You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

alt. titel: Eldfödd, Ildbarnet, Charlie, Der Feuerteufel, Fenomeni paranormali incontrollabili, Ojos de fuego

Efter berättelser som Carrie och The Shining tyckte Stephen King tydligen att det kunde vara nog med monstruösa föräldrar på ett tag. Andy McGee är en hyvens kille som inte är ute efter något annat än att skydda dottern Charlie från Statens onda skuggsida. Kanske är det också därför Firestarter känns lite blek, historien saknar helt enkelt rejäla insatser.

Eller också hänger det på att Mark L. Lester och Stanley Manns (regi och manus) film inte riktigt lyckas förmedla skräcken som ligger i vare sig Charlies utsatthet, hennes bräckliga kontroll över sina krafter eller hennes hämnd. Charlie är ju vår protagonist, vilket innebär att vi hejar på henne när hon får bilar att explodera och agenter att flamma upp likt oljekastruller som glömts kvar på spisen. I det perspektivet skulle jag nästan vara benägen att klassa Firestarter som en thriller, eftersom spänningen primärt ligger hos den sinistra agenturen ”The Shop” och deras jakt på far och dotter. Nu råkar de vilja få tag på Andy och Charlie tack vare deras övernaturliga krafter, men det hade precis lika gärna kunnat handla om att Andy hade gömt en mikrofilm med viktiga dokument i Charlies teddybjörn.

Vad gäller persongalleriet på Byrån är det ändå ganska välavvägt. Vi har den gamle läkaren som ångrar sina experiment och istället blivit en domedagsprofet (”…the power someday to crack the very planet in two…”). Han har förstås ersatts av en mer skrupulös kollega och det är inte utan att tittaren kan ana en smula slippriga övertoner när Dr. Pynchot med skälvande stämma ber Charlie att ”…just show us a little bit more”.

Högre upp i hierarkin finner vi Martin Sheens Captain Hollister som blir desto otäckare eftersom han generellt framstår som en rätt normal typ. Bortsett då från att han vill jaga tag på en liten flicka och använda henne som ett domedagsvapen. Martin Sheen är ju bra i den typen av roller, det vill säga nära nog en repris av hans Greg Stillson. Och så slutligen John Rainbird, vars porträttering från George C. Scott sannolikt inte skulle funka idag med tanke på att Scott inte tycks ha en droppe ursprungsbefolkningsblod i sina ådror. Men bortsett från det har Scott både närvaro och pondus nog att ge sin sluge lönnmördare mer genomslag än jag upplever att han får på Kings boksidor. Jag inser också hur otroligt skönt det är att slippa Dean R. Koontz ofrånkomliga sexualsadistiska övertoner som alldeles säkert hade funnits hos en eller bägge av de här männen.

Vad däremot varken manus eller regi lyckas återskapa lika bra som i boken är relationen mellan Andy och Charlie. Här tror jag att det hänger på en kombo av halvdan personregi och ett rätt klumpigt manus. Möjligen också att Drew Barrymore inte riktigt är uppgiften vuxen. Men det är som sagt svårt att avgöra eftersom manuset kräver en hel del av henne i form av exempelvis häftiga känsloutbrott. Hennes bästa stund i filmen tycker jag är när hon tvingas genomföra sitt andra experiment och den tunna flickgestalten står i bjärt kontrast till de massiva ståldörrarna i det sterila labbet. Känslan i den scenen påminner en del om Exorcistens Regan på sjukhuset men är som synes klart mer övertydlig.

Firestarter kämpar också med sina försök att åskådliggöra de osynliga krafterna som The Shop vill komma åt. David Keiths Andy ser tyvärr mer eller mindre bindgalen ut när han ska utöva ”the push” eftersom han trycker ihop hela ansiktet med händerna samtidigt som han ser febrigt bleksvettig ut. Och varken den osynliga vinden genom Charlies hår eller eldkulorna som hon till synes kan forma i tomma luften tjänar något annat syfte än att vi tydligt ska se att eldkraften utgår från den lilla flickan.

Jag märker att jag famlar en smula efter att försöka kunna sätta fingret på varför Firestarter inte riktigt blir den eldfängda historia den hade kunnat vara. Kanske påminner eldhavs-upplösningen allt för mycket om Carrie, men utan den tidigare historiens känslomässiga anslag från mobbningsskildringarna? Innan Firestarter ens hade publicerats hade vi också fått både Brian De Palmas adaption av Carrie och den två år yngre The Fury, alltså ännu fler historier om flickor med övernaturliga krafter.

Nej, Firestarter kommer i och för sig en bit på vägen med sin omisskännliga 80-talskänsla men någon lysande adaption eller film är den inte. Jag tycker dock att den kan få ta med sig några pluspoäng för hur pass snabbt och ekonomiskt den ändå lyckas sätta upp eller presentera sin grundläggande premiss och upplägg.

Förlaga: Firestarter (1980)
Cameo: –

alt. titel: Mørke krefter, Dead Zone, La zona morta, Zona de muerte, Dead Zone – Der Attentäter, Stephen King’s The Dead Zone

Johnny Smith vaknar upp efter fem år i koma till en ny och främmande värld. Hans livs kärlek Sarah orkade inte vänta in uppvaknandet, utan har gått och gift sig med en Walt. Men Johnny Smith hade nog kunnat komma över det bakslaget så småningom. Då är det svårare för honom att hantera de övernaturliga krafter han tycks ha fått tack vare den där olycksaliga bilolyckan.

Det räcker med ett par varnande ord om en eldsvåda till en sköterska på kliniken han befinner sig på för att journalisthorderna snart ska banka på dörren. Uppståndelsen under den påföljande presskonferensen gör inget för att dämpa intresset men Johnny vägrar att engagera sig. Han tycker att folk ber honom om helt fel saker – tillit, kärlek, omtanke – som han ändå inte kan ge dem. Inte ens när Castle Rocks sheriff Bannerman söker hjälp för att ta fast en kvinnomördare vill Johnny lämna sin frivilliga exil.

När manusförfattare Jeffrey Boam, producent Debra Hill och regissör David Cronenberg tog tag i Stephen Kings bok från 1979 om den saktmodigt melankoliske och otursförföljde Johnny Smith har de mer eller mindre skapat en cineastisk motsvarighet till den klassiska postern ”Uncle Sam wants YOU”. Mycket tonvikt läggs på det faktum att Johnny länge drar sig undan världen, ovillig att involvera sig, försöka använda sina krafter för gott, skapa förändring. Han är inte ens röst-registrerad!

I det avseendet känns det rimligt att manuset avvikit från boken och istället för politiskt engagemang dinglar Sarah framför näsan på Johnny för att locka honom att korsa den infernaliske politikern Greg Stillsons väg. Sedan skadar det ju heller inte att Sarahs make Walt, i egenskap av Stillson-stödjare, därmed per automatik framstår som tillräckligt mycket av en idiot för att Sarah inte ska behöva ha dåligt samvete för sin otrohet med Johnny.

Jag vill så gärna tycka om The Dead Zone. Det är ju David Cronenberg, för tusan! Men medan Christopher Walken utan tvekan är bra på att spela en rätt vanlig men känslomässigt trasig ung man upplever jag att både hans prestation och filmen som helhet saknar en värme och mänsklighet som jag vill minnas från min senaste läsning av Kings förlaga. Ety detta är en fullkomligt iskall film, kanske följdriktigt med tanke på både dess regissör och att inspelningen företogs i ett januari-kyligt Kanada.

Jag kan hålla med om att boken i lika stor utsträckning som filmen saknar en helt sammanhängande historia. Istället handlar det om blixtbelysningar från olika delar av Johnnys liv som i någon mening leder fram till det oundvikliga slutet. Men då finns desto större behov av den där saknade värmen – jag känner inte riktigt att vare sig Walken eller Cronenberg anstränger sig för att jag som tittare ska bry mig. Inte heller hjälper det att filmen som sagt lägger ännu större vikt vid relationen mellan Johnny och Sarah (den utgör trots allt Johnnys stora belöning efter hans offer) eftersom jag inte känner av någon form av gnista eller kemi mellan Christopher Walken och Brooke Adams som spelar hans hjärtas kär.

Teman som fick relativt stort utrymme i förlagan – öde och tro – lämnas till stor del vid vägkanten i adaptionen. Lite här och där droppas spekulationer kring huruvida man ska tolka Johnnys förmågor som Ödet eller av Gud givet. Och om här finns en gud inblandad, har hen menat det hela som en välsignelse eller förbannelse? Men det är som sagt antydningar och inget som någon av de inblandade filosoferar särskilt mycket mer över. Vera Smiths fanatiska kristenhet har helt uteslutits i manuset.

Vid den här tittningen var det främst Martin Sheen som gick vinnande ur striden, eventuellt för att hans något överdrivna politiker-approach åtminstone skapade en smula välbehövlig rörelse i grytan. När jag läste boken senast var det 2017 och inte särskilt svårt att se både en och två oroväckande likheter mellan Stillson och en viss nyvald president. Nu blev det tack och lov inget tryck på Knappen för Donald Trump men samtidigt finns tyvärr anledning att fråga sig om handlingen som sänker Stillson verkligen skulle skada Trumps anseende i någon högre utsträckning? Det både King och trojkan Boam-Hill-Cronenberg missade att ta höjd för var fanatismen hos anhängarna till den sortens populister.

Förlaga: The Dead Zone (1979)
Cameo: –

alt titel: Talking Dead, Pontypool – Radio Zombie, Fear of the Living Dead – Radio Zombie

OBS! Grova spoilers! You have been warned…

Radioprataren Grant Mazzys karriär är månne lite på upphällningen? I likhet med demonregissören Joe Gideon från All That Jazz måste han liksom peppa sig själv varje morgon innan han kliver in på den lilla radiostationen i Pontypool, Ontario. Be positive! Men man får en distinkt känsla av att det enda som är riktigt positivt i Mazzys liv nu för tiden är whiskeypavan som lite nu och då får dutta ned sitt innehåll i hans kaffekopp. Producenten Syd anställde honom förvisso för hans Mazzy-ness men suckar ändå över att karln inte fattar att ”Take no prisoners!”-taktiken kanske måste tonas ned en smula för att tilltala småstadsinvånare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Läs hela inlägget här »

Ni vet de där männen i svarta kostymer som kör svarta bilar och ser till att mänskligheten inte har en aning om att det finns aliens på jorden? Välkommen till deras arbetsvardag. Numera känns det nästan svårt att minnas hur pass roligt och uppfriskande konceptet kändes när den första Men in Black-filmen med Will Smith och Tommy Lee Jones hade premiär 1997. Då kändes det lite som: ”varför har ingen tänkt på det här förut?!”

Läs hela inlägget här »

Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.

Läs hela inlägget här »

Nu går det inte längre att lura sig själv — både sommar och semestrar är över, så även här på bloggen. Från och med idag kickar vi alltså igång hösten med en klassisk mastodont-film

***

alt. titel: Doktor Zjivago, David Lean’s Film of Doctor Zhivago

Man måste ändå ge brittiske regissören David Lean ett bra vinnar-streak med sina filmer. Från och med 1945 och Brief Encounter stod han bakom 14 st. filmer. Av dem var det ynka tre som inte blev nominerade till åtminstone en BAFTA och ofta i mer än en Oscarskategori. Av de kvarvarande 11 var det bara en som inte vann någon av sina nomineringar (Great Expectations). Filmerna har kammat hem rejäla mängder guld – både palm (Brief Encounter), lejon (Oliver Twist) och björn (Hobson’s Choice). Med dryga 70% vinst torde hans sista film, A Passage to India från 1984, knappt ha gett pengarna tillbaka hos vadslagningsfirmorna.

Läs hela inlägget här »

Jag har nog sett Alfred Hitchcocks Strangers on a Train från 1951 en tre-fyra gånger och blivit lika överraskad varje gång av förtextbeskedet att filmen bygger på en bok med samma titel av amerikanska thrillerförfattaren Patricia Highsmith. Hennes debutbok, icke desto mindre. Men vid den här sista titten tog jag äntligen tjuren vid hornen och köpte på mig boken, till viss del också med inspiration från läsningen av hennes andra roman, The Price of Salt eller Carol.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call

Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg