X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Den rullstolsburne, men givetvis geniale, läkaren Niles Caulder har snokat rätt på tre människor vilka på grund av olika typer av olyckor blivit mer eller mindre utstötta från resten av mänskligheten. Cliff Steele var en ”daredevil in search of excitement and danger” men fick betala ett högt pris när han kraschade sin racerbil. Hans kropp var så skadad att endast hjärnan kunde räddas och transplanteras till en robotkropp. Av vem? Jomen, Niles Caulder förstås! Säg hej till Robotman (ok då, han kallades faktiskt för Automaton i de första delarna).

Sedan har vi den kända skådespelerskan Rita Farr som, tack vare att hon propsade på att utföra sina egna stunts under en filminspelning i Afrika, tvingades vandra genom ett fält av märkliga utdunstningar. Allt sedan dess kan hon förändra storleken på sin kropp, från tumshög till skyskrapelång. Häpp, Elasti-Girl! Och så till slut piloten Larry Traynor som genom en märklig flygolycka (”For hours, your jet skimmed through the still uncharted wave belts of inner space”) kan projicera Negative Man, en utomkroppslig skepnad med märkliga krafter. Haken är att Negative Man måste återvända till Larry Trainors medvetslösa kropp inom 60 sekunder, annars dör han.

Tillsammans utgör de alltså Doom Patrol, en grupp som Niles Caulder utan större problem kan övertala att ägna sina krafter åt att göra gott och besegra mänsklighetens fiender. Men populariteten höll inte i sig och 1968 avlivades Doom Patrol i sitt sista nummer.

Vilket dock inte hindrade gruppen från att återuppstå i ny skepnad 1977. Det intressanta att notera i sammanhanget är att Stan Lee och Marvel Comics lanserade sina X-Men första gången i september 1963 — kan de möjligen ha varit inspirerade av Doom Patrol? Doom Patrols medlemmar har förvisso fått sina krafter genom sedvanliga superhjältekanaler, men temat om utstötthet och den egna gruppen som en slags surrogatfamilj känns ju igen från de paria-märkta X-Men-mutanterna.

Alltnog, 1975 hade en helt ny line up av X-Men introducerats (som bland annat inkluderade Storm och Wolverine). Det var den populariteten som DC nu ville försöka konkurrera med i form av en ny Doom Patrol. Cliff Steele fick en ny robotkropp och nya kompisar men det gick ändå inte så värst bra. Då kallade DC in en ung, brittisk talang vid namn Grant Morrison som 1989 fick ta över serien i och med #19.

Återigen mixades uppställningen och förutom Cliff Steele samt Dr. Caulder möter vi nu den multipla personligheten Crazy Jane, flickan med ap-ansiktet (och märkliga låtsasvänner) vid namn Dorothy Spinner samt Larry Trainor i en helt ny och sammansmält skepnad (bland annat med läkaren Eleanor Poole) vilken hellre kallar sig Rebis för att markera sin gränsöverskridande natur.

Jag fick tips från bloggkollegan Filmitch om Doom Patrol när jag inte kunde sluta yra om hur fantastisk China Miéville-serien Dial H (också en DC-serie) var. Jag handlade och läste men förstod till en början inte riktigt vad Filmitch hade menat med kopplingen till Dial H. Jag fick följa Rita, Cliff och Larry på för all del underhållande, men ändå ganska konventionella, superhjälteäventyr, vilka alltid innehöll minst en ruta där oftast Rita måste påpeka att om Larrys Negative Man inte återkommer till hans kropp inom 60 sekunder (60!!!) kommer han att dööööööö!

Så kan det gå när inte haspen är på – jag hade förstås missat att Filmitch pratade om just Morrisons Doom Patrol och inte serien generellt. En ny inhandling och läsning senare förstod jag precis och kände mig dessutom nästan lika uppspelt som inför Dial H.

Grejen med Doom Patrol är nämligen sällan patrullen i sig, utan deras motståndare. Redan i seriens första upplagor var skurkarna ganska så crazy banans. Dr. Tyme har en klocka som huvud. The Brotherhood of Evil leds av The Brain (han är vad han heter!) och innehåller bland annat den superintelligente gorillan Monsieur Mallah. Ännu mer spännande är Animal-Vegetable-Mineral Man som kan morfa mellan alla dessa tre stadier på en och samma gång (”three villains in one!”).

Men Doom Patrol-60-tals-skurkarna har ändå inte en chans mot Morrisons 80- och 90-talskreationer. Redan i hans första nummer stöter vi på de märkliga Saxmännen (Scissormen) som kan klippa ut folk från verkligheten så att det enda som återstår är blanka, negativa skepnader. Red Jack, som hävdar att han på en och samma gång är Jack the Ripper och universums skapare, är rent visuellt häpnadsväckande (hans palatsväggar pryds av oändliga rader torterade och uppnålade fjärilar) men går däremot konceptmässigt inte riktigt hem hos mig.

Då blev jag desto mer förtjust i Mr. Nobody som omskapar The Brotherhood of Evil till The Brotherhood of Dada med missionen att utrota allt vad mening och logik heter. Eller varför inte The Cult of the Unwritten Book, vilken genom att läsa The Book of the Fifth Window, söker frammana Guds skugga – The Decreator – för att en gång för alla förinta hela universum.

Original-Doom Patrol är harmlös, charmig och lite knasig, men blev ingen stor serieupplevelse för min del. Det roligaste var alla utrop som känns väldigt typiskt serietidningsaktiga: ”Only I can stop these mechanical soldiers…By removing my radio-active bandages!”

Morrisons Doom Patrol jobbar däremot intensivt med symbolism, surrealism, språk och idéer och jag älskar det. Han ger mig precis den tankens flykt och hisnande känsla som jag fick från Dial H. Att serien rent utseendemässigt dessutom är både snygg och innovativ (främst tecknade av Scott Hanna och John Nyberg) gör förstås sitt till och understryker den inte sällan närmast lovecraftianska stämningen av ett universum vilket allt som ofta gungar till och skevar betänkligt.

Doom Patrol (1963-1965, #80-95)

Doom Patrol (1989-1990, #19-34)

P.S. Den vane serieläsaren noterar sannolikt att jag läst två olika samlingsalbum, vilka var för sig inte täcker in hela spannet av vare sig original- eller Morrison-Doom Patrol.

The Lost City of Z (2016)

I början av 1900-talet fanns det fortfarande delar av jorden som inte var kartlagda av västerlänningar. Därmed utgjorde expeditioner till sådana gudsförgätna landsändar en god chans för ärelystna män som major Percy Fawcett att avancera socialt. En rent militär befordran är inte aktuell för Percys del eftersom hans far som var begiven på både sprit och hasardspel. Enligt den tidens logik hade faderns handlingar befläckat familjenamnet och därmed var det i princip kört för Percy, oavsett vilka personliga meriter han hade i bagaget.

Men en chans dyker alltså upp från Royal Geographic Society. Kan Percy tänka sig att kartlägga en hittills outforskad del av Amazonas och därmed undvika krig mellan Bolivia och Brasilien över gränsdragningen mellan de två länderna? Det kan Percy absolut och efter en hel del strapatser når han och hans lilla expedition vad som verkar vara ett källflöde till Rio Verde. Men inte nog med den upptäckten, här hittar man också krukskärvor och Percy drar av dessa slutsatsen att det en gång fanns en avancerad civilisation på platsen.

Men på hemmaplan vill ingen lyssna på sådana idiotiska påfund. Skulle primitiva sydamerikanska indianstammar kunna bygga upp en stad som glimmar likt guld?! Sådana befängda påståenden har man hört förut – har major Fawcett möjligen drabbats av conquistadorernas Eldorado-feber? Och inte för att vi lärt känna major Percy Fawcett särskilt väl, men en sak är då säker: han är ingen man som finner sig i att bli ifrågasatt och därmed är också hans väg genom livet cementerad. Han ska hitta bevis för den förlorade staden han kallar ”Z” om det så tar livet av honom på kuppen.

Själva filmens titel, The Lost City of Z, ligger den en smula i fatet. Den andas mystik, uråldrig kunskap och kanske en liten aning av äventyr à la Tarzan eller Indiana Jones. Medan själva produktionen försöker vara en ganska realistisk skildring av hur dylika expeditioner gick till på den här tiden. Och man har en hel del att gå på, ety detta är en BOATS. Percy Fawcett har funnits i verkligheten och försvann på den sista expeditionen han genomförde i syfte att bevisa stadens existens. Därför är beskrivningen tryfferad med vedermödor som hällregn, svält, aggressiva urinvånare som är pricksäkra med blåsrören och svirrande insekter. Särskilt Charlie Hunnam verkar har ringt Christian Bale för att få lite svält-tips från den förres The Machinist-erfarenhet.

Men The Lost City of Z anstränger sig samtidigt för att göra anrättningen avsevärt mer dramaturgisk än vad verkligheten låter ana. Inte mindre än åtta olika expeditioner är komprimerade till tre. Betydligt färre än 100 pers omkom i försöken att återfinna Fawcett efter hans försvinnande. Hans teorier blev inte utskrattade enbart på basis av ingrodd rasism, utan att man i samtiden var övertygad om att Amazonas jordmån omöjliggjorde en civilisation av de magnitud som Fawcett talade om. Det finns heller inga tecken på att Fawcett själv var riktigt så demokratiskt lagd gentemot de sydamerikanska urinvånarna vill göra gällande. Slutligen ber The Lost City of Z också sin publik att tro på att Charlie Hunnam och Sienna Miller ska föreställa Tom Hollands föräldrar.

Det är förstås lockande att med en så här pass rejäl historia lägga mycket fokus på just expeditionerna och umbärandena. Men jag undrar om det inte hade varit betjänt av att istället dyka lite djupare i den här besattheten som förvisso verkar drabba många upptäcktsresande. Till viss del blir förstås ett sådan fokus svårare att jonglera eftersom historien sträcker sig över ungefär 20 år.

Men jag tycker aldrig att det blir tillräckligt tydligt varför Charlie Hunnam gång efter annan överger en familj som han enligt filmen älskar innerligt. Därmed förpassas också Sienna Miller till den välbekanta, men trista, rollen av hemmavarande och stöttande maka. Hon får vid ett tillfälle (sannolikt djupt anakronistiskt) ifrågasätta varför hans manliga resande alltid ska få företräde framför hennes kvinnliga aspirationer utöver att vara ensamstående mor och maka till en resande man men det blir aldrig något mer än denna enda scen. Ännu mindre begripligt är vändningen som görs av Tom Hollands son Jack Fawcett. Jag hängde i alla fall inte alls med på hur han gick från att nästan hata sin frånvarande far till att bli dennes störste försvarare och expeditionsmedhjälpare.

En filmtittare är sällan nöjd. I fallet The Lost City of Z hade jag som sagt velat ha mer psykologi eller mer frejdigt äventyr. I nuläget känns det som om den ”sanna” berättelsen om Percy Fawcett blev varken hackad eller malen. Jag ser dock att många kritiker talar om filmens ”grandeur”, så förbehållet måste kanske bli att den tjänar på att ses på storduk?

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

I The Gun Seller blir föredetta arméofficeren Thomas Lang indragen i en konspiration som inbegriper säkerhetstjänsten i både Storbritannien och USA samt den undersköna dottern till en vapenhandlare som hotas till livet.

Som författare jobbar Laurie hårt med sammanbiten sarkasm och understatement-humor. I det avseendet börja jag efter ett tag undra hur underhållande det egentligen skulle vara att befinna sig i Thomas Langs sällskap någon längre tid eftersom karln inte tycks kunna öppna käften utan att något säga något bitskt. I den meningen finns det väl kanske vissa möjligheter att Lang faktiskt tjänar som någon slags föregångare eller utgångspunkt för tidigare nämnda Gregory House.

Men kan man svälja den genomgripande stilen eller kanske till och med tycker att den är riktigt underhållande är The Gun Seller ingen oäven roman i konspirations-och-undercover-thrillerfacket. Här finns tillräckligt med vändningar och överraskningar (samt Lang-cynism) för att tillfredsställa de mindre kräsmagade.

Ascension Day (2007)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om John Matthews var korkad eller smart när han döpte sin thriller till Ascension Day. Å ena sidan är det inte alldeles enkelt att hitta sagda thriller bland alla sökträffar. Å den andra kanske ett par av alla de som från början ville veta lite mer om Kristi Himmelfärdsdag slutar sökningen med att spontanköpa en bok.

Tyvärr finns det risk för att bokköparna blir besvikna. Det hela är en konspirations- och advokatthriller där den unge Jac McElroy i elfte timmen tar över som advokat för den dödsdömde Larry Durrant. Med nya, fräscha ögon börjar han undersöka möjligheterna att få Larry frikänd från mordet han dömdes för och det visar sig vara en vansklig affär för både honom och hans klient.

Tyvärr finns det allt för många andra, och bättre, exempel i exakt samma genre för att jag ska ha särskilt mycket fördrag med Matthews. Hans försök att både dra ut på spänningen (vem står egentligen bakom Larrys fällande dom?) och skapa en känslomässig bakgrund för sin advokat-huvudperson (Jacs far var en pank drömmare, frågan är om sonen ska följa i sin faders fotspår eller sikta högre vad gäller social status?) blir mest trista och långdragna.

Ascension Day är inte dåligt skriven rent hantverksmässigt men alldeles för generisk och utdragen för att det ska vara något att rekommendera.

The Stonehenge Legacy (2011)

Stonehenge. Evigt uråldrigt, evigt fascinerande. En given skådeplats för en lika uråldrig kult vars makt inte förminskats nämnvärt under det 21:a århundradet. Men som inom alla kulter krävs offer för att vidmakthålla stensättningens krafter. Den här gången har dock kultmedlemmarna tagit sig vatten över huvudet när ett av de tänkta offren visar sig vara dotter till den amerikanske vicepresidenten.

Jag får en känsla av att författaren Sam Christer siktat på något i stil med The Da Vinci Code, men lyckas inte skapa vare sig samma tempo eller inspirationskraft som genrens nestor Dan Brown. Romanen sägs vara packad med ”codes, symbology, relentless suspense, and fascinating detail about the history of one of the world’s most mysterious places”, vilket måste sägas vara en sanning med modifikation. Jag är rätt säker på att det skulle gå att hitta mer fascinerande fackböcker om Stonehenge och dess historia.

The Stonehenge Legacy är en hyfsat underhållande thriller och mysterium men romanen är långt ifrån minnesvärd. Ok att ha med sig på en flygresa eller som badrumslektyr men inte mycket mer än så.

The Northman (2022)

Den unge prins Amleth tvingas åse hur hans far, kung Aurvandill, mördas av hans farbror Fjölnir (hädanefter lämpligen omdöpt till Fjölnir den broderlöse). Svärandes evig hämnd flyr Amleth över havet mot ett ovisst öde. Flera år senare har han lyckan att tillhöra ett gäng som gillar att snaska flugsvamp och klä sig i vargskinn innan de attackerar oskyldiga bosättningar i syfte att plocka åt sig lite fräscha trälar.

Fortsätt läsa ”The Northman (2022)”

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: High Society (1956)”

Musikalvecka: On the Riviera (1951)

alt. titel: På Rivieran

Om man nu ändå ska sätta sprätt på en sjuhelvetes massa pengar, kan man väl lika gärna göra det på en plats som är ”bright and gay”? Varför inte den franska rivieran? Och när du ändå är där, varför inte passa på att se Jack Martins show på Côte d’Azur?

Fortsätt läsa ”Musikalvecka: On the Riviera (1951)”

Die unendliche Geschichte (1984)

alt. titel: Den oändliga historien, Den uendelige historie, L’Histoire sans fin, La historia interminable, The NeverEnding Story

Vad känner man allra mest för att ta itu med efter en 149 minuter lång film om en tysk ubåtsbesättning under andra världskriget? Tja, jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men regissören Wolfgang Petersen kände uppenbarligen en obetvingligt behov av att byta svettig klaustrofobi mot fantasins fria flykt. Begripligt, när man ser det på det viset…

Fortsätt läsa ”Die unendliche Geschichte (1984)”

American Psycho (2000)

Möt Patrick Bateman. Snuskigt rik. Wall Street-snubbe. Platinum American Express. Snygg fästmö. Fixar 1 000 crunches på ett träningspass. Som samtidigt får panikångest inför utsikten att inte ha det flottaste och mest sofistikerade visitkortet eller få ett dåligt bord på middagsrestaurangen. Eller ännu värre: inte ens kunna fixa en bokning på någon av innerestaurangerna.

Fortsätt läsa ”American Psycho (2000)”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

Fortsätt läsa ”The Tragedy of Macbeth (2021)”