You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Och eftersom både Edward and Giselle befinner sig i ett Disneytecknat universum är det givetvis Äkta Kärlek dem emellan i en grisblink. Men som vi alla vet innehåller Disney-universa inte bara Äkta Kärlek utan också ondsinta styvmödrar och hon se till att knuffa ned Giselle i en förtrollad brunn innan bröllopet kan gå av stapeln.

Plötsligt befinner sig Giselle på Times Square i en klänning som mest av allt får det att se ut som om hon drunknat i en bunke marängsmet. New York anno 2007 är ingen bra plats för stjärnögda sagoflickor som gärna vill tro på världens godhet och Äkta Kärlek.

Men hur det nu faller sig tas Giselle om hand av skilsmässoadvokaten Robert och hans dotter Morgan. Morgan, som är svältfödd på sagor och fluffiga prinsessklänningar eftersom hennes far är en cynisk jävel. Både på grund av sitt jobb och efter att Morgans mamma en dag drog upp bopålarna och stack från man och dotter.

Robert vill nu för allt i världen se till att Morgan inte på några villkors vis går på lögnerna om att drömmar kan bli sanna. Därför köper han henne böcker som handlar om Rosa Parks och Marie Curie. Men eftersom vi befinner oss i en Disneyfilm ska han bittert få ångra att han inte istället skedmatade henne med förebilder som Belle, Ariel, Aurora och allt vad de nu heter.

Med tittningen på Enchanted hade jag hoppats på en härlig verklighetsflykt och visst fick jag väl det till viss del. Amy Adams spelar den otecknade New York-Giselle och gör det med den äran. Hon är så nära en live-version av en Äkta Kärleks-knarkande Disney-prinsessa man rimligtvis kan komma. Hon sjunger med råttor och duvor samt rörs till tårar vid blotta tanken på skilsmässopar. Det vill säga Roberts vardag. Han spelas av Patrick Dempsey som sedan två år tillbaka hade kommit att bli känd som doktor McDreamy. En kärlekscynisk man alltså, som har ett högst rationellt och sansat förhållande med Idina Menzels Nancy.

Särskilt Amy och hennes prins, i form av James Marsden, sjunger och dansar sig igenom New York där priset tas av ett mycket trevligt sång- och dansnummer i Central Park som bland annat innehåller 300 statister och 150 dansare. Musiken är skriven av Disney-veteranen Alan Menken och hans stil känns rätt välbekant. Rent musikalmässigt finns egentligen inte så mycket att invända.

Men… (Visst känns det som om jag arbetat upp mig till ett ”men”, här?) Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt filmens budskap. Ok, så det finns inte äkta kärlek? Eller gör det? Giselle upptäcker att Edward kanske inte är hennes stora kärlek, särskilt inte efter att hon spenderat en ”date” med honom där de faktiskt pratat med varandra och inte bara varit upptagna med att bli förälskade. Samtidigt tar det Nancy exakt ett skopåtagande för att inse vem hon egentligen älskar. Ett val som dessutom får henne att kasta plikter och mobiltelefon all världens väg för att leva ”happily ever after”.

Vi får egentligen inte veta något om våra olika rollfigurer mer än att de alla söker efter kärleken. Ok, så Giselle inser på något sätt att verkligheten är bättre än den tecknade hittepåvärlden. Men vad fyller Nancy egentligen för funktion förutom att tråna efter att Patrick Dempsey äntligen ska inse att allt hon egentligen vill ha är romantik. Och har Giselle något mer att komma med än sina stjärnögon, sin kärlekstörst och oro över att inte vara tillräckligt fin för sina män?

Visst kan man förstå att Roberts dotter Morgan önskar sig lite prinsessflärd istället för tråkiga böcker om gamla tanter men samtidigt blir jag lite sorgsen över att filmen inte klarar av att ge vare sig henne eller tittarna i samma ålder både-och. Varför måste det vara antingen en fixad Belle på bal i dyr klänning eller en allvarsam forskare vars passion bokstavligt talat tar livet av henne?

Nej, jag hade tyvärr svårt att bli förtrollad av Enchanteds kärleksillusion. I slutänden blev de tecknade rollfigurerna bara tredimensionella på det visuella planet. Kanske det går bättre med den planerade uppföljaren Disenchanted?

Jag såg bland annat Enchanted för att det hade fått fina omdömen från kollegorna Flmr och Fripps filmrevyer, men de blev nog mer förförda av sagostämningen (eller Amy Adams) än jag. Är det månne en ”man movie” (motsvarigheten till chick flick) eftersom Fiffi närmast omkom av en sockeröverdos vid sin tittning. Jojjenito gillade också Amy Adams. Musikal, not so much…

Tillsammans med Filmitch, som idag levererar en riktig klassiker, sätter jag härmed också punkt för det här årets musikalvecka. Hoppas den har bjudit på några trevliga tips!

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

I det tidiga 90-talet var det ett glatt gäng som gick en sådan kurs vid University of Colorado i Boulder. Särskilt var det två grabbar vid namn Trey och Matt som klickade och efter att ha gjort en handfull kortfilmer tillsammans var de redo att ge sig på något lite mer ambitiöst.

Trey hade länge varit fascinerad av historien runt Alferd Packer, en man som i slutet av 1800-talet blev anklagad för att ha dödat och käkat upp fem kamrater under en tuff vinterresa i Coloradobergen. En sådan historia är förstås som klippt och skuren för det käcka musikalformatet, i alla fall om man heter Trey Parker och Matt Stone.

Trailern till Alferd Packer: The Musical blev en superhit bland universitetsstudenterna och grabbarna övertalades att försöka göra riktig film av det hela. 125 000 dollar, ett kompisgäng och ett spring break senare fanns det faktiskt en färdig film. Men var skulle den visas upp för fler än deras studentkompisar? Sundance tackade för sig men det spelade ingen roll – grabbarna hyrde en egen lokal och visade filmen ändå under festivalen. Cojones i den storleken brukar löna sig och MTV gjorde också ett kort inslag om de företagsamma filmarna.

Troma Entertainment köpte titeln 1996, vilket var ett smart drag. 1997 såg nämligen en liten serie vid namn South Park dagens ljus och Cannibal! har med tiden blivit Tromas bäst säljande titel någonsin tack vare Trey och Matts allt större fanbase som inte kan få nog av deras anarkistiska humor.

Filmens historia är inte särdeles komplicerad: Alferd Packer hotas av både rättegång och hängning för sina köttsliga brott uppe i bergen. Han fördriver tiden i fängelset genom att berätta sin bistra historia för journalisten Polly Pry.

Packer skulle leda ett gäng guldgrävare från Utah till Colorado där det skulle finnas guld i massor. På vägen försvinner dock hans älskade häst Liane (Treys flickvän med samma namn hade gjort slut precis innan filmen så det är kanske inte så förvånande att kusen visar sig vara en otrogen subba som låter sig bli riden av vem hon än stöter på) och i sökandet efter henne går gruppen hjälplöst vilse. Till slut finns det bara en lösning på den hotande döden i de vintriga bergsmassiven.

När South Park är bra är det en av de bästa humorserier jag vet. Även i sina sämre stunder måste det erkännas att Trey Parker och Matt Stone sällan låter någon komma undan deras hånande pekfingrar – alla får sig förr eller senare en släng av humorsleven.

Men tittar man på killarnas produktion innan serien är det uppenbart att de hade en rejäl lärperiod innan de hittade rätt ton och koncept med sin animerade småstad. Cannibal! är sannerligen inget mästerverk. På det stora hela lyfter filmen sig sällan över en studentikos spexnivå och jag känner mig tveksam om den fått en sådan spridning utan dragningskraften från South Park.

Men bara det faktum att Trey Parker skrivit ett antal låtar som dessutom inte alls är dumma i sig själva lägger det hela på en något högre ambitionsnivå. Detsamma gäller det ivriga användandet av praktiska makeup-effekter. Mot slutet skulle man nästan kunna missta Cannibal! för en glad amatörskräckkomedi med en uppsjö av skarpa vapen som kan stickas i diverse kroppsdelar.

Cannibal! är ingen omistlig del av vare sig musikalhistorien eller Parker och Stones filmografi men tillhandahåller en stunds mild underhållning. Gillar man charmglada och tidiga filmprojekt passar den som hand i handske.

Idag har Filmitch besökt en helt annan tid och plats än de snöiga Coloradobergen.

Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Men William och hans studentsoldatkollegor har ett problem. Inte så att de vägrar att hjälpa till med hembestyr och barnvaktande, deras fruar ska ju också få chans att utbilda sig. Men på Granger College har den manshatande professor Boland, förutom att ge sina kvinnliga studenter underliga och nymodiga idéer om barnuppfostran, dessutom uppmuntrat dem att förbjuda sina äkta män att spela fotboll. Och nu råkar det ju vara så att det är just de gifta männen som är de bästa fotbollsspelarna.

I likhet med When Johnny… tar Yes Sir… sin titel från en populär slagdänga som någon gång också dyker upp i själva filmen men som utöver det inte har särskilt mycket med själva innehållet att göra. Collegelivet ger dock betydligt färre naturliga möjligheter till att brista ut i sång än Ma Flanagans pensionat och därför är den musikaliska uppsättningen något mer sparsmakad i denna senare film. Egentligen är det bara killarna som ges chans till ett rejält sång- och dansnummer när de måste besöka en tvättomat för att hinna tvätta all smutstvätt som deras fruar lagt på dem.

För en gångs skull i den här typen av äldre, lättsam musikal blev genusperspektivet och könsrollerna den stora behållningen, vid sidan att det trevliga tvättomatnumret och Donald O’Connor själv förstås. Å ena sidan kan man ju sucka lite över att mycket av filmens ”humor” består i att publiken ska tycka att det är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män dra barnvagnar, visa hur man bäst rapar Snookums och diskutera blöjeksem.

Å andra sidan är för en gångs skull männen (för tiden) ordentligt jämställda. Filmens konflikt handlar egentligen inte om huruvida de ska eller kan ta ansvar för sina barn eller inte utan om de ska kunna få spela fotboll, vilket deras fruar förbjuder på ren princip när ställningskriget mellan professor Boland och professor Hartley (fotbollstränaren) en gång för alla tagit sin början. Och för att det förstås också är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män hunsade av sina fruar och mesigt bara våga säga ”Yes, dear” till alla villkor som dras upp.

Allt bygger förstås på de två kulturerna som aldrig kan mötas i samförstånd. Männen får sjunga om hur inte ens den klipskaste vetenskapsman kan utreda det kvinnliga mysteriet medan kvinnorna får sjunga om hur män egentligen är stora barn. För en hustru blir hennes man aldrig något mer än en grabb som aldrig växt upp, en inställning som känns både unken och tragisk.

Yes Sir… var faktiskt rätt underhållande och hade för min del varit ännu bättre om den inte prompt måste ha avslutats med den allt avgörande Matchen. (Fråga: är det verkligen rimligt att en tränare som riskerar att bli fockad plötsligt inte riskerar att bli fockad bara för att hans fem bästa spelare som genom ett trollslag kan delta i Matchen?) Den upptar alldeles för lång speltid, särskilt som själva utgången knappast kan sägas utgöra någon större överraskning. Donald O’Connor är bättre när han får sjunga och dansa än på footballsplan.

Idag tror jag minsann att Filmitch tagit fasta på smörigheten från When Jonny Comes Marching Home.

Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Med sina överordnade officerers goda minne går Johnny under jorden och beger sig till Ma Flanagans pensionat där han innan kriget bara var känd som smörsångaren Johnny O’Rourke. Där träffar han på både gamla bekantingar, som de ständigt gnabbande ungdomarna Dusty och Frankie, och nya, som sångfågeln Marilyn och hennes syster Joyce. Dusty och Frankie försöker ständigt lura med Marilyn på sina enkla uppträdanden, vilket irriterar Joyce oerhört eftersom hon har större planer för sin systers sångröst. Det är emellertid inte en konflikt vi behöver bekymra oss särskilt mycket för eftersom den inte är på långt när lika intressant för filmen som kärleksstrulet som givetvis ska uppstå mellan Johnny och Joyce.

Johnny vill nämligen inte berätta varför han kan knalla omkring i civila kläder, till synes bekymmerslös och fågelfri, under en period när större delen av USA:s krigföra män var förlagda i armen, flottan eller marinen. Snart börjar hans vänner undra om han till och med kan vara en desertör och särskilt Joyce känner sig väldigt tveksam om hon verkligen kan älska en sådan krake till man.

Jag såg When Johnny… främst för Donald O’Connors räkning, utan att ha koll på att den mannen 1942 bara hunnit bli 17 år och därmed fick spela andrefiol i form av Frankie. Huvudpersonen Johnny spelas istället av en viss Allan Jones (oerhört lik den gode Matthew McC i profil!) som om inte annat är värd en viss beundran för att ha varit en Billy Elliott på riktigt. Både farfar och pappa var kolgruvearbetare i Pennsylvania och även Allan själv arbetade i gruvan innan det bar av till storstaden för sånglektioner och en filmkarriär.

When Johnny… är föga förvånande en ren propagandafilm (krigsveteraner äntrar scenen under slutnumret ”The Yanks Are Coming Again”) som dessutom innehåller orkesterledaren Phil Spitalny och hans ”Hour of Charm”, det vill säga orkester och sångare enbart bestående av kvinnor (inklusive ”Evelyn and her magic violin”!). Fruntimren kan såvitt jag kan bedöma hala en dragbasun lika bra som vilken man som helst men blir i likhet med de kvinnliga baseballspelarna vi fått bekanta oss med i klassikern A League of Their Own mest av allt en gimmick till dess att karlarna kommer hem från kriget igen.

Som av en ren slump bor dock allihopa på Ma Flanagans pensionat, vilket ger utrymme för flera mer eller mindre spontana sång- och dansnummer. Särskilt som Johnny innan kriget ingick i Phil Spitalnys (manliga) orkester. Det har alltså inte lagts särskilt mycket ansträngning på att försöka införliva sångerna i någon slags handling utom kanske när Johnny får sjunga klassikern ”You and the Night and the Music” för Joyce på pensionatstaket.

Allen Jones är dock lite för mycket smörig vibratosångare för att jag ska blir särskilt intresserad. Istället blir filmens behållning Donalds Frankie och hans sidekick pojkflickan Dusty som spelas av Peggy Ryan (som dessutom hann vara med i ytterligare sex (!) filmer detta år).

Idag har Filmitch tagit sig någon helt annanstans än ett krigsdrabbat New York.

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Ethan känner sig annorlunda på insidan men har hittills aldrig haft orken eller modet att bryta sig loss från basketlagshorden på sin high school. Samtidigt är han en rätt ensam kille där bästisen Link (döpt Wesley Lincoln) är den ende han egentligen kan prata med. Ethans pappa Mitchell har försvunnit in i en distanserad dimma efter att Ethans historieforskarmamma Lila dött. Den som ser till att allt rullar på är Ethans farmor.

Men Ethans vardagslunk ställs på ända när Lena Duchannes anländer till Gatlin. Hon är annorlunda, inte minst för att hon är släkt med den kufiske Macon Ravenwood, och blir därför raskt utstött i den obarmhärtiga high school-hierarkin. Men Ethan känner att det är något speciellt med Lena och de två visar sig ha en kontakt som sträcker sig över årtiondena.

Det mest annorlunda med Beautiful Creaturs är kanske att det är Ethan som är berättaren medan det egentligen är Lena som i alla fall i denna första bok är den utvalda. Hon tillhör nämligen en uråldrig släkt där medlemmarna antingen är ljusa eller mörka och det är snart dags för Lenas sextonde födelsedag när hon måste välja vilken väg hon ska gå. Men vilken av dem, om någon, kommer att möjliggöra ett fortsatt liv tillsammans med Ethan?

Som synes är det som sagt inte så mycket annat som skiljer Beautiful Creatures från, säg, The Hunger Games eller The Mortal Instruments. Författarna gör verkligen ingen hemlighet av att de har försökt att återskapa en slags övernaturlig ungdomsversion av southern gothic-genren och det förekommer upprepade hänvisningar till Harper Lees klassiker To Kill a Mockingbird.

Eftersom den amerikanska södern på något sätt kommit att i alla fall i min skalle vara synonymt med bakåtsträvande, historievältrande och förstelnade värderingar funkar det förstås rätt bra att ställa Ethans ungdomsvanliga strävan efter nyheter och fräschör mot den rigida samhällsstrukturen. Han känner sig inte hemma i den konserverande sydstatsmiljön och Lena tillsammans med sin märkliga familj representerar om inte annat något radikalt annorlunda.

Ett annat element som börjar kännas väldigt välbekant är förstås den allt uppslukande kärleken och här ligger författarduon nästan närmast Stephanie Meyer i sin bild av en ungdomskärlek som inte bara i sextonåringarnas hormonstinna kroppar upplevs vara Århundradets Kärleksaffär, utan också bevisligen ÄR det.

Sannolikt främst på grund av sydstatsvinkeln påminns jag desutom om Charlaine Harris vampyrserie som ju utspelas i Louisiana. Harris serie är mer vuxen men jag tror att det främst beror på att hon rör sig inom området sex och white trash som gör att Dead Until Dark känns mer realistisk (i ordets absolut mest vida bemärkelse) jämfört med den idylliserade sagokonfederationsnostalgin som utmärker Gatlin.

Vad gäller själva berättelsen och också språket vet jag däremot inte om jag skulle säga att Dead Until Dark på något sätt är av en bättre kvalitet än Beautiful Creatures. Den senare boken är en helt ok första del i en ungdomsserie som inte plöjer några nya fåror men som å andra sidan styr relativt pang på rödbetan med identitetstvivel, ensamhet och frånvarande föräldrar (Lena själv är givetvis helt föräldralös. Or is she?!).

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren.

Som alla film- och TV-serienostalgiker vet är det närmast omöjligt att återupprepa den där känslan när man för första gången såg något som kändes helt nytt eller på annat sätt var fantastiskt och det finns förstås ingen anledning till varför Twin Peaks skulle bete sig annorlunda.

För fasiken vad mycket det var som inte hade hållit för tidens tand. Oväntat mycket måste jag erkänna, jag hade nog trott att TV-serien skulle vara av en annan kvalitet eftersom jag upplever att den under årens lopp fått ta emot nästan lika mycket kärlek som när den sändes för första gången. För min del är det framförallt tre riktigt stora stötestenar som dyker upp i kanalen och hejdar gilla-skeppets framfart.

Brottet mellan historien om vem som mördade Laura Palmer och Windom Earles personliga vendetta mot Agent Cooper blir alldeles för tydlig. Det är som om serien lunkat på i ett par avsnitt efter Leland Palmers död innan den återigen försöker ruska liv i mjölksyretrötta lårmuskler för att ta sig upp för en ny brant. Det är långt ifrån samma spänst och geist i vare sig historien eller berättandet och från gång till annan blir det riktigt segt. Särskilt segmentet där man av outgrundlig anledning bestämde att den absolut tråkigaste personen, James-med-Monchichi-frillan, skulle få en helt egen utveckling, är fullkomligt ointressant.

Den som någon gång stiftat bekantskap med David Lynch vet att det är en man som knappast väjer för märkliga irrgångar i sitt berättande, invecklade vändningar och allmänt surrealistiska inslag. Men någon slags kvalitet eller tanke måste ändå finnas hos mr. Lynch. För när alla de där egentligen oväsentliga bilderna på ugglor, blinkande trafikljus, kaffemuggar och gud vet allt förekommer i de tidigare avsnitten tycker jag oftast att det känns som om de fyller något slags funktion. De hjälper till att skapa en stämning och en fantasieggande helhet. Men när serien kommit till punkten när Lynch och Frost släppt kontrollen börjar de här inslagen kännas allt mer sökta. Känslan av att sirapen som droppar från den sönderslagna tallriken på Double R Diner faktiskt betyder något (även om man inte har en susning om vad) har försvunnit.

Och så skådespeleriet… Jesus H. Corbett, skådespeleriet. Jag hade väl inga jättetydliga minnen av det ska erkännas, men att det fläckvis var så här uselt?! De största syndarna är definitivt Dana “Överspelet” Ashbrook som bad boy-wannabe:n Bobby Briggs och Eric “Mr. Överspänd” Da Re som bad boy for real Leo Johnson. Mädchen Amick gör väl egentligen ingen särskilt undermålig prestation men eftersom hennes rollfigur Shelley hela tiden är obönhörligen dragen till dessa två loser-män stör jag mig på henne.

Hundögde James Marshall och den inledningsvis ständigt gråtande Lara Flynn Boyle som Laura Palmers olycklige pojkvän, respektive bästa kompis, är inte heller direkt dåliga men deras förhållande är helt utan gnista och supertråkigt. Sherilyn Fenn spelar i sin tur över sin femme fatale-wannabe Audrey nästan lika mycket som Dana Ashbrook. På skådespelarminussidan måste nästan också skrivas upp att alla dessa “ungdomar” som ska gå sista året i high school egentligen var mellan 20 och 25 år gamla. De känns lika osannolika som tonåringar som när Nadine Hurley får för sig att hon är 18 igen (och varför beter hon sig i så fall som om hon vore max 10?!)

Så då är det ju tur att det finns en hel del att gotta sig åt också. I skådespelarglömskans djup hittade jag exempelvis Kyle MacLachlans Dale Cooper. En underbar roll och en fantastisk porträttering. Agent Coopers blandning av list, analytisk förmåga, övernaturliga tilltro, nästan naiva nyfikenhet och genomgodhet, kombinerad med MacLachlans obändigt positiva och jovialiska framtoning är en av seriens stora behållningar. Parat med den ultimata mysfabrorn Jack Nance och hans stentuffa hustru, spelad av Piper Laurie. Att Miguel Ferrer alltid gör bra ifrån sig glömmer man däremot inte i första taget. David Duchovnys uppdykande som FBI-agenten Dennis/Denise är emellertid kanske mer roligt är briljant.

En tudelad omtitt alltså. Vissa delar hade som sagt inte alls hållit under de här 25 åren som gått. Samtidigt har mitt 25 år äldre tittar-jag en helt annan uppskattning för den intrikata korsbefruktning av deckare, övernaturligt mysterium och renodlad såpopera som är Twin Peaks. Och dess plats i TV-serie-historien torde väl inget kunna ta ifrån den.

Säsong 1 (avsnitt 1-8)

Säsong 2 (avsnitt 9-30)

Besök för all del gärna också filmbloggaren Absurd Cinema som tar detta med Twin Peaks-spaningar till en heeeelt ny nivå med ingående genomgångar av avsnitt, analyser och stor-pepp inför starten på den nya säsongen.

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

På det hela taget följer filmen boken väldigt nära, från den märkliga jobbintervjun i London till den ståtliga egendomen Bly på brittiska landsbygden (lantluften är ju så nyttig för de små) och de änglalika syskonen Flora och Miles.

Men regissör Jack Clayton sätter ändå relativt omedelbart sitt bomärke på filmen genom att inte följa James berättarram utan istället inleda med en helt svart skärm samtidigt som en tunn barnröst som sjunger en sorglig sång om två älskande, ett gråtande pilträd och döden (till och med innan vi får se den välbekanta 20th Century Fox-loggan, de första biografmaskinisterna som visade filmen trodde att det var något fel på den). Förtexterna åtföljs av ett par enkelt bedjande kvinnohänder.

Tyvärr tycker jag att filmen, när den väl kommer igång, överger en hel del av den här effektfulla enkelheten för att övergå i ett fullkomligt överlastat effektsökeri. Berättelsen är ett ymnighetshorn av memento mori-symboler, smällande fönster, atonal flöjtmusik, utblåsta ljus, knirkande dörrar, läskiga vindar, speldosemusik, kroppslösa röster, fladdrande gardiner, åskknallar, vilt flaxande duvor och hällande regn. För min del skapar detta överflöd ingen som helst stämning, bara irritation.

Så nej, tyvärr kan jag inte tycka att The Innocents är någon särskilt bra skräckfilm eftersom den inte blir läskig på någon fläck. Men det tyckte jag i och för sig inte att The Turn of the Screw heller var. Det boken däremot har som talar till sin fördel är beskrivningen av vår huvudpersons krypande paranoia och osäkerheten hos mig som läsare huruvida hon gör rätt i att tolka sin omgivnings reaktioner och uttalanden som hon gör.

Det här är förstås notoriskt svårt att få fram på film och Clayton har tillsammans manusförfattarna William Archibald (som skrev en pjäsadaption av boken ett tiotal år tidigare), Truman Capote (se på fan!) och John Mortimer därför valt att växla över sin historia på ett lite annat spår. Om jag verkligen anstränger för att inte fastna i vinkeltvolten ”det är ju inte som i boken” tycker jag nog att det faktiskt är en ganska lyckad förändring, om än mer övertydlig än James monumentala tvetydighet. Detta speglas också i förändringen av titeln — tvetydigheten i frasen “the turn of the screw” har ersatts av fullt fokus på barnen, “the innocents”.

Det är först när det visas upp för mig som jag inser att Miles ständiga hänvisningar till sin guvernant som ”my dear” kan tolkas som ett mer vuxet ömhetsbevis. Vår huvudpersons rädsla för att den lille pojken ska lyckas fördärva (“corrupt”) henne redan innan han kommit till Bly synes plötsligt inte lika lätt att skratta bort. Den köttsliga sidan av relationen mellan den förra guvernanten miss Jessel och den stilige men ondsinte Peter Quint (”handsome…and obscene”) görs också tydligare. Som en konsekvens av slutsatsen att barnen är mer eller mindre besatta av sina plågoandar antar då förstås också relationen mellan Miles och hans nu levande guvernant ett oroväckande drag. Det är möjligen den här obehagliga stämningen som skulle tala för genrebeteckningen “skräckfilm”.

The Innocents är föga oväntat mycket välgjord, Clayton jobbar mycket med både ljus och skugga samt forcerade perspektiv. Kulisser och kostymer är fläckfria. Men eftersom jag hade svårt att komma in i stämningen fastnade jag heller inte särskilt mycket för Deborah Kerrs insats som filmens huvudperson. Enda gången det egentligen bränner till är i en av de sista scenerna mellan henne och den unge Martin Stephens som spelar Miles i Blys ångande orangeri.

Nej, ska vi snacka övernaturlig svart-vit skräckfilm föredrar jag helt klart Robert Wises The Haunting som kom två år senare.

Trots dagens datum är denna film inget skämt. Dock en film som skämtar, men det är ju en helt annan sak.

***

(Skräck)komedin Idle Hands berättar en helt osannolik historia. Och då snackar jag absolut inte om att slackertonåringen Antons högra hand blir besatt av djävulen, vilket gör att han mördar folk till höger och vänster utan att han har något minne av det. Eller att djävulen förföljs av en druidisk prästinna som med hjälp av en helig dolk ska skicka tillbaka det mordiska otyget till helvetet. Inte ens det faktum att Antons två slackerkompisar Mick och Pnub (vi får kanske anta att det är ett smeknamn, annars undrar jag vad den grabbens föräldrar hade rökt på när han skulle döpas) blir levande döda efter att ha mördats av Anton (skulle äkta slackers går mot ljuset till tonerna av Enya-musik? “Fuck it, it was, like, really far…”).

Förutom allt detta ber nämligen Idle Hands publiken acceptera att kvarterets snyggaste tjej Molly inte bara med en gång verkar tycka att Anton (som under alla sina slackertonår inte sagt ett ljud till henne) är en trevlig typ utan också mer än gärna paraderar framför honom i ett relativt avklätt skick. När Antons besatta hand tar sig friheter blir hon varken rädd, förnärmad eller förbannad utan givetvis ännu mer attraherad av killen som dittills främst utmärkt sig genom att bo på sina föräldrars vind och tillverka en bong av en astmainhalator. Vilken tjej skulle inte kasta sig över ett sådant kap?!

Idle Hands slank med av bara farten i arbetet med förra årets Halloween-tema eftersom jag hade vaga minnesbilder av dels en rätt rolig film, dels zombies. Som den intelligente läsaren redan räknat ut föll den på kriterium nummer två – Mick och Pnub är förvisso levande döda, men det känns högst tveksamt att kalla dem zombies.

Så hur rolig var den då? Jomen, här kunde jag ändå tycka att Idle Hands är lite av en bortglömd pärla. Under förutsättning att man helt kan bortse från den riktigt unkna beskrivningen av förhållandet mellan Anton och Molly. Visst, det ska vara en komedi om en besatt och mordisk hand men någonstans måste man ändå dra gränsen! Nog för att manuset försöker göra Jessica Albas Molly till lite lagom quirky men det är inte på långt när tillräckligt för att jag ska köpa hennes omedelbara gillande (och fortsatt orimliga hängivenhet) av Devon Sawas sjavige och underlige (besatt hand, remember?) Anton.

Men som sagt, bortsett från det finns det en hel del att skratta åt i filmen och med Ryan Goslings prestation från The Nice Guys i färskt minne börjar jag misstänka jag har en rejäl soft spot för väl utförd fysisk humor. Här bygger det förstås främst på att Devon Sawa, i likhet med mästaren Bruce ”Ash” Campbell, måste kämpa mot sin egen hand som inte bara är mordisk utan hängiven snart nog alla laster som tänkas kan. Dessutom gillar jag Seth Green som spelar Mick, för även om han inte har någon särskild bredd att tala om i sitt skådisregister funkar han alltid som skönt laidback. Det är bara att erkänna, det verkar härligt att hänga med Seth, även när han är stonerslacker.

Om inte annat tycker jag det finns god anledning att välja Idle Hands innan man ger sig kast med alla dessa sentida skräck”komedier” av typen Vampires Suck eller valfri del av Scary Movie-franchisen.

Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Läs hela inlägget här »

När jag inte var överdrivet positiv över den första Creepshow-filmen, så klassiker den nu än må anses vara, fick jag ett tips från en bloggkollega att för en gångs skull istället sikta in mig på en uppföljare. Hr. Pappa brukar veta vad han pratar om när det gäller den här typen av filmer och därför tog det inte så lång tid innan jag försökte mig på Creepshow 2.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jan Morris, Hav
Stephen King, Nightmares and Dreamscapes

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg