You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.

Samtidigt fanns det en slasher-serie som ännu inte cashat in på sin huvudsakliga skurk på riktigt samma sätt som sina kollegor, i alla fall inte när det kom till själva titeln. Elm Street hade utnämnt redan sin andra del till ”Freddy’s Revenge” (vilket storymässigt inte var begripligt på någon fläck, men skit samma). Halloween trumpetade triumfatoriskt ut ”The Return of Michael Myers” 1988 men fick i detta se sig slagna med två år av ”Jason Lives” från 1986.

Men efter tre filmer med den olycksbådande, om än något anonyma, titeln ”Child’s Play” var det dags att verkligen lämpa ut dockan Chucky i rampljuset. Jag gissar att det till viss del kan bero på att det hade hunnit gå sju år sedan premiären på Child’s Play 3, vilken inte gick hem hos vare sig kritiker eller publiken. Att snabba på en uppföljare med premiär blott nio månader efter Child’s Play 2 var uppenbarligen inte en lika bra idé som Universal trodde. Dessutom fick Child’s Play 3 dras med ryktet att vara filmen som inspirerade de två tioåriga pojkar som 1993 mördade tvååringen James Bulger, vilket sannolikt blev en starkt bidragande orsak till de där sju gångna åren.

Men nu var det alltså dags för publiken att få veta att Chucky var tillbaka. Och den här gången hade han en partner. Entré för Tiffany Valentine, flickvän till den döde seriemördaren Charles Lee Ray. Medan hon har roat sig med Marilyn Manson-wannabeen Damien (but of course…) har hon samtidigt lyckats snoka rätt på var Chucky-dockan befinner sig och dessutom övertalat en polis att överlämna den till henne. Med hjälp av Voodoo for Dummies återuppväcker hon inte bara Chucky-dockan, utan också sin älskades själ.

Men när hennes gamla flamma inte visar sig vara riktigt så tacksam som hon tycker att han borde vara efter den prestationen bestämmer hon sig för att låta honom fortsätta vara en docka. De är ju trots allt betydligt mer lätthanterliga än en fullvuxen karl. Chucky har dock andra planer…

Det är nästan så att jag skulle vilja utnämna Tiffany till filmens final girl, inte minst för att Jennifer Tilly gör en förhållandevis stark rollprestation. Hon är en klassisk femme fatale, men är inte bara utrustad med ett mordiskt sinnelag utan också en dragning åt det romantiska. Hon tvingas se sig bedragen och förrådd flera gånger om och det är inte utan att jag i slutänden ändå skulle vilja unna henne ett mer hälsosamt förhållande.

Men annars har vi förstås en mer klassisk final girl i Katherine Heigls Jade vilken å andra sidan eventuellt straffar ut sig en smula i det avseendet eftersom hon är så snabb att misstänka pojkvännen Jesse för Chuckys dåd. Och med tanke på att filmen huvudsakliga fokus ligger på henne och Jesse som kontrasterande par gentemot Tiffany och Chucky blir det svårt att prata om en final girl i strikt mening.

Don Mancini hade skrivit manus till de tidigare tre filmerna och det visar sig att han också var riktigt duktig på att imitera Craven och Williamsons stil. Alla mer eller mindre övertydliga skräckfilmsreferenser eller metaskämt är kanske inte lika roliga. Självmedvetenheten hindrar också Bride of Chucky att låta oss ta voodoo-aspekten på allt för blodigt allvar. Det skulle faktiskt vara lite kul om det gick att klura ut hur pass mycket av skåpmat skämtet om …for Dummies-böckerna var anno 1998.

Men på det hela taget är Bride of Chucky fortfarande en ganska underhållande film, vilken dessutom levererar med ett par hyfsade dödsscener. Jag kan till och med acceptera fula CGI-glasskärvor när de resulterar i en så magnifikt blodig vattensängsexplosion. Och det är faktiskt lite roligt att se John Ritter (i en ovanligt otrevlig roll för att vara snällis-John Ritter) förvandlas till en livs levande (but not for long…) Pinhead.

Och med tanke på Chuckys försäkran till sin älskade att han är 100% ”anatomically correct” är det banne mig frågan om inte Bride of Chucky var en hyfsat stor inspirationskälla för Trey Parker och Matt Stone när de gjorde Team America bara ett fåtal år senare?

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Och si, det funkar ju alldeles utmärkt! Melanie blir så förhäxad av Mitch animositet att hon luskar reda på vem han här, var han bor och köper honom ett par dvärgpapegojor. Men inte nog med det, hon kör också de dryga tio milen från San Fransisco till Bodega Bay när det visar sig att det är där han befinner sig för tillfället. Snart får dock såväl Melanie och Mitch (kompletterad med mor och lillasyster), som hela Bodega Bay, annat att tänka på än en storstadsriking på landsortsbesök när enorma fågelflockar börjar invadera den lilla kuststaden.

Ännu en Hitchcock-klassiker som jag dock aldrig fastnat lika mycket för som North by Northwest eller Psycho. Det var också betydligt längre sedan jag såg The Birds sist, så vem vet, den har kanske legat till sig?

Tyvärr inte, tvingas jag erkänna. I likhet med Vertigo kan jag inte ifrågasätta det rent filmiska hantverket men The Birds dras med flera problem i mina ögon. Bland annat inbillar jag mig att det märks att manusskrivandet gick ut på att plocka blott konceptet ”apokalytiska massfågelattacker” från Daphne du Mauriers novellförlaga (publicerad 1952) för att sedan fylla denna ram med händelse- och karaktärsutveckling.

Den psykologiska dynamiken mellan de vuxna rollfigurerna tycker jag aldrig riktigt kommer att hänga ihop med de rena skräck-moment som är fågelattackerna. Skräck-momenten hindrar dessutom det psykologiska spelet mellan Mitch och den obekväma triangel som utgörs av nya och gamla flammorna plus hans mor, att blomma ut i den omfattning som skulle krävts. Tittaren serveras en massa skavig undertext dem emellan, där problematiken i någon mån får en upplösning. Men den kommer alldeles för hastigt på och känns därmed dåligt underbyggd. Då hjälper det ju inte heller att Rod Taylors Mitch är en riktigt träig leading man. Särskilt med Cary Grants Roger Thornhill och Anthony Perkins Norman Bates i färskt minne. (Fast är det ändå inte lite intressant att vi här har tre filmer på raken med vuxna män som inte kan lösgöra sig från sina mödrar?!)

Skulle jag spejsa ut ordentligt i övertolkningar skulle jag kunna tänka mig att läsa The Birds som att fåglarna faktiskt inte ens existerar, utan enbart bör ses som en manifestation av kaoset som Melanie skapar genom sin ankomst till Bodega Bay. Hon är en kvinnlig rollfigur med en helt annan handlingskraft och -utrymme än vare sig det resignerade ex:et Annie eller den nästintill kroniskt deprimerade och distanserade modern. Melanie blir ju också uttryckligen anklagad för att på något sätt ha orsakat fågelattackerna, en anklagelse som utifrån filmens handling verkar ha slängts in utan någon större eftertanke. Jämsides med kaoset blir emellertid hennes handlingsutrymme allt mer begränsat vartefter attackerna fortgår, för att till slut bli mer eller mindre viljelös och därmed utlämnad till moderliga samt manliga omsorger. Inskränkta småstadsattityder som krossar den blott på ytan frigjorda storstadskvinnan?

Skräck- eller spänningsmomenten kan jag som sagt se är smart upplagda rent dramaturgiskt och snyggt klippta för att klämma mesta möjliga ur dem. Samtidigt uppstår i detta fall två nackdelar, vilka bägge hänger ihop med filmens ålder. Dels har många av specialeffekterna inte åldrats särskilt väl, dels är alldeles för många scener så välbekanta i sin uppbyggnad att i princip all spänning pyst ur dem vid det här laget.

Däremot kan jag inte påminna mig att jag vid tidigare tittar blivit så påmind om George A. Romeros fem år yngre Night of the Living Dead. Likheterna är tillräckligt påtagliga för att jag ska börja undra om inte Romero faktiskt försökte göra en slags mashup mellan Richard Mathesons I Am Lagend och The Birds apokalyps-känsla. Tänk exempelvis på scenen när fåglarna är på väg att ta sig in i huset genom att krascha in i fönster och hacka sig genom dörrar. Bara att ersätta fågelnäbbar med zombiearmar.

Nej, i nuläget blev tyvärr den främsta behållningen av The Birds insikten att amerikanska öppna spisar saknar spjäll. I alla fall de som är belägna i Californien.

Bonus:
Jag råkade ha du Mauriers novell stående i hyllan och den är ganska kort så en läsning var given. Jag har nu bättre förståelse för att manuset anammade enbart konceptet ”apokalytiska massfågelattacker”, det finns nämligen inte så mycket mer att anamma i förlagan. Vi kastas rakt in tillsammans med Nat Hocken, alltiallo på en bondgård i Cornwall, ungefär samtidigt som de obegripliga händelserna tar sin början. Författaren lämnar sedan Nat och hans familj utan någon förklaring till varför detta händer. Familjens öde förblir dolt för oss läsare.

Både miljöerna och personerna känns oerhört brittiska och med tanke på novellens årtal ligger det nära till hands att tolka den som en bearbetning av krigets kvarvarande bombningstrauman. Alternativt att kritisera britterna för att ha legat av sig sedan krigsslutet. Ingen vill nämligen ta attackerna på samma allvar som Nat utan tror att de antingen kommer att upphöra av sig självt eller att man kommer att bli räddad av någon yttre kraft som har grepp om situationen.

Novellen och filmen delar obegripligheten men novellen är i mina ögon klart obehagligare, eventuellt enbart beroende på att den inte känns lika välbekant. Men jag tycker att du Maurier också gör ett bättre jobb med uppbyggnaden när de första attackerna får utföras av småfåglar istället för att som filmen dra på med stora måsar med en gång. Shit, måsar är ju otrevliga som de är… Kommer ni över novellen någon gång kan jag absolut rekommendera en genomläsning.

Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.

Och när jag skriver de där sista orden inser jag att jag gärna vill sätta någon slags etikett på boken, alltså kunna säga Karin Smirnoffs XXX Jag for ner till bror. Men vad skulle det där XXX då kunna vara? En slags “familjeroman” är det ju definitivt eftersom Jana Kippos spontanbesök hos sin tvillingbror (som också hela tiden kallas bara ”bror”) inte bara handlar om deras syskonrelation här och nu. Den påverkas i hög grad av deras uppväxthelvete med den misshandlande ”fadren” och den religiösa ”modren” som aldrig klarade av att säga ifrån till sin make. Plus att Jana så småningom upptäcker att hennes familj är större än hon tidigare trott.

Jag skulle också kunna tänka mig att kalla boken för en “kärleksroman” även om förhållandet med John som bor i eskilbrännströms ödehus nära kippogården är minst sagt komplicerat. Å ena sidan har han de välbekanta problemen med både spriten och våldet som Jana vid det här laget har fått alldeles nog av. Å den andra kan hon inte pressa bort den egna kroppens längtan efter att dra in hans doft i näsborrarna och plöja händerna genom hans brösthår. Vildheten och oberäkneligheten i förhållandet och deras personligheter gör dem i någon mening till en västerbottnisk Heathcliffe och Cathy-duo. Något mindre lagda åt blomsterspråk, något mer åt skam och missbruk.

Dessutom är Jag for ner till bror en “lokalroman”. Eller vad man nu kallar en bok där platsen, i det här fallet byn Smalånger, spelar en lika viktig roll som sina personer. Dels den generella beskrivningen av bylivet såsom det förhåller sig till en hemvändare som Jana, dels det faktum att vår huvudperson hastigt och lustigt bestämmer sig för att stanna kvar ett tag genom att ta ett påhugg i hemtjänsten med allt vad det innebär av åldriga brukare, kollegor och arbetsledaren märitljungqvist.

En sammanfattande term skulle eventuellt kunna vara ”relationsroman”, för det mesta hänger på hur Jana förhåller sig till sina nära, till sin historia och till smalånger som plats. Och som relationsroman (vilken dessutom utspelas på en mindre ort) vete tusan om Smirnoff egentligen kommer med så värst mycket nytt. Det författaren har gjort är snarare att hänga en ny språkdräkt på en rätt maläten historia. Smirnoff är duktig på att förmedla en stämning (särskilt om det gäller uppgivenhet, solkighet, grymhet eller vånda) genom väl valda detaljer i både ute- och innemiljöer. Dessutom används versaler endast i början av varje mening, namn skrivs ihop (”efyran”) och det enda skiljetecken som får besudla romansidorna är en punkt i slutet på varje mening. Just de här sista greppen ger för min del en känsla av andtrutenhet. Som om Jana hasplat ur sig sin historia så hastigt som möjligt eftersom hon vet att hon annars inte kommer att ha ork eller mod att berätta den alls.

Men själva innehållet börjar som sagt efter ett tag kännas ganska välbekant och jag gissar att det skulle ha gjort det i ännu högre grad om jag varit mer lagd åt författare som Torgny Lindgren och Sara Lidman. Och jag måste verkligen fråga mig: är detta sinnebilden av Svensk Glesbygd? Våld, alkohol, skvaller, jakt, tystnad och ångest? Om även om det nu skulle vara så inser jag snart att det är en glesbygd som jag inte är särskilt intresserad av att besöka ännu en gång. Jag for ner till bror är en hantverksskickligt osentimental roman med ett icke föraktligt mått av bister humor. Jag behövde inte plåga mig igenom den. Men den gav mig heller inget nytt utöver greppet att dissa versaler och skiljetecken.

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Läs hela inlägget här »

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo

Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg