You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Nu springer författarna inte längre med lätta fötter över exakt vad som utspelas mellan mördare och offer, istället bjussar de gärna på diverse bloddrypande och klaffsiga fragment. Allt fler böcker börjar röra sig i ett gränsland mellan deckare och thriller. Kanske ibland till och med skräck? I takt med det faller det sig kanske naturligt att fokus gärna hamnar på storstadspolisernas otacksamma och brutala vardag istället för den kanske lite mer rosaskimrande hos en lantligt baserad författare eller journalist.

Det känns i alla fall som om författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist är en del av den rörelsen. Först ut var tre böcker i serien Victoria Bergmans svaghet och under den gemensamma ”pseudonymen” Erik Axl Sund nu senast Melankoli. Av dem har jag läst den första Bergman-boken Kråkflickan från 2010 och Melankoli-delen Glaskroppar från 2015.

Bergman-seriens omslag utgår från tre olika Carl Larsson-målningar och jag kan inte låta bli att tycka att det kanske är det smartaste med dem överhuvudtaget. Det primära ämnet är nämligen pedofili och vad signalerar väl bättre än sammanbrottet av nostalgisk idyll än de små förändringarna hos de klassiska bilderna? Ett utnyttjat barn är en förvriden Carl Larsson-målning, ett oförlåtligt svek från vuxenvärldens sida.

Glaskroppar hanterar i sin tur lika trasiga ämnen i form av självskadebeteende och självmord. Även här finns det fog för att ifrågasätta en ovetande vuxenhet som resulterat i ohjälpligt skadade individer, vilka i sin tur fortsätter att sprida död och förintelse omkring sig.

Både språk och inte minst framställning är korthuggna. Glaskroppar berättar sin historia ur ett antal olika perspektiv vilket skapar en medvetet fragmentarisk känsla och varje ”kapitel” är sällan mer än ett par sidor långt. Samtidigt görs försök att i slutänden pussla ihop alla dessa fragment på ett sätt som kan kännas aningen krystat.

Bägge böckerna ligger absolut i överslafen på den svenska deckarvåningssängen och genomförandet är som sagt konsekvent och medvetet. Men trots (eller tack vare?) den bistert kalla stämningen är jag i slutänden på gränsen till uttråkad av både Kråkflickan och Glaskroppar. Jag lyckas inte uppamma mer än ett svalt intresse för själva upplösningen och det måste ändå ses som ett slags kardinalfel när det kommer till deckare.

Kråkflickan (2010)

Glaskroppar (2015)

Annonser

Bara så att vi är på det klara med förutsättningarna: jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Solsidan. Jag säger det inte för att verka anti eller skryta med att undvika något som en stor del av Sveriges befolkning tycks ta del av. Det är bara dagsens sanning.

Dock har jag sett tillräckligt många glimtar av TV-serien för att ha fattat att Henrik Dorsin finns med på ett hörn samt att Johan Rheborgs Fredde och Josephine Bornebuschs Mickan ska vara en slags karikatyr på nyrika typer vilka lever hela sitt liv utifrån vad andra tycker och gör. Felix Herngrens Alex är lite fyrkantig och försiktig och egentligen rätt omaka med Mia Skäringers Anna som är mer av en fri själ.

När Solsidan the movie (vilket filmen borde ha hetat om ni frågar mig. But nobody ever does…) drar igång är det julafton och Fredde har installerat en enorm snökanon på tomten för att mota en gråtrist och snöfri svensk jul. Men inte ens fejksnö och champagne med lägre sockerhalt (bara 65 kcal!) kan rädda denna helg vid beskedet om att Alex och Anna nu blivit så omaka att de faktiskt beslutat att skilja sig.

Till stor del beror dock skilsmässan på att Anna träffat David, en ännu friare själ än hon själv som håller hitta-dig-själv-föreläsningar, paddlar kajak och springer i skogen. De veckor som Alex inte bor i det tidigare gemensamma huset med barnen tynar han sakta men säkert bort i en trist lägenhet inredd med en bäddsoffa, barnteckningar på väggen och inte mycket annat. Då är det ju tur att Ove (där kom då Henrik Dorsin!) kan släpa med sin ”kompis” (jag förstår ärligt talat inte riktigt varför han och frugan Anette umgås med de övriga i sällskapet) på singelmingel på Medeltidsmuseet.

Ove är i sin tur livrädd för att Anette ska lämna honom eftersom de hemskt gärna vill ha ytterligare ett barn till samtidigt som Oves spermier är allt för slöa simmare. Adoption kommer inte på fråga – man vill väl inte köpa grisen i säcken?! Men med en spermadonator till Anette (vars reproduktiva organ är lika pigga som en 20-årings) vet de ju i alla fall var halva grisen kommer ifrån. Nu är bara frågan vem som kan tänka sig att skänka lite av den varan till det minst sagt udda paret.

När jag läser på om serien upptäcker jag att den samlat på sig inte mindre än fem säsonger. Kanske får man där svaret på om Anette verkligen är helt psykiskt frisk, för det är ärligt talat en av de saker som jag funderar allra mest på under filmens gång.

Annars funderar jag också en hel del på publikens reaktioner, vilka jag gissar kommer sig av att de faktiskt är betydligt mer välbekanta med alla de här personerna än jag själv. När salongen skrattar åt Johan Rheborg efter inte ens fem minuter förstår jag att de inte skrattar åt Johan Rheborg som säger roliga saker (vilket han inte gör…) utan åt att Fredde överreagerar på det där obetalbara sättet som Fredde alltid gör. Detsamma gäller sannolikt de skräckblandat förtjusta utropen ”Nämen…?!” inför Oves påhitt. Utan den bakgrunden finns det inte särskilt mycket humor kvar i den här filmen för min del.

Däremot kan jag tycka att Solsidan på sina ställen blev en ganska fin relationsfilm som försöker leverera sitt budskap lite lättsamt istället för att vara en doom-and-gloom-historia. Dynamiken mellan Felix Herngren och Mia Skäringer kändes otroligt genuin och tjänar säkert på att de haft de där fem TV-seriesäsongerna på sig att växa ihop och hitta ett gemensamt språk. De är bra som ”de vanliga” mellan ytterligheterna Henrik Dorsin/Malin Cederbladh och Johan Rheborg/Josephine Bornebusch. Allt är som bekant relativt.

På något sätt fastnade jag också för den skaviga relationen mellan Fredde och hans pappa Mauritz, spelad av en skäggmysig Sven Wollter, vilken borde kunna dubbla som jultomten 24-7.

Fanns det då ingenting som var roligt i Solsidan? Jo, Henrik Dorsins utbrott var om inte annat späckat med välfunna uttryck som ”spermakrösusar”.

När en favoritförfattare som China Miéville nämner en tydlig inspirationskälla har jag nästan inget val annat än att söka upp den walesiska reseförfattaren Jan Morris Hav. Boken består av Morris Last Letters From Hav från 1985 och en slags uppföljare, Hav of the Myrmidons, från 2006. Morris har grävt djupt i sin skrivarerfarenhet och åstadkommit en påhittad stad som känns så verklig och påtaglig att många först hos resebyrån besviket tvingats konstatera att det inte går att köpa en resa till Hav.

Jag kan förstå att någon som är så fascinerad av Staden som Miéville blir ohjälpligt fångad av Morris skapelse. Kanske det till och med var så att den yngre författarens stadsförtjusning väcktes av att läsa om det outgrundliga Hav?

Morris säger själv att hela hennes produktion kan ses som en slags förklädd självbiografi. I ett efterord beskriver hon hur Hav blev ett försök att för sig själv frambringa någon slags begriplighet av en förbryllande verklighet där ideologier, influenser, politik, traditioner och religion ofta förekommer i en slags häxblandning som gör det omöjligt att sätta fingret på ett tydligt ursprung. Last Letters from Hav hanterar en svunnen historia och en sönderfallande värld, medan Hav of the Myrmidons snarare är klädd i modernitetens till synes distinkta skal av glas och betong.

Å ena sidan är alla Havs influenser tydligare än i riktiga städer, här går det att urskilja det grekiska, det arabiska, det ryska, det brittiska. Å andra sidan finns alla dessa kulturer i en konfys korsbefruktning och parallellitet som egentligen inte gör dem mindre dunkla eller ogripbara.

Både Morris själv och Havs invånare säger att det kanske mest utmärkande för hela staden är labyrinter och visst visar framställningen på ett labyrintiskt skimmer? Hav blir en fantasieggande palimpsest där två av de mest inflytelserika aktörerna, katarerna och myrmidonerna, är ett slags undflyende enigma i sig. Svåra att få grepp om, sätta fingret på, fånga under luppen.

Samtidigt känns det som om Morris hade ganska roligt när hon formade sin fiktiva stad eftersom hon kunde fylla den med människor av alla de sorter. Därför får Hav ha varit besöksmål för såväl Sigmund Freud som Ernest Hemingway, Nijinsky, Thomas Mann och, kanske, kanske, till och med självaste Hitler. Alla kom de för att spela på det luxuösa casinot och äta sjöborresoppa samt de sällsynta snöhallonen som bara växer uppe i bergen och är värda sin vikt i guld.

Hav känns som en bok och en berättelse som är svår att placera i ett fack. I sin mest grundläggande form är den som sagt en påhittad reseberättelse men det är en berättelse om en resa där mycket tycks röra sig precis under ytan och som kanske inte ens författaren själv är fullt medveten om. Tillräckligt verklig för att inte vara fantasy, tillräckligt fantastisk för att eventuellt kunna ses som någon slags helt egen science fiction-genre.

Själv hade jag dock svårt att helt och fullt följa med Morris in i de havska labyrinterna. Boken rymde hela tiden löftet om något lockande som skulle uppenbara sig bakom nästa krök men jag kom aldrig ända fram. Läsupplevelsen kändes ofullbordad och blev snarare ett spännande tankeexperiment från Morris sida. På så sätt kan jag mycket väl tänka mig att det är en bok som tjänar bättre som inspirationskälla och startpunkt för något helt annat. Men eftersom jag själv inte är författare hade jag lite för svårt att se vad detta ”annat” skulle kunna vara. Personligen föredrar jag nog den utveckling från Morris stadsbygge som representeras av China Miéville.

alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Därför befinner sig Poirot snart på den anrika Orientexpressen, tåglinjen som sammanbinder Asien med Europa. Öst med Väst. Men tåget stoppas av en olycksalig lavin samtidigt som en av tågets passagerare tas av daga. Ute är det bitande kallt och det går inte att ta sig mellan de olika vagnarna om natten. Och voilà, ett tvättäkta låst rum-mysterium (även om ”rummet” i det här fallet är en hel järnvägsvagn) som Poirot kan sysselsätta sina små grå celler med under tiden som tåget grävs fram från snömassorna.

Murder On the Orient Express är en av Agatha Christies absolut mest kända böcker. Inte minst tack vare den klassiska filmatiseringen från 1974 som levererade en Oscar till Ingrid Bergman för bästa kvinnliga biroll som den försynta Greta Ohlsson. Men också för att lösningen på mysteriet är överdådigt klurigt eller idiotiskt, beroende på hur man är lagd. Problemet med Christies typ av pusseldeckare är att det måste till något annat som lockar i historien när man väl känner till upplösningen.

Och här fallerar Kenneths Branaghs senaste version. Murder On the Orient Express anno 2017 lyckas inte skapa tillräckligt intresse för vare sig evinnerliga vittnesförhör eller sina många rollfigurer. Och jag vet ärligt talat inte hur lyckat det var av Branagh att placera sig själv i huvudrollen som Poirot. Han har absolut inte mustascherna för jobbet i alla fall, vilket resulterat i ett par (förvisso magnifika) lösmustascher. Branaghs Poirot blir inte vare sig prillig eller excentrisk utan mest plojjig med sin fejkade ansiktsbehåring, Dickensläsande, besatthet av perfektion och symmetri samt faiblesse för monologuing (det är kanske bara superskurkar som förlorar på den detaljen?).

Det är nästan så jag skulle vilja hävda att filmens mest spännande roll spelas av tåget självt. Interiörerna är extravagant lyxiga; armador av brutna linneservetter på ett hav av snövita linnedukar, omgivna av mörkbetsad träpanel. Köket flamberar med lika stor finess som en parisisk stjärnkrog och lyckligtvis för alla de misstänkta passagerarna går det att få en respektabel whiskey sour när som helst på dygnet.

Utsidan, som befinner sig i ett imponerande snölandskap, anammar däremot en påtaglig The Polar Express-känsla tack vare kombon snö, tåg och generösa mängder CGI. Det andas mysmatiné på ett rätt trivsamt sätt. Problem uppstår dock vid Poirots melodramatiska utspel i slutscenerna som helt bryter mot den här matinékänslan. Detsamma gäller ett par malplacerade actionsekvenser där Poirot dessutom uppvisar en för mig oväntad fysisk talang.

Filmens själva hantverk förmedlar helgjutenhet, kompetens och produktionsvärde, inte tu tal om den saken. Vid Poirots undersökning av brottsscenen föredras ett rakt-ovanifrån-perspektiv som jag gissar ska försöka efterlikna Christies översiktliga skiss av järnvägsvagnen och som är rätt trevligt.

Men manuset lyckas inte göra själva historien lika spännande eller rollfigurerna tillräckligt levande. De blir aldrig mer än endimensionellt staffage, förutbestämda att utgöra en del av det pussel som Poirot lägger men aldrig heller mer än så. Nu minns jag inte förlagan jätteväl men jag kan inte påminna mig att den var riktigt lika full av övertydliga referenser till rasmässig (in)tolerans som Branaghs adaption. När det inte finns särskilt mycket för de här pekpinnarna att landa på blir de också allt för klumpiga.

Jag skulle nästan kunna påstå att Murder On the Orient Express i mångt och mycket påminner om alla de tågresor jag själv gör på närmast daglig basis. Man kan inte räkna med att komma fram i tid och det händer sällan något av intresse på vägen.

Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.

***

Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.

Men de bråkiga släktingarna ska snart vara så illa tvungna att göra gemensam sak om de ska ha en chans att överleva. Grannskapet har nämligen inte bara drabbats av en osedvanligt tuff snöstorm, utan helt förflyttats till ett isigt helvete där Krampus härskar. En Darth Vader till Tomtefars gemytliga Obi Wan, vilken lever för att straffa, inte belöna. Sedan kan bägge delarna komma i form av klappar under granen, i alla fall om vi ska tro årets adventsfilm.

Krampus kategoriseras som en skräckkomedi, men av inledningen att döma ligger filmens skräckpotential främst i dess brist på humor. Upplägget känns som en blandning av National Lampoon’s Christmas Holiday och Home Alone, fast där folk är taskiga mot varandra på riktigt.

David Koechners ingifte svåger Howard är en red neck av ännu grövre snitt än Randy Quaids kusin Eddie. Där Quaid ändå lyckas förmedla en slags labradordumsnällhet är Koechner bara tarvlig och obehaglig. Adam Scott och Toni Collette är jäktade och bistra från första minuten som värdparet Tom och Sarah. De tycks för länge sedan ha gett upp hoppet om att kunna se julen som något att se fram emot. Nu är det snarare något som bara måste överlevas.

Men ankomsten av Krampus och hans anhang sätter lite perspektiv på det här med överlevnad. En efter en faller sällskapet offer för ondsinta pepparkaksgubbar, hungriga speldosor och vasstandade teddybjörnar.

Det är lite synd att Krampus väljer att lägga fokus på att få ihop storfamiljen, främst representerad av Sarahs outhärdliga släktingar eftersom filmen därmed lämnar Tom och Sarahs förhållande därhän. Nu blir det istället viktigare att Sarah och hennes syster Linda kan bonda över sin döda mammas julpynt och männen över behovet att vara ”a shepard for his flock” med vapen i hand.

Det finns inte mycket av vare sig skräck eller komedi i Krampus. Filmens läskigaste stunder är inte när Krampus och hans polare dyker upp, utan inledningens kaosartade Mucho Mart. Julstress galore med skrikande barn och vuxna som slåss om den där sista ljussabeln i plast. Konstigt nog tyckte jag ändå att den var ganska så trivsam. Effekter och dockor är riktigt hyfsade och filmen känns på det hela taget gedigen och genomarbetad rent tekniskt. Någonstans i mitten finns en kort animerad sekvens som är väldigt charmig.

Krampus är absolut en julfilm som jag skulle kunna tänka mig att återbesöka under framtida jular. För vem vet vad Krampus hittar på om man inte ser hans film?

Krampus finns lämpligt nog på streamingtjänsten C More, så det är bara att ösa på med julkänslan. Särskilt som tjänsten bjuder på en gratismånad, så då behöver man ju inte fundera på hur man ska spendera julhelgen.

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

Tom Clancy: The Cardinal of the Kremlin (1988)

På rekommendation från en pålitlig källa gav jag Mr Techthriller, Tom Clancy, ytterligare en chans att visa vad han går för. The Hunt For Red October blev inte den spännande läsupplevelse jag kommit att förvänta mig från filmatiseringen och katastrofen Red Storm Rising lade jag ifrån mig efter bara en knapp tredjedels läsning.

Läs hela inlägget här »

Bland Tokyos pendeltågsresenärer synes självmorden lika frekventa som munskydden. En morgon hör Setsuko Kawashima ett tyst ”adjö” i höger öra innan mannen bakom henne kastar sig framför tåget. Frågan är dock om inte Setsuko själv varit den som hoppat om inte den okände mannen förkommit henne. Hon tycks inte särskilt lycklig med sitt trista kontorsjobb och verkar fortfarande gräma sig över att hennes syster Ayako för många år sedan gifte sig med Setsukos pojkvän med resultatet att hon fortfarande är singel.

Läs hela inlägget här »

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Läs hela inlägget här »

X-Men (2000)
X-Men känns kanske inte lika fräsch som när den kom, men man kan inte ta ifrån den att det är en tidig superhjältefilm i ett årtionde när det inte producerades superhjältefilmer tre gånger i halvtimmen. Uppenbarelsen var förstås Hugh Jackmans Wolverine men även veteranerna Patrick Stewart och Ian McKellen bidrog med mycket tyngd.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg