You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Nej, det är klart att publiken ville ha mer av både Mrado, JW och Jorge och det får vi i Snabba cash II. Redan förtexterna gör klart att alla tre – Joel Kinnaman, Dragomir Mrsic och Matias Varela – nu uppnått den där statusen som alla Scorsese-roller så hett eftertraktar: att vara Någon. Fares Fares var knappast var ett okänt namn vid den här tidpunkten så han får också vara med i kavalkaden.

Den nye spelaren på plan är alltså Mahmoud som vi fick stifta bekantskap med som hastigast redan i Snabba cash, där han körde svarttaxi åt Abdulkarim tillsammans med JW. Inte heller då framstod han som den skarpaste kniven i lådan. Nu jobbar han åt Radovan Krajnic men det går väl så där, eftersom han inte kan hålla ordning på de av Radovans horor som han har ansvar för. Därför har han nu bara ett par dagar på sig att skrapa ihop 300 000 spänn.

Han tar sin tillflykt till familjen där systern Jamila precis firar sitt bröllop. Och ger raskt sin hårt prövade far bevis för sin egen oförbätterlighet när han stjäl Jamilas bröllopspengar. Och i den andan fortsätter det – Mahmoud tycks helt enkelt oförmögen att ta ett enda vettigt beslut.

Här lyckas varken JW, Mrado eller Jorge i och för sig särskilt mycket bättre. JW har suttit inne efter det som timade i Snabba cash och blir nu dessutom blåst av sin gamle kursare Nippe. Vilket resulterar i en helt onödig och skämskuddig meltdown på Fredsgatan 12 bland bubbel och skaldjursplatåer. Jag menar, det hade väl räckt alldeles utmärkt med några väl valda ord om vilka hårdingar han lärt känna inne på kåken?!

Samtidigt spenderar Jorge ytterligare en film med att bara bli mer och mer blåslagen och i processen försöka blåsa Radovan. Ingen bra idé ens under de bästa av omständigheter och det är tur att han får lite hjälp av trafficking-offret Nadja.

Nackdelen med att försöka hitta på något nytt, snarare än att hålla sig till Lapidus förlaga, är att lockelsen att istället bara reprisera det som redan varit blivit allt för stor. Därför får nu JW och Mrado försöka återupprepa JW och Jorges relation från originalet, vi har en annalkande perfekt storm till avslutning (vi snackar en body count värdig en Shakespeare-tragedi) och det förekommer poetiska mellanbilder till tonerna av ett melankoliskt score.

Tyvärr har inte regissören Babak Najafi lyckats göra något eget av alla de här elementen och vad vet jag, det kanske var just det som var själva uppdraget – ”Gör om Espinosas Snabba cash”? Men den nagelbitande spänningen lyser med sin frånvaro och manuset lyckas inte alls sy ihop sina olika spår (JW/Mrado-Jorge-Mahmoud) på samma organiska sätt som i originalet. Från en hyfsad nivå av antydningar istället för övertydliga uttalanden i Snabba cash får Nippe här summera hela JW:s grej: det enda han vill ha är klass, men det är något man föds med och inget som kan köpas, oavsett hur många knarkmiljoner man kommer dragandes med.

Temat har dock förändrats en smula. Från försöken att bryta en oönskad arvskedja har fokus gått över till relationen mellan den som bryter och de som finns kvar. Alltså får både Mahmoud, Jorge och JW brottas med besvikna och förbannade familjer som menar att deras söner spottar på sina arv och är utan heder. De förstår inte hur männen gång efter annan kan svika sin släkt så kapitalt och ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att männen själva förstår det heller. De tycks på ett högst deprimerande sätt vara inne på en oåterkallelig bana som bara leder i en enda riktning.

Snabba cash II var helt ok och lider främst av att obönhörligen befinna sig i skuggan av ett betydligt bättre original. Återigen har vi också ett antal hårt inpressade referenser till JW:s försvunna syster Camilla (hon är helt plötsligt hans enda ”bra” sida som därmed försvann samtidigt med henne). Ska de komma att bära frukt i trilogins sista del? Bara att vänta och se.

Annonser

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Anna Holm var en kvinna som hatade både livet och mänskligheten. Tack vare en svår brännskada i ansiktet ser omgivningen henne som ett monstrum. Så då kan hon väl lika gärna bete sig så hemskt som hon ser ut?

Anna Paulsson är däremot någon som fått en andra chans tack vare den godhjärtade doktor Wegert. Han har dock förmanat att han enbart kan göra något åt hennes utsida – förändringen på insidan måste hon själv stå för. Och det är anmärkningsvärt lätt för Anna att komma igång med den där förändringen. Det räcker med en björnkram och ett par blöta pussar från hennes lille skyddsling Lars-Erik den där först kvällen på Forsa bruk för att den kallhamrade brottslingen ska lösas upp av tårar. Och vi kan därmed också raskt räkna ut hur det går med det tidigare överenskomna upplägget, att Anna skulle se till att Lars-Erik råkar ut för en liten…olyckshändelse så att den nedrige Torsten istället får ärva konsul Barrings förmögenhet,.

Tredje gången gillt för både Ingrid Bergman och Gustaf Molander, den här gången utgående från en fransk pjäs. Och det måste sägas, först som sist, de bjuder verkligen på tre vitt skilda historier. Swedenhielms var en (allvarlig) komedi medan Intermezzo var ett rent kärleksdrama. Och så kommer nu då En kvinnas ansikte dragandes med någon slags sedeslärande thriller.

Tyvärr är detta senaste exempel också den svagaste i trojkan. Det är för all del fullt blås vad gäller händelseutveckling, men manuset brer på tjockt med övertydliga repliker som förklarar exakt vad som är på gång. I detta är jag är helt enig med en av de samtida kommentarerna: ”Det blir för mycket av det sagda. Det är det osagda man saknar”. De filmiska greppen för att dölja Annas ansikte, både som van- och återställd, känns också allt för krystade. Ungefär som när Hollywood slänger fram vaser, cigarrer, konjakskupor och gud vet vad för att undvika skymten av pubeshår eller genitalier.

Till detta kommer en Ingrid Bergman som spelar över på ett högst olyckligt sätt i rollen som Anna Holm. Jag vet inte om jag låter mig distraheras av den överdrivna sminkningen (man undrar var hon förlagt sin Fantomen på operan-mask) men hon är inte det minsta övertygande som en hård och bitter kvinna, märkt såväl på utsidan som insidan av ett liv tomt på kärlek och omtanke. Som Anna Paulsson är hon å andra sidan alltför slätstruken. Bergman lyckas aldrig göra sin Anna till något mer än kvinnan som en gång var vanställd och nu fruktar att hennes förflutna ska komma ikapp henne. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att Allan Wegert måste vara en av världens bästa plastikkirurger med tanke på att Anna Paulssons ansikte synes helt utan skavanker. Alternativt att kvinnan är en fullkomlig djävul vid sminkbordet om morgnarna.

Då finns det något lite mer att hämta i detta förflutna och Annas skurkgäng, bestående av ockraren Miller samt utpressarna Nyman, Greven och vackra Herman. Porträtterade i tur och ordning av Sigurd Wallén, Erik ”Bullen” Berglund, Gösta Cederlund och Magnus Kesster. Tillsammans med Georg Rydeberg som en läbbigt slipprig Torsten Barring tycks de åtminstone ha haft ganska roligt när de dricker grogg, röker cigarrer och skrockar över sin egen oärlighet.

Till sist bör påpekas att denna films engelska titel inte ska förväxlas med den amerikanska filmen med samma namn från 1941. Där är det istället Joan Crawford som spelar Anna i regi av George Cukor. Och apropås det där med inget-nytt-under-solen i fallen Nicole Kidman i The Hours och Charlize Théron i Monster: ”Miss Crawford takes a radical step as a screen glamour girl to allow the makeup necessary for facial disfiguration in the first half…”.

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.

Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.

Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender

Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.

Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.

Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?

Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.

Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

Läs hela inlägget här »

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

Så är vi än en gång tillbaka hos de före detta labyrintinvånarna, även om det tog lite tid (inspelningen fick skjutas upp rejält när huvudrollsinnehavaren Dylan O’Brien skadade sig tidigt under inspelningen).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.

Läs hela inlägget här »

Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…

***

alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser