You are currently browsing the category archive for the ‘Betyg 2’ category.

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Loretta har för länge sedan brutit med sina föräldrar på vishan i Pennsylvania. Men som mor kan hon inte förneka barnen Rebecca och Tyler en chans att lära känna sina morföräldrar. Därför tar de tåget till Nana och Pop Pop medan Loretta själv passar på att ta en synnerligen välförtjänt semester.

Rebecca har bestämt sig för att göra det hela till ett projekt och släpar därför med sig en videokamera samt dator för att kunna redigera under tiden. Lillebror Tyler har inga betänkligheter att visa upp sina rappande färdigheter framför kameran redan på tåget och syskonen tycks på det hela taget komma rätt bra överens.

Väl framme möts de av de raraste av morföräldrar som förståeligt nog är lite spända inför mötet med sina barnbarn. Nana har bakat kringlor och huset är stort nog för ytterligare minst två fulla uppsättningar av morföräldrar och barnbarn.

Riktigt som hemma är det förstås inte men syskonen rationaliserar förmaningarna om att inte gå in i Pop Pops skjul, absolut inte gå ned till källaren och läggdags redan vid halv tio som utslag av lite halvprilliga och nervösa gamlingar som inte är särskilt vana att umgås med ungdomar. Snart ska dock konstigheterna som Nana och Pop Pop ha för sig (nattliga kaskadspyor är bara början…) staplas på hög till dess att det blir väldigt svårt att hitta förklaringar till dem.

Kvalitetsmässigt går det snabbt att sammanfatta The Visit: bättre än The Happening, inte lika bra som Split. Found footage-greppet (jag undrade först lite över inblandningen av produktionsbolaget Blumhouse men det fick ju sin förklaring här) är habilt med ett par väl fungerande hoppa till-effekter.

Tyvärr blir det också som vanligt mer och mer osannolikt allt eftersom filmen fortskrider. Rebecca är en vanlig tonårstjej, ingen härdad filmfotograf, varför hennes beteende att mer eller mindre ha kameran fastsydd på axeln inte blir trovärdigt. Hennes konstnärliga oreranden om att hon vill ”go beyond the pictures” är dock för all del nog så trovärdiga från en 15-årig kulturnördswannabe, men däremot ett tjechovskt found footage-gevär av guds nåde.

Vad som inte heller blir särskilt trovärdigt är ungarnas gnöl över att de inte kommer att ha mobiltäckning. Den knallblå LAN-sladden som sitter i datorn och Skype-sessionerna med lilla mamma visar med all önskvärd tydlighet att de knappast är helt avskurna från allt som kan kallas för omvärld.

Historien är rakt upp och ned-enkel men eftersom det ju ändå ÄR Shyamalan som står bakom det hela spekulerar jag nog betydligt mer än vad jag annars skulle ha gjort kring vad som egentligen händer med Nana och Pop Pop. Emellertid undrar jag, särskilt med Split i backspegeln, om regissören föresatt sig något slags korståg mot personer med psykisk ohälsa. I fallet The Visit tycker jag inte att den förklaringsmodellen heller håller ihop, det blir alldeles för många konstiga beteenden och slumpartade sammanträffanden som jag gissar är på plats för att förvirra tittaren, inte ge en rimlig beskrivning av tillståndet i huset.

Filmens tajta thrillerstämning håller tyvärr inte ihop hela vägen ut. Slutscenerna blir alldeles för långdragna och alldeles för sentimentalt känslosamma. Den del av filmen som avhandlar hur Loretta och hennes barn hanterar försvinnandet att barnens far smälter inte ihop på ett organiskt sätt med det som händer hos Nana och Pop Pop.

Annonser

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.

Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.

Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.

Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.

Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.

I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).

Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.

För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Av dessa funderingar drar jag två slutsatser. Den första är att Fallout inte var tillräckligt bra för att förhindra att jag började tänka på annat. Den andra var hur pass mycket alla dessa actionserier börjar glida in i varandra efter bara ett par år eftersom jag till slut kom på att Charlize Theron ju spelat skurken i The Fate of the Furious och inte förekommit i M:I-serien överhuvudtaget. Så nästa år lär jag väl sitta vid den nionde F&F-filmen och fundera på i vilken del som Vin Diesel genomförde en evighetslång bil- och MC-jakt på smala Parisgator.

För bland annat där överlappar både F&F och M:I varandra rätt så rejält. Jag ser att jag i fallet Rogue Nation (den förra M:I som kom 2015) tyckte att det var en ganska bra jämvikt mellan fajter, jakter samt annat smått och gott. När det gäller Fallout hann jag tyvärr lessna relativt snabbt på just jakt-delen, vilket tyvärr håller på alldeles för länge.

Inledningen är dock nog så klassisk. Ethan Hunt får ett uppdrag via rulljudband gömda i Odyséen, vilka löses upp i en puff av rök efter endast en spelning. Det handlar om att förhindra lego-terrorist-nätverket The Apostles från att kapa åt sig plutonium med vilket de skulle kunna mana på intåget av Den Nya Världsordningen. Allt enligt ett apokalyptiskt manifest författat av den farlige fundamentalisten John Lark.

Uppdraget leder Ethan, Benji och Luther runt i en lustiger dans från Paris till London till Kashmir-bergen. Eftersom revirpinkandet mellan CIA och MIF fortfarande är i full gång tvingar CIA-chefen Erika Sloane dessutom på dem sin egen agent, August Walker.

Tydligen ska många kritiker redan ha hyllat Fallout som den bästa M:I-filmen hittills. Jag har lite svårt att se det. Som synes har jag inga tydliga minnen av Rogue Nation (lex Charlize), jag minns bara att jag tyckte den var ganska underhållande. Vilket i sin tur eventuellt innebar att jag gick in med allt för höga förväntningar till titten på Fallout.

Jag tyckte i och för sig att det var rätt kul med hela Den Nya Världsordningen-konceptet, det kändes välbekant och pompöst. I den inramningen kom jag faktiskt också att gilla Sean Harris skurk Salomon Lane bättre än i Rogue Nation – karln har ett asketiskt fanatism-utseende som passade bra för rollen.

Uppe i bergen bjuds publiken också på en spektakulär helikopterjakt som om inte annat utspelades med magnifika naturscenerier i bakgrunden. Men dessförinnan dröjde filmen sig alldeles för länge kvar på Paris gator och Londons hustak. Tompa Cruises märkligt stela löpstil med pumpande händer som huggande yxor i luften tycks ha blivit tillräckligt mycket av en grej för att Fallout ska stoltsera, alternativt driva, med det en smula men även den vinkeln hinner bli tröttsam.

I vanliga fall brukar jag verkligen inte vara den som ser vartåt historien barkar eller genomskådar vändningar men här hände det inte bara en, utan två, gång(er) vilket säger mig att manuset (från regissören Christopher McQuarrie, vilken körde samma dubbel för Rogue Nation) inte är av toppkvalitet. Ett annat tecken på det är möjligen också att Solomon Lane vid ett tillfälle provocerar Ethan Hunt genom att hävda att undergången kommer att komma genom ”the fallout of all your good intentions”. En snygg replik och ett tankeväckande koncept men i slutänden något som inte har den minsta bäring för hur det hela slutar.

Nackdelen med Den Nya Världsordnings-perspektivet är dessutom att det till slut blir för stort. Alla inblandade, inklusive filmen själv, hamnar till slut i ett läge där man på fullaste allvar hävdar att Ethan Hunt, en enskild individ (må så vara att det är Tompa Cruise himself), är det enda som står mellan Civilisation eller Total Kaos och Anarki. Han är bokstavligen den västerländska civilisationens sista hopp, något som bland annat innebär att han aldrig kan ha ett normalt liv. Gud förbjude att Ethan Hunt tar det lugnt en helg eller två. Vem ska då hålla koll på Världen?! (James Bond? Dom Toretto? Jack Reacher? Just throwin’ it out there…) Just det tydliga artikulerandet av sådana budskap blir för min del lite svårsmält.

Men för all del, jag var aldrig totalt uttråkad eller satt och hånskrattade under hela visningen så ett visst underhållningsvärde fanns förstås i Mission: Impossible – Fallout. Tillräckligt för en fredagskväll i alla fall.

Något säger mig att bloggkollegan Fiffi har betydligt mer fördragsamhet med detta omöjliga uppdrag.

Andra som sett utfallet:
Fripps filmrevyer
Movies-Noir

Något är riktigt fel… Terrorister? Ekologisk eller ekonomisk kollaps? I det lilla samhället tycks ingen veta och inte ens radion ger ifrån sig några vettiga besked. Det enda man vet är att allt börjar ta slut, vare sig det gäller bensin eller konservburkar som innehåller något annat än hundmat.

Systrarna Eva och Nell bor tillsammans med sin uppfinningsrika pappa en bit ut i den stora skogen i ett smart hus som pappan konstruerat själv. Men det spelar ingen större roll hur smart ett hus är när det inte längre finns någon ström, då hjälps det inte hur mycket man än står framför kontrollpanelen och beordrar ”Power on!”.

Till en början oroar sig både Nell och Eva mest för hur de ska kunna hålla igång sina vardagsaktiviteter, studier och dans, men när strömlös vecka läggs till strömlös vecka tvingas de acceptera att det nu handlar om ren överlevnad.

Finstämt? Absolut. Into the Forest gör mesta möjliga av gamm-skogen som omger huset och Evas dansande. Välspelat? Helt klart. Både Ellen Page som Nell och Evan Rachel Wood som Eva gör riktigt fina prestationer.

Apokalyps? Mja, här börjar det bli lite skakigt. Det är uppenbart att poängen i historien om Nell och Eva inte är att berätta en apokalypshistoria, vilket jag gissar är ett arv från den litterära förlagan av en viss Jean Hegland. Men för egen del får jag inte tillräckligt mycket annat från Into the Forest för att tycka att det är ok med en så pass simpel upptakt. Det går till och med rykten om Boston som en slags fristad där det ska finnas både el och mobiler.

Jag fattar att grejen med det hela är inte att visa varför elen försvinner utan vad som händer när elen försvinner. Problemet är att de händelserna inte är tillräckligt intressanta för att hålla filmens alla 100 minutrar under armarna.

Titeln är en smula märklig eftersom alla refererar till skogen som ”the woods” och inte ”the forest”. Först trodde jag namnbytet berodde på att man inte ville att Into the Forest skulle förväxlas med Sondheim-musikalen Into the Woods som kommit bara året innan. Men Heglands bok heter samma sak och publicerades redan 1997 så där föll den teorin.

Det här fick mig dock att börja fundera på eventuella kopplingar till den gamle transcendentalisten Henry David Thoreau vars bok Walden har undertiteln Life in the Woods och inleds med meningen: “I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived”.

I det avseendet blir filmen en tydlig näsknäpp för Thoreau. Nell och Evas liv i skogen handlar inte om att leva ”deliberately” i något slags existentialistiskt rosenskimmer utan att överleva från dag till dag. För en gång kanske strömmen kommer tillbaka och de skulle kunna återgå till det hägrande vardagslivet. Möjligen är det förkastandet av den önskedrömmen som ska utgöra Into the Forests raison d’etre?

Det som ändå gör att jag skulle vilja lyfta Into the Forest en smula är det faktum att vi får se en historia om två systrar där tidigare filmer utan tvekan skulle ha slängt in en bror och en syster eller en far och ett barn. Samt att historien aldrig gör en särskild poäng av att den just handlar om två systrar.

Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

En poliskår som bland annat inbegriper en viss Iris Riverdal. Hon är en duktig polis, om än något dumdristig. En av alla de där fiktiva poliserna som borde få vilken arbetsgivare som helst att snegla nervöst mot både Försäkringskassa och fackförbund eftersom hon tycks ha goda anlag för att jobba ihjäl sig. En relationsmässigt komplicerad bakgrund, inga direkt nära förhållanden (de enda som finns i hennes liv, förutom kollegorna, är en gravt schizofren mor och någon slags pojkvän vars existens det är allt för lätt att glömma bort när jobbet pockar på) och en historia av självskadebeteende. Det som möjligen gör Iris lite speciell bland sina trasiga romankollegor är att hon tagit sin ångesthantering ett snäpp längre och finner sin enda tröst i vassa suspension-krokar.

Men med den mystiske mannens ankomst ska Iris värld vältas fullkomligt över ända även om hon inte alls förstår hur och varför.

Jag har en betydligt lägre tröskel när det gäller innehåll och lässug i fallet ljudböcker jämfört med ”riktiga” böcker. Är ljudboken bara inte översatt från engelska drar jag igång nästan vad som helst inom rimliga gränser. Så när jag ändå är lite nyfiken på författaren Johannes Pinter och det enda som finns tillgängligt är något som tycks vara en samförfattad deckare trycker jag utan att tveka på ”play”.

Kan vi förresten ta en liten paus och prata om det här med deckarduos? Jag har dålig insikt i författandets ädla konst och har därför en massa funderingar kring det här att skriva böcker tillsammans. Varför just deckare (genren är i alla fall i klar majoritet)? Hur delar man upp skrivandet mellan sig? Vem står för språket? I fallet De mörkermärkta skulle jag kunna tänka mig att det framförallt är Johannes Pinter som står bakom de övernaturliga inslagen eftersom jag fattat för att han kan sägas höra hemma i fantastik-facket. Men utöver det – vad ligger hos honom, respektive medförfattaren Mattias Leivinger (som enligt Piratförlagets hemsida är samtalsterapeut och bibliotekarie)?

Nå, för själva läsupplevelsen av De mörkermärkta spelar förstås svaren på alla de här frågorna mindre roll. I alla fall eftersom boken är så pass välredigerad att jag inte tycker mig märka av två olika berättare. Nej, såväl historia som språk är enhetlig i sin ton. Inte sällan både välskrivet och välformulerat nog för att passa in i det övre skiktet av det svenska deckargenomsnittet.

Trots det springer jag på patrull och det främst av två orsaker. Medan vissa personer är fint frammejslade (Tommy som balanserar på gränsen mellan att vara en vanlig, skraj tonåring och någon med mer oroväckande böjelser) känns särskilt Iris och överklassynglet Markus allt för välbekanta. Hur många gånger har vi inte träffat på en polis som Iris? Hennes karaktärisering är inte dålig, bara inte tillräckligt intressant för att höja henne över mängden. Markus skulle jag däremot våga mig på att kalla ”platt” med sina generiska övermänniskodrömmar. Möjligen fyller hans närvaro en funktion om man skulle se honom som en representant för alla vilsna ungdomar som inte sällan hittar betydligt mindre övernaturliga, men lika farliga, ledare att fylla livets tomrum med.

Jag tror också att det bland annat är Iris alldaglighet som gör att jag i min läsning inte får ihop kriminalromanen – full av morgonmöten, halvdysfunktionell arbetsgrupp och stelbent polisorganisation – med de parapsykologiska elementen, vilka samtidigt också strävar efter att på något sätt vara vardagliga. Trots dessa likheter flyter den ena världen hela tiden ovanpå den andra och det är som att försöka blanda finmalen kanel med vatten. Däremot har jag inga problem med att det parapsykologiska världsbygget och nätverket i stora delar är outtalat i De mörkermärkta eftersom jag helt enkelt förutsätter att detta är första delen i en serie (varför inte så småningom också en räcka filmer att fylla TV4:s söndagskvällar med?).

Parapsykologin gör att De mörkermärkta står ut från mängden men den lyckas tyvärr inte lyfta romanen över den.

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Men när jag läser på ytterligare lite till visar det sig förstås att Bushnells egen kolumn om Carrie i The New York Observer föregick Fielding så inspirationen får nog sägas flöda åt andra hållet över Atlanten. Oavsett vilket, är det inte särskilt svårt att konstatera att detta med singeltjejer mitt i karriären hade stort potential i mitten av 90-talet.

Ett sug som hållit i sig kan man väl konstatera, även om populariteten för filmerna om både den amerikanska Carrie och den brittiska Bridget sannolikt i än högre utsträckning ligger i publikens känslor för sina respektive hjältinnor.

Till en början grumsades det lite där i England över att deras nationalstolthet skulle porträtteras av amerikanskan Renée Zellweger i Bridget Jones’s Diary 2001. Två hyperbritter i de manliga rollerna i form av Hugh Grant och Colin Firth räckte inte till för att räta upp balansen. Men Zellwegers rolltolkning fick ändå de flesta kritikerna på fall och så även mig när jag ser om filmen (jag vet inte för vilken gång i ordningen). Bridget är i denna första film förvisso inte världens smidigaste societetslejon men framstår ändå som både charmig, trevlig och rolig.

En tjej som man faktiskt förstår varför män faller för, även om hon skulle råka vara en smula överviktig. Ett faktum som filmen, i backspegeln av den första uppföljaren, vinner på att inte prata så värst mycket om. Bridget själv skriver förstås om sin vikt i dagboken men vilka tjejer gör inte det, oavsett hur mycket eller lite de väger? När uppföljaren Bridget Jones: On the Edge of Reason uttryckligen måste påpeka att Bridget minsann kan få kärlek trots att hon är mullig försvinner lite av den poängen.

Förutom Bridget själv minns jag att Bridget Jones’s Diary också utmärkte sig genom att vara den första filmen där Hugh Grant skulle vara lite av en ladies man och inte det stammande missfoster som han per automatik blev i och med sin roll i Four Weedings and a Funeral. Vilket fungerade förvånansvärt väl i den första filmen men som raskt blev rejält osnyggt i uppföljaren när manusförfattarna fick den lysande idén att låta honom köpa thailändska horor på löpande band. Det är väl inte helt osannolikt att verklighetens Daniel Cleaver faktiskt skulle göra det, men det gjorde honom knappast mer sympatisk.

Vad gäller rivaliteten mellan honom och Colin Firths Mark Darcy tycker jag också att det var en befriande gest att tredje filmen, Bridget Jones’s Baby, i princip inleder med Daniel Cleavers begravning. Men hela poängen med filmserien är ju att Bridget ska vara sliten mellan två olika män och därför gör Patrick Dempseys nätdejtingguru Jack Quint entré.

Inget större fel på Dempsey i sig, även om det blir lite tröttsamt att filmen gör skillnaden mellan honom och den stele Mr. Darcy så oerhört övertydlig. Vid beskedet om att Bridget faktiskt inte vet vem av de två som är far till hennes barn tycker Jack att det är ett spännande äventyr medan Mark raskt proklamerar att han har ett jobbmöte och försvinner kvickare än innehållet i ett champagneglas i handen på en singelkvinna i karriären.

Hur håller Bridget själv genom tre filmer och 15 år? Jomen, jag kan nog tycka att Zellweger i den tredje filmen hittar tillbaka till lite mer av ett normaltillstånd och därmed faktiskt återigen blir den rätt charmiga kvinna hon var i originalet. Felet som film numero två gjorde var att förvandla sin hjältinna till en clown i en buskisfars. I originalet (och i viss mån i trean) hamnar Bridget, till synes utan egen förskyllan, i knepiga och pinsamma situationer. Tvåan placerar henne däremot allt för övertydligt i sådana situationer med det enda syftet att vi ska skratta åt hennes klumpighet. Grejen är ju att vi egentligen inte vill skratta åt henne, hon ska ju vara en av oss.

Samtidigt faller mycket av det humoristiska upplägget i barn-filmen eftersom det uteslutande bygger på faderskonkurrensen mellan Jack och Mark. Detta eftersom allt Bridget hade behövt göra för att lösa den knuten var att ta ett jäkla fostervattensprov. Att backa från en sådan grej är inte särskilt schysst mot vare sig fäderna eller sitt ofödda barn (med tanke på att hon är en förstagångsföderska över 40 och åtminstone en av de potentiella fäderna är över 50).

Bridget Jones’s Diary är fortfarande en riktigt underhållande film, inte minst med tanke på att den sticker upp sitt tryne i det famösa romcom-träsket. Bridget Jones: On the Edge of Reason är fortfarande en ohelig röra som försöker göra komedi av rätt mycket som inte är det minsta roligt. Och Bridget Jones’s Baby är, med uppföljare nummer ett i ryggen, överraskande icke-usel men fylld med allt för många komiska poänger som vi redan sett allt för många gånger tidigare.

Bridget Jones’s Diary (2001)

Bridget Jones: On the Edge of Reason (2004)

Bridget Jones’s Baby (2016)

Tja, det var inte utan att man kände sig aningens besläktad med Dwayne Johnson och Neve Campbell flammande eskapader denna osannolikt heta juli. De är äkta paret Will och Sarah Sawyer som träffades när läkaren Sarah lappade ihop FBI-agenten Will. Sedan den där dagen när de såg varandra djupt i ögonen och ljuv musik uppstod på akuten har tio år hunnit gå och på plats finns numera också barnen Georgia och Henry.

Och platsen är för närvarande Hong Kong, dit Will har plockat med sig fru och kids för att slutföra ett säkerhetsuppdrag som genom en orimlig lyckträff landat i hans lilla enmansfirma. Men slemma krafter rycker i marionettrådarna och snart är Will separerad från sin familj samtidigt som en vild brand utbrutit i världens högsta skyskrapa The Pearl. Gissa vilka som befinner sig på typ hundrade våningen?

Sade jag att vår huvudperson Will Sawyer är familjefader? Nå, det är ett faktum som filmen Skyscraper inte kan hamra in med nog emfas i alla möjliga olika versioner och tonarter. Med en brinnande skyskrapa samt en allt mer blåslagen och sliten hjälte är det förstås inte så konstigt att Skyscraper anklagats för att vara en simpel mash-up mellan katastrofklassikern The Towering Inferno och belägringsditon Die Hard.

Och nej, inte känns det som om manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber gjort sig särskilt mycket mer besvär när han totade ihop sin historia, utan i allt väsentligt förlitat sig på Dwayne Johnson i huvudrollen. Jag vet väl inte om jag känner mig särdeles övertygad om Johnson i rollen som familjefader men hans otvetydiga charm räddar dock skyskrapsfilmen från totalt haveri. Kombinerat med det faktum att Neve Campbell som frugan Sarah får lov att sparka lite stjärt (även om minst ett av de slagsmålen är mer eller mindre omotiverat).

Själv blev jag mest fascinerad över filmens oförblommerade flörtande med den kinesiska marknaden. Historien utspelas som sagt i Hong Kong och det är alltså ingen ”vanlig” katastroffilm där kollapsen av det högteknologiska huset beror på misstag eller snåla entreprenörer som tagit genvägar i syfte att spara ett par Hong Kong-dollar. Nej, nej, här är det icke-kinesiska krafter som invaderar en till synes genomhederlig kinesisk affärsman och där till synes genomhederliga kinesiska poliser försöker få rätsida på fallet.

Men det är klart, det skulle ju inte bli mycket till film om det inte också hängde på att en kinesisk folkmassa med andlös spänning ska följa den amerikanske familjefaderns försök att Rädda Sin Familj på enorma TV-skärmar. För att sedan jubla omåttligt medan han vrålar namnen på de familjemedlemmar som han saknar för tillfället.

Den del av filmen som utspelas på en lyftkran var faktiskt av den kalibern att det sög till lite i magen. Men i allt övrigt blev Skyscraper tyvärr aldrig något mer än en totalt stereotyp och orealistisk (samt därmed en smula ointressant) popcornrulle. Inklusive hysteriska McGyver-moment baserade på benproteser och silvertejp samt planteringar så övertydliga att man spenderar större delen av titten begravd upp till halsen i kompost.

Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell

Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.

Och eftersom Librivox är den eminenta sajt den är, var det inga problem att börja från början med Mary Barton (1848) och sedan gå vidare till Cranford (1853), Ruth (1853), North and South (1855) och slutligen Sylvia’s Lovers (1863). Gaskell dog av hjärtinfarkt blott 55 år gammal och hann därför inte avsluta Wives and Daughters som dock gavs ut 1965. Alltså ett oavslutat verk, liksom Dickens The Mystery of Edwin Drood kom att bli fem år senare.

För vilken brittisk 1800-talsförfattare som helst kan kopplingen till Dickens synas oundviklig, men i Gaskells fall finns det faktiskt en viss poäng med den. En del av hennes verk publicerades nämligen först som serier i Dickens Household Words och han tycks ha varit en flitig besökare i hennes hem i Manchester.

De delar också en djupt känd sympati för arbetarklassens villkor, ett perspektiv som sannolikt var svårt att undvika i industristaden Manchester. I debutromanen Mary Barton förekommer flera teman som sedan ska återkomma i Gaskells senare verk.

Dels har vi som sagt inkännande beskrivningar av den industrialiserade arbetarklassen. Mot dem står förstås inte sällan fabriksägarna och deras familjer. Gaskells styrka är dock först som sist psykologiskt nyanserade och trovärdiga personporträtt och i bägge dessa grupper finns både goda och onda personer. Till skillnad från Dickens, som gärna gjorde sina hjältar och hjältinnor hjärtinnerligen goda och sina skurkar outsägligt onda (gissa vilka som är roligast att läsa om?), låter Gaskell ofta en och samma person rymma både styrkor och svagheter.

Därför finns det inte sällan åtminstone en och annan fabrikör som förr eller senare börjar lyssna på sina kloka medarbetare och faktiskt lyckas skapa något av ett arbetarparadis i miniatyr. Händer inte det jäser dock missnöjet och åtminstone från Gaskells beskrivningar får man intrycket av att England på den här tiden ständigt befann sig på gränsen till upplopp. Går det riktigt illa, kan missnöjet resultera i dödsfall.

Vid sidan av sociala villkor lägger Gaskell också stor vikt vid religiösa frågor. Många av hennes personer är inte bara kyrkomän, utan dessutom sådana som inte finner sig tillrätta inom statskyrkans hank och stör (Gaskell var gift med en unitariansk pastor). I North and South är den enda anledningen till att den unga Margaret Hale måste lämna sitt älskade södra England för en bister stad i norr det faktum att hennes far blir en “dissenter” och därmed mister sin position som kyrkoherde.

Nu ska väl erkännas att det kanske inte primärt är för Gaskells utläggningar om politik och religion som jag gillar hennes författarskap. Nej, det är snarare hennes förmåga att teckna inte minst livfulla och fascinerande kvinnoporträtt samt försätta dessa kvinnor i intressanta omständigheter.

Mary Barton är exempelvis från början lite lockad av rikingen Harry Carson som (givetvis) lovar henne guld och gröna skogar. Men mer eller mindre på egen hand lyckas hon faktiskt komma underfund med att Carson inte är en särskilt pålitlig kille – hennes fantasier om giftermål har han inte en tanke på att uppfylla. Ett steg längre får titelpersonen Ruth ta tillsammans med den bortskämde mamma-gossen Henry Bellingham. Till synes fullt frivilligt bor hon en period tillsammans med honom utan att de är gifta eller att han lovar henne ett giftermål som aldrig kommer.

Givetvis resulterar detta förhållande i det som sådana förhållanden brukar resultera i, men jag uppfattar att Ruth först i efterhand ångrar eskapaden och då främst på grund av omgivningens attityder mot hennes son. Denna version av berättelsen om den fallna kvinnan tycker jag faktiskt är intressantare än Hardys Tess där hjältinnan blir regelrätt våldtagen och därmed kan ses som helt oskyldig till sitt prekära tillstånd.

Gaskell tycks ha varit oerhört förtjust i greppet att det ska ta ett bra tag, på nypet till för länge, innan hennes hjältinnor inser vilken man som är den rätte för dem. I Mary Barton ackompanjeras denna uppenbarelse dessutom med en andlös jakt för rädda hennes älskade Jem från galgen.

Men bara för att författaren skriver inkännande kvinnoporträtt innebär inte det att hon helt kan undfly den tid som hon levde i. Därför blir det exempelvis intressant att se hur Mary Barton mer eller mindre får skulden för Jems förmodade brott – att två män hamnar i handgemäng med dödlig utgång är ju bara väntat med en sådan vacker kvinna i leken.

Idag har Gaskell fått inta en undanskymd position bakom brittiska giganter som Jane Austen, Charles Dickens och Thomas Hardy. Trots att hon tycks ha varit mycket uppskattad i sin samtid avfärdades hon på 1930-talet som en författare vilken var ”all woman” och därför ”makes a creditable effort to overcome her natural deficiencies but all in vain”.

Lite väl orättvist kan jag tycka. Kanske var problemet att hon känns som en nedtonad kombo av Dickens märgfulla berättelser och Hardys tuffare realism? Oavsett anledning tycker jag att man gott kan strunta i magsura kommentarer om Elizabeth Gaskell och ge henne en chans, särskilt som många av hennes böcker finns i utmärkt version på Librivox (se länkar nedan). Förutom Wives and Daughters skulle jag då främst rekommendera North and South samt Mary Barton. Både Mary och Margaret Hale är bekantskaper som betalar sig i längden. Vill man ha något lite lättsammare är det heller inte helt fel med den milda humorn och sociala träffsäkerheten i Cranford, men själv föredrar jag de yngre kvinnorna.

Mary Barton (1848)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Cranford (1853)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Ruth (1853)
Librivoxkvalitet: Hyfsad, vad gäller tal av en och samma inläsare. Ljudkvaliteten är det dock inget fel på.

North and South (1855)
Librivoxkvalitet: Utmärkt, både vad gäller tal och ljudkvalitet av en och samma inläsare

Sylvia’s Lovers (1863)
Librivoxkvalitet: Varierande vad gäller tal och ljudkvalitet med flera olika inläsare

Sista filmen ut i denna flugiga sommar. Men med tanke på Hollywoods fanatsilöshet börjar det väl snart vara dags för en remake av remaken?

***

alt. titel: Flugan II, Flugans son

Tjahapp, av någon anledning kom Veronica aldrig till skott med den där aborten som hon var som sugen på i David Cronenbergs The Fly från 1986. Tre år senare (eller nio månader, your pick) föder hon nämligen under stor vånda…något någonstans långt ned i buken hos företaget Bartok Science Industries.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan kommer tillbaka, The Return of the Fly

Det tål att noteras igen – krassa cash-in-uppföljare är verkligen inget nytt fenomen. The Fly anno 1958 tjänade snabbt in 3 mille åt Fox på en budget om max 500 papp. Klart flugan måste återvända till vita duken (och tycker du det var en spoiler har du inte tänkt över titeln tillräckligt noga…).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser