You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Efter att ha lyssnat mig igenom ungefär halva boken börjar jag undra en smula när den här kampen ska komma in. Dittills beskrivs nämligen en i mina ögon ändå förhållandevis normal uppväxt för en kille född i slutet på 60-talet. Viss finns där en far som glimtvis tycks vara ett praktsvin men jag uppfattar inte riktigt hur det påverkar den unge Karl-Ove. På det hela taget får jag vänta länge på något slags svar på om det helt enkelt är så att det många andra kallar för uppväxt och vuxenliv är det han kallar för kamp.

Löpande kronologi har Knausgård övergivit till förmån för ett uppbrutet berättande som snarare beskriver enstaka scener från olika perioder i hans liv och som för oss ända fram till dess att han är en dryga trettioårig trebarnsfar som sitter och försöker skriva en självbiografi.

De här scenerna kan handla om när han som liten pojke tyckte sig se Jesus i havet i ett nyhetsinslag på TV, när han som ung man intervjuar en känd författare eller när han som tonåring försöker smuggla med sig öl till en nyårsfest. Insprängt mellan dem finns dessutom längre eller kortare utläggningar om framförallt konst- och litteraturvetenskap samt Knausgårds personliga reaktioner inför enskilda konstverk som en Rembrandt på National Gallery eller Constable i en påkostad konstbok.

Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Författaren har ett förhållandevis lättsamt språk men påminner mig inte sällan om Bret Easton Ellis American Psycho i sin tvångsmässiga detaljfixering. Gud förbjude att karln kan göra sig en enkel kopp te eller kaffe med orden ”jag gjorde en kopp te”. Nej, här kommer man inte undan med mindre än en redogörelse för varenda beståndsdel i detta tebryggande, från huruvida tekannan är ren eller skitig till hur färgämnena frigör sig från tebladen och virvlar ut i vattnet.

Bevisligen finns det ju många som älskat denna minutiösa partikularitet, Knausgårds perspektiv på sitt eget liv och det som fyllt det. Själv hade jag dock svårt att bli vare sig intresserad, engagerad eller fascinerad.

Två saker fastnade dock. Knausgård beskriver relativt tidigt relationen till sina barn (knappast för första gången gissar jag, det finns ju ändå fem delar till) och den frustrerade maktlöshet han ger uttryck för ligger mycket nära min egen föreställning om hur det skulle vara att ha barn. Kanske är detta en anledning till att jag i övrigt finner så lite att fästa mig vid i boken? Bristen på möjligheter till identifiering med en kille vars ungdomliga huvudfokus låg på fotboll, Echo and the Bunnymen, supa, spela i band och få ligga. Eller, lite senare, på svårmodig men ”riktig” kultur.

Men den teorin håller inte. För när boken riktigt bränner till för min del är det i beskrivningen av när Karl-Ove och brodern Yngve reser till Kristiansand för att ta hand om sin far som oväntat gått bort. Här sätts plötsligt detaljrikedomen i ett begripligt sammanhang eftersom det kan tolkas som ett sätt att hålla hela situationen på armlängds avstånd. Den här delen berör, och det av flera anledningar. Dels visar det sig att fadern både levt och dött i ren alkoholistmisär och man förstår dessutom att sönerna (åtminstone på ett plan) varit omedvetna om exakt hur illa det var. Dels lever brödernas farmor fortfarande kvar i denna misär, själv fast i ett något lättare alkoholmissbruk.

Belägenheten med faderns dödsfall och dess efterarbete upptar slutet av Min kamp och sätter förstås resten av boken i ett tydligare perspektiv. Plötsligt känns faderns närvaro starkare och även små kommentarer och hänvisningar upplevs som mer betydelsefulla. Trots det vet jag fortfarande inte riktigt hur det är meningen att jag ska tänka och tycka om en man som exempelvis inte drog sig för att håna sin son för hans talfel.

Den här avslutningen ger eventuellt också någon slags ledtråd till titeln eftersom farmodern flera gånger upprepar något slags ordspråk: ”Livet är en tamp, sade kärringen som inte kunde säga ’k’”. Men ledtrådens betydelse famlar jag fortfarande lika mycket efter som titelns.

Nej, Knausgård hjälpte mig förvisso att avverka mitt självpåtagna litteraturpensum men jag ska väl inte påstå att jag känner någon överdriven längtan att kasta mig över de kvarvarande delarna. Han får fortsätta att lägga ut texten utan mitt deltagande.

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Sedan är det dags att gifta och fortplanta sig. Men innan gossarna fått chansen att kanske bli lite barnsliga igen i relationen med sina egna telningar måste de ge sig av till den europeiska kontinenten och bekämpa Tysken. Samtidigt som bomberna regnar över deras fruar och barn i London.

När de väl är tillbaka med fred och fast mark under fötterna är slaget liksom redan förlorat. Då är de förskräckligt vuxna och familjeförsörjare och har yrken som ”effektivitetsdirektör”. Vilket i praktiken innebär att någon kommer att få sparken om de inte kan spara tillräckligt med pengar.

Det gäller i alla fall Christopher Robin och så hade det väl kunnat pågå i all evighet om han inte stött på en gammal bekant. I sjumilaskogen har björnen Puh nämligen vaknat upp efter en ovanligt lång tupplur och det finns inte så mycket som en håningsdroppe kvar i hans krukor. Inte heller hittar han någon av sina vänner i skogen, men genom en liten dörr transporteras han i ett huj till parken som ligger precis utanför familjen Robins hus.

Christopher Robin är ännu en av de live action-filmer som Disney börjat sätta tänderna i och hittills har väl framgången varit ganska blandad för de här produktionerna. Själv ska jag erkänna att jag är tillräckligt fast i Milnes egna böcker, E.H. Shepards underbara teckningar och Allan Edwalls uppläsningar (på kassettband, givetvis) för att inte ens koppla Nalle Puh till Disney.

Men även om Tiger får sjunga sin patenterade och småhispiga Disneysång (”The wonderful thing about tiggers”) har Christopher Robin faktiskt ansträngt sig rejält för att filmen ska kännas som en brittisk, och inte amerikansk, produktion. Mer 40-tals-London-grått än 60-tals-psykedeliskt-tecknat. Regissören Mark Forster har i och för sig också en del vana när det kommer till sådana element eftersom han bland annat stod bakom Peter Pan-filmen Finding Neverland. Dessutom är Christopher Robin utrustad med ett väldigt trevligt litet score av Geoff Zanelli och Jon Brion (även om det såklart är tråkigt att se att det från början skulle ha komponerats av Jóhann Jóhannsson).

Tyvärr kan manuset i sig inte riktigt fylla de här snyggt framställda skodonen. De bästa animerade filmerna (lex Toy Story) lyckas alltid förena en vuxen och ofta smått melankolisk stämning med det rent barnsliga och simplistiska. I fallet Christopher Robin tar de här delarna varsin doja och ger sig av, utan att vänta in varandra.

Å ena sidan har vi Christophers förlorade barndom, hans upplevelser på Europas slagfält, pressen av att vara familjeförsörjaren samt tidens stränga krav på hur man ska vara när man är Vuxen. Å andra sidan serveras vi en Puh som bli kladdig av håning, en historia vars upplösning är alldeles för enkel, tokroliga äventyr i koffertar och vännerna som inte kan låta bli att avslöja sig som något mer än vanliga, om än mycket slitna, mjukisdjur.

I den här typen av historia balanserar man också alltid på den oerhört tunna gränsen mellan barndomsmelankoli och rent skuldbeläggande av föräldrar som aldrig har tid för sina barn. Jag har svårt att inte nu och då tänka på en av mina kanske allra största guilty pleasure-filmer: Hook. Återigen är jag benägen att skylla på manuset eftersom vi i publiken inte riktigt ser hur Christopher skulle kunna ha agerat annorlunda med tanke på att han faktiskt känner ansvar för att inte få medarbetare sparkade. Till saken hör eventuellt också att Ewan McGregors rolltolkning vid ett flertal tillfällen osar överspänd barnfilms-vuxen snarare än verklig person.

Med dagens teknik i bakfickan är det däremot inte så förvånande att Puh och hans vänner är så nära riktiga, levande mjukisdjur som man kan komma. Jag låter mig förtrollas av Iors knubbiga sömmar och Tigers smutsluddiga päls. Puh själv är halvnoppig och hans röda tröja lite skamfilad men framstår samtidigt som så fundersam och vardagsfilosofiskt älskvärd att jag inte skulle ha något emot att ta med honom hem. Att allt för gamla och slitna mjukisdjur aldrig känns så där mjuka, utan snarare tenderar att vara knastriga, stela och stenhårda väljer jag att bortse från.

Nalle Puh må vara en björn med mycket liten hjärna, men hans hjärta är större än Christopher Robin gjort sig förtjänt av.

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män.

När vi hunnit till 1999 och Kungamördaren har Elias inte bara hunnit avsluta sina läkarstudier utan också KTH-plugg samt en kort sejour på Wall Street. Full fart alltså, till skillnad från Benny, vars karriär gått i stå en smula tack vare att Benny själv verkar ha tappat livslusten. Men när det åter dyker upp märkliga dödsfall som eventuellt kan kopplas till Elias vädrar polisen återigen morgonluft.

Jag har ett vagt minne av att ha läst Västerås-deckare tidigare men med benäget bistånd från Google kommer jag fram till att de nog var skrivna av Thomas Kanger istället. Anledningen till förvirringen är att jag hade för mig att jag tyckte rätt bra om den tidigare läsupplevelsen och det var inte riktigt fallet med Öbergs trilogi.

Visst är det kul att läsa tre böcker som hänger ihop så pass tajt som dessa tre. Särskilt den avslutande Kungamördaren får nästan hela sitt existensberättigande från de två tidigare byggstenarna eftersom beskrivningen av Elias sviktande mentala hälsa annars hade känts som något bisarr.

För Västeråsbor kan det säkert också finnas en vinst i detaljerade skildringar av olika bostadsområden med sina egna, distinkta klassmarkörer samt välbekanta skolor och utehak. Och i grund och botten gillar jag nog ändå Benny som bokperson, särskilt med tanke på hans polisyrke. Dels eftersom Öberg lånat honom en del av sitt eget livaktiga musikintresse och det alltså finns något utöver själva polisarbetet bär Benny att ägna sig åt. Dels eftersom han i detta arbete ibland jobbar en smula oortodoxt och snarare följer sin intuition (inte närmare förklarad än så av författaren) än till varje pris håller fast vid fyrkantigt utredningsarbete.

Men tyvärr dras trilogin också med ett antal avsevärda problem. Öberg är intresserad av finansvärlden, alltså får Elias spendera en del tid där. Öberg är musiker, alltså får Modigh också vara det. Öberg har sannolikt plöjt tusentals tidningsartiklar för att hitta lämpliga period-hänvisningar och han tänker inte låta en enda av dem gå till spillo.

På det hela taget förekommer det därmed alldeles för många förklaringar av både högt och lågt. Referenserna till de olika tidsmarkörerna är inte så mycket insmugna som inhamrade och bemålade med signalfärg i handlingen. I Någon att lita på tas exempelvis fenomenet bakmaskin (årets julklapp 1988) upp ett par gånger i dialogen, typ ”Vill ni ha nybakat bröd från bakmaskinen?” I Kungamördaren görs minst sagt ansträngda referenser till exempelvis premiären av The Phantom Menace och A*Teens Mamma Mia, typ ”Jag läste i tidningen att den nya Star Wars-filmen Phantom Menace precis haft premiär, men du jagar väl dina egna fantomer…”

Det här myckna förklarandet och refererandet hjälps knappast av det faktum att språket ibland blir så klumpigt att jag hickar till. I ett läge höjer exempelvis Benny ”affirmativt” på ögonbrynen. Men för all del, det är kanske inte det lättaste att försöka arbeta in en uppsjö popkulturreferenser på ett otvunget sätt.

Förutom det rent spåkliga har jag också vissa problem med huvudpersonen Elias Fagervik. Djävulens tonsteg försöker hålla läsaren på halster men det går ganska snabbt innan jag börjat misstänka vartåt det barkar. Och i det perspektivet kan jag tycka att Öberg inte tillför något nytt till greppet att berätta hela eller en stor del av en deckarhistoria ur den samvetslöse gärningsmannens perspektiv.

Djävulens tonsteg innehåller vissa spännings- och osäkerhetsmoment men förövrigt fanns inte mycket att hämta i Öbergs trilogi. Inte så uselt att det fanns anledning att helt avbryta boklyssnandet men heller inget som gav upphov till vare sig tankar eller underhållning.

Djävulens tonsteg (2011)

Någon att lita på (2013)

Kungamördaren (2015)

Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.

Här finns bland andra Stor Ingmar Ingmarsson som likt generationer av ingmarsöner före honom bebor den burgna Ingmarsgården. Han efterträds av dottern Karin som tack vare sitt olyckliga äktenskap till fyllhunden Eljas ser sig tvungen att inhysa sin lillebror (gissa tre gånger vad han heter?!) hos skolmästare Storm. När Eljas väl trillat av pinn är Ingmar hemmastadd hos sin fosterfamilj och inte minst dragen till skolmästardottern Gertrud.

Men orosmolnen hopar sig över bygden. Till kyrkoherdens stora förtret har Storm byggt ett missionshus där folket samlas för att höra skolmästaren lägga ut texten om sådant han tycker att kyrkoherden inte förklarat tillräckligt väl där uppe i predikstolen. Storm har själv inte en tanke på att vara en ersättning för de vanliga kyrkopredikningarna, han ser sig enbart som ett underlättande komplement så att församlingen ska kunna komma ännu närmare Gud.

Skolmästare Storm har dock missbedömt efterfrågan på att få lägga ut texten om Guds ord. En söndag ställer sig den mildsinte Hök Matts Eriksson upp och frågar om inte han kan få dela med sig av sina predikningar när ”anden kom[mer] över mig”. Och därmed står väckelse-dörren vidöppen för den nye förkunnaren av Guds ord i trakten, Johan Hellgum, gift med Stark Ingmars dotter Anna Lisa. Snart har mannen, som också påstår sig kunna hela människor, samlat en liten skara omkring sig, vilka ämnar leva rättfärdigt och i enighet. Tyvärr innebär det att de tvingas bryta med de nära och kära som av olika anledningar inte har någon större lust att ansluta sig till ”Hellgumianerna”.

Nå, till slut kommer dock både boken och de svenska bönderna fram till det heliga landet. Lagerlöfs ambitiösa berättelse spänner som synes över både flera generationer och två olika kontinenter. Tyvärr har jag själv svårt att få ett tydligt sammanhang genom hela romanen. Det finns någon slags grundhistoria som vilar hos Ingmar Ingmarsson d.y. men Lagerlöf har plockat med så många andra personer och historier att jag från gång till annan sitter och funderar på ”varför berättar Selma det här”?

Tyvärr är det inte alltid jag får svar på den frågan. Ibland ska syftet bliva uppenbarat längre fram, det tydligaste exemplet i det fallet torde vara när läsaren hals över huvud blir inkastad i berättelsen om atlantångaren L’Univers undergång på väg från New York till Le Havre. Men ibland fattar jag verkligen inte om det finns någon poäng med den aktuella utvikningen eller om den bara ska addera lite lokalfärg eller underhållning.

Jerusalem är intressant i så måtto att romanen sällan utvecklas i den riktning som jag tror att den ska göra och jag tror att den säkert kan vinna på en eller ett par omläsningar. Från Kejsaren av Portugallien tycker jag mig känna igen en skarp penna när det gäller insikter i det mänskliga psyket och jag blir flera gånger överraskad över hur djupt Lagerlöf dyker i ämnen som självmord och psykisk ohälsa. Här tillkommer, föga förvånande förstås, ett starkt fokus på religiositet, gudstro och kärlek (utöver den mellan far och dotter). Trots att jag uppfattar författaren som djupt troende beskriver hon de olika inställningarna till Gud och kristendomen med en befriande neutralitet. Möjligen lägger hon en röst på hederligt arbete och (köttslig) kärlek mellan människor, snarare än religiöst svärmeri och abstrakt kärlek i anden, men det är verkligen inget fördömande utslag. Den lilla församlingen i Jerusalem må vara idealister men de försöker göra gott i en hård värld och är långt ifrån blåögda idioter.

Men av någon anledning måste jag ändå kämpa för att ta till mig det allra mesta som författaren vill berätta om. Kanske har jag svårt att komma överens med språket, som jag tycker är lite tråkigt? Men det har också något att göra med själva innehållet, för Lagerlöf är knappast mer gammalmodig än exempelvis Jane Austen, Jules Verne, Arthur Conan Doyle, H.G. Wells eller Charles Dickens som jag läser med betydligt större behållning.

Nej, jag börjar inse att Lagerlöf nog inte är författaren för mig. Jag kan se hennes styrkor och färdigheter, jag har bara inte vett nog att uppskatta dem.

alt. titel: Visslarna, The Whistlers

Se där, en rumänsk Oscars-kandidat minsann. Nu blev inte La Gomera nominerad till ”Best International Feature Film” (hette inte den kategorin alldeles nyss ”Best Foreign Language”?) men det förtar inte äran av att vara den första rumänska film jag mig veterligt har sett.

På pappret skulle La Gomera dock kunna passera för vilken Hollywood-thriller som helst. Den korrupte polisen Cristi ska hjälpa till att frita affärsmannabrottslingen Zsolt. För den sakens skull måste han resa till kanarieön La Gomera. Här har befolkningen nämligen utvecklat ett slags visselspråk för att kunna kommunicera över stora avstånd (ungefär som en kanarisk version av jojk, antar jag?) och det är förstås användbart i dagens digitala kontrollsamhälle där polisen utvecklat möjligheter till såväl kameraövervakning som mobilavlyssning.

Den som gett Cristi uppdraget är Zsolts syster och affärspartner, Gilda. En stenhård kvinna som tillsammans med sin bror dock tagit det olyckliga beslutet att försöka blåsa sina spanska knarkpartners.

Det som kanske inte är så Hollywoodskt med det här upplägget är tempot. La Gomera hoppar fram och tillbaka i sin berättelse och det funkar helt ok för min del, särskilt som klippen mellan dåtid och nutid, mellan La Gomera och Bukarest, markeras av färgglada textskyltar. Men framställningen blir, trots sin nervpirrande historia, aldrig särskilt spännande. Jag saknar ett driv som förhoppningsvis skulle ha gjort mig mer engagerad i exempelvis Cristis ansträngningar att blåsa sina kollegor, Gildas försök att (eventuellt) blåsa både Cristi och sina partners eller åklagarens försök att blåsa Zsolt genom en högst illegal knarkplantering.

Kanske är det här nerven i La Gomera är tänkt att ligga? I en skurkkultur och poliskår som bägge är lika goda kålsupare när det handlar om att få jobbet gjort och lider brist på alla former av lojalitet? I det avseendet gissar jag att man skulle kunna se regissör och manusförfattaren Corneliu Porumboius film som starkt samhällskritisk? Filmens åklagare är som sagt utan tvekan beredd att bryta mot lagen för att sätta dit en brottsling som man ”vet” är skyldig (och dessutom låta en enskild polisman bära hundhuvudet om det hela skulle uppdagas) medan det görs tydligt att polismanslönen på 1 000 euro inte räcker särskilt långt. Klart att det då är lockande att sälja sina tjänster på den öppna marknaden, så att säga.

Som vanligt blir jag alltså osäker om det ligger en kulturproblematik i botten – jag är kanske helt enkelt inte tillräckligt rumänsk för att fatta grejen med La Gomera? Det som gör mig extra benägen att hemfalla åt den förklaringen är Cristis relation med sin mamma. Här finns nämligen en religiös aspekt som jag känner att jag har svårt att greppa. Hon är bekymrad över att hennes vuxne son är både ogift och barnlös. Kan det till och med vara så att han är gay?! Hon har vänt sig med sin oro till prästen i den lokala kyrkan och vill gärna att Cristi gör detsamma. Samtidigt ska påpekas att den kyrkliga vinkeln är en högst reell del i berättelsen och inte alls på samma symboliska plan som i den makedonska Gud finns, hennes namn är Petrunya.

La Gomera var aldrig direkt dålig men som sagt aldrig heller något som varken engagerade eller intresserade på någon högre nivå.

La Gomera var årets sista film från Stockholm filmdagar.

alt. titel: Gud finns, hennes namn är Petrunya, God Exists, Her Name Is Petrunija

Stämningen är hög bland männen som står och fryser häcken (samt sannolikt alla övriga kroppsdelar och lemmar) av sig vid stranden. Den långrandige prästen är äntligen klar med sina välsignelser och slänger till slut ned träkorset i floden. Traditionen stipulerar att den som först får tag på korset i den iskalla flodfåran kan åtnjuta ett helt år av lycka eller tur.

Men döm om männens förvåning när den som först håller det åtrådda föremålet i näven är en kvinna som plötsligt gett sig in i leken genom att hoppa i floden med kläderna på. Så får det väl ändå inte gå till?! Det är ju männens sak, männens tradition, männens lycka. Prästerna försöker gjuta olja på vågorna medan kvinnan passar på att försvinna.

Och därmed blir det en polissak av det hela. Snart står lagens långa arm på tröskeln till huset där Petrunija bor med sina föräldrar, till mamma Vaskas stora förfäran. Hur har hennes dotter kunnat få för sig att vanhelga en religiös ceremoni på detta sätt? Pappa Stojan är lugnare till sinnet, han har förtroende för sin dotter och tycker att hon måste få hävda sin rätt till att också få vara med i kampen om korset.

Men varken mor eller far kan förhindra att polisen tar med sig Petrunija till polisstationen där emellertid den stridbara reportern Slavica vakar tillsammans med sin kameraman. Nu följer en långdragen process där både polis och prästerskap vill få Petrunija att frivilligt lämna ifrån sig det heliga föremålet samt erkänna att hon hade fel när hon försökte få tillgång till samma lycka som männen.

Tjahapp, då var mitt livs första makedonska film sedd. Nå, Gud finns… är ett samarbetsprojekt mellan Makedonien, Belgien, Frankrike, Slovenien och Kroatien. Som vanligt är det alltid intressant att se film från ett land som jag knappt ens skulle kunna peka ut på en karta. Hur sannfärdig filmens bild av landet och kulturen är går säkert att diskutera, särskilt som redan titeln antyder att här har vi en film med ett Budskap.

Så vitt jag förstår Gud finns… vill regissör och manusförfattare Teona Strugar Mitevska (tillsammans med medmanusförfattare Elma Tataragic) ifrågasätta ojämlikhet och manliga maktstrukturer genom att sikta in sig på religionen och dess traditioner. Men innan dess har vi fått en snabbskiss av Petrunijas vardagsliv och det är ingen skrattfest ens innan hon kastade sig i floden. Rollen spelas av Zorica Nusheva och det på ett sådant sätt att jag ibland blir lite tveksam över om hennes prestation hänger på dåligt skådespeleri eller bara är ett utslag av kulturskillnader, alternativt arty-farty-film, som jag inte förstår. Nusheva framstår nämligen ofta som antingen märkligt tvär eller i princip avstängd. Den tunga kroppen sitter orörlig i förhörsstolen och blicken är tom.

Alltnog, jag uppfattar att det för filmens händelseutveckling spelar en viss roll att Petrunija är en historiker med universitetsexamen men som aldrig verkar ha haft ett ”riktigt” jobb i större delen av sitt liv. Möjligen med undantag för servitris och här ställer jag mig verkligen undrande om ”servitris” ska uppfattas som någon slags eufemism för ”prostituerad”. Klart är i alla fall att chefen på den anställningsintervju hon travar iväg på ser det som fullkomligt självklart att han ska kunna tafsa på henne för att sedan förklara att en så anskrämlig kvinna som hon aldrig skulle kunna få ett jobb på hans fabrik.

Petrunija startar alltså i underläge i flera avseenden och därför blir också hennes fråga till prästen (som försöker få henne att lämna ifrån sig korset) relevant: om han är mån om hela församlingens fromma, varför vill han då förneka henne den enda möjlighet till lycka eller tur hon kanske haft i hela sitt liv? Bara för att hon är kvinna?

Att mobben av män som skanderar ”hora!” åt henne utanför polisstationen inte tycker att hon är värd samma möjligheter som dem råder det ingen större tvekan om. Inte heller att de sannolikt inte är över hövan religiösa om det inte handlar om att hävda sin ”uråldriga” rätt till traditioner som utestänger kvinnor.

Möjligen skulle man kunna dra filmens religiösa innehåll så långt som att se Petrunija som en veritabel Jesus-gestalt. Om inte annat tvingas hon utstå både förhör och en slags golgata-vandring. Men i slutänden blir Gud finns… en smula trubbig i både liknelser och budskap. Särskilt som jag får intryck av att filmen dessutom velat baka in exempelvis kommentarer om modernitet kontra tradition, förutsättningarna som möter förvärvsarbetande kvinnor och medias roll.

Mer intressant än bra blir tyvärr slutomdömet. Men hey, nu har jag i alla fall sett en makedonsk film!

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Det har gått ungefär ett halvår sedan de kataklysmiska händelserna i Jorden vaknar och det vore väl synd att säga att Krister, Beata, Gunhild och Jenny äntligen känner sig särskilt lugna, trygga eller harmoniska. Krister vill inte kännas vid sin kraft, att han skulle vara den första Channakk – väktaren – på 150 år. Han är mest rädd för att han oavsiktligen ska blåsa skallen av någon, Scanners-style. Beata har förstås inte alls gjort sig av med den farliga stenen på någon Ålandsfärja, den ligger istället och bidar sin tid i hennes garderob. Och Jenny försöker fly undan den fruktade Harta i Falun, väl medveten om att det egentligen är meningslöst.

Rent språkligt och tempomässigt tycker jag att Berget offrar varken är bättre eller sämre än sina två föregångare. Bäck har ett bra grepp kring både dialog och miljöbeskrivningar. Det är heller ingen större kvalitetsskillnad oavsett om berättelsen ska gå långsamt eller dra på mer fart. Däremot blir det tempomässigt väl mycket av långsamheten. Jag kan förstå att en författare vill dra ned på takten efter ett det crescendo som var slutet i Jorden vaknar. Samtidigt är risken stor att det då känns som om historien sackar av och börjar om på nytt, när jag som läsare egentligen var ganska färdig med den. Jag påminns om en av mina största invändningar mot Die Hard 3, vilken är upplagd precis så; flera påhakade slut som alla känns mer eller mindre krystade.

Men att Bäck tar väl god tid på sig för att ladda inför det absoluta slutet på trilogin är ändå inte ett lika stort problem som att kontinuiteten mellan del två och tre inte finns där. Nog för att det var ett tag sedan jag lyssnade på Jorden vaknar, men jag tror inte att det bara var därför jag hade svårt att se hur hotet i de två första böckerna fördes vidare till den tredje. Det kändes snarare som om författaren plötsligt introducerade en helt ny fiende som inte alls fick samma möjlighet att grundas som de tidigare. Att den sedan dessutom på något sätt eventuellt hängde ihop med fasan som våra huvudpersoner varit tvungna att slåss emot tidigare gjorde det hela ännu luddigare.

Tyvärr finns det också en risk att själva inläsningen påverkade Berget offrar negativt. Jag är inte helt säker, men tror att det den här gången var en annan uppläsare jämfört med de tidigare böckerna. En uppläsare som på det hela taget gjorde framställningen en smula platt, utan stuns.

Trilogin som helhet är stabil – Bäck är framförallt bra på antydningar, fullt ös-beskrivningar och äckeleffekter. Synd bara att det fanns så lite av alla tre delarna i just Berget offrar. Men av de svenska skräck- eller fantastikförfattare som jag nu hunnit testa tycker jag absolut att Madeleine Bäck ligger över medel. Själv skulle jag dock rekommendera presumtiva läsare att lägga krutet på de två första delarna och hoppa över den tredje om det inte var så att man fullkomligen förälskade sig i persongalleriet. För då finns förstås en poäng att få följa dem i ytterligare en del. Själv blev jag inte inte riktigt så betagen.

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Men Firefly har en konkurrent – den sylvanske ambassadören Trentino. Vad ingen vet är att Trentino har planer på att invadera Freedonia och därför gör sitt allra bästa för att på olika sätt försöka destabilisera landet.

Det är ingen hejd på alla sentida hyllningar som hopas över bröderna Marx Duck Soup. En krigskomedi i klass med Chaplins Diktatorn, Kubricks Dr. Strangelove eller Nichols Catch-22. Inkluderad i National Film Registry 1990. Nummer 85 på amerikanska filminstitutets lista över de 100 bästa amerikanska filmerna.

I det avseendet kan jag lugnt konstatera att jag inte ”förstod” Duck Soup. Till att börja med flög alla eventuella betydelser av titeln över huvudet på mig. Filmen inleds förvisso med fyra ankor som snattrande plaskar runt i en balja med vatten men därefter lider den allvarlig brist på såväl ankor som soppa. I just det avseendet kände jag mig dock trygg i förvissningen att Wikipedia skulle kunna ge besked. Sort of… ”Duck soup” ska tydligt vara samtida slag för ”something easy to do”. Inte heller det har dock någon supertydlig koppling till filmens handling, om det inte är tänkt att det ska säga någonting om själva produktionen.

Inte så att jag tror att det är enkelt att riva av vare sig den rappa dialogen eller den ibland både avancerade och vältajmade fysiska humorn som filmen är sprängfylld av. Däremot är frågan hur pass mycket allvarligt menad krigssatir som går att läsa in i Duck Soup. Groucho själv ska ha svarat när han tillfrågades om filmens politiska eller ideologiska ställningstagande ”What significance? We were just four Jews trying to get a laugh”.

Problemet för min del med att se något mer än ”bara” ett försök att göra en rolig film är att ingen av filmens inblandade rollfigurer egentligen har några direkta insatser att slåss för. Groucho, Chico och Harpo hittar i vanlig ordning enbart på mer eller mindre vansinniga upptåg och meningsutbyten medan stackars Zeppo inte ens får en vacker dam att förälska sig i. Den genomgående surrealistiska stämningen bäddar för att inget blir på riktigt. När Chico exempelvis arresteras som spion och riskerar avrättning hinner Groucho uppskattningsvis yttra max två ord innan hela rättegången kollapsat i total anarki. Det blir också svårt för min del att tolka denna anarki som någon slags kritik mot ett bananrepublikt styresskick eftersom Groucho själv så uppenbart inte alls tar sina plikter på allvar.

Därmed inte sagt att Duck Soup är helt omöjlig att roas av (även om jag till skillnad från kanske halva Cinematekspubliken inte tyckte att enbart en stillbild på Groucho var komiskt guld). Här finns ändå en del skämt som faktiskt är riktigt roliga, både verbala och visuella sådana. Jag blev förtjust i Harpo som lät en enorm sax gå loss på både rockskörtar och fickor när ägarna var det minsta ouppmärksamma. Grouchos olika kostymer (allt från scoutledare till sydstatsgeneral) när han ska leda sina arméer till seger adderar på ett skönt sätt till det allmänna kaoset. Vid utropet ”Help is on the way!” ser man såväl soldater som kapproddare och elefanter komma rusande till undsättning på ett sätt som påminde en hel del om Monty Python. När det gäller repliker är dock frågan om inte Duck Soup hamnar i kategorin filmer där det är roligare att läsa dem än att höra dem yttras i sitt sammanhang: ”I’m sick of messages from the front. Don’t we ever get a message from the side?”

Duck Soup var en i sanning märklig filmupplevelse och då har jag inte ens nämnt de elaborerade sång- och dansnumren… I nuläget gjorde den mig kanske inte särskilt sugen på att fortsätta bekanta mig med Marx-filmerna men jag har samtidigt en känsla av att den kan vinna på omtag. Redan nu minns jag den faktiskt som roligare än jag tyckte att den var vid själva titten. Och då har det bara hunnit gå ett par timmar – tänk hur rolig den kommer att vara när jag ser om den om tio år?!

Henke hos Fripps filmrevyer hade redan sett Duck Soup under sitt ambitiösa Decennier-tema. Slutsatsen ligger dock väldigt nära min egen.

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och Hanna är redan inne på en rejäl sittning vid vuxenvärldens skolbänk. Ständigt nekande svar vid jobbintervjuer i Stockholm och en otrogen pojkvän senare är hon tillbaka i Alingsås, under belägring av barnmaffian. Alltså de där tjejerna hon gick i skolan med och som nu inte kan prata om något annat än sina ungar och visa mobilföreviganden av deras första utflykter i potträningen förlovade land.

Jobbet vid Västnytt (kan Alingsås verkligen stoltsera med en helt egen redaktion?!) ser hon som lite under sin värdighet trots att hon inte ens fixat det själv. Pappa Lasse är nämligen en omtyckt präst på orten och har ett starkt nätverk. Men Lasse och mamma Eva har större delen av sitt gemensamma liv gått och burit på en stor hemlighet – Lasse trivs bäst i blus, klänning samt peruk och vill helst leva öppet som ”Marianne”. Det är ett avslöjande som Hanna har svårt att tackla ovanpå alla sina egna bekymmer och våndor.

Jag hade nog förväntat mig (eller snarare: fruktat) något betydligt mer tokroligt från Min pappa Marianne. En transversion av Hundraåringen…, typ. I det perspektivet visar regissören Mårten Klingberg samt manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert upp en förhållandevis finstämd film. Många scener som jag, utifrån upplägget, såg framför mig (arga föräldrar vägrar låta sina barn fortsätta i kyrkokören, Marianne nedslagen vid sina första utflykter på stan) lyste befriande nog med sin frånvaro.

Däremot dras filmen med en rejäl black om foten och det är huvudpersonen Hanna. Hedda Stiernstedt har fått mycket beröm för sin tolkning och jag är inte säker på att det primärt är skådespeleriet det är fel på i sammanhanget. Om inte annat är hon rätt bra på att gråta och det är ju tur eftersom det snörvlas mer än om självaste Helena Bergström skulle ha varit på plats. Problemet är att pappa Mariannes dotter utmålas som en både osympatisk och självisk person. En sådan där som skriker alla saker jag själv ibland velat skrika när jag varit på dåligt humör och bara vill fara ut mot någon. Grejen är att när Hanna står där och skriker inser jag varför jag aldrig gjort det i verkligheten – det får nämligen Hanna att framstå som sjukt otrevlig.

Hon är så pass omogen att jag inte riktigt fattar varför hennes beteende i slutänden ska belönas med förlåtelse från både familj och chef samt en assnygg potentiell käresta. Det är inte så att jag missunnar henne en viss ångest över det där livet som inte blev som hon tänkt sig men hon behöver kanske inte ta ut den ångesten på alla i sin närhet? Men det kan som sagt främst handla om hur manuset skrivit fram Hanna som rollfigur?

Jag reagerar exempelvis på att jag uppfattar att vi i publiken ska känna sympati för henne när hon inte får ett jobb på DN baserat på meriterna ”jag har nästan skrivit en bok” och ”jag hade A i nyhetsjournalistik”. Själv har jag svårt att tycka synd om en person vilken mest av allt framstår som helt världsfrånvänd. Det blir också märkligt när hon på två röda sekunder och närmast som en ingivelse slänger iväg sitt bokmanus till Bonniers. Brukar man inte gneta och våndas en del över texten i det mail som åtföljer sagda manus? Innan dess har hon hulkat ”Jag har inget liv!” i pappas famn när samma pappa bara ett par timmar tidigare officierat sin egen mors begravning. Vem borde egentligen trösta vem? Särskilt som den ena parten inte är 8, utan 28, år gammal.

Baserat på Hannas personlighet framstår därför framförallt Rolf Lassgårds pappa som osannolikt förlåtande och stöttande. Hans dotter tar som sagt väldigt mycket plats i berättelsen men Min pappa Marianne försöker ändå så gott det går att också ge Lasse/Marianne lite utrymme och det tycker jag funkar bra. Det känns ändå lite ovanligt med filmer som berättar en historia om en man som bär på en hemlighet av lite känsligare slag än en gammal fängelsedom. Det blir åtminstone aldrig lyteskomik av det hela.

På den gränsen balanserar däremot Klas Wiljergård i rollen som brodern David. Om inte annat får han agera en enmans comic relief iförd en kavalkad av ”lustiga” (i ordets allra mest vulgära bemärkelse) T-shirts. Samtidigt bjussar Min pappa Marianne, i likhet med Lisa Aschans Ring mamma!, på en hyfsad syskonrelation mellan Hanna och David.

Min pappa Marianne blev i mina ögon därför något ojämn, både till innehåll och framförande. Lite för lite drama, lite för mycket feelgood, kanske? Å andra sidan hade ett mer renodlat drama riskerat att bli outhärdligt pretentiöst. Vågar jag drämma i med en gammal klysha? ”Den var bra…för att vara svensk”.

alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen

Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Funhouse

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg