You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Utled på sitt eget kändisskap och på jakt efter en drink hamnar musikern Jackson Maine på dragbaren Bleu Bleu. Just den här kvällen uppträder nybörjaren Ally, utan vare sig drag eller singback, och Jackson blir golvad av den unga kvinnans röst. Och eftersom han är Jackson fucking Maine har han inga problem att få henne att hänga med tills dess att han kan släppa av henne vid hennes hus samtidigt som morgonrodnaden färgar horisonten.

Och eftersom han kvällen igenom dessutom har sagt snälla saker om hennes utseende, något som hon alltid känt har stått i vägen för en seriös musik-karriär, har han heller inga större problem att locka henne till att sluta sitt trista jobb och göra honom sällskap på scen. För hon sjunger givetvis inte bara som en sexigt hes gudinna, hon skriver också egna låtar som hon fram tills nu aldrig vågat framföra på egen hand.

Det dröjer inte särskilt länge innan Allys plats i Jacksons rampljus uppmärksammas av managern Rez Gavron (seriously… Did you mother hate you?) och hon börjar mejsla ut en helt egen karriär. Men hur djupt kommer Jackson sjunka utan sin livboj?

Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna och har därför inte mycket att jämföra med när det kommer till denna senaste version av A Star is Born-historien. I just det här fallet skulle jag dock vilja ifrågasätta själva titeln eftersom jag upplever att filmen i betydligt högre grad handlar om Bradley Coopers Jackson än Ally. Hennes födelse realiseras remarkabelt smärtfritt medan hans karriärs dödsryckningar både är plågsamma och långdragna. Eller också handlar det bara om att jag känner mig mycket mer dragen till hans musik än hennes.

A Star is Born är dessutom Bradley Coopers regidebut och jag ser att han fått en del beröm för detta, tillsammans med hyllningar av både han och (Lady) Gagas prestationer. Prestationshyllingarna kan jag för all del instämma i, de två uppvisar en naturlig lättsamhet tillsammans. Men regiarbetet… Ju längre filmen löper, desto mer börjar jag fundera på det faktum om jag som tittare får ta del av något som helst nytt. Bildval och vinklar bjuder inte på många innovationer, istället får vi tårar i slow motion och en modern version av målaren Sir Edwin Landseers klassiska ”The Old Shepherd’s Chief Mourner”.

Även historien känns i många lägen alltför outtalad och dessutom splittrad. Jag tycker inte att filmen lyckas tvinna ihop sin kärlekshistoria vare sig missbrukarberättelsen eller framgångsdilemmat (och då har vi inte ens kommit fram till Jacksons tinnitus och röstproblem). Jackson anklagar Ally för att ha förlorat sin äkthet när succén är ett faktum men vi får aldrig veta vad hon tycker om saken. Hur känner hon inför flytten från akustiska scenframträdanden med Jackson till en Lady Gaga-persona designad av Rez Gavron (i’m sorry… Jag kan bara inte ta det namnet på allvar…)?

Hon är redan från början medveten om i alla fall hans problematiska förhållande till sprit, vilket dessutom eventuellt kan ha rötter i hennes relation till sin far (men det är aldrig något som följs upp utöver en lösryckt kommentar). Men hanteringen av det realiseras aldrig i mer än hennes förmaningar att han måste sluta dricka varje gång han åker dit. Och riktigt så lätt inbillar jag mig inte att det går att bli nykter alkoholist.

Utöver detta finns också det komplicerade förhållandet mellan Jackson och brodern Bobby, spelad av den oförliknelige Sam Elliott. Ska jag vara helt ärlig fattade jag inte ens att de skulle föreställa bröder innan en högeligen krystad och ansträngd scen där det förekom allehanda kryptiska anklagelser om vem som stal vems ”voice”.

Jag förstår mycket väl att A Star is Born ska vara en film om en kärlekssaga av sällan skådad lyskraft. Själv känner jag mest som om jag satt på ett fik och tvingades åse Bradley och Gaga grovhångla vid bordet intill. Hey guys, jag tvivlar inte på er relation men jag är inte särdeles intresserad av att bevittna den. Get a room you two, and take your movie with you…

I det här fallet upplevde jag att de närvarande filmspanarna landade i unge fär samma känsla för filmen men det är ju lätt att ta reda på. Bara att klicka på länkarna.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Runt omkring sig har i och för sig Jane fullt med förnumstiga människor som talar om för henne hur hon ska hantera det hela. Maken Richard är resande försäljare i läkemedel och tycker att Jane ska ta lite vitaminer och rycka upp sig. Till hans försvar ska dock sägas att hustrun inte berättat exakt vad det är hon drömmer om, så han tror säkert att det ”bara” handlar om efterverkningar av bilolyckan.

Janes syster Barbara är receptionist hos psykoanalytikern Dr. Burton och släpar dit Jane för samtal, en kontakt som den rationelle Richard inte ger ett ruttet lingon för. I lägenhetskomplexet träffar dock Jane på Mary som har en lite annorlunda lösning på Janes problem. Hon säger att hon själv lidit av liknande svårigheter men blev hjälpt av – trumvirvel – en svart mässa!

Jane är emellertid desperat nog att pröva vad som helst, så efter att ha druckit lite blod och deltagit i vad som snarare kan liknas vid en massvåldtäkt än en orgie synes hon ha blivit en annan kvinna. Hon och Richard kan ha sex igen (en effekt som tycks avsevärt viktigare än Janes eventuellt förbättrade mentala hälsa) och nyförälskade äter de lunch tillsammans. Happy, happy, joy, joy! Men så lätt kommer man inte undan de sataniska horderna och Jane tycker sig hela tiden vara förföljd av en hotfull man med genomträngande, isande blå ögon.

Vinkeln med den svarta mässan och pentagram gjorde All the Colors of the Dark (en titel som för övrigt makes no bloody sense what so ever…) till en oväntad giallo för min del. Jag vet inte om jag lurar mig med just den vinkeln, men visst fanns det väl ändå lite Rosemary’s Baby-vibbar över det hela? Frågetecknen kring huruvida både Richard och Dr. Burton har rent mjöl i påsen, Richard och Barbaras respektive ansträngningar att behandla Jane som ett barn istället för en vuxen kvinna. Men annars är det idel välbekanta giallo-element: paranoian, förvirringen, svindelframkallande bilder på trapphus och blänkande knivar (i det här fallet en liten, smal dolk).

För att inte tala om nakenheten. Jag vet inte om man kan sätta något slags kvalitetsmärke utifrån den aspekten, men både Jane, Barbara och Mary får visa betydligt mer hud, höfter och bröst än jag känner mig riktigt van vid än så länge. Särskilt iögonfallande blir det i de fall då Jane och Richard ligger tillsammans i sängen; hon utanför och han under täcket.

Nåvälan, under majoriteten av All the Colors… får Edwige Fenech behålla paltorna på. Som rollfigur är Jane inte helt enkel eftersom hon i princip ständigt ska vara stressad eller skrämd från vettet men Fenech kommer långt på sitt anslående ansikte med enorma, mandelformade bruna ögon. Även den blonda Marina Malfatti som spelar Mary ser rätt speciell ut och i scenerna tillsammans kontrasterar kvinnorna varandra på ett intressant sätt.

Medan All The Colors… inte är lika substanslös som en del andra giallos kan anklagas för att vara, klarar regissören Sergio Martino inte av att berätta sin historia så rappt som jag hade önskat. Trots att det egentligen händer saker hela tiden börjar jag efter ett tag känna att det hela blir en smula segt och utdraget. Den tvetydiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir aldrig så påverkande som den hade behövt vara. Det förekommer också en del krystade vändningar för att kunna dra ut på historien ytterligare, samtidigt som själva upplösningen och de sista, kvarvarande frågorna (vars svar givetvis genererar en uppsjö nya frågor) rivs av inom loppet av fem minuter.

Däremot har Martino (tillsammans med fotograferna Miguel Fernández Mila och Giancarlo Ferrando?) viss hand med kameran. Den är ibland nästan överrörlig, ryckig och hetsig, men lyckas då skapa en viss spänning. Ett par scener filmade med fisheye ger en bättre mardrömskänsla än alla de knepiga syner som Jane tvingas genomlida om nätterna.

Nog kan jag tänka mig att testa fler filmer av Martino, men jag kommer kanske inte att springa benen av mig för dem. Då finns det andra italienare jag är mer sugen på.

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Roberto är alla tonårsflickors dröm anno 1971 med sitt hårsvall, sin tajta tröja och sin rocktrummisstatus. Men Roberto är inte bara ordentligt gift med snygga Nina utan också en jagad snubbe. Först var han förföljd av en okänd man och när Roberto konfronterade denne uppstod handgemäng. Plötsligt satt det en stilett i magen på förföljaren och Roberto höll i handtaget. Som om det inte vore nog fanns en utpressare, utrustad med kamera, lämpligen till hands och som nu hotar Roberto både till livet samt att avslöja hans brott (lite oklart i vilken ordning).

Medan Roberto om natten drömmer mardrömmar om avrättningar tar han om dagarna hjälp av både goda vänner och en flamboyant privatdetektiv för att försöka lista ut vem det är som förföljer honom. En som redan kommit på det är hemhjälpen Amelia men när hon i sin tur försöker pressa utpressaren på pengar går hon ett gruvligt, men föga överraskande, öde till mötes.

Argento började högtflygande i The Bird with the Crystal Plumage för att släppa lite på svansföringen i The Cat o’Nine Tails. Jag ska väl inte påstå att när vi nu kommit fram till flugorna är vi nere i skiten och gräver, men visst utgör filmerna en successiv försämring, framförallt när det gäller berättandet. Mördarmotivet var förvisso rimligast i The Cat…, men i fallet Four Flies… är det skrattretande tunt. I värsta fall skulle man till och med kunna kalla det för påklistrat eller sökt. Inte minst med tanke på att historien helt opåkallat dessutom fullkomligt pressar in antydningar om sexuell ambivalens hos mördaren. Vi har till yttermera visso en rollfigur vars enda syfte är att tillhandahålla polisen en synnerligen tveksam ledtråd varpå hela upplösningen (och titeln) hänger. Ansträngt är bara förnamnet.

Särskilt som denna ledtråd bygger på optografi, alltså föreställningen att näthinnan fungerar som en fotografisk film och bevarar bilden av det sista offret såg. Det är väl ok att ha med som ett spännande inslag i historiska filmer (exempelvis Horror Express som kom året efter) men att trycka in det i en i övrigt hyfsat realistisk 70-talsfilm fungerar dåligt.

Jag noterade att det fanns ett hyfsat comic relief-element i The Cat… men sådan tur har vi inte här. Robertos beatnik-kompis God(frey) (Bud Spencer av alla skådisar), hans hängmattekompis Professor samt en olycksalig brevbärare har alla mer eller mindre farsartade eller tokroliga scener som bara blir tröttsamma. Den extravagante privatdetektiven påminner i sin tur alldeles för mycket om den stollige Johnny Henshaw-Jacobs, spelad av Stephen Stucker, i Airplane! (”Johnny, what can you make out of this? This? Why, I can make a hat or a brooch or a pterodactyl…”)

Helt förlorad är dock inte Four Flies… Argento har inte tappat det visuella och tidigt i filmen belönas tittaren med en helt fantastisk uppåtriktad gatuvinkel på Roberto som förföljer den okände mannen. Ganska länge tycker jag också att jag är med på den fragmentariska beskrivningen av Robertos situation, där mardrömmar blandas med ångest, paranoia och en distanserad vardag. Men till slut blir det för plottrigt, allt för många scener och planteringar som antingen inte tjänar något reellt syfte eller också allt för uppenbart endast finns till för att vi ska kunna komma till punkt. Det känns skönt att veta att jag har bättre Argento-filmer att se fram emot.

När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).

Läs hela inlägget här »

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Läs hela inlägget här »

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Läs hela inlägget här »

Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

Läs hela inlägget här »

Mastodontfilms-Mats ain’t got nothin’ on me! Varför se en mastodontfilm, när man kan klämma i med två?

Nå, nu har den senaste versionen av Ben-Hur från 2016 lite svårt att försvara en mastodontfilmsstatus med ynka 125 minuters speltid. Inte har den särskilt många Oscarsstatyetter att skryta med heller…

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning, då Henke och Carl från Shiny-podden idag pratar om en annan allvarlig Coen-man.

***

En olycka kommer sällan ensam. Larry Gopnik har all anledning att fråga sin gud varför just han tycks särskilt utvald att samla på sig extra många olyckor. Något svar får han definitivt inte från det religiösa hållet. När Larry försöker få hjälp med hur han ska hantera grannar som bråkar om tomtgränser, en son som beställer dyra skivor utan hans vetskap, en bror som ägnar sig åt olagliga kortspel och en fru som vill skiljas blir svaret antingen att han måste skaffa sig lite perspektiv eller en obegriplig historia om en tandläkare som ser judiska bokstäver i sina patienters tänder.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser