You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Visst, nog är det framförallt hustrun Renai som sett märkliga gestalter och hört mystiska röster i dottern Calis babymonitor (ärligt, jag skulle aldrig vilja ha en sådan mackapär, för tänk om man verkligen hör något sådant i den?!). Men hur var det nu med det där tjuvlarmet som drog igång och den vidöppna ytterdörren? För att inte tala om det faktum att sonen Dalton legat i en för läkarvetenskapen oförklarlig koma under tre månader.

Nej, punkten för voice of reason är för länge sedan passerad och innerst inne är nog Josh medveten om det också. Dags alltså för parapsykologerna/demonologerna/whatever Elise, Tucker och Specs att göra entré med en uppsjö av apparater. Vi som har sett lite övernaturlig skräckfilm vet förstås vid det här laget att den enda som betyder något är Elises mentala förmågor.

Jag kan förstå att James Wan blev lite less på att uteslutande förknippas med Saw-seriens tortyrporr. Ligger kanske inte en massa regissörsjobb och skräpar i just den genren… Så tillsammans med manusförfattarkompisen Leigh Whannell totade de ihop Insidious, en film som har mer gemensamt med Poltergeist och Paranormal Activity än Saw och Hostel. Krypande läskigheter och undflyende skuggor snarare än skrikande skräck och full frontal-förskärare.

Jag vet inte jag, av någon anledning hade jag fått intrycket av att Insidious skulle vara otäckaste filmen ever. Kanske den var det 2010? Nu, efter att dessutom ha hunnit klämma ett antal rullar just för detta tema, kan jag se att den innehåller fröet till något som skulle komma att bli en mer subtil blomma i The Conjuring.

Det känns som om Leigh Whannell velat klämma in allt för mycket i sin historia, hela grejen med astralprojektion blir krystad och det vräks på med alldeles för många olika skuggor (kvinnan i slöja, lillkillen i keps, mannen i långrock, det röda ansiktet, flickan med geväret). På samma sätt blir Joseph Bisharas speciella score alldeles för påträngande med sina vrålande stråkar och ett piano som kompositören av allt att döma metodiskt slår sönder i småsmulor.

Däremot har jag inga problem att förstå varför Wan fortsatt att jobba med Patrick Wilson. Både han och Rose Byrne känns naturliga och vanliga i sina respektive roller (även om jag inledningsvis hade svårt att släppa Neighbors-Rose, vilket blev lite schizofrent). Dessutom var det förstås roligt att välkomna Barbara Hershey (som spelar Josh mamma Lorraine) tillbaka i temat och att hon den här gången får behålla paltorna på.

Problemet med familjesituationen i Insidious är möjligen att det förekommer antydningar om oklara svårigheter innan den första flytten (“I just want things to be different in this house”), vilka sedan är som bortblåsta när allvaret börjar. Samtidigt var det lite roligt att filmen faktiskt vågat flippa könsrollerna som vi blivit så vana vid från exempelvis klassiker som Poltergeist och att det nu är Josh som måste rädda sin son.

Jag ska inte påstå att Insidious är direkt dålig, för ett sådant omdöme har den inte förtjänat. Däremot är den alldeles för övertydlig och lite klumpig i sina försök att skrämmas. Är man snäll skulle man kunna se det som lite av en valpig charm hos två filmskapare som fortfarande känner sig för inom sitt gebit. Vad jag däremot inte kan förlåta dem för är det absoluta slutet. Fy satan, vad jag längtar efter en skräckfilm som bara kan ta slut utan att lämna dörren vidöppen för allsköns uppföljarhemsökelser.

Demonstatus:
Nu ska vi se… Det finns alltså personer som har förmågan att i anden lämna sin fysiska kropp och röra sig i ett ”plane of existence”/dimension/whatever som kallas Further. Men genom en slags övernaturlig horror vacui står allsköns varelser på kö för att överta en kropp där anden för tillfället inte är hemma. Ju längre anden är borta från den fysiska kroppen, desto större är risken att någon eller något annat ockuperar den.

I just det här fallet råkar detta vara bland annat en demon, åtminstone är det den som tycks vara den starkaste och farligaste bland de presumtiva inneboende. Vi får dock inte veta så särskilt mycket om hen förutom att hen har en liten lair fullsmockad med clowndockor (apropå det där med övertydligheter) där hen tycker om att sitta och vässa sina klor på en liten slipmaskin så gnistorna ryker. Men allvarligt, Leigh och James, getklövar?!

Vi når väl aldrig full blown besatthet men med god hjälp av de andra varelserna skulle jag säga att vår demon lyckas åstadkomma både tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse. Well done!

Annonser

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Och då är det kanske lika så gott att satsa på ett redan etablerat koncept? Men Raimi vore ju inte Raimi om han inte hade stora ambitioner och ett första manusutkast placerade hjälten Ash i medeltiden. Samtidigt Raimi var också van vid att rätta munnen efter matsäcken och när budgeten väl var kirrad (tack vare Stephen King och Dino De Laurentiis) fanns det bara kosing nog att i princip göra en remake av The Evil Dead.

Fast ändå inte riktigt. Den här gången är det bara Ash och flickvännen Linda som kommer till (bryter sig in i?) den ödsligt belägna stugan och inom max fem minuter är skogens onda kraft väckt till liv av boken som nu bytt namn till det mer sinistra Necronomicon Ex Mortis. Linda blir besatt och dekapiterad av Ash spade. Ett drag som inte visar sig vara så smart när Lindas huvud (efter att Ash blivit både nedslagen, besatt och plågad av skogens ondska) biter sig fast i Ash tumme och därmed överför en del av demonsmittan till hans högra hand.

Och vad säger bibeln i en sådan situation? ”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den”. Fast Raimi vore ju inte Raimi om han i det läget inte samtidigt ger Ash tillgång till en motorsåg. Ash högerhand fortsätter dock att leva sitt eget liv och kryper snart omkring i väggarna trots den tidigare ägarens försök att hålla kroppsdelen fången med en hink och en trave böcker (varav den översta (förstås) är Hemingways A Farewell to Arms).

Inte så mycket att bygga en hel långfilm på säger ni? Sitt lugnt ned i båten, färska själar för demonerna att knapra i sig är på väg i form av professorsdottern Annie, hennes pojkvän Ed samt rednecktyperna Jake och Bobby Joe (som namnet till trots är en kvinna).

Visst, Evil Dead II är i mångt och mycket ”bara” en mer elaborerad och genomarbetad version av originalet. Men tack vare att Raimi skrev (om) manuset tillsammans med en gammal high school-kompis vid namn Scott Spiegel (senare bland annat producent av Hostel-trilogin) blev stämningen den här gången avgjort mer humoristisk än läskig.

Den här gången ska vi alltså skratta snarare än förfäras när Ash och de andra blir fullkomligt dränkta av blodfontäner med ett tryck som om de kom från en brandspruta. Bruce Campbell repriserar sin Ash från originalet och medan han kanske inte känns helgjuten i rollen som försteälskare (pianospelande och med öppen skjorta, roarrrr…) är han desto bättre på att leverera klassiska oneliners (”Groovy…”) och fysisk humor när han måste kämpa mot sin egen besatta högerhand. Campbell var helt ok i The Evil Dead men här når han en helt ny nivå av naturlig lättsamhet i sitt skådespel.

Och visst skrattar man, i Evil Dead II tycker jag mig än tydligare se Raimis karakteristiska stil av komiskt överdrivet våld och halsbrytande makabriteter (inspirerad av Coenbröderna? Som i sin tur inspirerade Peter Jackson till Braindead?). Det har dessutom funnits betydligt fler dollars att sätta sprätt på när det gäller effekter jämfört med originalet och nog måste man säga att Evil Dead II använt dem till det yttersta.

Bland annat får vi en hel del fina stop motion signerat bland andra Doug Beswick (som tidigare hade jobbat med både The Empire Strikes Back och The Terminator) vilka ger filmen en tydlig air av klassisk Ray Harryhausen. Charmigt! Ska vi namedroppa lite till är Greg Nicotero på make up-sidan också värd ett omnämnande.

Evil Dead II hade så lätt kunnat bli en trött upprepning av en tidigare succé men blir mycket mer än så. Som demonkräckis lämnar den kanske en del övrigt att önska men i alla andra avseenden är den top notch.

Demonstatus:
Föga förvånande har vi förstås samma evil spirits här som i första filmen. Skillnaden är kanske att de den här gången kan besätta enskilda kroppsdelar och verkar ännu mer förtjusta i att håna sina mänskliga offer? Plus uppvisa en eventuell förmåga till hemsökelse av stugan såtillvida det inte bara är hallucinationer från Ash sida? En eventuell demonsmitta funkar dock högst oregelbundet eftersom Bobby Joe sväljer ett helt demonöga utan att förvandlas.

Nu har demonernas mytologi också utvecklats till att de är oerhört intresserade av att äta mänskliga själar. Möjligen vill de också kidnappa själarna till en egen dimension och Necronomicon tjänar därmed som en slags dimensionsportalöppnare. Boken innehåller också en profetia om hur en ”hero from the sky” förgör ondskan. Med hjälp av sin motorsågsarm…

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Men Carla själv börjar förstås känna att det inte tjänar så mycket till att snacka om det faktum att en osynlig man upprepade gånger attackerar och våldtar henne i hennes eget hem. Räknas det inte ens att hennes son Billy skadat sig i kampen mot den osynlige och att hennes bekanta sett fönstren blåsas ut från deras egen lägenhet när Carla befann sig i den?

Nej, uppenbarligen inte. Dr. Sneiderman är förvisso lite mer än enbart professionellt engagerad i sin patient men tror fullt och fast på sin psykologiska förklaringsmodell. Kanske det till och med är så att händerna Carla känner på sin kropp representerar den press hon känner från sina egna barn? Att Carla kommit i kontakt med parapsykologer som ska hjälpa henne att undersöka fenomenet ser han som direkt livsfarligt för hennes mentala hälsa.

Jag gissar att det framförallt är ryktet om att Martin Scorsese petat upp The Entity på sin bästa-skräckfilmerna-ever-lista som gjort att filmen fortfarande dyker upp lite här och var. För även om Barbara Hershey gör en bra prestation, inte minst i de obehagliga våldtäktsscenerna, vet jag inte om jag tycker att The Entity rent skräckmässigt blir så mycket mer än en slags vuxenversion av Poltergeist (som ju kom samma år).

Kanske hade filmen åtminstone till en början funkat bättre om jag hade sett den helt ospoilad, för den första attacken sker med en förfärande plötslighet. Men så här 35 år efter premiären är det svårt att undgå konceptet ”kvinna blir våldtagen av osynlig varelse” när The Entity kommer på tal. Just de scenerna är dock filmens styrka eftersom Barbara Hersheys Carla är så uppenbart utsatt och de varierar dessutom hela tiden mellan plötslighet och uppbyggnad så jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Charles Bernsteins ljudsättning är briljant i det här avseendet och blir nästan lika jobbigt påträngande som scenerna i sig.

Däremot är jag lite förvånad över att The Entity inte förekommer oftare på listor över feministiska filmer eller filmer med starka kvinnoporträtt eller vad man nu vill kalla dem. Carla har en gång för alla en ruggig otur med karlar. De flesta vill på något sätt bemästra eller forma henne. Ron Silvers Dr. Sneiderman är förvisso omtänksam till en början men verkar hela tiden tycka att det är lite väl spännande att fråga ut Carla om hennes sexliv.

Jag tänker att det inte är någon slump att våra två parapsykologer dels framställs som mildsinnade akademikermän, dels ofta flankeras av den äldre kvinnliga chefen för den parapsykologiska institutionen. Parapsykologerna är de enda som tar Carla och hennes berättelse på allvar, utan bakomliggande motiv. Men medan de kommer med en massa pigga funderingar på Carlas osynlige förövare är det i slutänden främst hennes egen viljestyrka som ger henne någon slags frihet.

The Entity känns i mångt och mycket som en klassisk övernaturlig thriller från 70-/80-talen och jag skulle nog säga att den är sevärd enbart för Barbara Hershey. Bonus i form av en ointresserat borstbindarrökande psykiatrikerkår som lättvindigt hänför alla problem till sexuell hysteri. Men något mästerverk är den knappast.

Demonstatus:
Högst oklar. Parapsykologerna kommer inte så mycket längre än att spekulera runt olika ”planes of existence” och ”discarnate entities” varav Carlas förövare i så fall skulle vara en sådan entitet som på något sätt tagit sig in i vårt existensplan. I så fall alltså “bara” en demon som förtrycker Carla, genom att attackera henne, och som kan hemsöka hennes hem.

Historien ska enlig uppgift bygga på fyrabarnsmamman Doris Bithers upplevelser av att 1974 ha blivit våldtagen av de osynliga andarna från tre män.

The Man from UNCLE

Spionen över alla spioner, James Bond, må ha uppdaterat både sina fordon, drinkvanor och kvinnliga partners (det senare kan förstås diskuteras…) men uppenbarligen finns det fortfarande ett stort sug efter en mer traditionell spion. En slipad kvinnokarl och en västvärldens hjälte. En manly man som slåss mot såväl kriminella organisationer som kommunister med samma nonchalanta småleende på läpparna och ständigt en dräpande oneliner eller två i bakfickan.

Läs hela inlägget här »

De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe

Anyone for tennis?

Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.

Läs hela inlägget här »

En bild av flyende människor på ett stort fartyg, en stjärnspäckad rollista, en speltid på över två timmar, en titel som Voyage of the Damned och lite lagomt bombastiskt spännande musik till förtexterna. Är det så konstigt att jag satt och förväntade mig en klassisk katastrofrulle?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jakten på Röd oktober

Jag har alltid varit mer bekant med Tom Clancy i film- än i bokform men nu var det dags att ändra på det. Lika bra att gå rakt på filén med en gång och plocka upp The Hunt For Red October, en av hans mest välkända böcker som per definition då också borde vara en av de bästa?

Ubåtskaptenen Marko Ramius är hjärtligt less på livet i Sovjetunionen och har trummat ihop ett gäng lojala officerare som kan tänka sig att följa med i hans avhopp. Som förhandlingsmedel mot amerikanerna har han med sig den nymodiga och supertysta ubåten Röd oktober vilken skulle kunna innebära ett allvarligt avbräck för yankee doodle dandy i det kalla kriget mot Ivan.

Men hur ska amerikanarna veta vad Ramius är ute efter? Hur ska man kunna förhindra att de tolkar det hela som ett anfall och spränger ubåten i luften eller, ännu värre, startar ett tredje världskrig? Lugn, bara lugn, så länge CIA har folk som Jack Ryan anställda är det ingen fara på skrovet. Ryan är historiskt bevandrad, intellektuell och analytisk. Han lyckas genom att bara vara rationell och Ha Rätt övertyga alla andra i sin omgivning om att han Har Rätt.

Lite ambivalent måste jag erkänna att jag känner mig inför Clancy. Själva grundhistorien kring Ramius och Ryan är spännande så det räcker. Jag tycker att han lyckas rätt bra med att mejsla ut männens respektive personligheter och göra dem förhållandevis nyanserade. En stor del av poängen med hela berättelsen är ju att Jack Ryan inte ska vara en actionstinn och skjutglad stridspitt.

Men sedan, söte Jesus… Jag menar, jag har ju hört att Clancy ska vara detaljerad in absurdum men detta går utöver det mesta jag kunde föreställa mig. Jag är förvisso den första att störa mig på om det är helt uppenbart att en författare inte har en aning om vad hen pratar om utan skriver om ”den där spaken som får ubåten att stiga upp till ytan”. Men jag inser efter att ha lyssnat mig igenom Tom Clancy att jag inte heller känner något trängande behov av att veta exakt vad varenda liten ratt och display är till för eller hur de funkar. Jag upplever samma detaljmatthet från de där deckarna som berättar på metern när vilka gator som huvudpersonen trampar runt på.

Vartenda meningsutbyte ska återges, vartenda PM ska bifogas. Jag tror banne mig inte att det finns en enda sekund i de typ fyra olika och parallella händelseutvecklingarna som Clancy missar att redogöra för. Vilket i sin tur förstås får till följd att när det börjar dra ihop sig och verkligen blir lite spännande med en del action har jag lagt ned för länge sedan och kan bara uppamma det mest grunda av intressen för hur det verkligen ska går. Jag har förresten redan sett filmen, så det vet jag ju ändå…

Och varför då inte passa på att se om filmen? Redan när kameran börjar zooma ut från Sean Connerys kisande ögon och Basil Pouledoris fantastiska musik drar igång känner jag att detta är något helt annat än PM och minutiösa förklaringar.

Jag inser snart att jag till och med hade hunnit glömma bort exakt HUR bra The Hunt For Red October var. Svaret är: mycket. Kanske till och med: otroligt. Manusförfattarna Larry Ferguson och Donald E. Stewart har skalat bort alla onödigheter, mejslat fram den spännande händelseutvecklingen samt till och med hittat på ett sätt att plocka med alla Clancys omständliga bakgrundsbeskrivningar utan att det känns forcerat.

Alec Baldwin är en charmigt övertygande Jack Ryan medan Sean Connery sällan har varit bättre än den bistre Ramius. Manuset lyckas frammana ett samspel och en dynamik dem emellan till och med innan de möts, en slags hjärnornas synkronisering som känns helt självklar.

Gillade man boken kan jag tänka mig att filmen känns allt för avskalad och tunn men i mina ögon är den (fortfarande) ruggigt bra. Se den, om inte annat för Stellan Skarsgårds svettige ubåtskapten.

The Hunt For Red October (1984)

The Hunt For Red October (1990)

Bonus: Red Storm Rising (1986)

Nå, jag tänkte att jag skulle vara lite schysst och ge Tom Clancy en chans till efter att The Hunt for Red October, något oväntat, inte gjorde någon större succé.

Men förihelvitte, det här var verkligen inte rätt väg att gå! Jag orkade igenom ungefär en tredjedel av Red Storm Rising och det var lika kul som att sitta bredvid och se andra spela världens mest invecklade strategispel. Berättelsen är säkert oerhört insatt och välutforskad och allt vad den nu kan vara men så förbannat trist borde det inte få vara tillåtet att bli.

I rättvisans namn kan jag inte dumpa något slags betyg på den stackars boken eftersom jag inte läst ut den men i det här fallet är inget betyg lika med ett undermåligt dito. Bara så ni vet, tänker jag…

Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).

Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.

Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.

Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.

Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.

Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.

Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).

Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.

Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.

The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.

Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.

Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg