övertygad om att Slutet förr eller senare kommer och då är bunker-barnen det enda hopp mänskligheten har. Så från Bernards sida finns alltså en viss omtanke, medan den fyrkantige major Holland bara kan prata säkerhetsrisker. Samtidigt görs det tydligt att inte heller Bernard backar för särskilt mycket när det gäller att bevara sin hemlighet. Vare sig Staten eller Militären är alltså etablissemang som medborgarna kan luta sig mot i trygg förvissning att de ser till allas bästa.

Men det hela blir alldeles för konstigt i händerna på amerikanske regissören Joseph Losey (svartlistad i Hollywood) och manusförfattaren Evan Jones (som i och för sig på kort tid fick skriva om en tidigare manusversion). Alla deltagande uppvisar mer eller mindre überteatraliskt överspel och särskilt Shirley Anne Field i rollen som Joan klarar inte av det. Henne har vi tidigare träffat i Peeping Tom och jag vill minnas att hon även där var ett av de svagare korten.

Överspelet kombineras med synnerligen märkliga relationer som påminner en del om vissa giallos som jag tog mig igenom förra året. Simon försöker exempelvis omgående limma på Joan i en situation där hon inte borde vara det minsta mottaglig för sådana närmanden men givetvis är det (i slutänden). När hon säger att hon alltid velat vara något mer än ”someone’s girl” frågar han henne om hon vill gifta sig med honom. Det finns egendomligt outtalade incestuösa vibbar mellan Joan och King. King klampar i sin tur objuden in i Freyas hyrda hus men hon tycks inte bli rädd för honom trots att han beter sig minst sagt labilt. Däremot blir hon i ett slag fullkomligt hysterisk när han börjar gå loss på en av hennes skulpturer med en yxa.

Till det kommer att historien berättas på ett hackigt sätt med få introduktioner som skulle kunna underlätta tittarens förståelse för vad scenen och personerna betyder. I inledningen är det alltså ganska oklart i vilken relation Bernard och Freya står till varandra eller varför de träffas på en hotellservering. När en sönderslagen Simon stapplar in blir den ännu luddigare – känner han dem sedan tidigare och vem är han egentligen? Varför hyr Bernard ut ett hus där hyresgästen har alla möjligheter att när som helst snubbla över hans hemligheter? Och hur ska egentligen slutet tolkas? Jag tvingas som tittare dra allt för många osäkra slutsatser för att skapa mitt eget sammanhang.

The Damned är främst intressant genom att vara en brittisk version av en annars klassisk amerikansk och japansk domedagsgenre. Den har visuella ambitioner och får ibland till något hjärtskärande i samband med bunkerbarnen men är i slutänden allt för märklig för att bli riktigt underhållande för min del. Däremot är frågan om inte en viss Stanley Kubrick både såg och hämtade inspiration till såväl Dr. Strangelove som A Clockwork Orange.

star_full 2star_full 2

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.

Sweeny Todd.jpegUnder ett par framgångsrika år i mitten av 1920-talet styrde Slaughter Elephant and Castle-teatern i södra London. Sällskapet plockade upp klassiskt victorianska melodram där Slaughter (då i 40-årsåldern) ofta spelade den djärve hjälten. Tiotalet år senare var det fortfarande melodram som gällde men med ålderns rätt hade Slaughter nu hoppat över till att spela skurkroller. I de fallen var han särskilt populär som Sweeny Todd, den blodtörstige barberaren.

Men det fanns också ett annat hopp att göra – det från scenen till vita duken. Mot slutet av 20-talet hade parlamentet instiftat Cinematograph Films Act vilken stipulerade ekonomisk tilldelning under förutsättning att en filmproduktion kunde uppfylla vissa kriterier. Alla givetvis formulerade för att sysselsätta så många britter som möjligt. Lagen skapade förvisso en film-boom, men kanske främst i form av så kallade ”quota quickies”. Det vill säga filmer som knappast kom till på grund av konstnärlig innovation eller driv att berätta en historia, utan av snöd vinning.

Och vad passade väl bättre för lågbudgetmarknaden än rafflande drama och isande skurkskratt? Tillsammans med en skådis som spelat samma roll hundratals, till och med tusentals, gånger och antagligen kunde riva av den i sömnen?

Maria MartenFörst ut på min Tod Slaughter-lista blev alltså Maria Marten, or The Murder in the Red Barn från 1935. En film som verkligen inte hymlar med sitt teatrala ursprung eftersom den startar upp med en kavalkad och presentation av alla rollfigurerna på en liten scen. Sist ut är just Slaughter, i rollen som ”Squire Corder, Lord of the Manor…and a villain! Whose blood may be blue – but whose heart is black as night!” Uppställningen pekar därför också utan problem ut vem publiken ska heja på – självklart är det ”Carlos – Marias ragged gypsy lover!”

Just denna historia byggde på ett välkänt rättsfall från 1827-28 där den unga Maria Marten blev ihjälskjuten av sin älskare William Corder vilken i sin tur blev hängd för dådet. Nästa historia på filmlistan har dock en mer dubiös faktabakgrund men var, som nämnts tidigare, en av Slaughters paradroller på scen: Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street från 1936. Jag tänker att den moderna filmpubliken torde ha hyfsad koll på den gruvliga berättelsen om hur barberarkunder blev pajinnehåll i Mrs. Lovatts butik tack vare Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen från 2007.

Face at the window.jpegSist ut (alla goda ting är tre) blev The Face at the Window från 1939, en filmatisering av en pjäs från slutet av 1800-talet. Här introduceras publiken till ett panikslaget Paris via en ”crawl” som också vet att berätta att stadens nyliga mordvåg gärna skylls på en ”wolf man”. Filmen talar direkt till oss som ”unashamedly enjoy either a shudder or a laughter at the heights of villany”. Inte heller denna gång behöver vi som ska rysa eller skratta emellertid undra särskilt länge över vem som ska tillhandahålla dessa ”heights of villany”. Snart står Slaughter i en dörröppning iförd en svart mantel som en slags Dracula-figur. Även om han just den här gången råkar heta ”Chevalier Lucio del Gardo”.

Själva filmerna är i sig kanske inga större underhållningsupplevelser, med teatraliska utspel och en extremt skrapig ljudbild. Samtidigt kan jag inte blunda för att jag finner ett barnsligt nöje i just de teatraliska utspelen där skådisarna med uppspärrade ögon hastigt reser sig och med ett darrande, utsträckt pekfinger utropar ”You?!” när de konfronteras med skurken som avslöjat sin sanna natur. Eller varför inte repliker som ”I promised to make you a bride. Don’t be afraid, Maria. You shall be a bride…a bride of Death!”

Men historierna blir också intressanta på det sätt som filmerna väljer att framföra dem. Alla tre filmerna packeteras mycket tydligt som fiktiva berättelser – i Maria Marten hade vi som sagt teater-inledningen, i Sweeny Todd bjuds publiken på en ramhistoria där en samtida barberarkund blir trakterad med den fasanfulla berättelsen och The Face… hade som sagt sin introduktionstext.

Rent filmtekniskt uppskattar jag när kameran befinner sig i den mördade Maria Martens grav och därmed tittar upp på den hjärtlöse Corder som skyfflar jord av hjärtans lust. Och The Face… avslutar med en serie snabba klipp för att understryka den olidliga spänningen i huruvida mördaren ska bli avslöjad eller inte.

Filmerna har också en enhetlig syn på filmskurkeri – det får aldrig finnas någon tvekan om att skurken är just en man ”whose heart is black as night!” Möjligen kan jag undra över squire Corders motiv i början av Maria Marten men han visar snart sina rätta färger. En hänsynslös tärningsspelare som, trots sina löften till den oskyldiga Maria på hemmaplan, snart försöker täcka sina skulder med frieriet till en rik (och ful) London-arvtagerska. I rollerna som Sweeny Todd och Chevalier Lucio del Gardo går det däremot inte många scenminutrar när Slaughter INTE skrattar diaboliska moa-ha-ha-skratt och förbindligt gnuggar händerna över sina tilltag.

Till detta kommer ytterligare en stapelvara i brittisk film såvitt jag kan förstå – rollen som den komiska och inte sällan lätt efterblivna (eller i alla fall mindre vetande) underklassen. Gärna i form av drängar, betjänter eller husjungfrur.

På det hela taget var Tod Slaughter och hans filmer en ganska charmig bekantskap, inte minst som han i The Face… var påtagligt lik Michel Palins kardinal Ximénez (”Nobody expects the Spanish Inquisition!”). Av de tre var Maria Marten den minst underhållande även om den eldige Carlos lände det hela lite oväntad fräsighet. Sweeny Todd var rolig att ta del av eftersom det är en så pass välkänd historia och The Face… började närma sig att vara genuint bra. Särskilt som Slaughter i sista sekunden tvingas till en jäktad monolog för att publiken överhuvudtaget ska fatta kopplingen mellan honom och det skräckinjagande ansiktet som alla mordoffer skådar sekunderna innan någon sticker en dolk i dem.

Maria Marten, or The Murder in the Red Barn (1935)
star_full 2

Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street (1936)
star_full 2star_full 2

The Face at the Window (1939)
star_full 2star_full 2star_half_full

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Nå, Dr. Glendon skulle naturligtvis inte vara den rationelle vetenskapsman han är om han inte högaktningsfullt struntade i sådana vidskepelser. Men precis när han hittat den eftertraktade blomman blir han anfallen av ett vilt djur. Det är emellertid ingen dödlig attack och innan vi vet ordet av är han tillbaka i London och experimenterar hejvilt med sin botaniska trofé (experiment som främst tycks gå ut på att han försöker få den att växa under artificiellt skapat månljus).

Han är så till den milda grad upptagen att hustrun Lisa knappt ser röken av sin bättre hälft. Är det då så konstigt att hon, istället för att sitta hemma och rulla tummarna, börjar umgås allt mer med barndomsvännen Paul som är på tillfälligt besök? Förutom Lisa uppskattar inte heller Dr. Glendon att bli störd av den mystiske Dr. Yogami som kommer med förtäckta antydningar om tidigare bekantskap i Tibet och de effekter som Mariphasa-blomman lär ha på varulvar.

I Universals monster-kronologi går det snabbt att konstatera att Werewolf of London låg klart före den mer berömda The Wolf Man med Lon Chaney Jr. Däremot låg den efter såväl Dracula som Frankenstein och jag inbillar mig att jag kan se arv från bägge dessa berättelser när det är dags för varulven att få sina femton minuter i rampljuset. Som redan konstaterats i tidigare Halloween-teman (främst 2011 och 2013) bygger varulvsfilmerna, till skillnad från just Dracula och Frankenstein, inte på någon tydlig litterär förlaga och det stod alltså manusförfattarna fritt att plocka in varjehanda element som skulle kunna funka.

(Det här med en förlaga är dock så pass intressant att det kan vara värt med en liten utvikning. 1933 publicerades nämligen The Werewolf of Paris av en man vid namn Guy Endore. Eftersom den blev en bästsäljare OCH Endore faktiskt jobbade för Universal Studios verkar det osannolikt att man kunde förbise dess existens när det var dags att göra dagens varulvsfilm. Det känns också rimligt att titeln Werewolf of London valdes för att likna något som publiken redan var välbekant med (det vill säga Paris-motsvarigheten). Trots det skrevs alltså en helt ny historia för denna film och det skulle dröja ända till Hammers The Curse of the Werewolf innan någon plockade upp Endores historia. Slut på utvikning.)

Nå, för att återkomma till influenserna från tidigare skräckberättelser i Werewolf of London. Jag tycker att huvudrollsinnehavaren Henry Hull har fått klart Dracula-liknande drag i sitt mörka hår med tydligt markerade vikar. Dr. Glendon ådrar sig också sin smitta (eller förbannelse eller vad man nu väljer att kalla det) i det farliga Utlandet. Vampyren och varulven påminner dessutom om varandra i så måtto att de är ljuskänsliga och nattjagande kreatur, vilka utövar ett enastående inflytande över vanliga vargar (yay, London Zoo!). Plus att de sägs ha en särskild dragning till att döda den de mest håller av.

Nu var inte just Robert Louis Stevensons dualitetsmonster Dr. Jekyll/Mr. Hyde en del av Universals laguppställning men visst känner vi igen den farliga splittringen av identiteter, där det kontrollerade Överjaget aldrig har en snöbolls chans i helvetet mot det drift-drivna Detet. Och trots att det inte finns någon som helst anledning för en botanist att pyssla med elektricitet skulle Dr. Glendons laboratorium lika gärna ha kunnat tillhöra Victor Frankenstein, fullt som det är av blixtrande apparater och rykande kolvar (plus en slags bildtelefon!).

Jag kan tänka mig åtminstone tre anledningar till att The Wolf Man i den historiska backspegeln blivit mer välkänd än Werewolf of London. Dels blev sminkören Jack Pierce denna gång tvungen att skala ned sin ursprungliga varulvsdesign med jakhår och hela baletten, vilket innebär att Dr. Glendons förvandling främst ger honom en kullrig panna och ett sjujäkla underbett. Dels lyckas inte dagens film skapa en varulvsmytologiskt sammanhang på samma sätt som sin efterföljare.

Dessutom har Werewolf of London valt att under stora delar av filmen gå den humoristiska vägen. Dels har vi Lisas prilliga faster Ettie som är begiven på fester, alkohol och insisterar på att kalla Werner Olands Dr. Yogami för Dr. Yokohama. Dels har vi tanterna Mrs Whack och Mrs Moncaster som, med tanke på att Glendon bara hyr ett rum av en av dem, får ett närmast märkligt stort utrymme. Det luriga är att bägge dessa humoristiska element faktiskt är ganska underhållande i sig men de stjäl så klart uppmärksamheten i allt för hög utsträckning från Dr. Glendonds vedermödor.

Werewolf of London rusar på i en jäkla fart och är faktiskt klart mer underhållande än sin efterträdare, The Wolf Man. Inte minst för att Henry Hull har ett betydligt bättre grepp om sin rollfigur än Lon Chaney Jr. Samtidigt tar historien lite väl många genvägar och har lite väl många utvikningar för att vara i närheten av någon toppbetyg.

star_full 2star_full 2star_half_full

The Informeralt. titel: Tre sekunder, Three Seconds

Döm om min förvåning när filmatiseringen av Anders Roslund och Börge Hellströms infiltratörsthriller Tre sekunder bränner loss på alla cylindrar i New York med en Joel Kinnaman som pratar sin bästa amerikanska engelska och Rosamunde Pike som tuff FBI-agent.

Läs hela inlägget här »

Man on FirePå 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust. Läs hela inlägget här »

Downton AbbeyDet är många vid herresätet Downton Abbey som har sina underbyxor hoptvinnade till en tandtrådssmal sträng den här sensommaren, anno 1927. Earlen av Grantham har vid frukostbordet lakoniskt konstaterat att hans majestäter Edward och Mary plägar göra dem ett besök inom kort. En händelse som givetvis får konsekvenser långt utöver att husets damer behöver fräscha upp sina bästa hovnigningar.

Läs hela inlägget här »

Odjuret

I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.

Box 21.jpg

Läs hela inlägget här »

It ch 2alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2

Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser