You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

Annonser

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Nåvälan, det spelar kanske inte så stor roll, så här dryga tio år senare. För nu är ju Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes stapelvaror i den svenska deckarbutiken med uppmärksammade och påkostade filmatiseringar samt en minst lika uppmärksammad och påkostad ”uppföljare” av David Lagercrantz från 2015, Det som inte dödar oss.

Den har jag inte läst. Däremot har jag läst Larssons trilogi och det mer än en gång. Inte för att jag har tyckt att böckerna varit några mästerverk utan för att så många andra verkar tycka det att jag ständigt ifrågasätter min egen upplevelse av dem. Den här omgången blev det världsvida nätet ett incitament – jag hade ju faktiskt aldrig lyssnat på böckerna och aldrig läst dem på engelska. Skulle jag ha upplevt dem som lika mediokra om jag inte vetat att de var svenska? På’t igen, alltså.

Nu är det ju väldigt svårt att koppla bort det faktum att jag faktiskt vet att den så kallade Millennium-trilogin är svensk. Plus att det aldrig slutar att låta oerhört bisarrt när ord som ”Pontonjärgatan” eller, för den delen, ”Michael Blomkvist” (Larsson var inte så internationellt taktisk när han döpte sin hjälte där) uttalas med kraftig brytning av uppläsaren.

Eller också är det så att jag faktiskt börjar känna mig rätt säker på att Millennium-trilogin är en ojämn samling böcker. Män som hatar kvinnor är fortfarande en helt ok, ibland till och med riktigt bra, seriemördarthriller med skräckinslag och historiens vingslag som sig bör i genren. Fortfarande har jag dock stora problem med de inledande citaten från professor Eva Lundgrens Slagen dam (2001). De vill visa på ett generellt problem på systemnivå men sedan är alla Larssons exempel individuella och, ärligt talat, rejält extrema. Jag kan inte låta bli att tycka att Män som hatar kvinnor hade känts mindre splittrad om Larsson valt ett av perspektiven. Antingen mordiska vettvillingar med gudskomplex eller vardagsvåldet som kan drabba vem som helst. I nuläget känns det som han vill säga att det förra blir ett exempel på det senare och det stämmer inte.

Och så har vi ju förstås vår hjältinna, Lisbeth Salander. Här gäller det att inte fastna allt för mycket i detaljer utan bara hänga med på färden. Acceptera att hon ibland framställs som mer eller mindre socialt funktionshindrad men i andra lägen är extremt högfungerande och förmögen att läsa sin omgivning som en öppen bok (lex bankkupp). Det är också helt uppenbart att paret Salander och Blomkvist är trilogins motor, på gott och ont.

När de bara är de två som ska försöka komma överens där ute i Hedestad går det väl an. Men när romanerna sedan förflyttar sin handling till Stockholm (och en nivå upp när det gäller mäns systematiska våld mot kvinnor) tappas detta fokus.

Flickan som lekte med elden vill säga något om både trafficking och prostitution samt teckna en fylligare bakgrund för Salanders del. Och det är väl bra ambitioner om det inte vore för att Larsson nu börjar gå lite väl crazy bananas med sitt historieberättande. Grejen med den överdrivna detaljrikedomen har jag aldrig riktigt fattat och jag kan därmed inte påstå att jag tycker att det tillför något att få veta exakt hur många Billys Pan Pizzor Salander köper på 7-11. Det blir så mycket relationstjafs att boken ibland tappar bort sin huvudstory. Idén med att plocka in verkliga bekanta till Larsson i handlingen funkar milt sagt mycket dåligt. Särskilt som det övertydligt påpekas att den där Paolo Roberto, han är minsann inte så boxarkorkad som man skulle kunna tro. I det här fallet hjälpte det heller inte till att uppläsaren inte hade en jäkla susning om hur Paolo Roberto låter när han pratar.

Detta tilltag är ändå en andeviskning jämfört med Larssons rent löjeväckande introduktion av en blond jätteskurk som är okänslig för smärta (do you cliché much on your spare time as well?). Som i sin tur är en andeviskning jämfört med påhittet att låta Salander komma på en lösning till Fermats teorem medan hon hukande springer över en leråker.

De här direkt skrattretande elementen har lyckligtvis inte behållits i någon större utsträckning i Luftslottet som sprängdes även om man får intrycket av att både läkare och ambulanspersonal är på god väg att utnämna Blomkvist till hedersdoktor på Sahlgrenska för sin idé att förbinda sår med silvertejp. Nu har å andra sidan berättelsen förflyttats ytterligare en nivå upp. Nu handlar det om rikets säkerhet samt att avslöja en hemlig sektion inom Säpo och vi hamnar alltså ytterligare ett steg bort från den personliga dynamiken mellan Michael och Lisbeth.

Samtidigt är det som om Larsson kommer på att han ju skrev en bok som skulle handla om mäns våld mot kvinnor (och inte enbart Lisbeth Salander) och slänger därför in en bihistoria med redaktören Erica Berger som blir stalkerutsatt på sitt nya jobb (en stalker som givetvis siktar in sig på hennes könsmässiga tillhörighet). Alla medföljande beskrivningar av hur en större tidningsredaktion funkar är i sig inte dåliga men har inget att göra med den huvudsakliga historien.

Jag ska inte påstå att Larsson enbart fyller sina böcker med goda kvinnor och vidriga män men med trilogin i ryggen tycker jag ändå att snedfördelningen blir problematisk. Michael Blomkvist är en hygglig och givetvis jämställd snubbe men Larssons torskar blir aldrig något mer än vidriga typer, vilka enbart ser prostituerade som värdelösa förbrukningsvaror. Män är patetiskt fragila varelser vars sköra självkänsla kan knäckas av att bli ignorerad av de snygga tjejerna på gymnasiet. Skurkpsykiatrikern är givetvis också pedofil.

Inte heller efter denna genomläsning kan jag tycka att Stieg Larssons övergripande och vittomfamnande historieberättande funkar. Det blev inte bättre bara för att ”Kalle” Blomkvist pratade engelska.

Män som hatar kvinnor (2005)

alt. titel: The Girl with the Dragon Tattoo

Flickan som lekte med elden (2006)

alt. titel: The Girl Who Played with Fire

Luftslottet som sprängdes (2007)

alt. titel: The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.

Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.

Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.

Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.

Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.

Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.

Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Läs hela inlägget här »

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

Läs hela inlägget här »

Tjahapp, så kan det gå… Jag var fullt beredd att osedd avfärda Roma som pretentiöst dravel. Men så kom Steffo från podden Snacka om film!, blockbusterns oomstridde beskyddare, och höjde den till skyarna. Kanske det ändå fanns något i Alfonso Cuaróns berättelse från det tidiga 1970-talets Mexico City?

Läs hela inlägget här »

Det var väl aldrig något gulduppdrag som den unge rekryten Linus Wickman åkte på. Kuska hela vägen upp till norraste Norrland mitt i smällkalla vintern, enbart med sällskap av de tystlåtna Bratt-bröderna. Men är det 1917 och krigstider (även i det neutrala Sverige) lönar det sig knappast att tjafsa när order utfärdas. Med på färden följer också kapten Fager samt ingenjören och vetenskapsmannen Klefbäck. Samt ett antal mystiska lådor som under inga omständigheter får öppnas innan sällskapet genomfört det möte med Ryssen som är hela anledningen till resan.

Men när sällskapet, förstärkt med ett antal ytterligare mannar, kommer fram till det isolerade lägret där utbytet ska ske är något väldigt fel. De hittar märkliga fotspår och döda kroppar (varav en befinner sig i dasstunnan). Vad kan ha hänt dem som fanns i lägret tidigare? Vad är det för djur som har lemlästat dem? Och ska det nuvarande sällskapet klara sig när påfrestningarna ökar och sämjan i gruppen (som aldrig varit särskilt god) gör en störtdykning? Läs hela inlägget här »

Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)

Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser